Mot. 1983/84 2507-2508. Motion 1983/84:2507

Motion Mot. 1983/84 2507-2508 1983/84:2507 Jan-Erik Wikström m. O. Arbetsmarknadspolitiken Efterkrigstidens arbetsmarknadspolitik i Sverige har utformats med målsättningen att hålla sysselsättningen uppe under lågkonjunktur, att se till att tillgång och efterfrågan på arbetskraft möts så smidigt som möjligt samt att motverka regionala och strukturella obalanser. Medlen för att utjämna konjunktursvackorna har framför allt varit arbetsmarknadsutbildning och beredskapsarbeten. Vi har i Sverige prioriterat "arbetslinjen" framför rena bidragsgivningen till arbetslösa. Länge hade vi fördelningen med 90% av det arbetsmarknadspolitiska stödet till utbildning och olika sysselsättningsfrämjande åtgärder och endast 10% till arbetslöshetsersättning. Under de senaste åren har proportionerna förskjutits så att arbetslöshetsersättningen nu uppgår till 25% av det samlade stödet. En av orsakerna är den långvariga konjunkturnedgången, som medfört stark ökning av antalet långtidsarbetslösa och en hög arbetslöshet bland de nytillträdande på arbetsmarknaden, dvs. främst ungdomar. Det är oroande att kunna notera en uppåtgående trend i arbetslöshetssiffrorna. Varje ny konjunkturbotten nås med högre arbetslöshet, och varje konjunkturtopp bryts vid högre arbetslöshet än den föregående. Uppenbarligen har strukturella förändringar skett på arbetsmarknaden, som medfört att den fungerar sämre än tidigare. Den nuvarande regeringen har satsat stora resurser på kortsiktig bekämpning av arbetslösheten. Enligt vår uppfattning saknas emellertid en långsiktig strategi. Inte heller i budgetpropositionen finns någon utblick på arbetsmarknadspolitiken i ett längre tidsperspektiv än den närmaste budget perioden. Arbetsmarknadsdepartementets budgetbilaga saknar helt konkreta framtidsförslag. En stor del av bilagan upptas av en i och för sig värdefull sammanfattning av utredningar och förslag som tillkommit på initiativ av tidigare regeringar. Föredragande statsråd redovisar synpunkter på en del av förslagen, men det saknas vägledning för hur regeringens slutgiltiga förslag kommer att se ut, om det alls kommer några. Nuvarande arbetsmarknadsläge är dystert. 1983 års arbetslöshetssiffror var de högsta någonsin sedan mätningarna började. Varje månad under 1983 omfattade den öppna arbetslösheten tiotusentals fler personer än motsvarande månad året före. Arbetsmarknadsministern har trots detta föreslagit väsentliga besparingar på arbetsmarknadspolitikens område. Regeringens prognos för den ekonomiska utvecklingen under 1984 l Riksdagen 1983184. 3 sam/. Nr 2507-2508

Mot. 1983/84:2507 2 innefattar att arbetslösheten skall sjunka till 3%. För 1985 finns ingen prognos, trots att halva budgetåret infaller då. Utgifterna för arbetsmarknadspolitiken föreslås således minskas med l,5 miljarder jämfört med anslagen i 1983/84 års budget. Chefen för arbetsmarknadsverket har i ett TI-meddelande sagt sig dela regeringens optimism beträffande arbetsmarknadsläget, men lägger likväl till en brasklapp om att det kan komma att behövas ytterligare anslag till AMS. Vi delar regeringens uppfattning att det mest sannolika är en viss förbättring av sysselsättningsläget under loppet av 1984. Vi vill emellertid varna för de stora osäkerheter som vidlåder en sådan prognos. Det gäller framför allt utvecklingen av den internationella konjunkturen samt inom Sverige pris- och löneutvecklingen. Vi har tidigare fört fram kritik av att regeringen för en alltför kortsiktig ekonomisk politik, framför allt genom bristen på långsiktiga besparingar