Alléskolans dagsverkeprojekt i Dharampur, Indien TUFF Tyresö Freds- och Ulandsförening I mitten av 1990-talet började Alléskolans elever att göra s.k. dagsverkedagar. Pengarna som eleverna arbetade in skickades till en organisation TUFF, som skickade pengarna vidare till organisationen VPSS, Vedchhi Pradesh Seva Samiti. Organisationen i Indien drivs bl.a. av Bhikhu och Kokila Vyas. Organisationen hade från början sitt säte i staden Valod, i delstaten Gujarat som ligger ca 20 mil norr om Mumbai. Då bodde paret Vyas i Valod men idag utgår organisationen från Bilpudi dit paret Vyas har flyttat. TUFF står för Tyresö Freds- och Ulandsförening och har sitt kontor i Tyresö utanför Stockholm. Organisationen drivs av en man som heter Åke Sandin. Åke Sandin har under många år arbetat som lärare, författare och fredsaktivist men även engagerat sig i flera olika projekt i fattiga länder för att människorna där ska få det bättre. Det som har engagerat honom mycket sedan mitten av 1980-talet är Indien. Hur samarbetet mellan Sverige och Indien inleddes I början av 1990-talet träffades Åke Sandin och Bhikhu Vyas för första gången av en ren tillfällighet. Åke Sandin var i Mumbai, Indien i ett annat ärende, det var även Bhikhu Vyas. De blev sammanförda av en gemensam bekant som ville att Bhikhu skulle komma på ett möte och informera journalister, politiker och andra personer om hur situationen för de fattiga i Indien var. Åke Sandin var där eftersom han var involverad i ett annat skolprojekt i Indien och Åke blev intresserad av det som Bhikhu berättade om. Åke lovade att han skulle återkomma för att diskutera situationen och för att höra mer om Bhikhus projekt och ett år senare återvände Åke till Indien och ett mångårigt samarbete mellan de två herrarna inleddes. De första tio åren var även SIDA involverade i projektet men det samarbetet avbröts 2004 och under en tuff period var det enbart svenska TUFF som finansierade skolorna i Dharampurområdet. 1
Bhikhu och Kokila Vyas hjälp till självhjälpsprojekt Ett projekt som inleddes 1988 med sång, ramsor och en mindre form av skolundervisning för barnen till fattiga sockerrörsarbetare har flera årtionden senare utvecklats till ett utbildnings- och hjälp till självhjälpsprojekt som involverar flera tusen personer. Organisationen i Indien bedriver inte välgörenhet utan de lär människorna att hjälpa sig själva. Paret Vyas och deras medarbetare försöker skapa medvetenhet hos byborna så att personerna själva ska fundera över vad de behöver för att det ska bli bättre. Det leder till utveckling. Skulle man däremot gå in och kräva förändringar av byborna så leder det ingen vart. Människorna måste vara villiga att jobba för det. Får människorna betala blir de rädda om det som de har köpt. Skänker man någonting behandlas det inte lika varsamt. Därför ger man aldrig bort någonting utan byborna måste betala för allting även om det ibland endast är en symbolisk summa. Bhikhu pratade om att välgörenhet är att ge folket fisk, utveckling är att ge dem ett fiskespö att fiska med. Man har genom åren startat flera stora projekt som ska leda till utveckling. Det pågår olika projekt i byarna och det beror på hur befolkningen väljer att jobba för att det ska ske en utveckling. Projekt som drivs i de olika byarna är mangoprojekt, dammbyggen, erosionsprojekt, buffelprojekt och givetvis ett gigantiskt utbildningsprojekt. Dammprojektet Under åren har man byggt flera dammar och brunnar. Tillgången på vatten är en väldigt viktig del av programmet. Man skapar dammar för att byborna ska ha en jämn tillgång på vatten under året. Det har inneburit att man kan få ut två skördar varje år, vilket i sin tur leder till mer mat och fler möjligheter att sälja eller byta produkter med varandra. Det var inte enkelt att övertyga bönderna om hur viktig processen med jämn vattentillgång är och än idag kämpar man med att förklara för många människor eftersom alla inte vill ta till sig kunskapen. Dammarna byggs av sten och sand. Bhikhu berättade om en brunn som de hade haft stora problem med. Den gick sönder hela tiden och det berodde givetvis på att brunnen inte hade byggts ordentligt från första början. Man erbjöd sig från organisationens sida att bygga brunnen åt byborna. Byborna som var starkt troende hävdade att man var tvungen att offra en 2
