Utbildning i analogiskt tänkande: dialogseminariemetodens tillämpning i grundutbildning, vidareutbildning och forskarutbildning 2005-2007

Utbildning i analogiskt tänkande: dialogseminariemetodens tillämpning i grundutbildning, vidareutbildning och forskarutbildning 2005-2007 Bo Göranzon, Maria Hammarén, Adrian Ratkic Summary The dialogue seminar method was developed to facilitate experience transfer within the company Combitech Systems. The dialogue seminar method, embracing reading, writing and qualified dialogue, can, as a whole be regarded as a structure for the process of reflection. Each moment of the method is based on analogical thinking. Analogical thinking implies reflection about similarities and differences between various objects. Analogical thinking is a dominant activity in judgement and action all the same if the judgement or action is expressed in academic research, in industrial development projects or in traditional practical occupations. Further, analogical thinking is important within all problem solving, within arts and in those stages of research work that iclude inventiveness and imagination. For several years the dialogue seminar method has been practiced within graduate and postgraduate education at the Royal Institute of Technology in Stockholm and can soon become an essential part of different educational programmes within the network of our partners. The dialogue seminar method has already proved to be a powerful tool in further education of music teachers at the Royal College of Music in Stockholm. In this project we aim to explore the potential of the dialogue seminar method in giving a systematic support to the analogical thinking. Research on skills and technology has shown that arts can be seen as a resource of strong, paradigmatic examples of practical knowledge. For that reason we are applying for funds in this project together with the Collegium Musicum department of the Royal College of Music in Stockholm. Specifika mål Att utveckla den praxisnära forskningen genom en mångfald av tillämpningar av dialogseminariemetodiken, att undersöka reflektionens roll inom grundutbildning, vidareutbildning och forskarutbildning, att undersöka dialogseminariemetoden som ett alternativ till traditionell mästarlära för erfarenhetsutbyte inom professionsutbildning, att undersöka karaktären av analogiskt tänkande (utvikningen i samtalet) genom förbindelser till klassiska vetenskapsfilosofiska grundtexter. 1

Områdesöversikt, teori, metod och preliminära resultat Områdesöversikt, teori och metod År 1995 inrättades forskarutbildningsämnet Yrkeskunnande och teknologi på KTH. Ämnet hade vuxit fram ur långsiktiga fallstudier kring yrkeskunnande från slutet av 1970-talet och har under åren profilerat sig genom ett grundforskningsarbete kring den praktiska kunskapens epistemologi. Redan från början var tradering av kunskap en av nyckelfrågorna. Bo Göranzons avhandling Det praktiska intellektet (1990) och Maja Lisa Perbys avhandling, Konsten att köra en process (1995) visade att begreppet tyst kunskap var centralt för vår förståelse av praktisk kunskap. En springande punkt var reflektion kring yrkesutövarnas erfarenhet. Maria Hammaréns bok Skriva en metod för reflektion (1995) blev impulsen till att såväl i forskningsprojekt som i forskarutbildning föra in ett moment av självprövning genom skrivande. Bo Göranzon hade i sin avhandling visat att reflektion över erfarenhet krävde mask att reflektera genom. Han pekade ut fyra fruktbara källor, nämligen texter från idéhistoriska brytningstider, Wittgensteins språkfilosofi, kvalitativt inriktade fallstudier med konkreta exempel inifrån olika yrkespraxisar, samt den klassiska litteraturen och dramatiken. Ur kombinationen av Hammaréns och Göranzons perspektiv växte dialogseminariemetoden fram. Idag utgörs ämnets kärna av ett perspektiv på lärande och idéutveckling från en kunskapsteoretisk horisont. Att utveckla metoder för erfarenhetsutbyte har under senare år varit en prioriterad uppgift för forskningen om yrkeskunnande. Ett första resultat presenterades i Maria Hammaréns avhandling Ledtråd i förvandling om att skapa en reflekterande praxis (1999) som huvudsakligen behandlade ett utvecklingsprojekt kring erfarenhetsutbyte inom företaget Combitech Systems. Arbetet genomfördes under åren 1996 till 1999 av Maria Hammarén och Bo Göranzon. Utvecklingsprojektets uppgift var att utveckla en systematiserad väg till expertens