PM STORLOM OCH SMÅLOM

PM STORLOM OCH SMÅLOM UNDERLAG FÖR VINDKRAFTS- ETABLERING OCH MKB VID RÄVBACKA PÅ UPPDRAG AV WSP GROUP SVERIGE AB 2011-01-28

Text och figurer Naturcentrum AB 2011 Strandtorget 3, 444 30 Stenungsund Tel. 0303-726160 ncab@naturcentrum.se Projektansvarig: Johan Ahlén Framtagande av underlagsmaterial och rapport: Matti Åhlund Beställare WSP Group Sverige AB Kartmaterial Naturcentrum AB Underlagskarta: "Copyright Lantmäteriet 2004-11-09. Ur Din Karta och Sverige Bilden " 2 (12)

Innehåll Uppdrag...3 Storlom...3 Smålom...5 Referenser...7 Storlomskartan...9 Smålomskartan...11 Uppdrag På uppdrag av WSP Group har Naturcentrum satt samman en PM som ska underlätta för den fortsatta hanteringen av vindpark Rävbacka, strax söder om Floda i Lerums kommun. Följande ingick i uppdraget: (1) Karta med så exakt angivna häckningsplatser som möjligt (utifrån befintlig kunskap). (2) Lomförekomsten i området satt i relation till omgivningarna, Västsverige och landet som helhet. (3) Allmän lom-ekologi som bakgrund för diskussion om skyddszoner m.m. De generella uppgifterna om häckningsbiologi, beståndsstorlek och naturvårdsstatus är framför allt hämtade från Eriksson (2010), Artdatabanken (2006) och Naturvårdsverket (2003). Förekomsten av häckningsplatser (storlom och smålom), fiskesjöar och flygriktningar (i den mån dessa är kända, främst för smålom) redovisas på bilagda kartor, där återfinns också källorna till uppgifterna, liksom några kommentarer. Storlom Naturvårdstatus Storlommen är upptagen i bilaga 1 till EU:s fågeldirektiv. För dessa arter ska bl.a. "särskilda skyddsområden" upprättas (artikel 4). Direktivet föreskriver också att medlemsstaterna utanför de skyddade områdena ska "sträva efter att undvika förorening och försämring av livsmiljöer" (artikel 4.4). I Europa som helhet bedöms storlommens status som unfavourable (dvs ogynnsam, BirdLife International 2004) och klassas enligt IUCNs hotkriterier som vulnerable, dvs sårbar. Storlommen finns inte med på den svenska rödlistan (Artdatabanken 2011) och bedöms således som livskraftig i Sverige. Häckningsbiologi Storlommen lever av fisk och i någon mån vatteninsekter. Den häckar vid näringsfattiga klarvattensjöar. Huvuddelen av beståndet återfinns i sjöar över 10 ha. Boet place- 3 (12)

