Svenska Rovdjursföreningens synpunkter på En modell för ett utökat regionalt ansvar för rovdjuren m.m., Redovisning av regeringsuppdrag

1 Miljödepartementet 103 33 Stockholm Stockholm 090321 s synpunkter på En modell för ett utökat regionalt ansvar för rovdjuren m.m., Redovisning av regeringsuppdrag 1) Övergripande synpunkter utökad delegering av jaktbeslut Enligt regeringsuppdraget till Naturvårdsverket (NV) om regional förvaltning ska en analys ske om genomförandet av en ändrad förvaltning bör ske fullt ut, i etapper artvis eller som försöksprojekt inom något eller några län. Vi kan inte se att några sådana avvägningar gjorts och det förefaller som om förslaget innefattar alla arter fullt ut, utan någon distinktion annat än när det gäller s.k. förvaltningsjakt. Av skäl vi redovisar översiktligt nedan, men utvecklat mer i vårt remissvar till rovdjursutredningen (SOU 2007:189) menar vi att utökat regionalt beslutsfattande om jakt inledningsvis endast bör omfatta björnen. Detta är den minst kontroversiella arten. Redan när man kommer in på lodjuret blir känslorna mer infekterade. Beroende på hur den regionala förvaltningen av björn utfaller kan eventuellt sådan övervägas för lodjur i ett nästa steg. (SRF) inser att det kan finnas fördelar med att föra beslut i rovdjursfrågor närmare dem som är bosatta i rovdjursområden. Samtidigt finns det dock betydande risker/nackdelar eftersom det handlar om kontroversiella arter, och vi menar att riskerna kraftigt överstiger fördelarna. De risker/nackdelar vi ser framför oss är t.ex. följande: Lokala/regionala påtryckningsgrupper riskerar att få ett orimligt stort inflytande. Dessa grupper finns nästan uteslutande på jägarsidan, som har mycket stora finansiella resurser från Viltvårdsfonden till sitt förfogande. De resurser naturvårdssidan tilldelas av staten är marginella i sammanhanget. Trots att alla opinionsundersökningar pekar på ett massivt stöd från allmänheten

2 för alla de fyra stora rovdjuren och den hittillsvarande förvaltningen, kommer dessa åsikter att komma i skymundan. I så kontroversiella frågor som rovdjursförvaltning blir riskerna väsentligt större för otillbörlig påverkan på beslutsfattare om beslut tas på regional nivå (se Brå 2007). På nationell nivå finns större möjligheter att hålla tillräcklig hög kompetens och framför allt integritet. Internationell forskning visar att små men resursstarka och aggressiva särintressen som motsätter sig rovdjur kan utöva ett oproportionerligt stort inflytande över rovdjursförvaltningen. En delegering av rovdjursförvaltningen kräver en mycket omfattande uppbyggnad av en förstärkt regional administration, vilket innefattar såväl ökade personalresurser som omfattande utbildning. Det torde ta tid och kosta pengar och innan något sådant är på plats är riskerna ännu större för felaktiga beslut med negativa konsekvenser för rovdjuren och förvaltningen. Riskerna för divergerande beslut i likartade situationer på olika länsstyrelser är uppenbar, liksom risken för bristande överblick och koordination av olika beslut när många beslutsfattare är inblandade. Det finns få exempel från andra länder om lokal förvaltning av stora rovdjur, samtidigt som det i en rapport från Fjällmistra uppges att Det är fortfarande till stora delar okänt vad som egentligen krävs för att lokal förvaltning ska fungera. I USA har förvaltningen av vargstammen (utom i Alaska) legat på federal nivå ända till 2007 då delstaterna Minnesota, Wisconsin och Michigan fick rätt att under en prövotid på fem år ansvara för förvaltningen. Området hyser fler än 4 000 vargar, varav 3 000 enbart i Minnesota, som är ungefär hälften så stort som Sverige. Redan i september 2008 återinfördes dock vargen i Endangered Species Act, dvs under federal förvaltning. 