Inledning Att bli utsatt för tvång är obehagligt, men ändå utsätter vi andra för tvång när vi vårdar dom. Även fast vi har lagar om hur vi får behandla vårdsökande har vi inte någon direkt lag som säger huruvida tvång får användas mot dementa. I denna uppsats kommer jag att diskutera tvång inom vården. Jag kommer även diskutera vad lagen säger är rätt eller fel att göra inom vård av icke beslutskapabla individer, i mitt fall kommer jag att fokusera på demenssjuka. Först i denna uppsats kommer jag att förklara vad demens är samt ge en inblick på hur man vårdar dementa på boenden idag. Därefter kommer jag att diskutera Torbjörn Tännsjö s kapitel Tvång i vården ur boken vårdetik samt kort gå igenom socialtjänstlagen och hälsooch sjukvårdslagen. Avslutningsvis kommer jag att ge mina egna åsikter inom ämnet med referat till ovannämt material. Samt utvärdera hur jag som individ utövar tvång inom mitt arbete på ett gruppboende för dementa. Demens Demens är en minnessjukdom som orsakas av hjärnskador och yttrar sig på olika sätt beroende på vilken del av hjärnan som drabbas. Det är vanligast att minnet samt förmågan att planera och genomföra olika vardagssysslor försämras. Även kognitiva förmågor ex. språk, tidsuppfattning och orienteringsförmågan påverkas negativt. Då det i nuläget inte finns ett botemedel mot demens kan man endast lindra symptomen av sjukdomen med hjälp av mediciner. Dementa har rätten att bo kvar hemma så länge de önskar och de erbjuds då bostadsanpassning, hemtjänst och hemsjukvård. Cirka hälften av alla demenssjuka bor kvar hemma och av den andra hälften bor cirka 45% i ett särskilt boende där de får hjälp med alla vardagliga sysslor av personal utbildad inom demens. För att få plats på ett sådant boende prövar en biståndshandläggare behovet och beslutar om plats. 1 De olika boendena kan skilja sig åt och det är vanligast med gruppboenden med 8-12 hyresgäster. Personalen består av sjuksköterskor, undersköterskor och vårdbiträden som är utbildade inom demens. Dessa hjälper hyresgästen med deras dagliga behov som exempelvis kan vara att sköta hygienen, på- och avklädning samt förflyttning. Boendet ska inte fungera 1 http://www.demenscentrum.se/fakta-om-demens/vad-ar-demens/
som en Institution, utan som hyresgästens privata boende och de har därför rätt till fritidsaktiviteter samt andra önskemål. De flesta boenden anordar själva aktiviteter så som bingo, musikunderhållning och högläsning. Detta för att tillfredställa det sociala behovet hos individen. Alla aktiviteter är självklart valfria och ifall man har önskemål att göra något annat så ska det önskemålet uppfyllas i den mån det går. Måltider på gruppboenden äts tillsammans med både personal och hyresgäster, i undantag för de som önskas äta själv. Vad gäller? Autonomiprincipen säger att ingen får påtvingas behandling mot dess vilja med undantag för psykiskt sjuka där LPT (lagen om psykisk tvångsvård) gäller. LPT säger att en partner eller en dom kan påtvinga en individ vård. För att vården ska kunna träda i kraft måste en läkare undersöka den sjuke och se ifall den uppfyller kraven som finns för att ett vårdintyg ska kunna utfärdas. När man själv kan besluta om sin egna vård är man så kallad beslutskapabel. En beslutskapabel individ har rätt att göra tokiga beslut och kunna avsäga vård som vårdgivare anser de behöver. För att kunna räknas som beslutskapabel finns det fyra faktorer man måste uppfylla. För det första måste man se sig själv som en agent och kunna påverka skeenden i världen genom sitt val av handlingsalternativ. Den andra faktorn man måste uppfylla är att besluten man gör måste vara effektiva och att de leder fram till en handling. För att räknas som en beslutskapabel individ måste man för det tredje kunna göra göra sig en föreställning om hur sannolika de olika utfallen är, när man utför ett handlingsalternativ, samt bilda sig en uppfattning om vilket värde dessa möjliga utfall har. Dessutom ska man kunna väga samman värden och sannolikheter i ett beslut. Den slutliga faktorn är att man ska vara förmögen att revidera sina föreställningar om verkligheten och sina värderingar i ljuset av nya argument och erfarenheter. 2 Individer som inte lever upp till detta anses inte vara beslutskapabla och kan därmed påtvingas vård ifall man anser att det är för individens eget bästa. 2 Tännsjö, Torbjörn. 1990. Vårdetik. 3. uppl. Stockholm: Thales