i de offentliga utgifterna. Därigenom läggs en mycket stor del av anpassningsbördan i den ekonomiska politiken på kreditpolitiken, vilket kan riskera att verka höjande på ränteutvecklingen och hämmande på näringslivets investeringar. I stället anser vi att det är inom de enskilda företagen som sysselsättningen behöver stimuleras. Det har tidvis hörts signaler om skattehöjningar från regeringshåll för att finansiera ytterligare satsningar på arbetsmarknadspolitiska insatser. Vi har konsekvent avvisat sådana tankar och kommer även fortsättningsvis att göra så. Enligt vår uppfattning verkar skattehöjningar kostnadsuppdrivande och de riskerar därmed att försämra konkurrensläget för näringslivet. De innebär dessutom undanträngning av sysselsättningen inom företagen, vilket i bästa fall kan motsvaras av en ökning av den offentliga sysselsättningen. I bästa fall, och på kort sikt, blir således effekterna en totalt sett oförändrad sysselsättning och en enligt vår uppfattning felaktig förskjutning från det enskilda näringslivet till den offentliga sektorn. På längre sikt överväger de negativa effekterna, så att den totala sysselsättningen tenderar att minska genom skattehöjningarna. Den uppåtgående trend i arbetslöshetssiffrorna som inledningsvis berördes tyder enligt vår mening på brister i arbetsmarknadens funktionssätt. Utbud och efterfrågan har allt svårare att mötas. Man har också kunnat notera att bristen på yrkesarbetare uppträder allt tidigare i konjunkturuppgångarna, vilket innebär risker för flaskhalsproblem. Även detta är ett oroande tecken på bristande funktionsförmåga på arbetsmarknaden. Vi menar att det är väsentligt för den framtida ekonomiska tillväxten att rörligheten på arbetsmarknaden kan fås att öka. Vi förordar ingen ny flyttlasspolitik av den typ socialdemokraterna bedrev i slutet av 1950-talet, men framför allt den yrkesmässiga men också den regionala rörligheten måste ökas. Bara genom den tillväxt som då kan förverkligas kan varaktiga sysselsättningstillfällen skapas.

Mot. 1983/84:2507 3 Ungtidsarbetslösheten I december 1983 hade nära 42 000 personer varit arbetslösa i mer än sex månader. Det var närmare en tredjedel av samtliga arbetslösa. I december 1982 var antalet 33 000, en alltför hög siffra men ändå avsevärt lägre än ett år senare. Statistik från AMS visar att många arbetslösa inte får något understöd från samhället över huvud taget. Under 1983 var det ca 33% av de arbetslösa som aldrig fick något arbetsmarknadsstöd utan var hänvisade till socialhjälp eller annan försörjning. Troligen var en stor del ungdomar som inte kunnat kvalificera sig för vare sig kontant arbetsmarknadsstöd (KAS) eller arbetslöshetskassan. Vi har ingen information om i vilken utsträckning det utgår samhällsstöd i någon annan form till denna kategori arbetslösa. Kommunernas utgifter för socialhjälp har emellertid stigit kraftigt. En kartläggning av de arbetslösas inkomst- och försörjningssituation skulle va'ta ett värdefullt tillskott i arbetskraftsundersökningarna. Regeringen har inte kommit med några nya förslag hur man skall bryta de långa arbetslöshetstiderna. Det enda som fortfarande gäller är att AMS har beordrats att prioritera de långtidsarbetslösa vid tilldelning av beredskapsarbete. Detta har uppenbarligen inte räckt till för att hejda utvecklingen. Införandet av ungdomslagen kommer möjligen att rent statistiskt förbättra situationen. I folkpartiets arbetsmarknadsmotion förra året föreslog vi att man skulle pröva möjligheten till jobb för att förbättra arbetsmiljön för långtidsarbetslösa. Arbetsmarknadsutskottet