Älggräs/Älgört (Filipendula ulmaria) Rosaceae

Älggräs/Älgört (Filipendula ulmaria) Rosaceae Beskrivning Härdig perenn som kan bli upp till en meter och breder ut sig 60 cm, i odlat tillstånd kan den bli ännu högre. Har stora stjälkblad, dessa har stora flikar, små mellanflikar och en stor ändflik. Flikarna är mycket utpräglade fjädernerviga, är på ovansidan ofta rödanlupna och på undersidan silverhåriga. De starkt doftande blommorna är små och vita till gräddgula, de blommar från juni till augusti. Odling och skötsel Älggräs är en vanligt vild förekommande ört och behöver egentligen inte odlas. Men det är praktiskt att ha ett par plantor för den dagliga konsumtionen och för att de är vackra och har en bedårande doft. Utav denna ört finns det varianter på plantskolorna de är vackra men kan inte användas till någonting. Örten kan sås från frö, bäst är att så på hösten i en sålåda och övervintra under glas utomhus, kontrollera med jämna mellanrum att jorden inte torkar ur. Älgräs anpassar sig lätt, men föredrar fukthållande jord och en plats i solen till halvskugga. På hösten delar du, om det är nödvändigt plantan, den behöver inte vintertäckas. Blommorna har en bedövande doft av honung och mandel. Bladen har en annan doft som förändras när de torkas. Sjukdomar och skadegörare Älggräs utsättes sällan för sjukdomar men kan ibland översvärmas av små svarta skalbaggar, framför allt i vilt tillstånd, dessa skadar inte blomman, utan går att skaka eller skölja bort. Förekomst Ursprungligen hemmahörande i Europa och Asien. Här i Sverige förekommer den allmänt nära

vattendrag, diken, sumpiga ängar i hela landet. Kuriosa Filependula kommer från det latinskt ord och betyder tråd och hängande. Detta hänsyftar på att släktet har rotknölar som hänger i fina rottrådar. Förr kallades också örten för mjödört beroende på att den användes för att smaksätta mjöd, en dryck som framställdes av jäst honung. Det var drottning Elisabeth I:s älsklingsblomma som hon ständigt hade i sin kammare, antagligen hackade man den och strödde ut den på golvet för att ta udden ur den dåliga lukt och i görligaste mån desinficera inomhusmiljön. På flera håll i Europa fick den namnet älvadrottningen vilket symboliserar hur växten nästan svävar som ett flor över fuktiga ängar. Växtsaften innehåller en kemikalie av samma typ som salicylsyra. Substansen isolerades första gången på 1800-talet av en italiensk professor. När läkemedelsföretaget Bayer började framställa acetylsalicylsyra kallades produkten aspirin efter det gamla latinska namnet för älggräs Spirea ulmaria. Använd växtdel Roten gräver man upp på hösten. Bladen bör man helst plocka innan blomningen sätter igång, används färska eller torkade. Blommorna plockas nyutslagna, används färska eller torkade, Verksamma beståndsdelar Fenolglykosiderna gaultherin och spiraein, eterolja med en del fri salicylsyra, flavonglykosider, glykosiden monotropitosid. I jordstammen även garvämnen. Farmakologi Fenolglykosiderna omvandlas i kroppen till salycylsyra-föreningar som verkar febernedsättande, smärtlindrande, desinficerande eller antiseptiskt, lokalt även retande, svetthämmande och lokalbedövande. Garvämnena har sammandragande egenskaper. Flavonglykosiderna är milt urindrivande och har även en kramplösande verkan, stärker även kapillärkärlens väggar. Toxikologi Inga biverkningar vid normalt användande. Observera dock salicylsyran, vissa individer kan reagera på mycket små doser. Medicinsk användning Invärtes vid reumatiska besvär, feber mm. Utvärtes till antiseptiska och sammandragande omslag vid svårläkta sår. Kosmetisk användning

