Inledning Tingsrättens(TR) domskäl

Transkript

1 Inledning Enligt 30:5 rättegångsbalken skall en brottmålsdom ange domskälen med uppgift om vad som är bevisat i målet. Någon närmare lagprecisering om bevisvärdering finns dock inte. Det kan inledningsvis konstateras att det i brottmål, som åtalspunkterna berör, måste vara bevisat bortom rimligt tvivel att den tilltalade har gjort det åklagaren beskriver för att domstolen skall kunna komma fram till en fällande dom. Domarna har då att förhålla sig till den gärningsbeskrivning som läggs fram innan de tar del av den tilltalades beskrivning av händelsen. Risken finns att åklagarens gärningsbeskrivning styr domarnas tankegång mot ett resultatorienterat tänkande där den första händelsebeskrivningen ges en primacy effect över senare alternativa förklaringar. Man skall också ha i åtanke att domare precis som de flesta människor, i enlighet med berättelsemodellen, försöker konstruera en meningsfull enhet av komplicerad information såsom vittnesmål i brottmål. Enligt Berättelsemodellen, använder sig människor av tre informationskällor för att konstruera en berättelse: erfarenhetssatser, bevisning i målet och subjektiva uppfattningar om vad som kännetecknar en övertygande berättelse. 1 Detta gör att bevisvärderingen kan färgas av domarnas subjektiva uppfattningar av vittnesutsagors trovärdighet och det är viktigt att ha i åtanke. Tingsrättens(TR) domskäl Slagsmålet mellan Antonius Papadopoulos och Lars Hedberg Överlag har domstolen gjort mycket kortfattade bevisbedömningar vilket gör det svårt att förstå och bedöma hur de resonerat. Det verkar som att de inte har gjort någon djupare analys av bevisvärdena för varje vittne för sig utan istället gjort en generell bedömning av de olika personernas trovärdighet. En sådan bedömning blir mycket subjektiv och riskerar att bli direkt felaktig om domarna beaktar icke-verbala beteenden som tecken på lögn eller sanning. 2 I ett fall som detta, där den enda bevisningen består utav vittnen är det särskilt viktigt att domstolen gör en utförlig bedömning av utsagornas tillförlitlighet. Domare tror ofta att de är bättre än lekmän på att bedöma trovärdigheten i vittnesmål men faktum är att de sällan presterar bättre 1 Handbok i rättspsykologi s 409f 2 A a s 380ff

2 än slumpen. 3 Det finns också många förutfattade meningar om vad som kännetecknar en lögnare som det saknas vetenskaplig grund för. 4 TR inleder med att kort konstatera att det inte finns någon utredning som stödjer Antonius Papadopoulos uppgifter om nödvärnshandling. Några skäl kring varför Papadopoulos vittnesutlåtande inte tillmäts vidare betydelse redovisas inte. Även om hänsyn måste tas till att Papadopoulos i sin utsaga med sannolikhet är partisk måste domstolen ta ställning till om Papadopoulos egna uppgifter är tillförlitliga eller ej. Bevisvärdering går ut på att avgöra vad som är bevisat och därmed kan läggas till grund för en dom. Det som skall bevisas i brottmål är att den tilltalade begått åklagarens beskrivning, om inte det kan visas är den tilltalade oskyldig. I det här fallet verkar domstolen ha avfärdat Papadopoulos uppgifter som icke tillförlitliga i delen som rör nödvärn men det är oklart på vilka grunder. Domstolen skulle här kunna använda sig utav Reality Monitoring (RM) eller Statement Validity Assessment (SVA) för att bilda sig en uppfattning om sanningshalten i Papadopoulos utsaga. Även om ingen av metoderna ger ett tillräckligt säkert svar för att användas som bevis i domstol ger de resultat som ligger en god bit över slumpnivå. 5 I det här fallet skulle en sådan utsageanalys kunna ge domarna en fingervisning av deras egna subjektiva analys av utsagan. Klart är att domstolen måste värdera och analysera varje bevis och framförallt redovisa denna värdering i domskälen, något som TR har brustit i vad gäller Papadopoulos vittnesutlåtande. TR fortsätter med att konstatera att Lars Hedberg och Conny Lithéns uppgifter om Antonio Papadopoulos inledande slag mot Lars Hedberg kan anses tillförlitliga. Även i detta fall är TR:s motivering mycket återhållsam. Först bör man fråga sig vad TR menar med begreppen tillförlitlighet och trovärdighet som används. Det är inga juridiska begrepp och det finns inte heller någon juridisk konsensus om hur de skall användas. 6 Det är därför inte lämpligt att använda dessa termer om domstolen inte är mycket tydlig med att åtskilja dem. TR beskriver å ena sidan att ordningsvakternas uppgifter är tillförlitliga och å andra sidan att vittnena Emelie Svedlund, Ismine Breide, Domini Hazlaris och Emaniel Halef har beskrivit händelsen på ett trovärdigt sätt vilket gör det svårt att 3 A a s Handbok i rättspsykolo gi s 381f 5 Handbok i rättspsykologi s Felaktigt dömda s 473

