Utbildning och arbetsliv för unga personer med dövblindhet UTBILDNING OCH ARBETSLIV, SID 1

Utbildning och arbetsliv för unga personer med dövblindhet UTBILDNING OCH ARBETSLIV, SID 1

Utbildning och arbete för unga personer med dövblindhet Nationellt Kunskapscenter för Dövblindfrågor 2007 ISBN 978-91-976631-2-0 Text & form: Lena Tiderman Tryck: Paper Talk AB Utgivare: Nationellt Kunskapscenter för Dövblindfrågor Förlag: Mo Gård UTBILDNING OCH ARBETSLIV, SID 2

Innehållsförteckning Inledning 4 Berättelser: Ingen trodde på mina drömmar 5 Småbarnsmamma med många järn i elden 9 Ta reda på vilket stöd som finns 14 Det finns alltid en lösning 17 Varför skulle just jag drabbas? 21 Om dövblindhet 23 Skola & utbildning 26 Arbetsliv 29 Adresser och länkar 31 UTBILDNING OCH ARBETSLIV, SID 3

Inledning I den här broschyren vill vi lyfta fram goda exempel och visa att det är möjligt att förverkliga sina drömmar om att ta sig in på arbetsmarknaden även om man lever med ett svårt funktionshinder. Vi beskriver situationen för ett antal ungdomar med olika grader av kombinerad syn/hörselnedsättning dövblindhet, som lyckats få ett arbete efter avslutad utbildning. Ett av målen i den nationella handlingsplanen för handikappolitiken är full delaktighet i samhället för personer med funktionshinder. Möjligheter till utbildning och arbete är viktigt för alla. Människor med funktionshinder har generellt sett i mindre omfattning tillgång till arbete och lägre utbildningsnivå än andra. Detta gäller också i hög grad personer med dövblindhet och särskilt drabbade är ungdomar. Att få göra nytta och känna sig behövd är grundläggande för alla människor och personer med dövblindhet är naturligtvis inget undantag. De vill givetvis också kunna få ett meningsfullt arbete med arbetskamrater. Men för att de ska lyckas behövs ett samordnat stöd från samhället. Och framför allt är det viktigt att ungdomarna möter människor som tror på och tar tillvara de möjligheter som ungdomarna själva har. Idag finns stora brister i samverkan mellan olika huvudmän, trots att det finns resurser. I broschyren får vi möta fem unga personer som berättar om sina erfarenheter av utbildning och arbetsliv, vilket stöd de fått på vägen och vad de saknat. Deras historier visar att även om det finns många hinder på vägen så är det inte omöjligt att förverkliga sina drömmar. Genom att visa på goda exempel vill vi ge ungdomar i samma situation goda förebilder. Vår förhoppning är att broschyren ska entusiasmera, inspirera och visa på möjligheter att etablerar sig på arbetsmarknaden. Broschyren vänder sig till dig som kommer i kontakt med ungdomar med kombinerad syn-/hörselnedsättning, dövblindhet. De vi tänker på är bland annat skolpersonal, syokonsulenter, arbetsförmedlare, kuratorer, och psykologer. Den kan förhoppningsvis också vara ett stöd och en inspiration för de unga själva och deras anhöriga. Många unga med dövblindhet har vittnat om att de, ibland, alldeles för sent får stöd och hjälp att bearbeta att de har ett dubbelt funktionshinder. För identiteten är det oerhört viktigt att de vuxna som finns omkring tidigt vågar ta i dessa svåra frågor. Det är vår förhoppning att materialet också kan vara en bra utgångspunkt när det gäller att samtala med ungdomar kring dessa svåra frågor. Skriften finns också som punktskriftsversion. Lena Hammarstedt Verksamhetschef Nationellt Kunskapscenter för Dövblindfrågor UTBILDNING OCH ARBETSLIV, SID 4