ras nästan alltid på öar, särskilt små holmar och skär. Det läggs direkt på marken och alldeles i strandkanten, eftersom lommarna har svårt att förflytta sig på land. Storlommen anländer till häckningsreviren i slutet av mars till april (beroende på islossningen). I regel lägger storlommen två ägg, som ruvas i 4 5 veckor. I Mellansverige brukar de första ungarna ses runt 1 juni. Ungarna blir flygfärdiga efter 8 9 veckor. Misslyckas häckningen tidigt läggs ofta en ny kull. Det är vanligt att ett lompar enstaka år håller revir utan att gå till häckning. Storlommarna är kvar i sjöarna in i september, enstaka ses också i oktober. Under häckningstiden rör sig storlommen sällan längre än 10 km från häckningsplatsen. Födan hämtas oftast i häckningssjön, men lommarna i en trakt samlas regelbundet i omgivande sjöar för sociala aktiviteter. Under häckningen är storlommen känslig för stora vattenståndsvariationer i häckningssjön, liksom för störningar från rörligt friluftsliv. Predation (till exempel från kråka) är vid sidan av vattenståndsvariationer den vanligaste orsaken till misslyckade häckningar. Utglesade fiskbestånd och risk för exponering av kvicksilver genom födan i försurningskänsliga sjöar är andra hotfaktorer. Under senare tid har också potentiella risker med vindkraftsetablering i häckningsområdena diskuterats. Storlommen är långlivad (blir ofta över 20 år), häckar först vid en ålder av 5 6 år och har låg reproduktionstakt (1 2 ungar) och är därför känslig redan vid små ökningar i dödligheten hos vuxna individer. Beståndsstorlek och häckningsframgång Närmare 97 % av det europeiska beståndet utanför Ryssland återfinns i Sverige, Norge och Finland. I Sverige häckar 5500 7000 par, vilket motsvarar en tredjedel av beståndet i Europa. I Västra Götalands län finns 500 600 par. Trakterna kring Rävbackaområdet har ett storlomsbestånd som är tätare än genomsnittet för Västra Götaland och Sverige i sin helhet, se bifogad storlomskarta. Inom triangeln Mölndal- Alingsås-Borås finns minst 30 par storlom (och 7 8 par smålom). Storlomsbeståndet minskade i stora delar av det europeiska utbredningsområdet under perioden 1970 1990, men har stabiliserats de senaste 10 15 åren. I Sverige bedömer Ottvall m fl (2008) att beståndet ökat med 20 29 % under de senaste 30 åren. Under 1990-talet ökade bestånden också i Norge och Skottland, men minskade i Norge och Ryssland (BirdLife International 2004). Data från Projekt Lom visar att bara en tredjedel av storlomparen lyckas med häckningen (här lika med att minst en unge blivit halvvuxen). Ungproduktionen verkar emellertid ligga ungefär i nivå med vad som krävs för att hålla ett stabilt bestånd (ca 0,4 flygga ungar per par och år). Flera av sjöarna vid Rävbackaområdet ingår i Projekt Lom sedan många år (t ex Tvärsjön, Uspen, Vibosjön, Torskabotten, Stora Sturven; se tabell II i Eriksson 2010). Detta ger en bra grund för jämförelser före och efter om vindkraft byggs ut i området. Övervakningen som sker genom Projekt Lom ger dessutom ett gott referensmaterial regionalt och nationellt. 4 (12)

Storlom och vindkraft Kunskapen om hur storlommen påverkas av vindkraftverk i häckningsområdena är mycket bristfällig. På grund av att storlommen är en stor, snabbt flygande fågel med begränsad manövreringsförmåga och störningskänslig vid häckningsplatsen, har den klassats som potentiellt känslig för vindkraft genom störningar, barriäreffekter och kollisioner av Langston & Pullan (2003). En skyddszon till vindkraftverk på minst 1 km runt häckningssjöar har föreslagits av Bright m fl (2006), SOF (2009) och Eriksson (2010). Måttet på skyddszonen är schablonartat och i praktiken är det förmodligen inte alltid nödvändigt att alla avsnitt av en lomsjö har en zon på 1 km. Sjöns utseende och topografin i omgivningarna borde påverka vilka flygvägar lommen väljer för start och landning. SOF (2009) och Eriksson (2010) påpekar att det är viktigt att skydda också flygvägarna mellan häcknings-, samlings- och eventuella fiskesjöar. Till havs verkar sjöfåglar som regel väja för vindkraftverk på avstånd av 1 2 km och kollisionsrisken är sannolikt låg i denna miljö (Pettersson 2005, Petersen m fl 2006). Många sjöfåglar tycks också undvika att uppehålla sig i vattnen kring vindkraftsanläggningar till havs (ungefärligt avstånd 2 km, Petersen m fl 2006). En del arter, som sjöorre, tycks vänja sig vid anläggningarna efter något år, men bland annat smålom visade inga sådana tendenser ännu efter 4 5 år (Petersen & Fox 2007, storlom var mycket fåtalig i området). Smålom Naturvårdsstatus Smålommen är upptagen i bilaga 1 till EU:s fågeldirektiv. För dessa arter ska bl.a. "särskilda skyddsområden" upprättas (artikel 4). Direktivet föreskriver också att medlemsstaterna utanför de skyddade områdena ska "sträva efter att undvika förorening och försämring av livsmiljöer" (artikel 4.4). I Europa som helhet bedöms smålommens status som unfavourable (dvs ogynnsam, BirdLife International 2004) och klassas enligt IUCNs hotkriterier som depleted, dvs att arten inte har återhämtat sig efter en tidigare storskalig nedgång. Smålommen klassas som nära hotad på den svenska rödlistan (Artdatabanken 2011). Nära hotad (tidigare benämnt missgynnad ) innebär att en art inte uppfyller kriterierna för att vara hotad (dvs sårbar eller högre hotkategorier), men ligger nära att göra det nu eller i framtiden. Häckningsbiologi Smålommen häckar i Sverige normalt vid små (ofta mindre än 1 ha) och vanligen fisktomma skogstjärnar och myrgölar med gungflystränder. Boet läggs alldeles i strandkanten i regel på gungfly eller dy. Arten lever av fisk (helst siklöja eller annan småvuxen laxartad fisk), som hämtas i större klarvattenssjöar eller havet. Avståndet mellan häckningslokalen och fiskesjöarna överstiger sällan 10 km. Under perioden då ungarna matas företar föräldrarna ett flertal flygturer per dag för att hämta föda från fiskesjöarna (i medeltal 7 turer per dag 5 (12)