Ett örtavkok i salvor mot reumatiska besvär. Annan användning Av rötterna får man ett svart färgpigment med koppar som betningsmedel. En utmärkt krydda till öl och mjöd. Går att göra ett förträffligt vin på. Kan också användas till sylt, ger en svag mandelsmak. Blötlägg blommorna i mjukt vatten ett par timmar så får du ett utmärkt ansiktsvatten. En dekokt på örten sägs förhindra ohyra på boskap. Ett te bryggt på älgört spetsat med litet honung är mycket njutbart. Kamomill (Matricaria recutita) Asteraceae/Compositae Beskrivning En ettårig växt som blir ca 20 cm hög. Stjälken är späd och förgrenad. Bladen är dubbelt parflikiga med nålformade flikar. Blomkorgarna sitter ensamma i grenspetsarna på tunna skaft och är omkring 1-2 cm breda. De har en enkel krans av vita strålblommor, mycket små, gula diskblommor som sitter på en upphöjd ihålig korgbotten. De blommar från juli till september. Förväxla den inte med åkerkulla (A.arvensis) som i viss mån kan få en blomma som ser ut som kamomill, vidare är gatkamomill ingen ersättare för kamomill. Däremot romersk kamomill (Anthemis nobilis) är en sort som används som medicinalväxt, dock väldigt olik den vanliga kamomillen, det finns en vild med enkla blommor och en odlad med dubbla, det är den sistnämnda som är medicinalväxt, denna ört är flerårig. En liten kommentar, det korrekta latinska namnet på kamomill är Chamaemelum nobile du kan även stöta på den med namnet Matricaria chamomilla. Varför det blev fel får man belasta

plantskolorna för. Odling och skötsel Romersk och den vanliga vildväxande kamomillen kan frösås. Alla perenna kamomillplantor mår bra av att vart tredje år grävas upp och delas, detta sker på våren. Alla arter av kamomill föredrar väldränerad jord och soligt läge, men den anpassar sig till de flesta miljöer. Vildkamomill behövs väl näppeligen inte odlas, däremot den romerska kamomillen är en tacksam och trevlig perenn. Ge etablerade plantor flytande näring under sommaren och rikligt med vatten. Du behöver normalt inte vintertäcka. Sjukdomar och skadegörare Alla arter av kamomill är starkt aromatiska och angrips sällan av sjukdomar eller skadegörare. Förekomst Kamomill växer vild i hela Europa. Kuriosa Namnet chamomilla härledes från det grekiska chamaimelon av chamai = nära jorden, melon och äpple dvs. lågt växande äpple, vilket troligen hänsyftar på de klotrunda blomfästena och den ganska utpräglade äppeldoften. Tittar man sedan på ordet matrix är det en gamal benämning på livmoder och matricaria betyder Moderört. Detta namn fick örten under antiken eftersom den ofta användes för att dämpa de smärtor som uppstod vid barnafödsel. Under den vidskepliga medeltiden ansågs det nödvändigt att insamla kamomill för medicin före midsommar, för efter midsommar brukade häxor förgifta den genom att pinka på dem. I Norden var örten under hednatid helgad åt den ljuse Balder. Innan kinin allmänt började användas var kamomill ett omtyckt och framstående medel mot malaria. Använd växtdel Bladen är bäst att plocka på våren eller tidig sommar. Använd dem färska eller torka dem. Blomman kan skördas under hela sin blomningstid, avplockas precis när den slagit ut, bara blomman plockas. Vädret måste vara torrt, blommorna får inte ligga otorkade utan skall så fort som möjligt torkas. Under torkningen bör du inte röra blommorna, utan de skall placeras glest så att de kan ligga på samma ställe hela torktiden. Ungefär fem kilo färska blommor ger ett kilo torkade. Verksamma beståndsdelar Eterolja som bl.a innehåller alfa-bisabolo, 10-25 % alfa-bisabololoxid A och B, matricin. Vidare kumariner, flavonglykosider, bitterämne, kolin och slemämnen. Farmakologi Kamomill har främst inflammationshämmande, kramp-lösande och antiseptisk verkan. Kamomillte kan även ha mycket effektiv sömngivande verkan.

