V./. Riksåklagaren angående våldtäkt

Transkript

1 Svarsskrivelse Sida 1 (7) Ert datum Er beteckning Byråchefen Stefan Johansson B Högsta domstolen Box STOCKHOLM V./. Riksåklagaren angående våldtäkt Högsta domstolen har förelagt mig att skyndsamt lämna in svarsskrivelse i målet. Jag vill anföra följande. Min inställning Jag bestrider ändring av hovrättens dom och anser att det inte finns skäl för prövningstillstånd. Bakgrund V åtalades för våldtäkt bestående i att han i sin lägenhet på visst angivet sätt med våld tvingat målsäganden till vaginalt, analt och oralt samlag. V har förnekat brott, men vitsordat att han och målsäganden med ömsesidig frivillighet haft vaginalt och oralt samlag. Han har förnekat att analt samlag förekommit. Av utredningen i målet framgår att Vs och målsäganden träffades på en restaurang och att de tidigt på morgonen begav sig till Vs lägenhet, där de omedelbart och med ömsesidig frivillighet inledde sexuellt umgänge som i vart fall bestod av oralt samlag. De har emellertid lämnat olika uppgifter om det sexuella umgänge som ägde rum därefter. Målsäganden har sammanfattningsvis uppgett följande. V frågade om han fick kalla henne hora. Hon sa nej till det. Trots det kallade han henne hora och ändrade plötsligt sitt beteende. Han drog ner henne och vände henne på mage. Hon skrek åt honom att sluta, men han höll i båda hennes armar och bröt upp den ena bakom ryggen på henne. Trots hennes protester trängde han in i henne analt och det gjorde mycket ont och hon grät. V sa åt henne att slappna av, annars skulle det bara bli värre. Hon lyckade till slut få honom att sluta och gick till köket för att hämta is. V höll sig nära henne hela tiden. De hamnade på nytt i sängen och V tryckte upp hennes ben mot axlarna. Hennes rumpa hade ingen kontakt med sängen och hennes ansikte var nära hennes underliv. V höll sin penis nära hennes ansikte och vagina. Hon fruktade för sitt liv och för att få kontroll över situationen bad hon att få sätta sig på honom och de hade på så sätt vaginalt samlag. Genom att säga att hon behövde bajsa lyckades hon ta sig till toaletten. Hon flydde från lägenheten endast iförd en handduk. Postadress Gatuadress Telefon E-post Box STOCKHOLM Östermalmsgatan 87 C, 3 tr Telefax Webbadress

2 Svarsskrivelse Sida 2 (7) V har uppgett sammanfattningsvis följande. De hade oralt och vaginalt samlag i olika ställningar. De hade inte analt samlag. Målsäganden gjorde inget motstånd och grät inte. Av någon anledning ville målsäganden ha is och han hjälpte henne med det, varpå de fortsatte samvaron i sängen. Målsäganden gick på toaletten och han satte sig i soffan och såg på TV. När det gått en stund såg han att entrédörren var öppen och att målsäganden var borta. Av utredningen framgår att målsäganden tog sig över ett staket och att hon i en angränsande fastighet träffade en kvinna samt att hon i samband därmed ringde till polisen. Det är också utrett att V begav sig till en butik och därifrån ringde till polisen och rapporterade att en naken kvinna hade försvunnit från hans lägenhet. Tingsrätten Domstolen bedömde målsäganden som klart trovärdig, men menade att Vs berättelse inte kunde lämnas utan avseende. Tingsrätten gick därefter igenom den övriga utredningen i målet och menade, sammanfattningsvis, att ord står mot ord och att bevisning saknas i förnekade delar. Domstolen ansåg i och för sig att den panikartade flykten visar att målsäganden i Vs lägenhet utsatts för något mycket skrämmande, men att det inte är med tillräcklig grad av säkerhet styrkt att det var en fullbordad våldtäkt hon flydde från. Tingsrätten ogillade därför åtalet. Två nämndemän var emellertid skiljaktiga och ansåg att V, genom att tvinga målsäganden till analt samlag, hade gjort sig skyldig till våldtäkt. Hovrätten Domstolen menade att målsägandens berättelse var för henne själv mycket utlämnande och innehöll detaljer som gör ett genuint intryck. Det hon berättat om vad som hände efter det att hon lämnade lägenheten stämmer väl överens med vittnenas uppgifter. Också vad som kommit fram om de blåmärken hon hade stöder hennes berättelse om vad V utsatt henne för. Sammanfattningsvis finns det, enligt hovrätten, ingen annan rimlig förklaring än att det gått till som målsäganden berättat och domstolen lade därför hennes uppgifter till grund för bedömningen. Hovrätten menade att det därigenom var styrkt att V med våld tvingat målsäganden till analt samlag på sätt åklagaren påstått. Påföljden bestämdes till fängelse två år sex månader. Överklagandet V har yrkat att åtalet ska ogillas och skadeståndet undanröjas. Han har som grund för överklagandet sammanfattningsvis åberopat följande. Målsägandens berättelse har utvecklats i tiden och när hon hörs i hovrätten är berättelsen betydligt mer känslosam och hon redovisar också mer detaljer. Hon

