Installationstal Högskolan Kristianstad onsdagen den 29 maj 2013 Kära kollegor, vänner och familj. Jag vaknar fortfarande med frågan: Hur lyckades denne fattige grabb från dalmatiska Split bli chef för en statlig myndighet i Sverige? Och jag kan inledningsvis säga att inget har kommit gratis eller varit självklart. Jag har arbetat hårt för varje framgång, men en dag som denna känner jag både tacksamhet och glädje. Med dessa ord vill jag även hylla den svenska meritokratin, som Karl XI lade grunden till. Precis som man kan dedicera en bok, så vill jag dedicera detta tal och detta ögonblick till min salig far, Rifet, och min salig morfar Emilio, som brukade säga om mig, när jag var liten, att jag antingen kommer att bli väldigt korkad eller väldigt klok. Efter att jag för 12 år sedan hållit ett föredrag vid kroatiska akademin i Zagreb, så sade min morfar till mig att han nu hade fått svar. Vad han drog för slutsats nämnde han däremot inte. Låt oss i dag hoppas att det var det senare. Efter 30 år har jag lämnat mitt älskade Lunds universitet, men man kan älska flera samtidigt. Min kärlek till akademin överträffas endast av min kärlek till min familj; min vackra och sensibla fru, Catarina, som med sitt skratt alltid får mig att uppskatta livet, vår flicka, Linnea, som tidvis får mig att glömma åldrandet, men kanske ofrivilligt också bidrar till det, min stilige och starke rugbyspelande son William, som i 15 år varje dag fullständigt omedvetet ger mig en lektion i livets mening, och i det mysterium som heter DNA. Catarina, Linnea och William vi är på denna resa tillsammans, ni är min kompass i en allt mer komplicerad värld. 1
Jag är stolt, glad och hedrad att för snart fyra månader sedan tagit över manteln som ny rektor för en välskött högskola i nordöstra Skåne. För detta tackar jag den tidigare ledningen med Lars Carlsson som rektor. Samtidigt vet vi alla att en god och välskött högskola, precis som alla andra organisationer, bygger på den goda verksamhet som alla medarbetare bidrar till. Vad vi vill åstadkomma är inget som en rektor kan göra ensam. Det krävs ett brett samarbete mellan alla medarbetare, våra studenter och hängivna studentrepresentanter. Jag tar med andra ord över stafettpinnen med glädje, tacksamhet och med förhoppningen att mitt eget bidrag de närmaste sex åren skall bygga vidare på det goda arbete som redan utförts, och självklart med förhoppningen att vi skall bli ännu bättre. Högskolan har inte bara fått en ny rektor. Vi har en ny styrelse med Bo Lundgren som ny ordförande, en ny prorektor i Ann-Sofi Rehnstam Holm, och en ny förvaltningschef i Thomas Achen, en ny sektionschef för Hälsa och Samhälle, Stefan Hellmer. Samtidig har den förra prorektorn, Agneta Erfors, utnämnts till ny vicerektor med ansvar för kvalitetsarbetet. Tillsammans med dem som står för kontinuiteten, det vill säga vicerektor Lena Persson, och sektionscheferna Henrik Svensson och Anna Brümmer, är vi nu en ny och slagkraftig ledning. Vi, Högskolan Kristianstad, är måhända ett litet lärosäte, men vi är stolta och starka. Låt oss även vara lite kaxiga, ett slags akademisk Mike Tyson, som orädd slår hårt och precist. Som gammal rugbyspelare är jag tränad att alltid springa rakt fram och aldrig backa. Men jag är också fostrad till insikten att väldigt lite kan uppnås på egen hand. Det är endast i det gemensamma och outtröttliga lagarbetet som vi kan höja vår verksamhet till excellens. Och dit måste vi alltid sikta. 2
