Rättvisa och utveckling för frilansare

Rättvisa och utveckling för frilansare En handlingsplan för att bygga upp en infrastruktur för frilansare på scen- och medieområdet Antagen vid Teaterförbundets stämma 2006

Rättvisa och utveckling för frilansare En handlingsplan för att bygga upp en infrastruktur för frilansare på scen- och medieområdet Antagen vid Teaterförbundets stämma 2006 Omslagsbild: Foto: Anna-Lena Melin sminkar skådespelaren Måns Nathanaelson vid inspelningen av Beck-fi lmen med arbetsnamnet Advokaten Bengt Wanselius (bilden beskuren här) Tryck: Temotryck AB, Stockholm 2006

Förord Teaterförbundet har mer än någon annan facklig organisation lyft fram och drivit frågor som gäller frilansarnas villkor på arbetsmarknaden. Motivet för detta är inte bara att majoriteten av förbundets medlemmar arbetar som frilansare, de flesta som anställda med olika former av visstidsanställningar men också en växande grupp som egenföretagare/f-skattare. Lika viktig är övertygelsen om att förbättrade villkor för frilansare är en fördel för alla medlemmar. Det ska helt enkelt inte löna sig för arbetsgivare eller anslagsgivare att genom att utnyttja frilansare undslippa eller kringgå kostnader och skyldigheter som är gängse på arbetsmarknaden. Vi är också övertygande om att en utbyggd infrastruktur för frilansare inom scen- och medieområdet inte bara är ett intresse för de yrkesverksamma utan lika mycket för publiken och den konstnärliga utvecklingen. På en utpräglad frilansarbetsmarknad blir frågor som rör kontinuitet, mötesplatser och utvecklingsmöjligheter mellan jobben helt centrala. Det är dessutom allt mer tydligt att behoven och lösningarna på dessa områden i hög grad sammanfaller oavsett om man är verksam som tillsvidareanställd, frilansanställd eller som frilansande egenföretagare. Denna handlingsplan för rättvisa och utveckling för frilansare antogs av Teaterförbundets riksstämma den 10-12 juni 2006. Den slutliga versionen och besluten föregicks av en bred remissomgång inom och utom förbundet, som växte starkt gensvar, under hösten/vintern 2005/06.. För att föra ut och få genomslag för alla idéer och krav som finns i handlingsplanen fodras inte bara ett uthålligt arbete av Teaterförbundet, dess avdelningar, förtroendevalda och enskilda medlemmar. Det krävs också att våra arbetsgivare/uppdragsgivare tar sitt ansvar för scen- och medieområdets utveckling, att kulturpolitiker och tjänstemän på nationell och regional/lokal nivå ser till frilansarnas behov och inte minst att vi når dem som har det politiska ansvaret för att anpassa 1

skatte- och trygghetssystemen till verkligheten på vårt område. Vi har ett stort arbete framför oss. Med den handlingsplan som stämman antog har Teaterförbundet fått en bra grund att stå på. Stockholm i augusti 2006 Anna Carlson ordförande 2

Innehåll Avsnitt Förord... Innehåll... Sammanfattning... Utgångspunkter... Utveckla avtalen och de yrkesverksammas villkor... Bygg upp ett nytt ben för kultur- och mediepolitiken... Anpassa skatte- och trygghetssystemen till frilansarnas verklighet... Bilaga Frilansarna och Försäkringskassan... Sida 1 3 5 9 15 27 35 45 3

4

Sammanfattning Arbetsmarknaden på scen- och medieområdet har under de senaste åren genomgått stora förändringar. Förändringar som varken den nationella eller den regionala och lokala kulturpolitiken svarat upp mot. Inte heller har, vare sig de etablerade arbetsgivarna/uppdragsgivarna på scen- och medieområdet eller de nya aktörer som vuxit fram, varit benägna att ta något mer långsiktigt ansvar för branschens utveckling. Till detta kommer att de samhälleliga skatte- och trygghetssystemen är dåligt anpassade till verkligheten inom scen- och medieområdet. I denna handlingsplan har Teaterförbundet sammanställt och utvecklat en strategi för att bygga upp en fungerande infrastruktur för frilansarna inom scen- och medieområdet till gagn både för de yrkesverksamma, för publiken och för konstnärlig förnyelse och utveckling. I punktform innehåller handlingsplanen följande delar: Utgångspunkter De professionellt yrkesverksamma - oavsett om de arbetar som tillsvidareanställda, i olika former av tidsbegränsade anställningar eller som egenföretagare (F-skattare) - ska omfattas av fackliga avtal och regler. Den nationella och regionala/lokala kultur- och mediepolitiken måste kompletteras med en infrastruktur till stöd för frilansares arbets- och utvecklingsmöjligheter mellan jobben. Arbetsmarknads-, skatte- och socialförsäkringssystemen måste utformas så att de fungerar också för de yrkesverksamma på kulturområdet. 5

Utveckla avtalen och de yrkesverksammas villkor Löner och ersättningar måste ta hänsyn till frilanssituationen Anställningsformer som förenar konstnärliga behov och den enskildes trygghet Arbetsmiljö/företagshälsovård/rehabilitering också för frilansare Vässa verktygen för jämställdhets- och mångfaldsarbetet Ersättning för frilansares fackliga arbete Utveckla kollektivavtal för egenföretagare Värna upphovsrätten och bredda systemet med avtalslicenser Bygg upp ett nytt ben för kultur- och mediepolitiken De konstnärliga högskolornas ansvar för de yrkesverksammas kompetensutveckling Förändra Konstnärsnämndens uppdrag Skapa mötesplatser för de yrkesverksamma Bygg ut Teateralliansen och Dansalliansen Kontinuitet och konstnärlig utveckling för upphovsmannagrupperna Turnéstöd utanför storstadsområdena Anpassa skatte- och trygghetssystemen till frilansarnas verklighet Samlad handläggning och förbättrad information Ta bort straffbeskattningen på resor och traktamenten 6

Kostnader för konstnärlig verksamhet är inte privata levnadsomkostnader Ändra beskattningen av royaltyinkomster Skapa rättvisa konkurrensvillkor mellan svenska och utländska artister Se över regler och praxis inom sjukförsäkringen Rätten till en anständig pension Bra med en sammanhållen kulturarbetsförmedling Ta större hänsyn till konstnärernas villkor i arbetslöshetsförsäkringen Det måste bli enklare att vara arbetsgivare 7

Teaterförbundets medlemmar Egenföretagare 10% Fast anställda 20% Frilansare 70% 8