förtrogenhet med en stor mängd språkspel, d.v.s. språkets kommunikativa möjligheter betonades, snarare än språkets återvändsgränder. De kommunikativa möjligheterna låg i berättelser, exempel och indirekt framställning. Själva samtalsformen, med sin ofta drastiska förankring i sinnesvärlden, kopplade samman språkhandling/språkanvändning och värld på ett sätt som satte fantasi och analogiskt tänkande i rörelse. Arbetet på Combitech Systems ledde fram till att företaget inrättade ett learning lab med dialogseminariemetoden som grundpelare för sin lärande organisation. Sex av företagets konsulter fortsatte att fördjupa sina kunskaper om metoden och dess kunskapsteoretiska bakgrund som industridoktorander inom yrkeskunnande och teknologi. Den första avhandlingen ur den gruppen är Jan Sjunnessons Spindeln i nätet: om ledarskap och analogiskt tänkande: en studie i ledarskap och analogiskt seende (2003). Niclas Focks avhandling presenteras i juni 2004, och de övriga följer inom det närmaste året. Två industridoktorander i gruppen siktar på doktorsexamen. Erfarenheterna från Combitech Systems har numera utvecklats vidare genom skapandet av KTH Advanced Programme in Reflective Practice, ett forskarprogram för yrkesverksamma civilingenjörer och ekonomer, konstnärliga yrkesutövare, m. fl. Dialogseminariemetoden används både som pedagogisk grund i programmets kurser och som forskningsmetod i doktorandernas fallstudier kring yrkeskunnande. Adrian Ratkics licentiatavhandling Avvikelsens konst (2004), planerad att försvaras i juni 2004 2

beskriver och diskuterar användningen av dialogseminariemetoden i forskarprogrammet. Forskningsarbetet dokumenteras löpande i form av essäer i tidskriften Dialoger (årets kulturtidskrift 1996) och tidskriften Spelplats. Första numret av Dialoger publicerades 1986 och till dags dato har det kommit ut 68 nummer. Tidskriften Spelplats är ett forum för publicering av reflekterande texter som uppkommer under arbetet med dialogseminariemetoden. Spelplats har hittills kommit ut med åtta nummer. Information om förlaget Dialogers publikationer, som förutom tidskrifterna Dialoger och Spelplats omfattar även böcker, finns på www.dialoger.se. Teori och metod Forskarens roll inom yrkeskunnande och teknologi har ett drag av så kallad aktionsforskning. Inom denna tradition sker inte forskning och tillämpning av forskning i två separata steg. Forskaren går in för att förbättra de studerades praxis men låter sig samtidigt påverkas av det han lär sig i samspelet med sitt forskningsobjekt, må det nu innebära en beredskap till revision av de egna teoretiska antagandena eller modifikation av metoden under en pågående undersökning. Vi ser dialogseminariemetoden som en utveckling av den praxisnära forskningen som har varit basen för forskningsområdet yrkeskunnande och teknologi sedan snart trettio år tillbaka. Ett viktigt antagande i dialogseminariemetodens teoretiska bakgrund är att tänkande sker i gemenskap, som en del av historiskt etablerade praxisar. Liknande perspektiv att tänkande inte uteslutande sker i en individs huvud, att det sker mellan människor och att det sker med hjälp av fysiska och kulturella redskap som utvecklas i ett historiskt sammanhang utvecklas i Roger Säljös bok Lärande i praktiken: ett sociokulturellt perspektiv (2000). Även Johan Asplund argumenterar i boken Genom huvudet (2002) för tesen att tänkande och lärande är något som primärt utspelas mellan människor. Flera decennier av forskning om yrkeskunnande har visat att det är ett kunskapsteoretiskt misstag att tro att det genom direkt utfrågning, exempelvis genom enkäter eller intervjuer, går att komma åt kärnan i de professionellas yrkeskunnande, där inte minst försök med att skapa s.k. expertsystem har hamnat i stora svårigheter (Göranzon och Josefson, 1988). Dialoginspirerade metoder, där samtal mellan forskaren och yrkesutövaren pågår under en längre tid har visat sig mer framkomliga (Göranzon, 1990 och Perby, 1995). Sådana metoder kan kallas för indirekta, eftersom såväl svaren som forskarens frågor växer sakta under många samtal som kan pågå i flera år och som syftar till att forskaren utvecklar sin färdighet att urskilja det dynamiska yrkeskunnandets samspel med en skiftande kontext. Detta sakta framväxande av träffande tolkningar och sammansatta bilder är någonting annat än svar på direkt ställda frågor. Dialogseminariemetoden, som beskrivs nedan, hör till de indirekta metoderna. Kärnan