...OCH HUR SKA JAG KOMMA IHÅG DET NU EFTER SÅ LÅNG

...OCH HUR SKA JAG KOMMA IHÅG DET NU EFTER SÅ LÅNG TID? EN KVALITATIV INTERVJUSTUDIE OM HUR VITTNESUTSAGOR FÖRÄNDRAS ÖVER TID VENDELA BERGSTRÖM ROBIN THEANDER Examensarbete i Kriminologi Malmö universitet 61-90 hp Hälsa och Samhälle Kandidatkurs i Kriminologi 205 06 Malmö Juni 2019

...OCH HUR SKA JAG KOMMA IHÅG DET NU EFTER SÅ LÅNG TID? EN KVALITATIV INTERVJUSTUDIE OM HUR VITTNESUTSAGOR FÖRÄNDRAS ÖVER TID VENDELA BERGSTRÖM ROBIN THEANDER Bergström, V & Theander, R....och hur ska jag komma ihåg det nu efter så lång tid? En kvalitativ intervjustudie om hur vittnesutsagor förändras över tid. Examensarbete i Kriminologi 15 poäng. Malmö högskola: Fakulteten för Hälsa och Samhälle, Institutionen för Kriminologi, 2019. I rättegångar förhörs vittnen på grundval av att de antas ha avsevärda upplysningar i det aktuella brottmålet. Därmed kan vittnesutsagor ha en avgörande betydelse när det finns liten eller ingen teknisk bevisning. Det är vanligt förekommande att det kan gå flera veckor eller månader mellan brottet och att vittnet förhörs. Således finns det potentiella risker att vittnet kan försumma vissa minnesbilder av vad som vittnet i tidigare förhör redogjort för då minnet ej är statiskt över tid. Det föreligger idag begränsad forskning om hur en tidsfördröjd rättsprocess kan påverka vittnesutsagorna. Både nationellt och internationellt är den befintliga forskningen främst fokuserad på vittnesutsagornas inverkan vid manipulering av respondenterna i undersökningen. Syftet med föreliggande undersökning är att bidra med vidare förståelse för hur vittnesutsagor kan förändras över tid. I undersökningen studeras vittnesutsagor över en kortare tid, en eller två veckor från den ursprungliga intervjun, eftersom den mest dramatiska minnesförsämringen inträffar redan efter en vecka. Undersökningen baseras på 40 kvalitativa intervjuer med inslag av kognitiva intervjuer med 20 respondenter. Resultatet visar att ju längre tidsperioden mellan brottshändelsen och intervjun är, desto mindre likvärdiga är vittnesutsagorna i intervjuerna. Undersökningen diskuterar resultaten i förhållande till minnesprocessen och tidigare forskning. Undersökningen bidrar med att belysa hur vittnesutsagor kan förändras över tid och svårigheterna med vittnens minneskapacitet samt hur minnet kan påverkas av potentiella felkällor och minnesfel. Vidare lyfts praktiska rekommendationer för framtida forskning inom vittnesutsagor. Slutligen åskådliggör undersökningen även vikten av ytterligare nationell och internationell forskning inom ämnesområdet. Nyckelord: Vittne, vittnesförhör, vittnesutsagor, kognitiv intervju, minnesprocess, minnesfel, retentionsintervall 1

"... AND HOW WILL I REMEMBER IT NOW AFTER SUCH A LONG TIME?" A QUALITY INTERVIEW STUDY ABOUT HOW EYEWITNESS TESTIMONIES CHANGES OVER TIME VENDELA BERGSTRÖM ROBIN THEANDER Bergström, V. & Theander, R. "... and how will I remember it now after such a long time?" A quality interview study about how eyewitness testimonies changes over time. Degree project in Criminology 15 credits. Malmö University: Faculty of Health and Society, Department of Criminology, 2019. In trials, eyewitnesses are heard on the basis that they are assumed to have significant information in the criminal case in question. Thus, eyewitness testimonies can have a crucial role, when there is little or no technical evidence. It is common that it may take several weeks or months between the crime incident and the eyewitness to be interrogated. Thus, there are potential risks that the eyewitness can forget about certain memory images of what the eyewitness in previous interrogation described, since the memory is not static over time. There is currently limited research on how a time-delayed legal process can affect the testimonies. Both nationally and internationally, the existing research is mainly focused on the impact of eyewitness testimony when manipulating the respondents in the research. The purpose of the present study is to gain a wider understanding of how eyewitness testimonies can change over time. In the study, testimonies are studied over a shorter time, one or two weeks from the original interview, because the most dramatic memory impairment occurs already after a week. The survey is based on 40 qualitative interviews with elements of cognitive interviews with 20 respondents. The result shows that the longer the period between the crime incident and the interview, the less equivalent are the testimonies in the interviews. The study discusses the results in relation to the memory process and previous research. The study helps to illustrate how eyewitness testimonies can change over time and the difficulties with the eyewitnesses' memory capacity and how the memory can be affected by potential sources of error and memory failure. Furthermore, practical recommendations for future research in eyewitness testimonies are highlighted. Finally, the study also highlights the importance of further national and international research on the subject. Keywords: Eyewitness, eyewitness hearing, eyewitness testimony, cognitive interview, memory process, memory failure, the retention interval 2

Förord Vi vill rikta ett stort tack till vår handledare Erika Hedenrud för hennes vägledning och goda råd under uppsatsens gång. Vi vill även tacka skådespelarna som ställde upp i den inspelade videon, samt till de respondenterna som deltagit i undersökningen. Malmö, Juni 2019 Vendela Bergström och Robin Theander 3

INNEHÅLLSFÖRTECKNING 1. INLEDNING... 6 1.1 Syfte och frågeställningar... 7 1.2 Definitioner av grundläggande begrepp...... 8 1.3 Avgränsningar...8 2. BAKGRUND... 8 2.1 Minnesprocess...8 2.2 Förhörstekniker i praktiken....10 2.2.1 Standardmetoden...10 2.2.2 Kognitiva intervjun... 11 2.2.3 PEACE-modellen...11 2.2.4 SUE-tekniken...12 3. TIDIGARE FORSKNING... 12 3.1 Förändringar i vittnesutsagor över tid...12 3.2 Påverkan av vittnesutsagor... 13 3.3 Sammanfattning av tidigare forskning...15 4. METOD... 16 4.1 Förförståelse...16 4.2 Forskningsmetod...16 4.3 Forskningsmaterial...18 4.4 Urval...19 4.5 Insamling av material...19 4.6 Bearbetning av analys...20 4.7 Etiska kraven...21 5. RESULTAT...22 5.1 Signalement/Yttre attribut...22 5.2 Miljö/Plats...24 5.3 Brottshändelsen...26 6. DISKUSSION...30 6.1 Resultatdiskussion...30 6.1.1 Likheter respektive skillnader i vittnesutsagor... 30 6.1.2 Hur skillnader över tid i vittnesutsagor kan förklaras...31 4

