Folkhemsbebyggelse i Laxå kommun. En kulturhistorisk inventering av AB Laxåhems byggnader

Folkhemsbebyggelse i Laxå kommun En kulturhistorisk inventering av AB Laxåhems byggnader 2004-2005

2

AB Laxåhem En kulturhistorisk inventering av bolagets fastigheter 2004-2005 Andreas Lindblad 3

Örebro läns museum Box 314 701 46 Örebro www.orebrolansmuseum.se Projektledare: Estrid Esbjörnson, Örebro läns museum Text och layout: Andreas Lindblad, Örebro läns museum Revidering: februari 2005 Foto: Exteriöra foton Andreas Lindblad, Örebro läns museum Interiöra foton Per Torgén, Örebro läns museum Omslagsbilder: Ovan vänster, Stationsgatan 14, Finnerödja Ovan höger, von Boijområdet, Laxå Nedan vänster, Malmströms väg 3, Röfors Nedan höger, Utsikten, Hasselfors Kartor: Laxå kommun Bearbetning av kartor: Ann-Katrin Lindblad, Länsstyrelsen i Örebro län Projektet har finansierats av: Laxå kommun och Länsstyrelsen i Örebro län. 4

Innehåll Inledning... 7 Bakgrund... 7 Syfte och målsättning... 7 Metod... 7 Rapportens uppläggning...9 Bostadsbyggande i Laxå kommun... 10 Behovet av bostäder...10 Bostadsbolaget Laxåhem... 11 Beskrivning av 1900-talets bebyggelse i landet... 12 Bostadsutvecklingen...12 Arkitekturen... 14 Laxå... 17 Karta... 17 Historik... 18 Centrum... 19 Karta... 19 von Boijområdet... 45 Karta... 45 Saltängen... 53 Karta... 53 Röfors... 59 Karta... 59 Historik... 60 Hasselfors... 65 Karta... 65 Historik... 66 Finnerödja... 72 Finnerödja... 73 Karta... 73 Historik... 74 Sammanfattande bebyggelsehistorik analys... 82 Beskrivning av orterna och AB Laxåhem... 82 1900-1930-talet... 82 1940- och 50-talet... 83 Miljonprogrammet... 85 1970-talet till idag... 85 Rivningar och förändringar... 86 Detaljer... 87 Grönytor... 89 Generella riktlinjer för framtida åtgärder... 89 Käll- och litterturförteckning... 92 Register... 93 5

6

Inledning Denna inventering, Folkhemsbebyggelse i Laxå kommun - en kulturhistorik inventering av AB Laxåhems byggnader, är utförd från slutet av september till och med november 2004 av Örebro läns museum på uppdrag Laxå kommun med bidrag från Länsstyrelsen i Örebro län. Projektanställd för uppgiften var bebyggelseantikvarie Andreas Lindblad. En del utvalda lägenheter har även fotograferats interiört av Örebro läns museums fotograf Per Torgén. Arbetet har skett i samråd med Länsstyrelsen i Örebro län och Laxå kommun. Rapporten reviderades och kompletterades i februari 2005. Bakgrund Under sommaren 2004 informerade stadsarkitekten i Laxå kommun Länsstyrelsen i Örebro län och Örebro läns museum om att förändringar kunde vara förestående i det kommunala bostadsbolaget AB Laxåhems bostadsbestånd. Överläggningar skedde därefter med kommunen, Länsstyrelsen och Länsmuseet om att få till stånd en inventering av AB Laxåhems fastighetsbestånd. Eftersom det var angeläget att dokumentera och värdera de aktuella fastigheterna företrädesvis modernismens bostadsbebyggelse från 1940-, 50- och 60-talet - ur antikvariska utgångspunkter beslutade Länsstyrelsen sig för att stödja projektet. Denna bebyggelsekategori är allmänt dåligt uppmärksammad av kulturmiljövården. Syfte och målsättning Syftet med inventeringen är att dokumentera AB Laxåhems bostadsbestånd med betoning på byggnader som uppförts under efterkrigstiden. Rapporten ska redovisa de kulturhistoriska värden som finns i bolagets fastighetsbestånd. Byggnaderna är uppförda under olika perioder; det äldsta 1898 och det yngsta 1996. Den största delen av byggnaderna är hyreshus från tiden 1940-60. Syftet med rapporten är att ge kommunen och AB Laxåhem ett kulturhistoriskt underlag och en referensram inför ett framtida förändringsarbete. Rapporten utgör samtidigt även en dokumentation. Metod Projektet inleddes med en fältinventering och kartläggning av de 86 fastigheterna med tillhörande uthus som ägs och förvaltas av Laxåhem. Byggnaderna är fotograferade och dokumenterade exteriört och vissa av dem har även fotograferats interiört. Tonvikten var även då den bebyggelse som härrör från mitten av 1900-talet. Med stor hjälp av tjänstemän på Laxåhem valdes följande lägenheter ut och fotograferades den 27 och den 28 oktober: Finnerödja Stationsgatan 10 1959 (bebodd) Laxå Casselgatan 1 A 1949 (bebodd) Laxå Tavernagatan 4 B 1952 (bebodd) Laxå von Boijgatan 18 B 1959 (tom) Laxå Linneagatan 6 A 1961 (bebodd) Laxå Postgatan 15 B 1963 (bebodd) Laxå Tivedsvägen 26 B 1964 (tom) Laxå Tivedsvägen 38 1973 (tom servicelägenhet) Röfors Malmströms väg 3 B 1958 (tom) Röfors Malmströms väg 3 B 1958 (bebodd) 7

Dessutom besöktes även två tomma lägenheter i Laxå; von Boijgatan 14 C från 1950 och Järnvägsgatan 7 från 1907. Dessa var dock så moderniserade och ombyggda att de inte fotograferades. Stor del av projektet har bestått av att beskriva bebyggelsen ur ett kulturhistoriskt perspektiv samt att bedöma Laxåhems bostäder för att utarbeta en användbar rapport. Fakta om varje fastighet och bakgrundsmaterial till historiken om Laxåhems har hämtats från bolagets välordnade arkiv. Arkivet är innehållsrikt, men det har inte varit möjligt att inom ramen för detta korta projekt göra fördjupningar. I Laxåhem finns även en stor mängd fotografier över både rivna hus och de fastigheter som fortfarande finns idag. Stor hjälp har museet även fått från personal på Laxåhem, då särskilt VD Sören Skårsjö samt Inger Eriksson och Annette Jonsson. Foton tagna i samband med exteriör och interiör dokumentation förvaras i Örebro läns museums arkiv. Kartor har tillhandahållits av Laxå kommun och bearbetats av Länsstyrelsen i Örebro län. 8

