Information till prospekteringsföretag i Västerbotten

Maj 2010 Information till prospekteringsföretag i Västerbotten OMRÅDEN SOM KRÄVER SÄRSKILD HÄNSYN

Nationalparker Syftet med nationalparker är att bevara ett större sammanhängande område av en viss landskapstyp. Enligt 3 kap. 6 minerallagen får prospektering inte bedrivas i en nationalpark eller i ett område som en statlig myndighet hos regeringen begärt ska avsättas som nationalpark. I Västerbotten finns en nationalpark: Björnlandet i Åsele kommun. Natur- och kulturreservat Reservat är den vanligaste formen av områdesskydd. Syftet med reservatsbildning är att bevara vissa värden, som kan vara biologiska, geovetenskapliga eller kulturhistoriska. Alla reservat har en egen skötselplan för hur man ska arbeta för att uppnå eller bibehålla dessa värden. För varje reservat finns också särskilda föreskrifter, s.k. reservatsbestämmelser, som reglerar vad man får och inte får göra i reservatet. Reservatsbestämmelserna anpassas specifikt till varje reservat och kan vara mycket varierande beroende på vilka motiv som ligger bakom reservatsbildningen. Därför är det alltid nödvändigt att ta reda på vad som gäller inom just det område där prospekteringen ska utföras. Vanligtvis är markpåverkande åtgärder, som t.ex. grävning, schaktning, borrning och avverkning, förbjudna. Dispens från reservatsbestämmelserna söks hos Länsstyrelsen enligt 7 kap. 7 miljöbalken. För att erhålla dispens krävs att det finns särskilda skäl och att det inte strider mot områdesskyddets syfte. Ju mer ingripande en åtgärd är desto starkare måste skälen vara för att åtgärden ändå ska få vidtas. En erhållen dispens kan förenas med villkor. I Västerbotten finns för närvarande 190 naturreservat och två kulturreservat. Många av dem ingår i nätverket Natura 2000 (se nästa sida). Mer information om reservaten och reservatsbestämmelserna finns hos Länsstyrelsen. (http://www.ac.lst.se/naturochmiljo/soknaturreservat) (http://www.ac.lst.se/kulturmiljo/kulturreservat)

Natura 2000-områden Natura 2000 inrättades inom EU för att motverka utrotningen av växter och djur och för att förhindra att deras livsmiljöer förstörs. Två direktiv, art- och habitatdirektivet samt fågelskyddsdirektivet, utgör grunden för EU:s naturvårdspolitik och syftar till att skapa ett ekologiskt nätverk av skyddade områden i Europa. Områdesspecifika bevarandeplaner beskriver de skyddsvärda arterna och naturtyperna, potentiella hot mot områdets värden samt vilka förebyggande åtgärder som behövs för att säkra en gynnsam bevarandestatus. Bevarandeplaner fungerar också som vägledande beslutsunderlag för bl.a. tillståndsprövningar enligt 7 kap. 28 a miljöbalken. Trots att många Natura 2000-områden även är skyddade som nationalparker eller reservat krävs alltid i enlighet med 7 kap. 28-29 miljöbalken ett särskilt tillstånd för åtgärder eller verksamheter som på ett betydande sätt, direkt eller indirekt, kan påverka miljön i ett Natura 2000-område. Samtliga Natura 2000-områden är dessutom skyddade som riksintressen enligt 4 kap. 8 miljöbalken. Tillstånd söks hos Länsstyrelsen och en miljökonsekvensbeskrivning (MKB) i enlighet med 6 kap. miljöbalken ska bifogas ansökan. Tillstånd får lämnas endast om verksamheten eller åtgärden, ensam eller tillsammans med andra pågående eller planerade verksamheter eller åtgärder, inte utsätter den skyddsvärda miljön/de skyddsvärda arterna för skada eller störning som på ett betydande sätt försvårar bevarandet. Om det finns en risk för skada eller störning, kan det vara klokt att antingen pröva andra, mindre miljöpåverkande metoder eller helt avstå från verksamhet i området. I Västerbotten finns för närvarande 249 Natura 2000-områden. (http://www.ac.lst.se/naturochmiljo/natura2000)