Ingen trodde på mina drömmar Pontus Degsell är 36 år och arbetar som projektledare på FSDB i Stockholm. Trots att han är döv och synskadad har han arbetat hela sitt vuxna liv. Visst har jag har haft tur. Men jag har också varit beredd att ta tag i mitt eget liv, för det är ingen annan som gör det åt en. Pontus Degsell är barndomsdöv och har Usher 1 med synskadan Retinitis pigmentosa, RP, vilket innebär att synen successivt försämras. Som barn såg Pontus bra, nu vid 34 års ålder har synen försämrats men han klarar sig fortfarande hyfsat bra i dagsljus. Jag hör i princip ingenting och dagligen använder jag teckenspråk eller tolk för att kommunicera med andra. Grundskolan gick Pontus på Birgittaskolans i Örebro som är en specialskola för döva och hörselskadade elever. Sedan gick han treårig social linje på Riksgymnasiet i Örebro. När jag var liten tyckte jag själv att jag såg bra och jag kunde spela fotboll, handboll, innebandy och bandy på is. Men med åren blev synen allt sämre och idag kan jag inte ägna mig åt denna typ av aktiviteter. De flesta barn med RP ser och klarar sig bra. Så var det också till en början för Pontus. Vid 14 15 års ålder märkte han att synen inte fungerade som den skulle. Han missade ofta bollen när han spelade fotboll och det blev svårare att hänga med i skolan. Men det tog ytterligare ett tag innan han insåg att han faktiskt var synskadad. UTBILDNING OCH ARBETSLIV, SID 5

GYMNASIEVALET EN BESVIKELSE På högstadiet diskuterade Pontus med syokonsulenten om val inför gymnasiet. Han ville bli bagare eller elektriker och tänkte välja linje efter detta. Syokonsulenten var mycket negativ till mina planer och hon talade om för mig att det inte skulle gå eftersom jag såg för dåligt. Hur skulle jag kunna koppla el och belysning? Pontus kände till slut att valmöjligheterna krympte. Alla i hans omgivning ansåg att social linje var den linje som han skulle klara av. Nedtryckt av omgivningens negativa inställning orkade han inte följa sin egen vilja utan gav efter. Vid den här tiden kände jag stor osäkerhet inför framtiden. Och när jag inte fick någon positiv respons eller stöd för mina drömmar så vågade jag inte tro på dem. Jag uppfattade det som om alla i min närhet bara såg hindren och inte möjligheterna. Det var inte någon rolig tid. Idag ser Pontus tydligt att de gjorde fel. Han önskar att någon lyssnat på hans drömmar och sedan löst problemen med stöd och tekniska hjälpmedel. För självklart skulle jag kunna vara bagare eller arbetat som elektriker. Jag har ingen förståelse för den negativa inställningen som jag möttes av. TUFFA GYMNASIEÅR Det blev alltså social linje på Riksgymnasiet i Örebro för Pontus del. En linje han egentligen inte själv valt. Gymnasietiden var en svår tid. De flesta av mina kamrater kunde se och man tog inte någon särskild hänsyn till mina synproblem. Jag missade mycket eftersom skolmaterialet var anpassat till hörande och även om lärarna kunde teckenspråk så var det ofta inte tillräckligt tydliga. Pontus kämpade hårt i skolan och ändå blev det genomsnittliga betyget bara medelmåttigt. Han upplevde lärarna som onödigt stränga och de visade lite förståelse för hans synproblem. Gymnasieåren hade varit lättare om lärarna haft större förståelse och anpassat undervisningen till hans behov. Det blev aldrig en bra dialog mellan lärarna och mig. Jag förstod inte alltid vad de menade och de hade i sin tur inte någon förståelse för mina synproblem. MÖTE MED VERKLIGHETEN I början av 1990-talet var förtidspension inte något alternativ som det kanske är idag för ungdomar med syn- och/eller hörselnedsättning. Pontus och hans skolkamrater tog för givet att de skulle ordna sig med jobb. När jag äntligen tog studenten 1991 var jag trött på skolan och ville ut i arbetslivet. Vi studenter trodde att det skulle vara lätt att få jobb. Det var ingen som hade talat om för oss hur det förhöll sig i verkligheten. Sommaren efter studenten tillbringade Pontus som lägerledare för döva barn och ungdomar hos Sveriges Dövas Ungdomsförbund (SDU). När hösten sedan kom började han söka arbete. Han sökte UTBILDNING OCH ARBETSLIV, SID 6

