EXAMENSARBETE. Simundervisning i skolan

EXAMENSARBETE 2009:124 Simundervisning i skolan Alla har en rättighet att nå målen Frida Johansson Kent Kristoffersson Patrik Larsson Luleå tekniska universitet Lärarutbildning Allmänt utbildningsområde C-nivå Institutionen för Pedagogik och lärande 2009:124 - ISSN: 1652-5299 - ISRN: LTU-LÄR-EX--09/124--SE

Simundervisning i skolan Alla har en rättighet att nå målen Frida Johansson Kent Kristoffersson Patrik Larsson Luleå tekniska universitet Lärarutbildningen C-nivå Institutionen för pedagogik och lärande Handledare: Kerstin Stenberg och Krister Hertting

Abstrakt Syftet med vår studie var att se om simundervisningen i skolan ser olika ut beroende på hur långt skolan har till simhallen samt vad som görs för att eleverna skall nå de uppsatta målen i de nationella styrdokumenten. Vi har genomfört vår studie i årskurs fem och nio med hjälp av kvantitativa enkäter och kvalitativa kompletterande intervjuer. Vår undersökningsgrupp bestod av 162 elever. Utav dessa går 85 elever i årskurs fem och 77 elever i årskurs nio. Antalet femteklassare med närhet till simhall var 54 stycken och antalet femteklassare med långt till simhallen var 31 stycken. Antalet niondeklassare med närhet till simhallen är 48 stycken och antalet niondeklassare med långt till simhallen var 29 stycken. Vi har även intervjuat fyra pedagoger som har beskrivit hur de arbetar för att eleverna skall nå målen i simning. Vår slutsats är att de flesta elever kan simma men att det finns brister i undervisningen vilket gör att många elever inte uppnår de uppsatta målen. Två av pedagogerna ansåg att orsakerna till att eleverna inte når målen i simning beror på avståndet till simhallen samt prioriteringen av momentet. Med denna studie vill vi visa hur det ser ut med simundervisningen i skolan idag och förhoppningsvis medverka till att alla elever får likvärdiga möjligheter att nå de nationella målen. Nyckelord: Simning, kunskaper, simundervisning

Förord Vi påbörjade detta arbete i januari när vi bestämde oss för att arbeta tillsammans. Arbetet har tidvis varit intensivt och arbetsamt men det är också en tid vi kommer att minnas med glädje. Det är många personer som gjort detta arbete möjligt för oss att genomföra och vi vill härmed rikta ett stort tack till alla som på något sätt varit delaktiga i denna process. Ingen nämnd och ingen glömd! Dock vill vi rikta ett särskilt tack till våra två handledare, Kerstin Stenberg och Krister Hertting som hjälpt oss med ämneskunskaper och vetenskapliga problem. Sist men inte minst vill vi tacka varandra för att vi genomfört denna studie. Luleå 23 maj 2008 Frida Johansson, Kent Kristoffersson och Patrik Larsson

Innehållsförteckning 1 INLEDNING 1 1.1 Tidigare forskning 2 1.2 Simningens historia 5 1.3 Läroplaner för grundskolan 7 1.4 Simningen och samhället 10 1.5 Definitioner av simkunnighet 1.6 Teoretisk ram 13 2 SYFTE 14 2.1 Frågeställningar 14 3 METOD 14 3.1 Val av kvantitativ och kvalitativ metod 14 3.2 Enkäter 15 3.3 Intervjuer 16 3.4 Urval 17 3.5 Genomförande 3.6 Analys och tolkning 18 3.7 Etiska riktlinjer 19 4 RESULTAT 20 4.1 Resultat från enkätundersökning 20 4.1.1 Sammanfattning av enkäter 28 4.2 Intervjuer med lärare 29 5 METODDISKUSSION 30 5.1 Reliabilitet och validitet 30 5.2 Resultatdiskussion 31 5.2.1 Simkunnighet 31 5.2.2 Skolan och uppnåendemålen 33 5.2.3 Avståndets påverkan mellan skola och simhall 33 5.2.4 Slutsatser 35 5.3 Simkunnighet utifrån ramfaktorteorin 36 5.4 Erfarenheter till framtida yrkesroll 36 5.5 Framtida forskning 37 LITTERATURFÖRTECKNING 38 BILAGA 1 41

