Vår tids slavhandel i pressen En studie av rapporteringen om människohandelns offer och förövare i fyra svenska tidningar

Mittuniversitetet, Avdelningen för Medie- och kommunikationsvetenskap (MKV), Institutionen för Informationsteknologi och medier (ITM) C-uppsats 10 poäng 2005-12-15 Vår tids slavhandel i pressen En studie av rapporteringen om människohandelns offer och förövare i fyra svenska tidningar Författare: Lisen Hönig & Carina Jönsson Handledare: Susan Holmberg

Sammanfattning Människohandel för sexuella ändamål förekommer i dag i stora delar av världen och de flesta länder är berörda, så också Sverige. Varje år beräknas 400 till 600 barn och vuxna, främst flickor och kvinnor, bli förda till Sverige från andra länder för att bli tvingade till prostitution här. I Sverige har människohandeln för sexuella ändamål debatterats intensivt de senaste åren. Debatten har på senare tid fokuserats på hur offer och förövare behandlas och framställs i de svenska medierna. För att studera det här fenomenet närmare har vi valt att undersöka hur människohandelns offer och förövare framställs i text och bild i två kvällstidningar och två morgontidningar. Tidningarna som vi har valt är,, och Svenska Dagbladet. Frågeställningarna vi utgått från är: - Hur sakliga respektive sensationsinriktade är kvälls- respektive morgontidningarna i sin rapportering om människohandeln? - Hur framställs offer och förövare i text och bild i kvällstidningarna och? - Hur framställs offer och förövare i text och bild i morgontidningarna och? Vi har utfört vår undersökning genom en kvantitativ innehållsanalys, där vi med hjälp av ett kodschema har undersökt 25 olika variabler. Sammanlagt undersökte vi 107 artiklar från de fyra tidningarna. Resultatet av vår undersökning visar att kvällstidningarna är mer sensationsinriktade än vad morgontidningarna är. och använder sig i den övervägande delen av artiklarna av personifieringar, överdrifter, generaliseringar, djärva bilder, slagkraftiga rubriker och hårda vinklingar. En klar majoritet av s och s artiklar är sakliga, vilket innebär att de fokuserar på vad som har hänt och rena fakta och inte på värderingar, känslor eller oviktiga handlingar. När de mer sensationsinriktade kvällstidningarna framställer människohandelns offer och förövare gör de oftare övertramp mot de pressetiska reglerna än vad morgontidningarna gör. Framför allt hänger och oftare ut offren med namn och bild, vilket gör att det blir lätt att identifiera dem. Dessutom visar de oftare bilder på nakna eller halvnakna offer, vilket i förlängningen kan leda till att läsarna får en stereotyp bild av kvinnan som sexobjekt. Morgontidningarna gör också vissa övertramp mot de pressetiska reglerna, men i deras fall handlar det främst om att skriva ut offrens och förövarnas ålder och nationalitet. Offren och förövarna kan inte identifieras lika lätt av detta som när namn och bild finns i artikeln. Däremot kan morgontidningarna, genom att gång på gång avslöja offrets och/eller förövarens nationalitet, förmedla en stereotyp bild av invandrare som prostituerade eller brottslingar. Vi fann således att det finns stora skillnader i hur kvälls- och morgontidningarna framställer människohandelns offer och förövare i text och bild.

Innehållsförteckning 1. Inledning 1 1.1 Problembakgrund 1 1.2 Syfte 1 1.3 Frågeställningar 2 1.4 Begreppsdefinitioner 2 2. Bakgrund Människohandel 3 3. Teori 4 3.1 Vad blir en nyhet? 4 3.2 Kvälls- och morgontidningar 5 3.2.1 Sakliga nyheter 6 3.2.2 Sensationella nyheter 7 3.3 Etiken i pressen 7 3.3.1 Pressetiska regler 8 3.3.2 Journalistkåren och de pressetiska reglerna 9 3.4 Stereotyper i pressen 9 3.4.1 Könsstereotyper 10 3.4.2 Invandrarstereotyper 11 4. Metod 12 4.1 Metodval 12 4.2 Medieurval och avgränsningar 12 4.2.1 13 4.2.2 13 4.2.3 13 4.2.4 14 4.3 Tillvägagångssätt 14 4.3.1 Kodschema 14 4.4 Metodproblem 15 4.5 Reliabilitet och validitet 15 5. Resultatpresentation 17 5.1 Är artikeln saklig? 17 5.2 Är artikeln sensationell? 18 5.3 Finns bild/bilder till artikeln? 19 5.4 Syns offret på bild? 20 5.5 Visas offrets ansikte på bild? 21 5.6 Visas offrets kropp på bild? 22 5.7 Visas offret avklätt på bild? 23 5.8 Nämns offret i texten? 24 5.9 Nämns offrets namn i texten? 25 5.10 Nämns offrets ålder i texten? 26 5.11 Nämns offrets nationalitet i texten? 27 5.12 Nämns offrets utseende i texten? 28 5.13 Syns förövaren på bild? 29 5.14 Visas förövarens ansikte på bild? 30

5.15 Visas förövarens kropp på bild? 31 5.16 Visas förövaren avklädd på bild? 31 5.17 Nämns förövaren i texten? 32 5.18 Nämns förövarens namn i texten? 33 5.19 Nämns förövarens ålder i texten? 34 5.20 Nämns förövarens nationalitet i texten? 35 5.21 Nämns förövarens utseende i texten? 35 6. Analys 36 6.1 Vad blir en nyhet? 36 6.2 Kvälls- och morgontidningar 37 6.3 Etiken i pressen 38 6.4 Stereotyper i pressen 40 6.4.1 Könsstereotyper 40 6.4.2 Invandrarstereotyper 41 7. Slutsats 42 7.1 Frågeställning 1 42 7.2 Frågeställning 2 42 7.3 Frågeställning 3 43 8. Egna reflektioner 45 9. Källförteckning 46 9.1 Litteratur 46 9.2 Tidningsartiklar 48 9.3 Elektroniska källor 49 Bilagor Bilaga 1 Kodschema Bilaga 2 Kodinstruktioner Bilaga 3 a-f Artiklar