i yrkeskunnande inringades så småningom under benämningen tyst kunnande. Tyst kunnande är knutet till tidigare erfarenheter. Erfarenhetsgrundad kunskap skiljer sig från annan, mer teoretiskt inriktad kunskap, genom att den är kontextberoende, d.v.s. dess uttryck är alltid bundet till situationer i vilka det visas i form av handlingar, gester, reaktioner, som utövande av ett yrke, etc. Den erfarenhetsgrundade kunskapen är därför problematisk att hantera i teoretiskt inriktad utbildning. Tidigt i forskningsområdets framväxt uppmärksammades behovet av reflektion som ett alternativt sätt att teoretisera kring erfarenshetsgrundade kunskapen. Stödet kunde hämtas i Hubert och Stuart Dreyfus modell över hur praktiskt förvärvad kunskap utvecklas. Att nå kompetens som i Dreyfus modell motsvarade att lösa ett känt problem genom att hålla sig till explicita regler var knappast intressant för 3

forskningsområdet. Forskningsområdets intresse har hela tiden varit fokuserat mot de dynamiska aspekterna av yrkeskunnandet, det som uttrycks i uppfinningsförmåga och fantasi: de kvalitativa aspekter som bland annat står att finna i konstnärliga arbetsprocesser. Dreyfus kunskapsmodell innehåller två ytterligare steg skicklighet och expertis. Det är dessa två aspekter av ett yrkesutövande som forskningsområdet koncentrerat sig på. Det har blivit allt mindre intressant att producera mer av samma ett samhälles utveckling är beroende av ett gott omdöme i nya situationer och i en verklighet som är dynamisk, d.v.s. i utvecklingsarbete av alla slag. Det finns ingen automatik som leder en person vidare från kompetens till skicklighet. För att nå förbi kompetensstadiet krävs risktagande och reflektion över konkreta exempel och förlopp som utvecklats i oväntad riktning. Detta innebär att man behöver tänka analogiskt; söka och se likheter och skillnader mellan paradigmatiska exempel och exempel på aktuella situationer som pockar på lösning. I det perspektivet betyder exempelvis att tillägnelse av forskarkunnande handlar om inlärning genom exempel snarare än genom föreskrifter och genom personlig kontakt med framstående forskare snarare än genom bokläsning. De klassiska studierna om forskarkunnande utförda av Ludwig Fleck, Michael Polanyi och Thomas Kuhn pekar i samma riktning. Ett känt exempel från humaniora är Hans Georg Gadamers självbiografiska bok Philosophische Lehrjahre i vilken han beskrivit informell och personlig undervisning som han tillägnat sig i umgänget med sina lärare. Att tala om tyst kunskap, är inte detta en motsägelse? Hur kan man exempelvis beskriva det väsentliga i Picassos måleri under hans blå period, utan att visa några bilder? Det går inte. Å andra sidan kan man ställa frågan: Hur ska man förklara storheten av Picassos måleri från den blåa perioden för någon, som betraktat detta måleri i åratal men inte förstått varför detta klotter anses vara stor konst, utan att tala om och kommentera bilderna (Sällström, 1989). Svaret är att både visning och verbal handledning av seendet behövs för att leda någon till förståelse. Den estetiska praxisen är, med Kjell S. Johannessens ord, trots allt ett språkinvolverande handlingssätt. Kommentarer och muntliga anvisningar förekommer vid inlärningen av den tysta kunskapen vare sig det handlar om idrott, musik, glasblåsning, människokännedom, en ingenjörs bedömning av ett projekts tids- och budgetramar, eller en forskares kunnande i hantering av laboratorieutrustning. Att inte kunna fånga den tysta dimensionen verbalt handlar om att inte kunna fånga den uteslutande och exakt i form av påståenden, men det är något annat än att säga att det är onödigt och omöjligt att överhuvudtaget tala om den. Frågan om förhållandet mellan det tysta kunnandet och språket handlar inte om att vi är dömda att stå stumma. Det handlar i stället om vilket sorts språk vi kan använda oss av för att ringa in och närma oss de tysta aspekterna av vårt kunnande. Dialogseminariemetoden I arbetet med dialogseminariemetoden väcks erfarenheter till liv med hjälp av yttre impulser. Erfarenheterna gestaltas sedan i form av berättelser. Källan till de yttre impulserna är litteraturen och vetenskapliga essäer. Metoden bygger på humanistiska traditioner och traditionell humanistisk reflektion: långsam läsning och antecknande i marginalen. Därtill uppmaningen att låta anteckningarna hålla fast de förbindelser till uppdykande exempel som texten väcker. Som förberedelse inför varje seminarium läser deltagarna samma texter. Lika viktigt som läsandet är det långsamma skrivandet där granskning och omprövning sker. Med utgångspunkt i sina anteckningar fogar deltagarna samman en ny berättelse, en skriftlig reflektion. När läsande och skrivande är sammanflätat på det här sättet, drivs deltagarna att reflektera. Reflektionen opererar på de individuella erfarenheterna och delas sedan med gruppen genom högläsning. Det 4

