Plantago major L. Figur 1. Plantago major (Gera, 1885). Saida Mehonic Institutionen för läkemedelskemi Avdelning för Farmakognosi Farmakognosi 5 p Apotekarprogrammet Termin 5, VT 07 Handledare: Anders Backlund 1
Namn Plantago major L. är det vetenskapliga namnet för den växt som i Sverige kallas för groblad, där ordet gro betyder läka, gro ihop (Ljunqvist, 2006). Släktnamnet Plantago kommer från latinets planta vilket betyder fotsula, d v s något som är platt (Corneliuson, 1997), medan artnamnet major betyder stor. Beteckningen L. står för dess auktor Linné. Släktet Plantago omfattar cirka 250 arter och tillhör familjen Plantaginaceae (Heywood, 1978). Moderorganism Grobladet är en flerårig ört med brett ovala blad som sitter i en rosett vid marken. Från bladrosetten växer styvt uppsatta, 10-15 cm höga blomstjälkar. Bladskafftet är lång och tydligt avsatt med 5 9 bågnerver. De små blommorna sitter i ett tätt, cylindriskt, 10 cm lång ax med kort och tunt skaft. I toppen på axen kan violetta ståndarknappar hittas (Källman, 1978). Vid fruktmognaden blir axen något längre, 20 cm där blommor bildar en oftast 8 fröig frukt. Fröna hos frukten är ganska små (0,4-0,8 x 0,8-1,5 mm) och äggformade och har en bitter smak. De omges av en 3-4 cm lång frökapsel (Podlech, 1987). P.major växer främst på kulturmark längs vägar, på gårdar och stigar. En form växer även vid stränder. Den är vildväxande i hela Sverige, från Skåne till Torne Lappmark (Anderberg, 1997). Det sägs att grobladet började växa överallt där engelsmännen upprättade en koloni och med detta i åtanke har grobladet fått sitt vanliga namn vit mans fot (Shealy, 2000). Grobladet finns därför inte bara i Europa utan även i Asien, norra Afrika och Sydamerika (Heywood, 1978). Blomningperioden för grobladet är sommaren, under juli-augusti (Nylén, 1992). Pollineringen av P. major sker med hjälp av vind och upp till 20 000 frön produceras per växt (Samuelsen, 2000). Fröna finns lokaliserade i kapslar och blir klibbiga i fuktig miljö, för att polysackariderna i frökappan sväller. Det bildas en gelé som omger frökappan. Gelén är ett utmärkt redskap för spridning av fröna eftersom den fungerar som ett klister som lätt fastnar på förbipasserande människor och djur (Samuelsen et al.,1999). Historisk användning P. major är en växt som kan upplevas som vanlig ogräs, men sanningen är att denna växt är mycket mer än så. Det är en gammal medicinalväxt som har använts i århundraden runt om i världen (Hetland et al., 2000). Den allmänna användningen av groblad som sårläkande medel omtalades redan under antikens tid (Källman, 1997). I den traditionella kinesiska medicinen i Taiwan har grobladet använts i århundraden som en populär medicinalväxt för behandling av sjukdomar från förkylning till olika hepatitvirus. För i tiden ansågs även te på bladen kunna bota förkylningar och magsår (Chiang et al., 2002). Även en blandning av groblad och honung rekommenderades som medel mot sår. Den användes under Shakespeares tid som ett sårmedel, och blev nämnd i pjäsen Romeo och Juliet. I Tanzania har P.major använts för behandlig av malaria (Samuelsen et al., 2000). 2
Bladen har använts på olika sätt. Ofta användes som de var direkt på såret eller krossades först (Ljungqvist, 2006). Det ursprungliga och mest korrekta sättet av användandet av groblad har varit att pressa saften ur bladet, som sedan droppades på såret. Indianerna använde även bladen som föda i sallader och soppor (Källman, 1997). Det är nämligen inte bara bladen som användes i olika medicinska sammanhang och kosttillskott, utan även fröna från denna växt. Fröna från groblad användes under 1500 talet för lindring av mag-tarmsmärtor (Atha, 2002). Drogen De använda växtdelar av P. major är bladen och fröna både i medicinska sammanhang och som föda (Chiang et al., 2002). Triterpenoider, ursolsyra och oleanolsyra är antiinflammatoriska föreningar som finns i P.major. För att isolera triterpenoiderna kan t ex soxhlet extraktion