1 Inledning Vi är tre studenter som läser på lärarutbildningen vid Luleå Tekniska Universitet med inriktning idrott och hälsa med friluftsprofil. Alla har vi ett stort intresse av att vistas i naturen under alla årstider. Detta inkluderar allt från att paddla havskajak på sommaren till att åka långfärdsskridskor på havsisen under vintern. Under vår utbildning har känslan för naturen och friluftslivet stärkts ytterligare och vi har fått många nya, främst didaktiska, kunskaper inom ämnet. Vi önskar att våra framtida elever också ska få vistas i naturen och se allt den har att erbjuda. Som blivande pedagoger vill vi skapa möjligheter för barn och ungdomar att lära känna sin miljö på ett säkert sätt. Det är farligt att vistas i och kring vatten och på is om det saknas simkunnighet. Det är här simundervisningen kommer in i bilden. Vi anser att det är oerhört begränsande att inte kunna simma och risken för olyckor i samband med vatten blir avsevärt större. Under vår tid som studerande, på vår Verksamhetsförlagda utbildning (VFU) har vi fått erfara att simundervisningen har varierat stort mellan olika skolor. På en del skolor vi har varit på har undervisningen varit mycket bristfällig. Från att ha varit ren och skär simträning till att vara helt fri lek där eleverna fått busa runt på egen hand. Vi har också upplevt att de skolor som har längre till simhallen har färre undervisningstimmar i denna. I vissa skolor har den ordinarie idrottsläraren eller simhallens badmästare stått för simundervisningen. Det förekommer också att vanliga klasslärare utan rätt kompetens ansvarar för elevernas simundervisning. Vi har även upplevt att ekonomiska faktorer ofta styr hur undervisningen bedrivs. Detta har lett till en nyfikenhet hos oss. Vi vill se hur det fungerar med simundervisningen på några skolor i en kommun i Norrbotten. Det finns relativt tydliga mål för vad eleven skall ha för kunskaper i simning efter årskurs fem. Eleverna skall: Ha god vattenvana, vara trygg i vatten, kunna simma 200 meter, varav 50 meter på rygg och hantera nödsituationer vid vatten, - ha grundläggande kunskaper om bad-, båt- och isvett (Skolverket, 2007). I övrigt ser vi målen med simundervisningen som något otydliga och mycket tolkningsbara. Därför vill vi få en bild över hur begreppet simkunnighet definieras och om simundervisningen skiljer sig mellan skolor med närhet till simhallen och skolor som har en längre bit att färdas för att kunna bedriva undervisning i simning. I skollagen 2 kan vi läsa följande: Alla barn och ungdomar skall, oberoende av kön, geografisk hemvist samt sociala och ekonomiska förhållanden, ha lika tillgång till utbildning i det offentliga skolväsendet för barn och ungdom. Utbildningen skall inom varje skolform vara likvärdig, varhelst den anordnas i landet (Lärarförbundet, 2001 s.55). Vi vill med denna uppsats ta reda på om det är en likvärdig utbildning för varje elev oavsett vart eleven går i skola. Vi vill också ta reda på i vilken mån skolorna uppfyller - 1 -

styrdokumentens krav. Utifrån detta har vi gjort frågeställningar som vi är intresserade att få svar på. 1.1 Tidigare forskning Nedan följer två nationella utvärderingar av grundskolan som är gjorda 1992 respektive 2003. Dessa utvärderingar redovisar hur det står till med simkunnigheten i de svenska skolorna. Det finns också en tillsynsutredning som gjordes år 2004. Denna utreder huruvida huvudmännen för den kommunala skolan och friskolorna uppnår målen i läroplanerna. Vi tar även upp Kraepelien - Strids d-uppsats som heter Simma eller försvinna (2006). Syftet med uppsatsen är att studera hur den allmänna skolans nu gällande styrdokument, läroplanen för det obligatoriska skolväsendet, förskoleklassen och fritidshemmet 1994 (Lpo 94), avspeglas i lärarens och elevens uppfattning om simundervisningen. D-uppsatsen visar också hur den faktiska simkunnigheten ser ut bland elever i årskurs nio. Tillgången på forskning inom detta område är tyvärr mycket begränsad. En undersökning gjordes av Carlsten (1989) som rörde ämnet idrott och hälsa. Denna undersökning gällde bland annat elevernas erfarenheter av och inställningen till idrottsämnet i skolan. 