allt men blev så småningom medveten om hur svårt det var. Arbetslösheten var hög och för de flesta arbeten som fanns krävdes utbildning. Arbetsförmedlingens dövkonsulent var inte till mycket hjälp. Jag fick ingen information om utbildning, lönebidrag eller ungdomspraktik något som kunde ha lett till ett arbete. Det enda hon sa var i princip att jag skulle söka jobb. Vilket jag också gjorde helt på egen hand. Pontus hade tur och efter ett besök på Dövas hus i Örebro blev han erbjuden ett ettårigt praktikjobb som fritidsledare på Örebros Dövas Ungdomsklubb, ÖDU. Praktikplatsen bekostades av Arbetsförmedlingen och Örebros kommun. Mina arbetsuppgifter var att se till att det fanns program och aktiviteter för ungdomarna. Det var en utvecklande period då jag lärde mig mycket. Mitt självförtroende ökade och jag fick en bra grund för framtiden. Praktikplatsen övergick så småningom till en fast tjänst med lönebidrag som fritidskonsulent. Pontus arbetade nu intressepolitiskt med ungdomsklubben. Han hade också personalansvar för sekreterarna samt skötte ekonomin. EN UTMANING Hösten 1994 fick jag ett erbjudande om jobb från Stockholms Dövas Ungdomsråd, SDUR. De hade hört talas om hur bra ungdomsverksamheten fungerade i Örebro och sökte nu en ungdomskonsulent till Stockholms Dövas Ungdomsråd som också skulle ansvara för fritidsgården för döva barn och ungdomar i Stockholm. Detta var ett jobb som söktes i konkurrens med åtta andra sökande, utan något lönebidrag inblandat. Pontus kände sig smickrad och samtidigt tveksam. Det var ett stort steg att flytta till Stockholm och ta ett jobb med så mycket ansvar. Jobbet innebar bland annat personalansvar för nio personer. Jag bestämde mig till slut för att gå på anställningsintervjun. När de sedan valde mig hade jag svårt att tro att det var sant. Jag tackade ja trots att jag kände en inre stress, men jag tänkte att jag gör så gott jag kan. Det blev sju tuffa men samtidigt givande år. Pontus funderar ibland på hur han orkade. I slutet började han också se sämre. Efter sju år på DUKIS kände jag att jag ville göra något annat. Det här var en mycket speciell tid för mig och jag var återigen tveksam inför framtiden. Jag funderade på att börja studera på högskolan. Det blev emellertid aldrig aktuellt med högskolestudier eftersom Pontus fick reda på att FSDB sökte en projektledare till kansliet i Stockholm. Han sökte tjänsten och fick sitt nuvarande arbete 2001. Jag har arbetat i stort sett hela mitt vuxna liv och det är jag glad för. Genom arbetet lär jag mig hela tiden nya saker och hänger med. Ibland funderar jag på hur mitt liv skulle ha sett ut om jag tagit förtidspension som ung. KRÄV RESPEKT FÖR DINA DRÖMMAR Alla människor måste få ha drömmar och prova sig fram i livet. UTBILDNING OCH ARBETSLIV, SID 7

Pontus är nöjd med hur hans liv har format sig, även om det inte blev riktigt som han tänkt sig. Mitt råd till unga är att de ska stå på sig och kräva att omgivningen tar deras drömmar på allvar och inte bara avfärdar dem med att det inte går. Kräv att få diskutera hur tänkbara problem kan lösas. Pontus anser att många unga idag i onödan är rädda för att be om hjälp. Som elev ska man känna att man får stöd från skolan, av andra elever och av sin omgivning. Han poängterar att det är viktigt att få vara delaktig. När gymnasiet är slut krävs information om vilka möjligheter som finns till exempel ungdomspraktik och lönebidrag. Jag hade tur, men i regel fungerar det inte att gå ut och möta verkligheten utan stöd. Om man blir arbetslös måste där finnas en plan som kan upprättas tillsammans med arbetsförmedlingen. Planen borde fungera som ett stödsystem för personen. något åt det och uppfylla mina drömmar. Tänk positivt och dra er inte för att använda tolk, vilket jag tror är vanligt bland unga. Det är med tolk som man kan gå framåt och hänga med i den hörande världen. Om man inte accepterar sitt funktionshinder då gör inte andra det heller. Livet blir enklare om man är öppen och acceptera sin situation och det är först då som andra också förstår och accepterar, menar Pontus. En förutsättning för att andra ska förstå är ju att de vet vad man har för svårigheter. Först då kan man gå vidare. Var öppen mot alla med vem du är och hur du vill bli bemött. Jag frågar mig ibland vem som ansvarar för att informera om mig själv? Naturligtvis är det jag själv! (Kommentar: Pontus valdes till ny ordförande för FSDB vid föreningens årsmöte den 1 juni 2007.) VAR ÖPPEN MED VEM DU ÄR Projektpengarna för Pontus projekt tar slut våren 2007. Ibland funderar han på vad han ska göra sen. Han känner sig ibland ganska mätt på föreningsarbete. Det skulle vara en utmaning att vara på en arbetsplats med bara hörande och slippa arbeta med papper. Och drömmen om att arbeta med något praktiskt lever fortfarande kvar. Pontus anser att det är viktigt att man själv tar tag i sitt liv. Att man inser att så här är det och det är bara jag själv som kan göra UTBILDNING OCH ARBETSLIV, SID 8