3 veta vad den menar med termerna. Om domstolen med tillförlitlighet menar att Lithéns och Hedbergs utsagor skall tolkas som sanna bör det finnas stöd för detta, antingen i stödbevisning eller i en mer djupgående analys av deras utsagor, till exempel med hjälp av SVA eller RM. Om det är så att domstolen har bedömd Lithén och Hedbergs utsagor som tillförlitliga utifrån deras yrkesroll som ordningsvakter så har den i min mening gjort en klart felaktig bevisvärdering. Alla människor uppfattar inte omvärlden likadant, flera faktorer såsom stress och känslotillstånd påverkar hur vi minns en specifik händelse, människor använder sig också av kognitiva scheman för att lättare lagra information och dessa scheman påverkar vilken sensorisk information som vi lagrar och vilken vi bortser från. 7 Det är troligt att ordningsvakter tolkar vissa situationer efter andra scheman än lekmän. Ordningsvakter är möjligen mer uppmärksamma på vissa sorters händelser som den i målet aktuella situationen men deras schematiska bild av omvärlden kan också leda till en övertolkning av situationen t.ex. genom att fel schema aktiveras. 8 Klart är att en persons yrkesroll inte ska läggas till grund för bevisvärderingen. Istället måste också Lithéns och Hedbergs utsagor analyseras och värderas var för sig. I en sådan analys är det viktigt att domstolen beaktar risken för felkällor både vid minneslagring och framplockning. Eftersom Hedberg inte minns vad som skedde inledningsvis kan TR endast ha utgått utifrån Lithéns vittnesmål om slagsmålets början. TR beaktar dock inte Lithéns minnesförlust. TR tycks ha värderat Lithéns vittnesutsaga högre än Papadopoulos utsaga trots att Papadopoulos utsaga i alla andra delar stöds av flera vittnen. Detta kan bero på flera faktorer. Möjligen bedömde domstolen Lithén som mer trovärdig än Papadopoulos, det framgår dock inte på vilka grunder en sådan bedömning skulle ha skett annat än på det faktum att Lithén som ordningsman är mer trovärdig. Det kan också vara så att domstolen omedvetet genom bolsteringtekniker 9 eller genom så kallad konfirmationsbias 10 försöker styra bevisningen för att styrka ett resultatorienterade tänkande där domstolen övervärderar de bevis som överensstämmer med domarnas inledande känsla för hur målet skall dömas. 7 Handbok i rättspsykologi s 92 8 A a s Perspective on jurisprudence s 119 f 10 Handbok i rättspsykologi s 165