Rapportens uppläggning För att sätta in Laxåhems verksamhet i ett större sammanhang inleds rapporten med ett avsnitt, som tar upp både bostadsutvecklingen och arkitekturhistorien i Sverige under hela 1900- talet. Denna beskrivning baseras till stora delar på redan utgiven litteratur. Bebyggelsen i Laxå med kringliggande orter avspeglar de generella strömningar och tendenser som funnits i landet under den aktuella tidsperioden. Därefter följer en kort översikt över AB Laxåhems tillkomst och utveckling. Det finns emellertid ingen historik över företaget och dess snart 60-åriga verksamhet. Den översiktliga sammanställning, som utarbetats för detta projekt och som finns i rapporten, bygger på arkivhandlingar, årsberättelser och liknande i Laxåhems arkiv men även på litteratur om Laxå. Historiken gör dock inga som helst anspråk på att vara annat än en översiktlig introduktion för inventeringen. Laxåhem har fastigheter i fyra olika orter; Laxå, Röfors, Hasselfors och Finnerödja. Flertalet byggnader finns i Laxå. I rapporten behandlas varje ort för sig, först Laxå och sedan resterande orterna. Varje samhälle presenteras först med en kort historik. Även dessa baseras, direkt eller indirekt, på redan skriven litteratur. Det har inte varit möjligt att inom den begränsade tidsramen utarbeta nya, mera bearbetade historiska avsnitt. Inventeringen omfattar samtliga fastigheter i Laxåhems bostadsbestånd, oberoende av ålder och funktion. Varje inventerad fastighet har getts ett löpnummer, med en serie för varje ort. För att man ska kunna identifiera var de olika byggnaderna är belägna är de redovisade med sina respektive siffror på kartor, en översiktlig karta för varje samhälle. I det betydligt större samhället Laxå har det emellertid inte räckt med en enda karta utan här har samhället delats in i tre mindre kartområden; Centrum, von Boijområdet samt Saltängen. Varje fastighet med sitt löpnummer redovisas på en blankett med foton och beskrivande text. Överst på varje blankett finns en ingress med uppgifter om fastighetsbeteckning, gatuadress, socken, arkitekt, byggår, ursprunglig och nuvarande funktion. Samtliga blanketter är likartat uppbyggda och tar upp fyra kategorier; miljö, beskrivning, byggnadshistorik samt karaktär och bedömning. När det finns flera byggnader med likartad arkitektur är de sammanförda under samma inventeringsnummer med undernumrering. Området beskrivs först i sin helhet och därefter redovisas de olika byggnaderna med korta basfakta samt ett mindre fotografi. I slutet av rapporten finns en sammanfattande bebyggelsehistorisk analys, där inventeringsresultatet redovisas utifrån en kronologisk utgångspunkt. Här lyfts också fram de förändringar som ägt rum i bebyggelsen men framhålls också vilken betydelse olika arkitekturdetaljer har för en byggnads utseende. I dessa texter görs hänvisningar till de inventerade byggnaderna, vilka anges med sina respektive inventeringsnummer inom parentes. Avsnittet avslutas med generella riktlinjer hur man på ett varsamt sätt bör ta hand om bebyggelse för att den inte ska förvanskas. De källor och den litteratur som använts redovisas mot slutet av rapporten. Slutligen finns ett register där man kan söka de inventerade byggnaderna, antingen efter gatuadress eller fastighetsbeteckning. Där hänvisas till respektive sida där fastigheten i fråga presenteras. 9

Bostadsbyggande i Laxå kommun Det finns ingen sammanställd historik för Laxåhem. Många av uppgifterna här nedan kommer från de årsberättelser mellan åren 1949-1997 som finns i bostadsbolagets arkiv samt samtal med VD Sören Skårsjö. Vissa fakta kommer även från Alf Petterssons böcker om Laxå med omnejd. Behovet av bostäder Först 1898 då Laxå Tomt & Byggnads AB bildades blev det fart på det privata byggandet i Laxå. Främst var det affärsidkare som byggde stora fastigheter för sin verksamhet, men även rum för uthyrning privat. Förutom en del egna hem byggdes inga flerfamiljshus i Laxå förrän ESAB kom till köpingen 1942, då bolaget tvingades skaffa bostäder åt sin snabbt växande arbetarstam. När industrierna såsom Laxå Pappersbruk, ESAB, Torpa Trikå, Laxå Svets & Mekaniska verkstad med flera etablerade sig i Laxå betydde det inte bara mer arbete, utan i takt med företagens ökade behov av arbetskraft behövdes även bostäder. I och med detta skapades det ytterliggare arbetstillfällen. Kommunen erbjöds i början av 1940-talet att få köpa hela Laxå Tomt och Byggnads AB: s mark och fastigheter. Man vågade dock inte genomföra köpet, vilket gjorde att ESAB köpte istället. Detta företag hade redan under de första åren på 1940-talet köpt majoriteten av aktier i bolaget. År 1943 bildades de två första privata bostadsrättsföreningarna Samarbetet och Hemtrevnad, som snart hade de första i en lång rad moderna hyresfastigheter färdiga för inflyttning. Insatsen för en tvårumslägenhet i Samarbetet kostade 1.325 kronor med en månadshyra på 82:50 kronor. Ändå billigare blev det i Hemtrevnads fastigheter där insatsen var 1.000 konor med månadshyran 65 kronor. Lägenheterna hade inte några parkettgolv och badrummet var placerat i källaren. 1946 bildades så det kommunala bostadsbolaget, Stiftelsen Bostadshus Laxå, som enligt stadgarna från 1949 hade som uppgift att inom Laxå köping förvärva fastigheter eller tomträtt till tomter i syfte att därpå uppföra och förvalta bostadshus med tillhörande affärslägenheter och kollektiva anordningar. Bostadsbristen var det allt överskuggande stora ämnet, då det vållade mycket diskussion. År 1949 signalerade ESAB om nyanställning av 200 personer. Laxå Bruks AB förklarade att de behövde 90 nya lägenheter. Laxå Pappersbruk behövde ett 15-tal lägenheter. Totalt skulle således industrierna behöva ca 340 nya bostäder. Till detta kan läggas de 200-300 personer som pendlade in till Laxå som ville ha bostäder inom köpingen. 1950-talet blev ett lika expansivt årtionde som vad 40-talet varit. Samhället hade vuxit så mycket att man fick gå över riksvägen med flerfamiljshusbyggandet. Kommunen pressades att fortsätta bygga, annars skulle ESAB flytta. 10