6.2 Metoddiskussion... 34 6.2.1 Trovärdighet...34 6.2.2 Tillförlitlighet...35 6.2.3 Övrig metoddiskussion... 36 6.3 Förslag till framtida forskning... 37 7. SLUTSATS... 37 REFERENSER...38 BILAGOR...42 Bilaga 1. Informationsbrev...42 Bilaga 2. Intervjuguide...44 5

1. INLEDNING Polisen söker vittnen till misstänkta mordet. Polisen söker vittnen till misshandel. Vittnen sökes i samband med anlagd brand. - Polismyndigheten (2019a). I rättegångar förhörs vittnen på grundval av att de antas ha avsevärda upplysningar i det aktuella brottmålet (Wells & Olsson, 2003). Vittnen uppger sina utsagor vid förhör om vad de har erfarit som kan vara av intresse i förundersökningen. Vad som framkommer under förhör är ofta tungt vägande bevis, synnerligen i brottmål när det föreligger liten eller ingen teknisk bevisning (Sveriges Domstolar, 2019; Lacy & Stark, 2013). Vittnesutsagor går långt tillbaka i historien av användning i domstolar och brottsbekämpande myndigheter och har spelat en betydande roll i domstolsbeslut. Med underlag av detta kan vittnesutsagor likaså leda till allvarliga konsekvenser (Albright, 2017). Det råder lagstadgad vittnesplikt i Sverige och i Rättegångsbalken Kap. 36 1 är ett vittne var och en, som inte är part i målet [...]. Det innebär att den enskilde som bevittnat ett brott är skyldig att inställa sig i domstol om man blir kallad (Sveriges Domstolar, 2019). Inom processrätten nyttjas vittnen för att i rättegång redogöra för sin syn av händelseförloppet som är av stor vikt i det aktuella brottmålet. Därmed spelar vittnen en avgörande roll för ett fungerande rättssamhälle (a.a.). Ju längre ett vittne får vänta på att bli förhörd i förundersökningen, desto svårare blir det att få fram tillförlitliga vittnesutsagor (Pezdek m.fl., 2007; Baryawno, 2019; Granhag, 2001), därav är det betydelsefullt att vittnet förhörs om iakttagelsen snarligen. Bevisvärdet för minnesbilden av iakttagelsen bör tas i beaktning i rättegångar, med underlag av att minnet försvagas med tiden. Minnesbilden kan tillföras ny information om det har gått en längre tid på gott och ont (Ekelöf & Boman, 1992; Schelin, 2007; Trankell, 1963). Tidigare undersökningar har åskådliggjort att vittnen som har varit med om emotionellt laddade händelser har bättre åminnelser för central information än för perifer information (Granhag, 2001; Granhag & Christianson, 2008). Central information innebär det som är i högsta grad det väsentliga för en händelse och den information som är mindre avgörande för själva händelsen benämns perifer information (a.a.). Med bakgrund av detta är perifer information av liten betydelse i jämförelse med central information, emellertid får vittnen ofta avlägga vittnesutsagor om exakt sådana specifika detaljer i rättssalen (Lacy & Stark, 2013). Minnet är rekonstruktivt och när en individ plockar fram minnesbilder konstruerar denne nya versioner av sitt förflutna (Ceci & Bruck, 1995; Granhag, 2001). Minnet delas in i tre faser vid bevaringen av minnen av en brottshändelse och den första fasen är inkodning, där registrering sker om vad som inträffat. Den andra fasen är lagring som förvarar minnet och den tredje fasen är framplockning av det inlagrade minnet (a.a.). Lagringsfasen benämnas även retentionsintervall, vilken är den tidsperiod som går mellan brottshändelse till att vittnet kallas till förhör. Det är vanligt förekommande med tidsfördröjda retentionsintervaller i avsikt att 6

det kan gå flera veckor eller månader mellan brottshändelsen och till vittnet förhörs (Granhag & Christiansson, 2008). Det ökar dessvärre möjligheten att missvisande information kan uppkomma (Christiansson m.fl., 1998) samt att i stort sett kan vittnesutsagor karakterisera minnesfel, vilken är förlust av noggrannhet i inkodning, lagring och framplockning av vad som har bevittnats (Albright, 2017). Tillsammans med Brottsförebyggande rådet har Holmberg och Huuva (2016) utformat en undersökning baserad på intervjuer med åklagare och det visar sig att de intervjuade åklagarna bedömer att domstolarna ställer högre krav än tidigare beträffande teknisk bevisning och det kan leda till en mängd konsekvenser. I och med ökade krav beträffande teknisk bevisning understödjer det till att förundersökningar tar längre tid och kräver ytterligare resurser, därmed kan det vara en anledning till varför förhören med vittnen dröjer. Det kan likaså leda till att färre ärenden når fram till åklagare samt hur färre ärenden leder till rättegång (a.a.). Polismyndigheten är mestadels i behov av vittnen för att kunna utreda brott och övervaka allmän ordning (Polismyndigheten, 2019b). Vittnesutsagor i förundersökningar är lika betydelsefulla i bevishänseenden som annan materiell bevisning, därmed är det oerhört viktigt att polismyndigheten besitter de kunskaper som erfordras i avsikt att ta tillvara bevisning (Christianson m.fl., 1998). Polismyndigheten i Sverige ligger många år efter sina kollegor framförallt i England och USA i hanteringen av psykologiska kunskaper i förhör (Granhag & Magnusson, 2017). Trots att förhöret är en betydelsefull del av bevissäkringen i en förundersökning är det en oerhört försummad del av arbetet inom polismyndigheten (a.a.). Att iakttaga ett brott som begås kan vara en upprivande händelse för vittnet, emellertid är detta polisers vardag (Christianson m.fl., 1998). Att kunna bemöta individer som har iakttagit en brottshändelse är följaktligen av stor vikt för polisen att erhålla en sådan tillförlitlig utsaga som möjligt (a.a.). Dessvärre är det en oerhört svår arbetsuppgift för civilutredare, poliser, åklagare och domare att få så pass tillförlitliga vittnesutsagor som krävs i brottmål (Lindholm, 2008; Wells & Olsson, 2003). Därmed bedömer författarna att ämnesområdet har stor betydelse för dels rättsväsendet samt dels civila medborgare, vilket indikerar på denna undersökningens relevans. Att falla offer för brott eller att bevittna ett brott kan hända vem som helst och när som helst, något som man inte kan styra över. 1.1 Syfte och frågeställningar Syftet med föreliggande undersökning är att bidra med vidare förståelse för hur vittnesutsagor kan förändras över tid. Detta med hänsyn till den begränsade forskning som påvisats vad gäller betydelsen av retentionsintervall och hur det kan påverka vittnesutsagorna. Utifrån tidigare forskning finns det indikatorer på att vittnesutsagor förändras över tid, vilket kan härledas till fördröja rättsprocesser. Det kan utgöra ett problem för tillförlitligheten i vittnesutsagorna och av den anledningen genomförs den aktuella undersökningen. Undersökningen ämnar även att belysa svårigheterna med vittnens minneskapacitet, samt hur minnet kan påverkas av potentiella felkällor och minnesfel. 7