Vattenskyddsområden Det är viktigt att vattenskyddet för såväl enskilda som kommunala vattentäkter beaktas. Ett vattenskyddsområde kan vara ett mark- eller vattenområde vars syfte är att skydda en grund- eller ytvattentillgång som idag utnyttjas eller i framtiden kan komma att utnyttjas för vattentäkt (7 kap. 21 miljöbalken). Föreskrifter och restriktioner gällande markpåverkande åtgärder, som t.ex. schaktningsarbeten, grävning och täktverksamhet, kan förekomma inom vattenskyddsområdet. Grundregeln är att vattenskyddsområdet utgörs av hela tillrinningsområdet till vattenförekomsten. Olika skyddszoner kan dock förekomma och vad som är tillåtet inom respektive zon bestäms av avståndet till vattenförekomsten eftersom den naturliga barriärförmågan normalt minskar ju närmare vattenresursen man kommer. Dispens från ett vattenskyddsområdes föreskrifter söks hos Länsstyrelsen. Dispens kan beviljas om det finns särskilda skäl (7 kap. 22 miljöbalken). Även berörd kommun ska kontaktas vid planering av prospektering inom ett skyddsområde för vattentäkt. Om prospekteringen innebär att arbete eller åtgärder ska göras i direkt anslutning till ett vattenområde krävs också tillstånd enligt 11 kap. miljöbalken. Karta över viktiga grundvattenområden i Västerbotten: http://www.sgu.se/dokument/service_sgu_publ/rm_115_gv-omraden-vastbott.pdf. Fornlämningar Såväl kända som okända fornlämningar är skyddade enligt 2 kap. kulturminneslagen. Skyddet inkluderar också det s.k. fornlämningsområdet runt lämningen. Fornlämningsområdet finns för att man ska kunna se och förstå fornlämningen i sin miljö. Det är verksamhetsutövarens ansvar att ta reda på om en fornlämning berörs av prospekteringen. Länsstyrelsen kan bidra med information om kända fornlämningar och deras fornlämningsområden. Om en fornlämning berörs av prospekteringsarbetet krävs samråd med Länsstyrelsen. Tillstånd till eventuella ingrepp i en fornlämning söks hos Länsstyrelsen. Om en okänd fornlämning skulle påträffas vid arbete inom eller utanför prospekteringsområdet ska allt arbete avbrytas i den del av området som berör fornlämningen och Länsstyrelsen ska underrättas.

Kända fornlämningar finns redovisade i det digitala fornminnesregistret, FMIS. Yrkesverksamma kan ansöka om en särskild inloggning för att ladda ner och använda GIS-informationen. (http://www.fmis.raa.se/cocoon/fornsok/search.html) Naturminnen I enlighet med 7 kap. 10 miljöbalken kan ett särpräglat naturföremål, som t.ex. en gammal ek eller spår från istiden, anges som naturminne om det behöver skyddas eller vårdas särskilt. Skyddet inkluderar även det omkringliggande område som krävs för att bevara naturföremålet och ge det behövligt utrymme. Miljöbalkens föreskrifter om naturreservat gäller även för naturminnen. I Västerbotten finns för närvarande 12 naturminnen. Skyddet omfattar boträd, gamla tallar, en dicotypgran, flyttblock samt enstaka natur- och kulturmiljöer. Mer information om naturminnenas lokalisering finns tillgänglig på Länsstyrelsernas GIS-webb. (http://gis.lst.se/lstgis) Djur- och växtskyddsområden Enligt 7 kap. 12 miljöbalken kan områden med särskilda djur- eller växtarter erhålla extra skydd utöver det som redan ges i miljöbalken och jakt- och fiskelagstiftningen. Inom dessa områden kan jakt och fiske hindras eller så kan det råda tillträdesförbud under hela eller delar av året. Föreskrifter som inskränker rätten till jakt och fiske eller allmänhetens eller markägarens rätt att uppehålla sig inom området kan då meddelas. Ett vanligt syfte är att skydda fåglar under deras häckningstid. I Västerbotten finns två fågelskyddsområden och ett antal naturreservat med tillträdesförbud under vissa delar av året. Mer information om djur- och växtskyddsområdenas lokalisering finns tillgänglig på Länsstyrelsernas GIS-webb. (http://www.ac.lst.se/naturochmiljo/lanetsnatur/ovrigskyddadnatur/fagelskyddsomraden) (http://gis.lst.se/lstgis/lstsverige/)

