En liten skrift Om Skolväsendet På Tosterön 1844 1960 Sanda skola Signe Carlsson Tosterö skola Rut Björnstig
SANDA SKOLA EN ÅTERBLICK En tillbakablick på Sanda- och Tosteröbarnens skolgång i det förgångna ger en klar bild av vattenledernas överväldigande betydelse för kommunikationerna mellan byarna runt Mälaren. Tosterön var sålunda fram till sin egen kommunbildning 1949 uppdelad på tre församlingar, nämligen Vansö, Fogdö och Strängnäs landsförsamling. I denna återblick kommer skolfrågans olika turer att belysas från och med Vansö kyrkostämmas sammanträde den 10 augusti 1873 fram till år 1919, då Sanda fick sin egen skola. Redogörelsen omfattar ej de delar av Tosterön, som tillhörde Strängnäs landsförsamling. Ett förslag om att inrätta en småskola med fem månaders undervisning i Vansö och tre månaders skolgång på Tosterön årligen framlades 1873. En förutsättning var dock att lämplig lokal liksom bostad till lärarinna för en billig hyra kunde ordnas på den sistnämnda orten. Någon sådan lösning gavs emellertid inte. Istället reparerades gamla sockenstugan vid Vansö kyrka, varefter Sanda- och Tosteröbarnens undervisning förlades hit under de åtta månader undervisningen pågick. Småskollärarinnans lön var 150 kronor årligen. Till småskolans bibliotek anslogs 24 kronor. Fjorton år senare år 1887 ställde sig folkskoleinspektören på Tosteröbornas sida och föreslog att en folkskola skulle inrättas på Tosterön. En förutsättning var dock Fogdö församlings medverkan. Något som dock stötte på patrull. Däremot beviljades 10 kronor i årligt anslag till roddarhjälp, vilket innebar att de barn som bodde i Sanda med omnejd tillhörande Vansö församling roddes över Mälaren för att kunna fullfölja sin skolgång. Lärarinnans årslön uppgick vid denna tidpunkt till 900 kr och pensionsavgiften var 30 kronor. Man kan utan svårighet förstå den oro, som föräldrarna på Tosterösidan måste känna inför dessa transporter i ur och skur. År 1894 upprepades också framställningen om inrättande av en mindre folkskola på Tosterön i enlighet med folkskoleinspektörens förslag. För byggnation samt underhåll skulle Fogdö och Vansö församlingar gemensamt ansvara eftersom det var till dessa församlingar Tostreröbornas skatteinbetalningar gick. Innan beslut kunde fattas beslöts att ett anslag på 15 kronor för den instundande höstterminen samt 30 kronor för kommande år skulle beviljas till roddarhjälp för Tosteröbarnen. FOGDÖ AVSTÅR
Året därpå 1895 kom beskedet att Fogdö församling beslutat avstå från delaktighet i det föreslagna skolbygget på Tosterön. Anledningen var att barnantalet som Fogdö församling ansvarade för på Tosterödelen var alltför ringa. Istället erbjöds Vansö församling 5 kronor per barn och år för de barn som skulle bli aktuella i den tilltänkta folkskolan på Tosterö. Roddarhjälpen uppgick nu till 45 kronor för skolåret. LOKALER ERBJUDS Det skulle dröja ytterligare 19 år innan någon ljusning kunde skönjas på Tosteröbornas skolproblem. Då uppträdde tegebruksägare Albert Andersson som räddande ängel. Den 24 maj 1914 uttalade sig folkskoleinspektören och ledamöter från Vansö-Fogdö skolråd att en folkskola borde inrättas på Tosterön enligt litt. F i de lokaler som ställts till förfogande genom Albert Anderssons