Inom vården finns det många lagar som säger vad man får och inte får göra. Vad gäller då inom vård av dementa och är tvångsvård tillåtet? Socialtjänstlagen (SoL) är en av de lagarna som bäst anpassar sig för vård av dementa. Då socialtjänsten säger att inget tvång ska förekomma i vården finns det därför inga föreskrifter om tvångsvård i SoL. Lagen säger att alla individer har rätt till en skälig levnadsnivå, om detta inte kan ske inom ens egna hem med hemtjänst är man berättigad till bistånd i form av ett särskilt boende. 3 Den andra lagen är hälso- och sjukvårdslagen (HSL), denna lag är den som har störst betydelse för vård. Lagen säger att att vården och behandlingen skall så långt som möjligt utformas och genomföras i samråd med patienten. Båda dessa lagarna bygger på att den enskilde ska frivilligt acceptera behandlingen och som huvudregel får man som vård- och omsorgpersonal inte göra något som strider mot den egna personen vilja. Tvång inom vård I Torbjörn Tännsjö s kapitel tvång i vården ur boken vårdetik avvisar han tvång inom vården. Han anser att det finns två möjliga grunder till varför man skulle vilja utöva sådan tvång. Det första är att man som individ inte skulle förstå sitt eget bästa, trots att man är beslutskapabel. Detta medför att att man, för sitt eget bästa, ska påtvingas vård då man fattar orimliga beslut gällande sin egna hälsa. Detta är vad man kan kalla ett paternalistiskt resonemang, och det vill Tännsjö avvisa med tre argument. 1. Var och en vet själv hur ens liv upplevs från insidan och det gör att man har en kunskapsmässigt privilegierad position gällande det egna livet. 2. Var och en måste även själva leva med beslutet som görs gällande ens egna liv. 3. Att bli tvingad är obehagligt. 3 Nilsson, Ylva. 2012. Tvångsvård av dementa. Examensarbete, Lunds universitet
Den andra grunden till varför man ska skulle vilja utnyttja tvång är för att det ligger i en tredje parts intresse att en individ får vård. Exemplet Tännsjö tar upp är att det kan verka rimligt att påtvinga en alkoholist som misshandlar sin familj vård mot missbruket- för familjens skull. Även detta avvisar han då han anser att det strider mot rättssäkerheten att bruka vård som ett slags straff. Vård baseras på prognoser, vilket inte brottsliga handlingar gör. Dagens samhälle är uppbyggt på så sätt att vi kan förutse om vi kommer bli utsatta för tvång och straff i olika samband, detta skapar social trygghet. Om detta ändras och våra straff börjar baseras mer på våra vårdbehov än våra brottsliga handlingar kan vi aldrig känna oss säkra. Tännsjö tar även upp somatisk vård av icke beslutskapabla individer och nämner då två olika kategorier. I den ena kategorin så finns individer som permanent blivit inkapabla till att fatta beslut gällande sin egna vård, exempelvis psykiskt sjuka individer. I den andra kategorin finns personer som tillfälligt blivit inkapabla till att besluta om sin egna vård, exempelvis grovt alkoholpåverkade individer eller individer som förlorat medvetandet efter en bilolycka. Dessa måste kanske opereras och då antar vården att de har samtycke från individerna och utför operationen i hopp om att det var det patienten ville. Då jag huvudsakligen ska diskutera tvångsvård av demenssjuka så fann jag Tännsjö s åsikter om tvång av senildementa och utvecklingsstörda patienter likvärdiga med mina. Han nämner att dessa två patientketegorier är utsatta för omfattande tvång även fast de i lagens mening inte kan nedsätta en individs beslutskompetens för att de är just senildementa eller utvecklingsstörda. Även fast de inte, enligt lagens mening, kan anses