Naturvårdsområden När miljöbalken trädde i kraft upphörde den gamla naturvårdslagen att gälla. Naturvårdsområden är en äldre form av områdesskydd som fanns i naturvårdslagen. Enligt övergångsbestämmelserna till miljöbalken ska naturvårdsområden, vid tillämpningen av miljöbalken, behandlas som naturreservat, dvs. regelverket för naturreservat gäller även för dessa områden. Däremot gäller de skyddsbestämmelser som meddelades i naturvårdslagen. Det finns sex naturvårdsområden i Västerbotten: Piparböle och Sladan i Umeå kommun, Burehällorna och Marranäsvältan i Skellefteå kommun samt Rödåborg och Lerfallet i Vindelns kommun. Biotopskyddsområden Skyddsvärda biotoper (livsmiljöer) återfinns ofta som mindre mark- och vattenområden insprängda i det vardagliga landskapet. Dessa biotoper har stor betydelse för den biologiska mångfalden eftersom de fungerar som habitat för många växt- och djurarter, vilkas överlevnad är helt eller delvis beroende av att dessa områden bevaras. I jordbrukslandskapet finns ett antal biotoper som anses ha så höga värden att de omfattas av ett generellt skydd enligt 7 kap. 11 miljöbalken. Det gäller t.ex. alléer, odlingsrösen, stenmurar, åkerholmar, småvatten samt källor och våtmarker på jordbruksmark. I skogsmiljö har Skogsstyrelsen möjlighet att peka ut enskilda miljöer som biotopskyddsområden. Exempel på sådana miljöer är strandskogar, myrholmar, brandfält, gamla naturskogsartade lövbestånd, ravinskogar, sumpskogar och äldre skogsbeten. Biotopskyddet innebär att verksamheter inte får bedrivas om de kan skada naturmiljön. Dispens kan sökas om det finns särskilda skäl. Dispens från biotopskyddet söks hos Länsstyrelsen. Om det gäller skogsmark är det däremot Skogsstyrelsen som prövar ansökan om dispens.

Områden av riksintresse Områden av riksintresse är unika miljöer som anses vara speciellt värdefulla ur ett nationellt perspektiv. Det handlar om mark- och vattenområden som har olika skyddsbehov, t.ex. för att de är känsliga ur ekologisk synpunkt, innehåller värdefulla mineral eller är särskilt lämpliga för industrianläggningar. Att ett område klassats som riksintresse betyder att det väger tyngre än lokala allmänna intressen. Riksintresset ska prioriteras i den fysiska planeringen av området. Det är inte ovanligt att områden av riksintresse överlappar varandra och då ska företräde ges till det eller de ändamål som på lämpligaste sätt främjar en långsiktig hushållning med marken, vattnet och miljön i övrigt (3 kap. 10 miljöbalken). Det finns riksintressen för flera olika samhällssektorer. Områden av riksintresse för naturvård, friluftsliv och kulturmiljövård är utpekade enligt 3 kap. 6 eller 4 kap. miljöbalken. Riksintressen för naturvård representerar huvuddragen i svensk natur, belyser landskapets utveckling (genom t.ex. landhöjning) och visar på mångfalden i naturen. Områden av riksintresse för friluftslivet är värdefulla p.g.a. särskilda natur- och kulturkvaliteter och för att de är lättillgängliga för allmänheten. Riksintressen för naturvård och friluftsliv karakteriseras ofta av stora sammanhängande arealer med för regionen typiska miljöer. Även mindre områden kan anges som riksintressanta om de innehåller t.ex. geologiska formationer eller naturtyper som är sällsynta i landet eller rentav unika internationellt sett. Riksintressen för kulturmiljövård kan vara allt från små miljöer som speglar en speciell historisk epok till vidsträckta kulturlandskap som utvecklats under en lång tid. Områden av riksintresse för naturvård, friluftsliv och kulturmiljövård ska skyddas mot åtgärder och verksamheter som kan skada miljön påtagligt. I områden med s.k. obrutet fjäll (4 kap. 5 miljöbalken) får, enligt minerallagen, prospekteringsarbeten endast ske med Länsstyrelsens medgivande. I Västerbotten finns idag 131 områden som är av riksintresse för naturvård. Dessa områden utgör en avsevärd andel av länets yta och ungefär hälften är skyddade i form av reservat eller nationalpark. I länet finns också 52 kulturmiljöer av riksintresse samt 10 riksintressen för friluftslivet. Mer information om riksintressenas lokalisering finns tillgänglig på Länsstyrelsernas GIS-webb. På Länsstyrelsens hemsida finns utförliga områdesbeskrivningar av riksintressen för naturvård och kulturmiljövård. (http://www.gis.lst.se/lstgis/lstsverige/) (http://www.ac.lst.se/naturochmiljo/lanetsnatur/riksintressefornaturvard) (http://www.ac.lst.se/kulturmiljo/riksintressen)