2) Delegering av skyddsjakt och förvaltningsjakt NV uppger på sid 17 att Begreppet förvaltningsjakt införs som samlande beteckning på den årliga jakten efter lodjur och björn, vilket skulle kunna bedrivas med stöd av det föreslagna lagrummet. Enligt vår mening är förvaltningsjakt, såsom föreslaget av NV, överhuvudtaget inte i överensstämmelse med intentionerna EU:s art- och habitatdirektiv och måste därför uteslutas. Vi motiverar detta ställningstagande under våra synpunkter på NVs redovisning av uppdraget om förvaltningsjakt på varg och järv. Det undandrar sig vår bedömning om benämningen förvaltningsjakt är lämplig på vad som i lagtext anges som licensjakt, men vi vill fästa uppmärksamheten på eventuella problem med detta. Enligt vår mening är dock förvaltningsjakt eller licensjakt, såsom föreslaget av NV, överhuvudtaget inte i överensstämmelse med EU:s art- och habitatdirektiv. Mer om detta under våra synpunkter på NVs rapport om förvaltningsjakt på varg och järv. Trots denna grundhållning, samt att vi anser att delegering endast bör ske för björn på försök kommenterar vi fortsättningsvis liggande förslag som inte tar hänsyn till dessa invändningar.

3 Delegering av jakt generellt Vårt förslag delegering av jaktbeslut: Delegation till länsstyrelse enligt 24 a ska enbart kunna ske beträffande arten björn. Övriga arter bör lyftas ur den förordningstext som innebär delegering, även när det gäller skyddsjaktsbeslut. Regional förvaltning av stora rovdjur är ett område som är nästan helt oprövat internationellt. Därför manar vi till att beakta försiktighetsprincipen och föreslår att man inleder med björn - den art som har bäst bevarandestatus - och att det utformas som en försöksverksamhet som ska utvärderas efter 3 år. Inte heller lodjur lämpar sig för ytterligare delegering innan försöksverksamhet med björn utförts och utvärderats. Om tid funnes - se SRFs remissvar på rovdjursutredningen om regional förvaltning av björn (sid 35). Vårt förslag principer för delegering: * I förslaget till 24 a menar vi (under de tre punkterna till stycke ett) att det är viktigt med ytterligare en förutsättning enligt följande: 4. antal föryngringar i landet överstiger av regeringen satt miniminivå (dvs summan av förvaltningsområdenas miniminivåer). Delegering av alla typer av jaktbeslut (utom de som redan är delegerade till länsstyrelserna) måste förutsätta att arten i fråga har uppnått den nationella miniminivån Nationella miniminivåer är nivåer som anger vilken förvaltningsstrategi som ska användas och lämpar sig väl som en måttstock för detta. Principiellt menar vi även att jaktbeslut inte bör delegeras innan en art uppnått gynnsam bevarandestatus. Detta resonemang kompliceras av att det i dagsläget är oklart hur miniminivåerna kommer att förhålla sig till begreppet gynnsam bevarandestatus, vilket är en av många anledningar till att gynnsam bevarandestatus måste klarläggas för samtliga arter. Dock vore det önskvärt om någon grundprincip som baserar sig på arternas nationella status låg till grund för när det är lämpligt att delegera olika beslut, vilket är en av många anledningar till att gynnsam bevarandestatus måste klarläggas för samtliga arter. * Delegering av skyddsjakt bör definitivt inte ske för arter som ej uppnått miniminivåer eller fått fastställda sådana. Oklarheter i NVs underlag För oss är det inte helt klart hur Naturvårdsverket har tänkt sig med hänvisning till nedan citerade skrivningar. Av förslaget till författningstext skulle man kunna få uppfattningen att det räcker att miniminivå för länet och rovdjursförvaltningsområdet är uppnådd för att beslut om förvaltningsjakt/licensjakt ska kunna delegeras. På sid 27 skriver NV: För att säkerställa att de nationella miniminivåerna uppfylls kan en fullständig delegering av samtliga jaktbeslut endast ske om stammen för en rovdjursart överstiger den nationella miniminivån, anser Naturvårdsverket.