1. Inledning 1.1 Problembakgrund Varje år faller mellan 1 och 4 miljoner människor, främst kvinnor och barn, offer för människohandel. Många av dem utnyttjas sexuellt och prostitueras. De rekryteras, transporteras, säljs och köps av människohandlare och medlemmar av organiserade brottsnätverk, som har för avsikt att hänsynslöst och cyniskt utnyttja offren. (www.regeringen.se/sb/d/2664) Människohandel för sexuella ändamål är i högsta grad verklighet även i Sverige. Organisationen Ecpat, som jobbar med att motverka barnsexhandel, beräknar att 400 till 600 barn och vuxna hamnar i Sverige varje år. Att köpa, eller försöka köpa, sexuella tjänster är sedan den 1 januari 1999 en kriminell handling som straffas med böter eller upp till sex månaders fängelse. I Sverige har människohandeln för sexuella ändamål under de senaste åren blivit ett hett ämne i politiken, medierna och samhällsdebatten. Sedan Lukas Moodyssons film Lilja 4- ever hade premiär år 2002 har rapporteringen om denna människohandel blivit allt intensivare i medierna. Samtidigt har en debatt dragit i gång om hur medierna framställer sexhandelns offer och förövare. Den 24 november 2005 belyste Sveriges Televisions program Mediemagasinet problemet. En 17-årig tjej från Kosovo berättade om hur hon först utnyttjats av människohandlare och svenska sexköpare, för att sedan bli uthängd med namn och bild i en svensk kvällstidning. Texten och bilderna kom senare även att publiceras i hennes hemland. Denna publicering ledde till att utredningen av fallet försvårades och att flickan fick stora problem och ville ta sitt liv. (http://svt.se/svt/jsp/crosslink.jsp?d=39745) Medierna har de senaste femton åren blivit utsatta för en allt hårdare konkurrens och deras tilltag för att nå publiken har blivit grövre. Jakten på nyhetspubliken präglar både innehållet i nyheterna och hur dessa presenteras. Ofta kännetecknas nyheterna av att det handlar om något sensationellt eller uppseendeväckande. Nyheter om sex, olyckor och kriser prioriteras framför nyheter av samhälleligt intresse. Detta brukar kallas sensationsjournalistik. (Gans 1980, sid. 117, 155-157; Franklin 1997, sid. 4; Hvitfelt 1986, sid. 152ff) Kvällspressen nämns ofta när det talas om denna typ av journalistik, men flera forskare anser att även morgonpressen har börjat visa liknande tendenser på senare år. Den stegrande konkurrensen och de minskade resurserna är viktiga förklaringar till att vissa redaktioner inte alltid prioriterar de etiska spelreglerna och ibland gör övertramp. (Falkheimer & Leijonhufvud 2002, sid. 35) 1.2 Syfte Syftet med vår studie är att undersöka hur människohandelns offer och förövare framställs i text och bild i två kvällstidningar respektive två morgontidningar. Tidningarna i undersökningen är,, och och studien begränsas till en tidsperiod på två år. 1

1.3 Frågeställningar 1. Hur sakliga respektive sensationsinriktade är kvälls- respektive morgontidningarna i sin rapportering om människohandeln? 2. Hur framställs offer och förövare i text och bild i kvällstidningarna och? 3. Hur framställs offer och förövare i text och bild i morgontidningarna och? 1.4 Begreppsdefinitioner Under denna rubrik förklarar vi några återkommande begrepp som används i uppsatsen och hur vi har valt att definiera dem. Människohandel: Handel med människor, främst flickor och kvinnor, för sexuella ändamål. Med människohandel menar vi alltså inte den människohandel som har andra ändamål än sexuella, som exempelvis organhandel. Offer: Person som utsätts för människohandel. Förövare: Hallick, rekryterare, mellanhänder och/eller sexköpare. Invandrare: Även om offren inte har invandrat till Sverige eller är flyktingar, kommer vi att kalla dem invandrare, eftersom de flesta ändå är icke-svenskar i Sverige. 2

2. Bakgrund Människohandel Handel med människor är ett hänsynslöst och cyniskt utnyttjande av andra människors nöd och utsatthet. Ett typiskt fall av människohandel är flickan eller den unga kvinnan från en fattig familj som lockas till ett välbärgat grannland, under förespeglingar om välbetalt arbete. Ofta är det en bekant som står för de första kontakterna. När hon väl lämnat hembyn eller hemlandet går kanske inte färden dit det var sagt, arbetsplatsen visar sig vara en bordell och betalningen är inte den som utlovats. Denna människohandel förekommer i dag i stora delar av världen och de flesta länder är berörda. Människohandeln brukar beskrivas som vår tids slavhandel. (Fattigdom och människohandel 2003, sid. 11) En av de vanligaste formerna av människohandel är just människohandeln för sexuella ändamål, som på engelska kallas för trafficking. Denna form av människohandel är i dag, vid sidan av handeln med droger och vapen, det brott som drar in mest pengar till den organiserade brottsligheten. (Svensson 2004) Årligen kommer uppskattningsvis 400-600 offer för den sexuella människohandeln till Sverige. Offren är både barn och vuxna. Med största sannolikhet finns även ett stort mörkertal. Vägen går ofta via en kedja av människohandlare som slutligen säljer personen till en lokal hallick. Hallicken vill i sin tur få största möjliga avkastning på sin vara på så kort tid som möjligt. Till Sverige kommer offer från bland annat Estland, Albanien, Moldavien, Litauen, Ryssland, Polen och andra delar av Östeuropa. Dessa länder drabbades hårt av kommunismens fall och de kollapsade ekonomier som blev följden. Även länder som Thailand, Ungern och Marocko har förekommit i polisutredningar. För att maximera vinsten tvingas en del offer smuggla narkotika till Sverige. Ibland görs offren också narkotikaberoende för att lättare kunna hanteras av hallickar och sexköpare. Ofta stannar offren inte längre än några veckor på samma plats. Efter det förs de vidare till andra orter. Det beror på att köparna ständigt kräver nya offer, men den korta vistelsen försvårar även polisens arbete. Offret riskerar att ha försvunnit lagom tills dess att polisen fattat misstanke och påbörjat spaning. Verksamheten bedrivs huvudsakligen via internet. Där annonserar hallickarna ut sina offer och bifogar kontaktinformation. Vem som helst kan i praktiken koppla upp sig och beställa sex online. En stor del av verksamheten sker sedan på hotell eller i lägenheter i vanliga bostadshus. Sexköparna är oftast inga missanpassade enstöringar. Snarare utgör de ett tvärsnitt av samhället, från affärsmannen i medelåldern till den unge arbetssökanden. Till vardags kan de ha ett fullt fungerande socialt liv med familj och barn. Sverige har sedan den 1 juli 2002 en lag mot människohandel, Människohandel för sexuella ändamål, brottsbalkens 4 kap 1 a. Lagen utvidgades den 1 juli 2004 till att även omfatta människohandel för tvångsarbete, organhandel med mera. Om offret är över 18 år krävs att offret tvingats, blivit vilselett, att en person utnyttjat offrets utsatta situation eller på annat sätt har tagit kontroll, för att den som varit delaktig i människohandeln ska kunna dömas. Så länge offret inte fyllt 18 år krävs inte att tvång eller vilseledande har förekommit för en fällande dom. Straffet för människohandel är fängelse i lägst två och högst tio år. Höga straff döms ut om personen visat särskild hänsynslöshet. Ju yngre barnet är som säljs, desto högre straffvärde. Denna form av exploatering är ett brott mot grundläggande mänskliga rättigheter, inte minst Barnkonventionen. (ecpat.se/upl/files/251.pdf) 3