Syftet med föreliggande undersökning ska besvaras genom följande frågeställningar: Vilka likheter respektive skillnader förekommer i vittnesutsagorna mellan två olika undersökningstillfällen? Hur kan förändringarna över tid i vittnesutsagorna förklaras? Denna frågeställning kommer att besvaras utifrån tidigare forskning. 1.2 Definitioner av grundläggande begrepp Att vara vittne innebär att den enskilde har gjort iakttagelser vid en händelse när ett brott har begåtts. En individ kan likaväl vara vittne fastän denne inte har varit med vid själva brottshändelsen, således kan iakttagelser ha gjorts om gärningsmannens eller brottsoffrets beteende före eller efter brottet (Graneli, 2006). I Rättegångsbalken Kap. 23 6 beskrivs Under förundersökningen må förhör får hållas med envar, som antages kunna lämna upplysning av betydelse för utredningen, emellertid definieras aldrig i lag det som ämnas med begreppet förhör. I Rikspolisstyrelsens (RPS) rapport, beskaffad av KRIPUT-gruppen, har de angett att vittnesförhör är en beteckning på en metod för att erhålla upplysningar av en individ om en viss iakttagelse (Rikspolisstyrelsen, 1991; Smith, 1986). Utifrån dessa upplysningarna framkommer vittnesutsagor och med vittnesutsaga avses tre huvudkomponenter som innefattar iakttagelsen, minnesbilden och förmedlingsprocessen (a.a.). Retentionsintervall definieras som den tid från vilken vittnet uppfattar och kodar informationen till den tidpunkt när vittnet uppmanas att hämta informationen från minnet (Brigham m.fl., 1999; Granhag & Christiansson, 2008). 1.3 Avgränsningar Uppsatsen har begränsats till förhör med vittnen över 18 år. En annan avgränsning är att endast vittnesutsagor studeras, inte vittneskonfrontationer vilket syftar till kontroller på vittnens förmåga att igenkänna en individ eller ett föremål som vittnet tidigare har iakttagit (Rikspolisstyrelsen, 1990). Även om vittneskonfrontationer också kan vara betydelsefulla bevis i brottmål befinner sig dessa utanför undersökningens fokus. 2. BAKGRUND 2.1 Minnesprocess Minnens funktion är att erhålla och förvara en mängd information som den enskilde plockar fram en så kallad minnesprocess (Fisher & Geiselman, 1992; Granhag, 2001). Minnesprocessen delas in i tre faser som är inkodning, lagring och framplockning (a.a.). Genom dessa tre faserna kan en individ bearbeta de yttre stimuli som denne påverkas av och erhålla samt förvara de iakttagelserna i minnet för att det ska finnas möjligheter att återkalla dessa minnen (a.a.). Inkodningsfasen är under tiden och strax efter att individen upplevt en händelse. I inkodningsfasen sker en process som omvandlar extern information till minnen. En negativ påverkansfaktor i inkodningen för en individ som bevittnat en brottshändelse är den emotionella laddningen (a.a.). Perioden mellan inkodningen och 8

framplockningen är lagringsfasen, som även benämns för retentionsintervall (a.a.). Lagringsfasen tillhandahåller information som tas i förvaring för senare användning (a.a.). Kronkvist (2016) menar att lagringsfasen, retentionsintervallet, är tiden individen har på sig att glömma (a.a.). Vidare menar Ask m.fl. (2008) att i lagringsfasen kan minnet påverkas av yttre faktorer som t.ex. media och samtal med andra vittnen (a.a.). Vid framplockningsfasen verbaliseras den bevarade informationen, dessvärre är minnet inte en identisk återgivning av den exakta upplevda händelsen (Fisher & Geiselman, 1992; Granhag, 2001). Framplockningsfasen är den mest komplicerade processen i minnet, i avsikt att hjärnan ska klara av att placera in rätt information till rätt händelse. Under framplockningsfasen i vittnesförhör kan det finnas flera felkällor, som t.ex. ledande frågor som ställs av förhörsledaren (a.a.). Hjärnans minnessystem delas in korttidsminne och långtidsminne (Granhag & Christianson, 2008; Granhag, 2001). Korttidsminnet har en begränsad kapacitet och hanterar föga information under ett kort tidsintervall upp till 10 15 sekunder (a.a.). Långtidsminnet har hög kapacitet gällande varaktighet och utrymme som utmärks av att individen förvärvar ny information och därmed kan hantera stora mängder information. Den primära funktionen är att minnas och det görs genom inkodning, lagring och framplockning (a.a.). Långtidsminnet kan delas in procedurala minnet, semantiska minnet samt episodiska minnet. Det minne som utvecklas först hos varje individ som inbegriper den motoriska förmågan är det proceduraliska minnet. Medan det semantiska minnet är det minne som förvarar allmän kunskap som finns lätt åtkomligt att återhämta i framplockningsfasen (a.a.). De minnen som innefattar en personlig koppling benämns episodiska minnen, som främst ligger i fokus för vittnespsykologin (a.a.). Atkinson och Shiffrin (1968) föreslog en minnesmodell som benämns multikomponent modell (Albright, 2017; Atkinson & Shiffrin, 1968). Minnesmodellen visar att mänskligt minne har tre separata komponenter som är beroende av varandra, och dessa är sensoriskt minne, korttidsminne och långtidsminne. Den filtreringsprocess genom vilken information som detekteras av det visuella sinnet som utses för vidare bearbetning i det sensoriska minnet är uppmärksamheten den enskilde har av en viss händelse. Därvid är uppfattningen den process genom vilken den enskilde deltog i visuell information som är integrerad och kopplad till miljö för att få ett sammanhängande av händelseförloppet. Sensoriskt minne är den sensoriska informationen som förvaras under extremt kort tid på några sekunder innan det blir till ett korttidsminne och senare till ett långtidsminne. Mellan sensoriskt minne och korttidsminnet åsyftar Atkinson och Shiffrin (1968) att det ska ske kontrollprocesser som används för att hantera och styra minnen såsom repetition, kodning, val av signaler för framplockning från långtidsminnet. Korttidsminne är den icke-sensoriska informationen, även kallad arbetsminne, som mottager och förvarar både från det sensoriska minnet och långtidsminnet. Informationen från korttidsminnet överförs endast till långtidsminnet om informationen repeteras och väl i långtidsminnet kan informationen förvaras under en längre tid (a.a.). Hjärnan och minnet är komplext och därmed är det mänskligt att en individ glömmer eller kan minnas fel (Kronkvist, 2016). Det existerar två olika processer av glömska och dessa är interferens och borttyning (a.a.). Interferens innebär sammanblandning av minnen och även interferens har två komponenter, proaktiv 9