4 Medan man på sid 28 skriver Naturvårdsverkets förslag innebär att verket kan komma att delegera beslut om förvaltningsjakt efter arter som understiger den nationella miniminivån. Denna situation kan uppstå om stammen understiger rovdjursförvaltningsområdets miniminivå i delar av Sverige medan den överstigs i andra delar. Och på sid 41 skriver NV sedan: När det gäller Naturvårdsverkets förslag kommer förvaltningsjakt inte att delegeras om det finns risk för att arten inte har gynnsam bevarandestatus.. Vi frågar oss om det är troligt att en art som ej uppnått miniminivån har gynnsam bevarandestatus? Dessutom har ju verket själva föreslagit att dessa ska likställas, men föreslår ändå att jakt ska delegeras även om miniminivån ej uppnåtts? Delegering av kvoterad skyddsjakt Våra förslag: * Andra stycket 24 a finner vi helt oacceptabelt och det bör utgå helt. Länsstyrelserna bör endast delegeras skyddsjaktsbeslut på arter som har fastställda nationella miniminivåer och som dessutom uppnått både nationella miniminivåer och miniminivåer för rovdjursförvaltningsområde. * Vi anser att länsvisa miniminivåer är såväl överflödiga som direkt olämpliga, varför vi menar att miniminivåer endast bör förekomma på nationell nivå och för rovdjursförvaltningsområde. Vidare anser vi det oklart om det enligt verkets förslag går att fastställa miniminivåer för län för arter som ej har fastställd nationell miniminivå? Vi kan inte se att det framgår, men menar att detta inte bör vara möjligt. * Att Naturvårdsverket, enligt andra stycket ska ange hur stort antal individer av arten som högst får fällas under året ändrar inte vår ståndpunkt, eftersom detta ger intryck av att arterna som ej ens uppnått miniminivåer skulle tåla en i förväg bestämd jaktkvot vilket är något helt annat än att besluta om skyddsjakt från fall till fall enligt de stränga bestämmelser som finns. Det finns en stor risk för att det blir stort tryck på att kvoterna för skyddsjakt ska uppfyllas, vilket kan försvåra medgivande av skyddsjaktstillstånd då det verkligen behövs. Vi finner det mycket olämpligt att delegera skyddsjakt till länsstyrelserna på arter som har så dålig bevarandestatus att inte ens miniminivåer kunnat fastställas. Det gäller i dagsläget varg och järv. Att delegera skyddsjaktsbeslut på arter som har svag bevarandestatus skulle kunna få oönskade konsekvenser. På sid 35 uppges att: Det finns ingen möjlighet att med rimlig arbetsinsats få en överblick över de beslut om jakt och skyddsjakt på stora rovdjur som tas av Naturvårdsverket, polismyndigheterna samt 11 behöriga länsstyrelser. Vi menar att texten talar för sig själv om det olämpliga och orimliga med regionala beslut om jakt på små hotade och sårbara arter som ännu ej uppnått gynnsam bevarandestatus och svårigheterna i att koordinera jaktbeslut så att inga misstag

5 begås (även små misstag kan var mycket olämpliga när det gäller tex varg). Vi är tveksamma till att en webbaserad databas råder bot på alla de problem som NV påtalar. * Vi menar att det blir onödigt krångligt och leder till avsevärda svårigheter att fastställa miniminivåer på 3 nivåer, dvs även på länsnivå, vilket erfarenhetsmässigt visat sig vara utomordentligt kontroversiellt och tidsödande utan att det önskvärda resultatet att dessa harmonierar med de nationella målen uppnåtts. Vargar lämpar sig synnerligen dåligt för att dela in länsvis då reviren ofta är länsöverskridande, vilket ställer till stora avvägningsproblem. Samma problem torde gälla de övriga arterna eftersom stora rovdjur rör sig över stora arealer. Vi föreslår begränsad delegering av olika typer av jaktbeslut Vårt förslag: Delegation till länsstyrelse enligt 24 a ska enbart kunna ske med hänvisning till 23 a första stycket 3. Om en ny 24a ska motsvara vad som torde vara verkets avsikt med