Toxikologi Inga kända biverkningar vid normalt användande, men allergiska reaktioner kan förekomma. Medicinsk verkan Kamomill användes utvärtes som inflammationshämm-ande, antiseptiskt och sårläkande medel i form av sköljningar, omslag, bad och inhalation vid katarr i mun, bihålor, svalg, luftvägar, mellanöra och ögon. Vid svårläkta sår, bensår, fistlar, hemorrojder, bröstkörtelinflammation, blöjdermatit och irriterande hudutslag i hudveck. Invärtes främst som inflammationshämmande och kramplösande medel vid akuta besvär i mag-tarm-kanalen och gallvägar, smärtsam menstruation och oregelbundna blödningar. Vid diarré och väderspänningar, särskilt hos små barn. Vid sår på magsäcken och tolvfingertarmen. Som lugnande och sömngivande medel. Kosmetisk användning I salvor, lotion, krämer, bad och oljor är örten verksam rent allmänt är det inflammations- och bakteriehämmande. Vidare mot svårläkta sår, blåsor, smärre bensår, hudinflammationer, hudinfektioner, hudirritationer, fistlar, små brännskador, insektsbett. I bad mot hemorrojder, blåsinfektioner och vaginala infektioner. I schampo ger den håret en ljusare nyans om man låter det sitta kvar i håret ca 30 minuter den lindrar även irritation i hårbotten. Örten kan också användas vid känslig, rodnande, irriterande och nervös hud. Den verkar även dämpande vid akne-och eksemhud Annan användning Kamomill kan planteras intill andra växter och hjälper då till att hålla dessa friska. Intill lök är det speciellt bra, särskilt då om man väljer romersk kamomill. Kamomill till sköljmedel efter hårtvätt gör att håret får en fin glans. Renfana (Tanacetum vulgare elller Chrysanthemum vulgare) Compositae/Asteraceae

Beskrivning Renfana är en ståtlig perenn växt som kan bli upp till 1 meter hög. De håriga bladen är enkelt eller dubbelt par-bladade med de minsta flikarna sågade. De 1 cm stora blomkorgarna bildar ganska platta, flockliknande sam-lingar och är intensivt gula. Hela växten luktar mycket aromatiskt i augusti och september. Odling och skötsel Denna växt finns ganska talrikt i vilt tillstånd, men det kan ändå vara värt att ha ett par buskar i sin trädgård, dock är det då en fördel om man odlar dem i en nedgrävd hink utan botten eller i ett nedgrävt cementrör eftersom örten gärna kväver sin närmaste omgivning. Så frön på våren eller hösten, fröna gror inom 14 dagar, när plantorna är tillräckligt stora planteras de ut, planteras de på hösten mår de bra av att vintertäckas. Du kan också dela en befintlig planta, eventuellt ta och flytta in en vild. De trivs i halvskugga och i de flesta jordar dock inte sanka jordar. Etablerade plantor i trädgården bör vart tredje år grävas upp och delas. Sjukdomar och skadegörare Renfana angrips sällan av sjukdomar eller ohyra. Förekomst Renfanan har sin naturliga hemvist i Europa och Asien, men har neutraliserat sig på de flesta ställen världen över. Här i Sverige finner du den vanligen på öppen, torr, sandig, humusrik jord, i vägkanter, gårdar, banvallar och skräpmark. Kuriosa Släktnamnsordets ursprung är inte kartlagt. Vissa spekulerar i att det grekiska athanasia som betyder odödlighet eller det grekiska akeisthai som betyder läka skulle vara grunden till växtens släktnamn. I vissa kulturer gned man in lik med renfana för att de skulle stå sig bättre. Vidare har den använts för att slippa flugor och odör runt utedass. Dessutom är den bra vid slakt, kött och fläsk står sig ett