20 skolor och 31 idrottslärare i Stockholms län var med i undersökningen. Denna undersökning är också till viss del en uppföljning av en annan undersökning som gjordes 1968 (Engström, 1969). Den sistnämnda undersökningen kommer vi inte att beröra. Undersökningen som gjordes 1984 visade att medianvärdet för den genomsnittliga andelen lektioner i delmomentet simning per läsår var en procent. När eleverna tillfrågades hur många lektioner av 100 de ville ha i simning, så visade det sig att nästan 10 lektioner av 100 ville de ha till simning, nästan 10 procent. När lärarna tillfrågades om tillgången till undervisningslokaler, som för våran del gäller simning, så angav 23 lärare av 27 att det aldrig eller någon gång fanns tillgång till simhall under lektionstid. I början av 1990-talet genomfördes en nationell uppföljning av skolverket i skolår nio, (den nationella utvärderingen av grundskolan [NU-92], 1992). Läroplanen från 1980, lgr80, var då gällande. Undersökningen visade att de flesta elever, ca 90-93 procent kan simma och det fanns inga större skillnader mellan flickor och pojkar. Det framgår också av rapporten att förutsättningarna för en bra simundervisning kan variera eftersom tillgången till simhall inte är likvärdig över hela landet. Av de 40 undersökta skolorna så var det tio skolor som aldrig hade tillgång till en simhall. 25 av de undersökta skolorna angav att de bara någon gång hade tillgång till simhall. Vad någon gång innebär visar inte denna utvärdering men det är i alla fall mindre än en gång i veckan. (NU-92,1992) visar alltså att ca 25 procent av de tillfrågade skolorna aldrig hade tillgång till simhall, ca 60 procent hade bara någon gång tillgång till simhall och ca 15 procent hade tillgång till simhall 1-3 gånger i veckan. När lärarna på de olika skolorna blev tillfrågade om hur viktig simundervisningen var för att nå upp till läroplanens mål så svarade ca 80 procent att simningen var särskilt viktig för att uppnå målen. - 2 -

Även den uppföljande undersökningen från 2003, (nationella utvärderingen av grundskolan [NU-03], 2003) visar att tillgången till simhallar är ett problem. Simkunnigheten är fortfarande likvärdig mellan pojkar och flickor men andelen som kan simma har ökat med några procent. I undersökningen (NU-03, 2003) anger drygt hälften att de använder simhallen som undervisningsplats. Simhallen används i större utsträckning av de manliga lärarna. Det framgår också av undersökningen att det inte är någon skillnad i elevernas förmåga att simma om de har behörig eller icke behörig lärare. Simkunnigheten är lägre bland barn med utländsk bakgrund och särskilt bland de barn som inte är födda i Sverige. I undersökningen kan man läsa att 97 procent av barnen som är födda i Sverige samt har minst en svensk förälder kan simma. 94.6 procent av barnen som är födda i Sverige med utländsk bakgrund kan simma. Bland de barn som är födda utom landet och invandrat är simkunnigheten 91.9 procent. Ju längre från den svenska kulturen eleverna kommer desto lägre är simkunnigheten. Av de manliga idrottslärarna anger 73 procent att de använder sig av simhallen som undervisningsplats och motsvarande siffra för de kvinnliga idrottslärarna är 54 procent. Undersökningen visar att desto högre upp i åldrarna eleverna kommer desto sämre självrapporterad hälsa anger dem att de besitter. När det handlade om vilken upplevelse eleverna har till den egna kroppen fanns det stora skillnader mellan pojkar och flickor. Flickorna upplever ofta att deras kroppar är för tjocka medan många pojkar istället känner sig för magra. Detta kan tros vara en symtom av samhällets ideal att flickor skall vara smala och pojkar atletiska. Undersökningen visade att de elever som har högt BMI (Bodymass index = vikten i kilo delat i längden i meter gånger två) ofta