samtal som följer har på betydande punkter kvalificerats och det på detta sätt kvalificerade samtalet fångas sedan i ett idéprotokoll som håller fast vad som sagts. Olika språkspel friläggs, nyanser och skillnader framträder med en precision som inte är möjlig vid ett vanligt samtal. Tankerörelsen i dialogseminarierna är allt annat än rak och vi vill betona att detta är ett medvetet val. Deltagarna är inbjudna att låta sina tankar ströva, söka exempel och utforska ett tankeområde som är temat för tillfället. Specialla krav ställs därför på den som leder seminarierna och på den som skriver idéprotokoll. Ett exempel där utvikningar och sidospår förekommer med en programmatisk konsekvens är Denis Diderots författarskap. Enligt Marian Hobson, professor i franska, hänger Diderots digressiva praktik tätt ihop med hans uppfattning om analogins roll i utvecklingen av den erfarenhetsgrundade kunskapen (Hobson, 1994). Diderot framstår som föregångare både till Kants tänkande kring begreppet erfarenhetsanalogi och kring vår tids tänkande kring förbindelser mellan sättet att resonera i yrkesmässiga sammanhang och konstnärliga och estetiska sammanhang. Forskning om yrkeskunnande har nämligen visat att resonemang och samtal om erfarenhet i yrkesmässiga sammanhang nödvändigtvis är analogiskt, d.v.s. baserad på exempel kring vilka vi reflekterar genom en jämförande analys (Johannessen, 1999a). De systematiska avvikelserna i samtalet har även samband med idén om vad reflektion i allmänhet innebär. Vi kan se på reflektion som en i grunden jämförande aktivitet. Reflektion över yrkeskunnande som sker genom alla av Bo Göranzons fyra masker, språkfilosofi, idéhistoria, analogier till andra yrkesexempel, samt klassisk litteratur och drama, är just en jämförande aktivitet. Se till exempel på några analogier vars systematiska utforskade hade en viktig roll i utbildningen av doktorander inom KTH Advanced Programme in Reflective Practice. Man kan se vår tids försök att fråga ut experter om vilken slags kunskaper de besitter med hopp om att kunna lägga in dessa kunskaper i dataminnen som analog till Sokrates försök att fråga ut profeten Eutyphro om dennes expertkunskap om människors fromhet. Man kan också se Leibniz idé om characteristica universalis som analog till vår tids dröm om tänkande datorer eller Diderots beskrivning av minnet, kroppen och tänkandet som sammanflätade i en nätliknande struktur som analog till vår tids idéer som cirkulerar i forskningsfronten inom medvetandeforskning (Ratkic, 2004). En mångfald av tillämpningar Idag används dialogseminariemetoden i tre olika typer av situationer: (1) som metod för att i berättelsens form gestalta och förmedla erfarenhetsbaserad kunskap, (2) inom utbildning och grupphandledning av doktorander, (3) som metod för insamling av empiri i forskningen om yrkeskunnande. Vad skiljer tillämpningen av metoden i mening (1) från tillämpningen av metoden i mening (2)? Inramningen av seminarierna är den samma: läsning och skrivuppgifter, högläsning av skrivuppgifterna, dialog och protokoll. Skillnaden ligger i sättet att reflektera i och kring skrivuppgifter. Här handlar det om att som forskarstuderande välja en aspekt ur en klassisk vetenskapsfilosofisk text och reflektera kring textens relevans och möjliga tillämpning i det egna avhandlingsarbetet i stället för att svara på texten med en berättelse som gestaltar erfarenhet. Låt oss belysa det närmare med hjälp av ett exempel. Det som vi vill åstadkomma med utbildningen av våra doktorander har likheter med problematiken inom musikalisk uppförandepraxis. Inom studier av musikalisk uppförandepraxis sysslar man med frågan om uppförandet av äldre epokers musik och därtill relaterade problem kring musikernas 5