par dagar extra om det packas in med renfana. Använd växtdel Skörda bladen när du behöver dem. Blommorna skördas från juli till september vid torr väderlek. Verksamma beståndsdelar Flyktig olja med thujon, ett par bitterämnen bl.a. tanacetin, glykosider, harts och garvämnen. Medicinsk användning Invändig användning av renfana skall ske med stor försiktighet. Höga doser kan starta menstruation, ge svindel, kramper och magsmärtor. Stora överdoser invärtes av oljan eller te kan t.o.m vara dödligt. Gravida kvinnor bör undvika att använda renfana invärtes. Den eteriska oljan verkar maskfördrivande framför allt mot spol och trådmask, verkar även mot binnikemask. Vidare kan den öka blodtillförsel till bukorganen. Krossade blad kan läggas på sår och åderbråck. Använd en infusion utvärtes mot skabb, en kompress indränk med infusion på renfana ger lindring åt värkande reumatiska leder. Kosmetisk användning Som örtavkok i salvor mot åderbråck och värkande leder. Annan användning En smula finklippta färska blad i pannkakssmeten ger en angenäm smak ( dock ej till gravida eller barn). Ypperlig brännvinskrydda. Renfana ger ett gult eller grönt färgpigment till ylle. Gnid in katten och hunden med det om de har problem med loppor. Häng en bukett inomhus eller på dass för att hålla flugorna borta. Andra arter Tanacetum v.f. crispum Munkrenfana. Den kallas också gubbaskägg. Skillnad mot vanlig renfana är att denna ört blir ca 60 cm hög med aromatiska blad som är krusigt krulliga och mörkt gröna. Brännässla (Urtica dioica) Urticaceae

Beskrivning Perenn, höjd ca 70 cm. Mörkt tandade blad täckta av brännhår. De hängande, axlika blomsamlingarna med gröna eller rödaktiga blommor slår ut under högsommaren och är vindpollinerande. De sprider sig snabbt både genom frösättning och långa, krypande rötter. Odling och skötsel Denna kulinariska och nyttiga växt behöver näppeligen inte odlas hos oss. Hittar man ett par bra bestånd med brännässlor, kan man se till att de inte växer igen med annat, plocka bort grenar och skräp, eventuellt kan man täcka tidigt på våren för att tidiglägga en första skörd. Sjukdomar och skadegörare Nässlan drabbas sällan av sjukdomar och skadegörare, i alla fall inget som man behöver bekämpa. Tillse bara att där du plockar nässlor inte förkommer någon form av utsläpp eller att det är för nära en väg med stark fordonstrafik, detta för din egen hälsas skull. Förekomst Den här växten förekommer över hela världen i de flesta tempererade klimat. Växer speciellt på skräpmark, speciellt där jorden är näringsrik och fuktig. Kuriosa Växtnamnet är från fornlatinsk tid. Det förekommer hos de flesta romerska författarna. Juvenalis använder det även för att beskriva sexuell lusta. Ordet är ett av de få verkligen ursprungliga latinska växtnamnen, som inte har rötter i grekiskan eller är en låneöversättning från grekiskan. Under der romerska fälttågen använde soldaterna nässlan för att hålla sig varma, de piskade armar och ben med nässlor för att hålla blodcirkulationen igång. Nässlan har sedan urminnes tider använts för att göra tyg av. Nässeltyg har hittats i en dansk grav från senare delen av bronsåldern. Nässeltyg framställdes så sent som på 1700-talet i Skottland. Tyget som sådant vet man fanns så sent som i början av 1900-talet i Tyrolen. På medeltiden trodde man att där nässlor växte bodde älvor och var ett skydd mot svartkonst. Hade man nässlor runt sitt hus så kom heller inte troll och häxor åt att förstöra den mjölk man hade hemma.