den, så borde delegationen av skyddsjakt endast gälla jakt som syftar till att förhindra allvarlig skada, dvs punkt 3 i jaktförordningen 23a. För några år sedan hänvisade Naturvårdsverket i sina beslut gällande den omfattande lodjursjakten utanför renskötselområdet till mer eller mindre långsökta tolkningar av "tvingande skäl som har ett allt överskuggande allmänintresse", en formulering som återfinns i jaktförordningen 23a 1. Detta gällde alltså samma jakt som verket nu benämner förvaltningsjakt och anser kan ske enligt en ny punkt 7 i paragrafen. Det verkar som att Naturvårdsverket har glömt bort denna historik, när de nu föreslår att all jakt enligt punkterna 1-4 i paragrafen ska kunna delegeras även för arter som inte når upp till sina miniminivåer. Om Naturvårdsverket delegerar jakt enligt alla punkterna 1-4 kommer länsstyrelserna att kunna göra liknande eller kanske ännu mer långsökta tolkningar av vad som är "tvingande skäl som har ett allt överskuggande allmänintresse", och länsstyrelserna får därmed i praktiken i stort sett obegränsade möjligheter att bevilja jakt. Detta är uppenbarligen inte lämpligt och rimligen inte heller Naturvårdsverkets avsikt med förslaget. 3) Nationella miniminivåer och gynnsam bevarandestatus för lodjur och björn..? Vårt förslag: Begreppet gynnsam bevarandestatus måste fastställas i en öppen process, av en bred grupp forskare med relevant kompetens inom populationsgenetik, hotklassificering och sårbarhetsanalyser. På basis av detta underlag kan man sedan göra bedömningarna av de respektive arternas bevarandestatus. Oklart förslag från Naturvårdsverket? Naturvårdsverket (NV) uppger på sid 17 att man gör bedömningen att sammanhållen rovdjurspolitik, dvs. de nationella miniminivåerna för björn och lodjur i kombinerat med propositionens skrivningar att arterna ska öka i antal utöver respektive miniminivå, gör att de arter som har uppnått av riksdagen satta miniminivåer kan anses ha en gynnsam bevarandestatus.

6 Vi ställer oss mycket undrande till Naturvårdsverkets bedömning, som saknar en närmare redogörelse för vilka grunder den gjorts på? Riksdagens miniminivåer har ingen koppling till några vetenskapliga bedömningar om att de skulle vara likställda med begreppet gynnsam bevarandestatus, varför Naturvårdsverkets förslag inte är acceptabelt. Hur de nationella miniminivåerna förhåller sig till begreppet gynnsam bevarandestatus är i dagsläget oklart och bör utredas i samband med att man fastställer begreppet gynnsam bevarandestatus. Det senare är ett ganska omfattande begrepp som inbegriper långt fler faktorer än enbart arternas populationsnivåer (som tex långsiktig genetisk status, livsmiljö och utbredning), varför ett lämpligt kriterium för just miniminivåer torde vara att de utgör just vad som står i den nuvarande rovdjurspropositionen nämligen ett mått på vilken förvaltningsstrategi som bör tillämpas, och att de utöver denna tillåts växa till långsiktigt livskraftiga stammar. 4) Miniminivåer för björn och lodjur i rovdjursförvaltningsområdena, sid 22 ff Vårt förslag: Vi föreslår att den nationella miniminivån för lodjur lämpligen ligger kvar på nuvarande nivå, medan den nationella nivån för björn bör höjas till att bättre överensstämma med nivån på dagens björnstam. Miniminivåerna för rovdjursförvaltningsområdena bör fördelas av Naturvårdsverket och inte av regeringen - på basis av biologisk lämplighet. Politiskt satta gränser är olämpliga och kan komma att inbegripa för rovdjursstammarna irrelevanta överväganden. Dagens miniminivåer för björn är grundade på de numerärer den svenska björnstammen troddes ha utifrån inventeringsresultaten 1996. Björn är svår att inventera då den sover vintertid och sannolikt bedömdes björnstammen då som lägre än vad som verkligen var fallet. Den nuvarande populationsstorleken