i Eriksson m fl 1990). Liksom storlom samlas smålommar regelbundet i grupper för sociala aktiviteter. I södra Sverige anländer smålommen till häckningsområdet i slutet av mars. Då kan man också höra deras typiska kackel under rekognoseringsturerna från isfria vatten till ännu islagda häckningstjärnar. Smålommen ruvar de 1 2 äggen i ungefär fyra veckor. De första ungarna ses i början eller mitten av juni och de är flygfärdiga efter 6 7 veckor. Misslyckas det första häckningsförsöket, läggs i regel en ny kull. Smålommarna är kvar på häckningslokalen hela augusti, ibland in i september vid sena lyckade häckningar. I fiskesjöarna syns de hela september ut, enstaka även i oktober. Predation både mot ägg, ungar och vuxna (från till exempel räv och korp) verkar vara den viktigaste orsaken till misslyckade häckningar. Glesnande bestånd av lämplig bytesfisk i fiskesjöar (t ex genom återförsurning) är ett påtagligt hot mot livskraftiga smålomsbestånd, liksom risk för exponering av kvicksilver genom födan i försurningskänsliga sjöar. Dikningar eller rensning av utloppet är sannolikt en av de viktigaste anledningarna till att smålommen överger ett häckningstjärn. Sänkt vattennivå innebär ofta att strandkanterna blir så höga att smålommen får svårt att ta sig upp till lämpliga boplatser. Även en avvattning av marken en bra bit från tjärnet kan påverka vattennivån. Smålommen är långlivad (blir troligen ofta upp mot 20 år), börjar häcka vid en ålder av minst 3 år och har låg reproduktionstakt (1 2 ungar) och är därför känslig redan vid små ökningar i dödligheten hos vuxna individer. Beståndsstorlek och häckningsframgång Totalt häckar 7000 12000 par i Europa (utom Ryssland). I Sverige finns 1300 1900 par, dvs omkring 15 % av beståndet inom EU. Västra Götalands län hyser 50 70 par. Huvuddelen av det svenska beståndet återfinns i Norrland och västra Svealand. Trakterna kring Rävbackaområdet har ett smålomsbestånd som är tätare än genomsnittet för Västra Götaland och Sverige i sin helhet, se bifogad smålomskarta! Inom triangeln Mölndal-Alingsås-Borås finns 7 8 par smålom (och mer än 30 par storlom). Smålomsbeståndet minskade i stora delar av det europeiska utbredningsområdet under 1900 talet, men har stabiliserats på den lägre nivån de senaste 10 15 åren (Bird- Life International 2004). Smålommen i Sverige uppvisar en liknande beståndsutveckling. I sydvästra Sverige minskade beståndet med ungefär en tredjedel från 1930-talet till 1990-talet. Data från Projekt Lom visar att i genomsnitt drygt hälften av smålomparen lyckas med häckningen (här lika med att minst en unge blivit halvvuxen) per år. Ungproduktionen har under de senaste 15 åren varit högre i norra Sverige (ca 0,9 1,0 flygga ungar per par och år) än i södra och mellersta Sverige (0,7 ungar per par och år). Det är tveksamt om ungproduktionen i södra och mellersta delarna av landet har varit tillräcklig för att kompensera den årliga dödligheten. Smålommens häckningstjärnar i och kring Rävbackaområdet följs mer eller mindre regelbundet i Projekt Lom sedan många år. Detta ger en bra grund för jämförelser före och efter om vindkraft byggs ut i området. Övervakningen som sker genom Projekt Lom ger dessutom ett gott referensmaterial regionalt och nationellt. 6 (12)