känner sig mer utanför på idrottslektionerna än de övriga. Flickor känner sig oftare än pojkar klumpiga, dåliga samt i mindre utsträckning trygga. Detta kan få betydelse för simundervisningen. I oktober 2001 tillsatte regeringen en barnsäkerhetsdelegation, från barnolycksfall till barns rätt till säkerhet och utveckling (2003). Barnsäkerhetsdelegationen hade till uppgift att arbeta med frågor som berör barn och ungdomars miljöer. Fokusen skulle läggas på säkerhet, det skadeförebyggande arbetet och deras rätt till lek och rekreation. I detta betänkande finns det mycket intressant att läsa när det gäller barns simkunskaper och drunkningsolyckor. Drunkning är den tredje vanligaste dödsorsaken bland barn och unga. Dessa olyckor sker i både djupt och grunt vatten. Barn och unga som både kan och inte kan simma drunknar. Det viktigaste för att förhindra drunkningsolyckor är simkunnighet, ökad vattensäkerhet och övervakning av små barn. Vidare visar barnsäkerhetsdelegationen statistik på drunkningsolyckor under åren 1997-2002 som Svenska Livräddningssällskapet, SLS, har gjort. Statistiken visar att 20 procent av drunkningsolyckorna sker i åldersgruppen 7-12 år. Pojkar står för den största delen av dessa olyckor, 81 procent. Vad detta kan bero på kan vi bara spekulera i eftersom SLS simkunnighetsundersökning inte är könsuppdelad. Därför går det inte att jämföra flickor och pojkar när det gäller drunkningsolyckor kontra simkunnigheten. Studier som har undersökt förhållandet mellan simkunnighet och risken för att drunkna har vi inte hittat. Om man bortser från båtolyckor så finns det inte några klara bevis för att drunkningsolyckor är vanligare hos dem som simmar dåligt. SLS statistik för åren 2000-2002 visar att det är endast enstaka fall där drunkningsolyckor inträffar i simhall eller i badkar. De flesta av dessa olyckor sker under sommaren och i samband med utomhusbad. Statistiken visar inte om olyckorna har skett vid obevakade eller bevakade bad. Vidare - 3 -

skriver barnsäkerhetsdelegationen att frågor om drunkning och livräddning saknar en nationell huvudman. I dag är det Svenska livräddningssällskapet, vilken är en frivillig organisation som arbetar med dessa frågor. SLS har under flera år arbetat med detta på ett förtjänstfullt sätt, men barnsäkerhetsdelegationen vill på lång sikt ändå säkerställa detta arbete. Därför menar de att Räddningsverket som är ett statligt organ är bäst lämpad för frågor som rör drunkning och livräddning och detta ska göras i samarbete med andra aktörer inom området. Skolverkets; Tillsyn av simkunnighet och förmåga att hantera nödsituationer vid vatten (2004) visar att simkunnighet, ökad vattensäkerhet samt övervakning av små barn är det absolut viktigaste för att förhindra drunkningsolyckor. I rapporten står det att kommunerna och huvudmännen för friskolorna ansvarar för att målen i kursplanerna uppnås. Då kraven i kursplanen avser elevernas kunskapsnivå i slutet av det femte skolåret har tillsynen avsett elever som gick ut årskurs 5 våren 2003. Syftet med skolverkets tillsyn var att bedöma hur verksamheterna lever upp till målen i ämnet idrott och hälsa. Tillsynen visar att definitionen av simkunnigheten i de flesta fall stämmer överens med Livräddningssällskapet definition som är: falla i på djupt vatten, få huvudet under och efter att åter tagit sig upp till ytan kan simma 200 meter i en följd, varav 50 meter ryggsim. 