Bostadsbolaget Laxåhem Från starten 1946 var bostadsbolaget en stiftelse, men 1996 ombildades stiftelsen och blev ett bolag med namnet AB Laxåhem. En ny epok i bostadsutvecklingen blev det i Laxå då den kommunala bostadsstiftelsen på hösten 1946 fick sina tre första fastigheter inflyttningsklara. Fastigheterna som ligger utefter Ramundervägen och Vällaregatan (13) hade en bättre standard än de privatbyggda, vilket medförde att hyran för en trerummare var 135 kronor i månaden och för en tvårummare 105 kronor. Husen vid Ramundervägen/Vällargatan i Laxå 1965 beslutade man att övertaga ESAB: s många flerfamiljshus, de så kallade Centrum- och Hemtrevnadsfastigheterna, i Laxå för i huvudsak deras lånebelopp. Totalt omfattade övertagandet 23 hus med 350 lägenheter, vilket gjorde ett innehav av 1224 bostadslägenheter med tillhörande garage, affärslokaler och dylikt. 1953 började stiftelsen uppföra egnahemsvillor, som när de var färdiga överläts till enskilda, 1963 uppförde stiftelsen 106 egnahemsvillor och med undantag för 4 stycken (Lassåna 3:12, 3:13, 3:17, 3:18) som de behållit. De kvarvarande hyrdes ut till boende fram till 1984 då den sista villan såldes. 1962 började man även att uppföra 28 stycken kedjehus i samband med Saltängsprojektet. Det var även Laxåhem som uppförde de båda butikslokalerna som ligger i centrum idag, banken och livsmedelsaffären. De uppfördes nya under 1969 och ersatte den tidigare Konsumhallen på Postgatan 13. Denna byggdes senare om till bibliotek. ICAcentrumlokalen såldes 1980. Den första etappen av Saltängen började byggas 1962 och försiktiga bedömare höjde ett varnande finger för det ohejdade bostadsbyggandet. Det kan komma en kris för verkstadsindustrin, och då står vi där med en massa tomma lägenheter - sades det. När man under början av 1970-talet skulle färdigställa Saltängen med etapp två hade det börjat gå dåligt för företagen och det fanns inte längre behov av bostadslägenheter. Det skulle dock kostat så mycket att bryta kontraktet, så man fortsatte projektet och byggde ut etapp två. Ryktena säger dock att man inte gav byggnadslov för villor i Laxå, för att man ville ha hyresgäster i de lägenheter som stod tomma. Byggnadslov för villor kunde man däremot få i Hallsberg och folk flyttade dit. Skatteförändringar i början av 1990-talet gjorde att allt blev 25 % dyrare, vilket bland annat bidrog till att det svårt att underhålla husen och ledde till dyrare hyror för hyresgästerna. Husen har relativt bra underhållna ytskikt, men det är sådant som el och stammar som inte är underhållna på länge. Det stora antalet tomma lägenheter har varit svårt att komma till rätta med. 1986 var man tvungen att riva det första huset i Laxå, Vällaregatan 4. På samma adress byggdes 7 stycken nya radhuslägenheter några år senare, men som sedan revs 2001. Enligt en sammanställning, där även antalet omgjorda lägenheter ingår, har man sedan 1985 avvecklat 789 stycken lägenheter. Trots det stora antalet avvecklade lägenheter finns det fortfarande idag ett stort antal tomma lägenheter i von Boijområdet (18) i Laxå, Stationsgatan (3) i Finnerödja och Bruksgatan (3) i Röfors. 11

Beskrivning av 1900-talets bebyggelse i landet För att sätta in bostadsutvecklingen och arkitekturhistoriken i Laxå med omnejd i ett större sammanhang inleds rapporten med ett avsnitt, där dessa frågor behandlas i ett riksperspektiv. Här presenteras de strömningar som sedan fick sitt uttryck i landet i stort. Stora delar av denna beskrivning kommer från böckerna Bland funkiskåkar och betonghus det modernistiska Kronoberg utgivet 2004 av Smålands museum, Claes Caldenby Att bygga ett land från 1998 samt Rasmus Waern Guide till Sveriges arkitektur, byggnadskonst under 1000 år från 2001. Arkitekturbeskrivningarna är koncentrerade till tiden kring mitten av 1900-talet, eftersom den största delen av Laxåhems bostadsbestånd är från denna period. Bostadsutvecklingen Den svenska bostadsstandarden generellt i landet var långt in på 1900-talet mycket bristfällig och befolkningen i Sverige var bland de mest trångbodda i hela Europa. Bostadsfrågan var en het politiskt fråga under andra hälften av 1800-talet och i samband med den snabba industrialiseringen blev bristen på bostäder akut i många städer. De styrande i städerna var dock förhållandevis ointresserade vilket innebar att de rådande marknadskrafterna efter eget sinne fick planera för eventuella bostäder. Resultatet blev ofta små lägenheter med höga hyror. En konkret åtgärd som utföll väl var uppförandet av småhusbebyggelse i städernas utkanter och den så kallade Egnahemsrörelsen byggde på fördelaktiga lån och mark som kommunerna upplät mot tomträtt. Första världskriget medförde dock ett allvarligt bakslag för bostadsbyggandet då produktionen drastiskt sjönk. Stegrande inflation, hyresspekuleringar och akut bostadsbrist blev följden även om staten med krafttag ingrep för att bibehålla en viss produktion. En bostadssocial utredning tillsattes 1933, och ett omfattande forskningsarbete inleddes som avsåg att rationalisera och effektivisera byggandet av nya bostäder. Dessutom genomfördes noggranna studier av människans roll och situation i sin bostadsmiljö, vilket skulle avlasta och underlätta de arbetsmoment som utfördes. Slutrapporten publicerades först 1945 samt 1946-47 och deras slutsatser och rekommendationer kom i stor utsträckning att ligga till grund för efterkrigstidens bostadspolitik. Funktionalismens pionjärer i Sverige lade stor vikt vid att förbättra ett antal mätbara värden ifråga om planering och utformning av bostäder. Luftkvalité, hygienutrymmen, dagsljusbelysning, arbetsställningar, antal kvadratmeter per bostad och så vidare, var aspekter som analyserades grundligt. De nya kunskaper man fick i och med detta har varit vägledande vid utarbetandet av de regelverk som bidragit till att Sverige idag har en internationellt sett mycket hög bostadsstandard. Andra världskrigets slut innebar att kolossala återuppbyggnadsarbeten fick påbörjas runt om i Europa. Sverige, som lyckades undvika att bli indraget i kriget, hade kapacitet för en drastisk ökning av produktionen vilket gav landet stora exportintäkter. Behovet av arbetskraft var dock ett problem och arbetsmarknadspolitiken fokuserade på att locka människor att flytta till områden där industrin expanderade. Arbetskraftens rörlighet blev avgörande för de svenska företagens konkurrenskraft och konsekvensen blev ökad urbanisering och ett skriande behov av bostäder. Under 1950-talet upplevde Sverige ett ekonomiskt uppsving som ökade den enskilde medborgarens köpkraft, önskemålen om större och bättre utformade lägenheter blir därför allt mer uttalade. 12