4 Det är vidare olyckligt att de bedömer samtliga vittnen som talar till Papadopoulos fördel (Emelie Svedlund, Ismine Breide, Domini Hazlaris och Emaniel Halef) som en enhet. Det är möjligt att TR har använt sig av en form av temametodbedömning där frekvensen av alla vittnen (fyra stycken) gör utsagorna till trovärdiga. Det finns dock en klar risk att domstolen förbiser värdet av vissa enskilda vittnesmål när de beaktar alla som en enhet. Om domstolen istället, i enlighet med värdemetoden, hade analyserat och värderat varje vittnesutsaga för sig hade det mycket tydligare framgått att vissa av vittnenas utsagor är mer relevanta än andra. Till exempel är Emelie Svedlund ett helt oberoende vittne som borde värderas mycket högt medan de andra som är mer närstående till Papadopoulos borde värderas mer försiktigt. Det är också, som har berörts, olyckligt att TR bedömer vittnena som trovärdiga istället för tillförlitliga eftersom den inte har att bedöma personerna utan vittnesmålen. Antagligen har dock domstolen blandat ihop begreppen. Slutligen konstaterar TR att Papadopoulos och hans flickvän Ismine Breides vittnesutsagor inte styrker Papadopoulos påstående om olaga hot. Även i det här fallet är TR mycket kortfattad i sin bedömning och lämnar bevisvärderingen helt utanför. Det verkar som att TR använder sig av en form av induktiv metod vilket innebär att man ställer upp alternativa hypoteser till den gärningsbeskrivning åklagaren har lämnat. Om domstolen kan hitta en alternativ beskrivning av händelseförloppet är det inte längre ställt utom rimligt tvivel att åklagarens beskrivning av förloppet är korrekt. 11 Den tilltalade skall då frias på den punkten. Då Hedberg har gett en alternativ förklaring till situationen fann TR det ej styrkt bortom rimligt tvivel att det har skett något hot såsom åklagaren har beskrivit det. Det är dock otydligt formulerat och återigen ges ingen djupare analys av de vittnesutlåtanden som faktiskt finns. Den påstådda misshandeln av Sabina Sahlin Inledningsvis kan det konstateras att det finns problem med att handlägga båda dessa ärenden i samma mål. Som konstaterats har människor svårt att hålla isär berättelser och olika bevisfakta. Det faktum att Hedberg i det första målet pekas ut som aggressiv och döms till misshandel kan få effekter även i det andra målet. Dels kan det leda till att domstolen utgår från att han är skyldig i stället för oskyldig, s.k. guilty bias. Det finns då en risk för att domstolen söker bekräftelse på att han har misshandlat Sahlin 11 Handbok i rättspsykologi s 398ff

5 istället för att utreda hela saken objektivt, s.k. konfirmeringsbias även om så inte har skett i det här fallet. Man skulle önska att TR frågade sig hur det inledande förhöret med Sabina har gått till eftersom hon menar att hon inte alls har blivit misshandlad som hon först vittnade om. Brister i målsägandeförhör, exempelvis genom påtryckningar eller ledande frågor, och icke-robusta utredningar kan leda till felaktiga domar. 12 Det kan konstateras att det finns starka objektiva bevis som talar för att Sahlin har blivit misshandlad; bilder och läkarundersökningen. TR har, med stöd i de bevisen konstaterat att Sahlin uppenbart talar osanning men lägger ingen vikt vid hennes tidigare vittnesmål. På samma sätt som domstolen inte bör lägga för mycket vikt vid att en person har erkänt ett brott, borde TR i mål där bevisningen tydligt pekar i en riktning inte utan vidare bortse från Sahlins tidigare vittnesmål. Metoderna för att finna falska erkännanden borde vara användbara för TR även i det här fallet trots att förhållandena är omvända. TR skulle exempelvis kunna fråga sig om hennes vittnesmål beskriver detaljer som är svåra att gissa sig till eller om det beskriver ovanliga aspekter av brottet, om sådana finns. 13 TR använder sig även i denna del av en hypotestestande metod där domstolen inte anser det ställt bortom rimligt tvivel att det är Hedberg som har misshandlat Sahlin. Domstolen erbjuder dock inga alternativa förklaringar till händelsen, det erbjuds inte heller av Sahlin. Till skillnad från de påstådda hoten mot Papadopoulos finns det i det här fallet objektiva bevis som talar för att hon har blivit misshandlad. Då räcker det enligt mig inte att, som TR, avfärda åklagarens gärningsbeskrivning utan att påvisa en förklaring av skadorna med en alternativ hypotes. Detta kan bero på att förundersökningen brister i för hög grad för att alternativa förklaringar kan härledas men då ska TR vara tydlig att så är fallet, det är domstolens skyldighet att kontrollera att förundersökningen är heltäckande. 14 Hovrättens(HovR) domskäl 12 Felaktigt dömda s 439 ff 13 Handbok i rättspsykologi s Felaktigt dömda s 438