försorg. Lokalerna var belägna i Vita huset, Sanda 2 59 förutom Sandsjö 2 12. För en årshyra av 200 kronor skulle den blivande skolan få förfoga över en skolsal med avklädningsrum och förstuga samt två rum och kök med garderober och del i källare förutom vedbod, bekvämlighetshus, tillgång till vatten och eventuellt ett mindre trädgårdsland. Ytterligare en utgift på 50 kronor tillkom för städning och eldning i skolsalen. Kostnadsförslaget för bänkar och andra möbler samt böcker, kartor och planscher upptog 450 krono. Ersättningen för det planerade och som man trodde sista roddaråret var nu uppe i 120 kronor. FÖR STORA KOSTNADER Det gjorda uttalandet mötte emellertid ingen förståelse hos de beslutande i Vansö kommun. Erbjudandet om att hyra de föreslagna skollokalerna avböjdes. En anledning kan ha varit att endast 12 skolpliktiga barn vid denna tidpunkt fanns på Tosterön och att av dessa merparten gick i Tosterö skola. Den 14 februari 1918 sålde tegelmästare Albert Andersso hemmanet till Tegelbruksbolaget. I samband härmed skänkte han en tomt till en framtida skola i Sanda. Vansö kommun tog med tacksamhet emot tomten. Skolpliktiga barn från Tosterö hade nu stigit till ett antal av 17. ÄNTLIGEN GODKÄNT
Redan den 28 juli samma år godkände folkskoleinspektör M Lindén ritningarna till det blivande skolhuset i Sanda, trots att anbudsförfarandet komplicerats. Byggmästare Sjögren i Strängnäs, som först kontaktades, hade lämnat ett anbud på 22.500 kronor. Byggmästare Lans begärde dock hela 1.000 kr mindre, eller 21.500 kronor, varför uppdraget att bygga Sanda folkskola övergick till honom. I skolhuset inrymdes på övervången en lägenhet om 2 rum och kök. En optimistisk framtidstro på en kommande befolkningsökning tog sig dessutom bl.a. uttryck i att ett hyreshus med 8 lägenheter hade börjat uppföras vid Sanda slip. Så snart det blev klart att ett skolhus skulle byggas. Lades anteckningslistor för frivilliga bidrag från Tosteröborna ut. De fick också ett starkt gensvar. Taktegel, parkörning liksom 26 enbetskörningar, en skolbänk samt 5 kronor kontakt hörde till några av allmänhetens bidrag. Varvbolagets styrelse för Sanda slip erbjöd fria frakter av byggmaterial i större partier samt ett bidrag med 2.000 kronor. Tegelbolaget skänkte murtegel. Den 15 februari stod på så Sanda skolhus färdigt att tas i bruk för vårterminen 1919. /Bild från invigningen av Sanda skola 1919/ Denna första termin svarade lärarinnan Linnea Elmén för undervisningen. Till höstterminen 1919 anställdes lärare Oskar Hallgren. Efter ytterligare 3 år inrättades 1922 slöjdskola i Sanda, vartill landstingets slöjdnämnd bidrog med 400 kronor. Folkskollärare Hallgren gav liv åt bygden. Han ordnade med musik k-, sång- och teatergrupper. Skolbarnen uppträdde också på flera platser i kommunen förutom de fester och familjesammankomster som anordnades för att samla in pengar till skolresor och liknande. Ett bestående minne för många av skolbarnen var den vackra plansch som nästa täcke en hel vägg med norrsken inför julottan år 1930 förutom den i övrigt pyntade och trivsamma skolsalen. /bild Sanningens pärla / /Bild lärare Oskar Hallgren med elever fr 1936/ I augusti månad 1941 var skolans saga all, då ett blixtnedslag antände byggnaden.
