ALT OM SPASTICITET www.almirall.com Solutions with you in mind
VAD ÄR SPASTICITET? Musklerna i kroppen bibehåller det som kallas normal muskeltonus, en nivå på muskelspänning som gör det möjligt för oss att hålla oss upprätta. När spänningen i dessa muskler ökar, stelnar de och sägs bli spastiska. När muskler blir spastiska minskar musklernas rörelseomfång och det är smärtsamt att röra musklerna. Spasticitet är en av de mest vanliga symtomen på multipel skleros (MS) och definieras som muskelstelhet som ofta är generell och som orsakar mer eller mindre kontinuerlig rigiditet. Det förknippas normalt med tillfälliga perioder av försämring, i form av ofrivilliga muskelryckningar, medan muskelfunktionen successivt går förlorad. Det är en av de främsta orsakerna till funktionshinder vid MS eftersom det tenderar att vara i samband med smärta (kontinuerlig eller på grund av spasmer), förändringar i urinblåsans funktion och sömn, oförmåga att promenera och utföra andra rörelser, inklusive de som krävs för personlig hygien. Spasmer är ofrivilliga muskelrörelser i armar, ben och kropp. Det finns tre typer av spasmer: Flexors: gör att armar och ben böjs vid lederna. Extensors: gör att benen sträcks ut automatiskt. Adduktors: gör att ben och armar sluter sig tätt till kroppens mittlinje (armar dras mot bålen, benen tätt ihop mm).
VILKA ÄR SYMTOMEN? Personer som lider av spasticitet i samband med MS kan uppvisa en rad olika symtom, bland annat: Hypertonicitet (ökad muskelspänning), vilket i vissa fall kan leda till muskelstelhet, stela leder och funktionsstörningar i urinblåsan. Spontan muskelaktivitet i form av okontrollerbara muskelspasmer som antingen är isolerade i sin natur eller visas som en serie av snabba muskelsammandragningar (kallat kronisk kramp). Överdrivna senreflexer Som förknippas med: Smärta som kan variera från lätt (spända muskler) till svår (smärtsamma kramper i armar och ben). Nattligt uppvaknande på grund av smärta och/eller funktionsstörningar i urinblåsan. Försämring av muskelfunktion som kan påverka promenader, alla andra typer av rörelser och tal. Dessa symtom av spasticitet kan resultera i funktionsnedsättningar inklusive förändringar i hållning som orsakas av en ökning i muskeltonus (muskelspänning eller aktivitetsgrad). Muskler måste normalt upprätthålla en tillräckligt hög muskeltonus i syfte att hålla kroppen upprätt och möjliggöra rörelse, samtidigt som att tillåta flexibilitet och snabbhet under rörelsen. Spasticitet är resultatet av ökad muskelspänning, vilket resulterar i en förlust av muskelrespons. Detta kan framför allt leda till ökad trötthet och göra de dagliga aktiviteterna till en svår utmaning.
Spasticitet kan också leda till följande: Problem med att använda armar och ben: Personer som lider av spasticitet i samband med MS tenderar att få minskad rörlighet, vilket ofta innebär en minskad livskvalitet och en förändring i de dagliga aktiviteterna. Trötthet/brist på energi: Visar sig hos mer än 90 % av patienterna med MS. MSassocierad trötthet kan få dramatiska effekter på det professionella och sociala livet hos patienterna. Urinblåsedysfunktion: är ett mycket vanligt problem hos MS-patienter. En stor andel av patienterna måste gå på toaletten ofta som ett resultat. Sömnproblem: är den faktor som mest bidrar till trötthet hos patienter med MS. Spasmer: plötsliga, smärtsamma muskelsammandragningar som kan störa sömnen och bidra till dagtrötthet. Spasticitet kan göra sådant som att gå, sitta eller gå upp från en stol, bada, stretcha, klä på sig och andra dagliga aktiviteter är svårt. Dessutom rapporterar vissa patienter att okontrollerbara spasmer ofta orsakar obehagliga situationer. Spasticitet kan sänka självkänslan. Som ett resultat av detta bör patienten tala uppriktigt och fritt med dem runt omkring honom eller henne (t.ex. familjemedlemmar, vänner, sjukvårdspersonal). Alla patienter som lider av spasticitet upplever inte smärta. När det finns smärta är det oftast på grund av muskelstelhet, vilket gör att senorna förkortas och gör det svårt att böja eller sträcka på armar och ben. Vävnaderna blir knutna (kontrakterade) och resultatet är smärta. Vissa personer med spasticitet lider av djup, kontinuerlig smärta i lederna. Ibland kan en viss grad av spasticitet hjälpa till för att kompensera för motorisk svaghet i benen, så att patienten kan gå, stå upp eller flytta sig från en plats till en annan. VARFÖR UPPSTÅR DET? De grundläggande cellerna i nervsystemet kallas neuroner och skyddas med en slags skida gjord av ett protein som kallas myelin (på samma sätt somm en elektrisk kabel är skyddad av plast). Nervceller sänder signaler som behövs för den normala funktionen för vår motorik och våra sinnen. Det centrala nervsystemet (som inkluderar hjärnan, lilla hjärnan och ryggmärgen) ansvarar för hantering av dessa funktioner, som gör det möjligt
att t.ex. vissa muskler kontraherar medan andra slappnar av när de utför en viss rörelse. Detta sker på grund av att hjärnan skickar meddelanden till ryggmärgen och därifrån till musklerna. Vid MS skickas inte dessa meddelanden korrekt eftersom vägarna mellan hjärnan, ryggmärgen och musklerna är skadade. Meddelandena förvrängs och flera muskelgrupper kontraherar vid samma tidpunkt fast de inte borde det. Exakt motorikkontroll försvinner gradvis och samtidig kontraktion av extensor- och flexormusklerna leder till bristande samordning, ofta med smärtsamma och försvagande resultat. Som med alla symtom i samband med MS, är spasticitet resultatet av progressiv nedbrytning av myelin och nervtrådar. Detta resulterar i en motsvarande försämring av den signal som sänds av nervcellerna som ansvarar för impulser från hjärnan och ryggmärgen till musklerna, därmed orsakas överaktivering. Alpha motoriknervcellerna (ansvarar för att initiera muskelsammandragningar) är särskilt drabbade.