Småbarnsmamma med många järn i elden Marita Rantanen-Peterson, 35 år har hunnit med en hel del i sitt liv. Det faktum att hon är gravt syn- och hörselskadad har inte hindrat henne från att ägna sig åt tävlingsdressyr i ridning på hög nivå. Hon har också utbildat sig till massageterapeut och läst svenska på universitetet. Idag är hon mammaledig med Tova, snart 2 år. Hemma hos Marita Rantanen-Peterson är det full aktivitet som det ofta är i en stor familj. I den lilla lägenheten utanför Karlstad bor Marita tillsammans med sin man, Björn, dottern Tova, hundarna Rutger och Irma. Björns döttrar Linn och Moa bor också här varannan vecka. Det blir lite trångt ibland, men snart får vi större. Vi ska flytta nästa sommar, har köpt tomt, här i närheten, och ska bygga. Om jag blir rastlös hemma går jag ut och går eller styrketränar. Varje dag går jag långa promenader tillsammans med Tova och min ledarhund Rutger, säger Marita. Björn tar hand om Tova medan vi slår oss ned vid köksbordet. Rutger vill gärna vara med och han är märkbart intresserad av vårt fikabröd. Men väluppfostrad som han är så låter han bli att tigga när Marita vänligt säger till. Man känner sig aldrig ensam när man har ledarhund. Det blir ett speciellt språk mellan oss och Rutger säger aldrig nej, skrattar Marita. Eftersom Marita bara ser kontraster och endast kan uppfatta enstaka ord har vi hjälp av en tolk. Marita talar till mig, jag svarar UTBILDNING OCH ARBETSLIV, SID 9