skrev positivt om förslaget men ansåg inte att det borde föranleda någon särskild åtgärd. Vi anser fortfarande att man bör pröva möjligheten att organisera sådana beredskapsarbeten, gärna i arbetslag där olika kunskaper och arbetslivserfarenhet hos de långtidsarbetslösa kunde tillvaratas. Arbetstider Debatten om ändrade arbetstider som inslag i arbetsmarknadspolitiken har nu skjutit fart också i Sverige. I betydande utsträckning har vi under 1970-talet åstadkommit ökat antal sysselsatta via "arbetsdelning", arbetsveckan kortades till 40 timmar. pensionsåldern sänktes till 65 år, semestern förlängdes till fem veckor och en rad nya möjligheter till ledighet utan lön infördes. Vi höll i realiteten sysselsättningen uppe med hjälp av en omfördelning av jobben till flera personer. Hela ökningen av antalet sysselsatta på närmare 400 000 sedan 1970 avser deltidsarbeten. Endast lo% av dem som arbetar deltid anger brist på arbete som motiv för deltidsarbete. Vi menar att det måste finnas en flexibilitet i arbetslivet. som ger människor möjlighet att anpassa sin arbetstid till sina individuella behov. vilka kan växla under en livstid. Vi vill starkt understryka att beslut om ändrade arbetstider också i fortsättningen bör utgå från detta synsätt. 1 Riksdagen /983184. J sam/. Nr 2507-2508

Mot.1983/84:2507 4 Siffran över antalet långtidsarbetslösa inkluderar s. k. 58,3-årspensionärer. Det har blivit allt vanligare att lösa övertalighetsproblem vid strukturrationaliseringar genom att med fackets goda minne säga upp de äldsta arbetstagarna och i stället kompensera dem med hjälp av arbetslöshetsersättningen och förtidspension. Arbetsmarknadsdepartementet uppskattar antalet sådana uppsägningar under 1983 till ca 3 000. Kostnaderna för denna personalpolitik har nästan helt fallit på staten genom statsbidragen till arbetslöshetsersättningen och förtidspensioneringen. Systemet ger ingen trygghet för den enskilde, som måste stå till arbetsmarknadens förfogande och vid vägran att ta ett erbjudet arbete kan bli avstängd från arbetslöshetsersättningen. En arbetsgrupp i arbetsmarknadsdepartementet har i dagarna presenterat ett förslag. Enligt pr«;,ssmeddelandet föreslår gruppen förbud mot att ändra turordningsreglerna i LAS för såvitt inte arbetsgivaren förbinder sig att svara för kostnaderna till den uppsagde. För personer som fyllt 60 år skall ett särskilt strukturbidrag kunna utgå till arbetsgivaren. Vi menar att detta speciella problem måste beaktas vid beredningen av äldrearbetskommittens slutbetänkande. Folkpartiet har länge arbetat för en större flexibilitet både uppåt och nedåt för pensionsåldern. Lika väl som det finns många individer som önskar en högre pensionsålder än f. n. finns det många människor med tunga och stressande arbeten som önskar en lägre pensionsålder. l princip anser vi att individen själv inom en ganska vid ram bör få avgöra när han eller hon vill sluta sitt yrkesarbete. Det finns med detta synsätt starka skäl att se över de nu gällande reglerna för s. k. förtida uttag av pension. Den enskilde individens skäl att vilja gå i pension tidigare kan just nu överensstämma med vad som är önskvärt från arbetsmarknadspolitiska utgångspunkter. En avgränsad fråga som i det sammanhanget bör tas upp är vad som gäller för många privatanställda som genom avtal har tilläggspension som kan tas ut när de är 62--65 år. De som nu är i den åldern kommer emellertid inte upp i full ATP om de slutar vid 62 års ålder och kanske därför arbetar vidare trots att de gärna skulle vilja gå i pension. För att förbättra möjligheterna