kreativitet. De äldre tonsättarnas musik uppförs om och om igen. Ett vanligt sätt att hantera behovet av kreativt uppförande i en sådan situation är att låta musikerna göra som de vill. Det paradoxala är då att uppförandena börjar likna varandra. Någon gör en framstående tolkning och andra börjar så småningom härma denna. Den reproduktiva aspekten av framförandena tenderar att ta över den nyskapande aspekten. Detta motsäger idén att det stora skapandet kommer ur obegränsad frihet. Ett av flera sätt för musiker att kringgå problemet har varit att studera historiskt källmaterial i form av noter, information om tonsättarnas liv, tonsättarnas efterlämnade skrifter, samtida historia, etc. Resultatet av de medvetna ansträngningarna att föra dialog med det historiska källmaterialet blev att de individuella framförandena blev mer kreativa och började skiljas från varandra, trots att musikerna utgick från samma historiska källor (Pehrsson, 2000). Idag kan vi se liknande problematik när det gäller tolkning av klassiska vetenskapsfilosofiska texter. René Descartes brukar exempelvis ofta schablonmässigt klassas som det abstrakta tvivlets filosof. Går man tillbaka till källan och läser hans Avhandling om metoden träder en annan bild fram. Där framstår Descartes som en person högst medveten om den praktiska erfarenhetens betydelse (Göranzon, 2001, Molander, 2001). I forskarprogrammet KTH Advanced Programme in Reflective Practice har vi gjort just detta; låtit doktorander komma i direkt kontakt med Descartes text för att stimulera deras eget kreativa tänkande kring begreppet metod och för att stimulera dem att hitta en personlig röst som forskare. Förutom Descartes har vi även läst källtexter av Platon, Galilei, Leibniz, d Alembert, Diderot och Gadamer. Sir Peter Medawar, nobelpristagare i medicin 1960, säger i inledningen till sin bok The Limits of Science (1985) att det han finner mest givande inom vetenskapsfilosofin är korta texter ofta inte mer än essäer - som öppnar ögonen för nya perspektiv och stärker fantasikänslan. Texter han nämner är bl.a. Descartes Discours de la Méthode (1637), Samuel Taylor Coleridge s A Preliminary Treatise on Method (1818) och Shelley s Defence of Poetry (1821). Vid grundutbildningen på KTH införs nu kurserna Skriva en metod för reflektion samt Dialogseminariemetodik: Ledarskap och yrkeskunnande. I den första kursen används boken Det industriella Sverige 1897-2001 som bas för att teknologerna ska skriva sig till en egen, förankrad bild av Sveriges snabba omvandling under 1900-talet. I kursen Dialogseminariemetodik möter teknologerna dialogseminariemetoden som ett praktiskt arbetssätt för att väcka insikter om hur praktisk kunskap kan förvaltas och utvecklas. De nya kurserna har utvecklats som ett svar på det gensvar som den redan etablerade kursen Kunskapsperspektiv: Praktik och filosofi har rönt. Där har teknologernas eget reflekterande skrivande betonats och fångats upp i gruppens och lärarens gensvar. Dialogseminariemetoden har tillämpats i grundutbildning, inom forskarprogrammet KTH Advanced Programme in Reflective Practice, samt inom vidareutbildning. Sedan en tid har vi också påbörjat ett samarbete med professionsutbildningen vid högskolan i Borås. Dialogseminarium vid Dramaten Dialogseminarium vid Dramaten har genom åren fått en viktig plats i forskningsområdets verksamhet. Vi ser dess verksamhet som ett laboratorium för humanistisk grundforskning. För närvarande hålls dialogseminarier vid Dramaten två gånger per termin. Verksamheten dokumenteras på videofilm och resulterar i artiklar och böcker. Idéutbyte mellan Dialogseminariet och forskningsområdets övriga 6

verksamhet finns beskrivet i Adrian Ratkics forskningsrapport Dialogseminariets forskningsmiljö (kan laddas ner från www.dialoger.se, länk Forskning). Här kan nämnas att resultat av Dialogseminariets verksamhet på olika sätt förs på olika sätt in i utbildning av doktorander. Texter som visat sig stimulerande på seminarierna på Dramaten förs in i dialogseminariemetoden i olika utbildningssammanhang. Seminarierna på Dramaten bruka utvecklas till artiklar i tidskriften Dialoger, men de kan även utgöra frön till böcker. För närvarande pågår utgivning av böcker i form av dubbelnummer av Dialoger. De senaste exemplen är Allan Janiks The Use and Abuse of Metaphors (2003) och Gunnar Bergendals Ansvarig handling: uppsatser om yrkeskunnande, vetenskap och bildning (2003). Nästa bok, planerad att publiceras under 2005, är Tore Nordenstams Exemplets makt. Dialogseminariet vid Dramaten ingår idag i ett kollegium för konstnärligt FoU med finansiering från Vetenskapsrådet. Projektbeskrivning Hur stödjer man analogiskt tänkande, och vad kan dess roll vara inom