interferens och retroaktiv interferens (a.a.). Proaktiv interferens är ett minne som blandas ihop med tidigare händelser, där minnesproblem kan förekomma om den enskilde bevittnat flera liknande brott. Retroaktiv interferens innefattar att ett minne blandas ihop med en senare händelse, därav kan sådana problem uppstå vid långa handläggningstider (a.a.). Borttyning innebär att en händelse som individ varit med om kommer med tiden att tyna bort i minnet om denne inte gör en framplockning av det specifika minnet (Granhag, 2001). Minnet tappar i styrka som mest direkt efter en brottshändelse. Redan efter en vecka minns vittnet mindre än hälften av det som hänt (a.a.). En möjlig förklaring till detta är att individer har lättare att glömma negativa iakttagelser (Christianson m.fl., 1998). Genom försvarsmekanismer för att skydda sig från iakttagelserna som är svårhanterliga att leva med kommer denne medvetet eller omedvetet att arbeta bort dessa minnen (a.a.). 2.2 Förhörstekniker i praktiken Enligt Granhag och Magnusson (2017) föreligger begränsad undersökning på förhör i Sverige och i svensk kontext (a.a.). Det finns emellertid fler internationella studier på hur förhör i praktiken ska tillämpas (Fisher m.fl., 2010; Granhag & Magnusson, 2017). Yrkesgrupper som bedriver utredande verksamhet såsom poliser, åklagare samt tulltjänstemän har en genomgående likvärdighet i utförandet av förhör (a.a.). Dessvärre har det visat sig att förhören består av förutbestämda och slutna frågor och till viss del även ledande frågor (a.a.). En grundläggande informationskälla i varje förundersökning är de uppgifter som vittnen kan återberätta om brottshändelsen (Bring m.fl., 2008), och vittnesutsagor ska helst avges spontant och i vissa fall kan vittnet behöva kompletteringar av frågor för att kunna återberätta (Prop. 1986/87:89). Därav är förhörsfrågorna beroende av vittnens förmåga att själva återberätta och likaså av vilka slags uppgifter som vittnen ska lämna (a.a.). Polisförhöret som är en kommunikativ process har visserligen inflytande på vittnesutsagor och vad som skrivs i förundersökningsprotokollen (Smith, 1986; Trankell, 1963). Ett givande förhör förutsätter att förhörsledaren är påläst och engagerat sig i brottsfallet (a.a.). Sålunda har förhörsledaren bildat sig en egen uppfattning om vad som behöver utredas som är utgångspunkten för hur förhörsfrågorna är formulerade (a.a.). Förhörsledarens inställning har därav en mycket stor inverkan på vittnens svar (a.a.), därmed kan en uppmuntrande nick från förhörsledaren i slutet av ett förhör få ett vittne att känna sig mycket mer säker än denne som bemöts neutralt (Christianson & Ehrenkrona, 2011). Vittnens initiala beskrivningar av brottshändelsen som framkommer under förhör ska dokumenteras innan, under och efter förhöret av förhörsledaren och de vanligaste åtgärderna för att säkra bevis är spela in de samtliga förhören för senare avlyssning och avstämning (Granhag & Christianson, 2008; Granhag, 2001). Det föreligger fyra olika tillvägagångssätt i förhör som kommer belysas nedan och dessa är standardmetoden, kognitiva intervjun, PEACE-modellen och SUE-tekniken. 2.2.1 Standardmetoden Den metod som används i högsta grad av många poliser i Sverige och runt om i världen benämns standardmetoden och innebär att förhörsledaren är den aktiva och styrande parten som ställer frågor och den hörde ska efter bästa förmåga 10

besvara frågorna (Fisher m.fl., 2010). Svårigheten för polisen är att de sällan lyckas hantera informationskällan som framkommer under förhör på ett optimalt sätt. Det har visat sig att den här metoden av förhör oftast leder till att förhörsledaren får fram mindre information, och dessvärre även felaktig information (a.a.). Ett annat stort problem är att poliser ställer ledande frågor i förhören för att bekräfta sina egna teorier. Metoden tillämpas ofta naturligt till viss del fastän den saknar empiriskt stöd (Ask m.fl., 2008; Christianson & Holmberg, 2008). 2.2.2 Kognitiva intervjun Under 1980-talet bildade amerikanska forskare en ny förhörsteknik som går under namnet kognitiv intervju och det är den mest etablerade förhörstekniken med vittnen inom polisväsendet (Launay & Py, 2015). Den kognitiva intervjun bygger på kommunikation och förbättrad minnesåtergivning och den centrala rollen i intervjun är tilldelad vittnet, där förhörsledaren har en passiv roll (Ainsworth, 1998; Christianson m.fl., 1998). Förhörstekniken fungerar främst för hur minnen tages fram genom återskapande av brottshändelsen (a.a.). Om en förhörsledare vill veta vilka minnesledtrådar och sökvägar den förhörde använder för att återhämta minnen, torde denne ha kunskap om hur minnet är förvarat (a.a.). För att på ett mer detaljerat sätt beskriva den kognitiva intervjun kan man dela upp den kognitiva intervjun i olika delar; introduktion, fri redogörelse, detaljerad genomgång, återblick och avslut (a.a.). Dessa delar kommer att beskrivas mer ingående i metodavsnittet. 2.2.3 PEACE-modellen PEACE-modellen arbetades fram för att motverka att oskyldiga blir dömda (Granhag m.fl., 2013; Öhrn, 2016). Modellen är utvecklad av forskare i England som innefattar kommunikation med individen inom en utredning med syfte att uppnå en hög informationskvalité. I likhet med den kognitiva intervjun hjälper modellen till i återskapandet av minnen av brottshändelsen, vilken även behagar att förhörsledaren skapar sig en god relation till vittnet genom det fria berättandet (a.a.). PEACE-modellen kan delas upp i fem olika steg; förbereda och planera, engagera och förklara, berättandet och kartläggning, avsluta förhöret samt utvärdering. (1) Förbereda och planera: innan förhöret bör förhörsledaren få så pass mycket information som möjligt om fallet (Granhag m.fl., 2013; Öhrn, 2016). (2) Engagera och förklara: förhörsledaren bör på ett pedagogiskt sätt klargöra syftet med förhöret, beskriva om den förhördes rättigheter samt skapa en god relation mellan de båda parterna (Granhag m.fl., 2013; Öhrn, 2016). (3) Berättandet och kartläggning: förhöret genomförs och det är ytterst viktigt att förhörsledaren låter den förhörde berätta fritt från minnet, vad det är som har hänt samt uppmuntra den förhörde att berätta så pass som möjligt om händelsen (Granhag m.fl., 2013; Öhrn, 2016). Det är av stor betydelse för förhörsledaren att enbart använda sig av öppna frågor för att inte påverka den förhörde i vittnesutsagor. Som förhörsledare ska ingen avbrytning ske av den förhörde och likaså när det blir tyst. Under tystnad kan det vara att den förhörde försöker minnas vad det är som har hänt (a.a.). 11