Smålom och vindkraft På grund av att smålommen är en stor, snabbt flygande fågel med begränsad manövreringsförmåga och störningskänslig vid häckningsplatsen, har den klassats som potentiellt känslig för vindkraft genom störningar, barriäreffekter och kollisioner av Langston & Pullan (2003). Studier av smålomsbestånd på Orkney-öarna (Meek 2007) och Smøla i Norge (Halley & Hopshaug 2007, Bevanger m fl 2009) tyder på att smålommen undviker att häcka och vistas inom och nära vindkraftsanläggningar (minst 1 km). Resultat från Smøla kan indikera att smålommen i häckningsområdet undviker att flyga nära vindkraftverk, liksom vid havsbaserade anläggningar (se nedan). Systematiska eftersök av döda fåglar vid Smøla-anläggningen kan tyda på att kollisionsrisken är liten. En skyddszon till vindkraftverk på minst 1 km runt häckningstjärnet har föreslagits av Bright m fl (2006), SOF (2009) och Eriksson (2010). Förmågan att manövrera är troligen sämst vid starten innan lommen fått upp farten. Smålommarna tar ofta höjd vid häckningstjärnet genom att flyga i cirkel. En skyddszon med en radie av 1 km kring häckningstjärnet verkar också av den anledningen önskvärt från fågelskyddssynpunkt. Meek (2007), SOF (2009) och Eriksson (2010) påpekar att det är viktigt att skydda också flygvägarna mellan häckningstjärn och fiskesjöar. Under perioden då föräldrafåglarna matar ungar gör de åtskilliga fisketurer varje dag (Eriksson m fl 1990). Om det är så att lommarna undviker att flyga nära vindkraftverk blir kollisionsrisken liten, medan risken för negativa barriäreffekter ökar. Anpassas inte vindparken till flygvägarna, kan lommarna tvingas till kostsamma omvägar. Till havs verkar sjöfåglar som regel väja för vindkraftverk på avstånd av 1 2 km och kollisionsrisken är sannolikt låg i denna miljö (Pettersson 2005, Petersen m fl 2006). Många sjöfåglar tycks också undvika att uppehålla sig i vattnen kring vindkraftsanläggningar till havs (ungefärligt avstånd 2 km, Petersen m fl 2006). En del arter, som sjöorre, tycks vänja sig vid anläggningarna efter något år, men bland annat smålom visade inga sådana tendenser ännu efter 4 5 år (Petersen & Fox 2007) Smålommen är känslig för mänsklig störning på häckningslokalerna under maj juli. Enligt Naturvårdsverket bör vägar inte dras i närheten av häckningsplatser (minst 250 m avstånd, i öppen terräng längre; Naturvårdsverket 2003). Som nämnts ovan, är det viktigt att häckningstjärnarnas hydrologi inte påverkas vid anläggningsarbeten i omgivningarna. Referenser Artdatabanken. 2006. Artfaktablad om Gavia stellata, smålom. Hämtad från hemsida: snotra.artdata.slu.se/artfakta/.../gavia_stellata_100063.pdf Artdatabanken. 2011. Rödlistade arter i Sverige 2010. Hämtad 2011-01-15 från hemsida: http://www.artdata.slu.se/rodlista/default.asp Bevanger, K., Berntsen, F., Clausen, S., Dahl. E.L., Flagstad, Ø., Follestad, A., Halley, D., Hanssen, F., Hoel, P.L., Johnsen, L., Kvaløy, P., May, R., Nygård, T., Pedersen, H.C., Reitan, O., Steinheim, Y. & Vand, R. (2009) Pre- and postconstruction studies of conflicts between birds and wind turbines in coastal Norway (Bird-Wind). Progress Report 2008. NINA Report 505. 7 (12)