3. Teori 3.1 Vad blir en nyhet? Varje dag sker det en oräknelig mängd händelser runt om i världen. Av dessa kan medierna bara uppmärksamma en mycket liten del. Detta är oundvikligt eftersom mediernas utrymme är begränsat, och nödvändigt för att bilden av verkligheten ska bli begriplig och intressant för publiken. Utan denna så kallade nyhetsvärdering skulle mottagarna drunkna i information. Journalistiken handlar därför alltid om val. Valen kan bestå av vad som ska uppmärksammas, vilka vinklar reportern ska utgå ifrån eller vilka källor som ska få komma till tals. Allt detta innebär att journalisten gör en konstruktion av verkligheten. Vissa händelser ses som viktigare och mer relevanta för mediepubliken än andra; de antas ha ett så kallat allmänintresse. Allmänintresset är ofta det som styr vad som blir en nyhet. (Strömbäck 2004, sid. 77, 120) Journalisten Walter Lippman intresserade sig tidigt för vad som kännetecknar nyheter. Enligt Petersson och Pettersson kom han år 1924 med en definition av vad som blir nyheter i den västerländska kulturen. Det viktigaste var att nyheten kunde väcka känslor och att den kunde erbjuda publiken möjlighet till identifikation. Lippmans resonemang har sedan utvecklats av andra forskare. (Petersson & Pettersson 2002, sid. 279f) Den amerikanske medieforskaren John H. McManus har sammanställt en lista med tio faktorer som har betydelse vid värderingen av nyheter: 1. Tidsmässig närhet (Hur aktuell är en fråga eller händelse?) 2. Geografisk närhet (Hur nära geografiskt till publiken är en fråga eller händelse?) 3. Konsekvens (Hur viktig är en fråga eller händelse?) 4. Human interest (Hur mycket känslor väcker frågan eller händelsen?) 5. Elitorientering (Hur välkända är människorna inblandade i en fråga eller händelse?) 6. Ovanlighet (Hur osannolik eller förvånande är frågan eller händelsen?) 7. Konflikt (Hur mycket oenighet och konflikt råder det mellan människor, organisationer, nationer och så vidare?) 8. Visuell kvalitet (Hur gripande är de bilder som kan illustrera en fråga eller händelse?) 9. Underhållning (Hur stor är den omedelbara belöningen av en fråga eller händelse?) 10. Aktualitet (Hur mycket publikintresse finns det för frågan eller händelsen?) (McManus 1994, sid. 119f) Trots att McManus är amerikan bär hans lista många likheter med de kriterier som den svenske medieforskaren Håkan Hvitfelt ställer upp för en högt värderad nyhet. Enligt Hvitfelt ökar sannolikheten att en nyhet produceras, publiceras och placeras på en tidnings förstasida ju mer den handlar om politik, ekonomi, brott eller olyckor, utspelar sig på kort geografiskt eller kulturellt avstånd, är sensationell eller överraskande, handlar om enskilda elitpersoner och/eller har dessa som källor, beskrivs tillräckligt enkelt men ändå är viktig och relevant, utspelar sig under kort tid, samt har negativa inslag. (Hvitfelt 1985, sid. 216) Vidare har en händelse större möjlighet att bli en nyhet om det finns element av hot, våld eller sex inblandat. (Pettersson & Petersson, 2002, sid. 280) Forskning har visat att människors tidningsläsning i hög grad består av tittande på rubriker, ingresser, bilder och bildtexter. Det är inte alltid som läsaren läser hela texten, såvida denne inte är specialintresserad. Eftersom att bilder är viktiga för publikens intresse för en nyhet torde även tillgången till bilder i stort påverka nyhetsvärderingen. (Ghersetti & Hvitfelt 2000, sid. 74) 4

3.2 Kvälls- och morgontidningar Den svenska kvällspressen har sin bakgrund i det nya tidningsformat som började växa fram på den europeiska kontinenten under början av 1900-talet. I många länder kom dessa nya tidningar att gå under beteckningen tabloidpress, på grund av formatet, eller boulevardpress, eftersom de såldes ute på gatan. I Sverige kom de främst att kallas för kvällspress eller kvällstidningar på grund av sin utgivningstid. I dag utkommer kvällstidningarna redan på morgonen, men kallas allmänt fortfarande för kvällstidningar. Beteckningen kvällstidning eller tabloid ger också associationer till den typ av material och vinkling som kvällspressen allmänt sägs ha, en så kallad kvällstidningsjournalistik. (Gripsrud 2002 sid. 295; Hadenius & Weibull 2003, sid. 64, 307) Ursprungligen var det utmärkandet draget för de svenska kvällstidningarna att de journalistiskt hämtade sina idéer från den så kallade populärpressen. Spänning och äventyr kom att blandas med en mjukare och mer underhållande journalistik. Så småningom kom också den sensationsinriktade journalistiken att ingå i kvällstidningsreceptet. (Hadenius & Weibull 2003, sid. 64, 307) Medieforskaren Colin Sparks menar att det mest kännetecknande för tabloid- eller kvällspressen är urvalet och presentationen av nyheter. Nyheterna ska kunna göras enkla och snabbt begripliga för läsarna, väcka stor uppmärksamhet och kunna förklaras efter förenklade förklaringsramar. (Dahlgren & Sparks 1992, sid. 38f) Under 1990-talet förändrades mediemarknaden i Sverige radikalt genom avregleringen av etermedierna och framväxten av internet. Följden av detta blev en kraftigt ökad konkurrens där det blev allt viktigare för medieföretagen att journalistiken måste sälja och att den var underhållande för publiken vid sidan av dess informerande och granskande roll. (Hadenius & Weibull 2003, sid. 284) I dag befinner sig all nyhetsjournalistik i denna konkurrenssituation om nyheter, publikens uppmärksamhet och pengar. Men kvällstidningarna präglas av konkurrensen på ett särskilt sätt eftersom de, förutom av annonser, lever på att sälja lösnummer. Detta sätter också sitt avtryck på innehållet. Enligt forskarna Mats Ekström och Stig Arne Nohrstedt är kvällstidningarna på grund av situationen på mediemarknaden inte alls präglade av samma opartiskhetskrav och normer om allsidighet och balans som många morgontidningar är. Målet är istället minst lika ofta att väcka uppmärksamhet, underhålla och uppröra. Men Ekström och Nohrstedt menar att kvällstidningarna tillämpar olika normer på olika typer av nyheter. Vissa uppdrag uppfattas som nyheter som ska underhålla och uppröra. Dessa behöver inte balanseras utan kan gärna innehålla vissa överdrifter, generaliseringar, hårda vinklingar och sensationella rubriker. Andra uppdrag uppfattas som alltför allvarliga för att göra underhållning av. I ämnen som är känsliga Ekström & Nohrstedt nämner prostitution som exempel tycks det vara viktigare att vara korrekt och balanserad än i ämnen som inte är det. (Ekström & Nohrstedt 1994, sid. 136f; Ekström & Nohrstedt 1996, sid. 161f) Traditionellt sett har morgontidningarna haft en högre status än kvällstidningarna, som ofta betraktas som mer snaskiga och sensationella. (Kroon 1999, sid. 15) Men det finns enligt flera forskare tecken på att även de traditionellt mer seriösa morgontidningarna har fått allt svårare att stå emot influenser från kvällspressen i den ökade konkurrensen och kommersialiseringen. Många av de redaktionella grepp som kvällstidningarna tidigare var relativt ensamma om sensationer, kändisar, brott, personifiering, djärva bilder, slagkraftiga rubriker och hårda vinklingar förekommer i dag enligt dessa forskare alltmer även i morgontidningarna. Nyheter som tidigare endast fick utrymme i kvällspressen kan i dag också bli nyheter i morgonpressen, samtidigt som texterna tunnas ut och populariseras efter kvällstidningarnas mönster. (Hultén 1993b, sid. 83; Hadenius & Weibull 2003, sid. 307f) Enligt Elisabeth Stúr använder medieforskaren Graham Murdock begreppet tabloidisering för att beskriva detta fenomen. Begreppet har sitt ursprung i tabloid- och kvällspressens sätt 5