(4) Avsluta förhöret: förhörsledaren bör gå igenom och läsa upp det som har antecknats och sagts under förhöret, eftersom den förhörde ska ha möjlighet att ändra samt göra tillägg om denne tycker att någonting är felaktigt (Granhag m.fl., 2013; Öhrn, 2016). I vissa fall kan det bero på att nya minnen väcks i samband med att den förhörde får höra det som har sagt, därmed bör förhörsledaren återuppta förhöret, och om detta inte sker kan förhöret avslutas (a.a.). (5) Utvärdering: Utifrån PEACE-modellen är det viktigt att förhörsledaren ska kunna utvärdera både sin egna förmåga efter förhöret och även den förhördes förmåga att kunna återberätta (Granhag m.fl., 2013; Öhrn, 2016). Förhörsledaren bör kritiskt granska den information som denne har fått för att sedan lämna över nödvändig information till åklagaren (a.a.). 2.2.4 SUE-tekniken Under 2000-talet utvecklades en ny förhörsteknik av erfarna förhörsledare och utbildningsansvariga inom polismyndigheten som heter SUE-tekniken som står för Strategic Use of Evidence (Granhag m.fl., 2013; Öhrn, 2016). Huvudmålet är att bidra med nödvändig information om bevisningen samt se till att ingen blir oskyldigt dömd. I SUE-tekniken ska de misstänktas utsaga uppfylla kriterier för lögner, medan förhör med vittnen och målsägande ska dennes förhör uppfylla de tillförlitliga kriterierna såsom öppenhet och ärlighet (a.a.). När en förhörsledare applicerar SUE-tekniken utgår denne från två nivåer, strategisk och taktisk nivå (Granhag & Hartwig, 2008). Den strategiska nivån kan ses som abstrakt och generell som kan appliceras på alla typer av ärenden och denna nivå består av de grundläggande psykologiska principerna som metoden vilar på. Den taktiska nivån är konkret och ärendespecifik som innehåller tre taktiker som kan urskiljas med; värdering av kritisk information såsom bevisning, frågor som rör bevisning samt delgivning av bevisning. Taktikerna anses vara av vikt vid planering, genomförande, dokumentation samt när det kommer till värdering av förhöret (a.a.). 3. TIDIGARE FORSKNING 3.1 Förändringar i vittnesutsagor över tid Tidigare forskning har visat att vittnen som iakttagit en emotionellt laddad händelse har bättre minnen för central information än för perifer information (Granhag & Christianson, 2008; Granhag, 2001). Central information brukar hänvisas till det som anses vara fokus vid en brottshändelse, medan perifer information är de externa faktorer som inte är av större betydelse för den huvudsakliga brottshändelsen. Det är emellertid oerhört individuellt för vad som den enskilde anser är centralt eller ej, således för denne kan perifer information vara central (a.a.). Att man glömmer central information och att vittnens iakttagelser inte behöver överensstämma med den faktiska brottshändelsen återfinns i Pezdeks, Sperrys och Owens (2007) undersökning. Forskarna intervjuade respondenterna vid två olika undersökningstillfällen med en veckas retentionsintervall. Respondenterna fick titta på en fiktiv video om ett brott som begicks och därefter fick respondenterna besvara frågor om brottshändelsen. Vissa frågor kunde besvaras, andra inte och vissa fick respondenterna chansa på. Forskarnas slutsats var att om intervjuaren 12