Utgångspunkter Utvecklingen av arbetsmarknaden inom scen- och medieområdet kännetecknas bland annat av: Ett ökat utbud och en allt större publik Teaterförbundets medlemmar är i första hand verksamma på scenområdet, film, TV/radio och nya media. Utbudet och publikintresset växer på både scen- och medieområdet samtidigt som sektorn är utsatt för en ständig ekonomisk press. De ekonomiska villkoren har blivit hårdare oavsett om det gäller verksamheter som i huvudsak är offentligt finansierade, de som drivs på rent kommersiella villkor och de många skiftande blandformerna där offentliga bidrag samspelar med biljettintäkter och olika varianter av kultursponsring. För att möta det växande intresset krävs en framåtsyftande kultur- och mediepolitik som inte enbart handlar om ökade ekonomiska resurser. Det krävs också att såväl den nationella som den regionala och lokala kulturpolitiken anpassas till och stödjer utvecklingen och förnyelsen både när det gäller verksamheternas innehåll och de yrkesverksammas villkor. Majoriteten av frilansarna arbetar som anställda Till skillnad från andra delar av arbetsmarknaden är frilansarbete på Teaterförbundets verksamhetsområde inte liktydigt med egenföretagande. Merparten av frilansarna inom TF är verksamma som arbetstagare/anställda. Det innebär att de är anställda i olika former av tidsbegränsade anställningar som kan variera från en dag (t ex enstaka filmdagar) upp till 5 år (den maximala tiden för ett långtidskontrakt på scenkonstinstitutionerna). Denna utveckling avspeglas i TFs medlemssammansättning. Av förbundets medlemmar är ca 20 procent tillsvidareanställda, 70 procent arbetar som arbetstagare i olika former av tidsbegränsade anställningar och mindre än 10 procent arbetar som egenföretagare (F-skattare). 9

Frilansarna en heterogen grupp Frilansare är ett samlingsbegrepp som täcker skilda verksamheter och verkligheter. På scenområdet skiljer sig villkoren mellan institutionerna (som idag alltmer är frilansarbetsplatser), fria teatergrupper, fria dansare/koreografer, den kommersiella scenkonsten och den stora grupp frilansare som arbetar med enstaka produktioner och projekt. Särskilt utsatta är de frilansare som i huvudsak arbetar utanför institutionerna och mer etablerade fria grupper. De är hårt ekonomiskt pressade och har svårt att ställa krav gentemot sina arbetsgivare/uppdragsgivare. På motsvarande sätt finns stora skillnader i förutsättningar och i villkoren på medieområdet beroende på de ekonomiska ramarna för produktionen och vilka arbetsgivare/uppdragsgivare man arbetar för. En mer fragmentiserad arbetsmarknad Frånvaron av stabila arbetsgivare/uppdragsgivare är ett strukturellt problem på kulturarbetsmarknaden. Men inte heller de mer etablerade arbetsgivarna som är verksamma på scen- och medieområdet har hittills förmått eller velat ta ett större ansvar för sina korttidsanställda samtidigt som de många nya aktörerna, särskilt de mer renodlat kommersiella, inte visat några ambitioner när det gäller de långsiktiga arbets- och utvecklingsmöjligheter för de yrkesverksamma frilansare som deras verksamheter är helt beroende av. Till detta kommer att gränserna mellan olika delarbetsmarknader suddas ut. De yrkesverksamma har i ökad utsträckning blivit beroende av arbeten inom en rad olika områden för sin försörjning. En scenograf kan växla mellan uppdrag till institutionsteatrar, fria grupper och muséer, en skådespelare kan kombinera teaterjobb, arbete som pedagog med enstaka filmdagar, en teatertekniker kan arbeta både vid institutioner, privatteatrar och företagsevent. Parallellt finns också en utveckling där arbets- 10

uppgifterna mellan olika yrkeskategorier går in i varandra. Utvecklingen mot fler gränsöverskridande projekt mellan olika genrer där de yrkesverksamma dessutom inte sällan samtidigt är både upphovsmän och utövare berikar och utvecklar scen- och medieområdet men skapar samtidigt ofta problem för frilansarna i förhållande till avtalen, kulturpolitiken och de samhälleliga skatte- och trygghetssystemen. Ansvaret övervältras på den enskilde individen och på andra samhällsområden Kulturområdets pressade ekonomi skapar ekonomiska incitament att låta både den enskilde individen och andra samhällsområden ta konsekvenserna av den underfinansiering som utmärker sektorn. Välmotiverade och legitima strävanden att genom ökad flexibilitet bidra till konstnärlig utveckling och förnyelse, blandas på ett olyckligt sätt med kortsiktiga ambitioner att spara pengar genom en arbetsorganisation och arbetsvillkor, som bygger på tillfälliga jobb och dåliga villkor. Samtidigt medför konkurrensen om arbetstillfällen, i kombination med de enskildas egna konstnärliga ambitioner och engagemang, arbetsvillkor, som inte skulle accepteras på andra delar av arbetsmarknaden. Grunderna för en facklig strategi En framåtsyftande facklig strategi för de professionellt yrkesverksamma frilansarna på scenoch medieområdet kan inte ha sin utgångspunkt i att försöka återskapa en arbetsmarknad som har varit. Tvärtom måste den förena de positiva sido, som också finns i utvecklingen mot allt fler frilansare, med att frilansarna måste ha samma rättigheter och utvecklingsmöjligheter som an- 11

dra yrkesverksamma på arbetsmarknaden. Bärande delar i sådan strategi är: De professionellt yrkesverksamma - oavsett om de arbetar som tillsvidareanställda, i olika former av tidsbegränsade anställningar eller som F-skattare - ska omfattas av fackliga avtal och regler. Den nationella och regionala/lokala kultur- och mediepolitiken måste kompletteras med uppbyggnaden av en infrastruktur till stöd för frilansares arbets- och utvecklingsmöjligheter mellan jobben. Arbetsmarknads-, skatte- och socialförsäkringssystemen måste utformas så att de fungerar också för de yrkesverksamma på kulturområdet. Detta står inte i motsats till arbetet för fler tillsvidareanställningar och bättre villkor vid scenkonstinstitutionerna och andra etablerade arbetsgivare inom scen- och medieområdet. Alla yrkesverksamma har intresse av att scenkonstinstitutionerna har tillräckliga resurser och goda arbetsvillkor. På motsvarande sätt finns ett gemensamt intresse för att värna om SVTs och SRs roll som resursstarka kulturinstitutioner på medieområdet. Starka institutioner med tillsvidareanställda är dessutom en nödvändig grund för en konstnärlig utveckling där ensemblearbetet och kontinuiteten utgör viktiga beståndsdelar. Därför behöver vi öka den tillsvidareanställda konstnärliga personalen vid scenkonstinstitutionerna. I detta ska ingå, förutom utövande konstnärer som skådespelare, sångare och dansare, också upphovsmannagrupper som regissörer, scenografer, koreografer och dramaturger. Att det finns ett utbyggt nätverk av scenkonstin- 12

stitutioner med tillsvidareanställd personal runt om i landet är inte minst viktigt ur ett regionalt kulturperspektiv. En helt igenom fragmentiserad kulturarbetsmarknad med enbart frilansare skulle ytterligare förstärka den utveckling som pågår mot att de professionellt yrkesverksamma för att klara sin försörjning koncentreras till Stockholmsregionen och i någon mån Göteborg och Malmö. En del av de frågor som tas upp i handlingsplanen rör i första hand konstnärligt verksamma. Behoven och problemen för frilansare på scenoch medieområdet är dock i stor utsträckning desamma oavsett om man arbetar som upphovsman, utövande konstnär, tekniker eller administratör. I grunden handlar det om rättvisa och utveckling för alla frilansare. 13