Vår målsättning är att utbilda landets mest anställningsbara studenter, och vår profilerade bas är en rad mycket goda professionsutbildningar. Vi är i framkant med de verksamhetsförlagda utbildningarna, vilkas framgångar väcker viss avund runt om i landet. Detta är en god plattform och en målsättning inför framtiden, det är dessutom samhällsnyttigt och helt i linje med statsmakternas önskemål, men vi måste samtidigt akta oss för att bli alldeles för instrumentella och nyttoinriktade. Vi får inte göra avkall på det som är akademins själ, det självständiga, kritiska och analytiska tänkandet, det som sammanlänkar oss med Platons akademi, medeltidens klosterväsende, upplysningstiden, Wilhelm von Humboldts bildningsideal, det moderna forskningsuniversitetet, och leder oss hela vägen ut till en liten bit gammal militärmark i Kristianstad. Men för att denna fantastiska utveckling, detta arv inte skall brytas, väljer jag att citera den italienske författaren Giuseppe di Lampedusa, som i sin bok Il Gattopardo, Leoparden, skrev: Om vi vill att saker skall förbli som de är, så måste saker förändras. I hjärtat av det akademiska tänkandet är vi alla humanister. Det är ett slags humaniora som är ett tänkande om kunskapens roll i ett existentiellt sammanhang. Vi bär därmed både på våra förfäders arv och på våra barns hopp. Det utmärker oss också som människor och goda demokratiska medborgare. Vi är således både kulturförvaltare och lotsar till framtiden. Det vi gör, eller avstår från att göra, kommer framtida generationer döma oss för. Högskolan Kristianstad bidrar mycket till nordöstra Skånes, Blekinges och södra Smålands kompetensförsörjning, vi har ett stort ansvar för detta. Men vi är också en del i ett nationellt och internationellt sammanhang, Detta kan låta svindlande och stort, och det är just därför vi behöver den där känslan av kaxighet. Vi kan göra skillnad, om än begränsad, i ett större sammanhang. 3
Jag känner även skolpojkens nyfikenhet och glädje vid mina möten med hälso- och naturvetenskapen. Min personliga stolthet över att vara rektor för en högskola med en forskningsmiljö som Man & Biosphere Health, våra vattenprojekt och miljöteknik är stor. Kan det bli mer främjande av vår natur och kultur? Det är ett bidrag till hållbar utveckling i det som är livets början och mänsklighetens fortlevnad och överlevnad. Vi kan med glädje notera att Högskolan Kristianstad är en eftertraktad högskola. Det totala antalet sökande har ökat med 51 procent jämfört med höstterminen 2012. Detta är, med undantag för specialhögskolorna, den största procentuella ökningen bland alla svenska läroskasäten. I Universitetskanslerämbetets kvalitetsutvärderingar rankas några av våra utbildningar bland de bästa i landet. Vår master i psykologi och vår ekonomiutbildning har med omdömena mycket hög kvalitet lagt ribban. Trots vår kraftiga övervikt för utbildningssidan är vår forskning av mycket god kvalitet. Men vi måste förstärka vår forskningsvolym, både grundforskning och tillämpad. Vi måste bli mycket bättre på att vinna hem externa medel. Och detta kan vi lyckas med i god samverkan med näringsliv, kommunala, regionala och statliga myndigheter och andra lärosäten. Sådana goda exempel har vi en del, men vi måste skapa fler. Särskilt glädjande och fruktbara samarbeten finner vi inom Lärosäten Syd, det lokala näringslivet, Region Skåne och med Kristianstad kommun. Vi måste också förstärka vår forskning för att lyckas få examensrättigheter i forskarutbildningen. Vi måste visa Universitetskanslersämbetet att vi har ett antal forskningsplattformer och undervisningsmiljöer som håller hög kvalitet, och att detta går att förmedla till forskarstuderande på ett systematiskt och kvalitativt sätt. Den eventuella rädslan för bristande kvalitet i dessa sammanhang måste övervinnas med idogt arbete och med övertygelsen att vi som lärare och forskare på högskolan lever i en 4