BirdLife International. 2004. Birds in Europe: population estimates, trends and conservation status. BirdLife Conservation Series No. 12, Cambridge. Bright, J.A., Langston, R.H.W., Bullman, R., Evans, R.J., Gardner, S., Pearce-Higgins, J. & Wilson, E. 2006. Bird sensivity map to provide locational guidance for onshore wind farms in Scotland. RSPB Reseach Report No. 20. Eriksson, M.O.G., Blomqvist, D., Hake, M. och Johansson, O.G. 1990. Parental feeding in the Red-throated Diver Gavia stellata. Ibis 132: 1 13. Eriksson, M O G. 2009. Fåglarna, däggdjuren och vindkraftverken. Länsstyrelsen i Västra Götalands län, rapport 2009: 70. Eriksson, M.O.G. 2010. Storlommen och smålommen i Sverige - populationsstatus, hotbild och förvaltning. - Sveriges Ornitologiska Förening, Stockholm och Svenska LOM-föreningen / Projekt LOM, Göteborg. Halley, D.J. & Hopshaug, P. 2007. Breeding and overland flight of red-throated divers Gavia stellata at Smøla, Norway, in relation to the Smøla wind farm. NINA Report 297. Langston, R. & Pullan, J. 2003. Windfarms and birds: an analysis of the effects of wind farms on birds, and guidance on environmental assessment criteria and site selection issues. Report T-PVS/Inf (2003) 12 by BirdLife International to the council of Europe, Bern Convention on the Conservation of European Wildlife and Natural Habitats. RSPB/BirdLife in the UK. Meek, E.R. 2007. Wind farms in the Orkney Islands: environmental impact, past, present and future. Sid. 193-199 i de Lucas, M., Janss, G.F.E. & Ferrer, M. (red.) Birds and wind farms risk assessment and mitigation. Quercus, Madrid, Naturvardsverket. 2003. Art- och naturtypsvisa vägledningar till Natura 2000. Från hemsida 2009-04-30: www.naturvardsverket.se/sv/arbete-med-naturvard/skyddoch-skotsel-av-vardefull-natur/natura-2000/vagledning/art--och-naturtypsvisavagledningar-for-natura-2000-/ Ottvall, R., Edenius, L., Elmberg, J., Engström, H., Green, M., Holmqvist, N., Lindström, Å., Tjernberg, M. & Pärt, T. 2008. Populationstrender för fågelarter som häckar i Sverige. Naturvårdsverket, Rapport 5813. 123 pp. Petterson, J. 2005. Havsbaserade vindkraftverks inverkan på fågellivet i södra Kalmarsund. En slutrapport baserad på studier 1999-2003. Statens Energimyndighet. Petersen, I.K., Christensen, T.K., Kahlert, J., Desholm, M. & Fox A.D. 2006. Final results of bird studies at the offshore wind farms at Nysted and Horns rev, Denmark. Danmarks Miljøundersøgelser (NERI), Köpenhamn (rapport beställd av DONG energy och Vattenfall A/S). Petersen, I.K. & Fox A.D. 2007. Changes in bird habitat utilisation around the Horns Rev 1 offshore wind farm, with particular emphasis on Common Scoter. Danmarks Miljøundersøgelser (NERI), Århus (rapport beställd av DONG energy och Vattenfall A/S). SOF. 2009. Sveriges Ornitologiska Förenings policy om vindkraft. Mörbylånga, september 2009. 8 (12)

Storlomskartan Lokaliserad boplats. Om flera alternativa platser i reviret, visas den oftast använda Revir med konstaterad häckning, exakt boplats inte känd. Ungefärligt läge. Revir i lämplig häckningsmiljö, men häckning ej konstaterad. Ungefärligt läge. Sjö som är mycket välbesökt av storlom (och fågelskådare), men där häckning inte verkar äga rum. Lokaler från vilka grupper med 8 storlommar rapporterats Uppgifterna har i huvudsak hämtats från Artportalen.se/birds ( Svalan ). En del kompletteringar har gjorts av Mats Eriksson, Lindome, muntligen och i e-brev. Uppgifter om lokaliserade boplatser har lämnats av Hasse Österman, Floda och Mats Eriksson. Data kommer inte från systematiska inventeringar. Närvaron av storlom på lokaler som sällan besöks (eller som det sällan rapporteras från) riskerar således att underskattas (mellersta delarna av Ömmern och Nordsjön kan vara exempel på detta (markerade med frågetecken på kartan), i Ömmern har åtminstone tidigare funnits 3 5 par). Frånsett Ömmern är emellertid av häckande storlom i sjöarna kring Rävbacka-området mycket väl kända sedan 15 20 år tillbaka tack vare de ideella insatserna i Projekt Lom (http://www.projekt-lom.com/index.htm). Storlommen använder sig ofta av flera alternativa boplatser inom sitt revir och byter plats särskilt efter misslyckade häckningsförsök. Boet placeras nästan alltid på öar för att lättare undgå att få boet rövat av fyrfota rovdjur, men ibland också på fastlandsstränder. Lommarna kan hoppa över häckningen vissa år, men paren är normalt trogna reviret. Det kan också finnas enstaka oupptäckta häckningslokaler. Storlommar från flera sjöar samlas regelbundet i grupper för att ägna sig åt sociala aktiviteter. Detta är emellertid långt ifrån någon daglig företeelse. De flesta större sjöar får troligen besök av lomgrupper någon eller några gånger under en säsong. Att så få observationer av storlomsgrupper rapporterats från till exempel Ömmern, beror sannolikt på att sjön sällan kontrolleras av rapporterande fågelskådare. Flygvägarna är inte kända, men viss trafik förekommer således mellan sjöarna även om storlommarna i huvudsak hämtar födan i häckningssjön. 9 (12)