Faktaruta Utdrag ur Principer för lönesättning, Institutionsteateravtalets bilaga 3 Hänsyn skall tas till pjäs- och korttidsengagerade (2a-kategorierna) i relation till tillsvidareanställda vid en institution så att en högre lönenivå skall tillämpas för de förstnämnda under förutsättning att kompetens och erfarenhet samt övriga anställningsvillkor är likvärdiga med avseende på jämförbara individer. Lönerna skall bestämmas med hänsyn till utbildning, ansvaret och svårighetsgraden i respektive befattning och den enskildes sätt att uppfylla dessa krav. 14

Utveckla avtalen och de yrkesverksammas villkor En huvuduppgift för Teaterförbundet är att genom kollektivavtal med arbetsgivarna arbeta för att utveckla de professionellt yrkesverksammas löner och arbetsvillkor. Denna uppgift blir inte mindre aktuell genom de förändringar som sker på kultur- och medieområdet. Tvärtom ökar behovet av att både få till stånd kollektivavtalsregleringar på nya områden och att utveckla befintliga avtal så att de bättre svarar mot de krav som en förändrad arbetsmarknad ställer. Därtill kommer behovet av att reglera villkoren för uppdragstagare/egenföretagare, som inte är anställda i traditionell mening, men som står i ett beroendeförhållande till sina uppdragsgivare, som är väl så stort som det som gäller för en anställd. Merparten av TFs medlemmar arbetar inom verksamheter som kännetecknas av att de är beroende av offentliga bidrag, mycket personalintensiva och sällan genererar vinster och överskott. Detta gör att kollektivavtalens miniminivåer får en central roll för att förhindra löne- och villkorsdumping. Mot den bakgrunden är det en viktig princip som etablerats i reglerna för bidragsgivningen från Svenska Filminstitutet och Statens kulturråd; att filmproducenter respektive fria teater- och dansgrupper ska tillämpa avtalsenliga villkor, när det gäller bl a arbetsmarknads- och pensionsförsäkringar. Också arbetsmarknadsmyndigheterna har ett krav på att arbetsgivarna ska kunna visa att man tillämpar avtalsenliga villkor för att få del av t ex anställningsstöd och för lönebidrag för arbetshandikappade. Att uppfylla avtalsenliga villkor kan ske på annat sätt än genom att träffa kollektivavtal, men både för arbetsgivarna och de anställda är detta den naturliga och mest ändamålsenliga vägen. Det som är - eller borde vara - ett gemensamt intresse för de offentliga anslagsgivarna, för arbetsgivarna och de yrkesverksamma, är att upprätthålla en slags grundläggande konkurrensneutralitet. Man ska inte frestas att använda anställningsvillkoren för de yrkesverksamma som ett led i den konstnärliga tävlan om knappa ekonomiska resurser/anslag. 15

Löner och ersättningar måste ta hänsyn till frilanssituationen Lönerna för frilansarbete har generellt sett pressats ner under senare år. Avtalens miniminivåer tenderar att bli en tariff i stället för ett golv för fria förhandlingar. Vid institutionerna på scenområdet sätts ofta lönen för tidsbegränsade anställningar med utgångspunkt i motsvarande löner för tillsvidareanställda, trots att det i principerna för lönesättningen ingår att frilansare ska ha en kompensation för sina osäkra arbetsförhållanden (se Faktaruta sid. 14). Både på scen- och medieområdet ökar samproduktionerna och andra typer av samarbeten där yrkesverksamma förutsätts medverka i ett bredare sammanhang än tidigare. Löner och andra villkor både för tillsvidareanställda och för frilansare måste utformas så att de får en ekonomisk ersättning för ett sådant ökat utnyttjande. Detta krav är särskilt tydligt när det gäller upphovsmannagrupperna. Som ett led i ersättningen för frilansarnas arbete måste arbetsgivarna medverka ekonomiskt och på annat sätt till att det upprättas strukturer till stöd för frilansarnas tränings- och utvecklingsmöjligheter mellan jobben. Detta kan ske både individuellt och i kollektiva former. Många frilansare har stora kringkostnader för material och annan utrustning, kostnader som man måste ta hänsyn till vid lönesättningen/gagets storlek. Egenföretagande frilansare måste också själva betala för kompletterande försäkringar och pensioner. Att utgå från gaget för en A-skattare och bara räkna upp det med de lagstiftade egenavgifterna är därför helt otillräckligt. 16

Anställningsformer som förenar konstnärliga behov och den enskildes trygghet Teaterförbundet har i sina olika kollektivavtal både på scen- och medieområdet tagit ett stort ansvar för att skapa anställningsformer som tillgodoser de konstnärliga, men även de produktionsmässiga förutsättningar, som finnas på området. Bland annat gjorde Teaterförbundet omfattande avsteg från Lagen om anställningsskydd (LAS) i den uppgörelse som 1998 träffades för den konstnärliga personalen på institutionsteatrarna. För att Teaterförbundet ska kunna medverka till denna typ av flexibilitet krävs att arbetsgivarna tar sitt ansvar och inte missbruka de anställningsformer som tillkommit i första hand av konstnärliga skäl. Vid institutionerna utgör långtidskontrakten och andra tidsbegränsade kontrakt ett komplement till tillsvidareanställningar och är inte en ersättning för dessa. Såväl antalet tillsvidareanställda som antalet långtidskontrakt måste öka, särskilt angeläget är att få fler kontrakt för upphovsmannagrupperna (regissörer, scenografer, koreografer). Ett växande problem är att frilansarnas rätt att arbetea som arbetstagare med tidsbegränsade anställningar hotas. Allt fler arbetsgivare/uppdragsgivare, särskilt på medieområdet, sätter som villkor att frilansarbetet ska faktureras, dvs en förutsättning för att få arbetet är att den enskilde tar detta som egenföretagare (F-skattare). Anmärkningsvärt att sådana krav i ökad utsträckning även kommer från offentliga arbetsgivare inom kommuner och landsting. Ett särskilt problem är,att om arbetsgivaren inte kan eller vill utfärda ett arbetsgivarintyg, uppkommer problem för de berörda individerna i förhållande till arbetslöshetsförsäkringen. 17