6 HovR domskäl är än mer kortfattade än TR och redovisar överhuvudtaget inte grunderna för sin bevisvärdering. HovR beaktar två nya vittnen, Karl Sörenson och Felicia Augustsson Ochoteco, Karls Sörenson medger att hans minne från händelsen inte är så bra eftersom det har gått så lång tid. HovR belyser dock inte närmare problemen som kan uppstå när det har gått så lång tid emellan händelsen och vittnesförhören. I det här fallet har det gått mer än ett år emellan misshandeln och HovR:s dom, enligt Ebbinghaus glömskekurva försämras möjligheten att korrekt återberätta vad man har upplevt efter bara några timmar, därefter går glömskan logaritmiskt långsammare. 15 Om det har gått en längre tid sedan en händelse finns det dessutom en risk för att vittnena inte återkallar minnen från själva händelsen utan istället resonerar sig fram till ett rimligt resultat i enlighet med de scheman vittnena besitter. 16 Slutligen var varken Sörenson eller Augustsson kallade vittnen i TR vilket medför att de i princip kan ha lyssnat på huvudförhandlingen. De kan också ha läst eller hört om misshandeln från andra. Ny information kan hämma framplockningen av information från misshandeln (retroaktiv inferens) och vittnen kan ha mycket svårt att hålla isär varifrån informationen kommer (källglömska). Att det ena vittnet påstår sig vara säker på att vakten slog ett slag betyder i det här sammanhanget lite, människor har en benägenhet att värdera sin egen tillförlitlighet mycket högre i efterhand (consistency bias). HovR menar att Papadopoulos i sin berättelse styrker att han gjorde motstånd vid ingripandet, detta är en mycket märklig läsning av hans vittnesmål. Papadopoulos har medgett att han och Hedberg bråkade med varandra inledningsvis, när Hedberg och den andra vakten valde att sätta handfängsel på honom, alltså vid själva ingripandet, gjordes inget motstånd. Det tyder på att HovR redan har bestämt sig för att Hedbergs vittnesmål är riktigt och nu försöker styrka sitt beslut med s.k. bolstering-tekniker. 17 Som utredaren i artikeln felaktigt dömda beskriver: En domstol som en gång låst sig vid att en persons utsaga är trovärdig tycks tendera att pressa tolkningen av sådant som inte går ihop med utsagan så att det likväl stämmer in eller kan förklaras på något sätt. Den trovärdiga utsagan blir kartan, till vilken avvikelser i terrängen måste anpassas Handbok i rättspsykologi s A a s Perspective on jurisprudence s 119 f 18 Felaktigt dömda s 477

7 Att HovR också belyser att Papadopoulos inte har påstått sig bli slagen efter det att han har blivit handfängslad till skillnad från vittnenas beskrivning talar för att de underkänner Papadopoulos uppgifter. Diskrepansen emellan vittnena och Papadopoulos kan dock bero på flera faktorer som inte är kopplade till felaktiga minnesbilder: hur poliserna har nedtecknat förhöret, hur förhörsledaren har ställt sina frågor, deras känslomässiga tillstånd vid händelsen och risken för retroaktiv interferens när vittnena har talat med varandra efteråt. Dessa faktorer kan delas in i påverkan under inkodningen, under lagringsfasen och under framplockningsfasen. 19 HovR belyser att vittnena kan ha pratat med varandra och att de kan ha påverkats av den stämning som rådde på platsen. Ur ett sannolikhetsteoretiskt perspektiv borde dock inte samtliga vittnen falskt återkalla att Papadopoulos blev slagen efter det att han handfängslades. Detta skulle också framgå och HovR gjorde en värdeprövning av alla vittnen var för sig. HovR berör inte heller detta problem med någon av ordningsvakterna vilket är märkligt. HovR finner vidare att vittnesuppgifterna inte överensstämmer med Papadopoulos berättelse i flera avseenden men undviker att specificera dessa. Detta i kombination med att de nedvärderar flera vittnen eftersom de kan ha talat med varandra gör det helt omöjligt att veta på vilka grunder de underkänner Papadopoulos beskrivning av händelsen. Det verkar som att de utgår från ordningsvakternas vittnesutsaga och därefter underkänner motsägande uppgifter med olika medel. Dels är detta tydligt ett tecken på att domstolen vänder på bevisbördan när de utan vidare accepterar ordningsvakternas vittnesmål, dels är det tydligt att domstolen söker ett visst resultat i domskälen där de förstärker önskvärda uppgifter och bortser från motsägande uppgifter samt håller sig mycket kortfattade. För att vara ett fall där endast vittnesutsagor står emot varandra är HovR:s domskäl anmärkningsvärt kortfattat och innehållslöst. För att domen skall kunna bli föremål för bedömning av utomstående och för att den tilltalade ska veta om han skall överklaga måste bevisvärderingen tydligt redovisas, detta har TR, och särskilt HovR uppenbart brustit i. 19 A a s 347