inneboende kvalitetskultur, med en ständigt pågående självvärdering och ömsesidig kollegial utvärdering. Vi är duktiga på breddad rekrytering, men vi måste bli bättre på breddad genomströmning. I ärlighetens namn så kan vi se hur studenternas språkkunskaper förfaller år för år. Det har under året kommit ett antal alarmerande rapporter om hur läsförståelsen och skrivkunnigheten har nått en katastrofalt låg nivå. Kollegor vid andra svenska lärosäten vittnar om hur studenter saknar förmåga att uttrycka sig både muntligt och skriftligt, hur de inte klarar av att läsa kurslitteraturen, missförstår muntlig och skriftlig information. Detta är mycket allvarligt, och det är ett problem som emanerar från samtida samhällsproblem och en värld i snabb förändring. De problem vi på högskolenivå upplever i dag har självklart flera komplicerade förklaringar som dessutom går långt bortom en ständigt kritiserad ungdomsskola. Problemen i grundskola och gymnasium har lett till en skoldebatt som ibland tycks vara frikopplad från trenderna och förändringarna i vårt samhälle. När man i Malmö för inte så länge sedan beslöt att stänga Rosengårdsskolan, kunde man läsa (SDS 7/5-2013) om barn, som nu skall flyttas till andra skolor runt om i staden, och säger att de skall börja i svensk skola, och lära känna svenska folket. De flesta är födda och uppväxta i Sverige. Jag tänker då tillbaka på min egen uppväxt och skolgång i Malmö och undrar hur vi kunde hamna i denna situation? När man jämför sig med den framgångsrika skolan i Finland, kan jag konstatera att Finland i dag påminner om det Malmö mina föräldrar och jag kom till 1966. På Lindängen i Malmö, där jag gick mina första sex år i skolan, var de enda två barnen i min klass med utländsk bakgrund en dansk pojke och jag. Lindängen i dag påminner mer om Rosengård än Sverige på 60-talet eller Finland 2013. Jag har inte ett svar på hur vi ändrar detta, åtminstone ser jag inte några snabba och enkla lösningar. Jag är däremot fullständigt övertygad om att 5
vi alla med gemensamma krafter måste arbeta för att vända denna oroväckande trend. Och till dem som oroar sig för sänkta krav och en devalvering av högre utbildning, vill jag säga: Se det större sammanhanget. Här krävs en kraftig samhällelig mobilisering, där inte minst våra lärare i lärarutbildningen varje dag ägnar sin tid åt att med god kvalitet dra sitt strå till stacken. Som lärosäten finns vi mitt i samhället, och även om problemet inte har sina rötter hos oss är det vår samlade uppgift att med vår kunskap, vårt problematiserande nytänkande och engagemang bidra till samhällets utveckling och förbättring. För mig är samhällsengagemanget en självklar del av det akademiska arbetet. Och från ett personligt perspektiv har min kärlek till språk, särskilt det svenska, varit starkt förknippad med mitt eget öde och utveckling. Om jag får rikta endast en vädjan till studenterna så är det att aldrig sluta förkovra sig i det vackra svenska språket, men även i engelska och helst i flera andra främmande språk. I hörandeförsamlingen med studenterna blev jag påmind om att ett av Högskolan Kristianstads problem är att vi syns och hörs alldeles för lite. Jag hörde nöjda omdömen om lärarna, om utbildningarna och om lärosätet generellt, men också en frustration över okunnigheten i landet om vår existens. Samma påpekande framfördes av styrelsens rekryteringsråd. Jag ser det därför som ett av mina särskilda uppdrag som rektor att se till att vår goda verksamhet syns och hörs klart och tydligt i Skåne, i Sverige och internationellt. Vi kan likt våra duktiga Kristianstadsjuksköterskor bli ett begrepp som är synonymt med kvalitet. Och som jag inledde ingenting kommer gratis eller av sig själv. Vi måste alla dra vårt strå till stacken. Då kommer vi att få anledning att fira högskolan och våra gemensamma framgångar flera dagar om året. Alla dagar borde vara lite som Högskolans Dag! 6