och tolken tecknar taktilt vad jag säger, (det vill säga Marita lägger sina händer över tolkens händer och avläser tecknen). Marita skrattar ofta och har ett livligt kroppsspråk och jag fångas snart av hennes intensiva personlighet. TRIVS MED MAMMAROLLEN Marita berättar att varken hon eller hennes man tvekade om att skaffa barn. Men omgivningen undrade nog hur det skulle gå och under en period när Tova inte gick upp i vikt som hon skulle kände hon att man tvivlade på hennes kapacitet som mamma. Innan jag blev gravid frågade jag läkaren om min syn- och hörselnedsättning kunde vara ärftlig. Jag fick svaret att det inte skulle vara något problem. Graviditeten var helt normal och än så länge fungerar allt otroligt bra och vi är jättelyckliga över Tova, säger Marita. Marita sköter för det mesta Tova själv. Men hon får hjälp av en personlig assistent med vissa saker. Hon har också ett speciellt armbandsur som via en censor över Tovas säng vibrerar när hon skriker. Jag klarar att sköta Tova på egen hand, men ibland känns det skönt att få hjälp, till exempel med matning och vid promenader då jag inte kan köra vagnen själv. Jag går då först med Rutger i selen och assistenten kör Tova i vagnen, säger Marita. Maritas make Björn tar naturligtvis också en stor del av föräldraansvaret. Han arbetar tre dagar i veckan, än så länge,och är hemma två. 35 timmar per vecka har Marita tillgång till en personlig assistent som hjälper till att handla och avlasta vid behov. EN KAMP FÖR ATT GÅ I VANLIG SKOLA Marita är uppvuxen i Ludvika. Redan när hon var liten märkte föräldrarna att det var något som inte stämde. Och vid den obligatoriska fyraårskontrollen upptäckte man att Marita såg väldigt dåligt, men läkarna vägrade att gå vidare med undersökningar. Föräldrarna förstod också att det var problem med hennes hörsel, men tvekade att ta upp det också. De fick hela tiden kämpa och tjata sig till undersökningar. I första klass blev det helt uppenbart att hon såg dåligt och skolsköterskan ordnade en remiss till Falun för vidare undersökningar, men än i dag har hon ingen diagnos. Marita har gått i vanlig skola, både i grundskolan och i gymnasiet. Det har inte varit någon självklarhet utan något de fått kämpa för. Från fjärde klass hade Marita en personlig assistent som sedan följde henne genom gymnasiet. Assistenten taltolkade och hjälpte till med punktskrift. I femman fick hon lära sig läsa punktskrift, men inte i skolan utan på ABF:s kvällskurser. Skolan ansåg att synskadade barn skulle lyssna på kassetter, vilket Maritas mamma inte höll med om. Från och med sjuan använde hon hörselslinga. När det blev dags att börja gymnasiet blev det problem. Jag ville inte flytta till Örebro utan ville bo kvar hemma i Ludvika. Men kommunen ville inte betala. Som tur var har jag en mamma som inte drar sig för att bråka och kommunen gav så småningom med sig och jag började på social linje. Många undrade varför jag inte flyttade till Örebro. Men jag kände mig trygg hemma UTBILDNING OCH ARBETSLIV, SID 10

och jag ångrar inte mitt val, säger Marita. Trots att Marita var skoltrött hängde hon med bra i gymnasiet. Hon fick skolmaterialet på punktskrift och hade en egen assistent. Jag blev retad i skolan och umgicks inte med någon från klassen. I stället för att umgås med kamrater använde jag rasterna till att plugga. På så sätt behövde jag inte ägna mig åt läxor på fritiden utan kunde vara i stallet hos min häst, säger Marita. SKAFFADE EGEN PRAKTIKPLATS Först efter gymnasiet började Marita verkligen känna av att hon såg och hörde dåligt. Hon kände sig nu plötsligt ensam om att se och höra dåligt. Förut hade hon inte reflekterat så mycket över detta. Jag tror att det berodde på att assistenten tidigare hade kompenserat så bra för min syn- och hörselnedsättning. Nu när jag var utan assistent märktes det så tydligt. Det var jobbigt. En tid efter gymnasiet ordnade Arbetsförmedlingen en ungdomsplats åt Marita på en förskola. Det fungerade ganska bra och hon stannade ett halvår. Efter detta fick hon genom Arbetsförmedlingen i Uppsala en AMI plats på ett servicehus för pensionärer. Något som inte alls blev bra. Hon skulle hjälpa till i terapin och pensionärerna blev sura när hon inte kunde hjälpa dem med att trä på nålen. Hon upplevde att hon blev bollad mellan hörsel och syn och det var ingen som såg helheten. Det kändes som de placerat mig där bara för att sortera bort mig och slippa besväret. Till slut vägrade jag att gå dit. Då fick jag svaret att om jag inte gick dit så skulle jag heller inte få något studiebidrag. De hotade med förtidspension. Detta gjorde mig arg och jag bestämde mig för att ta saken i egna händer, säger Marita. Marita ville inte acceptera pension. Hon tänkte att om hon inte får ett jobb så skulle hon stämpla precis som alla andra. Därför ordnade hon själv praktik hos en kvinnlig dressyrryttare i Småland. För Marita som ridit sedan hon var sju år och som hade egen häst var detta den perfekta praktikplatsen. Marita bodde hemma hos ryttarinnan på hennes gård i Vetlanda i tre månader. Jag hjälpte henne i hemmet och i stallet. Här lärde jag mig att klara mig själv och jag fick samtidigt hjälp att träna med min egen häst. Jag tävlade vid den här tiden för landslaget i dressyr. Efter praktiken i Vetlanda gick Marita hemma en tid och funderade på vad hon ville göra. Eftersom hon alltid tyckt om att skriva så började hon läsa svenska på komvux. Sedan flyttade hon till Kristinehamn och gick en datakurs på Stensta center. Först då började Marita lära sig teckenspråk. Därefter fick hon en anställning hos HSO i Borlänge. Det här var inte någon rolig tid. Jag fick inga arbetsuppgifter utan var tvungen att hitta på saker själv. Jag startade bland annat FSDB i Dalarna och ordnade kvällskurser. Efter ett tag blev jag uppsagd, helt utan anledning. Även denna gång väljer Marita att ta strid. Hon kallade in facket och fick rätt. HSO tvingades att ta tillbaka uppsägningen, men Marita valde ändå att sluta. Hon fick nu hel förtidspension. UTBILDNING OCH ARBETSLIV, SID 11

