Överassistent i mediepedagogik Pedagogiska fakulteten Åbo akademi Vasa Är TV skadligt för barn? Påverkas barn och ungdomar av TV- och videovåld? Hur skall vi som vårdnadshavare och lärare förhålla oss till barns TV-tittande? Dessa frågor och liknande ställer många vuxna idag. Jag vill i min artikel diskutera frågorna och belysa dem ur olika perspektiv. Rädsla är en naturlig reaktion på det okända. Det vi inte har kunskap om skrämmer oss och gör att vi drar oss undan. Detta faktum gäller en stor del av den barn- och ungdomskultur som föräldrar och andra vuxna känner sig främmande inför. Det ligger nära till hands att förbjuda TV-tittande och på detta sätt förhindra den eventuellt onda influens som kan drabba barn och ungdomar. Artikel 13 i FN:s konvention om mänskliga rättigheter för barn ger massmedier en erkänsla för den viktiga uppgift de utför. Konventionsstaterna uppmanas att säkerställa att barn har tillgång till information och material från olika nationella och internationella källor, särskilt sådant som syftar till att främja dess sociala, andliga och moraliska välfärd och fysiska och psykiska hälsa. Att ta del av information via medier hör till en av barnets mänskliga rättigheter samtidigt som artikeln uppmuntrar till utveckling av lämpliga riktlinjer för att skydda barnet mot information och material som är till skada för barnets välfärd. Forskning kring mediernas effekter på barn och ungdomar och studier av medievåld har i USA pågått sedan 1920-talet. Som en naturlig följd av ökad förekomst av medier har den intensifierats under de senaste åren (von Feilitzen 1998). Begreppet medievåld Den s.k. La Marsh Comission (the 1976 Royal Commission on violence in the Communications Industry) har definierat begreppen våld och medievåld. Definitionerna har stått som grund för kanadensiska studier beträffande våldsmässigt innehåll i TV, på film och i TV-nyheter.
2 Våld definieras som en aktivitet som på ett skadligt sätt inkräktar på individers eller gruppers fysiska, psykiska eller sociala välmåga. Våld eller våldets effekter kan till sin omfattning vara antingen minimala eller katastrofala. Våldet kan uppstå naturligt eller vara konstruerat av människan. Våldet kan vara riktat gentemot människor eller egendom. Det kan antingen försvaras eller inte försvaras av vissa normer men inte av andra. Våldet kan vara verkligt eller symboliskt. Det kan antingen uppstå plötsligt eller tillkomma gradvis. Medievåldet som avbildas på film, på TV, presenteras som ljud, som tryckalster eller som föreställning innebär inte nödvändigtvis detsamma som våld i det verkliga livet. Företeelser som inte betraktas som våldsamma i verkligheten kan i avbildad form uppfattas som våldsamma. Det våld som presenteras i medierna kan nå en större publik än vad det våld som förekommer i verkligheten dan. Medierna har möjligheter att använda sig av många artificiella konstgrepp för att antingen minimera eller utveckla de emotionella och sociala effekterna. Barn tar skada av medievåld På 1960-talet utvecklade professor George Gerbner (Dekanus för Annanberg School of Communications vid Univerity of Pennsylvania.) den s.k. kultivationsteorin. Enligt kultivationsteoretikerna har TV-n en inverkan på lång sikt och effekterna är små, gradvisa, indirekta men kumulativa och signifikanta. De hävdar att TV-tittarna, ju mer de tittar på TV desto mer börjar tro på den verklighet som TV-n beskriver (Chandler 1995). Enligt Gerbner (1995) utgör våld på TV en signal till barn och unga att de vuxna betraktar detta som en normal företeelse. Han hävdar vidare att tittare och konsumenter av TV-våld blir avtrubbade och förlorar därmed sin empatiska förmåga. Rönnberg (1997) kritiserar detta förhållningssätt. Hon menar att barn väl kan skilja mellan fiktion och verklighet. Det fiktiva våldet i t.ex. en TV-film är försett med markörer vilka signalerar till tittaren att detta inte är på riktigt. Sådana markörer är t.ex. musik och ljudeffekter. Avsaknaden av sådana markörer vittnar om att våldet sker i verkligheten. T.ex. TV-nyheter saknar sådana fiktionsmarkörer. Rönnberg anser därför att barn skall skyddas mot det verkliga våldet som förekommer bl.a. i TVnyheter. Huesman (1986; 1994) framhåller att tendensen till våld finns inkodat i barnens föreställningsvärld. Detta innebär att det våld, som barn och ungdomar tar del av i form av bio- och TV-filmer, dataspel och andra medieprodukter, förstärker redan befintliga
3 våldsbetonade strukturer. Detta gäller såväl barn som växer upp i krigsdrabbade länder som barn i våldsbenägna familjer. På detta sätt fungerar våldsbudskapet i medierna som modell för barn och ungdomar med våldsbenägenhet. Distanserat reflekterande TV-tittande Rönnberg (1996) framhåller att fördelen med TV är att barns tittande är distanserat. Det är svårt att reflektera över situationer man själv är inblandad i men TV-tittandet däremot möjliggör reflektion över bekanta situationer. Det fiktiva våldet betraktar Rönnberg som enbart positivt. Det är tryggt att i fantasin ge sig ut på farofyllda äventyr. Barn upplever sig trygga för att de vet att de har fantastiska hjältar på sin sida De kan visserligen vara våldsamma ibland men de har ädla motiv. Enligt Rönnberg (1997) imiterar inte barn våldshandlingar i TV. Hon påstår att: Det som somliga kallar för ondska hos barndjävlarna är i själva verket nästan alltid fråga