är i lika hög grad ett resultat av ökade kunskaper genom förbättrade inventeringsmetoder via DNA analys av spillning, som ett resultat av en verklig tillväxt av björnstammen sedan miniminivån fastställdes. De skador björnen orsakar på tamdjur - vid en björnpopulation som närmar sig 3 000 individer - är så pass små att det inte finns någon anledning utifrån skadenivån att bibehålla den låga nivån på 1000 björnar som miniminivå för arten. I nuvarande rovdjursproposition uppges att just skadenivån är en bedömningsgrund för stammarnas antal. Mångårig statistik från Viltskadecenter visar att björnar i snitt står för endast 15 årliga angrepp på tamdjur (exklusive angrepp inom rennäringen), vilket innebär att endast ca 0,5 procent av björnstammen är inbegripna i dessa tamdjursangrepp. Mot bakgrund av detta menar vi att miniminivån för björn bör höjas till att ligga i paritet med dagens nivå på björnstammen. Motsvarande skadenivå för lodjur, vid en population om ca 1 600 individer, är 41 årliga tamdjursangrepp och mindre än tre procent av individerna är inbegripna i dessa angrepp.

7 5) Förväntad tillväxt och möjlig framtida storlek på förekomsten av lodjur i det södra förvaltningsområdet, sid 24 Vårt förslag: För att skapa en trovärdig och sund samförvaltning mellan rovdjur och bytesdjur, vilket är ett måste, är det av mycket stor vikt att obligatorisk avskjutningsrapportering införs i regelverket och att detta förslagsvis kopplas till utställandet av det årliga jaktkortet. Baserat på teoretiska bärkraftstudier (Ref. 8; O Liberg,/H Andrén 2004) menar Naturvårdsverket att en minskning av lodjursstammen i det mellersta förvaltningsområdet kan bli aktuell i ett längre perspektiv. Bärkraftsstudierna bygger dock huvudsakligen på avskjutningsstatistik för rådjur, vilken utgår från frivillig rapportering med dålig täckningsgrad, varför den utgör ett alltför trubbigt och bristande underlag för att bedöma lodjurens påverkan på rådjurspopulationen. Förhållandet mellan antalet skjutna rådjur enligt avskjutningsstatistiken kontra trafikolyckor med rådjur vittnar om dessa brister. I Mellansverige har rådjursavskjutningen sedan toppåren i början på 1990 talet minskat med 70-90 procent, medan trafikolyckor med rådjur under samma period ökat med 50-60 procent. 6) Rovdjursförvaltningsområden Vårt förslag: Enligt vår mening bör endast de delar av Västra Götalands län som utgörs av landskapen Dalsland och Bohuslän ingå i det mellersta rovdjursförvaltningsområdet. Övriga delar bör tillhöra det södra området. I övrigt anser vi att uppdelningen på tre Rovdjursförvaltningsområden är bra och att gränserna för dessa, med undantag av ovan, i huvudsak är bra. 7) Viltförvaltningsråd Vårt förslag: Beträffande viltförvaltningsråden ser vi betydande problem. Risken att jaktliga intressen helt ska dominera råden är uppenbar. Vi har dock inget bra alternativ till NV:s förslag utöver att naturvårdsorganisationer bör ges större inflytande, men framför allt större finansiella resurser för att ha möjlighet att fylla samma funktion som jägarorganisationerna. Den väsentligaste frågan är hur den breda allmänheten som är positiv till stora rovdjur ska kunna tillförsäkras ett inflytande? Vi finner inga skäl att i förordningen reglera storlek och sammansättning på råden. Risken är att man cementerar en struktur som kanske inte visar sig vara funktionell eller allmänt accepterat som ett välbalanserat forum för olika åsikter, vilket kan påverka rådens legitimitet. Vi ser det som oerhört viktigt att inga majoritetsbeslut ska tas i råden. Men detta måste vara mycket klart uttalat. I annat fall kommer kritik att riktas mot de länsstyrelser som inte följer en majoritet i rådet. Viltförvaltningsråden bör finnas under en prövotid och utvärderas (betydligt noggrannare än tidigare) efter 2 år.