Det mest omvälvande åtgärdspaketet baserades på det så kallade Miljonprogrammet där en miljon lägenheter uppfördes mellan 1965 och 1974. Arbetstakten och den enorma volymen krävde att hårda rationaliseringar genomfördes och att ett strikt industriellt byggande tillämpades. Miljonprogrammet löste den akuta bostadsbristen, men bilismen och handelns strukturella kravbilder hade skapat stora, likartade bostadsområden anpassade för större befolkningsgrupper där den enskilde individen blev oerhört anonym. I början av 1970-talet började flera skribenter beteckna de nyuppförda förorterna som nyslum. Med Miljonprogrammet byggdes ett stort antal lägenheter på otroligt kort tid, men priset blev ifråga om estetik, landskapsanpassning och sociala kontaktytor högt. Individens livsrum och dennes önskemål om goda boendemiljöer förbisågs på många sätt, även om standarden på själva lägenheten i allmänhet var mycket god. Jättelika bostadsområden med sina råa betongytor, upprepande fasadstrukturer och avsaknad av direkta skönhetsvärden skapade en känsla av anonymitet och instängdhet. Även om det så kallade Miljonprogrammet främst förknippas med höghusområden i förorter så utgjorde emellertid utbyggnaden av småhusområden ett betydande inslag där villor, rad- och kedjehus uppfördes runt om i landet. Saltängen i Laxå är ett så kallat Miljonprogramsområde och uppfördes 1964-1973 Oljekrisen 1974 blev en dramatisk vändpunkt och markerade slutet på efterkrigstidens långa ekonomiska expansion. Miljonprogrammets haveri och oljekrisen gjorde det uppenbart att expansionen inte kunde fortsätta utan att uppgiften för lång tid framöver var att bygga i det redan byggda för att bättre anpassa det till samhällets behov. Byggsektorn stod med ett tungt arv efter de stora programmen, inte bara i form av en på många sätt problematisk stadsstruktur och sjuka hus, utan kanske ännu viktigare i en storskalig branschstruktur. Krisen efter Miljonprogrammet innebar en drastisk halvering av bostadsbyggandet. Minskningen har sedan fortsatt, med ett litet undantag i slutet av 1980-talet, och bostadsbyggandet var 1995 nere i under 10 000 lägenheter per år, den lägsta siffran under hela efterkrigstiden. Till det lilla som byggdes hör i första hand kategoribostäder av olika slag. Marknaden för exklusiva bostäder i attraktiva lägen finns fortfarande kvar. Det gäller inte minst innerstadsprojekt i de stora städerna. Ungdomsbostäder, äldrebostäder och gruppboende för olika handikappade har finansierats genom särskilda stöd. 13

Arkitekturen Under 1930-talet utmärktes arkitekturen av enkelhet och återhållsamhet, ljusa och luftiga volymer med släta ytor utan ornament eller med diskreta järnsmidesräcken som enda dekoration. Vertikaler betonades i form av uppglasade trapphus och hisschakt. Byggnaderna uppfördes generellt sett med traditionella material vilket exempelvis innebar att teglet murades och putsades med kalkputs som därefter målades med kalkfärg. Snickerier och smide målades med kulören i varma och ljusa färger, men även mättade ockragula toner eller kyligare nyanser i grått och grönt. För att lägenheterna skulle få in mycket solljus var husen i allmänhet placerade i nord-sydlig riktning. Taken var vid den här tiden oftast platta och klädda med plåt eller papp, men det förekom även sadeltak med rött tegel. Takfoten och sockeln var liksom taket nedtonade för att framhäva helheten och plåtdetaljerna var bemålade i fasadens kulör. Fönstren avspeglade tydligt husens planlösning och de bestod av ospröjsade en- till treluftsfönster eller hela glasytor utan markerade fönsteromfattningar. Balkongens konstruktion var enkel med smalt smide och släta fronter. Det var även vanligt med finveckad korrugerad plåt där fronterna sällan gick ned över bottenplattan. Balkonger, taksprång och fönsterbågar var ofta bemålade med en kulör nära fasadens färgsättning, i vissa fall var fönsterbågarna målade i en avvikande färg, mörka eller nästan vita. Under 1940-talet uppfördes flerbostadshusen ofta med tre till åtta våningar i städerna och det var vanligt att bottenvåningen låg en halvtrappa upp. Byggnaderna var placerade i grupp, gärna i kuperad terräng, där gårdsformerna var slutna eller halvslutna och öppna mot söder. Byggnaderna omgärdades av små trädgårdar med låga inhägnader i form av häckar och smidda eller gjutna järnstaket. Detaljer såsom burspråk, markerad takfot och takvinklar gav byggnaderna en mer traditionell karaktär. Istället för flacka släta tak kom nu sadeltak, pulpettak, eller valmade tak tillbaka vilka var belagda med papp, tegelpannor, betongpannor, svart eller rödmålad plåt. Fasaderna var uppförda i tegel eller som plankonstruktioner vilka putsades med slät eller grov spritputs i mättade, varma kulörer som brunt, rödbrunt, grågult, grågrönt samt ockra. Andra världskriget medförde ransoneringar och därmed uppstod en brist på vissa material vilket tvingade byggmästarna att i ökad omfattning återgå till traditionella byggnadselement. Fönster var ofta ospröjsade två- eller treluftsfönster, ibland med en mindre och en större båge som var placerad något indragen i fasaden. Fönsteromfattningarna var slätpustade, ofta vita, vilket påminde om träarkitekturens fönsterfoder. Fönstren var i allmänhet målade i vitt, brunt, grått eller grågrönt men de kunde även vara målade i fasadens kulör. Trapphusen kunde markeras med annorlunda utformade fönster, exempelvis mångkantiga eller franska fönster som gick ner till golvet med räcke utanför. Balkongerna, vilka var utanpåliggande eller indragna i fasaden, hade fronter av finkorrugerad plåt vilket gav exteriören ett varierat intryck. Enklare tegelornamentik användes också för att skapa dekorativa element i fasaden. Med hjälp av olika färgsättningar delades ibland fasaden upp i olika fält, vilket skapade intryck av flera hus på rad. Burspråk artikulerade fasaden samtidigt som rummen innanför blev ljusare. Entrédörrarna bestod ofta av ek och var relativt enkelt utformade men där en rad olika varianter förekom. 14

Karaktäristiskt för 1940-talets interiörer var köksinredningarna som hade överskåp med lutande front och skjutluckor i masonit samt torkställ för disk placerade under ett av skåpen. Under den här tiden började man att standardtillverka dörrar som gjordes i släta lamellkonstruktioner. Dörrbladets ytor bestod av träfiberskivor som målades eller av ädelfaner som behandlades med klara lacker. Det var även vanligt med en glasad dörr till vardagsrummet från hallen. Kök, Casselgatan 1, Laxå Under 1950-talet utgjordes den övervägande produktionen av flerbostadshus fortfarande av trevånings lamellhus. Karaktäristiskt för femtiotalet var den varierade planformen med lägre lamellhus och högre punkthus samt radhus och kedjehus i form av gruppbebyggelse. Byggnaderna var placerade i grupper med skyddade gårdar och små centrumanläggningar där stor hänsyn togs till topografin. Prefabricerade och elementbyggda bostäder började mot slutet av årtiondet bli den konstruktionstyp som nästan helt kom att ersätta det traditionella byggandet. Den arkitektoniska utformningen var på många sätt likt 1940-talets, där fasaden i allmänhet bestod av råa tegelytor eller grov spritputs. För att ge ett dekorativt uttryck delade ofta horisontala och vertikala band upp fasaden i olika sektioner. Taken fortsatte att vara brutna och balkongerna var utanpåliggande eller delvis indragna från fasadlivet. Fönstren var ofta tvåluftsfönster indelade i en större och en mindre båge. Det förekom också perspektivfönster och småluftsfönster med mer ovanliga former. Centrumhusen vid Tavernagatan i Laxå Hustyperna under 1960-talet kännetecknades av låga lamellhus och högre skivhus placerade parallellt och med bestämda avstånd från varandra. Det var vanligt med stora serier hus i likartad utformning. Byggnaderna placerades i nära anslutning till stora grönområden och liksom tidigare grupperades lägre hus främst kring rektangulära gårdsbildningar. Exteriören var sparsmakad med renodlade fasader och närmast en avsaknad av utsmyckningar. Oftast användes endast ett fasadmaterial. De vanligaste var tegel, puts, betong eller vit kalksandsten och färgerna var genomgående gråaktiga. Taken var plana eller svagt lutande och saknade takutsprång, balkongerna är vanligen utanpåliggande och har sidostycken av förtillverkade betongelement. På 1960-talet kom fönster med separat gallerförsedd ventilationsbåge och byggnadernas gavlar var näst intill fönsterlösa. Lägenheterna såg överlag likadana ut, oavsett var i huset de var belägna. 15