användas med diklormetan som organiskt lösningsmedel. För ytterliggare rening av triterpenoiderna kan SPE (Solid Phase Extraktion) användas. HPLC (High Performance Liquid Chromatography) används för separation av föreningarna (Ringbom, 2002). Från färska blad isolerades fettsyrorna myristinsyra och palmitinsyran, men dessa hade ingen antiinflammatorisk effekt (Huss, 2003). Traditionellt används grobladet som kosttillskott i form av t ex dryck och gröt. Genom att koka upp 1 dl blad i ½ liter vatten i 20 minuter fås en dryck med en smak av rabarber. Gröten gjordes genom att frön repades av och kokades tills gröten såg färdig ut. De omogna gröna fröna är godare men ger inte lika mycket energi som de bruna och mogna fröna ger (Källman, 1997). Då örtte görs kan en tesked torkad blad tas och 2-3 dl kokande vatten hälls över. Därefter ska det stå och sila en stund innan det kan serveras. För tillredning av örtte kan även färskt blad användas fast då får det klippas i mindre bitar innan vattnet hälls på (Heino, 2001). Kemi P. major innehåller en rad biologiskt verksamma föreningar som flavonoider, polysackarider, lipider, koffeinsyre derivat, glykosider, iridoidglykosiderer och alkaloidider. Triterpenoider i form av ursolsyra och oleonsyra finns också i grobladet och har antiinflammatorisk effekt (Ringbom, 2002). Fröna innehåller monosackarider, som t ex glukos och fruktos men även disackarider som sukros. I fröna finns även fettsyror. I frökappan hittar man polysackarider som sväller i kontakt med vatten (Samuelsen et al., 1999). 3
A) B) Figur 2. Molekylstruktur för A) ursolsyra och B) oleanolsyra Farmakologi Grobladet har många farmakologiska effekter, den verkar antiinflammatoriskt, antiviralt, analgetiskt, antioxidativt (Velasco-Lezama et al., 2006). Den antibakteriella effekten finns hos extrakt av färsk ört, medan dess innehåll på garvämnen ger den sammandragande egenskaper (Färnlöf och Tunón, 1992). Den främsta egenskapen hos grobladet är att den är en slemämnesväxt, eftersom den innehåller slem som sväller i magen. Detta gör att den fungerar som ett långvarigt laxermedel (Atha, 2001). I Materia Medica framgår att grobladet har en kärlsammandragande verkan och är därför en lämplig ört vid sårbehandling (Heino, 2001). Klinisk erfarenhet Grobladets kramplösande verkan på luftrörets glatta muskulatur har i kliniska studier visats lindra kronisk bronkit som kännetecknas av irriterande hosta och bildning av slem (Heino, 2001). Vissa djurstudier har visat att grobaldets innehåll av ferulinsyra och koffeinsyra är aktiva mot herpes simplex visus 2 (Chiang et al., 2002). I en studie där en extrakt av torkade groblad gavs till möss peroralt påvisade antiinflammatorisk och analgetisk effekt på grund av prostaglandin syntes hämning (Hetland et al., 2000). I Moskva har fenolglykosiden verbaskosid isolerats från grobladets frön som påvisades ha antifungal effekt (Egorov et al.,2004). Biverkningar och toxikologi Det finns inga kända biverkningar vid normal användning av groblad (Färnlöf och Tunón, 1992). 4
Medicinsk användning Nyligen gjorda etnofarmakologiska studier visade att användningen av P.major är spridd över hela världen för behandlig av en rad olika sjukdomar som hudsjukdomar, olika infektioner, mot tumörer, för smärtlindring och febernedsättning (Velasco-Lezama et al., 2006). Än idag kan denna ört användas som omslag över sticksår, främst på fötterna (Heino, 2001). Örten används både invärtes och utvärtes. Den främsta användningen av grobladet invärtes är som slem medel och milt sammandragande medel vid katarr i de övre luftvägarna och halsen. Används även vid magkatarr, diarré och som kräm eller salva mot blödande hemorrojder (Färnlöf och Tunón, 1992). Vid insektsbett, allergiska utslag och infekterade eksem används groblad i form av kompress eller lotion (Shealy, 2000). Inom naturmedicinen används växten vid urinvägsproblem och luftvägsbesvär i form av astma, hösnuva samt bihåleinflammation (Atha, 