8 Vi inser fördelarna med att slå samman de nuvarande viltvårdsnämnderna och rovdjursgrupperna. Men även här ser vi betydande risker. Vår erfarenhet är t.ex, att naturvårdsintresset är alltför svagt representerat i förhållande till de övriga intressen som finns representerade i de regionala rovdjurgrupperna, och ser inget i den föreslagna förordningstexten som försöker komma till rätta med detta problem som uppfattas som stort av alla våra representanter i grupperna. Detta har tyvärr inte kommit till uttryck i Serena Cinques rapport, liksom inte heller att det endast är de som vill ha mer jakt som önskar decentraliserat beslutsfattande. Rådens sammansättning är en mycket grannlaga fråga. Det går inte att, som NV föreslår, bara göra en fördelning av organisationer företrädande olika intressen. Erfarenheterna från rovdjursgrupperna visar att flertalet icke-jaktliga organisationer (LRF, fårägare, kommuner, polis, etc) utser en jägare som sin representant. Detta är naturligtvis inget som varken kan eller bör förhindras, men det allvarliga är att dessa personer mycket ofta uttalar sig i sin egenskap av jägare snarare än som företrädare för den som har utsett dem. Jägarintressena får därigenom ett orimligt stort inflytande. Det nu liggande förslaget från Naturvårdsverket är som klippt och skuret för jägarorganisationernas nuvarande organisation med allt från regionala avdelningar till lokala jaktvårdskretsar. Mer så än tidigare eftersom klövviltförvaltningen kommer att bli en stor del av rådens verksamhet och många av de föreslagna representanterna med all säkerhet kommer att ha jaktliga intressen. Vi har svårt att se att det verkligen är ett brett spektrum av olika intressen, som NV uppger. Naturvårdsorganisationerna har vare sig samma organisatoriska förutsättningar eller resurser att organisera sig på ett sådant sätt att det på ett rimligt sätt skulle kunna matcha det inflytande jägarorganisationerna skulle få i en sådan struktur som den föreslagna. Svenska Jägareförbundet har sedan 1938 haft det allmänna uppdraget, vilket på senare år tillfört dem ca 50 mkr/år, och med hjälp av dessa allmänna medel kunnat bygga upp en organisation som naturvården inte har någon möjlighet att matcha. Även den andra stora jägarorganisationen, Jägarnas Riksförbund, kan årligen kvittera ut stora summor av allmänna medel - utan att ha något allmänt uppdrag. Den stora frågan man måste ställa sig i detta sammanhang är hur den stora majoritet av svenska folket som är positiv till rovdjur ska tillförsäkras ett inflytande? Och vilka mekanismer finns i förslaget som gör det lättare för positiva människor på landsbygden att göra sin röst hörd i ett klimat som beskrivits av Brå som både aggressivt och hotfullt? Många människor som är positiva idag orkar eller vågar inte utöva något inflytande alls eftersom tonläget och aggressionerna samt de trakasserier Brå vittnar om är så påtagliga. Den problematiken visar sig mycket påtagligt i våra kontakter med många människor i vargområden. Om 18,4 miljoner läggs på ökad delaktighet bör även dessa människor säkerställas ett inflytande Något balanserat inflytande i dessa råd torde knappast gå att uppnå utan att också naturvårdsorganisationerna tilldelas finansiella resurser för att kunna bygga upp och organisera ökat