I vår folkmedicin har nässlan använts flitigt. En gammal örtabok säger. Sålunda hava nämnda växt anlitats bl.a. mot skörbjugg, stranguri, blodspottning och lungsot. Vidare användes den både i Sverige och Finland för urtikation, dvs. de piskade sig själva som bot mot lokal lamhet. Allt det sistnämnda kan mycket väl ha fungerat med tanke på nässlans innehåll och funktion. Slutligen kan nämnas att mot myggklåda är den bra. Använd växtdel Det som är enklast är att skörda unga skott och äta dels som grönsak eller att tillaga dem som stuvning eller som soppa. Vidare kan man pressa saften ur unga skott, torka bladen på de äldre plantorna samt även torka rötterna eller jordstammen. Verksamma beståndsdelar Brännhåren innehåller acetylkolin, histamin, serotonin, myrsyra, smörsyra och ättika. Bladen innehåller klorofyll ( upp till 60 %), xantofyll, karotin, vitamin A och C, järn, viktiga syror, olika spårämnen, garvämnen och slem. Farmakologi Brännhårens innehåll ger nässeleffekter på huden med brännande smärta och häftigt kliande utslag med blåsbildning. När nässlan torkas, upphettas eller kokas försvinner nässeleffekten nästan helt. Klorofyll anses vara stärkande, höja ämnesomsättningen och tillsammans med järn stimulera blodbildning vid anemi. Garvämnena har sammandragande effekter. Nässlan har en mild urindrivande effekt och farmakologiska studier visar att den ökar utsöndring av klor och urinämne genom njurarna. Den har viss blodsockersänkande verkan vid diabetes. Minskar metabolismen i prostataadenom, som därmed minskar i storlek och vidgar passagen genom urinröret. Toxokologi Inga biverkningar vid normal användning. Medicinsk användning Urindrivande medel vid ödem, gikt och reumatiska sjukdomar. Blodsockersänkande vid diabetes. Näringsrikt livsmedel, stimulerar blodbildningen vid anemi. Vid gulsot och hemorrojder, vid olika hudproblem och eksem, bra vid hårsköljning efter tvätt. Kosmetisk användning Ett örtavkok i salvor har viss sårläkande effekt, verkar rengörande på fet hy, gör huden klar och mjuk samt verkar lugnande på nervös hud med ytliga blodkärl. Vidare kan örten påverka akne och eksemhud. I schampo motverkar den håravfall, hindra och minska mjällbildning, förbättra kvaliteten på torrt och livlöst hår samt stimulera hårbotten.

Annan användning Användes till växtfärgning där den ger en grönaktigt gul färg. Nässelvatten är bra mot bladlöss, de dör. Plocka en hink full med nässlor och fyll på vatten, täck och låt stå en vecka, sila och fyll på en duschflaska och spruta på angripna växter. Maskros (Taraxacum officinale) Asteraceae/Compositae Beskrivning Härdig perenn, med mjölksaft. Höjd ca 20 cm. Pålrot, köttig, enkel eller grenig. Blad i en rosett. Blommorna är gula.. När blomman går i frö bildar den en fluffig vit boll. Odling och skötsel I vårt land behöver den näppeligen inte odlas. Det är synd att betrakta den som ett svårutrotat ogräs då den egentligen är mycket vacker. Den är mycket härdig och angrips sällan av sjukdomar eller skadegörare. Det finns ca 1000 olika varianter. Kuriosa Maskrosen omtalas ej av antikens lärda och synes ha använts som läkemedel först av de arabiska läkarna på 1000-talet. På 1500-talet var den mycket känd och flitig brukad som medicinalväxt. Araberna som först använde den, då endast mot vissa ögonsjukdomar gav den namnet Taraxacum (Tharakhehakon) vilket betyder botar grundligt ögonsjukdomar. På 1600-talet omnämns växten som urindrivande och fick då ett föga smickrande namn Herba urinaria. Under medeltiden användes den också mycket som ingrediens i skönhetsmedel.