Mellan 1965 och 1974 genomfördes det så kallade Miljonprogrammet med byggandet av en miljon bostäder på 10 år. Det typiska miljonprogramsområdet är inte storstadsförorternas åttavånings skivhus, utan ett trevånings lamellhus i ett mindre eller medelstort samhälle. Bland de olika områdena i Sverige finns goda exempel på småskalighet och arkitektonisk omsorg om terränganpassning, stadsrumsgestaltning och detaljutformning. Under mitten av 1970-talet var bostadsområdena mer varierade i sin stadsplan, byggnaderna var vanligen grupperade kring mer eller mindre slutna gårdsrum. Bebyggelsen innehöll hus med ett mer varierat antal våningar, gårdarna var bilfria och i allmänhet fanns en gemensam kvarterslokal samt rikligt med planteringar. Loftgångshus var en hustyp som var vanligt förekommande vid den här tiden. Det karaktäristiska för dessa hus var att de loftgångar som löpte längs med hela fasaden med separat entré till varje lägenhet. Även ett stort antal småhusområden växte upp vid tiden för miljonprogrammets avslutande. Dessa var låga och täta och ofta uppförda efter oregelbundna stadsplaner. Fasadmaterialet kunde vara infärgade betongelement, puts i olika kulörer eller fasadtegel, gärna med någon mönstermurning. I slutet av 1970-talet började teglet i stor utsträckning ersätta betongelementen som fasadmaterial. Även sadeltaken återkom, gärna branta och försedda med takkupor vilket medförde att vindarna kunde inredas. I och med energisparkraven under mitten av 1970-talet fick bebyggelsen tjockare väggar där fasaden alltmer frigjordes från den bärande konstruktionen. Fönstren blev små hål i muren. Dyrköpta erfarenheter av läckande platta tak ledde dessutom till krav på riktiga tak. 1980-talet kännetecknas av en postmodernism som under de första åren intresseras av historiska byggnader med attribut som kolonner, tempelgavlar och lunettfönster. Efter hand blev det dock en mer återhållen och neutraliserad arkitektur. Högkonjunkturen och byggboomen fick ett brått slut i början av 1990-talet. Den svenska byggmarknaden krympte kraftigt under loppet av bara ett par år. 16

Laxå Karta 17

Laxå Historik Laxå är ett relativt stort brukssamhälle på ömse sidor om E 20. De äldsta delarna från järnbrukets tid finns sydost om i tätorten medan de yngre, åtminstone de som har sitt utgångspunkt i järnvägen och industrialismen, finns norr om genomfartsvägen. Dagens Laxå har sin bakgrund i de stångjärnshamrar och den masugn, som från 1640-talet anlades vid de olika forsarna i Laxån, som rinner från söder mot norr genom Laxås östra delar. Det var Anders von Boij och hans son Anton som här byggde upp ett bruksimperium. Det föll emellertid samman efter 1710 och delades upp på flera händer. Successivt från slutet av 1700- talet kom de olika enheterna åter att samlas under namnet Laxå bruk AB, med fabriker och skog på olika håll. Längs ån uppförde Laxå Bruk från mitten av 1800-talet flera olika anläggningar, men de flesta av dessa är idag rivna. Järnhanteringen koncentrerades efter hand till Röfors. Bruket har från mitten av 1900-talet omstrukturerats, men Laxå bruks namn lever ännu kvar i fabriken i Röfors med hantering av mineralull. 1942 flyttade Elektriska svetsningsaktiebolaget, ESAB, in i de gamla valsverkslokalerna i norra delen av Laxå. Detta företag expanderade mycket kraftigt främst under 1950- och 1960-talet, vilket ledde till att Laxå hastigt växte med nya bostadsområden. Järnvägen kom att få betydelse för Laxå, något som avsevärt underlättade transporterna för bruket. Västra stambanan fick en station här 1862. Laxå blev något av en järnvägsknut, sedan linjen mot Charlottenberg i Värmland tagits i bruk 1871. I samband därmed uppfördes den nuvarande stationsbyggnaden. De många byggnader, bland annat järnvägshotellet, som tidigare funnits kring stationen har efter hand rivits. Vid slutet av 1800-talet och början av 1900-talet uppfördes olika bostads- och affärsbyggnader i området söder om järnvägen. Byggnaderna längs Järnvägsgatan visar ambitionerna i ett dåtida stationssamhälle. Det gäller till exempel byggnaden Petersburg i gul puts från 1890, det före detta postkontoret i tegel från 1898 där den kommunala förvaltningen finns nu, och det stora så kallade Föreningshuset i tegel från 1907. Ett par kvarter från stationen, vid Casselgatan, ligger Ramunderboda kyrka, en spånklädd timmerkyrka med korsformad plan. Den uppfördes år 1686 88 på platsen för det gamla Antoniterklostret i Ramunderboda, 5 km väster om Laxå. När Laxå växte i slutet av 1800-talet ansåg bruksägarna att kyrkan låg för avlägset, varför den flyttades till Laxå 1898-99. Flera bostadsområden uppfördes på 1950- och 60-talet, då orten expanderade kraftigt. Bland dem kan särskilt framhållas von Boij-området. Det uppfördes i etapper under 1950-talet med den kommunala bostadsstiftelsen som byggherre. Området med sina trevåningshus, grupperade kring stora park- och lekplatser, är i mycket karaktäristisk för sin tids bostadsideal med tidstypiska färgsättning i brunt, rött och grönt. (Denna text är direkt hämtad ur Estrid Esbjörnsons bok Värt att se i Örebro län en vägvisning till natur och kultur i Tiveden, Närke och Bergslagen från år 2002.) 18