Vansö kommun hyrde därefter Sanda barnkoloni från hösten 1941 1945. Barnen från Sandas Fogdödel fick därefter börja sin skolgång i Tosterö skola, dt man fick färdas i skolbuss. Och som nämnts vid Tosteröns kommunbildning 1949 upphörde banden med Fogdö, sedan också landsvägskommunikationerna sedan länge övertagit de vattenburnas betydelse Sanda i december 1969 Signe Carlsson
SKOLAN PÅ TOSTERÖN Södra delen av Tosterön tillhörde Strängnäs landsförsamling. Först i början av 1800-talet började idéer om undervisning för alla att spridas. Dessa idéer nådde torparen Lars Vidlund och han öppnade en skola vid Björktorp vintern 1844 1845. Församlingen stödde denna skola med bidrag ur fattigkassan. Vidlund undervisade tydligen själv, för i gamla protokoll benämns han skolmästare Vidlund. Denna skola blev grunden för en fortsatt utveckling av skolväsendet på Tosterön. 1846 gavs ett förslag till skolans utformning. Församlingen indelades i tre läsrotar. De som tillhörde den första fick gå i Lancasterskolan i Strängnäs, medan de andra två blev ambulerande. Då övertog också skolstyrelsen utgifterna för skolundervisningen, så att fattigkassan inte belastades. Vidlund fick 10,32 kronor i årshyra för skolrummet och 1850 var hans halvårslön 68,50 kronor. Men då börjare ett statsanslag till lärarnas löner utgå, visserligen bara 53,16 kronor, men det blev dock ej höjning. Lokaler var ett problem att få tag på, men 1857 lät K.E. Karlsson på Djupvik inreda skolsal vid Peterslund. I protokollen nämns även Knäppinge och Staflund, till vilka de utgå 30 kronor i årshyra. 1852 eller 1853 avled Lars Vidlund. Nästa lärarnamn som dyker upp i protokollen är A. W. Silén. Han var nog den första ordinarie läraren som tillsattes. Barnen på Tosterö skötte sig tydligen bra, för enligt protokollen delades det varje år vid examen ut premier. Första gången det nämns är maj 1856, då premium på 1,16 kronor delades ut i Peterslund. Sedan återkommer uppgifterna varje år med en liten höjning av summan. Även olika inköp kan man läsa om, bl.a. en förtent kopparskopa för 1 krona. 1877 var det första skolhuset på Tosterön färdigt. Det hus, som fortfarande finns kvar och kallas gamla skolan. Tomten, som inköptes var ej stenig och risig del av Stenby mark med ganska stark lutning, varför Tosteröborna fick ställa upp med dagsverken och ditforsling av fyllnadsmaterial för att få en någorlunda plan yta. En stenläggare från Strängnäs kontrakterades för att lägga en stenmur, tre fot hög; en fot under jord och två fot över. För detta erhöll han 2 kronor per sträckfamn, men då skulle han hålla alla verktygen och även spränga stenen. Måndagen den 19 november 1877 skulle han börja med detta arbete. Huset innehöll 1 lärosal, 1 avklädningsrum, lärarbostad på två rum och kök och en stor vind. Även ett litet uthus med vedbod och dass uppfördes. Arrendatorer och bönder fick i uppdrag att
forsla dit några lass matjord och gödsel, för att läraren skulle kunna odla litet potatis åtminstone. Lönen var ju mycket liten. I mars 1879 kontrakterades en korporal A. W. Hall från Husby, Vansö. att uppföra ett mindre ladugårdshus, omfattande i längd 24 fot, bredd 12 fot och höjd 8 fot från nedersta syllkanten till fästbandsstocken på längsta sidan; den högre sidan på huset uppföres däremot så högt, att takets lutning blifver lika med det förut vid skolan befintliga uthus, med hvilket detta till alla delar i byggnadsstil skall öfverensstämma. Visst är det roligt att se, hur noga de var med byggnadsstilen! Av husets längd skulle 10 fot avdelas till fähus, resten till lada. Lank, timmer bräder och sparrar höll församlingen med, men allt annat material skulle Hall