9 inflytande i den regionala förvaltningen. Så länge så inte sker, kommer rovdjursdebatten att fortsätta vara hätsk och media, beslutsfattare och stora delar av allmänheten kommer att fortsätta tro att missnöjet med rovdjuren och rovdjurspolitiken är massivt. 8) Inventeringar och delaktighet Vårt förslag: Vi ser det som mycket positivt och viktigt med oberoende utomstående granskningar av inventeringarna av lodjur och järv, liksom att beståndsövervakningen årligen ska fastställas av NV. Vi föreslår att även SRF och Naturskyddsföreningen genom uppdrag - liknande det Jägareförbundet har - erbjuds av Naturvårdsverket att delta i inventeringsarbetet av de stora rovdjuren. Detta skulle öka delaktigheten från naturvårdssidan och stärka legitimiteten i inventeringsresultaten, liksom samarbetet mellan jägarorganisationerna och naturvårdens företrädare. För att öka delaktigheten och tilltron till inventeringsresultaten, föreslår vi vidare att inventeringsresultaten granskas av respektive läns viltförvaltningsråd före vidarebefordran till oberoende instans. Naturvårdsverket konstaterar att brister föreligger i inventeringsverksamheten, främst när det gäller lodjur och järv. Vi välkomnar förslaget om utomstående granskning av inventeringarna av dessa arter och föreslår att även länets Viltförvaltningsråd bereds möjlighet att granska. Vi tycker det är mycket bra med en allmän uppstramning av inventeringsverksamheten, nya inventeringsföreskrifter, att misslyckade föryngringar ska särredovisas samt att beståndsövervakningen årligen ska fastställas av NV. Vi ser det dock som väsentligt att även andra organisationer än Svenska Jägareförbundet (SJF) uppdras av Naturvårdsverket att delta i inventeringsverksamheten (utanför renskötselområdet), vilket skulle kunna stärka b.la naturvårdsorganisationernas medverkan. Inom SRF finns kompetens och stort intresse hos många kunniga medlemmar att medverka vid inventeringar. Med ett uttalat uppdrag och större resurser skulle vi kunna engagera fler människor och bygga upp en inventeringsorganisation som naturligtvis inte kommer upp i Jägareförbundets nivå, men ändå vore tillräcklig för att skapa större legitimitet och för att öka delaktigheten från de intressen som vill ha rovdjuren kvar i vår fauna. Inventeringarna skulle även utgöra bra tillfällen för ökat samarbete mellan jägarorganisationerna och naturvården. I detta sammanhang vill vi gärna lyfta fram Naturvårdsverkets skrivning på sid 69 där man visserligen skriver att Det finns ett stort antal aktörer av betydelse i den regionala rovdjursförvaltningen men väljer att bara gå närmare in på två, samebyarna och Svenska Jägareförbundet. Återigen uppstår frågan hur åsikterna från den stora positiva allmänheten ska kanaliseras. Eller är det bara de aktörer som vill ha så få rovdjur som möjligt som ska ha möjlighet att vara delaktiga?