utbildningar av olika slag? I det här projektet vill vi utforska dialogseminariemetodens potential i att ge ett systematiskt stöd åt det analogiska tänkandet. Metoden påkallar vidare utforskning i sina olika delmoment. Vad gäller skrivandet en särskild sorts skrivande som vi kallat det så finns flera viktiga områden för fördjupning där varje del kan förankras i en filosofisk/litterär tradition. (i) Walter Benjamin undersöker i Paris 1800-talets huvudstad, Passagearbetet, det modernas framväxt. Han talar om sanningens episka sida och knyter den till hantverkets kommunikationsform. I kontrast till det episka, den berättande framställningen, ställer han informationen, som svarar mot den industriella arbetsprocessen och sensationen. Med sensationen jämnas allt det med marken som ännu kan påminna om visdom, muntlig tradition eller sanningens episka sida. Det är emellertid lätt att på alltför enkla grunder låta sig fångas av det narrativa, av dramaturgiska grepp. Hur arbetar vi i det moderna industrisamhället fram berättelser som skapar ett nytt förhållande till fantasi och reflektion? (ii) Ludwig Wittgenstein talar i paragraf 122, Filosofiska undersökningar, om att åskådligheten i framställningen producerar den förståelse som består i att se förbindelser. Just att se träffande och relevanta förbindelser är grundläggande för att föra över erfarenheter från ett antal unika fall till en ny situation. I den engelska översättningen av paragraf 122 använder G E M Anscombe ordet earmark för att markera att det i en åskådlig framställning är möjligt att skilja ut vilken form av redogörelse vi gör vilket språkspel som uttrycks genom det framställda. Aktiviteten består i att finna och uppfinna förmedlande fall. För den som vill kommunicera tydligt vid en given tidpunkt återstår egentligen bara det iscensatta ordet ordet inskrivet i en handlingsväv. Hur når vi fram till just den iscensättning som öronmärker relevanta förbindelser och som leder oss vidare till en ny, annan, användning av våra erfarenheter? Det i punkt (ii) anförda gäller också i högsta grad dialogseminariernas regi, se i övrigt punkt (iv). (iii) I Dialogseminariemetoden är läsningen en omistlig del av skrivandet. I Jean Starobinskis inträngande studie Montaigne i rörelse uppmärksammas just den skrivform som är inflätad och insyltad i läsningen. Montaignes essäer kryllar av referenser och citat, huvudsakligen från hans läsning av antika tänkare. Starobinski lyfter fram 7

Montaignes spatiösa numedvetande och ställer det mot numedvetandet i vår egen tid: Hos Montaigne står numedvetandet i en ständig dialog med bilderna från det förflutna, men många samtida anhängare av den omedelbara existensen förkastar såväl kulturarvet som den troskyldiga underkastelsen under sirensången från framtida gemenskaper: deras nu blir därmed så trångt att det blir identiskt med det djuriska, /.../. Att vidga numedvetandet genom införlivandet av texter som håller litterär kvalitet och som talar till oss från en annan tid eller annan horisont är ett viktigt mål. Men vilka texter skulle kunna bilda kanon? Och vilka kriterier måste uppfyllas för att studenterna själva ska driva reflektionen på djupet? Vad gäller fördjupning av Dialogseminariets regi, erbjuder den vetenskapsfilosofiska traditionen ett viktigt område att knyta förbindelser till. I Dialog om de två världssystemen för Galileo Galilei ett idealtypiskt resonemang för dialogseminariemetoden som sådan: (iv) Galileo Galilei betonar i inledningen av Dialog om de två världssystemen att han vill förklara idéerna i form av dialoger eftersom de då inte hämmas av en strikt tillämpning av matematiska lagar. Dialogerna ger utrymme för utvikningar som ibland är minst lika intressanta som huvudfrågan. Utvikningen är en central kategori hos Galilei (liksom hos Diderot). Att regissera ett Dialogseminarium kräver ett utvecklat förhållningssätt till den uppsjö av utvikningar och erfarenheter som presenteras av de olika deltagarna via deras texter och i samtal. De utvikningar som kommer att skapa den röda tråden huvudtemat blir så många och stora att det är nödvändigt att hålla fast öronmärka vad som kan vara fruktbara förbindelser. Samspelet mellan rollerna att regissera ett Dialogseminarium och att skriva idéprotokoll har i Galileis dialog en idealtypisk modell. Dialog om de två världssystemen är ett exempel på en möjlig förbindelse till klassiska vetenskapsfilosofiska texter. Att fördjupa förbindelser