Pernilla August, regissören bakom Svinalängorna: Det är som om historien har velat bli berättad PERNILLA AUGUST. Filmen Svinalängorna väcker känslor och minnen. Vi känner igen oss på alla möjliga olika sätt i Pernilla Augusts konstnärliga ambition. Med hopp om en möjlig försoning påminner hon oss om vårt ansvar att rikta fokus på barnets upplevelse. Att inte vara rädda att gå in och öppna upp för ett barn som far illa. TEXT: LENA ENGELMARK FOTO: ELISABETH EDÉN Om och om igen. Timmarna går. Några dagar innan premiären sitter jag på Drakfilm och spolar filmen fram och tillbaka. Fastnar i scenen där Leena som liten plötsligt hör något krascha i vardagsrummet. Där hittar hon mamma, blodig och sönderslagen av pappa. Leenas små händer darrar när hon greppar telefonluren för att skräckslaget meddela att Du måste komma. Mamma dör. I nästa stund sjunker hon ihop i ett försök att lugna sin medvetslösa mamma. Allt kommer att bli bra. Bara mamma kvicknar till kan de ge sig iväg utan pappa. Vi är många som sett den här scenen spelas upp, tänker jag i nästa stund. Den är inte främmande i socialt arbete. Filmen Svinalängorna handlar om en kvinna som befinner sig på sin yttersta kant i relationen liv och död, men som trots sin historia lyckats välja ett fungerande liv. Leena den krampaktigt noggranna och ordentliga mamman bär inom sig ett barn som fått axla modersrollen i en destruktiv missbrukarrelation. Den omöjliga uppgiften hon försökt lösa genom kontroll och kamp, 72 Socionomen 1 2011
Pernilla August har lett till en upplevelse av bottenlös skuld personifierad i lillebror Sakari. Vi får följa Leenas läkningsprocess där hon återupplever sin historia för att steg för steg laga bilden av sig själv. Där den motstridiga skepnaden av föräldragestalterna sakta förvandlas till den smärtsamma insikten om föräldrarnas ömsesidighet, sig själv i relation till föräldrarna, uppgörelsen med den upplevda skulden och försoningen med sig själv. Det tycker jag låter som en jättefin uppfattning! utbrister Pernilla August någon vecka senare när jag berättar om mina tankar kring filmen, hemma hos henne. hela anledningen till att jag började som skådespelerska var att få berätta en historia. Det var nog så vi tänkte Värmen från hennes pigga bruna ekorrögon sprider sig i takt med kakelugnsbrasan som sprakar i hörnet av rummet. Jag ville så gärna att det skulle vara en försoning med sig själv och en försoning med sin historia. En sorts katarsis! Att det finns hopp! För det kommer ikapp oss, understryker Pernilla August. Vår historia kommer ikapp oss en dag. PERNILLA AUGUST HAR alltid varit intresserad av det psykologiska i berättelsen och vad vi gör med vårt bagage. Som många andra konstnärer har hon ett öppet minne och känner sin egen historia väldigt väl. Men även om all konst har en personlig klangbotten så är hennes sociala bakgrund på avstånd från Leenas. Jag känner mer att jag kan identifiera mig med lilla Leena den där lilla tjejen som iakttar omvärlden. Den förmågan har hon alltid haft. Socionomen 1 2011 73
Pernilla August Så kanske var det ingen slump att just Pernilla August regisserade Svinalängorna, tänker jag. Långt tidigare fick jag ett nöjt mail av Susanna Alakoski. Där skrev hon att filmen är en ytterst självständig och fristående tolkning, men att hon så väl känner igen barnets röst från boken. Och detta var viktigt för Susanna: Att barnets röst och öga skulle finnas där trots att Leena i filmen är vuxen. Men samtidigt är det ju det jobbet handlar om för både skådespelare och regissörer, poängterar Pernilla August. Att vara öppen i sinnet och i hjärtat för att kunna gå in i en annan karaktär. 74 Socionomen 1 2011