som ej beslutskapabla anser Tännsjö att det nog är bra att de anses som det. Hans argumet för det är att det skadar färre personer, men för att tvånget ska kunna vara acceptabelt krävs det att de hamnar inom kategorin beskedligt tvång. Det innebär att det är tvång som riktas mot patienten för deras välmående. Som exempel ger han att man droppar lite laxermedel på sockerbiten då patienten i fråga inte förstår att hon blir förstoppad ifall hon inte tar det. Förstoppningen kan sedan övergå till tarmvred och därmed bli livshotande. Om detta är fallet anser Tännsjö att det vore fel att inte tvinga henne till att ta de där dropparna laxermedel. Det andra tvånget han pratar om är beskäftigt tvång vilket är att man gör något som gynnar personalen. Som exempel ges att man tvångsmatar en beslutskapabel patient mot dess vilja eller att man sederar, dvs ger lugnande läkemedel till en besvärlig patient för att underlätta personalens arbetssituation. Detta tvånget anser Tännsjö vara oacceptabelt. I Tännsjö s sammanfattning av kapitlet säger han att tvångsvård kränker människans
autonomi (självstyre) och att det i sig är av ondo. Tvångsvård är även skadligt för tilltron av vår sjukvård samt att det är plågsamt för individen att genomgå. Det enda tvång som kan vara moraliskt acceptabelt är det mot icke beslutskapabla personer eller barn som inte förstår sitt eget bästa, om tvånget är för patientens bästa. Vad anser jag? Avslutningsvis i denna uppsats tänkte jag själv ge mina åsikter med ovanstående material i åtanke. Jag, som vårdpersonal, anser att visst tvång inom vården kan vara positivt och acceptabelt. För att det ska kunna anses som det måste allt tvång vara för patientens bästa och dess välmående. Därför anser jag också att sedativa läkemedel ska vara accepterat att ges, exempelvis till patienter som väldigt lätt stressar upp sig. Visst, det kan anses som att det är för personalens arbetssituation som Tännsjö nämner, men det kan även vara för patientens bästa man ger det. Som exempel på detta kan vi säga att vi har en man som ofta är väldigt förvirrad och skeptisk till allt. Han vägrar ta emot hjälp, även fast det är menat för hans eget bästa. Detta medför att han tror att alla är ute efter honom och i med det blir han väldigt stressad och orolig. I detta fall anser jag att det är acceptabelt att med hjälp av sedativa läkemedel lugna ner honom så han finner ro. Under tiden han då är lugn hinner kroppen återhämta sig från allt stress så den inte tar skada. Det var som en kollega sa till mig, det är inte livskvalitet att gå runt och ständigt oroa sig och ha ångest. Livskvalitet, för mig, är att livet man lever ska vara något man trivs med. Även om jag sitter på ett demensboende om 60 år vill jag fortfarande trivas med mitt liv. Det är min önskan, så därför försöker jag behandla patienterna på mitt arbete så som jag själv hade önskat att bli behandlad. Jag strävar efter att försöka uppfylla de aktiviteter som de boende anser bidrar till en förbättrad livskvalitet så gott jag kan. Genom att bara ge egentid till var person där man exempelvis målar naglarna och pratar lite eller om man bakar med någon, så märker man hur de uppskattar stunden och blir glada över den. Bara en sådan liten handling kan bidra med väldigt mycket. Det paternalistiska resonemanget som Tännsjö ger, att man påtvingar någon vård som inte vill ha hjälp då man anser att de är för deras egna bästa kan, enligt mig, endast utföras ifall personen anses som en ej beslutskapabel individ. Om man utför tvång mot beslutskapabla