till klassiska vetenskapsfilosofiska texter blir en angelägen uppgift för att utveckla utbildningen i det analogiska tänkandet. (v) Analogiska tänkandets roll behöver inte begränsas till reflektion kring erfarenhetsgrundad kunskap. Ett delprojektet syftar till att utforska reflektionens roll inom forskarutbildningen. Det kommer att utgöra en fördjupning av Adrian Ratkics licentiatavhandling i vilken avvikelsens roll i dialogen uppmärksammats. Ratkic har betonat att vetenskaplig och filosofisk reflektionen inom KTH Advanced Programme in Reflective Practice, ett forskarprogram baserat på dialogseminariemetoden, medvetet drivits genom analogier. De doktorander som gått programmet har på ett eller annat sätt haft yrkeskunnande som tema för sina avhandlingar. Sedan ett år tillbaka har två musiker och lärare från Kungliga Musikhögskolan, samt Clas Pehrsson, professor vid samma högskola, varit anslutna till programmet. Vi vill i det här projektet fortsätta vidga denna krets med doktorander från andra discipliner, och med andra forskningsintressen, och låta hela gruppen genom dialogseminarierna, i en dialog som tillåter analogiska utvikningar, utforska varandras vetenskapliga modeller, teorier och metoder. Att skaffa sig en vetenskaplig bildning blir i den här meningen att få en överblick över det egna kunskapsfältets gränser inte genom en kurs i modern vetenskapsfilosofi men genom reflektion grundad i närläsning av klassiska vetenskapsfilosofiska och humanistiska källtexter. Projektet anknyter till, den nu mer än ett sekel gamla, debatten om de två kulturer, den naturvetenskapliga och den humanistiska, och ställer frågan om möjliga beröringspunkter mellan de två i ett svenskt utbildningssammanhang. Projektet dokumenteras i Adrian Ratkics kommande doktorsavhandling. 8

(vi) Arbetet med dialogseminariemetoden i samarbete mellan Collegium Musicum på KMH och Institutionen för Yrkeskunnande och Teknologi på KTH har under tiden vt 2003-vt 2004 bl.a. bedrivits inom Collegium Musicums lärargrupp. Utifrån de tidigare erfarenheterna från motsvarande arbete vid KTH har vi då konfronterats med problematiken att musikern, liksom andra konstnärer inom icke-verbala discipliner, oftast är mindre benägen och van att uttrycka sina väsentligaste tankar kring yrkeskunnandet verbalt, och att musikhögskoleläraren således i hög grad utformar sin undervisning efter icke-verbala metoder. Direkta diskussioner lärarna emellan kring konkreta undervisningsfrågor blir därför oftast svåra att styra in på väsentligheter. Denna svårighet accentueras av att lärarna oftast är ensamma i själva undervisningssituationen, varför en genuint gemensam empiri är vansklig att bygga upp. Dessa problem har inneburit en omprövning av metoden i flera avseenden och drivit fram en vidareutveckling av den. Impulsmaterial som t.ex. film- och bildmaterial har visat sig som löftesrika alternativ till skriven text för att frammana analogiskt grundade reflektioner. Idéprotokoll framtagna i olika skikt, där de senare reflekterar över de förra, har också medfört att begreppsliga frågor av allmänt intresse lättare kan hållas fast. Inför en fortsättning planerar vi således en fortsatt sådan vidareutveckling av metoden, som förväntas leda till klarare formulering av kvalitetskriterier för impulsmaterial och dokumentation. Hela arbetet skall därvid sättas in i det större sammanhang vid KMH som behandlats i dess i november 2003 till utbildningsdepartementet inlämnade remissyttrande Forskningsstrategi för Kungl. Musikhögskolan. (U 2003/423/F), där samarbetet med externa forskarskolor och institutioner av typ den med KTH framhävs som ett omistligt inslag i KMH:s aktuella och framtida forskning. (vii) Vi vill inom ramen för detta projekt initiera en bearbetning av dokumentationen av de föregående arton åren av Dialogseminariets verksamhet för att göra denna verksamhet tillgänglig för en bredare krets av lärare, doktorander, konstnärliga utövare och andra intresserade inom utbildningssystemet. Dialogseminariets arkiv förfogar i dag över sammanlagt omkring 250 videokassettband motsvarande 500 timmars speltid. Det bearbetade materialet kommer att kunna föras in i dialogseminariemetoden, se förgående punkt (vi). Internationellt samarbete Forskningsområdets internationella nätverk finns beskrivet i forskningsrapporten Dialogseminariets forskningsmiljö (Ratkic, 2001). Rapporten kan laddas ner kostnadsfritt från Dialogseminariets hemsida, www.dialoger.se. Det