Allt det där lär man sig på teaterhögskolan. Men utan erfarenheterna blir det konstnärliga resultatet ganska magert. Sedan behöver det inte vara självupplevt. Det är mer att Aha det är den känslan!, som är min ryggsäck. Pernilla August har som bekant lyckats kanalisera med variation genom åren. Förutom insatserna på vår nationalscen Dramaten har hon spelat i de flesta genrer, från drama till fantasy. Den goda viljan, där hon fick en Guldbagge för bästa kvinnliga huvudroll, och Star Wars i Hollywood är några filmer vi minns. När hon nu valt att regissera en svensk socialrealistisk film så bottnar inte, som vi skulle kunna tro, den träffsäkra psykosociala skildringen i egna undersökningar. Hon har varken studerat missbruksproblematik eller barn till missbrukare. Det finns en bra research i boken vad det gäller tyngden av det. Och folk känner igen sig på alla möjliga sätt har hon fått erfara efter premiären. Inte minst socialt. När hon berättar om kommentarer som Gud, det här är precis som mitt liv och Det är precis som min mammas liv, flyger hon bestört upp: Jag känner bara: Men gode gud! Hur ser det ut ute i stugorna? Signalerna om att filmen fyller sitt syfte har varit tydliga under hela arbetsprocessen. Ibland, när det gungat ordentligt i det visionära skapandet och tvivel varit nära att haverera hela projektet, har den osynliga lilla tjejen med dunkande hjärta försiktigt knackat på axeln. Det är som om historien har velat bli berättad. EFTERSOM PERNILLA AUGUSTS konstnärliga drivkraft bottnar i att just få berätta en historia hon brinner för och som berör andra människor, så var filmens framgång kanske inte så oväntad. Det var så kul att känna att jag kom tillbaks till det! För hela anledningen till att jag började som skådespelerska var att få berätta en historia. Ibland kan den motivationen nästan försvinna när hon bollar med olika pjäser samtidigt och det snurrar för fort, funderar hon. Även om hon alltid försöker hitta en vinkling som engagerar just henne. Ingmar Bergman älskade ju det där! Analysen Det var så jättespännande att få vara med honom i det där. Att hålla membranet öppet är det viktigaste när hon går in i en roll, och detta är också förutsättningen för Pernilla Augusts regi. Att vara öppen för impulser, fantasier, tankar, vad du gör och vad jag gör. Under inspelningen av Svinalängorna hade hon putsat sitt membran. I en slags hyperkänslighet andades hon in allt samtidigt som hon registrerade med kontroll- och planerarhjärnan. Det var jätteintressant. Jag kände mig helt kluven. Men det var också väldigt härligt! Jag tyckte väldigt mycket om det! Det var en väldig utmaning. Som skådespelare är hon en del i regissörens vision, den stora helheten. Som manusförfattare och regissör är det däremot hon som styr ödet. Kanske är det just detta som lockat henne när hon nu tagit kommandot över filmen. Det är hon som bestämmer. På något sätt kanske det är så, fast jag har aldrig sett mig så. För mig är film så otroligt kollektivt. Någon speciell egenskap man måste ha som regissör kan hon inte komma på, eftersom alla regissörer är olika. Men förmågan att skapa ett bra arbetsklimat på en filminspelning är nödvändig. Och det är en styrka hon har: Jag är rätt bra på att göra kalas! Jag är bra på att laga mat. Jag tycker jag är bra på att tajma mat att få in allt så det är varmt samtidigt. Jag är bra på kulörer, snyggt, trevligt funderar hon. Jag är ganska bra på att bjuda gäster som funkar ihop, och jag brukar ha väldigt trevliga middagar! Det är ungefär samma sak, resonerar Pernilla August. Regi handlar om att få folk att må bra. Att ta konflikter när de kommer och bädda för ett arbetsklimat som fungerar. Regi handlar också om respekt. För skådespelare och för rummet där allt ska ske. Rummet är heligt. Då gäller det att ha förmågan att se till att det inte rusar runt en massa negativa energier som sprutar åt olika håll. Och det kan jag känna igen. Jag kan känna igen det från Bergman, jag kan känna igen det från George Lucas. Ingmar Bergman gav förtroende väldigt tydligt, understryker Pernilla August. Förtroende och respekt. Bara man var med på hans grejer så var det kalas! HAR INGMAR BERGMAN påverkat henne i regiarbetet? Pernilla August var ju ändå en av hans favoritskådespelerskor. Hon har jobbat med honom hela sitt vuxna liv och han har varit hennes främsta regissör. Alltsedan arbetet med Fanny och Alexander, 1982 då Pernilla var i tjugoårsåldern till Gengångare, 2002 som var Bergmans sista föreställning, har Socionomen 1 2011 75