Arbetsmiljö/företagshälsovård/rehabilitering också för frilansare För att arbetet med arbetsmiljö, företagshälsovård och rehabilitering ska fungera på frilansarbetsplatser krävs att arbetsgivarna i kollektiva former tar ansvar för arbetsmiljö och företagshälsovården. Det krävs kollektivavtal eller andra former av överenskommelser, där arbetsgivarna gemensamt bidrar till att bygga upp arbetsplatsövergripande arbetsmiljö- och företagshälsovårdsresurser, som kan nyttjas av frilansare. För att tillgodose frilansarnas rättmätiga krav på att omfattas av dessa stödinsatser, krävs sannolikt en starkare lagstiftning i botten med en skyldighet för arbetsgivarna att finna former för företagshälsovård för alla anställda oavsett företags- och anaställningsform. Arbetsmiljölagstiftningen gör ingen skillnad på anställningsformer utan arbetsgivaren är skyldig att tillse att arbetsmiljöarbete omfattar såväl frilansande anställda som egenföretagare. Vid sidan av arbetsmiljöavtalet på teaterområdet finns numera också ett arbetsmiljöavtal med Föreningen Sveriges Filmproducenter. De avtalslösningar som finns är dock otillräckliga för att tillgodose frilansarnas behov. Därför är den framgångsrika verksamhet som Teaterförbundet under senare år utvecklat med regionala skyddsombud av stor betydelse. Ett viktigt utvecklingsområde rör olika former av förebyggande arbetsmiljö- och rehabiliteringsinsatser för frilansare. Teaterförbundet har t ex under många år arbetat för att det inom sjukvården ska finnas särskilda resurscentra, som frilansande dansare kan vända sig till. 18

Vässa verktygen för jämställdhets- och mångfaldsarbetet Den lagstiftning, som under senare år tillkommit för att stödja ett aktivt jämställdhetsarbete och för att motverka olika former av diskriminering, har i allt för liten utsträckning fått genomslag på scen- och medieområdet. Det finns flera orsaker till detta. En är att det på en frilansarbetsmarknad är svårt att få fram statistik och annat användbart faktaunderlag till stöd för arbetet, samtidigt som det också finns problem med att få till stånd ett systematiskt och kontinuerligt arbetsplatsarbete. Det är också alltför lätt för arbetsgivarna att glida förbi de krav som finns i lagstiftningen. Ett exempel är kravet i jämställdhetslagen om att arbetsgivare med mer än 10 anställda är skyldiga att upprätta en jämställdhetsplan. Denna bestämmelse är utformad så att den grundas på antalet anställda vid närmast föregående årsskifte vilket gör att också stora frilansarbetsgivare på scen- och medieområdet faller utanför eftersom frilansarna sällan har en anställning som löper över årsskiftet. För att få till stånd avtalslösningar och insatser som fungerar i en frilansmiljö behöver lagstiftningen vässas. Kraven på aktiva jämställdhetsåtgärder och ett systematiskt arbete måste innefatta alla arbetsgivare som under ett år engagerar fler än tio frilansande arbetstagare och/eller egenföretagare (beroende uppdragstagare). Ersättning för frilansares fackliga arbete Det fackliga arbetet som bedrivs av frilansare sker i huvudsak på rent ideell basis. Utrymmet för att genom medlemsavgifterna till Teaterförbundet finansiera detta är begränsat. Det fackliga arbetet för frilansare som riktar sig gentemot enskilda arbetsgivare/uppdragsgivare måste i grunden ses på samma sätt som annat lokalt fackligt arbete. Arbetsgivaren har en laglig skyl- 19

dighet till att bidra till att skapa förutsättningar för det arbetsplatsanknutna fackliga arbetet. Av flera skäl har det dock varit svårt att få detta att fungera på rena frilansarbetsplatser och även för frilansare som är på arbetsplatser med tillsvidareanställda under kortare perioder. På medieområdet finns det system där vissa arbetsgivare betalar en liten andel av lönesumman till den fackliga organisationen som ersättning för att det inte är möjligt att bedriva ett lokalt fackligt arbete ute på arbetsplatserna. Dessa system behöver utvecklas på mediesidan och föras över också till scenområdet. Institutionsteatrarna är i dag stora frilansarbetsgivare och borde ekonomiskt bidra till att det är möjligt att bedriva ett lokalt fackligt arbete som också omfattar de frilansare som institutionerna är beroende av för sin verksamhet. 20

Faktaruta Filmbranschen och jämställdheten En rapport från Teaterförbundet 2005 Rapporten om jämställdheten vid filminspelningar bygger på intervjuer med 25 filmproducenter från 21 bolag och enkätsvar från 80 filmarbetare. Några av rapportens slutsatser: Kunskapen om jämställdhetslagens innehåll har varit genomgående låg. Inställningen till jämställdhet och jämställdhetsarbete har dock varierat mellan olika producenter. Sexuella trakasserier är, enligt enkätsvaren, chockerande vanligt förekommande i branschen. 80 % av filmbolagen i undersökningen har inte någon jämställdhetsplan. 85 % av filmbolagen har inte någon plan för att hantera sexuella trakasserier. I enkätsvaren tror kvinnor i mycket hög utsträckning att kvinnor och män har olika lön på grund av kön. Rapporten Filmbranschen och jämställdheten finns på TFs webbplats. www.teaterforbundet.se 21

Faktaruta Exempel Där Teaterförbundet i förhandlingar lyckats få avtalslösningar för beroende uppdragstagare Avtalet för Kultur i vården med Stockholms läns landsting som gäller för både arbetstagare och uppdragstagare. Regleringen av upphovsrättsliga ersättningar för egenföretagare inom filmoch TV-området. Uppdragsavtalet för medieöversättare som är knutet till kollektivavtalet. 22