att välja ut och presentera nyheter. Murdock anser att de traditionella morgontidningarna börjat ta efter tabloidpressens sätt att förvandla information till underhållning och välja bort nyheter som inte drar tillräckligt stor uppmärksamhet. Förklaringen till denna nya journalistik är framför allt de ekonomiska överväganden som medieföretagen måste förhålla sig till. Innehållet måste vara billigt att producera och nå ut till största möjliga publik, det vill säga det måste sälja. Elisabeth Stúr väljer att kalla samma fenomen för trivialisering, eftersom resultatet blir en nyhetsrapportering som inriktar sig mer på det triviala än på seriös och viktig information. (Stúr 2000, sid. 24ff) Medieforskaren Bob Franklin kallar företeelsen för newszak. Newszak är nyheter som förvandlats till underhållning, anpassats för en bestämd marknad och publik, och som inte ställer för höga krav på publiken. Franklin menar att utvecklingen går från så kallade hårda nyheter till mjuka, där nyheter som har ett underhållningsvärde prioriteras framför mer seriösa och informativa nyheter. (Franklin 1997, sid. 4f, sid. 229ff) 3.2.1 Sakliga nyheter Sakliga nyheter förknippas traditionellt med morgontidningarna. Saklighet kan definieras som inriktning på fakta och inte på värderingar, känslor eller oviktiga handlingar. I journalistikens fall kan saklighet då sägas handla om huruvida nyhetsberättelserna är sanningsenliga. (Ghersetti 2000, sid. 9) Medieforskaren Jesper Strömbäck anser att saklig journalistik fokuserar på vad som har hänt eller vad som sannolikt kommer att hända, vad någon har föreslagit eller vad någon har sagt i den mån som det syftar på eller har betydelse för sakinnehållet. Med andra ord fokuserar den sakliga journalistiken på sakförhållanden i verkligheten bortom medierna. (Strömbäck 2004, sid. 167) Enligt forskaren Michael Nydén innehåller uppgifter som på något sätt medför att läsaren får en missvisande bild i förhållande till verkligheten alltid ett visst mått av osaklighet. (Nydén 1988, sid. 35ff) Hur pass sakliga nyheter är har således att göra med hur nära den objektiva verkligheten nyheten ligger, och därmed med det objektivitetsbegrepp som står för ett viktigt perspektiv när det gäller det journalistiska arbetet. Statsvetaren Jörgen Westerståhl var den som först försökte bestämma detta objektivitetsbegrepp. Westerståhl utgår ifrån att det inte finns någon absolut objektivitet, men att det vi brukar kalla objektivitet innehåller fyra huvudkrav på nyheter: sanning, relevans, balans och neutral presentation. Sanningskravet är enligt Westerståhl det som är svårast att undersöka. Han ifrågasätter också om det överhuvudtaget är rätt att ställa sanningskravet parallellt med de andra kraven. En händelse som är osann saknar relevans och är därmed ointressant att balansera eller ge en neutral presentation. Sanningskravet kan därmed ses som överordnat de övriga kraven. Kravet på relevans innebär att man ska ge en händelse den plats och det utrymme som kan anses rimligt. Balans innebär att en opartisk nyhetsförmedling också måste vara en balanserad sådan. Den ska ge olika parter utrymme och den får inte undanhålla vissa händelser. Det sista kravet, neutral presentation, är enligt Westerståhl obestridligt när man strävar efter en opartisk nyhetsförmedling. Journalisten får inte själv värdera eller ta ställning för eller emot det han eller hon skriver. (Westerståhl 1972) 6

3.2.2 Sensationella nyheter Normen för vad som är god nyhetsjournalistik utgår från nyheter som är relevanta och som presenteras på ett sakligt och med sanningen överensstämmande sätt. Men vad nyhetsutbudet bör innehålla och vad det faktiskt innehåller sammanfaller inte alltid. Enligt forskaren Marina Ghersetti är många av de nyheter som publiceras varken särskilt sakliga eller relevanta. Ändå kan de få stor uppmärksamhet både i medierna och av publiken. Det som ofta kännetecknar dessa nyheter är att de handlar om något slag av sensationella händelser. Ghersetti menar dock att en händelse mycket väl kan vara både relevant och sensationell och samtidigt beskrivas på ett sakligt sätt. Men ofta förstärker medierna händelsens sensationella aspekter, och detta på bekostnad av relevans och saklighet. Resultatet blir en så kallad sensationsjournalistik. (Ghersetti 2000, sid. 11f) Flera forskare använder synonyma begrepp som underhållningsjournalistik, skvallerjournalistik och kvällstidningsjournalistik för denna typ av journalistik. Gemensamt för begreppen är att det handlar om en journalistik som är populistisk, trivial, spekulativ och skandalinriktad. Sensationsjournalistiken prioriterar gärna nyheter om sex, brott, olyckor och kriser framför nyheter av intresse för samhället. Människor som avviker från väntat beteende, människor i ovanliga situationer, kändisar och kungligheter får ofta figurera i dessa sensationella nyheter. (Gans 1980, sid. 117, 155-157; Franklin 1997, sid. 4; Hvitfelt 1986, sid. 152ff.) Som nämnts tidigare används gärna redaktionella grepp som personifiering, överdrifter, generaliseringar, djärva bilder, slagkraftiga rubriker och hårda vinklingar. (Hultén 1993b, sid. 83; Hadenius & Weibull 2003, sid. 307f; Ekström & Nohrstedt 1994, sid. 136f; Ekström & Nohrstedt 1996, sid. 161f) Håkan Hvitfelt menar att även om denna typ av journalistik får stort utrymme bland nyheterna så anses de allmänt ändå inte vara helt rumsrena. De ses som nyheter som platsar bättre i medier med ett enklare och lättare innehåll än i de med ett tyngre innehåll. (Hvitfelt 1986, sid. 152) Enligt Einar Östgaard måste alla händelser som blir nyheter innehålla en viss grad av sensation, annars skulle de troligen inte få någon större uppmärksamhet. Negativa händelser är inte mer sensationella än positiva, men negativa händelser verkar allmänt ha högre nyhetsvärde än positiva. Därför är sensationella negativa händelser mer vanliga i nyhetsutbudet än sensationella positiva händelser. (Östgaard 1968, sid. 63-78) 3.3 Etiken i pressen För att tidningarna ska behålla en balans i nyheterna och hålla sig till sanningen har speciella pressetiska regler utformats. Grunden till det som vi i dag kallar de pressetiska reglerna lades när Publicistklubben startades 1875. År 1900 införde Publicistklubben vissa principer för journalister för att undvika att människor i onödan utpekades i brottsrapportering, och 1923 kom den första versionen av de pressetiska reglerna. De etiska reglerna skulle bland annat garantera en korrekt och allsidig nyhetsförmedling samt att enskilda personer inte vållades skada genom kränkande publicitet. De pressetiska reglerna var och är fortfarande bara en rekommendation för hur tidningarna ska uppföra sig och inget lagbundet regelverk. (Weibull & Börjesson 1995, sid. 12, 61; Cars 1991, sid. 12) Sanningskravet är centralt för journalistiken, fakta ska redovisas även om uppgifterna är obehagliga för samhället eller för de närmast berörda. Medierna ska utgå från ett allmänintresse och inte från ett partsintresse. Publiken har rätt att ställa krav på att sådant som medierna återger ska vara korrekt och inte präglat av olika slags hänsynstaganden. Samtidigt handlar etiken om hänsyn. Etiska regler är ett uttryck för vilka hänsynstaganden som en 7