67 procent av de tillfrågade friskolorna hade den definitionen och 64 procent av de kommunala. Andelen simkunniga elever i årskurs fem våren 2003 i den kommunala skolan var enligt rapporten 94 procent och i friskolorna 96 procent. Vidare visar skolverkets; Tillsyn av simkunnighet och förmåga att hantera nödsituationer vid vatten (2004) att huvudmännen fick välja om de ville redovisa om det fanns särskilda skäl till att inte alla elever kunde simma. Bland de kommunala skolorna angavs religiösa/kulturella eller etniska skäl i 37 procent av fallen och för friskolorna var liknande siffra 35 procent. Till religiösa/kulturella/etniska skäl räknas här flickor som inte får bada tillsammans med pojkar för sina föräldrar, barn som inte får bada för sina föräldrar, barn som är ovana vid vatten och bad, invandrare/asylsökande som endast vistats en kortare tid i landet och på skolan, barn vars föräldrar inte kan simma och därför inte vill att barnet skall lära sig simma, invandrarbakgrund och etnicitet. Andra skäl som anges är medicinska/sociala skäl. Dit räknas olika fysiska och psykiska sjukdomar och besvär, allergier, handikapp, motoriska problem, koordinationsproblem, rädsla, övervikt, dåligt självförtroende, dålig kondition och personlig utveckling. Enligt skolverkets bedömning måste elevernas simkunnighet kontrolleras med praktiska övningar. Det räcker inte med att föräldrarna anger att deras barn kan simma. Med anledning av detta har skolverket riktat kritik mot alla huvudmän som kontrollerar simkunnigheten på annat sätt än praktiska övningar. Skolverket har i tillsynen riktat kritik mot två procent av de kommunala och 12 procent av friskolorna för att de tar ut en avgift för simundervisningen. Enligt skollagens 4 kap. 4 paragraf skall utbildningen i grundskolan vara avgiftsfri för eleverna. Skolverket har riktat kritik mot 26 procent av kommunerna och sju procent av de fristående skolorna därför att de inte gett eleverna förutsättningar att praktiskt lära sig hur man hanterar nödsituationer vid vatten. Kraepelien- Strid (2006) har skrivit en d-uppsats om simning. Hennes syfte med uppsatsen är att studera hur den allmänna skolans nu gällande styrdokument, Lpo 94, avseende simundervisning, avspeglas i lärarens och elevens uppfattning om - 4 -

undervisningen samt studera den faktiska simkunnigheten bland elever i årskurs nio. Hon har inte kunnat besvara sin huvudfråga eftersom det inte finns några krav beskrivna i Lpo 94 som anger vad simkunnighet innebär. Kraepelien - Strids studie visar att det saknas tydliga syften med undervisningen i simning. Kraepelien - Strid har gjort två studier för att kunna besvara sin uppsats syfte. Den första studien är en kvalitativ studie och den andra studien är en kvantitativ studie. I den första delstudien analyserar hon kursplaner och anvisningar från 1919 års undervisningsplan för rikets folkskolor fram till 1994 års läroplan för det obligatoriska skolväsendet. Kraepelien - Strid konstaterar att de läroplaner hon studerat har överlag mycket generella mål för ämnet. Hon konstaterar också att det för första gången skrivs in i läroplanen att eleven skall bli fullt simkunnig 1969. I denna läroplan beskriver Kraepelien - Strid att simningen nått sin "höjdpunkt". Med 1980 års läroplan och sedermera läroplanen från 1994 bryts simningens utveckling. I den nu gällande läroplanen anser Kraepelien - Strid att simningen återfinns på en undanskymd plats. I den andra delstudien, den kvantitativa studien presenterar hon resultatet från de frågeställningar hon valt ut ur Skola-Idrott-Hälsa, (SIH). I denna studie konstaterar Kraepelien - Strid att drygt 50 procent av eleverna under det senaste läsåret har haft simning vid ett till två tillfällen och knappt 20 procent av eleverna aldrig haft ett tillfälle till simning. På frågan hur eleverna tror att dom klarar av att simma 200 meter svarar 51 procent att de kan simma bra, 31 procent kan simma ganska bra och 14 procent kan simma lite grann medan två procent uppger att de inte alls kan simma 200 meter. Kraepelien - Strid redovisar i sina resultat från sin lärarenkät att 36 procent av de tillfrågade lärarna anser att deras skola tar ansvar för en organiserad simundervisning medan hela 64 procent uppger att deras skola inte tar ansvar för en