Enligt signaturläran ansågs den fungera mot gulsot. Använd växtdel Plocka bladen färska när du behöver dem. Man kan göra vin på blommorna men eftersom det blir starkt och gott så är det antagligen förbjudet att göra det, men gott är det, speciellt om man låter det ligga i minst 5 år. Rötterna grävs upp på hösten till torkning. Maskrosen har ett otal namn beroende på var i Sverige man befinner sig. Buseblomma, hajtand, lejontand, gulborstar, gåsblommor, munkhuvud, smörgubbar, mjölktistel och skallnacke är ett par olika namn. Verksamma beståndsdelar Mjölsaften innehåller bitterämnet taraxerol och taraxsterol med hög halt i roten under sensommaren och i bladen tidigt på våren. Roten innehåller dessutom garvämnen, organiska syror, kolin, pektin, slemämnen, eterolja, harts och insulin, vars halt varierar från 1-40 % beroende på när man skördar samt 18% socker tidigt på våren. Bladen är också mycket rika på vitaminer. Farmakologi Bitterämnet stimulerar aptiten, ökar salivutsöndringen och körtelsekretionen i mag-tarmkanalen, buksportskörteln och i levern, som då producerar mer galla. Garvämnena har sammandragande egenskaper. De organiska syrorna och slemämnena verkar milt laxerande. Maskrosen har vidare en stark urindrivande effekt, som är särskilt kraftig vid leverbetingat ödem med minskat blodflöde i portådern till följ av nedsatt leverfunktion. Toxikologi Inga kända biverkningar vid normal användning. Medicinsk användning Bra för leversjukdomar, sjukdomar i gallblåsan, gulsot, dålig aptit och matsmältningsproblem, magtarmkatarr, tillfälliga förstoppningar och hemorrojder, störningar i cirkulationen och njurfunktionen, särskilt i samband med högt blodtryck. Eftersom den har en god inverkan på ämnesomsättningen kan den få bra effekt vid gikt, reumatism, anemi och kroniska eksem. Det finns otroligt många sjukdomar och besvär som denna ört är verksam när man studerar litet äldre litteratur. Reumatism till exempel, börja med en kur av enbär för att sedan övergå till maskros, detta antagligen för att den förbättrar ämnesomsättningen och näringsförhållandena kring lederna. Man kan göra en sk. Vårkur, vilket innebär att man tidigt på våren, ca 4-6 veckor, varenda dag äter maskrosblad som sallad eller lägger den på smörgåsen som pålägg. En sallad på blad, olja, vinäger, litet salt och peppar är en mycket delikat anrättning. Kosmetisk användning I salvor används den för sina goda egenskaper mot svullnader speciellt för fotleder vid

cirkulationsproblem. Maskros tillsammans med kardborre är bra vid flesta hudproblem Annan användning Som gröngödsling är maskrosblad en bra källa till koppar. Roten kan användas till växtfärgning, bra mat till vissa husdjur. Och som sagt, ett gott vin blir det av blommorna. Blodröd temynta (Monarda didyma) Lamiaceae/Labiatae Beskrivning Härdig perenn. Höjd 70-100 cm breder ut sig ca 45 cm. Fantastiskt röda blommor från juli till september. Aromatisk. Den vill ha näringsrik, fuktig jord och helst full sol. Den bör delas var tredje år, varvid de döda partierna tas bort. Plocka blad under hela säsongen och använd till såser, sallader fint att använda i vin, saft och teer, till torkning skördar man bladen före blomning. Klipp blomstjälkar till torkning så snart blomman slagit ut, de går utmärkt att torka och blommorna behåller färgen, en fin dekoration. Medicinskt gör du ett örtte som motverkar illamående, menstruationsvärk och kräkningar. Den eteriska oljar hjälper mot depressioner. En trevlig variant är citrontemyntan Monarda citridora. Som är en härdig perenn och blir ca 1 meter hög och breder ut sig ca 45 cm. Mjukt rosa blommor som sitter vid bladfästena direkt på örtens stam, blommar från juli till september, används som blodröd temynta. Se också temynta

Rosmarinfläsk När du steker vanligt rimmat fläsk, precis när fläsket är färdigt strör du finhackad rosmarin över, en sensation. Rosmarinlax 2 st laxskivor ca 2 cm tjocka (eller annan fet fisk) 4 tsk färsk rosmarin 10-15 st inlagda kapris Olivolja Salt Skär ett par djupa snitt i laxskivorna på var sida om mittbenet och tryck in en tsk rosmarin i varje laxskiva. Hetta upp olja, stek laxen, när den är nästan färdig strör du över resterande rosmarin, kapris och saltar, stek färdigt. Rosmarin (Rosmarinus officinalis) Lamiaceae/Labiatae