enskild person eller en grupp anser vara rimliga. När det handlar om hänsynstagande inom journalistiken är det som regel två grundkrav som står mot varandra. Å ena sidan handlar det om informations- och sanningskravet, det vill säga hänsynen till publiken. Å andra sidan gäller hänsynen enskilda människor som är berörda av publiciteten. (Weibull & Börjesson 1995, sid. 9) Svenska Tidningsutgivareföreningens långvarige ordförande Hans Schöier har sammanfattat pressetiken i en fråga och en uppmaning: Är det sant? och Kom ihåg att du hanterar människor! Han menar att journalistens första plikt är att publicera sanningen, men han eller hon får inte glömma att människor är av kött och blod och kan ta skada av det som publiceras. (Axberger 1994, sid. 18) 3.3.1 Pressetiska regler Vid publiceringar av brott, som människohandel, är det enligt de pressetiska reglerna viktigt att medierna visar just hänsyn och noga överväger publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Medierna ska avstå från publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning. Dessutom ska medierna visa offer för brott och olyckor största möjliga hänsyn och noga pröva publicering av namn och bild med hänsyn tagen till offren och deras anhöriga.. (Spelregler för press, tv, radio 2002, sid. 7f) En av Publicistklubbens äldsta regler för att visa offer och förövare hänsyn var rekommendationer om att tidningarna inte skulle publicera namn på misstänkta brottslingar om dessa bara riskerade ett kortare fängelsestraff. (Cars 1991, sid. 157) Under åren har denna regel omformulerats flera gånger och i dag lyder den Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor och avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att ett namn anges. (Spelregler för press, tv, radio 2002, sid. 8) Britt Börjessons undersökning Brott och publicitet från 1988 visar att man år 1920 namngav 70-80 procent av de personer som var misstänkta för brott. 1980 namngavs bara ungefär 10 procent. (Börjesson 1988, sid. 56f) En undersökning av Peter Dahlgren från 1987 visar att endast 5,2 procent av brottslingarna namngavs, medan offren namngavs i 19,4 procent av artiklarna. (Dahlgren 1987, sid. 19) När tidningarna inte kan ange namn på den misstänkte eller på offret kan de ändå ibland personifiera dem genom andra uppgifter. Men i spelreglerna står det att detta inte bör ske. Om inte namn anges, undvik att publicera bild eller uppgift om yrke, titel, ålder, nationalitet, kön eller annat, som gör en identifiering möjlig. Dessutom säger den tionde publicitetsregeln: Framhäv inte berörda personers ras, kön, nationalitet, yrke, politiska tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande. (Spelregler för press, tv, radio 2002, sid. 8) I Peter Dahlgrens undersökning framkom någon identifierande information om den som utfört ett brott, eller var anklagad/misstänkt för ett brott, i 90 procent av artiklarna. Att gärningsmannen var invandrare eller utlänning framgick i 4 procent av artiklarna. Gärningsmannens yrke avslöjades i drygt hälften av artiklarna, medan åldern angavs i 57,4 procent av artiklarna. Offrets kön angavs i 41,1 procent av artiklarna, medan åldern framkom i 27 procent av artiklarna. Offrets yrke framkom däremot mindre ofta, men bilden av offret präglades istället av deras tillhörighet till en viss ålderskategori, drygt 50 procent var barn, ungdom eller pensionär. (Dahlberg 1987, sid. 19f) Länge skildrades offer för brott och olyckor mycket öppet i medierna. Det var rutin på tidningarna att publicera personliga uppgifter, obduktionsresultat och andra uppgifter. Diskussionen om offrets ställning tog fart i slutet av 1980-talet. Två olyckor startade debatten. 8

Den ena var bussolyckan i Måbødalen 1988 och den andra var en flygolycka i Oskarshamn där flera kända politiker miste livet. Journalisternas sätt att hantera offer och överlevande blev mycket diskuterat. Detsamma gällde efter Estonia-katastrofen 1994 då inte minst s tidiga publicering av en inte helt fullständig lista på dödsoffer gav upphov till en intensiv debatt. Enligt Weibull och Börjesson har den pressetiska debatten glidit allt mer mot att se negativ publicitet som ett andra övergrepp på de utsatta offren, och att de därför bör få slippa att bli uthängda. (Weibull & Börjesson 1995, sid. 204f) 3.3.2 Journalistkåren och de pressetiska reglerna Vissa redaktioner prioriterar inte alltid de etiska reglerna. Förklaringar till detta kan vara att dagens nyhetsjournalistik ofta genomsyras av snäva tidsramar, krav på hög produktivitet och minskade resurser. (Ekström & Nohrstedt 1996, sid. 90) Samtidigt är hänsynen till enskilda människor det som uppfattas som det viktigaste bland både allmänhet, journalister och källor. Det etiska regelsystemet för svensk journalistik har en övervägande stark förankring i den svenska journalistkåren. Detta är det huvudsakliga resultatet från en frågeundersökning med svenska journalister som Institutionen för journalistik och masskommunikation vid Göteborgs universitet utförde hösten 1989 och hösten 1994. Det finns en stark uppslutning kring de etiska reglerna både när det gäller de områden som täcks och vikten av att de finns i nedskriven form. Även om korrektheten i nyhetsförmedlingen bland journalister uppfattas vara den centrala principen inom området, bedöms även hänsynen till enskilda människors integritet vara mycket viktig. Detta återkommer då journalisterna får bedöma vilka hänsyn som är rimliga att ta i journalistiskt arbete, och vilka hänsyn redaktioner faktiskt tar. I båda fallen står hänsyn till enskilda människors integritet centralt. Åsiktsskillnader finns dock mellan journalister på morgonpressen och på kvällspressen. År 1989 värderade morgon- och kvällspressens journalister behovet av nedskrivna regler på nästan exakt samma sätt. Fem år senare har andelen morgonpressjournalister som anser det vara viktigt med nedskrivna regler ökat, medan den bland kvällstidningsjournalister har minskat. (Weibull & Börjesson 1995, sid. 164, 195f) 3.4 Stereotyper i pressen För att fånga publikens uppmärksamhet och samtidigt undvika att publiken blir uttråkad använder sig medierna av olika metoder. Den norske sociologen Gudmund Hernes menar att medierna har utvecklat ett antal specifika berättartekniker, som har som syfte att minska informationen och fånga uppmärksamheten. Dessa olika berättartekniker är tillspetsning, förenkling, polarisering, intensifiering, konkretion och personifiering. Forskaren Jesper Strömbäck lägger till dessa tekniker även till att journalistiken använder sig av stereotypisering. (Nord & Strömbäck 2004, sid. 33, 228ff) Stereotypisering är något vi människor ofta använder oss av för att få ordning på all den information som vi dagligen kommer i kontakt med. Men vid användning av stereotyper är det också lätt att man bygger på generaliseringar. (Strömbäck 2000, sid. 157-160) 9