personer avvisar jag det med liknande resonemang som Tännsjö nämner. Det är bara individen själv som vet hur ens kropp upplevs innifrån samt att beslutet om vården som tas är något man själv måste leva med. Att själv få ha kontroll över sitt liv anser jag vara en rättighet och genom att fråntas den rättigheten förminskar man individen. Varför tycker jag då att det är okej att utöva tvång när det gäller en individ som inte är beslutskapabel? De blir lika påverkade av det och känner samma obehag som en beslutskapabel individ. Skillnaden som jag ser är att det är olika konsekvenser för en psykiskt sjuk att vägra vård då det kan skada omgivningen än om en cancersjuk väljer att avvisa en behandling som enbart gör att hon kan leva lite längre. Detta kan även anpassas till demens. När man har kommit så pass långt in i sjukdomen att man inte längre kan leva sitt vanliga liv och exempelvis glömmer vitala saker. I det stadiet kan man utsätta sig själv, men även allmänheten för stor fara och ifall hjälp då finns att få anser jag att man ger den till individen även fast hon vägrar. Det är för hennes bästa hjälpen finns. Jag kan själv erkänna att jag utövar tvång genom att exempelvis blanda ner laxermedel i saften då jag vet att patienten kan undvika att bli förstoppad. Jag kan även vara lite hård ibland mot mina patienter och tvinga dem att försöka göra vissa saker själv, exempelvis sätta på sig sin tröja eller borsta tänderna eftersom jag vet att de kan klara av det. Genom att vara lite bestämd men samtidigt uppmuntrande till att försöka göra sådant själv kan man stärka deras självkänsla. För när de väl utför handlingen kommer de på att de kan göra det själva och möjligtvis känner de sig även stolta över det. Läkemedelstvång utför jag endast ifall läkemedlet är viktigt för individen att få i sig. Med det menar jag att ifall en individ vägrar att exempelvis ta sin järntablett då har jag inte rätt att tvinga i henne den. Men ifall det gäller hennes antidepressiva eller sedativa läkemedel så anser jag att de är viktiga för henne då de dämpar hennes ångest och/ eller oro. Övrigt tvång försöker jag undvika, jag vill inte tvinga en person som önskar få sova att resa sig från sängen på morgonen eller tvinga en person äta med oss andra som kanske önskar sitta på sitt rum och äta. Vi måste se dem som de olika individer de är och på bästa sätt hjälpa dem i vardagen så att de bibehåller sin livskvalitet och mår bra.
Samanfattning I denna uppsats har jag tagit upp tvångsvård samt lagarna som gäller. Främst har jag disskuterat tvångsvård inom demens men jag har även rent generellt tagit upp tvång inom vården. Jag har även gått igenom autonomiprinciper och vad den säger samt begreppet beslutskapabel. Även de fyra faktorerna som ska uppfyllas för att kunna anses som beslutskapabel är nämda. Med hjälp av Torbjörn Tännsjö s kapitel tvång i vården ur Vårdetik har jag diskuterat olika resonemang. Mina åsikter om tvång inom vården har däremot inte ändrats så mycket genom skrivandet av denna uppsats. Jag tycker att tvång kan vara bra om det håller sig inom vissa gränser och ifall allt tvång som görs är för den tvingade personens eget bästa. Detta inkluderar att jag tycker att det är acceptabelt att ge sedativa och antidepressiva läkemedel till patienter som visar att de ofta och väldigt lätt får ångest och blir oroliga. Enligt mig förbättrar det deras livskvalitet ifall de läkemedlena de får gör så att de finner ro. Även om det kan anses som beskäftigt tvång. Däremot finns det vissa undantag inom tvång för individens välbefinnande jag inte anser bör ske, tvångsmatning är ett sådant tvång.det är en kränkande behandling och jag är väldigt tacksam att det inte sker på min avdelning där jag jobbar. När det gäller tvång på beslutskapabla individer så står jag utanför det, jag är väl egoistisk som säger det, men jag hade själv aldrig velats utsättas för tvång som jag är medveten av. Därför avvisar jag det, då jag vill inte utsätta någon för något jag själv inte vill genomgå. Som slutsats av detta kan jag då säga att tvång är okej i viss grad. Fast då krävs det att tvånget i sig är individens eget bästa och att det utförs på en icke beslutskapabel person i samråd med läkare, anhöriga och lagen. På så sätt undviker man förhoppningsvis plågsamma tvång som skadar individen. Litteraturlista Tännsjö, Torbjörn. 1990. Vårdetik. 3. uppl. Stockholm: Thales Nilsson, Ylva. 2012. Tvångsvård av dementa. Examensarbete, Lunds universitet