just nu aktuella internationella samarbetsprojektet är publiceringen av boken Dialogue, Skill and Tacit Knowledge (2004), på förlaget John Benjamins, med Bo Göranzon, Maria Hammarén och Richard Ennals från Centre for Working Life Research vid Kingston University i London som redaktörer. Ett Dialogseminarium med temat de två kulturerna med professor Malcolm Bowie president of Christ College i Cambridge planeras inom det kommande året. Betydelse Det analogiska tänkandets roll i förmedlingen av erfarenhetsbaserad kunskap har sedan länge uppmärksammats inom forskningsområdet, men har inte hittills fördjupats tillräckligt. I det här projektet vidgar vi vår kunskap om det analogiska tänkandets 9

förbindelse med olika sorters reflektion vetenskaplig och filosofisk, estetisk, samt reflektion kring praktiskt kunnande. Genom det blir det möjligt att inom olika sorters utbildningar få en bättre plattform för att utbilda i dialogseminariets två ledarroller regin av seminarierna och idéprotokollskrivande. Detta är i sin tur betydelsefullt för möjligheter att framöver anpassa metoden till olika sorters utbildningar som till exempel lärarutbildningar. 10

Referenser Asplund, Johan, Genom huvudet, Göteborg: Korpen, 2002 Bergendal, Gunnar, Ansvarig handling: uppsatser om yrkeskunnande, vetenskap och bildning, Stockholm: Dialoger, 2003 Civilingenjörernas yrkeskunnande: arbetsbok för reflektion, Civilingenjörsförbundet, 1994 Coleridge, Samuel Taylor, Selected Poetry and Prose, Penguin books, 1957 Dreyfus & Dreyfus, Hubert L. och Stuart E, Mind Over Machine: The Power of Human Intuition and Expertise in the Era of the Computer, Blackwell, 1986 Forskning av denna världen: praxisnära forskning inom utbildningsvetenskap, Stockhom: Vetenskapsrådet, Vetenskapsrådets rapport, 2:2003 Göranzon, Bo och Josefson, Ingela (eds.), Knowledge, Skill and Artificial Intelligence, London: Springer Verlag, 1988 Göranzon, Bo, Det praktiska intellektet, Stockholm: Carlssons, 1990 Göranzon, Bo, Spelregler om gränsöverskridande, Stockholm: Dialoger, 2001 Hammarén, Maria, Skriva en metod för reflektion, Utbildningsförlaget, 1995 Hammarén, Maria. Ledtråd i förvandling om att skapa en reflekterande praxis, Stockholm: Dialoger, 1999 Hammarén, Maria, Yrkeskunnande, berättelser och språk, i Dialoger 61/2002: Minne och fantasi Hoberg, Christer, red., Precision och improvisation: om systemutvecklarnas yrkeskunnande, Stockholm: Dialoger, 1998 Hobson, Marian, Diderot, implicit kunskap och arkitektur: upplevda analogier, Dialoger 30-32/1994 Janik, Allan, Cordelias tystnad: om reflektionens kunskapsteori, Stockholm: Carlssons, 1991 Janik, Allan, The Use and Abuse of Metaphor, Stockholm: Dialoger, 2003 Johannessen, S. Kjell, Praxis och tyst kunnande, Stockholm: Dialoger, 1999 Johannessen, S. Kjell, Det analogiska tänkandet, i Dialoger 50-51/1999a: Vetenskap och konst Medawar, Peter, The Limits of Science, Oxford: Oxford University Press, 1985 Molander, Bengt, Osäkerheten i samtalet, i Herr Bos akademi, bilaga till Dialoger 58-59/2001 Nielsen, Klaus och Kvale, Steinar (red.), Mästarlära: lärande som social praxis, Lund: Studentlitteratur, 2000 Nordenstam, Tore, Sudanese ethics, Uppsala: Nordiska Afrikainstitutet, 1968 Pauli, Johannes, Dialogen förenar de två filurerna, i Dagens forskning, 3-4 mars 2003 Pehrsson, Clas, Musikalisk uppförandepraxis, i Dialoger 55/2000: Descartes och Galileo Pehrsson, Clas, I en död mästares sällskap, i Dialoger 60/2001: Uppförandepraxis Perby, Maja-Lisa, Konsten att bemästra en process: om att förvalta yrkeskunnande, Gidlunds Förlag, 1995 Ratkic, Adrian, Analogi och musik, i Dialoger 60/2001 Ratkic, Adrian, Dialogseminariets forskningsmiljö, forskningsrapport TRITA-IEO-R 2002:09, KTH-INDEK, 2002. En kortare version ingår även i Dialoger 62/2002: Vetenskap och konst II 11

Ratkic, Adrian, Avvikelsens konst, opublicerad licentiatavhandling, planerad att läggas fram i juni 2004 vid KTH-INDEK Schön, Donald A., The Reflective Practicioner: How professionals think in action, Aldershot: Ashgate, 1991 (1st edition 1983) Szlezák, Thomas A., Platon och läsaren, Stockholm: Atlantis, 1999 (originalets titel: Platon läsen) Pehr Sällström, En kommentar rörande den tysta kunskapen och språkets gränser, Dialoger 9/1989 Säljö, Roger, Lärande i praktiken: ett sociokulturellt perspektiv, Stockhom: Prisma, 2000 Tillberg, Peter, red., Dialoger om yrkeskunnande och teknologi, Stockholm: Dialoger, 2002 12