VILL ARBETA SOM MASSÖR Marita som har ett stort intresse för djur bestämmer sig för att gå en kurs i hundmassage på Axelsons gymnastiska institut. Hon betalade till största delen kursen själv. I och med detta är Maritas intresse väckt för massage av människor. Marita får genom sin mamma tips om en kortare utbildning i Falun till massageterapeut som hon bestämmer sig för att gå. Sedan flyttade jag till Karlstad för att läsa på universitetet. Jag läste praktisk svenska, argumentation och journalistik samt Fysiologi. Ett tag till vill Marita ägna sig helt åt föräldraskapet. Sen vill hon arbeta som massageterapeut. Att hon har hel förtidspension ser hon inte som ett hinder. Hon arbetar redan idag, i liten skala, med att ge massage till personer i dövföreningen och hon har skaffat sig en egen massagebänk. Jag vill använda mina kunskaper i yrkeslivet och inte bara som hobby. Jag är övertygad om att jag skulle klara av det även om jag ser och hör dåligt. Det går att ordna med hjälp av personlig assistens, säger Marita. Innan Marita fick Tova hade hon ett samtal med Arbetsförmedlingen i Uppsala. De avrådde henne från att satsa på att arbeta som massageterapeut eftersom hon inte kan höra kunderna. Jag kommer ändå att satsa på det här även om jag har förstått att jag inte får något stöd från arbetsförmedlingen. Det är något som jag ska ta itu med så snart Tova blivit lite äldre. Jag är besviken på Arbetsförmedlingen i Uppsala och jag saknar deras stöd. UTBILDNING OCH ARBETSLIV, SID 12

Jag anser att det skulle gå alldeles utmärkt för mig att arbeta som massageterapeut. MAN MÅSTE BRÅKA Marita upplever att hon som syn- och hörselskadad möter mycket fördomar och att omgivningen tvivlar på hennes kapacitet att klara av olika saker. Hon måste ständigt bevisa, först för sig själv och sedan för omgivningen, att hon faktiskt är kapabel till mycket. Så har det varit jämt, först i skolan och nu när hon vill komma ut i arbetslivet. Maritas motto är att aldrig ge upp även om det är jobbigt. Man måste helt enkelt vara bråkig annars mår man bara dåligt själv. Men ibland orkar jag inte. Då måste man unna sig en paus för att sedan ta nya tag igen, avslutar Marita. UTBILDNING OCH ARBETSLIV, SID 13

Ta reda på vilket stöd som finns Man måste själv ta reda på vilka rättigheter man har eftersom samhället inte är så intresserat av att informera om dem. Kanske för att de då måste stå upp för det. Det är också viktigt att man själv får bestämma vilket stöd och vilka hjälpmedel man behöver, säger Peter Falkegård, 26 år. Peter berättar öppet om sitt liv och det är svårt att tro att han för tio år sedan var en ganska ensam och blyg tonåring som trivdes bäst hemma. Att Peter var synskadad upptäcktes redan när han föddes. Som liten genomgick han tre operationer. En av dem lyckades och efter det så har Peter 0,1 procents syn på sitt bästa öga. Vid tre års ålder upptäckte man att han också var helt döv på höger öra och hade en hörselnedsättning på det vänstra. Både mamma och min syster har hörselnedsättningar dock inte så grava som jag. Det var ändå en fördel att växa upp i en familj som vet hur det är att vara hörselskadad, säger Peter. Peter ser inte tillräckligt bra för att kunna läsa teckenspråk på håll och har svårt att höra vad folk säger om de inte står nära. Många tycker att det låter värre att se dåligt. Men jag upplever nog hörselskadan som värre än synskadan, eftersom den hindrar mig mer i sociala sammanhang. HÖRSELNEDSÄTTNINGEN UNDERSKATTADES På låg och mellanstadiet gick Peter i en synklass på Alviksskolan UTBILDNING OCH ARBETSLIV, SID 14