om relationella bristsjukdomar och social analfabetism: frånvaro av känslomässig näring och stöd från barnens oftast omogna och självupptagna föräldrar. Det skulle inte hjälpa de utsatta barnen ett dugg om vi tog bort allt fiktivt våld på TV. De verkliga orsakerna är desto viktigare att göra synliga, hävdar Rönnberg (1997). Bianculli (1992) kritiserar mätningar som gjorts om TV-tittande. Han framhåller att man oftast mäter antalet timmar som intervjupersonerna påstår sig sitta framför TV-n. Alternativen gäller allt eller intet. Antingen sitter man framför TV-n eller så gör man något annat. Han säger också att förhållandet mellan barns TV-tittande och våldsbeteende bland dem inte kan bevisas. Han säger att våldet i världen fanns långt innan TV-n Ett missgrepp som föräldrar, pedagoger och vuxna i allmänhet ofta gör sig skyldiga till i diskussionen om barn och TV, är att betrakta barn som en enhetlig grupp individer. Barn har mycket olika utgångsläge när det gäller att möta våld i sin omgivning. De biologiska, sociala och inte minst de psykologiska skillnaderna är stora. Under sin uppväxt skapar barnen tankestrukturer, scheman, som finns till för att underlätta tolkningen av tillvaron. Det är dessa strukturer som utgör de verktyg varmed individen utvecklar sin förståelse för sig själv och omgivningen. Filmcensur Den nuvarande lagen om censur av filmer (299/65) strider mot lagen om yttrandefrihet (RF 10 1). Censur får inte riktas mot vuxna. Däremot kan detta ske ifråga om barn. I den nya
4 regeringsformen kommer man att genom lag stadga om begränsningar för bildprogram i avsikt att skydda barn. Europaparlamentet och rådet har lagt fram ett direktiv om ändring (97/36/EG) av rådets direktiv 89/552/EEG. Dessa nya TV-direktiv (97/36/EG) syftar till att möjliggöra en fri rörlighet av TV-sändningar. Enligt de ursprungliga direktiven ingår i artikel 22, kapitel 5, bestämmelser om program som kan skada den minderårigas fysiska, psykiska och moraliska utveckling. I den nya artikeln 22a ingår, förutom det tidigare förbudet mot program som kan skada minderåriga barn (22a.1), också bestämmelsen om att program som kan bedömas som skadligt inte får sändas om man inte kan utesluta att barn inte hör eller ser programmet (22a.2). I artikel 22a.3 fastställs att program som kan anses skadliga skall förses med akustisk varning eller markeras med en visuell symbol under hela sändningstiden. I artikel 22b uppmanar parlamentet kommissionen att i den rapport som regelbundet skall avges om tillämpningen av direktiven, speciellt fästa uppmärksamhet vid bestämmelserna i kapitel 5. Dessutom uppmanas kommissionen, i samma artikel, att tillsammans med berörda myndigheter i medlemsstaterna, undersöka fördelar och nackdelar med att genomföra ytterligare åtgärder vilka skulle underlätta föräldrars och vårdnadshavares kontroll över vilka program som minderåriga ser. T.ex. föreligger förslag om att nya TV-apparater skall förses med s.k. V-chips vilka förhindrar tittandet av något speciellt program. Sålunda kunde föräldrar programmera sin TV-apparat så att inte barn kommer åt att titta på sådant som inte lämpar sig för dem. Slutdiskussion Som förälder är det viktigt att komma ihåg att sunda barn inte är passiva mottagare och verkställare av de impulser som TV:n förmedlar. De är aktiva, tänkande och reflekterande individer. De kan skilja mellan gott och ont. Det viktiga i sammanhanget är inte vilka TVprogram barnen tittar på utan anledningen till TV-tittandet. Befäster barnet sina befintliga våldsstrukturer? Eller utgör TV-n endast en möjlighet till avkoppling för barnet? Det är också viktigt att man som förälder rannsakar sig själv. Vilken betydelse har barnets TV-tittande för mig som förälder? Upplever jag det som en lättnad att mitt barn sitter framför TV-n? Ersätter den dialogen i hemmet? För forskaren innebär studien av TV-våldets inverkan på barn en omfattande forskningsuppgift. Barn kan inte behandlas som en homogen grupp utan de borde betraktas som unika individer. Detta gör generaliserande massundersökningar svåra. Forskning av beteendeförändringar kräver longitudinella ansatser. Också valet av forskningsparadigm är
5 viktigt. Det föreligger en anmärkningsvärd skillnad mellan ett sociologiskt och ett humanistiskt forskningsperspektiv. Att överföra ansvaret för barns TV:tittande på föräldrarna verkar vid första åtanke som ett förnuftigt grepp. Många finländska föräldrar upplever dock problem på många områden idag. Barnens TV:tittande kan upplevas som minimalt i jämförelse med många andra problem. Frågor angående TV-program och TV-tittande tillhör heller inte finländsk diskussionskultur (Kytömäki 1998). Av finländska familjer är 13,5 procent eller ca 200.000 s.k. enföräldersfamiljer. Detta har konsekvenser för tidsdisponeringen för olika åligganden i hemmet. Det kanske inte blir tid för föräldern att titta på TV tillsammans med barnen. Att lösa problemen med V-chips är att bedra sig själv. De flesta barn är intelligenta. Om de väldigt gärna önskar se en bestämd film och detta inte är möjligt i det egna hemmet finns det alltid någon familj där det är tillåtet. Att varningskoda dagstidningarnas programpresentationer kan av barn och ungdomar uppfattas som en ypperlig informationskälla gällande förbjudna filmer. Endast i dialog med sina barn har föräldrar möjlighet att blicka in i barnets egen värld.