Centrum Karta 19

1 Laxå, Centrum Kommun: Ort: Socken: Laxå kommun Laxå Ramundeboda Fastighet: Bjursnäs 1:16 Gatuadresser: Postgatan 1 Okänd Byggår: 1907 Ursprunglig funktion: Bostads- och affärshus Nuvarande funktion: Bostads- och affärshus Miljön När järnvägen kom till Laxå vid början av 1870-talet kom Laxå att bli något av en järnvägsknut, sedan linjen mot Charlottenberg i Värmland tagits i bruk 1871. I samband med detta uppfördes den nuvarande stationsbyggnaden samt olika bostads- och affärsbyggnader i området söder om järnvägen. Byggnaderna längs Järnvägsgatan visar ambitionerna i ett dåtida stationssamhälle med byggnader som har en påkostad arkitektur i puts och tegel med rika dekorationer. Beskrivning Huset ligger i korsningen Järnvägsgatan/Postgatan och är uppfört i tre våningar. Nedersta våningen är putsad i en röd nyans och till stor del uppglasad av stora butiksfönster. Husets övriga exteriör består av tegelfasad med blinderingar i gul puts. Åt gårdssidan har huset en enklare fasad av gul spritputs. Fönstren är i huvudsak indelade med kryssposter och är vitmålade. Taket är gråmålat och har flera frontespiser och ett hörntorn. Längst upp på taket sitter ett snirkligt smidesräcke. Byggnadshistorik Föreningshuset, eller Arbetarnas hus, i tegel från 1907 uppfördes av Laxå Arbetare AB. Byggnaden uppfördes ursprungligen med 40 rum samt fyra butikslägenheter i bottenvåningen. 1966 överläts fastigheten av Laxå kommun till Laxåhem och under de följande åren genomfördes olika renoveringar och reparationer. Lägenheternas inredningar bär spår av 1960-talets förändringar med modernare köksskåp, ytterdörrar och golv. Byggnaden består fortfarande idag av butiker och lägenheter. Karaktär och bedömning Hela Järnvägsgatan har en karaktäristisk arkitektur med flera större affärs- och bostadshus i påkostad puts- och tegelarkitektur. Området är klassat som ett område av riksintresse för kulturmiljövården och ger en god bild av de stationssamhällen som uppstod runt om i Sverige i och med att olika järnvägar drogs genom landet. Föreningshuset ingår som en viktig del i denna miljö och utgör en karaktäristisk siluett i gatubilden med sitt torn, högresta tak och det strategiska läget i korsningen Järnvägsgatan/Postgatan. Byggnaden har ett högt kulturhistoriskt värde. 20

Laxå, Centrum 2 Kommun: Ort: Socken: Laxå kommun Laxå Ramundeboda Fastighet: Bjursnäs 1:16 Gatuadresser: Postgatan 1 Okänd Byggår: 1968 Ursprunglig funktion: Försäkringskassan och Laxå socialvård Nuvarande funktion: Försäkringskassan Miljön När järnvägen kom till Laxå vid början av 1870-talet kom Laxå att bli något av en järnvägsknut. I samband med detta uppfördes den nuvarande stationsbyggnaden samt olika bostadsoch affärsbyggnader i området söder om järnvägen. Rakt söderut från stationen går Postgatan med byggnader av varierande ålder och arkitektur. Den låga tillbyggnaden av huset Postgatan 1 ligger mellan två trevåningshus från 1907 respektive 1927, som båda har fasader i rött tegel och kraftigt gul puts samt höga takfall. Beskrivning Byggnaden är en låg och långsträckt byggnad som ligger mellan två högre fastigheter. Huset har en exteriör av ljusgul puts med röda mittpostfönster. Taket är platt och av gråmålad plåt. Entrén ligger djupt in i fasaden och till vänster om byggnaden finns en port in till gården. Byggnadshistorik 1968 uppfördes en tillbyggnad av fastigheten Järnvägsgatan 7/Postgatan 1 för att inrymma Försäkringskassan och Laxå köpings socialvård. Tillbyggnaden binder ihop de båda äldre husen Postgatan 1 och Postgatan 3. 1998 rustades byggnaden upp och fick en för 1990-talet tidstypisk sparsmakad arkitektur med ljus putsad fasad. Idag finns Försäkringskassan fortfarande kvar och delar lokal med Polisen i Laxå. Karaktär och bedömning Tillbyggnaden på Postgatan 1 (1) har en utformning som skiljer sig från den omgivande miljön vid stationsområdet. Byggnadens låga fasad med sitt platta tak känns främmande i en miljö med större byggnadsvolymer och kraftigare markerade takfall. 21

3 Laxå, Centrum Kommun: Ort: Socken: Laxå kommun Laxå Ramundeboda Fastighet: Bjursnäs 1:26 Gatuadresser: Postgatan 3 Okänd Byggår: 1927 Ursprunglig funktion: Bostads- och affärshus Nuvarande funktion: Bostads- och affärshus Miljön När järnvägen kom till Laxå vid början av 1870-talet kom Laxå att bli något av en järnvägsknut. I samband med detta uppfördes den nuvarande stationsbyggnaden samt olika bostadsoch affärsbyggnader i området söder om järnvägen. Rakt söderut från stationen går Postgatan med byggnader av varierande ålder och arkitektur. Beskrivning Byggnaden uppfördes som kombinerat affärs- och bostadshus i tre våningar. Bottenvåningen är i rött tegel och de övriga våningarna i gul spritsputs. Teglet i bottenvåningen åt gatan verkar vara av en modern typ och skiljer sig från den putsade bottenvåningen som finns åt innergården. Runt de rödmålade krysspostfönstren finns en slätputsad fönsteromfattning i samma kulör som fasaden. På andra våningen, över entrén, finns en indragen balkong med svart smidesräcke. Taket är ett sadeltak och är täckt med rött tegel och åt gatan finns en lunettformad takkupa. Byggnadshistorik Byggnaden uppfördes 1927 med en enkel arkitektur i spritputs och tegel. Det finns inga uppgifter om förändringar eller dylikt, men byggnaden skänktes 1965 till Laxåhem av Laxå kommun. Karaktär och bedömning Många putsade hus i Laxå är från tiden kring sekelskiftet 1900 samt från perioden 1940-50 då expansionen av flerbostadshusen satte fart i köpingen. Byggnaden Postgatan 3 är ett av få hus som finns från mitten av 1920-talet i Laxå och har en enkel utformning men med fina bevarade detaljer. De ursprungliga fönstren, den indragna balkongen år Postgatan och den sparsmakade spritputsen ger byggnaden ett kulturhistoriskt värde. 22