get till gudarna för att byggandet skulle lyckas. Byborna var övertygande om att brunnen var förhäxad. Bhikhu, som är ghandian d.v.s. en person som inte brukar våld, kunde inte tillåta offrandet av ett oskyldigt djur men han erbjöd byborna att offra en kokosnöt istället. Byborna accepterade. Den här gången lyckades byggandet och alla var nöjda. Man hade, som Bhikhu uttryckte det, använt sig av den svenska metoden att gå halva vägen var. Projektet med bufflarna I Dharampurområdet hade man länge ett stort problem med att klara av att plöja upp åkermark. Det var bergigt, stenigt och oerhört slitsamt för byborna. Vad kunde man göra för att hjälpa människorna? Rajesh Shah, en samarbetspartner från Mumbai, hade en lösning. I norra Indien, nära gränsen till Pakistan lever det många januiter. En januit är en troende person som näringsmässigt ligger nära en vegan. De äter inget kött och de vill inte skada några djur. Januiterna i norra Indien hade ett problem med sina bufflar. Alla vill enbart ha kossorna och de nya kalvarna och endast enstaka hannar. Resterande gick till slakt. Januiterna vill inte slakta några djur så de lämnade dem till djurhärberge där de hoppades att de så småningom skulle självdö. Rajesh Shah kontaktade dem och frågade om de kunde få köpa bufflarna för att använda dem till att plöja marken. De fick bufflarna gratis men organisationen fick stå för frakten. Första året fick varje familj betala 1 000 rupier för en buffel. (När man inledde det här projektet var en rupie och en krona lika mycket värt. Idag får du tio rupies för en svensk krona. Inflationen har varit kostsam för Indien.) Efterfrågan på bufflarna var stor och bufflarna räckte inte till. Man lovade då att nästa år skulle det komma nya bufflar och de som inte hade kunnat köpa skulle få förtur. Året därpå hade dieselpriserna gått spikrakt uppåt vilket gjorde att de fick höja priset på bufflarna till 1 500 rupier. I en by anmälde sig en man som sedan inte kunde betala för buffeln. Han hade endast 1 000 rupier som priset hade varit året innan. Enligt Bhikhu är det viktigt att inte göra några uttalade eftergifter eftersom det då alltid finns människor som kommer att utnyttja systemet. Även om organisationen egentligen inte hade tänkt kräva pengar av mannen sa de att du får betala 1 000 rupier nu och resterande 500 när du har pengar. Mannen blev väldigt glad. Efter ett par månader kom mannen med pengarna och i efterhand visade det sig att byborna hade lagt ihop pengar för att hjälpa mannen. Ett uttryck som återkom många gånger var "hellre fattig på landsbygden än i stan". På landet i byarna finns det alltid någon som kan hjälpa till, man är fler, man ser efter varandra. I staden blir du helt utlämnad till dig själv. 3