2002). Idag finns det inga registrerade läkemedel i Sverige som innehåller extrakt av P. major. De läkemedel som finns registrerade i Sverige innehåller extrakt av en annan art av Plantago, nämligen Plantago afra (Samuelsen, 2004). Lunelax och Vi-siblin är läkemedel som innehåller den aktiva substansen ispaghulaskal, som är ett växtslem med förmåga att binda vatten. Detta växtslem av P. afra normaliserar tarmfunktionen vid hård och lös avföring (Fass, 2007). Grobladet har traditionellt används även för behandling av sår och beredes genom att koka upp en näve blad i några minuter i vatten. Den kokta bladmassan ska läggas mellan en kompressor eller ett tunt bomullstyg och därefter placeras på såret och bindas om (Källman, 1997). 5
Referenser Anderberg, A. och Anderberg, A.-L. Den virtuella floran. URL: http://linnaeus.nmr.se/flora/di/plantagina/plant/planmaj.html 2007.03.11 Atha, A. Prismas stora örtabok: Bokförlaget Prisma: Stockholm, Sweden 2002. Chiang, L.C., Chiang, W., Chang, M.Y., Ng, L.T. and Lin, C.C. Antiviral activity of Plantago major extracts and related compounds in vitro. Antiviral Research 2002, 55, 53-62. Corneliuson, J. Växternas namn: Vetenskapliga växtnamns etymologi; Wahlström och Widstrand, 1997. Egorov, Ts.A., Galkina, T.G., Balashova, T.A., Arsen ev, A.S., Nikonorova, A.K., Babakov, A.V. och Grishin, E.V. Phenolic Glycoside Isolated from Seeds of the Greater Plantain (Plantago major L.). Biochemistry, Biophysics and Molecular Biology 2004, 396, 132-135. FASS. URL:http://www.fass.se 2007.03.10 Färnlöf, Å. och Tunón, H. Naturläkemedel: Svensk Egenvård, 2004. Heino, R. Våra läkande växter: Bokförlaget Prisma, Stockholm, 2001. Hetland, G, Samuelsen, AB., Løvik, M., Paulsen, B.S., Aaberge, I.S., Groeng, E.C. och Michaelsen, T.E. Protective Effect of Plantago major L. Pectin Polysaccharide against Systemic Streptococcus pneumoniae Infection in Mice. Scand. J. Immunol 2000, 52, 348-355. Heywood, V.H. Flowering plants of the world: Andromeda: Oxford Ltd, England, 1978, 241 Huss, U. Studies of the effects of Plant and Food Constituents on Cyclooxygenase-2 Aspects in Inflammation and Cancer. Acta Universitatis Upsaliensis. Comprehensive Summaries of Uppsala Dissertations from the Faculty of Pharmacy 2003, 294, 55. Källman, S. Vilda växter som mat och medicin: Ica förlaget AB, Västerås, 1997. Köhler, F E, Köhler s Medizinal Phlanzen in naturgetreuen Abbildungen mit kurz erläuterdem Gera-Untermhaus: Verlag Köhler, 1887, 142. Ljungqvist, K. Nyttans växter: Uppslagsbok med över tusen växter: historisk om svensk medicinalväxtodling; Dals Rostock: Calluna, 2006. Nylén, B. Nordens flora: Bokförlaget Prisma, Stockholm, 2000. Podlech, D. GU Naturführer Heipflanzen. Gräfe und Unzer GmbH, München, 1987, i svensk översättning och bearbetning Ekedahl, O. och Nilsson, Ö. Medicinal växter. Bonnier Fakta Bokförlag AB, Stockholm, 1989. Ringbom, T. Bioassay Development for Identification of Cyclooxygenase-2 Inhibitors of Natural Origin. Acta Universitatis Upsaliensis. Comprehensive Summaries of Uppsala Dissertations from the Faculty of Pharmacy 2002, 269, 57. 6
Samuelsson, G. Drugs of Natural Origin: A textbook of pharmacognosy; Swedish Pharmaceutical Society, Swedes Pharmaceutial Press: Stockholm, Sweden 2004; 5th ed. Samuelsen, A, B. The traditional uses, chemical constituents and biological activities of Plantago major L. Journal of Ehtnopharmacology 2000, 71, 1-21. Samuelsen, A.B., Cohen, E.H., Paulsen, B.S., Brull L.P. och Thomas-Oates, J.E. Stuctural studies of a heteroxylan from Plantago major L. seeds by partial hydrolysis, HPAEC-PAD, methylation and GC-MS, ESMS and ESMS/MS. Carbohydrat research 1999, 315,312-318. Shealy, N. The Illustrated Encyclopedia of Healing Remedies. Element Books Limited, 1998. Velasco-Lezama, R., Tapia-Aguilar, R., Roman-Ramos, R., Vega-Avila, E. och Pérez- Gutiérrez, M. S. Effects of Plantago major on cell proliferation in vitro. Journal of Ethnopharmacology 2006, 103, 36-42. 7