Utveckla kollektivavtal för egenföretagare De personer som utför arbete åt andra kan delas in i två kategorier; arbetstagare och uppdragstagare (dvs egenföretagare). För dessa två kategorier gäller olika regelsystem. Arbetstagarna omfattas av det skyddsnät som den arbetsrättsliga lagstiftningen och de fackliga avtalen utgör. Många av de, som arbetar som uppdragstagare/ egenföretagare på kultur- och medieområdet, står i ett starkt beroendeförhållande till sina uppdragsgivare; ett beroendeförhållande som motsvarar det som gäller för en anställd. Denna grupp kallas ofta för beroende (eller jämställda) uppdragstagare. En väg att stärka dessa uppdragstagares ställning på arbetsmarknaden, utan att riskera att försämra situationen för individer som idag räknas som anställda, är att man utnyttjar den möjlighet som medbestämmandelagen ger att utveckla ett kollektivavtalsskydd även för beroende uppdragstagare. Detta kan ske med stöd av andra stycket, 1 i MBL. Där framgår att lagen inte bara gäller arbetstagare utan också beroende/ jämställda uppdragstagare. Om villkoren för beroende uppdragstagare regleras i kollektivavtal, får berörda individer bättre möjligheter att reglera villkoren för trygghet, ersättning, försäkringar och pensioner. Men framförallt bidrar det till att förhindra att konkurrensen om uppdragen leder till en ständig press nedåt av villkoren för arbetet. En kollektivavtalsreglering kan också skapa nya förutsättningar i förhållande till arbetslöshetsförsäkringen. 23

Värna upphovsrätten och bredda systemet med avtalslicenser De upphovsrättsliga ersättningarna spelar en allt större roll för Teaterförbundets medlemmar. Genom Teaterförbundets försorg utbetalades 50 miljoner kronor till upphovsmän och utövare på Teaterförbundets område år 2005. De upphovsrättsliga ersättningarna regleras i första hand genom Teaterförbundets kollektivavtal och tillämpas i regel också för egenföretagare. Kollektivavtalen spelar därigenom en central roll i värnet om upphovsrätten. Samtidigt krävs också en förstärkning av den upphovsrättsliga lagstiftningen. Det gäller bland annat att få bort den regel i upphovsrättslagen, som säger att om inget annat avtalats mellan producenten och den anställde/uppdragstagaren, övergår rättigheterna till filmverk till producenten. Ett annat område som kräver förbättrat skydd är när artister utvecklar egna nummer/ akter och därigenom både är upphovsmän och utövare. Den digitala utvecklingen har mångdubblat möjligheterna att sprida inspelningar. Den nya tekniken ökar därigenom möjligheterna för utövande konstnärer och upphovsmän att nå en stor publik. Men den innebär också ett hot mot möjligheterna att kontrollera hur inspelningarna används och möjligheterna att få ersättning för detta. Samtidigt pågår över hela scen- och medieområdet en ständig attack på artisternas och upphovsmännens rättigheter i syfte att överföra dem till arbetsgivarna/producenterna. Ett ofta återkommande argument för att rättigheter ska överlåtas eller inskränkas är att i den digitala världen krävs en smidig form av licensiering och att detta står i konflikt med upphovsmännens/de utövande konstnärernas ensamrätt till sina verk och prestationer. En metod för att hantera detta är systemet med avtalslicenser. En avtalslicens ger en rätt att utnyttja upphovsrättsligt skyddade verk och prestationer om det finns ett avtal med en organisation som representerar ett flertal upphovsmän och utövande konstnärer inom området. Fördelarna med en avtalslicens är att den omfattar alla yrkes- 24

verksamma på lika villkor, oavsett om man är verksam som tillsvidareanställd, frilansande arbetstagare eller egenföretagare, och att den även utsträcks att omfatta dem som inte är medlemmar i den organisation som slutit avtalet 25

Faktaruta Ett fjärde ben för den offentliga kultur- och mediepolitiken Det första benet De samhällsägda teater-, dans- och musikinstitutionerna. Också SVT/SR/UR samt Svenska Filminstitutet kan ses som nationella kulturinstitutioner på medieområdet. Det andra benet Olika former av produktionsstöd till scen- och medieverksamhet som uppfyller professionella och kvalitativa krav. Dit hör produktionsstöden till fria teater- och dans - grupper och stödet till filmproduktion inom ramen för filmfinansieringsavtalet. Det tredje benet Olika former av arrangörsstöd som stat, kommuner och landsting/regioner ger för att de produktioner, som i regel tillkommit med offentligt stöd, också ska kunna möta en publik. I stor utsträckning inriktat på barn- och ungdom. Ett nytt fjärde ben En utvecklad infrastruktur till stöd för frilansare inom scen- och medieområdet. 26

Bygg upp ett nytt ben för kultur- och mediepolitiken Den offentliga kultur och mediepolitiken kan sägas vila på tre ben. Det första är de samhällsägda scenkonstinstitutionerna. Vid sidan av de nationella institutionerna har utvecklats ett stort antal institutioner runt om i landet som ägs och drivs av olika regionala och lokala huvudmän. På medieområdet kan SVT/SR/UR ses som en form av nationella kulturinstitutioner, som till en del också har en regional struktur. Också Svenska Filminstitutet kan ses om en kulturinstitution på medieområdet. Det andra benet är olika former av kommunala, regionala och staliga produktionsstöd till scenoch medieverksamhet som uppfyller professionella och kvalitativa krav. Dit hör produktionsstöden till fria teater- och dansgrupper och stödet till filmproduktion inom ramen för filmfinansieringsavtalet. Det tredje utgörs av olika former av arrangörsstöd som stat, kommuner och landsting/regioner ger för att de produktioner som i regel tillkommit med offentligt stöd också ska kunna möta sin publik. I stor utsträckning är arrangörsstödet inriktat på barn- och ungdom. Dessa tre ben utgör en nödvändig del av kulturpolitiken som långtifrån är färdigbyggda. Tvärtom har de under det senaste decenniet utsatts för stora påfrestningar. Scenkonstinstitutionernas ekonomier har urholkats genom att anslagen regelmässigt räknats upp mindre än kostnadsökningarna; anslagen till de fria teater- och dansgrupperna är helt otillräckliga och borde fördubblas; det statliga tillskottet till svensk filmproduktion ligger under våra grannländer; de lokala och regionala arrangörsstöden har haft svårt att hävda sig i de ekonomiska prioriteringar som görs inom kommuner och landsting. Mot bakgrund av den förändring från längre anställningar till produktionsanställningar, som skett på arbetsmarknaden inom scen- och medieområdet, är det, trots att dessa tre ben är underfinansierade, nödvändigt att bygga upp och komplettera den offentliga kultur- och mediepolitiken med ett nytt fjärde ben. Ett ben för en ny infrastruktur till stöd för frilansare inom scenoch medieområdet. Ett centralt inslag i detta är att bygga upp tränings- och utvecklingsmöjligheter för frilansare. En allmän princip på arbetsmarknaden är att 27