pressade respondenterna att besvara frågorna fanns det större sannolikhet att utsagor inte blir sanningsenliga. Undersökningens resultat visade att tidsperioden mellan undersökningstillfällena bidrog till att respondenterna inte besvarade med sanningsenliga uppgifter, således skiljde sig utsagorna åt efter att en tidsperiod gått (a.a.). Även i Baryawnos (2019) undersökning kunde man se att vittnesutsagor förändrades. Baryawno (2019) utförde en undersökning när en video spelades upp på en fiktiv brottshändelse för 40 respondenter som delades upp i två grupper. Till den ena gruppen utformades frågor på ett sätt som vägledde dem till sanningsenliga fakta genom ledtrådar, medan de andra 20 respondenterna inte fick ledtrådar av brottshändelsen. Undersökningens resultat visar att utnyttjandet av ledtrådar till vittnen inte har en stor inverkan för att kunna se skillnader på vittnesutsagor, emellertid visade även undersökningen att vittnesutsagorna förändras över tid (a.a.). Det råder oenigheter bland forskare inom undersökningar om ny information ändrar det ursprungliga minnet eller om det skapas ett nytt minne som överträffar det ursprungliga minnet (Brigham m.fl., 1999). Mer aktuella undersökningar har visat att den senare teorin kan vara mest trovärdig. Att vittnets ursprungliga minne av händelsen inte längre är tillgängligt behövs det finnas förutsättningar vid framplockningen för att öka den korrekta hämtningen av ursprungsminnet (a.a.). Andra resultat från psykologisk forskning tyder på att minnet är rekonstruktiv och mottaglig för förändringar (Granhag, 2001). Skillnaden i vad man minns från ett tillfälle till ett annat senare tillfälle, blir mindre och mindre ju längre tiden går vilken kallas glömskekurvan (a.a.). Glömskekurvan visar att information går förlorad efter den har erhållits (Lacy & Stark, 2013). Hur informationen erhållits och hur ofta den upprepas är avgörande för hur snabbt minnen går förlorade eller blir förvrängda. Denna distinktion mellan verkligheten och uppfattningen i minnet kan ge utslag av konsekvenser i domstolar (a.a.). 3.2 Påverkan av vittnesutsagor Det finns forskning som visar att genomförandet av utfrågning kan vara avgörande om vittnens utsagor är sanna och Pezdek och Blandon-Gitlins (2005) undersökning tyder exakt på detta. I undersökningen utfördes tre experiment på respondenter, där de i varje experiment blev indelade i fokusgrupper. Det var mellan 78-98 deltagare per experiment. Experimenten gick ut på att se hur bra deras ansiktsigenkänning var. Forskarna valde att manipulera i vilken ordning de radade upp olika individer och mycket riktigt blev resultatet att det gav konsekvenser på respondenternas utpekande av individer beroende på hur de utformade genomförandet (a.a.). Fellenius (1952) är inne på samma spår och menar att vad som framkommer när vittnet fritt har fått återberätta är mer tillförlitligt än den information vittnet gett vid direkt utfrågning. Det är således betydelsefullt att vittnet ges möjlighet att fritt berätta om sin iakttagelse, emellertid har utfrågningen även en viktig funktion att fylla. Dels som en kontroll av de uppgifter vittnet lämnat genom den fria berättelsen och dels för att få fram ytterligare upplysningar (Fellenius, 1952; RPS Rapport 1991:5). I likhet med Fellenius (1952), diskuterar Granhag (2001) även vikten av förhörsmall. Det förhörsledaren nödvändigtvis bör tänka på i vittnesförhör är att det inte räcker med att vittnet fritt får återberätta, utan det måste finnas en förhörsmall med öppna och slutna frågor som förhörsledaren ska kunna ställa (a.a.). Detta utförs för att fylla eventuella minnesluckor i utsagan, och för att få en mer förtydligande bild av vad som hände (Granhag, 2001). Dessvärre har undersökningen visat att poliser 13

har en tendens att begränsa ett vittnens möjligheter för fri återberättelse på grund av tidsbrist (Launay & Py, 2015). Poliser har oftast korta möten med vittnen där användandet av ledande frågor är vanligt förekommande (Granhag & Christianson, 2008), även fast tidigare undersökningar har visat att detta tillvägagångssätt försvårar framplockning av minnen (Paulo m.fl., 2013). Forskning har också visat sig att det finns skillnader i vittnens minnen gällande om vittnena har någon form av relation till offret eller gärningsmannen. Carpenter och Krendl (2016) utförde en undersökning genom att använda minnestest, och i testet var respondenterna från två olika universitet. Forskarna skapade utgångspunkter som in-group och out-group. De respondenter som hade någon relation till någon individ som fanns med i minnestestet, i form av att de gick på samma universitet kallades för in-group, medan de som inte hade någon relation till någon individ som fanns med på minnestestet kallades out-group. Undersökningen visade att vittnens utsagor skiljer sig markant mot varandra, beroende på vilken relation individen har till gärningsmannen eller offret. Falska minnen kan uppkomma på grund av att fokus kan bli något annat än att minnas händelsen (a.a.). När någonting har hänt vill den enskilde gärna återberätta det för andra som inte var med om händelsen. I Sarwars (2011) undersökning visar forskaren att återberättande kan ge både negativa och positiva effekter. I en av forskarens undersökningar fick respondenterna titta på en fiktiv video, och därefter delades respondenterna in i tre olika grupper. Den första gruppen fick återberätta frekvent vad de sett under en tidsperiod på tre veckor. Den andra gruppen fick både återberätta och diskutera djupare om händelsen frekvent under tre veckor, medan den tredje gruppen bara återberättade en gång. Undersökningens resultat visade att det både kan vara positivt och negativt att ständigt återberätta en händelse för utomstående. Det visade sig att den andra gruppen, som både återberättat och diskuterat händelsen med utomstående, kunde återberätta mer om videon i jämförelse med de andra två grupperna. Utsagorna i återberättandet av respondenterna i andra gruppen gav fler korrekta iakttagelser av händelsen. Dessvärre återberättade de även fler iakttagelser som anses felaktiga i relation till brottshändelsen (a.a.), något som kan kopplas till att den enskilde har förmågan att lägga till information om det uppstår minnesluckor (Samuelson, 1996). Intervjuer är den metod som används mest i undersökningar av vittnesutsagor (Granhag, 2001; Granhag & Christianson, 2008). I förhör med vittnen bör förhörsledaren ta hänsyn till att det kan uppkomma potentiella felkällor. Som tidigare nämnts har tidigare undersökningar visat att vittnen själva ska få återberätta upplevelserna, trots detta finns det förhörsledare som hoppar över den fria återgivningen och börjar ställa riktade och slutna frågor (Fellenius, 1952; Granhag & Christianson, 2008; Paulo m.fl., 2013). Att avbryta vittnet under förhöret är en felkälla, då koncentration kan störas och även vittnens minnesbild kan behövas skiftas från det ena till det andra (a.a.). Ju mer en förhörsledare anpassar sig till att låta vittnet själv återberätta och minnas i sitt individuella sätt och ordning, desto bättre kan resultatet bli (Granhag, 2001). Någonting annat som kan leda till att vittnens utsagor förändras är att de underskattar effekterna av upprepade förhör. Det är vanligt förekommande att vittnesutsagor förändras mellan de olika förhören (a.a.), således detaljer glöms bort snabbt medan det centrala i kontexten återstår under en längre tid (Trankell, 1963). Genom att hålla 14