för dem som nu är mellan 62 och 64 år att gå i pension genom att utnyttja sin tilläggspension borde kravet på ATP-år minskas med ett eller två år i fråga om dem som är födda 1924 eller tidigare. Ungdomarnas arbetsmarknad Den kompromiss som riksdagen slutligen enades om beträffande de s. k. ungdomslagen skall nu börja tillämpas. Folkpartiet avvisade det ursprungliga regeringsförslaget eftersom vi menade att det var dåligt utformat. Det innehöll bl. a. tvångsmoment som borde ha kunnat undvikas och det fanns risk för att ungdomar i praktiken skulle utestängas från jobb i den privta sektorn. Genom riksdagens handläggning har förbättringar gjorts i det

Mot. 1983/84:2507 5 ursprungliga förslaget bl. a. genom att anvisningar kan få ske också till den enskilda arbetsmarknaden och att arbetstiden skall förlängas utöver fyra timmar per dag. En del farhågor kvarstår dock. Genom lagen om ungdomslag görs en särbehandling av ungdomar ända upp till 20 år - två år efter det att de har blivit myndiga - som kan komma att ställa dem utanför den reguljära arbetsmarknaden. Vi anser det ytterst viktigt att regeringen fortlöpande följer utvecklingen och redovisar en utvärdering till riksdagen efter ett år på det sätt som arbetsmarknadsutskottet uttalat. Utöver vad som där sägs är det angeläget att få veta hur många i ungdomslagen som under året fått erbjudande om reguljära heltidsjobb och vad som hänt med dem som under året fyllt 20 år. För att motverka "inlåsningen" i ungdomslagen är det viktigt att diskussionerna om särskilda ungdomsavtal inte avstannar. Regeringen bör aktivt medverka till att överläggningarna med parterna återupptas. Lärlingsutbildningen behandlas mycket negativt av regeringen. Vi redovisar i vår utbildningspolitiska motion folkpartiets förslag till stöd åt lärlingsutbildningen. Vi föreslår ett ordentligt stöd till arbetsgivare som åtar sig lärlingsutbildning med ungefär samma konstruktion som för lönebidragen. Läget på arbetsmarknaden för unga akademiker fortsätter att försämras. Under de senaste två åren har arbetslösheten bland SACO-SR:s medlemmar ökat med 68%. Två tredjedelar av dem som får understöd från arbetslöshetskassan är kvinnor, medan kvinnornas andel i medlemskåren totalt är en tredjedel. Efterfrågan på personal i den offentliga sektorn är liten och sjunker fortfarande. Medelåldern bland akademiker är i dag låg både inom den offentliga och den privata sektorn. Mellan hälften och två tredjedelar av de anställda är under 40 år. Pensionsavgångarna är därför små under lång tid framöver. Förra året föreslog folkpartiet att man på försök skulle kunna ge bidrag till arbetsgivare som vill anställa arbetslösa akademiker för projektarbete av en modell som prövats i Danmark med viss framgång. Motionen avslogs med motiveringen att arbetslösheten bland akademikerna är väsentligt lägre än för andra yrkesgrupper. Riksdagen ansåg att man i första hand bör göra insatser med de arbetsmarknadspolitiska resurser som f. n. står till buds, bl. a. påbyggnadskurser för gymnasie- och högskoleutbildade. Men det är inte i första hand mer studier dessa ungdomar behöver, utan arbetslivserfarenhet. Vi upprepar därför vårt förslag från förra året om att pröva möjligheten till beredskapsarbete i form av projektanställning. Ungdomsarbetslösheten är utan tvivel det största problemet i arbetslivet i dag. Trots alla åtgärder som samhället vidtar så har den faktiska arbetslösheten bland ungdomarna inte minskat. Var fjärde kvinna under 30 år har någon gång varit arbetslös och bland invandrarungdomen är arbetslösheten ännu högre.