kompetensutvecklingen för de yrkesverksamma är arbetsgivarens ansvar. Men på en utpräglad frilansarbetsmarknad, som scen- och medieområde, är det inte realistiskt att arbetsgivarna/uppdragsgivarna tar ett sådant ansvar för personer som de anlitar för tillfälliga jobb. Tvärtom ökar arbetsgivarnas krav på att den som anställs för en tidsbegränsad period/uppdrag ska kunna gå direkt in i produktionen utan förberedelser. Ett sådant fjärde kultur- och mediepolitiskt ben skulle bland annat innefatta: De konstnärliga högskolornas ansvar för de yrkesverksammas kompetensutveckling De konstnärliga högskolornas uppdrag måste vidgas till att innefatta ett stöd till yrkesversammas kompetensutveckling. Projektet Trappan i Västra Götaland är kanske det bästa exemplet på hur högskolan kan delta i denna typ av verksamhet. Ett annat är yrkesträningen för professionella sångare. Teateralliansen har också drivit en kursverksamhet i samarbete med Teaterhögskolan i Stockholm. Positivt är också att Teaterhögskolan under senare tid byggt upp en helt ny och omfattande vidareutbildning. Denna positiva utveckling vad gäller Teaterhögskolan står i kontrast mot den nerdragning som skett av kursverksamheten för yrkesverksamma vid Dramatiska Institutet, den konstnärliga högskola som tidigare var en föregångare när det gäller fort- och vidareutbildning. Behoven av kursverksamhet för redan yrkesverksamma inom medieområdet är mycket stort. Trots att området sedan länge dominerats av frilansare är tränings- och utvecklingsmöjligheterna ytterligt begränsade. Filminstitutet har visst stöd till sådana insatser medan verksamheten inom SVT och SR i första hand är inriktade på de egna tillsvidareanställda. De konstnärliga högskolorna har redan idag frihet att inom givna resurser bygga upp en kursverksamhet för yrkesverksamma. Men för 28

att möta de växande behoven och för att skapa en långsiktig finansiering för denna bör utbildnings- och kulturdepartementet ta initiativ till en kartläggning och översyn av de konstnärliga högskolornas roll och ansvar för de yrkesverksammas kompetensutveckling. Det är därvid angeläget att utgå ifrån de önskemål som de yrkesverksamma själva formulerar. Behoven handlar både om fördjupning och breddning av kunskaperna. Ofta vill man kunna bygga på en tidigare grundläggande utbildning eller yrkeserfarenhet genom att bredda sin kompetens till närliggande områden. Det är också viktigt att utbildningarna kan kombineras med en fortsatt yrkesutövning vilket ställer krav på ett utbud av kortare kurser. Bredda Konstnärsnämndens uppdrag Konstnärsnämnden är en statlig myndighet som fördelar stipendier och bidrag till yrkesverksamma konstnärer. Nämndens roll och uppgifter på scen- och medieområdet måste ses över i förhållande till den förändrade arbetsmarknaden. Konstnärsnämndens verksamhet på scen- och medieområdet präglas alltjämt av en mer eller mindre uttalad förutsättning att det finns arbetsgivare som tar ansvar för den enskildes kompetensutveckling på arbetsplatsen. Detta gäller inte för frilansare och den allt snävare ekonomin för scenkonstinstitutionerna medför att även den fasta anställda personalen i ökad omfattning är beroende av att det finns utvecklings- och träningsmöjligheter utanför den egna arbetsplatsen. Konstnärsnämnden har också ett uppdrag som handlar om konstnärernas ekonomiska och sociala villkor. I detta bör ligga att medverka till att, i samarbete med konstnärsorganisationerna, bygga upp ett informationscentra för hur skatteoch trygghetssystemen fungerar för kulturarbetare både i Sverige och andra länder (i första hand inom EU). 29

Skapa mötesplatser för yrkesverksamma I takt med att arbetsmarknaden splittras upp ökar behovet av mötesplatser för de yrkesverksamma, både för frilansare och för de som har fasta jobb. Att bygga upp och finansiera sådana mötesplatser, bör vara ett ansvar för kommuner och landsting därför att dessa kommer att utgöra en viktig resurs för det lokala och regionala kulturlivet. Men det bör ske i samverkan med andra berörda intressenter, både när det gäller organisation och finansiering. Det gäller exempelvis AF Kultur, högskolor och andra utbildningsanordnare samt regionala och lokala kulturinstitutioner. Erfarenheterna visar att de strukturer som byggs upp för tränings- och utvecklingsmöjligheter också har en viktig kontaktskapande och social funktion. Ett framgångsrikt exempel på denna form av verksamhet är fridansarnas dagliga träning. Bygg ut TeaterAlliansen och Dansalliansen Teateralliansen är kanske det bästa exemplet på hur man genom kulturpolitiska innovationer kan möta behoven av flexibilitet, trygghet och utveckling för frilansare. Stödet till Teateralliansen och motsvarande allianser måste därför utgöra en bärande del i arbetet med att bygga upp ett nytt ben i kulturpolitiken. 30 När Teateralliansen permanentades 1998 hade den resurser för att anställa 100 skådespelare. Därefter har antalet av ekonomiska skäl successivt reducerats. Den höjning av anslaget som skedde i kulturbudgeten för 2006 har Teateralliansen kunnat öka antalet anställda till knappt 110. Enbart för att kompensera det bortfall som skett av antalet tillsvidareanställningar för skådespelare vid institutionsteatrarna, så borde antalet öka till 200 och i nästa steg till 400. I kulturbudgeten för 2006 ingick också ett anslag för att påbörja bygget av en Dansallians. Det utgör en positiv, men bräcklig, grund för det fort-

satta arbetet. En Dansallians borde i ett första steg innefatta minst 50 dansare. De pengar, som nu finns tillgängliga, kommer knappast att räcka till att anställa hälften så många. Alliansmodellen är en kulturpolitisk innovation som manar till efterföljd. Det är angeläget att skyndsamt utreda förutsättningarna för att skapa allianser av motsvarande slag för andra grupper av utövande konstnärer. Kontinuitet och konstnärlig utveckling för upphovsmannagrupperna För upphovsmannagrupperna (regissörer, scenografer, koreografer m fl) är behoven delvis annorlunda än för utövande konstnärer. Ett alternativ till alliansmodellen kan för upphovsmän både på scen- och medieområdet vara att bygga upp fasta strukturer för att stödja kontinuitet och konstnärlig utveckling. I detta kan ingå bland annat följande delar: En ny form av utvecklingsstöd som innebär att det skapas ekonomiska möjligheter att arbeta med en projektidé som inte är knuten till en beställning från en institution eller annan arbetsgivare/uppdragsgivare. Stöd till uppbyggnaden av mötesplatser med det dubbla syftet att dels ge möjligheter att knyta kontakter, genomföra seminarier, workshops mm, dels skapa utrymme för att utveckla det egna konstnärsskapet genom att testa formkoncept, synopsis och pröva idéer på golvet. Vidga institutionernas uppdrag på scenområdet så att dessa ska avsätta tid och pengar för att skapa nya vägar för de frilansande upphovsmännens kontakter med institutionerna. 31