3.4.1 Könsstereotyper Vi lever i en kultur där mediernas definitioner av världen allt mer blir avgörande för hur vi uppfattar den. I mediernas berättelser formas olika sätt att se på och förstå oss själva och andra. Här produceras bland annat föreställningar om vad det innebär att vara kvinnlig och manlig. (Hirdman 2001, sid. 8) Denna ständiga kategorisering skapar en medial bild av genus, där antaganden om vilka vi är styr vad det talas om och hur. Genom att benämna sina läsare som antingen kvinnor eller män producerar medierna föreställningar om vad det innebär. I Sverige, som ofta refereras till som ett av de mest jämlika länderna i världen, dominerar männen fortfarande utrymmet på nyhetsplats. 70 till 75 procent av alla nyheter handlar om män och i många nyhetsartiklar skrivs mannens fullständiga namn ut, medan man endast skriver ut kvinnans förnamn. Samtidigt upprätthåller medieinnehållet på nyhetsplats traditionella könsroller istället för att bygga upp nya. (Jacobson 2005, sid. 16ff, 39) När medierna adresserar sina läsare som antingen kvinnor eller män bygger de upp en uppsättning föreställningar om de psykologiska krav och egenskaper samt de beteenden som förväntas från och anses som lämpliga för kvinnor och män. (Stainton Rogers & Stainton Rogers 2002, sid. 71) När män och kvinnor könsstereotypiseras på det här sättet i medierna hamnar kvinnorna oftast inom någon av följande kategorier; utseende, relationer, hushållsarbete och traditionella könsroller som att ta hand om barn eller vuxna. Det finns en tydlig skillnad mellan framställningen av manlighet i förhållande till kvinnlighet när man ser till aktivitet kontra passivitet, makt kontra maktlöshet, offentligt kontra privat och yrkesarbete kontra hushållsarbete. Det övergripande budskapet när medierna framställer kvinnlighet betonar oftast utseende, sexualitet och omhändertagande, medan manlighet handlar om makt, action och aggression. Det finns en stor emfas i svenska medier på att kvinnor ska vara sexuellt attraktiva. (Jacobson 2005, sid. 18, 39) Samtidigt finns det en stor skillnad på i vilken utsträckning män och kvinnors kroppar sexualiseras i medierna. Kvinnor framställs oftare som sexobjekt än vad män gör. I många musikvideos presenteras kvinnor till exempel i provocerande och utmanande kläder oftare än män gör. Ofta porträtteras kvinnorna också som offer. (Jacobson 2005, sid. 22f) Både kön och sexualitet framställs, enligt Jacobson, på ett klichéartat sätt i massmedierna. Den stereotypa mediebilden av sexualitet är uppbyggd kring att utmåla kvinnan som ett åtråvärt, passivt objekt, medan mannen är den som aktivt väljer objektet. Kön blir förenklat indelat i supermanligt och superfeminint. Supermanligheten möter miljontals män och pojkar varje dag genom till exempel professionell wrestling på tv. Superfemininiteten sprids genom bland annat reklam för skönhetsprodukter. (Jacobson 2005, sid. 13) I dag är sexualitet en av de mest gångbara och använda mediala produkterna. Det sexuella har invaderat såväl nyhetsrummet som underhållningssidorna. Men att definiera vår tids utbud som en sexualisering av medierna är, enligt Hirdman, missvisande. Det utgår från att sexualitet finns som något statiskt och fastslaget som medierna bara återger. Föreställningen om vad som är sexuellt skapas genom bilder, sätt att beskriva och tala om det i en kultur vid en viss tid. Vad vi ser är därför snarare en medialisering av sexualitet. Det mediala översvämmas i dag av tal och bilder som alla är med och definierar vad som är sexuellt; en viss typ av kropp, ett visst kön, en viss typ av klädesplagg och poser. Formeln är nästan alltid densamma; unga kvinnor som med inbjudande poser smickrar en tänkt manlig beundrare och förklarar för en kvinnlig betraktare vikten av att vara begärlig. I den offentliga miljön säljer bilder med erotiska kittlingar såväl tidningar som varor. (Hirdman 2004, sid. 147) 10

3.4.2 Invandrarstereotyper Ylva Brune anser att ett trendbrott ägde rum i kriminaljournalistiken vid början av 1990-talet. De kriterier som tidigare gällde publicering av etnisk eller nationell bakgrund i samband med brott, gick ut på att sådana uppgifter bara skulle publiceras om de var relevanta för att beskriva eller förklara brottet. Hon menar att dessa kriterier antingen har satts ut spel, eller så har journalistiken allt mer kommit att uppfatta etnicitet som relevant för att beskriva brott i allt fler sammanhang. (Brune 2004, sid. 117) När invandrare omnämns i medierna framställs de ofta som en homogen grupp, med liknande värderingar, erfarenheter och behov. (Fröberg 2002, sid. 105f) Journalistiken om invandrare och flyktingar förenklas ofta på gott och ont; i problem och idyll, i goda samt hårt arbetande myndigheter och sysslolösa flyktingar. (Hultén 1993a, sid. 23) Medieforskaren Ylva Brune menar att flyktingar och invandrare i första hand blir intressanta för medierna när de kan uppfattas vara i konflikt med det svenska samhället eller vara i konflikt med svenskar. De blir också intressanta när de uppträder som individer ägnade att väcka sympati. Oftast är det i situationer där de skildras som offer. (Brune 2003, sid. 4) Genom sin rapportering kan medierna i många fall forma fördomar och stereotyper. Ylva Brune menar att uttryck som invandrarkillen, invandrarkvinnan och invandrartjejen i dag är: stereotyper [...] [...]; som kategorier med en relativt fast associativ potential. Att begreppet invandrare på detta sätt har laddats med innebörder långt från den denotativa betydelsen person som har invandrat kan vara en följd av nyhetsmediernas sätt att gestalta typifierade invandrare. Dessa får gestaltas i abstrakta problembeskrivningar. (Brune 2003, sid. 150) Enligt Ylva Brune sker fixeringen av invandraren i medierna med hjälp av journalistiska medel. Medierna har inte som avsikt att skapa ett invandrartypgalleri. Trots detta kan nyhetsmedierna skapa en uppsättning relativt fasta typer, bland annat genom att vissa teman och vissa roller gång på gång associeras med invandrarkillen, invandrarmannen, invandrarflickan, muslimska tjejer etcetera. Varje enskild text kan i sig ge en rättvis bild av de individer eller den problematik den behandlar, men en mängd artiklar på samma teman och med samma begränsade uppsättning roller, skapar tillsammans en ensidig bild av invandrarna. På detta sätt kan invandrarkillen/mannen och invandrartjejen/kvinnan bli figurer i mediernas typgalleri, figurer som återskapas över tid. Om figurerna samtidigt kontrasteras mot dominerande normer och ideal i samhället, kommer de till sist att fungera som stereotyper. (Brune 2004, sid. 255) 11