förhör påverkas och förändras vittnets minnesbild då de förvanskningar förhöret skapat integreras med vittnets ursprungliga minnesbild (a.a.). Därmed kommer vittnesutsagan sannolikt skiljas från utsagan vid det första förhöret (Smith 1986; Fellenius, 1952). Tron på att minnen är motståndskraftigt mot minnesfel är ett olyckligt missförstånd som har konsekvenser i domstolen (Lacy & Stark, 2013). Domstolen lägger oftast stor vikt på hur tillförlitlig en vittnesutsaga är och om den är tillräcklig för att leda till åtal (a.a.). Minnet är en adaptiv process baserad på rekonstruktion och av detta skäl har forskare argumenterat att rättssystemet inte ska kunna döma individer endast utifrån vittnesutsagor (a.a.). Rättssystemet bör förstå minnets gränser, förbättra dess tillförlitlighet och upptäcka när det har gått fel. Vad som kan förändra minnet kan vara att det vittnet anser vara korrekt utifrån minnesförloppet behöver inte ge garantier för att det minnet är sanningsenligt (a.a.). Vad vittnet kodar in, filtreras först av individens förutbestämda scheman, därmed kan minnet förändras i framplockningen (a.a.). Minnesfel som uppstår med tiden kan dels bero på att minnen blir mindre episodiska med tiden och mer semantiska, då informationen upprepas, hämtas och kodas om i varierande sammanhang (Lacy & Stark, 2013). Det innebär att det episodiska minnet blir allt mindre i beskrivningarna av detaljerade och specifika händelser, medan med tiden blir minnet mer semantiskt där beskrivningarna blir allt mer bredare och generella (a.a.). Ett annat minnesfel kan vara att det uppstår minnesluckor om händelseförloppet, därmed kan individen ha förmågan att omedvetet fylla i minnesluckorna (Samuelson, 1996). Dessa luckor riskeras att fyllas med felaktig information gällande de faktiska händelserna. Av dessa skäl bör de läggas som grund för att rättssystemet inte skulle döma individer endast utifrån vittnesutsagor, utan de borde snarare kräva mer teknisk bevisning (Lacy & Stark, 2013). Vidare finns ett till minnesfel som kan förekomma och det är Leveling and sharpening som innebär att när ett minne ska rekonstrueras har vissa detaljer fallit bort (Kronkvist, 2016). Det finns en tendens att den enskilde överbetonar de detaljer som hen trots allt kan minnas. Effekten förstärks genom upprepad rekonstruktion och/eller återberättandet av minnet. Minnesfelet soure confusion innebär sammanblandning av episodiska minnen med annan information, vilket skapar förvrängda minnesbilder (a.a.). 3.3 Sammanfattning av tidigare forskning Vittnesutsagor förändras över tid och det är individuellt om hur mycket vittnesutsagor förändras. Tidigare forskning visar att tidsperioden mellan två olika förhör ger utslag på skillnader i vittnesutsagor (Baryawno, 2019; Pezdek m.fl., 2007). Utformningen på frågorna i ett förhör och om vittnet har någon relation till offret eller gärningsmannen har också inverkan på förändringar i vittnesutsagor (Carpenter & Krendl, 2016; Pezdek & Blandon-Giltin, 2005). Även frekvent återberättande av en händelse kan både hjälpa och stjälpa ens minne, därav kan respondenterna ge både fler felaktiga uppgifter som fler korrekta uppgifter om vad de varit med om eller vad de sett (Sarwar, 2011). Något mer som kan påverka vittnesutsagor är att vittnet har förmågan att fylla i minnesluckor samt att förhörsledaren avbryter vittnet eller att vittnet värderar sin förmåga att minnas högre än vad de egentligen minns (Granhag, 2001; Lacy & Stark, 2013; Samuelson, 1996). 15

4. METOD Detta avsnitt presenterar det tillvägagångssätt författarna använt sig av för att utföra undersökningen. Inledningsvis redogör författarna över förförståelse, val av metod och ansats samt forskningsmaterial. Vidare kommer den minnesfrämjande intervjumetoden och dess förfarande att belysas och huruvida respondenterna utsågs. Slutligen kommer insamling och bearbetningen av materialet diskuteras samt de etiska kraven att presenteras och hur författarna kommer att ta hänsyn till dessa i uppsatsens gång. 4.1 Förförståelse Valet av ämnesområde är baserat på författarnas förförståelse som ses som ett bagage som man har med sig från tidigare erfarenheter (Malterud, 2009). Förförståelse är central i kvalitativa metoder med underlag om att författarna inte är oskrivna blad. Författarnas förförståelse är en viktig del som bidrar till utformningen av problemställning, design samt forskningsmetod som ska användas i undersökningen (a.a.). Vad författarna frågar om, hur författarna frågar och hur de tolkar och förhåller sig till materialet som samlats in är beroende av författarnas förförståelse. I författarnas uppsats är syftet att få en vidare förståelse om vittnesutsag or kan förändras över tid och om förändringar sker vilka skillnader som förekommer mellan undersökningstillfällena. Förförståelsen som författarna har inför undersökningen är att de båda har studerat kriminologi i ett år utöver kandidatkursen. Den ena författaren har aldrig varit i kontakt med brottsbekämpande myndigheter, medan den andra författaren arbetar inom Kriminalvården. Omedvetet eller medvetet har författarna i uppsatsen inre föreställningar om vittnesutsagor i förhållande till frågeställningarna som ska besvaras, som ligger till grund för de förväntningar författarna har på undersökningens resultat. Ingen av författarna har någonsin blivit förhörd, därav hade författarna en nyfikenhet om innebörden av vittnesutsagor och hur utsagor kan påverkas. Författarnas förväntningar på undersökningens resultat är att vittnesutsagor förändras över tid samt att det skulle vara fler skillnader än likheter mellan utsagorna oavsett längden på retentionsintervallet. 4.2 Forskningsmetod Metod syftar till hur forskaren går tillväga för att samla in data om verkligheten, även kallat empirin, samt hur denne går tillväga för att analysera empirin (Johannessen & Tufte, 2003). Författarnas metodval bestäms samt motiveras av frågeställningarna samt de resurser forskarna har till sitt förfogande, därmed är metodvalet något som påverkar och sätter prägel på uppsatsen. I praktiska sammanhang är teorins huvudsakliga roll deduktiv, induktiv eller abduktiv ansats (Bryman, 2011; Yin, 2013). I en deduktiv ansats utgår forskaren från en teori och utifrån teorin görs observationer för att komma fram till en slutsats. Induktiv ansats är däremot att forskaren skapar en teori utifrån sina observationer (a.a.), medan abduktiv ansats förser metoden med nya beståndsdelar, samtidigt som den innefattar drag från både deduktiv och induktiv ansats (Alvesson & Sköldberg, 2017). Författarnas uppsats utgår från en induktiv ansats med inslag av deduktiv ansats, även kallat abduktiv ansats där forskarna rör 16