organiserad simundervisning. Hon sammanfattar delstudie två med att konstatera att de flesta lärare anser det mycket viktigt eller ganska viktigt att deras elever lär sig simma. Lärarna uppger i hennes studie att de ägnar cirka fem procent av sin undervisning åt simning i årskurs nio. 1.2 Simningens historia Vi har valt att beskriva simningens historia från ett större perspektiv och hur den utvecklades i Sverige. Kapitlet handlar också om simningens framväxt inom skolan. Ahlström, H, et al. (1989). Bra böckers lexikon, band 20, beskriver simning som ett sätt att förflytta sig i vatten. Alla fyrfota djur och människor har ett gemensamt, ursprungligt sätt att ta sig fram i vatten. Detta simsätt kallas hundsim och går ut på att ta sig fram i vatten med hjälp av vaga benrörelser och kravlande armar. Detta simsätt påminner en del om crawl. Det vanligaste simsättet i Sverige idag är bröstsim. Simning är en av de äldsta idrotterna och sedan människan kom på boktryckarkonsten för cirka 400 år sedan finns det texter som beskriver simundervisning i form av bröstsim. Den äldsta kända simskolan i Sverige började sin verksamhet år 1760. Denna undervisning påbörjades för att de blivande officerarna i Karlskrona skulle lära sig simma. De närmaste åren hölls ett antal simutbildningar men samtliga var riktade mot militären. Enligt Svenska livräddningssällskapet (1998). SLS 100 år, Jubileumsbok 1898-1998, bildades Sveriges första simsällskap 1796. Det var professorn Jöns Svanberg vid Uppsala - 5 -

universitet som tog initiativet till detta. Han stiftade Uppsala Simsällskap som genom sina anhängare har blivit början till andra simsällskap. Den första uppgiften dessa sällskap hade var att sprida simkunnigheten och uppmuntra till simning (Kihlberg, 1983). Den riktiga simundervisningen kom dock inte till förrän år 1813 då simsällskapet fick mer fasta former. Flera av de elever som gått vid Uppsala universitet spred alltså dessa kunskaper vidare och de följande årtiondena bildades många simsällskap. Några av de första simsällskapen var bla Lund, Linköping, Stockholm, Jönköping, Göteborg och Växjö. I dessa städer var intresset för undervisningen ganska stort. I SLS 100 år (1998), står det att år 1939 undersöktes det huruvida de värnpliktiga kunde simma eller ej. Resultatet visade att cirka 20 procent av de värnpliktiga inte alls hade några kunskaper inom simning och ytterligare 20 procent kunde inte simma 200 meter. Detta var inte bra och det fastställdes åtgärder för att öka simkunnigheten inom denna målgrupp. För att öka intresset anordnade simfrämjandet bland annat en årlig simtävling med arméns förband. Denna gick ut på att under ett år ta så många avlagda prov för simborgarmärket som möjligt. Detta prov gick ut på att simma 200 meter på valfritt simsätt utan någon tidsbegränsning. Vid marinen hade de dock redan simundervisning införd i undervisningsplanerna under denna tid. Vidare beskrivs det i jubileumsboken att det vid sekelskiftet till 1900- talet var det många människor som förolyckades i drunkningsolyckor. Detta ledde till att åtgärder sattes in för att öka simkunnigheten hos det svenska folket. Det visade sig efter en undersökning som gjordes i Sverige mellan 1881 och 1895. Där fastställdes det att 16 291 hade avlidit genom drunkning, alltså ca 1100 om året. Detta ledde till att åtgärder sattes in för att öka simkunnigheten hos det svenska folket. Vid denna tidpunkt i England omkom ca 7000 människor per år genom drunkning. År 1891 startades därför ett sällskap som fick namnet The Live Saving Society, som under ett antal år hade kommit upp i ca 80 000 medlemmar. Under en ganska kort tid hade sällskapet gjort glädjande framsteg inom livräddning. Detta hade Sverige uppmärksammat och bildade Svenska livräddningssällskapet den 28 november 1898. Idégivare till detta sällskap var majoren Victor Balck. Deras