HUR OFTA UPPSTÅR DET? Spasticitet förekommer hos den stora majoriteten av patienter med MS, i varierande grad. MS är en mycket varierande sjukdom med avseende på hur den visar sig och fortskrider. Ur symtomens synvinkel (t.ex. spasticitet), är flares det som oftast observeras i början. En flare anses vara en ny och abrupt neurologisk förändring eller symtom (som varar mer än 24 timmar) eller en tydlig försämring av tidigare symtom (i avsaknad av feber eller någon form av medicin som kan förvärra patientens allmänna hälsotillstånd, som lugnande medel). Spasticitets-flares kan variera kraftigt i intensitet, varaktighet och återhämtningsperiod mellan olika patienter. Intensiteten kan variera från milda, där de inte påverkar det dagliga livet alls, till svåra, där de kraftigt påverkar en persons dagliga aktiviteter. Varaktigheten kan variera mellan ett par dagar (alltid mer än 24 timmar) till flera veckor, medan återhämtningsperioden varar från några dagar upp till tre månader. Med tiden upphör symtomen för MS att förekomma i flares för majoriteten av patienterna för att stanna kvar kontinuerligt. Detta är också fallet med spasticitet, där en kontinuerlig stelhet bibehålls, med fler eller färre spasmer. DIAGNOS OCH ÖVERVAKNING Olika tester kan utföras för att diagnostisera och övervaka utvecklingen av spasticitet. Dessa tester utvärderar muskelaktivitet: Analysera särdragen hos frivilliga och ofrivilliga rörelser i armar och ben. Mätning av frekvens och intensitet hos spontan muskelaktivitet (spasmer, kronisk kramp). Utfrågning av patienten, vårdpersonal eller sjukvårdspersonal för hans eller hennes intryck.
Utvärdering av patientens förmåga att utföra vissa aktiviteter, som att gå eller utföra personlig vård eller patientens allmänna livskvalitet. Mätskalor finns för att utvärdera graden av spasticitet ur en klinisk synvinkel såsom Ashworth skala, Numerical Rating Scale (NRS), övergripande kliniskt intryck mm. 0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 No spasticity Significant degree of spasticity BEHANDLINGAR Människor som lider av MS kommer sannolikt att behandlas av ett multidisciplinärt team sammansatt av läkare och specialister, psykologer, logopeder och/eller sjukgymnaster. De här människorna kommer att avgöra vad det bästa alternativet är för din situation. Målen vid behandling av spasticitet är: Rörlighet: att förbättra användningen av drabbade kroppsdelar och personens förmåga att utföra sina dagliga aktiviteter.