utanför Stockholm. De flesta klasskamrater såg bättre än Peter, men de hade inte som han också problem med hörseln. I början gick det bra att hänga med. Man klassen var stökig och vi kom på att det kanske skulle vara bättre för mig att gå i hörselklass. Och det var först när jag började i hörselklass i högstadiet som vi förstod att min hörselnedsättning hade underskattats, säger Peter. Nu hamnade Peter i stället bland kamrater som hörde ungefär som han gjorde, men som hade normal syn. Det var tufft ibland, särskilt med engelskan. Peter berättar att han nu ändå kände sig mer som en i mängden. Kamratrelationerna fungerade ganska bra på låg och mellanstadiet. Även om det var svårt att umgås med klasskamraterna på fritiden eftersom alla bodde utspridda på olika håll. Att inte bo i närheten av sina klasskamrater upplever jag som den största nackdelen med den här typen av skola. Kan man gå integrerat så är det en stor social fördel. Därför tycker jag att, om man står inför valet mellan att gå i hörselklass eller integrerat, så måste man fundera igenom det väldigt noga. DROG SIG UNDAN SOCIALT I slutet av högstadiet började Peter dra sig undan från klasskamraterna och blev allt mindre social. Och när det var dags att börja gymnasiet försökte Peters mamma få honom att börja gymnasiet i Örebro, till stor del för att hon ville att han skulle träffa mer kamrater. Men Peter som inte ville flytta hemifrån valde Handels- och administrationsprogrammet på Alviksskolans hörselgymnasium. Jag var blyg och osäker och vågade inte flytta hemifrån. Så här efteråt funderar jag ibland på hur det skulle ha varit om jag hade flyttat till Örebro. Antingen hade jag inte klarat av det eller så hade det förändrat mitt liv positivt och tvingat mig att umgås med andra. Studierna gick bra, förutom engelskan som han alltid haft svårt för. Socialt däremot var gymnasietiden en katastrof. Mitt sociala liv var ännu sämre nu än på högstadiet, där jag ändå hade kamrater under skoltid. I gymnasiet hade jag inga kamrater alls i skolan. På fritiden var jag mest hemma och ägnade mig åt mina, kanske lite udda intressen, historia och samhälle. Detta bidrog säkert till att jag blev utanför. Men jag började nu bli medveten om mitt sociala problem. SOCIALT UPPSVING PÅ UNIVERSITETET Efter gymnasiet läste Peter historia och matte på Komvux och eftersom det var självklart för honom att läsa vidare bestämde han sig för att gå på Samhällsplanerarlinjen på Stockholms universitet. Pappa har varit oerhört viktig för mina studier, både på högstadiet och gymnasiet och ännu viktigare på universitetet. Att komma till universitetet var en chock. Peter fick alla hjälpmedel han kunde tänkas behöva. Han fick slingor och anteckningshjälp, litteratur inläst på talband och extra tid vid tentor. Det svåraste var att hinna läsa in allt. Det var enormt mycket UTBILDNING OCH ARBETSLIV, SID 15