4. Metod 4.1 Metodval Vi har i vår undersökning valt att använda oss av en kvantitativ innehållsanalys för text och bild. Vi anser att en kvantitativ metod lämpar sig bäst för att uppnå vårt syfte, eftersom vi i högre grad söker kunskap som ska mäta, beskriva och förklara fenomen än kunskap som ska inventera, uttyda och förstå fenomen. (Patel & Tebelius 1987, sid. 43) De tidningar som vi har valt till vår undersökning är,, Dagens Nyheter samt. I vår innehållsanalys undersöker vi innehållet i de fyra tidningarnas artiklar om människohandel med hjälp av ett kodschema och tillhörande kodinstruktioner. Metoden innehållsanalys används för att beskriva mönster och utvecklingstendenser i mediernas innehåll. Det finns två typer av innehållsanalys: kvalitativ och kvantitativ. Den förra lämpar sig bäst om man vill fördjupa sig i det undersökta materialet, exempelvis då man vill gå närmare in i texten för att undersöka vad som sägs och på vilket sätt. Kvantitativ innehållsanalys syftar till att ge en systematisk och objektiv beskrivning av innehållet, som sedan presenteras med hjälp av siffror. (Nilsson 2000, sid. 111) Kvantitativ innehållsanalys är en bra metod för att göra ett större material tillgängligt för analys. Genom ett systematiskt och formaliserat tillvägagångssätt kan enskilt material lyftas fram för att kunna dra generella slutsatser. Metoden syftar till att visa generella mönster som är representativa för materialet i helhet. Den kvantitativa analysen kan därför liknas med enkätundersökningar, där standardiserade frågor delas ut till ett stort antal människor för att nå kunskaper om en hel population. I den kvantitativa innehållsanalysen gör man på samma sätt, men de standardiserade frågorna ställs istället till innehållet. Därigenom kan man uttala sig om ett större material. (Ekström & Larsson 2000, sid. 111) Vår undersökning baseras på likvärdiga och därmed jämförbara uppgifter och innehåller ett relativt stort antal analysenheter, därmed passar det bra att uppgifterna kan uttryckas och analyseras med siffror. (Esaiasson & Gilliam 2004, sid. 219) Det är med hjälp av siffror i diagramform som vårt resultat av innehållsanalysen slutligen presenteras. En vanlig kritik mot denna metod har varit att den kvantitativa innehållsanalysen går ut på att studera separata delar av ett material och därmed riskeras helhetsperspektivet att gå förlorat. Kritiker har också pekat på metodens bristande förutsättning för att tolka och på djupet förstå ett innehålls betydelse. (Ekström & Larsson 2000, sid. 113) En alternativ metod för vår undersökning hade kunnat vara en kvalitativ innehållsanalys, men då hade endast ett fåtal artiklar kunnat studeras. Ett problem hade då varit att få fram ett representativt urval. Vi ansåg det vara bättre att undersöka vad som skrivits under en längre tidsperiod och att använda oss av en kvantitativ innehållsanalys. Därigenom kan vi blottlägga och urskilja vissa generella mönster som är representativa för vårt material som helhet. 4.2 Medieurval och avgränsningar Vi har valt att undersöka fyra svenska tidningar:,, och. Anledningen till valet av dessa tidningar är att de är de två största kvällstidningarna respektive den största och den tredje största morgontidningen i Sverige. De fyra tidningarna har alla en stor upplaga och når många svenskar dagligen. 12

Kvällstidningarna och är beroende av lösnummerförsäljning vilket gör att de varje dag måste försöka locka till sig köpare. De två kvällstidningarna är därför intressanta att sätta i förhållande till morgontidningarna och Svenska Dagbladet, som inte är lika beroende av att sälja lösnummer eftersom de till största del säljs via prenumerationer. I tidningarna har vi gjort vissa urval. Vi kommer endast att fokusera på de artiklar som handlar om just människohandelns offer och förövare. Artiklar som endast beskriver människohandeln mer allmänt eller där människohandeln bara nämns har valts bort eftersom vi anser att de inte har relevans för vår studie. Ett exempel på en sådan artikel är där skådespelaren Kjell Bergqvist berättar att han är engagerad i organisationen Ecpat. Även artiklar som beskriver andra former av människohandel än den för sexuella ändamål, exempelvis handel med mänskliga organ, har valts bort. Inga speciella delar av tidningarna har valts bort, men naturligt nog fanns den övervägande delen av artiklarna på tidningarnas nyhetsplats. Vår undersökning har begränsats till en tidsperiod på två år som sträcker sig från den 1 september 2003 till den 1 september 2005. Genom att undersökningen baserar sig på artiklar som publicerats under två års tid, anser vi att vi kommer kunna få en mer generell bild av hur offer och förövare framställs i de utvalda tidningarna. En kortare period skulle kunna innebära att ett specifikt och ovanligt fall, som det skrivits om intensivt under en kort period, hade blivit representativt för bevakningen. Genom att välja en längre period kan vi också försöka undvika att få en undersökningsperiod där rapporteringen om människohandeln trängs undan av större nyhetshändelser, som till exempel en naturkatastrof eller ett mord på en elitperson. 4.2.1 är en kvällstidning som ges ut sju dagar i veckan med en vardagsupplaga på 442 100 exemplar och en söndagsupplaga på 489 400 exemplar. (www.tu.se) Varje vecka når tidningen ut till 3,7 miljoner läsare. Tidningen grundades av Lars Johan Hierta 1830 och har i dag en oberoende socialdemokratisk ställning. Sedan 1996 äger LO 50,1 procent av aktierna och den norska mediekoncernen Shibstedt 49,9 procent av aktierna i Hierta AB. är Sveriges största kvällstidning. (http://koncernen.aftonbladet.se/hierta/styrelse) 4.2.2 startades 1944 av som en motvikt till och dess tyskvänlighet under början av andra världskriget. ges ut sju dagar i veckan och har en vardagsupplaga på 335 000 exemplar och en söndagsupplaga på 443 900 exemplar. Den politiska tendensen är oberoende liberal. (www.tu.se) 1958 var Sveriges största tidning. Under flera perioder har den varit den kvällstidning som haft störst upplaga. Under 1990-talet drabbades tidningen av ekonomiska problem och upplagan sjönk från cirka 570 000 exemplar ner till dagens upplaga. Tidningen ägs av Bonnier AB. (www.ne.se) 4.2.3 startades 1864 och är rikstäckande. Den är Sveriges största dagstidning. (www.dn.se) ges ut sju dagar i veckan och har en vardagsupplaga på 363 400 13