Laxå, Centrum 4 Kommun: Ort: Socken: Laxå kommun Laxå Ramundeboda Fastighet: Bjursnäs 1:8 Gatuadresser: Casselgatan 6 Okänd Byggår: 1898 Ursprunglig funktion: Bostads- och affärshus Nuvarande funktion: Bostads- och affärshus Miljön När järnvägen kom till Laxå vid början av 1870-talet kom Laxå att bli något av en järnvägsknut. I samband med detta uppfördes den nuvarande stationsbyggnaden samt olika bostadsoch affärsbyggnader i området söder om järnvägen. Fram till 1930-talet utgjorde Casselgatan gränsen för Laxå köping åt söder. Beskrivning Huset ligger i korsningen Casselgatan/Johan Järlströmsgatan och är uppfört i två våningar med trappstegsgavlar och trappstegsfrontespis. Fasaden är slätputsad och avfärgad med grå bottenvåning och terrakottafärgad övervåning och gavelpartier. Horisontella band i grått mot det röda och rött mot det gråa går över fasaden. Alla fönstren är rödmålade och i huvudsak är de original och har korsposter. Taket är av plåt och svartmålat. Åt Casselgatan finns en balkong på vindsvåningen och taket har enkla takkupor i svart plåt. Byggnadshistorik Den 15 september 1898 kunde Johan Dahlin och C. W. Eriksson öppna sin affär med namnet Dahlin & Co. Fram till 1936 drev sedan Eriksson affären ensam, men då sålde han specerioch manufakturdelarna till handlare Rickenberg, medan han själv drev järnhandel i samma hus. När järnhandeln gick i konkurs blev det cykelaffär istället. Hela byggnaden renoverades 1998 av Arktis Arkitekter och fasaden återfick ett ursprungligt utseende utifrån ett svartvitt fotografi. Dagens färgsättning blev ett antagande, men har grund i de historiska kulörerna. Takkuporna och balkongen är nya tillägg från 1998. Idag finns en kinesisk restaurang med namnet Dahlins. I andra halvan samt i den nyare tillbyggnaden längs Casselgatan finns AB Laxåhems kontor. Karaktär och bedömning Casselgatan 6 har med sin historicerande trappstegsarkitektur en viktig plats i Laxå gatubild. Byggnaden är en av de första som uppfördes i det nya stationssamhället och har en välbevarad exteriör med ursprungliga fönster och fasadelement. Byggnaden har ett högt kulturhistorisk värde. 23

5 Laxå, Centrum Kommun: Ort: Socken: Laxå kommun Laxå Ramundeboda Fastighet: Bjursnäs 1:8 Gatuadresser: Casselgatan 6 Okänd Byggår: 1970-tal Ursprunglig funktion: Järniabutik Nuvarande funktion: Kontor Miljön De äldsta delarna av stationssamhället Laxå fanns i kvarteren mellan Järnvägsgatan i norr och Casselgatan i söder. Detta var gränsen för Laxå köping ända fram till 1930-talet. I närheten av Casselgatan 6 finns dels det angränsande pustade huset från 1898 (4) samt ett affärshus i gult tegel från 1940- eller 50-tal. Beskrivning Byggnaden är en långsträckt och låg byggnad med stora uppglasade ytor. Fasaden har en ljusgul puts och dekorationer med beige klinkerplattor. Byggnaden består bara av en våning med ett platt tak utan något markerat avslut. Byggnadshistorik I fastigheten på Casselgatan 6 (4) fanns under en tid en järnhandel som på 1970-talet kompletterades eller möjligen ersattes med den nya tillbyggnaden av det äldre huset. Ursprungligen hade byggnaden en enkel fasad av plåt, men när man renoverade det äldre huset på Casselgatan 6 gjorde arkitektkontoret Arktis AB 1998 en förändring av fasaden på byggnaden. Huset fungerar idag bland annat som kontor för AB Laxåhem och företagshälsovård. Karaktär och bedömning Byggnaden har en modern och enkel arkitektur med en låg och långstärkt fasad som skiljer sig från den omgivande miljön. Detta gör att huset känns främmande i en miljö med större byggnadsvolymer och kraftigare markerade takfall. 24

Laxå, Centrum 6 Kommun: Ort: Socken: Laxå kommun Laxå Ramundeboda Fastighet: Bjursnäs 1:8 Gatuadresser: Johan Järlströmsgatan Okänd Byggår: 1900-tal Ursprunglig funktion: Gårdshus Nuvarande funktion: Gårdshus Miljön De äldsta delarna av stationssamhället Laxå fanns i kvarteren mellan Järnvägsgatan i norr och Casselgatan i söder. Detta var gränsen för Laxå köping ända fram till 1930-talet. I närheten av gårdshuset till Casselgatan 6 finns större stenhus med kombinerade bostads- och affärshus samt fristående villor från sekelskiftet 1900. Beskrivning Byggnaden har en fasad av gul slätputs med fönsteromfattningar och knutar markerade med rött tegel. Byggnaden är uppförd i två våningar och över fasaden sitter symetriskt placerade fönster. Fönstren var ursprungligen mycket små, men har idag täckts med skivor. Taket är helvalmat och av svartmålad plåt. Byggnadshistorik Den 15 september 1898 kunde Johan Dahlin och C. W. Eriksson hälsa de första kunderna välkomna till sin affär med namnet Dahlin & Co som låg på Casselgatan 6 (4). Byggnaden på Johan Järlströmsgatan är ett gårdshus till byggnaden Dahlin & Co, men är troligen uppförd några år senare än själva huset. Den renovering som genomfördes 1998 kom bara att omfatta fasaden på gårdshuset, och inte interiören. Karaktär och bedömning Byggnaden Casselgatan 6 är tillsammans med de övriga husen vid Järnvägsgatan de första byggnaderna som uppfördes då järnvägen kom till Laxå under 1870-talet. Till sekelskiftets hus hörde även ett eller flera gårdshus där man hade förvaring av olika slag, utedass samt andra funktioner. Gårdshuset på Johan Järlströmsgatan har en enkel och sparsmakad arkitektur som troligen härrör från tidigt 1900-tal. Uthuset skiljer sig från affärs- och bostadshuset på Casselgatan 6, och verkar vara mer påkostat än ett vanligt gårdshus som oftast bara har en enkel träfasad och där ena väggen enbart består av en putsad brandmur. Byggnaden har inte ett högt kulturhistoriskt värde i sig, men är tillsammans med fastighetens huvudbyggnad, Casselgatan 6, en viktig del av hela gårdsmiljön. 25