3 Svarsskrivelse Sida 3 (7) har också anpassat sin berättelse efter vad som sades i tingsrätten. Det finns inga skador i analen och det borde, med hänsyn till att målsäganden uppgett sig ha känt mycket stor smärta, ha uppstått i vart fall mindre blödningar från tarmväggarna. Det borde också ha uppkommit skador och rodnader på Vs penis. De blåmärken hon uppvisat kan ha tillkommit på annat sätt. Det kan finnas flera alternativa förklaringar till målsägandens handlande, t.ex. att det är hon som har ett avvikande beteende. Hon hade varit uppe hela natten, druckit alkohol och inlett ett sexuellt umgänge med en person hon inte känner. Rimligen har hon varit trött och kanske i ett skört tillstånd. Utlösande faktor kan ha varit överreaktion på grund av svartsjuka eller annan besvikelse. Som skäl för prövningstillstånd har V åberopat att det finns en livlig diskussion om bevisfrågor i denna typ av mål och att det finns ett stort behov av ytterligare vägledande avgöranden avseende bevisvärderingen. V hänvisar därvid till min svarsskrivelse i Högsta domstolens mål nr B , där jag angett att det kan finnas skäl för Högsta domstolen att till ledning för rättstillämpningen på nytt uttala sig om frågor som hör samman med beviskrav och bevisvärdering i framför allt vålds- och sexualbrottmål. Grunderna för min inställning Allmänt om bevisvärderingen Högsta domstolen i ett antal avgöranden uttalat sig om de beviskrav som ska ställas när det gäller bevisningen i mål om brottslighet av den art som aktuell i detta fall. Det avgörande som brukar anses som utgångspunkten för en sådan bedömning är det som refereras i NJA 1991 s. 83. Högsta domstolen uttalar där bl.a. följande. Såsom ofta är fallet när det gäller påstådd brottslighet av förevarande slag, som är undandragen från insyn, föreligger inte några direkta vittnesiakttagelser och inte heller någon teknisk bevisning. Detta hindrar emellertid inte att bevisningen ändå kan befinnas tillräcklig för fällande dom. För detta förutsätts att domstolen genom den utredning som förebringats i målet finner det ha blivit ställt utom rimligt tvivel att den åtalade har gjort sig skyldig till vad som lagts honom till last (jfr bl.a. NJA 1980 s. 725). I det nu förevarande fallet blir det av avgörande betydelse att bedöma trovärdigheten av [målsägandens] uppgifter i belysning av vad som i övrigt har förekommit i målet. Högsta domstolen har i senare rättsfall hållit fast vid detta uttalande som utgångspunkt för bevisvärderingen i denna typ av mål. Det gäller NJA 1992 s. 446 och senast NJA 2005 s I det senare av de två målen uttalar Högsta domstolen följande. I fråga om påstådd brottslighet av nu aktuellt slag saknas ofta liksom i förevarande fall vittnesiakttagelser och teknisk bevisning. I enlighet med vad som uttalades i rättsfallet NJA 1991 s. 83 hindrar detta inte att bevisningen ändå kan vara tillräcklig för fällande dom, förutsatt att domstolen genom den utredning som före-

