Vad är arbetslivets pedagogik?

Transkript

1 Skriftserie från Institutionen för pedagogik, psykologi och idrottsvetenskap Linnéuniversitetet Nr 5, 2011 Pedagogik Magnus Söderström Vad är arbetslivets pedagogik? Bakgrund, problem och möjligheter

2 Magnus Söderström Vad är arbetslivets pedagogik? Bakgrund, problem och möjligheter Skriftserie, Institutionen för pedagogik, psykologi och idrottsvetenskap

3 Denna rapport ingår i skriftserien för Institutionen för pedagogik, psykologi och idrottsvetenskap vid Linnéuniversitetet. I serien publiceras utvalda arbetsrapporter och uppsatser författade av institutionens studenter, lärare och forskare. Därutöver publiceras andra skrifter av intresse inom våra ämnesområden på institutionen. Redaktionsråd för skriftserien Lena Carlsson (red.), Gunilla Gunnarsson, Marianne Henningsson, Peter Häggstrand, Ingeborg Moqvist-Lindberg, Tobias Stark ISBN: Institutionen för pedagogik, psykologi och idrottsvetenskap, Kalmar/Växjö: Linnéuniversitetet. Tryck: Repro, Växjö 2011

4 Innehållsförteckning Innehåll Förord 4 2. Inledning och syfte 5 3. Problemet och uppläggningen 6 4. Några huvuddrag i pedagogikens utveckling och inriktning 7 5. Arbetslivet vad är det? Arbetslivsforskning ett flervetenskapligt område Arbetslivets pedagogik två huvudperspektiv Hur formas en praktik? I praktikens spegelbild det teoretiska intresset En ny praktik lärande organisationer och kunskapsledning Ännu en ny praktik från personalarbete till Human Resources Management Perspektiv, metoder, källor och teori En framåtblick Summering och reflektioner 46 Referenser 49 Övriga skrifter i serien 65

5 Förord Förord Under 1970-talet blev debatten om pedagogiska frågor i arbetslivet ovanligt livlig, detta med tanke på de stora förändringarna i arbetslivet som då aktualiserades, t.ex. arbetsrättsreformerna och en ny arbetsmiljölagstiftning. Senare, under 1980-talet, kom detta att avspeglas i ett ökat intresse för arbetslivets pedagogiska frågor bland oss pedagoger, vilket efterhand började visas genom ett ökat antal uppsatser, rapporter och så småningom även avhandlingar. Den utveckling som behandlas i denna rapport började alltså där och har sedan tagit sig alltmer skiftande uttrycksformer. Innehållet i rapporten avspeglar denna utveckling, vilket långt senare diskuterats vid ett antal högre seminarier i bl.a. Uppsala, Västerås samt Växjö. För värdefulla synpunkter och reflexioner i anslutning härtill, vill jag särskilt tacka Ingeborg Moqvist-Lindberg, Lena Sjöblom, Göran Cöster och Jörgen Nilsson. Ett varmt tack också till Gunilla Broberg för all hjälp med redigering, källmaterial och den grafiska utformningen i stort! Växjö november 2009 Magnus Söderström

6 Vad är arbetslivets pedagogik? 2. Inledning och syfte Under de senaste åren, från 1970-talet och framåt, har alltså intresset för de pedagogiska frågorna i arbetslivet ökat väsentligt, både i termer av praktik och även när det gäller högre utbildning och forskning. De flesta universitet och högskolor erbjuder därför numera ett rikt urval av fristående kurser och även delkurser inom olika programutbildningar under rubriker som arbetslivspedagogik eller organisationspedagogik. Samtidigt avspeglas, som nämnts, ett ökande forskningsintresse inom detta område i form av allt flera avhandlingar, rapporter, artiklar liksom en och annan antologi men också genom uppsatser och examensarbeten, ofta på C- och D-nivå. Vad ligger då bakom detta ökande intresse och vad inrymmer arbetslivets pedagogik, som det nu kommit att utvecklas i Sverige och även övriga nordiska länder? Mot den bakgrunden är tanken med denna rapport att teckna något av huvuddragen i den del av pedagogikämnet, som alltså börjat kallas arbetslivets pedagogik, detta som ett underlag för fortsatt utveckling, såväl vad gäller planering av utbildningar inom högskolan, som när det gäller det alltid pågående vetenskapliga samtalet inom området. Som framgår är formen refererande och diskuterande med utgångspunkt från såväl litteraturen under senare tid som andra inslag i dagens ofta mångfacetterade debatt om arbetslivsforskning och arbetslivsfrågor i övrigt. Perspektivet är i huvudsak svenskt, för att inte säga nordiskt, om än med en del internationella utblickar. 5