Beskrivning En ca 40 cm hög, ständigt grön macchiabuske (inte i vårt klimat). Stam förvedad. Bladen motsatta, oskaftade, läderartade, lineära med inrullade kanter, ovanpå mörkgröna, under vitaktiga. Blommor blekblå i mars-april, skaftade, doftar kamferartat. Odling och skötsel Rosmarin kan sås från frö, men bäst är att köpa ett par färdiga plantor och året därpå ta sticklingar, bäst är att ta sticklingar tidigt på våren, det skall vara nyväxta skott och de skall vara minst 10 cm långa. Det går även att ta sticklingar på sommaren då av skott som inte blommar. Rosmarin klarar inte våra stränga vintrar. När hösten kommer tar du in örten och förvarar den ljust och inte under +5 grader och vattnar den sparsamt. När våren kommer börjar den att blomma, klipp ned den efter blomningen och eftersom den står i kruka börjar du göda den, eventuellt planterar du ut den också. Planterar du ut rosmarin, tänk på att placera den soligt och i ett skyddat läge, jorden skall vara väldränerad. En rosmarinplanta kan med rätt skötsel klara sig upp till 5 år. Sjukdomar och skadegörare Som de flesta aromatiska växterna klarar sig rosmarinen relativt väl undan sjukdomar och ohyra. Förekomst Inhemsk i Medelhavsområdet, där den växer på klipp-sluttningar i varma lägen. Den fördes tidigt över Alperna till de tyska klostren och därifrån till de svenska. Kuriosa Det latinska namnet betyder havsdagg. Förmodligen beror det på att rosmarin gärna växer nära havet och att blommorna på avstånd påminner om dagg. Rosmarin är som många andra örter omvärvd av myter, magi och folktro rörande örtens läkande och magiska egenskaper. I en av dem berättas att rosmarinens blommor från början alltid var vita. När den heliga familjen flydde från Egypten måste jungfru Maria gömma sig undan för några soldater, varvid hon bredde ut sin kappa över en rosmarinbuske och hukade sig ned bakom den. När soldaterna passerat ställde hon sig upp och lyfte bort kappan från busken, då ändrade blommorna färg och blev blå till hennes ära, En

annan tro gör gällande att rosmarin växer i trettiotre år, lika länge som Jesus levde och sedan dör. I 1500-talets England hade brudpar kvistar av rosmarin som tecken på sin trofasthet. Man band små buketter av rosmarin till bröllopsgästerna, de knöts samman med färgade, guldkantade band och skulle symbolisera kärlek och trohet. För att fräscha upp och rena luft i rum där sjuka låg, brändes rosmarinkvistar. Rosmarin ströddes även på golv i rättssalar som skydd mot tyfussmitta från fängelserna. Och under pestens härjningstid bar resande rosmarin i små påsar runt halsen som de kunde lukta på under färden. I det nyfödda barnets vagga är det bra att lägga en rosmarinkvist då skyddas de mot onda andar. Vill ni unga kvinnor se er tillkommande i drömmen, skall ni sova med en rosmarinkvist under huvudkudden. Använd växtdel Eftersom rosmarin är städsegrön kan den skördas året om, men skatta den försiktigt under vintern. Som regel använder man bara barren, dock kan man lägga i hela kvistar i en gryta eller soppa, som sedan före servering tas bort. Rosmarin går utmärkt att torka eller förvara som örtsmör eller inlagd i olja och vinäger. Verksamma beståndsdelar 1-2 % eterolja med bland annat cineol, borneol och kamfer, ca 8 % garvämnen (bl.a. rosmarinsyra), saponin, bitterämnet picrosalvin, flavonglykosider, diterpenen, carnosolsyra, triterpenerna urolsyrar, alfa-och beta-amyrin, samt niacin. Farmakologi Eteroljan verkar lokalt starkt hudretande och ökar blod-cirkulationen. Invärtes är rosmarin kramplösande, stimulerar aptiten och produktionen av galla och andra matsmältningssafter. Garvämnena har bl.a sammandragande egenskaper. Saponinet kan bl.a förbättra upptaget av kalcium och andra näringsämnen i magtarmkanalen. Bitterämnet främjar matsmältningen genom att stimulera aptiten och produktionen av olika matsmältningssafter. Flavonglykosiderna är bl.a milt urindrivande, kramplösande och stärker kapillärkärlens väggar. Tillsammans med rosmarinsyra har flavonglykosiderna också en stark antioxiativ verkan. Toxikologi Outspädd rosmarinolja kan vid långvarig hudkontakt ge kraftig hudrodnad med blåsbildning, på slemhinnor kan ännu starkare reaktion uppstå, eventuellt även svåra vävnadsskador. Intaget av för stora mängder rosmarin eller rosmarinolja kan bl.a ge illamående och kräkningar, häftig inflammation i mag-tarmkanalen, lever och njurskador, i svåra fall epilepsiliknande kramper, koma och lungödem som kan leda till döden. Medicinsk användning Rosmarin används främst utvärtes som smärtstillande och cirkulationsbefrämjande medel i liniment och salvor vid muskel- eller ledgångsreumatism och andra smärttillstånd. Vidare som cirkulationsbefrämjande badtillsats. Invärtes som krydda för att stimulera aptiten och befrämja