själv anskaffa. För allt detta, arbete och material; erhöll han 100 kronor. Arbetet skulle vara slutför till nästkommande maj. Skolformen var sådan, att samma lärare undervisade både små och stor barn. De små fick gå på sommarmånaderna och de stora vintermånaderna. Men december och januari var jullov. Flickorna skulle sköta städningen n och pojkarna bära in ved och elda. Läraren skulle övervaka det hela. Om han fick någon ersättning för det från börjar har jag inte hittat något belägg för, men 1903 har jag bevis för, att han fick 4 kronor om året för tillsynen. Skurning skedde en gång om året av två extra anlitade skurgummor. 23 mars 1890 på ett kyrko/skolrådssammanträde beslöts: om Silén på grund af obotlig sjukdom afginge, 65 kronor årligen utbetalas till fyllande af brist i full pension. Men tills vidare skulle han få stanna som slöjdlärare och få behålla rum och kök av lägenheten. En slöjdsal inreddes uppe på vinden. Den ordinarie lärartjänsten utlystes och fick nio sökande. Av dessa valdes en lärarinna, Hulda Pettersson. Hon fick det andra rummet i lärarbostaden och ett kök inreddes i förstugan. Jag har i min ägo ett intyg från 26 februari 1897, att min mor ordentligt bevistat Fortsättningsskolan, undertecknat Hulda Pettersson, skolans lärarinna. Så tydligen fanns det någon sorts fortsättningsskola redan då. Till höstterminen 1897 anställdes en ny vikarierande lärare, Gunnar Norlin. Han stannade till 1901, då en ny vikare kom, A. W. Flodin. Inte förrän 1903 utlystes en ordinarie tjänst. Den som fick tjänsten hette Anders Olsson Sand och var från Dalarne. 1903 1935
De tidigare lärarna hade troligen inte haft något intresse av att sköta skoltomten eller att odla något, för när Anders Sand kom dit, var där endast sten, risiga snår och mycket huggormar. Eftersom han hade två små barn i 3- och 4- årsåldern, som aldrig sett en orm och inte förstod att akta sig, blev hans första arbete att försöka få tomten ormfri. Något vatten fanns inte heller, och när han begärde att få en brunn grävd, var det några i skolrådet som tyckte, att en lärare har så litet att göras, så han har tid att gå till Bresshammars källa efter vatten. Men Sand var dalmas och van att inte få något utan arbete, så han grävde en brunn själv med hustruns hjälp. På 4 m djup fick han gott om vatten. Så skaffade han en pump och skolrådet lovade att betala den, men det gjordes aldrig, och han var inte den, som ville bråka, utan stod för kostnaden själv. 1904-1905 infördes skurning av skolan en gång i terminen och ännu några år senare en gång i månaden, när en städerska anställts, som städade varje dag. Det var en änka, fru Karlsson, som bodde i en liten stuga vid nuvarande Enhammar, och som skulle försörja tre barn. En arbetsmänniska som få. Varje dag gick hon in till staden och tvättade åt andra, och när hon kom hem, skulle hon städa skolan och så småningom även den nya skolan som byggdes 1916. Och verkligt rent och fint höll hon i skolorna. Hennes svärfar var en gammal soldat, gubben Nord, som kom till skolan ett par gånger i veckan, och högg all ved, som gick åt till uppvärmning av både skolor och bostäder. Vedbon var alltid full av fin nyhuggen ved. Tosteröborna var inte bortskämda med några nöjen, Nu började skolan användas för allehanda aktiviteter. Husförhör, söndagsskola och ibland gudstjänst. Sand startade en Blåbandsförening som blev mycket livaktig, och som höll fester och paketauktioner med både teater och sång och musik. Alltid med stor publik. Tosteröborna var inte rädda att gå eller cykla eller åka efter häst både halvmil och mil. För att få träffas och ha litet roligt. Och mörka kvällar skrämde inge, här fanns ju intet elektriskt ljus någonstans. Belysningen var fotogenlampor. Och under första värdskriget karbid. Något brandskydd fanns inte; de enda brandföreskrifterna var, att det skulle finnas 2 hinkar. 