Bekvämlighet: Att minska smärta och obehag i samband med stelhet eller spasmer. Personlig hygien: att förbättra hållning och underlätta för självständig personlig hygien. Livskvalitet: att förbättra eller bibehålla förmågan att utföra dagliga aktiviteter (rörlighet, arbete, familj, fritidsaktiviteter...). I informationssyfte finns riktlinjer för behandling av spasticitet i samband med MS tillgängliga enligt nedan: 1. Icke-farmakologiska behandlingar a) Sjukgymnast Sjukgymnastik (rehabilitering) är en viktig del av behandlingen av symtom på MS och innehåller följande olika alternativ: Sjukgymnastik: passiva rörelseövningar som omfattar instruktioner för att utföra övningar regelbundet, eftersom de bidrar till att stärka, stretcha och slappna av musklerna och samtidigt förbättra ledrörlighet och öka blodcirkulationen. Sjukgymnasten kommer troligen också att ge en rad övningar som ska utföras i hemmet. Innan beslut tas om att en behandling ska gälla, kommer sjukgymnasten att undersöka patienten för att få en uppfattning om hur han/ hon mår och hur han/hon rör sig. Sjukgymnastik kan bidra till att förbättra symtom och även se till att dålig hållning och dåliga vanor under rörelse som kan förvärra spasticiteten undviks. Patienten måste kanske ändra det
sätt på vilket han/hon går eller, i vissa fall, använda ett hjälpmedel som gör det möjligt för honom eller henne att röra sig lättare och på detta sätt förebygga muskelspasmer. Med mild MS brukar patienten ordineras att upprätthålla en god fysisk konditionsnivå genom att utföra stretching och styrkeövningar. Vid måttlig till svår spasticitet kan sjukgymnasten lägga till övningar och ställningar som minskar muskelspänning (för att undvika alltför stor muskeltonus så att musklerna blir mindre stela), kylterapi och muskelmobiliseringstekniker. Sjukgymnasten ger vanligen patienten ett stretchövningsprogram för att försöka bibehålla rätt muskellängd, vilket ökar chanserna för att spasmerna blir färre och mindre rigida. Dessa stretchövningar kan vara aktiva (utförs av patienten) eller passiva (kompletteras med hjälp av annan person), vilket är anledningen till att sjukgymnasten också inkluderar vårdpersonal i instruktionen
Hydroterapi (övningar i en pool) kan också hjälpa till att slappna av i musklerna. Ibland kan också användning av isförpackningar eller liknande (kryoterapi) vara användbart. Massage hjälper också till att lindra muskulär rigiditet. Arbetsterapeuter, när det är möjligt, arbetar tillsammans med sjukgymnasterna. De försöker avgöra hur fysiska symtom påverkar patienternas dagliga liv och hjälper dem att behålla sitt oberoende genom att lära dem rörelser som tar hänsyn till deras spasticitetsymtom. De avgör t.ex. hur spasticitet påverkar det sätt på vilket patienter reser sig upp från och sitter ner i en stol, eller med andra ord, hur flyttningen till och från stolen påverkar deras spasticitet. En arbetsterapeut kommer också att rekommendera enheter som hjälper patienten att utföra dagliga rörelser och se till att sängen, stolen och rullstolen som används av patienten är lämpliga. b) Kirurgi Beroende på patienten och särdragen i hans/hennes spasticitet, kan kirurgi vara ett lönsamt alternativ för svåra fall av spasticitet i samband med MS. Olika typer av kirurgi används för att behandla spasticitet. Ortopedisk kirurgi kan vara ett alternativ om kirurgerna beslutar att förlänga senor, säkra leder eller behandla missbildningar på något annat sätt. Kirurgisk korrigering, åtföljd av lämplig rehabilitering, kan förlänga viloperioder, minska smärta och undvika liggsår (försvagad vävnad som blir hård, torr och får en pärlvit, grå eller svart färgton). c) Olika ortopediska ortoser: Syftar till att tvinga korrekt hållning av deformerade kroppsdelar och gör det möjligt att använda dem.
d) Alternativa behandlingar: Alternativa behandlingar inkluderar akupunktur (för vissa typer av smärta) och avslappningstekniker som yoga och meditation. 2. Primära läkemedelsbehandlingar Det finns olika läkemedel som kan förskrivas för behandling av spasticitet, från muskelavslappnande medel till lågdos-antiepileptiska läkemedel. De viktigaste läkemedlen beskrivs nedan. Oral muskelrelaxantia Benzodiazepiner Tillåtna cannabinoider 3. Invasiva (injicerbara) läkemedelsbehandlingar Lokalt injicerbara läkemedelsbehandlingar är ett potentiellt alternativ för patienter med spasticitet som bara berör ett litet område (fokal spasticitet) eller som inte svarar på peroral medicinering. Olika behandlingar finns: Nervgifter: injiceras direkt in i muskeln och minskar muskelspänningar och behandlar lokaliserad (fokal) spasticitet. Effekten varar i cirka 2-4 månader. Tenderar att vara en del av ett program som innehåller rehabilitering. Nervblockad med neurolysagenter: injektion av fenol eller alkohol i nervändarna i det drabbade området, som förstör dem och orsakar muskelavslappning. Resultaten är relativt kortsiktiga och förfarandet måste upprepas varannan månad. Intratekalt administrerat muskelrelaxantia: en sista utväg för patienter med spasticitet i de nedre kroppsdelarna som inte svarar tillräckligt på andra mediciner eller om patienten inte kan tåla de andra medicinerna. Ges via en kateter (litet rör) i thecal sac (utrymmet som omger ryggmärgen) och ansluts till en medicinreservoar med en infusionspump. Denna implanteras kirurgiskt under bukhuden för att direkt administrera läkemedlet in i ryggmärgen. Kräver särskild vård
Solutions with you in mind www.levmedms.se