sig mellan teori och empiri för att analysera och bilda nya beskrivningar till vittnesutsagor. Uppsatsens syfte är att bidra med vidare förståelse för hur vittnesutsagor förändras över tid, därmed är valet av metod en kvalitativ intervjuundersökning. Kvalitativa intervjuer genomfördes för att kunna besvara undersökningens frågeställningar av de potentiella förändringarna i vittnesutsagorna och utifrån tidigare forskning kunna ge förklaringar till förändringarna. Ett kvalitativt tillvägagångssätt fokuserar på att göra en analys av texten som har samlats in (Bryman, 2011; Yin, 2013). Författarna använder sig av en kvalitativ intervjuundersökning för att generera en vidare förståelse av det fenomen som undersöks. Därav kommer författarna att studera vittnesutsagor över en kortare tid, en eller två veckor från det ursprungliga förhöret. Med bakgrund till att den mest dramatiska minnesförsämringen sker redan efter en vecka och ju längre retentionsintervallet är, desto mer tynas minnet över brottshändelsen bort (Granhag, 2001). Författarna kommer att utifrån observationerna som framkommer i utsagorna kunna bilda ytterligare beskrivningar av vittnesutsagor och dess potentiella förändringar. Den mest etablerade av förhörstekniker med vittnen inom polisväsendet är den kognitiva intervjun (Fisher & Geiselman, 1992; Launay & Py, 2015). I utredande intervjuer med vittnen vill intervjuaren förvärva fullständiga och korrekta uppgifter, därmed använder sig polisen av den kognitiva intervjumetoden (Granhag & Christianson, 2008; Granhag, 2001). De fem huvudsakliga faserna av en kognitiv intervju är introduktion, fri redogörelse, detaljerad genomgång av minnesbilder i redogörelsen, återblick och avslut på förhöret (a.a.). I introduktionen är syftet och upplägget med intervjun det viktigaste och intervjuledaren förklarar detta för den som ska bli intervjuad (Christiansson m.fl., 1998). Det är viktigt att intervjuaren skapar en trygg atmosfär för den intervjuade, eftersom det kan förekomma känslig information om händelsen. Huvudmålet med kognitiva intervjuer är att få mycket kärnfull information av den intervjuade, därmed är det viktigt att förklara för respondenten vilken roll hen kommer ha under intervjuerna. En kognitiv intervju kan ta lång tid, därmed ska intervjuledaren uppmärksamma respondenten om detta och att respondenten ska vara fokuserad under intervjuerna (a.a.). I författarnas uppsats kommer alla aspekterna vara viktiga att framföra, även fast det för respondenterna inte kommer att vara lika känsligt. Det andra steget i en kognitiv intervju är fri redogörelse (Christiansson m.fl., 1998). Det är viktigt att intervjuledaren försöker få den som blir intervjuad att förklara det som uppmärksammats som styrs av inre- och yttre faktorer. De inre faktorerna kan vara de känslomässiga egenskaperna hos den enskilde, exempelvis om denne kände sig upprörd eller ledsen om brottshändelsen. Yttre faktorer är de saker den enskilde uppfattar i omgivningen där brottet hände, exempelvis om det var många bussar som åkte förbi eller om vad det var för väder ute etc. (a.a.). I författarnas undersökning är det av stor vikt att belysa de yttre faktorerna, snarare än att låta respondenten beskriva hur denne kände när brottet begicks, då respondenten tittade på en video av en fiktiv brottshändelse. 17

I det tredje steget gör intervjuledaren en detaljerad genomgång av minnesbilderna som den som blir intervjuad har (Christiansson m.fl., 1998). Det blir viktigt att intervjuledaren inte ställer slutna frågor, utan ställer frågor som är öppna och relevanta. Intervjuledaren bör inte fråga: "Hade förövaren en vit mössa på sig?", utan snarare fråga: "Hur var förövaren klädd?" (a.a.). En detaljerad genomgång var oerhört viktigt i intervjuerna i uppsatsen och det var i genomgången som författarna tydligast kunde se om respondenterna minns vad de sett eller inte. Det fjärde steget är återblickssteget och intervjuledaren ska sammanfatta vad den som blivit intervjuad sagt (Christiansson m.fl., 1998). Det är vanligt förekommande att den som blir intervjuad inflikar med mer information i återblickssteget, då det kan bli lättare för respondenten att se helheten (a.a.). I författarnas uppsats används inte det fjärde steget som den kognitiva intervjun beskriver. I och med att intervjuerna spelas in vill författarna ha fullt fokus på att dialogen med respondenten ska bli så bra som möjligt. Det blir svårt att få ett flytande samtal om intervjuaren samtidigt ska skriva ner vad respondenten berättar, därmed blir det också svårt för intervjuaren att återberätta det som respondenten sagt under intervjun. Återberättelse av vad respondenten har sagt sker istället under den andra intervjun av respondenten själv, eftersom att intervjun är densamma som den första intervjun. I det femte steget, avslutningssteget, förklarar intervjuledaren att det är okej att höra av sig om respondenten kommer på något mer som den vill tillägga i efterhand (Christiansson m.fl., 1998). Om den enskilde som blir intervjuad inte gör det, brukar intervjuledaren ändå ringa upp och höra om det finns fler saker att tillägga. Sedan ska intervjuaren avsluta samtalet på ett positivt sätt för den som blivit utfrågad (a.a.). I författarnas uppsats kommer inte fler intervjuer än två att utföras, därmed kommer inte en uppringning att ske. Intervjuerna avslutades på ett positivt sätt och författarna tackade för deltagandet. 4.3 Forskningsmaterial Författarna har haft kontakt med två anställda vid polismyndigheten, i hopp om att få ta del av förhörsmallar till undersökningen för att finna inspiration. Istället för att få en färdig förhörsmall av de två anställda fick författarna ett dokument om vägledning i förhör och vad som behövs tänkas på. Därav använde sig författarna istället av den kognitiva intervjumetoden med inslag av semistrukturerad intervjumetod i uppsatsen med frågeställningar som de ansåg relevanta utifrån undersökningens syfte. I en semistrukturerad intervju har intervjuledaren en mall framför sig under intervjun och i mallen ingår det teman som intervjuaren förhåller sig till (Bryman, 2011). Frågorna som intervjuaren ställer är inte slutna frågor, utan öppna frågor. Tillvägagångssättet öppnar följaktligen upp för en mer nyanserad bild genom att tillåta respondenterna själva styra hur de vill redogöra utifrån vad de bevittnat (a.a.). Vid utförandet av intervjumetoden kom en fiktiv video på en brottshändelse att spelas upp i början av första intervjun för respondenterna. Författarna fick spela in tre individer som ville skådespela i den fiktiva videon av en brottshändelse. Videon visar en brottshändelse på en fotbollsplan. Väl på fotbollsplanen sker en stöld av en jacka där en förövare, ett brottsoffer samt ett vittne är närvarande på brottsplatsen. Videon varade i en minut och 40 sekunder. Efter att respondenterna 18