10 9) Stöd till information och kommunikation Vårt förslag: Det sannolikt största problemet på rovdjursområdet idag är det väldiga informationsövertag jägarorganisationerna har. Naturvårdsorganisationerna måste tilldelas medel i paritet med jägarorganisationerna för att kunna informera, bemöta och motverka de negativa föreställningar om rovdjur som bla sprids i lokalpressen och jakttidskrifterna enligt Brå-rapporten (2007). Vårt förslag är att medlen i den sk. Viltvårdsfonden bör kanaliseras direkt till Naturvårdsverket. Det s.k. allmänna uppdraget bör upphöra och de uppgifter som behöver utföras inom viltvården bör överföras på Naturvårdsverket, som med hjälp av medel från Viltvårdsfonden skulle ges möjlighet att upphandla olika arbetsuppgifter av olika externa utförare. På så vis skulle även andra organisationer än jägarorganisationerna kunna komma ifråga för uppdrag, vilket ju inte på något sätt utesluter de senare. En fråga som ställs ibland är kan man informera bort rovdjurshat/negativa attityder till rovdjur? Och svaret blir vanligtvis nej. Men vi menar att det finns oerhört mycket man kan göra genom information för att motverka mycket av den vilseledande information och de vanföreställningar som florerar om rovdjur (i synnerhet varg). Många vanföreställningar etableras ute i bygderna som en följd av att vissa grupper driver en medveten propagandastrategi mot rovdjur i allmänhet och mot varg i synnerhet, vilket Brås rapport från 2007 tydligt vittnar om. Brå menar att den negativa propaganda som framförs mot rovdjur/varg i jakttidskrifterna och den lokala pressen påverkar människors attityder. Se utdrag ur Brå-rapporten i vårt brev till Miljödepartementet av 081222 med synpunkter på den kommande utvärderingen av etappmålen. Som exempel kan nämnas att den faktiska skadestatistiken på tamdjur sällan förekommer i debatten, liksom ej heller de faktiska uttagen av klövdjur och hundar ställt i relation till andra faktorer som påverkar jakthundar och klövvilt. Många osanna rykten sprids om inventeringsresultaten, som sällan dementeras (inte ens från länsstyrelserna), vargens genetiska situation trivialiseras eller bortförklaras, vargens farlighet för människor (särskilt barn och gamla) överdrivs, inplanteringsrykten sprids intensivt mm., mm. Så länge jägarorganisationerna nära nog ensamma förfogar över de allmänna medel som tillkommer viltvården i Sverige via jaktkortsavgiften (att jämföra med den jaktskatt som diskuterades 1938 innan jaktkortsavgiften infördes) och därigenom erhåller stora årliga belopp (runt 50 miljoner kronor) för arbete med viltvård kommer obalansen i information om rovdjur att bestå. Vi menar att denna obalans är ett av de största (kanske det allra största) problemen på rovdjursområdet eftersom den lett till en snedvridning av inte bara informationen utan hela debatten och i förlängningen påverkar både politiken och förvaltningen. Det allmänna uppdraget är enligt vår mening en djupt odemokratiskt företeelse som inte är värdig ett utvecklat land i det 21:a århundradet. Att låta en enda intresseorganisation mer eller mindre ensamma råda över det område de själva har intressen i kan inte sägas vara i takt med tiden.

11 Särskilt inte som naturvården i Sverige utvecklats avsevärt sedan 1938 och kommit att omfatta betydligt fler aspekter än enbart det jaktbara viltet, som tex arbete med hotade arter. 10) Rätt att överklaga beslut om jakt och överprövningsrätt i jaktförordningen Vi är mycket positiva till Naturvårdsverkets förslag att Naturvårdsverket ska ha rätt att överklaga skyddsjaktsbeslut fattade av länsstyrelser. Vi är även försiktigt positiva till att olika organisationer ska ha rätt att överklaga skyddsjaktsbeslut, men menar att det kan vara klokt att utreda närmare vilka kriterier som bör gälla för talerätt och vilka organisationer som kan komma ifråga innan en sådan bestämmelse införs. Även möjligheten att överklaga Naturvårdsverkets beslut om delegering av beslutanderätt om skyddsjakt bör övervägas i detta. Ann Dahlerus Generalsekreterare