Mot.1983/84:2S07 6 De olika sysselsättningsåtgärder som används för att lindra arbetslösheten är viktiga på kort sikt men får inte bli permanenta lösningar. Det är ytterst angeläget att få en samlad bild av ungdomars förväntningar å ena sidan och deras möjligheter å andra sidan att komma in i yrkeslivet. Det är på samma sätt viktigt att få en bild av vilken beredskap som finns hos parterna på arbetsmarknaden att anpassa och utveckla arbetsplatserna i den riktning som de unga arbetstagarna förväntar sig. Attityden till industriarbete hos många ungdomar behöver påverkas och likaså måste flickornas benägenhet att välja arbete traditionellt förändras. Folkpartiet föreslår därför att regeringen tillsätter en arbetsgrupp med representanter från forskning, arbetsmarknadens parter och unga nyss yrkesutbildade människor. Gruppens uppgift skall vara att kartlägga förutsättningarna för och nya vägar för unga människor att få en plats på framtidens arbetsmarknad. Arbetsförmedlingen Problemen med brister i effektiviteten i arbetsförmedlingen har dokumenterats på olika sätt. Det rena förmedlingsarbetet som är det viktigaste i arbetsförmedlingen tycks inte ha den status det förtjänar och lågt värde när det gäller fortsatt karriär. Därför söker många sig bort från dessa tjänster till mer administrativa arbeten, och förmedlartjänsterna blir i bästa fall vikariebesatta. Vi vill i detta sammanhang erinra om vad riksdagens revisorer enhälligt har skrivit i förslag 1983/84:7 om behovet av en fullständig redovisning i propositionerna till riksdagen av arbetsmarknadsverkets personal med fördelning på huvudkategorier av AMV organ. Mot bakgrund av de svårigheter som finns i att effektivt utnyttja resurserna i ett så stort verk som AMV är det svårt att förstå motståndet både i verket och i regeringspartiet mot den speciella typ av arbetsförmedling som görs av fristående kulturarbetsförmedlare och kontorsserviceföretagen. Dessa förmedlar utan kostnad för staten ett stort antal arbetstillfällen till människor som är i behov av det. Det är svårt att hitta några nackdelar med systemet som det i dag fungerar hos seriösa företag. Vi framförde förra året krav om en total översyn av den 50 år gamla arbetsförmedlingslagen bl. a. i avsikt att fastställa regler för hur kulturarbetsförmedling och kontorsserviceförmedling skall få anordnas. Motionen föranledde ingen åtgärd eftersom utredningen om arbetsmarknadsverkets ansvarsområde i tilläggsdirektiv fått uppdrag att även utreda denna fråga. Vi anser det angeläget att förslag snarast kommer. Arbetsmarknadsutbildningen Även när det gäller arbetsmarknadsutbildningen finns det skäl att noga pröva vilka vägar man bör gå för att höja effektiviteten. Genom den

ot. 1983/84:2507 7 utredning som nu är klar (KAFU) borde det finnas möjligheter att göra sådana bedömningar. Arbetsmarknadsdepartementet aviserar en särskild proposition under våren. Vad vi anser mest angeläget är vilka åtgärder som krävs för att öka flexibiliteten i utbildningen. Det är självklart att arbetsförmedlingen skall ha rätten att anvisa kursdeltagare och att denna rätt rimligen garanterar att fördelningsprofilen blir den rätta. statsbidrag för arbetsmarknadsutbildning bör kunna utgå även till utbildningsanordnare utanför AMU-systemet. AMU skulle kunna frikopplas från AMS som sedan kunde ha möjlighet att köpa utbildningstjänster där det är mest lämpligt och till lägsta kostnad. Vissa krav skulle ställas på sådana utbildningsanordnare för att statsbidrag skulle utgå. I ett sådant system är det tänkbart att framför allt större företag med egna yrkesskolor skulle kunna bli viktiga utbildare. Företagen torde ha starka incitament att sköta utbildningen effektivt och att anordna utbildning inom de mest angelägna områdena. Därmed kommer man också in på frågan om internutbildningen som sannolikt är underdimensionerad. Någon form av permanent stöd till internutbildningen förefaller motiverad. Bäst vore om man kunde få till stånd ett system som ger möjlighet till konjunkturanpassning av utbildningsverksamheten. Ett system med "utbildningsfonder", som skulle kunna komma till användning under lågkonjunktur, skulle kunna vara ett komplement till andra arbetsmarknadspolitiska åtgärder vid sysselsättningssvackor. Riksdagen bör inte nu låsa sig för huvudmannaskapet utan avvakta de förslag som kommer att läggas i den aviserade propositionen om arbetsmarknadsutbildningen. Arbetslöshetsersättningen Arbetsmarknadsministern aviserar att regeringen i en särskild proposition kommer att förelägga riksdagen förslag om ändringar i fråga om arbetslöshetsersättningen. Det är inte uteslutet att man nu i regeringskansliet har insett behovet av att se över statsbidragen till A-kassorna. Bland de besparingar i de offentliga utgifterna som vi anser nödvändiga ingår en reducering av statsbidragen till arbetslöshetskassorna. Det finns skäl att närmare undersöka vilka effekter arbetslöshetssystemet har beträffande säsongarbetslösheten. Branscher med stora säsongmässiga variationer i arbetskraftsefterfrågan får i viss mån lönesubventioner utbetalade via kassaersättningen. Systemet är med andra ord inte branschneutralt. Det borde övervägas att låta statsbidragen till kassorna bli beroende av säsongarbetslöshetens omfattning. Reglerna för kontant arbetsmarknadsstöd utestänger arbetssökande som inte uppfyller arbetsvillkoren dvs. att ha arbetat under minst fem månader under den senaste tolvmånadersperioden. Den som har vårdat barn hemmet - i regel en kvinna - får inte räkna detta som kvalifikationstid.