litteratur och tempot var högt på universitetet. Ibland fick jag litteraturen sent och halva terminen kunde ha passerat innan jag fick den inläst av Talboks- och punktskriftsbiblioteket. Efter två tuffa år tog jag studieuppehåll. Jag tappade glädjen och intresset för studierna. Fast socialt började det nu vända. Någonting hände och jag blev modigare. Det var mycket fester och för första gången fick jag känna hur det var att umgås i en större grupp. Jag formligen exploderade socialt och stortrivdes med det. Peter är osäker på om han kommer att ta upp sina universitetsstudier igen eftersom motivationen till att plugga försvann på universitetet. Jag som alltid trott att det var min grej med akademiska studier. Men nu vet jag inte längre. Det jag skulle vilja plugga nu är teckenspråk, eftersom jag umgås mycket med personer som är döva eller hörselskadade Tyvärr har jag inte hittat någon sådan utbildning som är anpassad för synskadade än, säger Peter. Peter var helt slutkörd efter högskolan och bestämde sig för att ta det lugnt ett tag. Så småningom började han engagera sig i föreningslivet för syn- och hörselskadade. När jag var 22 år bestämde jag mig för att nu får det vara nog med isolering och jag åkte på DBUs (Dövblind Ungdom) årsmöte i Sundsvall. Det skulle visa sig att detta blev en av de viktigaste helgerna i mitt liv. Efter den helgen har jag blivit mer och mer aktiv i föreningen och jag sitter nu med i DBUs styrelse och är även aktiv i Unga Synskadade och Unga Hörselskadade. IDEELLT ARBETE Peter började så småningom söka jobb. Han kom då i kontakt med Unga handikappades arbetsförmedling i Globen. Deras kunskaper om syn och hörsel är lika med noll. De talade inte ens om att det finns en arbetsförmedling för hörselskadade, döva och synskadade i Uppsala. Jag visste det visserligen. Men tänk på alla andra som inte vet! 2003 fick Peter ett vikariat som kanslist på Unga Synskadade Stockholm & Gotland som varade i drygt åtta månader. Han trivdes bra och behövde inte oroa sig för att inte accepteras. Våren 2004 gick vikariatet ut. Han har idag aktivitetsstöd som omprövas med jämna mellanrum. Nu vill jag vill helst ha ett riktigt jobb. Jag skulle gärna jobba inom föreningsliv, offentlig sektor eller på en myndighet där jag tror att förståelsen och kunskapen om funktionshinder är större än inom näringslivet. Men det är svårt eftersom de jobb som skulle passa mig är få och när de väl dyker upp så är konkurrensen stor. Peter anser att en av de viktigaste egenskaperna för att klara studier och arbete är tron på sig själv. Han önskar också att arbetsförmedlingen blir bättre på att bekämpa fördomar hos arbetsgivarna så att de vågar anställa personer med funktionshinder. Det mesta går att genomföra även om folk säger att det är omöjligt. Det viktigaste är att man gör något som man själv vill och inte det som andra tycker är lämpligt. Då funkar det bäst, säger Peter. UTBILDNING OCH ARBETSLIV, SID 16

Det finns alltid en lösning Vid en första anblick ger Malin Eriksson, 27 år ett lite skört och bräckligt intryck. Men, det yttre skenet bedrar och under den sköra ytan möter man en person med stark inre drivkraft och en positiv inställning till livet. När Malin var fyra år konstaterade läkarna att hon var både synoch hörselskadad. Hon upplevde själv att hon hörde och såg relativt bra som liten men både syn och hörsel försämrades successivt med åren. Idag har Malin både syn- och hörselrester kvar och under de senaste åren har det inte skett någon större försämring utan hållit sig på samma nivå. Idag kommunicerar Malin genom taktilt teckenspråk och tal. Hon tar emot tecken och talar själv tillbaka. Malin har genomgått många läkarundersökningar, men man har inte kunnat fastställa någon diagnos. Malin växte upp i Klippan i Skåne där hon gick i integrerad grundskola från ettan till nian. En extra resurslärare hjälpte henne i skolan och fungerade samtidigt som hennes tolk. De första skolåren kunde jag använda mig av hörselslinga. Men redan vid sex års ålder började jag lära mig taktilt teckenspråk och jag använde det fullt ut när jag var ungefär nio år, säger Malin. Malin tycker att det fungerat bra i grundskolan, men hon medger att hon självklart missade en del också på grund av sitt dubbla funktionshinder. Det var extra jobbigt när flera i klassen talade på samma gång. Då var det svårt att hänga med. Klasskamraterna tog viss hänsyn till Malin och de som ville fick UTBILDNING OCH ARBETSLIV, SID 17