7 Vad är arbetslivets pedagogik? 3. Problemet och uppläggningen Det problem som står i fokus handlar alltså om hur, och i någon mån, varför en pedagogisk praktik formats i arbetslivet under senare tid och hur denna praktik sedan kommit att studeras i en alltmer omfattande pedagogisk forskning med varierande syften, teoretiska utgångspunkter och metoder. Till detta kommer så en summerande framåtblick och en kort diskussion kring de möjligheter, som öppnar sig för en framtida pedagogisk arbetslivsforskning. Det vi nu kallar arbetslivets pedagogik kan först ses som ett möte på två plan, ett där en etablerad vetenskap som pedagogiken möter ett sedan tidigare relativt okänt studieområde, arbetslivet. Här prövar pedagogiken gärna olika perspektiv och metoder, som länge utvecklats i ämnet, inom en ny, förhållandevis okänd kontext, som i väsentliga avseenden skiljer sig från de välkända miljöerna, skola, barnomsorg, uppfostran, vuxenutbildning och högre utbildning. På ett annat plan innebär detta naturligt nog ett slags interaktivt samspel mellan en ny pedagogisk praktik och ett forskningsintresse, som urskiljer nya pedagogiska processer och därmed formulerar sina problem under rätt nya förutsättningar. Som sociologen Johan Asplund (1970) en gång framhöll i boken Om Undran inför Samhället handlar det här både om att formulera nya frågor och att nalkas och förstå nya sammanhang. För att klargöra innebörden av arbetslivets pedagogik behöver vi därför till en början fundera över begreppen arbetsliv och pedagogik. Så låt oss därför övergå till det sistnämnda! 6

8 Vad är arbetslivets pedagogik? 4. Några huvuddrag i pedagogikens utveckling och inriktning Pedagogiken är en mångförgrenad disciplin. Till en början var den i huvudsak humanistiskt orienterad. (W. Sjöstrand, 1970). Pedagogik definieras vanligen, som vi vet, som vetenskapen om uppfostran, utbildning och undervisning. I äldre uppslagsböcker tilläggs gärna att ämnet är heterogent och att det ofta rör sig med metoder och stundom även perspektiv från andra vetenskaper, t ex psykologi, sociologi, filosofi och idéhistoria. Internationellt tycks ämnet först ha etablerats runt 1770 vid universitetet i Halle, där man inrättade en professur i filosofi och pedagogik (SOU 1970:22). Även om ämnet har traditioner från antiken och i någon mån upplysningstiden blev det en egen disciplin i Sverige först 1910, då den första professuren i landet tillsattes med Bertil Hammer i Uppsala, vilken i allt väsentligt banade väg för ämnets fortsatta utveckling i vårt land (Kroksmark, 1991). Som Dahllöf (1984) noterar hade grunden till ämnet dock lagts av filosofen Frans von Schéele, som redan från år 1902 bedrev undervisning i pedagogikens historia jämte barnpsykologi vid Uppsala universitet. Åren därefter tillkom successivt ett fåtal professurer i landet och 1948 delades ämnet upp i psykologi respektive pedagogik, varvid samtliga dåvarande professorer valde psykologin. Som följd av detta vidgades ämnet och fick så småningom en inriktning, där historiska och filosofiska perspektiv av och till kom att påverka innehållet och metodologin, även om intresset för psykologin med dess naturvetenskapliga orientering och fokus på experimentella metoder länge fanns med i bilden. Allt sedan Hammers tid har ämnet i huvudsak haft skolan och utbildningssystemen liksom andra frågor kring uppfostran och undervisning som ett självklart studieområde (jfr Sjöstrand, 1970; SOU 1970:22; Lindberg & Lindberg, 1983; Dahllöf, 1985). Som en följd av de stora skolreformerna och, inte minst, den expanderande lärarutbildningen under de decennierna, genomgick ämnet en omfattande utveckling, samtidigt som det givetvis skett återkommande förskjutningar och omdefinitioner av både ämnesinnehåll, kursutbud och undervisningsformer. Under senare tid har dessutom allt fler problemområden inom samhällslivet börjat tilldra sig pedagogernas intresse. Det gäller den expanderande vuxenutbildningen, det gäller vård, behandling och omsorg och det gäller företeelser som masskommunikation och opinionsbildning liksom kulturliv, idrott, hälsa och även musik, teater och konst. 7