4 Svarsskrivelse Sida 4 (7) bringats i målet finner det ha blivit ställt utom rimligt tvivel att den åtalade har gjort sig skyldig till vad som lagts honom till last. Den självklara utgångspunkten är att samma beviskrav gäller i den här typen av mål som i andra brottmål. Samtidigt bör naturligtvis dessa mera allmänna utgångspunkter konkretiseras. Vad är det närmare bestämt för faktorer man har att ta hänsyn till för att avgöra om beviskraven för en fällande om är uppfyllda? Om man tittar närmare på de avgöranden där Högsta domstolen prövat dessa frågor kan man urskilja olika bedömningsgrunder som domstolarna bör fästa vikt vid. Det är naturligtvis inte så att dessa faktorer på något avgörande sätt skiljer sig från omständigheter av betydelse för bevisvärderingen i mål av annan art men möjligen är bedömningen svårare i sexualbrottmål med hänsyn till att här står ord mot ord oftare än annars. En första utgångspunkt är naturligtvis parternas allmänna trovärdighet. Men det är inte tillräckligt att målsäganden på ett mera allmänt plan framstår som mer trovärdig än den tilltalade eller att målsägandens uppgifter förefaller mera sannolika än den version som lämnats av den tilltalade. Det är också nödvändigt att ta ställning till om deras berättelser är tillförlitliga eller, med andra ord, om berättelserna vinner sådant stöd av utredningen i övrigt att de kan läggas till grund för bedömningen i målet. Om en målsägandes uppgifter på någon punkt som är väsentlig i målet är oförenliga med vad som är utrett på annat sätt, t.ex. genom teknisk bevisning, finns det starka skäl att sätta tillförlitligheten av målsägandens berättelse i fråga. En prövning av målsägandens uppgifter måste alltså göras mot vad som i övrigt kommit fram under utredningen. Finns det vittnesuppgifter som direkt vederlägger målsägandens uppgifter på någon väsentlig punkt är det naturligtvis en betydelsefull faktor. Å andra sidan kan det finnas t.ex. teknisk bevisning som ger direkt eller indirekt stöd för vad målsäganden uppgett. Härutöver har domstolen att ta ställning till om målsägandens berättelse är sammanhängande och detaljerad och om målsäganden på någon mera väsentlig punkt lämnat olika versioner under utredningens gång, och i vilken grad händelsen kunnat preciseras till tid och rum. Även om direkta iakttagelser av vittnen saknas, kan det ändå vara av vikt vad målsäganden berättat för andra om det inträffade, när detta ägt rum och målsägandens uppträdande och reaktioner då. Domstolen kan inte heller undandra sig att pröva alternativa förklaringar till målsägandens uppgifter som kan ge stöd för den tilltalades version. Finns det vid den slutliga sammanvägningen rimligt tvivel om den tilltalades skuld, ska denne frikännas.

5 Svarsskrivelse Sida 5 (7) Bevisvärderingen i målet Innan jag närmare går in på bevisbedömningen i målet vill jag mera allmänt framhålla att det är svårt att komma ifrån att möjligheten att bedöma en målsägandes trovärdighet är helt andra vid en muntlig förhandling i domstol än inom ramen för en skriftlig handläggning av frågan om prövningstillstånd. I den skriftliga hanteringen kan man diskutera, om uppgifterna hänger ihop, om de är sannolika till sitt innehåll och om de är förenliga med annan bevisning. Men det intryck av målsäganden som domstolen har fått kan inte alltid tydligt förmedlas i domskälen. Det kan finnas en rad egenskaper hos en muntlig utsaga och målsägandens uppträdande i övrigt som har övertygat domstolen utan att det har gått att formulera intrycket fullt ut. Den som granskar materialet i efterhand bör tänka på att domstolen tagit del av materialet direkt och därmed haft ett mer omedelbart underlag för sin bedömning än granskaren. Det hindrar inte att det alltid finns ett krav på att domstolen redovisar sådana intryck, om de påverkar bedömningen, och vad för slags iakttagelser intrycken grundats på. Såväl tingsrätten som hovrätten har ansett att målsäganden är trovärdig. Avgörande för bedömningen är således hur domstolen bedömer målsägandens uppgifter i belysning av den övriga utredningen i målet. Det kan då konstateras att såväl tingsrätten som hovrätten genom målsägandens dramatiska flykt, 112-samtalet och vittnet MPs uppgifter funnit det utrett att målsäganden i Vs lägenhet har utsatts för något mycket skrämmande. För att det var en våldtäkt hon flydde ifrån talar, enligt tingsrätten, att de båda vid tillfället ägnade sig åt just sexuell aktivitet och att det påstådda beteendet från Vs sida stämmer med de sjuka tankar han enligt utfärdat 7-intyg synes ha. Tingsrätten påpekade emellertid, att de lindriga skador och blånader som målsäganden uppvisade på armar, bål och ben, inte hade kunnat åldersbestämmas och att blåmärkena inte heller i övrigt tillät någon bestämd slutsats om under vilka förhållanden de tillkommit. I denna del hade hovrätten ett bättre underlag än tingsrätten, eftersom den undersökande läkaren hördes i hovrätten. Läkaren uppgav att enligt hennes bedömning var de redovisade blåmärkena färska, såtillvida att de inte var äldre än ett dygn och att det rörde sig om ganska skarpa blåmärken. Vidare uttalade hon att vissa av dem satt på rad och kunde vara avtryck efter fingrar eller knogar och kunde ha tillkommit efter hårda grepp. Hovrätten har därvid ansett att vad som framkommit om de blåmärken som målsäganden hade när läkaren undersökte henne, stöder målsägandens berättelse om vad V utsatt henne för. Hovrätten framhåller att målsäganden i alla väsentliga delar under utredningen har hållit fast vid de uppgifter hon lämnat och att hon har lämnat detaljerade uppgifter vid de kontrollfrågor som ställts till henne.