Mangoprojektet Ytterligare ett lyckat projekt är mangoprojektet. Befolkningen i Dharampur led av nattblindhet och olika ögoninfektioner som berodde på vitaminbrist. En läkare föreslog att man skulle börja odla mango eftersom den är full med vitaminer och därmed ett nyttigt och välbehövligt komplement till näringsintaget. Ett fullvuxet mangoträd kan ge upp till 400 kg frukt men det tar upp till fem år innan det har nått sin fulla storlek. Frukten konserveras, äts färsk och kan även säljas på marknaden eller till andra städer. Det finns två olika sorters plantor av mango och träden ger inte frukt varje år därför kan det vara bra att ha fler. När plantorna är nyplanterade kräver de mycket vatten vilket innebär att det är oerhört viktigt med en jämn vattentillförsel året runt. Man har fram till idag planterat ca 130 000 mangoplanter och av dessa har ca 75 % överlevt. TUFF har bidragit till ca en fjärdedel av dessa mangoplanter och i flera av skolorna som TUFF stödjer odlar eleverna mangoplanter och sedan kan de överföra kunskapen till sina föräldrar. Nu har många av byborna kommit på att ta sticklingar av träden och odlar nya plantor. För ett antal år sedan efter ett besök i Dharmapurområdet kom tre svenska gymnasietjejer på idén om mangogram. Här i Sverige kan man köpa ett mangogram som en bröllopspresent, julklapp, födelsedagspresent eller helt enkelt bara för att man vill hjälpa till. Ett mangogram kostar idag, 2015, 30 kronor att köpa och för den summan kan man köpa ca fem mangoplantor. Vill man köpa ett mangogram kan man kontakta TUFF. Veckomarknad Varje vecka har byborna en marknad och det kan vara några byar som går ihop om de inte ligger för långt ifrån varandras. Här har de en möjlighet att byta eller köpa varor av varandra och också att sälja ett överskott som de har fått i sin skörd t.ex. mangos. Nere i Dharampur stad har man varje måndag en gigantisk marknad. Här säljs alla möjliga varor allt ifrån smycken, till kokkärl och givetvis kläder, frukt och kryddor i mängder. Hit kan de människor som har möjlighet ta sig för att trängas i värmen. Erosionsprojektet I området har man haft problem med att jorden rinner iväg när monsunregnen kommer. Genom att bygga enkla murar stannar jorden kvar. Det har tagit många år för de olika byarna att få fram murar med god kvalité. De har haft kunskapen om hur 4
de ska bygga murarna men eftersom de svälter under tiden har de varit svårt att prioritera dessa byggen. På flera ställen har byarna fått bidrag med hälften av arbetskraften så nu har de byggt flera erosionsvallar vilket innebär att de kan odla fler grödor när jorden inte längre rinner bort. Utbildningen i Dharampur Människorna i bergsområden i Dharampur tillhör ett folkslag som heter dalaiter. De står lägst på den indiska skalan av olika kaster. Det finns ingen tradition av att utbilda sig och lära sig. När man började arbeta med människorna var i stort sätt alla analfabeter. För att en grupp människor ska komma vidare i livet krävs det att några utbildas så högt som upp på universitetet. Går man endast grundskola eller till och med gymnasieskola och sedan åker hem till sin by är allt förgäves enligt Kokila. I skolan i Dharampur läser man matematik, NO, SO, modersmål vilket i Dharampur- område innebär gujaratii, man läser hindi dvs. språket i Indien, engelska och ibland även sanskrit. Om man läser vidare på gymnasiet väljer man ett program inom handel-ekonomi, no-orienterande ämnen eller humanistiska ämnen. Gymnasieutbildning är två-årig och grundskolan är tio-årig. Efter gymnasiet har man möjligheten till en praktisk utbildning. Ca 500 dalaiter har gått utbildningen och man har en 100 % examensnivå. Där har man möjlighet att utbilda sig till ett hantverk t.ex. skräddare vilket det finns ett stort behov av eftersom väldigt många människor syr upp sina kläder. Ett annat populärt yrke är mc/bilreparatör och mobil/ datareparatör. Det finns några få elever som har fått möjligheten att läsa vidare på universitet. Kokila Vyas är den som är ansvarig för utbildningen inom projektet. Kokila har själv arbetat både som lärare och rektor innan hon sa upp sig för att jobba med projektet på heltid. Hon har månadsmöten med lärarna på de olika skolorna där de får redovisa vad de har jobbat med och hur långt de har kommit inom ämnet. I