Rennäringens riksintressen är fastställda enligt 3 kap. 5 miljöbalken. Områden som kan ha riksintressestatus inkluderar flyttleder, övernattningsbeten, naturliga samlingsställen, svåra passager, speciella betesområden, områden kring för rennäringen viktiga anläggningar samt renhagar. Områden av riksintresse för rennäringen ska skyddas mot verksamheter och åtgärder som påtagligt kan försvåra rennäringens bedrivande. Renskötsel bedrivs inom hela Västerbottens län. Vid prospekteringsarbeten ska berörd sameby alltid kontaktas för att minimera eventuella störningar för rennäringen. Detta gäller oavsett om prospekteringen berör ett riksintresseområde eller inte. På respektive samebys hemsida finns ytterligare information samt dokument som anger vilka riksintressen för rennäring som finns i den aktuella samebyn och hur rennäringen använder marken. Mer information om riksintressenas lokalisering finns tillgänglig på Länsstyrelsernas GIS-webb. (http://www.sametinget.se/8382) (http://www.gis.lst.se/lstgis/lstsverige/) I 3 kap. 7 miljöbalken meddelas att mark- och vattenområden som innehåller fyndigheter av ämnen eller mineral som är av nationellt intresse ska skyddas mot åtgärder som påtagligt kan försvåra utvinningen av dessa. Detta gäller främst ämnen eller mineral som är eller kan bli viktiga för landets materialförsörjning. I Västerbotten finns idag 22 områden som innehåller riksintressanta fyndigheter av ämnen och mineral. Mer information om riksintressenas lokalisering finns tillgänglig på Länsstyrelsernas GISwebb. (http://www.sgu.se/sgu/sv/samhalle/malm-mineral/riksintressen/riksintresse.htm) (http://www.gis.lst.se/lstgis/lstsverige/) Att ett område är utpekat som riksintresse för vindbruk innebär att området bedöms, i enlighet med 3 kap. 8 miljöbalken, som särskilt lämpligt för elproduktion från vindkraft. Bedömningen baseras på bl.a. vindhastigheten (medelvind) i området. Riskintresseområden för vindbruk finns både på land och ute till havs. För närvarande finns det 74 områden som är av riksintresse för vindbruk i Västerbotten. http://www.energimyndigheten.se/sv/om-oss/var-verksamhet/framjande-av-vindkraft1/byggavindkraftverk-/riksintresse-vindbruk-/