På medieområdet finns anledning att återknyta till Furhammars gamla förslag om en särskild film/tv-fond som är fristående från både Filminstitutet och Sveriges Television. Faktaruta TeaterAlliansen Teateralliansen är ett gemensamt initiativ av Teaterförbundet och Svensk Scenkonst. Den är ett bolag som ägs och leds gemensamt av Teaterförbundet, Svensk Scenkonst och Trygghetsstiftelsen TRS. Bolagets syfte är att ge kvalificerade yrkesverksamma frilansande skådespelare en grundanställning. Det fungerar så att anställda i Teateralliansen fortsätter som frilansande skådespelare och för varje jobb tar tjänstledigt från Alliansen. Om man under en treårsperiod inte haft tillräckligt med jobb utanför bolaget upphör anställningen. Statsanslag Teateralliansen har statsanslag för sin verksamhet. Detta var vid starten år 1999 10 miljoner kronor och bolaget var då en försöksverksamhet. År 2001 permanentades anslaget och höjdes till 15 miljoner kronor. Det var sedan oförändrat, utan påslag ens för stigande priser och löner, fram till och med 2005. För 2006 ökade anslaget med 5 miljoner kronor till totalt 20 miljoner kronor. Antal anställda Ambitionen vid starten var att verksamheten sedan skulle få ekonomiska möjligheter att växa till att omfatta 300-400 frilansande skådespelare. Anslagsutvecklingen har inte gjort det möjligt. Hösten 2001 var antalet anställda frilansande skådespelare 100 personer. Därefter minskade antalet succesivt till ca 85 hösten 2005. Först 2006 höjdes anslaget och nyanställningar gjordes så att antalet anställda 32

Fortsättning Faktaruta TeaterAlliansen skådespelare hösten 2006 var knappt 110 stycken. Kriterier för anställning Kriterierna för att bli anställd är bland annat lång erfarenhet från statsunderstödd teaterverksamhet, dvs institutionsteatrar och fria grupper med statliga anslag och att man under de senaste åren arbetat som frilansare. Ungefär en tredjedel av de anställda har i första hand erfarenhet från institutionsteatrar, en tredjedel från fria grupper och en tredjedel blandat från de olika teaterverksamheterna. Kompetensutveckling Teateralliansen tar ett allt större ansvar för utbildningsmöjligheter inte enbart för de anställda skådespelarna utan också för andra frilansande skådespelare. teateralliansen är också huvudman för kompetensutvecklingsprojektet trappan i Västra Götaland. Dansalliansen Efter ett intensvt påverkansarbete beslöt riksdagen i december 2005 att ge ett anslag på 4 miljoner kronor för inrättandet av en dansallians. Förberedelsearbetet pågår sedan våren 2006 med sikte på att verksamheten ska kunna starta 1 oktober 2006. Bakom dansalliansen står Teaterförbundet, Svensk Scenkonst, Danscentrum och Trygghetsrådet TRS. 33

Turnéstöd utanför storstadsområdena Frilansande på scen- och medieområdet är i stor utsträckning bosatta i storstadsområden, i synnerhet Stockholmsområdet. Även om en stor del av frilansarnas arbete och produktioner redan idag sker utanför storstadsområdena finns behov av att i det föreslagna nya fjärde benet för kultur- och mediepolitiken också innefatta ett turnéstöd för arrangörer utanför storstadsområdena för att täcka extrakostnader för bland annat resor och traktamenten. Detta skulle ge positiva effekter såväl kulturpolitiskt (genom ökad spridning och tillgänglighet), arbetsmarknadspolitiskt (genom att skapa fler arbetstillfällen) och villkorsmässigt (bättre förutsättningar för anständiga gager när arrangörerna har en del av sina kringkostnader täckta). Motivet för att rikta turnéstödet till arrangörerna är att det därigenom blir konkurrensneutralt mellan olika artister/grupper. 34

Anpassa skatte- och trygghetssystemen till frilansarnas verklighet Många av de problem som möter frilansarna har sin grund i regelsystem som ligger utanför scen- och medieområdet. De hamnar ofta på tvärs med de lagar och regler som är utformade utifrån vad som gäller på andra delar av arbetsmarknaden. Det är både ett rättvisekrav och en kulturpolitisk fråga att skatte-, social och arbetsmarknadspolitiken anpassas till de speciella förutsättningar som råder inom kultursektorn. Redan i regeringens proposition om konstnärernas villkor från 1996 framhålls att de problem som skapas för konstnärer inom andra politikområden inte ska övervältras på kulturpolitiken. Men utvecklingen har blivit den motsatta. Därigenom motverkas ett av de övergripande mål som riksdag och regering angett för kulturpolitiken, nämligen att de yrkesverksamma ska kunna leva på ersättningen av sitt konstnärliga arbete. Problemen för de yrkesverksamma inom kulturområdet har under årens lopp varit föremål för en mängd utredningar utan att det lett till några mer långsiktiga eller stabila lösningar. Den senaste i raden av dessa är utredningen Konstnärerna och trygghetssystemen som kom 2003. I denna finns en gedigen genomgång av de problem som föreligger och utredningen för också fram ett antal konkreta åtgärder för att komma tillrätta med dessa. Inte heller denna gång har förslagen utmynnat i några konkreta politiska åtgärder. I utredningen tas också upp hur skattelagstiftningen ser ut i andra EU-länder. Ett intressant exempel är Storbritannien, där man för vissa utövande konstnärer har en ordning som innebär att de behandlas som löntagare i socialförsäkringssystemet och egenföretagare i skattehänseende. Även om det alltid är svårt att överföra denna typ av regler från andra länder, utgör detta ett konstruktivt exempel på hur man kan hantera frilansande kulturutövares speciella situation. I Sverige skapar de inslag i skattesystemet som gynnar/underlättar för egenföretagare/småföretagare en press på frilansarna inom scen- och medieområdet att övergå från att vara arbetstagare till att bli egenföretagare. 35