samband med dessa träffar får lärarna sina löner. Det finns ytterligare en person som åker runt och kontrollerade att skolorna håller en godkänd kvalité på utbildningen. Genom åren har det ibland uppstått problem med lärare som inte har bedrivit en god pedagogisk utbildning och som inte har skött sitt jobb, t.ex. genom att inte komma till jobbet eller sluta utan någon förvarning. Kokila berättar att de statliga skolorna har större möjligheter att betalar högre löner än vad de har inom projektet. I projektet måste det finnas en vilja att hjälpa andra. Många får också agera stand-in för 5
föräldrarna eftersom många av barnen är små och givetvis saknar de sina föräldrar. Dock inte alla, det finns barn som absolut inte vill åka hem på loven, kanske för att de då får slita hårt i jordbruket eller hjälpa till med skörden. Eleverna åker hem tre till fyra gångar per år och vid tre tillfällen är ledigheten 20 dagar men under sommaren får de åka hem 30 dagar. En dag på skolan Alla grundskolor som är involverade i projektet är internatskolor. Byarna i Dharampur ligger i så svårtillgänglig terräng att barnen inte kan ta sig till och från skolorna varje dag även om avståndet ibland bara är runt 20 km. Barnen går upp klockan fem varje morgon eftersom de har olika sysslor som ska göras på skolorna t.ex. städning, tvättning, sopa skolgården, hjälpa till i köket med frukosten osv. De ska även göra sina läxor innan skolan börjar. Måndag-fredag börjar skolan ca 10.30 och pågår fram till 17.00. På lördagar börjar skolan tidigare och slutar tidigare. Vissa elever på gymnasienivå har även skola på söndagar. Skoldagen börjar med en samling där barnen sjunger. Eftersom de sjunger varje dag hade eleverna väldigt kraftfulla röster. Det var även vanligt att de dansade sina traditionella danser för att bevara kulturen och traditionen. Eleverna har lunch mellan 13.30-14.30 och en rast på förmiddag respektive eftermiddag. Alla lektioner är 40 minuter långa och sedan byter man ämne. Oftast är man i samma sal så man byter endast ämne och läromedel i den mån det finns. Alla elever har skoluniform. Det har man för att alla ska känna sig likvärdiga och ingen ska bli uttittad för att man inte har råd med fina kläder. Klasstorleken beror på hur många barn som finns i den årskursen och pojkar sitter på en sida i rummet och flickor sitter på den andra. Det gör man hela vägen ända upp till universitetet. När skoldagen är slut har barnen återigen sysslor att utföra och sedan är det läxor, middag och vid 22.00 släcks ljuset och barnen ska sova. Sovrum och skolsalar är detsamma. På nätterna rullas det ut madrasser som barnen sover på, flickor för sig och pojkar för sig. När det blev morgon rullas madrasserna undan och rummen kan användas till skolundervisning. Gymnasieflickornas boende Bilpudi Under vår vistelse i Dharampurområdet bodde vi i ett gästhus hos paret Vyas i Bilpudi. De hade flyttat dit för ca sju år sedan och de hade startat ett boende för gymnasieflickor. Det var ca 65 flickor i olika åldrar som bodde på hemmet. Flickorna bodde i sovsalar och det var ca 20 flickor i varje rum. Även här hade de varsin 6
madrass som de rullade ut på kvällen och som de sedan rullade undan på morgonen. Precis som på de olika internatskolorna vi besökte hade även dessa flickor sysslor att utföra innan och efter skoldagen t.ex. laga mat, diska, hämta och värma vatten, tvätta kläder, städa på gården och i rummen. Flickorna studerar på olika gymnasieskolor nere i Dharampur stad. Några av flickorna kan engelska men de flesta pratar inte även om de kan läsa och skriva på engelska. Majoriteten av flickorna var oerhört studiemotiverade och enligt Kokila är utbildning deras enda väg ut från fattigdom och tidiga giftermål. Nya projekt uppstår Paret Vyas har genom åren