7 Laxå, Centrum Kommun: Ort: Socken: Laxå kommun Laxå Ramundeboda Fastighet: Bjursnäs 1:242 Gatuadresser: Casselgatan 1 S. Fredriksson Byggår: 1949 Miljön De äldsta delarna av stationssamhället Laxå fanns i kvarteren mellan Järnvägsgatan i norr och Casselgatan i söder. Detta var gränsen för Laxå köping ända fram till 1930-talet, men i och med det ökade behovet av bostäder började man uppföra flerfamiljsbostadshus på andra sidan av Casselgatan. Husen på denna sida av gatan har en för 1940- och 50-talet modern arkitektur med ljusa och enkla putsade fasader där fönster och portar utgör den enda dekorationen. Beskrivning Huset är uppfört i två våningar med slät rödfärgad puts. Byggnaden har två entréer åt Casselgatan och flera indragna balkonger åt gården. Fönstren har två lufter och är vitmålade. Taket är ett sadeltak och täckt med rött tegel. Balkongerna åt gården är indragna och har snedställda väggar som gör att mer ljus kommer in i lägenheterna. Byggnaden är ett fint exempel på hus som uppfördes under efterkrigstiden. Den genomarbetade planlösningen och sinnet för detaljer visar den omsorg man lade på bostadsbyggandet under denna period. Interiört finns de ursprungliga köken bevarade och vardagsrum och sovrum har parkettgolv med fris. Mellan hall och kök finns en uppglasad vägg för att få in ljus även till hallen. Byggnadshistorik Byggnaden i kvarteret Hovtången, det vill säga Casselgatan 1, var bland de första husen som dåvarande Stiftelsen Laxåhem uppförde. Huset byggdes 1949 och innehöll ursprungligen 9 st. bostadslägenheter samt 1 samlingslokal för uthyrningsändamål. Lägenheterna var 2 st. om fyra rum och kök, 2 st. om tre rum och kök, 4 st. om två rum och kök samt 1 st. om ett rum och kök. Under årens lopp har bygganden renoverats och reparerats. Fönstren har en extra isolerruta utanpå de ursprungliga fönstren och portarna har ersatts med nya i en äldre stil. Karaktär och bedömning Byggnaden är ett fint exempel på bostäder från 1940- och 50-talet där många bevarade detaljer och en fin helhet gör att byggnaden har ett stort kulturhistoriskt värde. 26

Laxå, Centrum 8 Kommun: Ort: Socken: Laxå kommun Laxå Ramundeboda Fastighet: Bjursnäs 1:167-169 Gatuadresser: Bodarnevägen 4-10 Yngve Nord Byggår: 1945-46 Miljön De äldsta delarna av stationssamhället Laxå fanns i kvarteren mellan Järnvägsgatan i norr och Casselgatan i söder. Detta var gränsen för Laxå köping ända fram till 1930-talet, men i och med det ökade behovet av bostäder började man uppföra flerfamiljsbostadshus i kvarteren som ligger söder om Casselgatan. Husen på denna sida av gatan har en för 1940- och 50-talet modern arkitektur med ljusa och enkla putsade fasader där fönster och portar utgör den enda dekorationen. Beskrivning Husen vid Bodarnevägen är ett bra exempel på de hus som man uppförde under funktionalismen och efterkrigstiden. Byggnaderna är smalhus som ligger orienterade så att maximalt med ljus kommer in i lägenheterna. Fasaderna har en sparsmakad och enkel utformning i ljus puts och portar och fönster ligger i liv med fasaden. Mellan huskropparna finns det gröna gräsytor. Byggnadernas ursprungliga enkelhet har försvunnit i och med de balkonger som byggdes till under 1980-talet och de nya entrépartier som idag pryder fasaderna. Mellan husen finns idag mindre byggnader som rymmer soprum och dylikt, samt nyuppförda längor av galler med lås som rymmer garage. Byggnadshistorik Husen uppfördes 1945-46 av en bostadsrättsförening men år 1965 övertogs husen av Laxåhem. 1968 skedde en standardförbättring i husen och man slog ihop vissa lägenheter. Byggnaderna ligger i nordsydlig riktning och är fem stycken till antal, men Laxåhem äger dock bara fyra av dem, och inte huset längst åt öster. Alla fem har dock en liknande arkitektur. En renovering och upprustning genomfördes av byggnaderna, troligen under 1984, då alla husen fick balkonger åt väster. Entréerna gjordes även om och har nu ett skärmtak i en mer romantisk utformning. Karaktär och bedömning Tillsammans med byggnaderna på Skolgatan 27 och Bodarnevägen 3 (9) samt huset Skolgatan 29 (10) utgör byggnaderna en fin miljö som omger den öppna och gemensamma gården. Genom de förändringar och tillägg som gjorts har den ursprungliga enkla och rena arkitekturen förvanskats. Det kulturhistoriska värdet har därigenom minskat och husens karaktär har förändrats, men byggnaderna är dock kulturhistoriskt intressanta. 27

8 a-d Laxå, Centrum Fastighet: Bjursnäs 1:169 Gatuadresser: Bodarnevägen 4 Yngve Nord Byggår: 1946 Fastighet: Bjursnäs 1:168 Gatuadresser: Bodarnevägen 6 Yngve Nord Byggår: 1946 Fastighet: Bjursnäs 1:167 Gatuadresser: Bodarnevägen 8 Yngve Nord Byggår: 1944 Fastighet: Bjursnäs 1:167 Gatuadresser: Bodarnevägen 10 Yngve Nord Byggår: 1944 28

Laxå, Centrum 9 Kommun: Ort: Socken: Laxå kommun Laxå Ramundeboda Fastighet: Bjursnäs 1:175-176 Gatuadresser: Skolgatan 27 Bodarnevägen 3 Gunnar Wejke Kjell Ödeen Byggår: 1946 Miljön De äldsta delarna av stationssamhället Laxå fanns i kvarteren mellan Järnvägsgatan i norr och Casselgatan i söder. Detta var gränsen för Laxå köping ända fram till 1930-talet, men i och med det ökade behovet av bostäder började man uppföra flerfamiljsbostadshus i kvarteren som ligger söder om Casselgatan. Husen på denna sida av gatan har en för 1940- och 50-talet modern arkitektur med ljusa och enkla putsade fasader där fönster och portar utgör den enda dekorationen. Beskrivning De båda husen är uppförda i två våningar och har en gul slätputs. Byggnaderna är identiska och varje byggnad har tre entréer åt gården. Husen ligger utmed Skolgatan och fungerar som en gräns till den stora gräsyta som finns österut mot kyrkogården. Byggnaderna som har rött sadeltak och påminner om de tre hus som ligger i korsningen Vällaregatan/Bodarnevägen (13) vilka uppfördes 1948. Byggnadshistorik Husen uppfördes 1946 av en bostadsrättsförening som 1965 överlät husen till Laxåhem. 1968 skedde en standardförbättring i husen och man slog ihop vissa lägenheter. Husen är i relativt ursprungligt skick, bortsett från de balkonger som fogats till husens fasader åt Skolgatan. Troligen gjordes detta under 1980-talet i samband med att de fem husen på Bodarnevägen 2-10 (8) fick liknande balkonger. I kvarteret fanns även hus på adresserna Bodarnevägen 1 och Vällaregatan 4 och 6 (8) som revs 2001 respektive 1986. På adressen Vällaregatan 4 byggdes ett nytt hus upp 1991, men revs 2001. Dessa rivningar har gjort att det nu finns en stor gräsyta på gården. Karaktär och bedömning De båda byggnaderna har en lågmäld och enkel arkitektur med en relativt orörd exteriör. Tillsammans med byggnaderna på Ramundervägen 2-10 (8) samt huset Skolgatan 29 (10) utgör byggnaderna en fin miljö som omger den öppna och gemensamma gården. Arkitekterna Wejke och Ödeen är kända för sina lägenheter på Norra Guldheden i Göteborg där de år 1945 för första gången tillämpade bostadsutredningens miniminormer. Byggnaden har ett kulturhistoriskt värde, som dock minskar på grund av de senare tillbyggda balkongerna. 29