1916 stod ännu en skola färdigbyggd och en småskollärarinna anställdes. Den skolan innehöll ett klassrum för småskola, en slöjdsal, kombinerat avklädningsrum och gymnastiksal. Ärarinnebostad på 1 rum och kök, samt ännu en lägenhet på två rum och kök som egentligen var avsedd för ännu en lärare, om barantalet fortsatte att öka och skolformen måste ändras. Antalet barn var redan mycket stort. Tills vidare hyrdes bostaden ut, Men 1919 fick Sanda egen skola, så någon delning
skedde aldrig, Den extra bostaden uthyrdes i fortsättningen också; långt senare blev den vaktmästarbostad. I sambaand med det nya skolbygget revs det gamla uthuset och ett stort nytt uppfördes, innehållande en stor vedbod och 6 st dass, ett för läraren, ett för lärarinna och resten för eleverna. Nu flyttades slöjdsalen till nya skolan, och det lilla rummet i gamla skolan tillfördes lärarbostaden. I ladugårdsbyggnaden samsade gris, höns och getter. Under de svåra krigsåren även kaniner. Och ladan fylldes med hö och även torkat löv, för att ha till vinterfoder. Det var inte bara djuren, som hade glädje av det, Efter vägarna vandrade många luffare och de kom ofta till skolan och bad om kattkvarter, De fick alltid stanna, och innan de gick på morgonen fick de mat och dryck i den mån det fanns. Det var inte alla gånger så lätt att ha förråden fyllda av sådant, som måste köps i staden. Dt var 2 km att gå, och allt måste bäras. På somrarna var det lättare, för då kunde de ro. Då köptes säckar med mjöl dikret5 vid kvarnen, för att bröd, även knäckebröd, bakade givetvis hemma. 1925 gjordes en stor restaurering av gamla skolan. Det byggdes till en helt ny entré och nytt avklädningsrum; det gamla tillfördes lärarbostaden, som nu ståtade med fyra rum och kök. Den gamla klumpiga muren med bakugn i köket revs, men i övrigt blev det inte flera bekvämligheter än förut. Varken vatten eller avlopp. Elström fanns fortfarande inte. 1935, när Sand pensionerades, så det precis likadant ut. Men vad som inte såg likadant ut var tomten kring skolan. Han börjare med att odla upp bit för bit av den svårarbetade tomten, för att kunna odla så mycket matnyttigt som möjligt, Det blev trädgårdsland och fruktträd, även skolbarnen fick egna land för att lära sig praktisk trädgårdsskötsel. Sedan blev det skönhetens tur. Sands stora botaniska intresse och kunnande gjorde, att han under årens lopp förvandlade denna steniga, risiga plats till ett paradis. Det var blommande buskar, prunkande perenna rabatter och naturliga sten partier i varenda bergsskreva, med många sällsynta arter. Och i lugnet intill berget stod bikuporna utplacerade för att han var även storbiodlare. Vi som hade lyckan att få växa upp i detta paradis, glömmer det aldrig. 1935 efterträddes Anders Sand av Arvid Franzén. 1936 kom elströmmen till skolan och båda husen gjordes helt moderna och bekväma invändigt. 1959, under Arvid Franzéns tid, byggdes de nya husen i tegel där köksträdgården och fruktträdgården bredde ut sig. Flera lärare anställdes och två lärarbostäder byggdes i Abborrberget. 1960 dog Arvid Franzén.
När jag skriver detta är det mars 1989. Skolornas framtid är oviss. En del vill riva de gamla skolorna och sätta upp flera fula tegelbyggnader, men hur det blir, vet väl ingen just nu. En sak är säker. Paradiset är försvunnet! Rut Sand Björnstig /bild Tosterö Blåbandsförening 1910/ /teckning Paketauktion i Tosterö skola omkring 1910/ /bild Tre ord.lärare vid Tosterö skola/