6 Svarsskrivelse Sida 6 (7) I sitt överklagande anger V att målsägandens berättelse i stora drag haft samma innehåll, men att det har skett förändringar. Jag vill då särskilt peka på att i de delar han menar att målsägandens uppgifter skiljer sig från vad hon berättade i polisförhören, är det fråga om uppgifter som är till Vs fördel. Målsäganden har alltså inte efterhand berättat om fler eller grövre övergrepp. Tvärtom har hon gett intryck av att endast vilja berätta det som hon är säker på. Det bör också framhållas att det av förundersökningsprotokollet framgår att målsäganden vid det första förhöret, som skedde i nära anslutning till händelserna, var mycket uppriven och grät under hela förhöret, vilket kan ha påverkat hur hon uppfattade frågorna eller uttryckte sig inför förhörsledaren. V har i sitt överklagande anfört att hovrätten redovisar en alternativ förklaring som om det inte finns andra alternativa förklaringar. Enligt min uppfattning är detta inte korrekt. Hovrätten anger uttryckligen att en (min understrykning) alternativ förklaring skulle vara att målsäganden ljuger och resonerar sedan kring den. Hovrätten sammanfattar emellertid sina domskäl med att konstatera att ingen annan rimlig förklaring finns, än att det gått till som målsäganden har berättat. I likhet med hovrätten menar jag att det inte framkommit något i målsägandens berättelse som ger anledning att ifrågasätta sanningshalten av det hon berättat. Tvärtom stöds hennes uppgifter i väsentliga delar av den övriga utredningen i målet. När jag tar del av hovrättens dom är det alltså mitt bestämda intryck att domstolens metod för bevisvärdering i målet ligger helt i linje med Högsta domstolens praxis. Hovrätten har prövat tillförlitligheten i målsägandens uppgifter mot vad som kommit fram i övrigt under utredningen. Avvikelserna har noterats och värderats. Detaljeringsgraden och överensstämmelser i tid och rum har prövats. Uppgifterna har jämförts med vad hörda vittnen har berättat och vad som kommit fram av den tekniska utredningen. Enligt min mening framstår hovrättens bevisvärdering som ingående och omsorgsfull. Jag vill slutligen framhålla att de nya uppgifter V åberopar i form av vad OC och AP ska ha berättat för ombudet samt vad som finns att läsa på målsägandens blogg, enligt min uppfattning inte har någon betydelse för bedömningen. Jag har därför inte funnit anledning att komplettera förundersökningen eller i övrigt vidta några åtgärder med anledning av uppgifterna. Sammanfattningsvis anser jag således att hovrättens dom ska stå fast. Prövningstillstånd Utgångspunkten för Högsta domstolens praxis är som framgått att samma beviskrav ska gälla i sexualbrottmål som i andra brottmål.

7 Svarsskrivelse Sida 7 (7) Som V anfört har jag i olika sammanhang gett uttryck för att det kan finnas skäl för Högsta domstolen att till ledning för rättstillämpningen på nytt uttala sig om frågor som hör samman med beviskrav och bevisvärdering i framför allt vålds- och sexualbrottmål. Det är ett område där det är särskilt värdefullt för åklagare och domstolar att få tydliga hållpunkter för bevisvärderingen. För att det ska bli aktuellt krävs emellertid att det är fråga om ett mål som kan ge Högsta domstolen möjlighet att ytterligare utveckla och precisera hur bevisvärderingen ska gå till. Enligt min uppfattning finns det inget som talar för att Högsta domstolen, genom att pröva detta mål, skulle kunna göra några uttalanden som tillför något utöver det som domstolen redan tidigare har gett uttryck för. Stödbevisningen i målet är omfattande och dessutom var stödbevisningen mer robust i hovrätten, eftersom den undersökande läkaren hördes där. Hovrätten har också på ett mycket tydligt och övertygande sätt redovisat sina slutsatser vid de olika trovärdighets- och tillförlighetsbedömningarna och vid värderingen av den övriga bevisning som lagts fram. Jag anser därför att det inte är av vikt för ledning av rättstillämpningen att Högsta domstolen prövar överklagandet. Inte heller föreligger det synnerliga skäl för Högsta domstolen att pröva överklagandet. Bevisning Jag ber att få återkomma med bevisuppgift för det fall Högsta domstolen meddelar prövningstillstånd. Fredrik Wersäll Stefan Johansson Kopia till - 3:e åklagarkammaren i Göteborg (C ) - Utvecklingscentrum Göteborg