exemplar och en söndagsupplaga på 396 700 exemplar. Den politiska tendensen är oberoende liberal. ägs av Bonnier AB. (www.tu.se) 4.2.4 startades 1884 och ges ut sju dagar i veckan. Upplagemässigt är det den minsta av de fyra tidningarna. Vardagsupplagan ligger på 179 200 exemplar och söndagsbilagan på 190 500 exemplar. Den politiska tendensen är obunden moderat. (www.tu.se) 4.3 Tillvägagångssätt Första steget i vår undersökning var att läsa in oss på tidigare teori i ämnet för att få en överblick i var forskningen står i dag. När vi läst in oss på litteraturen sökte vi efter artiklar i Mediearkivet och i Presstext. Sökorden var människohandel och trafficking. Anledningen till att vi valde båda dessa sökord är att de ofta används synonymt. Genom att söka på båda orden kunde vi undvika att en stor mängd artiklar som handlade om ämnet föll bort. Vi skrev ut de artiklar som var aktuella för vår studie. Med dessa utskrifter åkte vi sedan till Kungliga biblioteket i Stockholm för att söka upp och studera artiklarna på mikrofilm. Där kunde vi se artiklarna i sin helhet och även studera de eventuella bilder som fanns till artiklarna. Innan vi åkte till Stockholm hade vi utformat ett kodschema med tillhörande kodinstruktioner att utgå ifrån i undersökningen. För att vi skulle slippa göra större ändringar i kodschemat under undersökningens gång utförde vi en pilotundersökning och provade vårt kodschema på ett par artiklar innan själva undersökningen ägde rum. På detta sätt kunde vi redan innan upptäcka fel och brister som kunde förekomma i kodschemat och kodinstruktionerna. Dessutom kunde vi lägga till eller ta bort variabler som inte var relevanta för undersökningen. Vid kodningen gavs alla artiklar ett varsitt kodnummer. Därigenom kunde vi lätt hålla isär de olika texterna och de olika bilderna. Efter att vi hade utfört kodningen sammanställde vi resultatet från undersökningen i programmet Excel. Därefter genomförde vi en analys av materialet. 4.3.1 Kodschema I vår kvantitativa undersökning använder vi oss av ett kodschema (se bilaga 1) för att kunna analysera artiklarnas texter och bilder. På detta sätt kan vi jämföra artiklarna och tidningarna på ett så objektivt sätt som möjligt. Kodschemat har konstruerats utifrån relevanta variabler som kan besvara våra frågeställningar. De första variablerna består av grundläggande fakta för att lätt kunna identifiera analysenheten: medium, kod, datum och sida. Efter dessa följer variabler som anger om artikeln är saklig eller sensationell samt om bild finns till artikeln. Resterande variabler anger hur offer och förövare framställs i artiklarna, exempelvis om deras ansikte visas på bild eller om deras namn nämns i texten. De olika frågor som ställs till materialet besvaras med ja- eller nejalternativ. Till kodschemat har vi också gjort kodinstruktioner (se bilaga 2) där vi förklarar vad vi avser med respektive variabel eller fråga. 14

4.4 Metodproblem Den mänskliga faktorn kan utgöra ett metodproblem i de flesta undersökningar. Det finns en risk att vi under undersökningens gång har gjort slarvfel eller missat saker som var relevanta. För att försöka undvika detta har vi varit mycket noggranna i vårt arbete och dubbelkollat våra kodningar av materialet. Vissa artiklar bytte vi även med varandra efter att en person hade kodat dem för att se att den andra personen uppnådde samma resultat. På så sätt kunde vi försöka att undvika kodfel i största möjliga mån. Ett annat problem är att vi i kodningen inte tagit direkt hänsyn till textmängden i artiklarna. Detta gör att en notis kan bedömas ha samma vikt som en stor artikel. Av de fyra tidningarna var det endast och i några fall som hade notiser om ämnet. Efter genomläsningen av alla artiklar ansåg vi ändå att de notiser som fanns var av tillräcklig längd och innehöll tillräckligt mycket fakta för att ge ett rättvist resultat. Ytterligare ett problem är att vi kan ha missat en del artiklar som skrivits i ämnet under den aktuella tidsperioden. Det är inte säkert att alla dessa artiklar finns att finna på sökorden människohandel och trafficking. Men vi ansåg ändå att vi fick ett säkrare träffresultat genom att använda oss av två sökord istället för endast ett, speciellt eftersom de två sökorden ofta används synonymt. Eftersom vår ursprungliga sökning skedde i Mediearkivet och Presstext, och inte i de faktiska papperstidningarna, finns det en risk att det kan ha blivit ett visst bortfall av artiklar som inte lagts in i sökmotorerna. Vi upptäckte också att vissa av de artiklar som vi hittat i Mediearkivet och Presstext inte fanns i papperstidningen. Detta kan bero på att de antingen bara har publicerats på tidningarnas hemsidor eller på att de har trängts undan ur papperstidningen av viktigare händelser. Det senare märkte vi exempel på veckorna efter tsunamikatastrofen vid årsskiftet 2004-2005 och dagarna efter rymningen från Hall-anstalten sommaren 2004. 4.5 Reliabilitet och validitet Kvaliteten på en kvantitativ studie kan sägas stå och falla med graden av säkerhet i den insamlade informationen. För att uppnå så hög grad av säkerhet som möjligt i en studie bör forskaren bland annat beakta undersökningens reliabilitet och validitet. Reliabilitet avser pålitlighet, det vill säga hur tillförlitliga mätinstrumenten i en undersökning är. Hög reliabilitet uppnås genom att studien genomförs på ett korrekt sätt, inte har några felkällor och att resultatet av studien är analyserade på ett objektivt sätt. Om undersökningen har hög reliabilitet ska en annan forskare kunna göra samma studie, med samma urval och uppnå samma resultat. Validitet avser överensstämmelse, det vill säga hur väl mätinstrumenten svarar mot de egenskaper och fenomen som forskaren önskar mäta. Validitet kan alltså sägas vara huruvida man har undersökt det man avsett att undersöka. (Patel & Tebelius 1987, sid. 72f; Patel & Davidson 2003, sid. 98ff) Hög reliabilitet anser vi oss uppnå genom att de artiklar vi har valt att studera kommer att finnas kvar på mikrofilm på Kungliga biblioteket, och ifall någon vill göra om undersökningen om tio år så kommer de att kunna använda sig av samma underlag. Vi försöker även uppnå reliabilitet genom att redovisa förstahandskällorna. Som bilaga till uppsatsen finns även vårt kodschema och tillhörande kodinstruktioner som vi har baserat vår studie på. En efterföljande forskare kan därmed, om han eller hon önskar, använda sig av samma kodschema för att uppnå samma resultat. 15

Gällande validiteten anser vi att vi har utformat vårt kodschema och våra kodinstruktioner på ett sådant sätt att vi har undersökt det vi avsett att undersöka. Kodfrågorna är tydliga och enkla och täcker väl upp och svarar på vårt syfte och våra frågeställningar. 16