Samlad handläggning och en förbättrad information Av svaren på remissupplagan av denna handlingsplan framgår, att de delar som handlar om att anpassa skatte- och trygghetssystemen till frilansarnas verklighet, uppfattas som de mest akuta. Dessa problem är ständigt återkommande under punkten övriga frågor på medlemsmöten inom förbundet. Att förändra de grundläggande regelsystemen är en pågående process som tar mycket tid och kraft. Det finns dock två omedelbara insatser som skulle underlätta frilansarnas vardag. Det ena är att få till stånd en samlad hantering av kulturarbetarnas frågor inom ramen för Skatteverket och Försäkringskassan. Detta var också ett huvudförslag i utredningen Konstnärerna och trygghetssystemen. Det andra är att de berörda myndigheterna i samarbete med Konstnärsnämnden och konstnärsorganisationerna bygger upp en sammanhållen information som den enskilde kulturarbetaren kan använda sig av om hur skatte-, socialförsäkrings- och arbetsmarknadsregler fungerar och samspelar ur ett konstnärsperspektiv. Eftersom allt fler kulturarbetare arbetar utomlands kortare eller längre perioder och rörligheten bland konstnärer är ett prioriterat område inom kulturpolitiken, bör i detta också ingå att ge stöd till enskilda kulturarbetare, när det gäller regelsystem i andra länder och då i första hand inom EU. Ta bort straffbeskattningen på resor och traktamenten Ett rikt och decentraliserat kulturliv förutsätter att de yrkesverksamma konstnärer som är verksamma som frilansare har möjlighet att få och 36 ta arbeten på andra platser i landet. Reglerna i skattesystemet utgör ett direkt hinder för en sådan rörlighet.

För att frilansande konstnärer ska kunna ta arbeten utanför bostadsorten betalar arbetsgivaren/ uppdragsgivaren i regel rese- och traktamentsersättningar. För konstnärer som är verksamma som arbetstagare betraktas dessa ersättningar av skattemyndigheterna som en löneförmån som ska beläggas med arbetsgivaravgifter. Skattereglerna innebär därigenom en fördyring för arbetsgivaren utan att det medför några fördelar för den enskilde. Denna straffbeskattning på frilansande arbetstagares resor och traktamenten måste tas bort. Frilansare inom scenoch medieområdet bör behandlas på samma sätt som byggnadsarbetare för vilka bostadsorten är tjänsteställe i beskattningshänseende. Eftersom dessa skatteregler inte gäller, när arbetsgivaren anlitar en frilansare som egenföretagare, innebär de ytterligare en press på frilansare att övergå till att arbeta som egenföretagare. Reglerna missgynnar dessutom i Sverige bosatta konstnärer jämfört med utländska konstnärer, som gästspelar i Sverige. Kostnader för konstnärlig verksamhet är inte privata levnadsomkostnader Nuvarande skattepraxis innebär att professionella konstnärer ofta får avslag i deklarationen för kostnader för inkomstens förvärvande. Problemen är särskilt stora för frilansande arbetstagare där skattelagstiftningen utgår ifrån att sådana kostnader ska bäras av arbetsgivaren. En frilansande scenkonstnär får oftast själv stå för kostnader som arbetsgivaren i regel svarar för. Ett exempel bland många gäller scenkläder, och då inte enbart inköp av dessa utan också regelbunden tvätt och underhåll. Ett gemensamt problem för frilansande arbetstagare och egenföretagare är att sådana utgifter som normalt utgör personliga levnadskostnader kan vara nödvändiga för förvärvandet och bibe- 37

hållandet av inkomsterna i konstnärlig verksamhet. Det kan t ex gälla inköp av CD-skivor, DVD och skönlitteratur. Därför krävs en ändrad praxis när det gäller frilansares avdrag för kostnader i samband med inkomstens förvärvande. För att underlätta bedömningen av denna typ av frågor bör Skatteverket ha särskilda enheter, som granskar kulturarbetares deklarationer. Skattelagstiftningen bör också utgå ifrån att frilansare ska ha rätt till en egen arbetsplats, en arbetsplats som dessutom är utformad så att den tillfredsställer grundläggande arbetsmiljökrav. Ändra beskattningen av royaltyinkomster Ett annat exempel på bristande hänsyn till de frilansande arbetstagarnas speciella situation är beskattningen av upphovsrättsligt grundande royaltyinkomster. Dessa belastas för närvarande med samma arbetsgivaravgifter som löneinkomster (ca 33 procent). Istället borde de beläggas med den särskilda löneskatt på 24,26 procent som gäller för pensionskostnader och vissa förvärvsinkomster (t ex vinstandelar). Motivet för detta är att royaltyinkomsterna, på samma sätt som pensionskostnader och vinstandelar, inte kan ligga till grund för flera av de förmåner som arbetsgivaravgifterna syftar till att finansiera (det gäller t ex arbetsmarknadsavgiften eftersom royaltyinkomster inte är a-kassegrundande). Skapa rättvisa konkurrensvillkor mellan svenska och utländska artister Ett problem på inkomstskattens område är de ojämlika konkurrensvillkor som uppkommer 38 mellan svenska artister och utländska artister som frilansar i Sverige. När en arbetsgivare

anlitar en svensk artist betalar denne en inkomstskatt på gaget (minst 30 procent) medan arbetsgivaren betalar sociala avgifter (drygt 30 procent) på både gaget och på ersättningen för resor, hotell och traktamenten. Om arbetsgivaren anlitar en utländsk artist betalar artisten en så kallad artistskatt på 15 procent medan arbetsgivaren inte behöver betala några sociala avgifter vare sig på gaget eller på resor och traktamenten. Den olikartade behandlingen är särskilt anmärkningsvärd när det gäller utländska artister som kommer från ett annat EU-land. (Till exempel en dansk sångare från Köpenhamn som arbetar i Malmö). Artister från andra EU-länder har rätt att ta del av det svenska socialförsäkringssystemet även om arbetsgivarna/arrangörerna inte betalar sociala avgifter. De nuvarande reglerna för artistskatten är därför både ologiska och står i strid med EUs likabehandlingsprinciper. Se över regler och praxis inom sjukförsäkringen Nuvarande regler och praxis inom sjukförsäkringen är i praktiken ofta diskriminerande gentemot frilansande inom scen- och medieområdet. Praxisen för fastställande av inkomstbortfallet och den sjukpenninggrundande inkomsten (SIG) för frilansare är så komplicerade att den enskilde avstår från ersättning eller att denna blir för låg. För att hantera frilansarnas problem med Försäkringskassan krävs en samlad hantering av kulturarbetarnas speciella situation. Särskild uppmärksamhet måste ägnas dem som hamnar mellan stolarna i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen. I en bilaga till handlingsplanen utvecklas i sex punkter konkreta krav på hur Försäkringskassans tillämpning av sjukförsäkringen för frilansande kulturarbetare kan förbättras (sid. 45). 39