matsmältningen, vid gallbesvär, magtarmkolik och som menstruationsökande medel. Kosmetisk användning Som salva eller massageolja ger den allmänt hudens vävnader elasticitet, Bra för livlös hud, fet hud med pormaskar och finnar, reumatism, smärta eller stelhet i muskler och gikt, kan prövas mot celluliter. I schampo vid fett hår, mjäll eller sjukdomsbetingat Annan användning Rosmarinen är en av de mest användbara kryddorna i kryddskåpet. Den passar till kött, speciellt till lamm, ugnsstekt fisk, grytor, tomatsåser, äggrätter, äpplen och i vinbål på sommaren. Mycket bra att göra vinäger och olja på och är lätt att torka. När du grillar ute lägg ett par rosmarinkvistar på grillen så sprids en härlig arom. Har du vedspis inne kan du lägga i ett par kvistar där också. Rosmarin är vidare bra till sköljmedel efter tvätt. Ett antal arter Rosmarinus officinalis var. Albiflorus. Städsegrön, ömtålig perenn. Höjd 80 cm och breder ut sig lika mycket. Vita blommor från tidig vår till sommaren och även en bit in på hösten. Nålformade blad som är mycket aromatiska. Rosmarinus officinalis var. Angustissimus Coesican Blue. Städsegrön ömtålig perenn som blir 80 cm hög och breder ut sig lika mycket. Blå blommor från tidig vår fram till sommaren. Sorten har ett buskigare växtsätt än vanlig rosmarin. Bladen är mycket aromatiska och är förträfflig som matkrydda. Rosmarinus officinalis Roseus. Städsegrön ömtålig perenn höjd ca 50 cm och breder ut sig lika mycket. Rosa blommor från tidig vår fram till försommaren och ibland även tidig höst. Nålformade mörkgröna blad som är mycket aromatiska. Några tillämpningar Örten passar utmärkt till örtsmör, örtvinäger och örtolja. Rosmarinlax ( eller annan fet fisk) 2 st laxskivor ca 2 cm tjocka 4 tsk färsk rosmarin 10-15 st inlagda kapris Olivolja Salt Skär ett par djupa snitt i laxskivorna på var sida om mittbenet och tryck in en tsk rosmarin i varje laxskiva.

Hetta upp olja, stek laxen, när den är nästan färdig strör du över resterande rosmarin, kapris och saltar, stek färdigt. Rosmarinfläsk När du steker vanligt rimmat fläsk, precis när fläsket är färdigt strör du finhackad rosmarin över, en sensation. Groblad (Plantago major) Plantagiaceae Se Svartkämpar