det professionella bandet mellan dem varit mäktigt. Självklart måste han ha påverkat mig. Men jag kan inte säga att det här har Ingmar Bergman lärt mig om regi. Även om det var skillnad på Ingmar Bergman som teaterregissör och filmregissör så är minnet av det trygga, omsorgen om att alla skulle må bra, tydligt hos Pernilla August. Samtidigt var det inte bara det som gjorde honom till en bra regissör, minns hon. Han hade en skärpa. I dialogen, i texten och i regin. Men medan Pernilla August tycker det är spännande med improvisation, så var Ingmar Bergman i alla situationer totalförberedd. När de repeterade på teatern hade han alltid gått igenom varenda scen hemma. Själv, på golvet. Han visste exakt hur det skulle vara. Antingen känner man sig låst av det, konstaterar Pernilla August, och då blir det inget kul. Eller så ger man liv åt sin egen frihet. Så upplevde jag att jag gjorde ofta. Jag gjorde precis som han sa, men sen skapade jag mitt eget rum i hans ram. Så jag har aldrig känt mig fast i hans regi. Tvärtom. Under samarbetet var hon alltid djupt inne i rollanalysen, och där möttes de. Det var ju det som intresserade honom också! Han älskade ju det där! Analysen Det var så jättespännande att få vara med honom i det där. Vissa gemensamma beröringspunkter blir för betraktaren tydliga. Men på frågan om hon kommer att bli en ny Ingmar Bergman, slår hon skrattande ifrån sig. Nähähä! Ingen kan bli en ny Ingmar Bergman. Och det har hon ju förstås rätt i. Men varför inte egentligen? Hon har ju redan fått de mest prestigefulla priser för sin regiprestation med Svinalängorna, tänker jag. Nej, men herregud! Det finns ingen som han. Han var alldeles unik på sitt sätt. Hans filmer var så speciella. Ingmar Bergman skrev allting själv. Här brister Pernilla Augusts självförtroende än så länge eftersom hon är dyslektiker. Det har varit en lång startsträcka att tro att förstå att man är intellektuell. Att dyslexi inte har något med intellektet att göra vet hon ju nu, men inte när hon växte upp. Kan det ha legat bakom hennes val att bli skådespelare? Det tror jag absolut. KANSKE BEFINNER HON sig just nu i en personlig utvecklingsfas, funderar hon. Paradoxalt nog känner hon sig egentligen inte som en skådespelare samtidigt som hon i allra högsta grad är det. En känsla hon inte riktigt kan sätta fingret på. Hon har aldrig umgåtts speciellt mycket med skådespelare privat även om hon tycker det är jättekul med alla kollegor, lunchrummet på Dramaten och sminket, där man sitter och snackar en massa skit. Jag vet inte Jag har alltid känt mig som om jag är på besök i den här världen, funderar hon. Jag känner mig mycket mer hemma i mig som regissör. Med Svinalängorna är hon tillbaka där hon började. Tillsammans med filmteamet återupplevde hon känslan hon hade som 16-åring och för första gången var med på en filminspelning. Då hade hon en liten roll i Roy Anderssons Giliap och tyckte att de som arbetade bakom kameran verkade ha så roligt. Jag minns att jag funderade på om jag skulle våga fråga om jag kunde få dra i någon sladd eller nå t Jag ville bara vara med! Idag har hon blivit en i gänget bakom kameran. När jag filmade och när jag var med mina kamrater i inspelningssituationen: Då var jag bara hemma. OCH REGIARBETET KOMMER att fortsätta. Nu när filmen nått människorna hon haft i blickfånget, känner hon att hon börjar landa. Det känns skönt att komma ut ur filmbubblan. Pernilla August är öppen för nya historier som vill bli berättade, men i vår kommer hon först att spela i en film av Jan Troell. Det är en stor roll, mer kan hon inte säga. Men det ska bli otroligt kul att få hänga med Jan Troell. Jag har aldrig jobbat med honom. Kanske är det bra med en paus. Hon är medveten om publikens förväntningar när hon öppnat så stort, och det ligger mycket arbete bakom en bra film. Konst handlar om att beröra hjärtat, ler Pernilla August. Det handlar om att väcka fantasi, bilder och minne. Då är det bra. Fakta Svinalängorna är en nyproducerad film efter Susanna Alakoskis Augustprisbelönade roman. Regissör: Pernilla August Manus: Pernilla August och Lolita Ray Priser: Publikpris vid filmfestivalen i Venedig, Foreign Press Award i Hamburg, Amerikanska Hope Award (Unesco), Juryns specialpris vid filmfestivalen i Sao Paolo, Första pris vid filmfestivalen Nordic Film Days i Lübeck, Svenska Akademiens teaterpris 2010 och Region Skånes kulturpris 2010 76 Socionomen 1 2011