blivit kontaktade av många personer som vill bidra. Oftast vill personerna endast donera pengar men ibland finns det personer som är villiga att göra mer. Det är nämligen få människor i Indien som gör någonting för folket. Under flera århundraden har man haft en tradition att ge till gudarna och religionen men inte till människorna. Det börjar bli fler och fler människor som vill bidra och de skänker pengar och det finns organisationer som försöker hjälpa till. Det beror på att många i Indien tjänar betydligt mer pengar än vad de har gjort tidigare men landet är stort och befolkningsmängden enorm. I Indien ska alla företag avsätta tre procent av sin vinst till olika sociala projekt. Tyvärr missbrukas detta eftersom korruption är så vanlig i Indien. Många avsätter pengar i olika fonder som sedan kommer den egna familjen till del istället för att hjälpa de fattiga i landet. Mödra- och barnavårdsprojekt Ytterligare ett projekt som man har jobbat mycket med handlar om hur man ska hjälpa gravida kvinnor men även hur man ska minska födelsetalen. Folk som bor inom 10-15 km från Dharampur stad åker till sjukhuset för att föda barn. Efter ett regeringsbeslut så är det gratis att föda barn på sjukhuset och det beror på att man vill minska dödligheten för kvinnor och barn. I de mer avlägsna byarna har man utbildat en barnmorska och henne har man försett med sterila instrument. Det finns även en person som åker runt i byarna och försöker ha uppdaterad information om de kvinnor som är gravida. En till två gånger i månaden organiserar paret Vyas och personer från en organisation i Surat möten för kvinnorna. Till dessa träffar kommer gravida kvinnor eller kvinnor som precis har fått barn. Kvinnorna har oftast promenerat flera kilometer i svår terräng med sina nyfödda barn för att komma till mötena. Kvinnorna blir tilldelade två påsar med utsäde till spenat som de ska äta för att få järn till sig 7
själva och bebisarna. Kvinnorna får även proteinkakor. Tanken är att endast mammorna ska äta detta men många väljer att ge till sina barn eftersom nöden är så stor. Vid dessa möten pratar Kokila om steriliseringar. Kvinnorna måste föda färre barn så att de kan ta hand om de barn som de redan har. Många av kvinnorna var endast unga flickor. De kunde ha ett barn på sex månader och de var gravida igen. Det var svårt att veta hur gamla barnen var eftersom man inte hade koll på hur länge sedan det var när barnet föddes. Är det ett barn som utvecklats normalt? Eller är barnet ett år fast det ser ut som sex månader? Massgiftermål I projektet har man också skapat massgiftermål. Många av byborna har inte råd att gifta sig men de har flera barn tillsammans. Det är samtidigt enligt tradition viktigt att vara gift innan man dör och därför skapade man massgiftermål där det kunde vara 50-100 par som gifte sig samtidigt. För att delta fick personerna betala en liten summa. Det var mycket uppskattat och det är någonting som andra organisationer har tagit till sig. Avslutningsvis Projekten som Bhikhu och Kokila driver i Dharmapur Indien är många. Kokila ansvarar för och är mest intresserad av utbildningen för människorna och Bhikhu jobbar med de ekonomiska frågorna och kampen mot fattigdom. De projekt som vi har redovisat lite kortfattat här är de stora projekten som paret arbetar med. De arbetar dygnet runt. Telefonen ringer hela tiden. De är så engagerade och paret drivs av en oerhört stark vilja att skapa förbättring i området. Det är otroligt fascinerande att möta människor som är villiga att ge upp all bekvämlighet och avsäga sig egna tillgångar för att hjälpa andra människor till ett bättre liv. Tänk om alla bara gjorde en liten del av vad dessa personer gör, vilken fantastisk värld vi skulle leva i. Ingela Hallin och Jeanette Björnskiöld 8