Övriga skyddade eller skyddsvärda områden Landets större våtmarker har vid en rikstäckande inventering klassificerats utgående från hur höga naturvärden de har. Våtmarker av klass 1 har de högsta värdena. Baserat på denna inventering har Naturvårdsverket pekat ut ett antal våtmarker som är särskilt skyddsvärda. De finns presenterade i myrskyddsplanen, vars syfte är att ge dessa våtmarker ett långsiktigt skydd. Inom Västerbottens län är 34 myrar utpekade i myrskyddsplanen. Ungefär 20 % av Västerbottens län upptas av våtmarker och i enlighet med miljömålet Myllrande våtmarker är målsättningen att huvuddelen av länets myrar och sumpskogar även i framtiden ska bevaras som naturliga våtmarker så att deras ekologiskt viktiga funktioner bibehålls. Länsstyrelsen strävar dessutom mot att samtliga våtmarker av klass 1 och 2 (mycket höga respektive höga naturvärden) ska skyddas från åtgärder och verksamheter. Både våtmarksinventeringen och myrskyddsplanen går att ladda ner från Länsstyrelsernas GIS-webb. (http://www.naturvardsverket.se/documents/publikationer/myrskyddsplan_sammanst.htm) (http://www.ac.lst.se/naturochmiljo/lanetsnatur/vatmarker/skyddavvatmarker) (http://www.ac.lst.se/naturochmiljo/lanetsnatur/vatmarker/vatmarksinventeringen) (http://www.gis.lst.se/lstgis/) Länsstyrelsen har, i samarbete med Naturvårdsverket, inventerat förekomsten av naturgrus, dvs. material som naturligt sorterats av rinnande vatten, vågor eller vind. Naturgrus är en icke förnybar resurs och målet med inventeringen är att alla geologiska bildningar med högsta skyddsvärde (klass 1) samt huvuddelen av dem som har nästhögsta skyddsvärde (klass 2) ska bevaras. Länsstyrelsens naturgrusinventering omfattar samtliga kommuner i Västerbotten och presenteras i ett antal rapporter med kartor och beskrivningar. Inventeringarna finns i tryckt form och kan beställas hos Länsstyrelsen (ange aktuell/a kommun/er). Verksamhetsutövare kan även ladda ner naturgrusinventeringen från Länsstyrelsernas GIS-webb. (http://www.ac.lst.se/naturochmiljo/lanetsnatur/grusochlandskapsformer) (http://www.gis.lst.se/lstgis/)

Nyckelbiotoper är livsmiljöer som, utifrån en samlad bedömning av områdets struktur, artsammansättning, historia och fysiska miljö, anses vara extra betydelsefulla. I dessa biotoper lever ofta känsliga och sällsynta växt- och djurarter, varav många är rödlistade. Begreppet används främst inom skogsbruket. Skogsstyrelsen har genomfört nyckelbiotopsinventeringar på småskogsbrukets marker medan storskogsbruket själva inventerar sina marker. (http://www.skogsstyrelsen.se/episerver4/templates/snormalpage.aspx?id=13069) Naturvårdsverket har pekat ut ett antal ängs- och hagmarker samt s.k. helhetsmiljöer som långsiktigt bör bevaras. Länsstyrelsen har, i samarbete med Jordbruksverket, gjort en regional inventering av ängs- och betesmarker i Västerbotten. Resultaten av inventeringarna finns registrerade i en databas (Tuva), som nås via Jordbruksverkets hemsida. Verksamhetsutövare kan även ladda ner ängs- och hagmarksinventeringen från Länsstyrelsernas GIS-webb. (https://etjanst.sjv.se/tuva2/site/index.htm) (http://www.gis.lst.se/lstgis/) Terrängkörning inkluderar all körning i terräng med motordrivna fordon. All naturmark utanför väg, t.ex. åker, äng, skog, hedmark, stränder och kalfjäll, räknas som terräng. Detsamma gäller för stigar, vandringsleder och motionsspår. I enlighet med terrängkörningslagen är all körning på barmark i terräng generellt förbjuden. Länsstyrelsen kan besluta om dispens i enskilda fall där särskilda skäl föreligger. Vid prövningen ska risken för skada eller störning på mark och vegetation samt djur- och friluftsliv beaktas. Kalfjäll, myrmarker och tallhedar är speciellt känsliga för barmarkskörning. Risk för skada eller störning på djurlivet ska särskilt beaktas under arters parningsoch häckningssäsong. Dispens för terrängkörning i dessa områden och under dessa tidsperioder ges med stor försiktighet. Om möjligt ska eventuell terrängkörning utföras under vintern eftersom snötäcket bidrar till att skydda mark och växtlighet. Andra försiktighetsåtgärder för att så långt som möjligt minimera skada och störning är att anpassa färdvägen till slitagetålig mark, att använda fordon som är så skonsamma som möjligt mot mark och vegetation samt att hastighet och färdsätt anpassas så att djur och människor inte störs i onödan. Observera att markägarens medgivande alltid krävs vid barmarkskörning, även om Länsstyrelsen gett dispens. (http://www.ac.lst.se/naturochmiljo/terrangkorning)