9 Vad är arbetslivets pedagogik? Alltmer framträder därtill betydelsen av att studera frågor kring lärande och utbildning i olika delar av arbetslivet, t ex inom företag, förvaltningar och andra organisationer, ofta i samband med förändringar på olika nivåer. Den som först uppmärksammade arbetslivets betydelse för framtidens pedagogik var faktiskt en av ämnets äldsta företrädare i landet, Wilhelm Sjöstrand, som en gång framhöll (1970: 85): Arbetsplatsen var förr i tiden ett ställe där man utövade sitt yrke. Så enkel ter sig inte längre saken. Man kommer inte färdigutbildad till ett visst arbetsområde för att sedan där göra sin dagliga gärning utan ytterligare åtgärder. Även tidigare utgjorde förhållanden i fabriken eller på kontoret inte en miljö som saknade varje form av påverkan på den enskilde individen. Företag och arbetsledare utövade t ex ett betydande inflytande på den anställdes trivsel och beteenden. Situationen har emellertid numer blivit än mera komplex. Utvecklingen kräver anpassning till nya arbetsprocesser, som sammanhänger med tekniska och andra framsteg. Näringsliv och industri måste därför vara inriktade på en ständig fortbildning. Denna är blott en ny variant av edukationsprocessen. I betydande grad sker denna fortbildning inom företagen själva, och det behövs då praktiskt verksamma pedagoger med erforderlig kunskap om forskningen i dessa hänseenden. Vidare medför kravet på medverkan och insyn, den s k företagsdemokratin, förutsättningar och betingelser hos de medverkande själva, utan vilka ifrågavarande mål knappast kan nås. Även härvidlag försiggår en ständig edukationsprocess, om vars egenart och förlopp forskningen kan ha mycket att säga. Så långt Sjöstrand, som här alltså identifierade en ny pedagogisk praktik, som ganska snart kom att få ökad uppmärksamhet, såväl inom forskning som grundutbildning vid olika lärosäten. En annan svensk pedagog, som tidigt lyfte fram arbetslivsperspektivet var Åke Jerkedal (1967, 1973), som tidigt studerade utbildning av chefer och arbetsledare i näringslivet. Särskilt uppmärksammad blev hans skrift med den fyndiga rubriken Utbildning och eller lärande?, där han pekade på skillnaden mellan utbildning och lärprocesser, två begrepp som alls inte behöver förutsätta varandra. Strax därefter framlade en forskargrupp i Uppsala en klargörande rapport med rubriken Företagsinitierad utbildning ett fält för tvärvetenskaplig utbildningsforskning (Myrberg et al, 1974). Redan här möter vi en diskussion om vikten av att belysa samspelet mellan pedagogiska processer och den speciella kontext som arbetslivet erbjuder, något som, enligt författarna, nästan alltid fordrar en tvärvetenskaplig orientering. Från 1970-talet och framåt började så allt fler vetenskapliga arbeten om pedagogiska frågor i arbetslivet dyka upp i landet och enbart under tiden publicerades totalt 22 artiklar, rapporter eller avhandlingar i Sverige (Söderström, 1987), något som senare blivit allt vanligare även om omfattningen idag är svår att överblicka. Särskilt under och 90-talen 8

10 Vad är arbetslivets pedagogik? har, inte minst, ett flertal avhandlingar med arbetslivsinriktning lagts fram i ämnet i de nordiska länderna. Vanliga problemområden som behandlats är arbetsmarknadsutbildning, yrkesutbildning, ledarskap samt chefs- och arbetsledarutbildning, annan personalutbildning, lärande arbeten, lärande organisationer, grupputveckling (s k teambuilding), olika synsätt på utbildning i arbetslivet liksom metoder för analyser av utbildningsbehov, olika pedagogiska arbetsformer samt utvärdering och utbildningsekonomi. Hur förhåller sig då arbetslivets pedagogik till pedagogikämnets kärna och grundläggande traditioner? Som Lindberg & Lindberg (1983) framhåller är ett kännetecken för en etablerad vetenskap bl a att den bör ha förmågan att kritiskt ifrågasätta sig själv med tanke på paradigm, inriktning o s v. Kanske skulle man då, något tillspetsat, här kunna tillägga att en etablerad vetenskap också från tid till annan bör kunna reflektera över sitt område, sina uppgifter, relationer till andra ämnen, liksom tänkbara utvecklings- och tillämpningsområden. Att debatten om ämnets utveckling under senare tid varit ganska livlig beror säkert på att intresset för reflexion kring detta länge funnits bland både lärare, forskare och studenter, men också på stora förändringar inom pedagogikens avnämarområden liksom i samhället i stort, där ju frågor om utbildning och personlig utveckling ofta förknippas med levnadsnivå och livskvalitet. Allt oftare ställs därför också frågan, vad vi pedagoger här kan bidra till. I anslutning till detta kan vi också notera ett ökande intresse för lärande och lärprocesser i skilda sammanhang såsom lärande arbeten, lärande miljöer och lärande nätverk, lärande organisationer, ja, t o m lärande byråkratier (Söderström, 1996) samt lärande regioner (Lindroos, 2006). När Bertil Hammer höll sin berömda installationsföreläsning år 1910 lämnade han en utförlig programförklaring i fråga om ämnets inriktning, som alltjämt kan vara tänkvärd. Han framhöll då, att om man skall kunna förstå vad en vetenskap är, så måste tre viktiga frågor besvaras, nämligen: vilket är ämnets studieobjekt? vilka problem ställs rörande detta objekt? med vilka metoder söker man lösa dessa problem? (Hammer, 1910) Tre huvudfrågor som vi återkommer till i det följande. I ett annat, snart klassiskt, arbete om pedagogisk filosofi är också Myhre (1980) inne på liknande frågeställningar. Han skriver, att för att klargöra vad pedagogik innebär, bör man kunna: avgränsa och beskriva det område av verkligheten som pedagogiken vill belysa, diskutera vilka metoder som kan vara bäst ägnade att utforska detta, redogöra för ämnets begreppsutveckling, 9