Mot. 1983/84:2507 8 Utredningen om allmän arbetslöshetsförsäkring föreslog att utfört oavlönat vårdarbete skall få tillgodoräknas för att uppfylla arbetsvillkoret. Det är en angelägen rättvisefråga bl. a. ur jämställdhetssynpunkt att vård av egna barn kan kvalificera för KAS. Folkpartiet upprepar sitt krav från förra året om att vård av egna barn bör räknas som kvalifikationstid för kontant arbetsmarknadsstöd. Lönebldragen Riksdagens majoritet biföll regeringens förslag att för första gången begränsa antalet platser för handikappade med lönebidrag i allmännyttiga organisationer. För nu pågående budgetår sattes ett tak med 500 nya platser. Dessa platser tog slut redan under hösten 1983. Detta har inneburit att kön till sådana anställningar nu har vuxit till ca 1200 personer. Mot den bakgrunden kan vi från folkpartiets sida inte acceptera att regeringen även för nästa år vill hålla nere möjligheterna för handikappade att få anställning med lönebidrag i de allmännyttiga organisationerna. Vi yrkar alltså avslag på regeringens förslag om begränsningen. lnvandrarpoutiken På invandrarpolitikens område finns i budgetpropositionen många oklara punkter, eftersom statsrådet hänvisar till att förslag kommer att läggas under våren. Vilka eventuella kostnader dessa förslag kommer att föra med sig får riksdagen nu ej ens en antydan om. Folkpartiet avser att återkomma till invandrarpolitiken när regeringens förslag har presenterats för riksdagen. JimsWidbeten Folkpartiets förslag i jämställdhetsfrågor läggs fram i en särskild motion. HemsWian Med hänvisning till ovanstående hemställs l. att riksdagen beslutar begära att regeringen låter statistiska centralbyrån framlägga förslag till en utvidgning av arbetskraftsundersökningarna att också omfatta de arbetslösas försörjningssituation med särskild hänsyn till dem som inte får någon form av arbetslöshetsunderstöd, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförs om vikten av flexibilitet i arbetstider, 3. att riksdagen begär att regeringen i den utvärdering som skall göras av systemet med ungdomslag också redovisar hur många i Se även motion 1983/84:2508.

ot. 1983/84:2507 9 ungdomslagen som fått erbjudande om reguljära heltidsjobb under året och vad som hänt med dem som fyllt 20 år under perioden, 4. att riksdagen begär att regeringen aktivt verkar för att överläggning med parterna om särskilda ungdomsavtal återupptas, 5. att riksdagen begär att regeringen på försök ger bidrag till arbetsgivare som vill anställa arbetslösa akademiker för projektarbete, 6. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en arbetsgrupp med representanter för forskningen, arbetsmarknadens parter och unga nyss yrkesutbildade människor med uppgift att kartlägga förutsättningarna för och nya vägar för unga människor att få en plats på framtidens arbetsmarknad, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförs om översyn av arbetsförmedlingslagen, 8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförs om alternativa utbildningsanordnare i arbetsmarknadsutbildningen, 9. att riksdagen uttalar sig för att vård av egna barn bör räknas som kvalifikationstid för KAS och uppdrar åt regeringen att utarbeta förslag till erforderlig lagändring, 10. att riksdagen avslår regeringens förslag att begränsa antalet lönebidragsplatser hos de allmännyttiga organisationerna. Stockholm den 25 januari 1984 JAN-ERIK WIKSTRÖM (fp) JÖRGEN ULLENHAG (fp) KARL ERIK ERIKSSON (fp) KERSTIN EKMAN (fp) ELVER JONSSON (fp)