10 (12)

Smålomskartan Lokal med häckning under 2000-talet Lokal med häckning under 1990-talet, men troligen inte under 2000-talet Lokal med stationärt par under 2000-talet Enstaka observation i möjlig häckningstjärn under 2000-talet Fiskesjö, siffran anger högsta antal samtidigt observerade individer vid lokalen Flygriktning noterad vid matningsstudier vid häckningstjärnar av Eriksson m fl (1990) Flygriktning hos rapporterade överflygande smålommar. Längden står i relation till den vanligaste flygriktningen på lokalen (i förhållande till antal observationer, inte antal individer). Häckningsuppgifterna har erhållits från Projekt Lom genom Mats Eriksson, Lindome. Dessa data är sekretessbelagda och inte allmänt tillgängliga i Artportalen.se/birds ( Svalan ). Uppgifterna om fiskesjöar och flygriktningar är hämtade från Svalan. Några kompletteringar har gjorts av Mats Eriksson, muntligen och i e-brev. Dessa data kommer alltså inte från systematiska inventeringar. Närvaron av lom på lokaler som sällan besöks (eller som det sällan rapporteras från) riskerar således att underskattas (mellersta delarna av Ömmern och Säven kan vara exempel på detta). Av samma skäl behöver frånvaron av pilar heller inte betyda att överflygande lommar saknas i området. Vid Säven finns till exempel många rapporter av förbiflygande smålom som saknar riktningsangivelse. Fiskesjöarna används inte bara för fiske utan även för sociala aktiviteter. Deras popularitet hos lommarna kan växla över tid (mest beroende på tillgängligheten av bytesfisk). Sävelången har varit populär sedan länge, medan till exempel Stora Färgen använts allt oftare på senare år och Östra Nedsjön kanske alltmer sällan. Även häckningstjärnarna kan växla något över tid och lommarna kan också hoppa över häckningen vissa år. Det kan också finnas enstaka oupptäckta häckningslokaler, men i huvudsak är förekmsten av häckande smålom mycket väl känd i området kring Rävbacka. Förutsatt att smålommarna undviker att flyga nära vindkraftverk (låg kolissionrisk), skulle den planerade vindparken innebära en omväg på 1 2 km för smålommarna i Tjärnatjärn vid flygturerna till Sävelången en extra kostnad som kanske inte är försumbar under perioden då ungarna matas (omkring 7 turer per dag). Smålommarna är långlivade och lär känna sina hemtrakter mycket väl. Smålommarna tar oftast höjd efter starten och flyger sannolikt närmaste vägen till målet, snarare än att kryssa fram på låg höjd i dalgångar eller liknande. Flygturerna som tas för att komma till goda fiskesjöar kan sträcka sig upp mot 10 km, flygturerna för att delta i sociala aktiviteter sannolikt ännu längre. Av rapporterna att döma verkar de 3 4 smålomsparen kring Hindås flyga över Rävbacka-området till Sävelången dagligen, särskilt under perioden då de matar ungar. Att observationerna vid Nedsjöarna är få kan bero på att rapporterande fågelskådare inte besöker sjöarna så ofta som Sävelången, men kanske också på vikande bestånd av bytesfisk. Nedsjöarna borde annars vara förstahandsvalet för smålomsparen kring Hindås. 11 (12)

12 (12)