uppgift var att sprida kunskap i simkonst, räddning av drunknande och deras behandling för återupplivande. Detta skulle göras framförallt bland ungdomar, sjömän, fiskare med flera. Två av de första elva stadgarna som Svenska Livräddningssällskapet, SLRS, hade finns att läsa i SLS 100 år, (1998): 1 Sällskapets syfte är att sprida kunskap i sätten att rädda drunknande och till livet återkalla skenbart drunknande samt att främja simkunnighet i allmänhet inom landet. (s.12) 2 Detta syfte vill sällskapet söka vinna, dels genom att väcka och underhålla intresse för simundervisning och lifräddning i landets skolor, företrädesvis folkskolorna, dels och genom att anordna föreläsningar och undervisningskurser, utgifva handböcker och broschyrer i ämnet, samt genom att föranstalta uppvisningar i simning och lifräddning m.m. (s.12) - 6 -

SLRS och SLS är båda förkortningar som betyder Svenska Livräddningssällskapet. Simfrämjandet, som bildades 1935, skulle överta Svenska Simförbundets propagandaverksamhet. SLRS och Simfrämjandets verksamhetsområden kom alltmer att beröra varandra och ett sammangående var för många ett förslag som skulle medföra en ökad effekt i deras arbete. Eftersom det fanns tre riksorganisationer med delvis sammanfallande mål så ansågs det att det var minst en för mycket. Tiden var mogen för en förändring i början på 1970-talet, och den första januari 1973 så gick SLRS och Simfrämjandet samman under namnet Svenska Livräddningssällskapet Simfrämjandet. 1990 förkortas namnet till Svenska Livräddningssällskapet (sls.a.se). Idén om att det är skolan som skall förmedla kunskaper i simning har funnits länge. Detta beror till stor del på att skolan är den enda verksamheten där det går att nå alla barn och ungdomar. Sim- och livräddningsorganisationerna fick från början hålla i utbildningarna. I 1807 års läroplan fanns det tydliga rekommendationer för simundervisning inom läroverken. Vid sekelskiftet gjordes en första statistisk undersökning bland Sveriges skolungdom. 371 938 elever fördelade över hela landet med olika bakgrunder var med i undersökningen och fördelningen mellan pojkar och flickor var jämnt fördelade. I undersökningen tittade de också på olika skolor som folkskolan, småskolan, seminarieövningsskolan och högre undervisningsanstalter där allmänna och enskilda läroverk var med. 70 procent av eleverna i undersökningen var från Folkskolan och 23 procent var från småskolan. Det visade sig bl.a. att endast nio procent av dessa elever kunde simma. Folkskolan blev SLRS viktigaste målgrupp att nå ut till och också det bästa sättet att nå ut till folket. Viktigt för att detta projekt skulle lyckas blev därför simlärarna. Ett problem var bara att lärarna inte gick myndighetsledd utbildning. Detta gjorde att Sim- och livräddningsorganisationerna har fått hålla i utbildningar. I början på 1800- talet placerade Per Henrik Ling, den svenska gymnastikens grundläggare, simundervisning på schemat. Nästan hundra år senare på 1930- talet gjordes en inventering av friluftsbad och simskolor i hela Sverige. Enligt denna undersökning fick skolungdomar i var sjätte kommun simundervisning. Vid mitten av 1900- talet gjordes en ny undersökning som visade att nästan samtliga städer hade anordnat simundervisning för eleverna i staden. Det var också kring två tusen landskommuner som hade blivit tillfrågade och av dessa var det bara cirka en tredjedel som hade anordnat motsvarande undervisning. Detta medförde att bara ungefär hälften av alla barn mellan åldrarna 7-15 år och som bodde på landsbygden lärde sig simma vid denna tid. Genom skolan går det som sagt att nå alla barn med simundervisningen. För att detta skall kunna gå att genomföra har det genom tiderna varit viktigt att simningen fanns med i styrdokumenten. Det svenska livräddningssällskapet har länge velat att det skall stå i betyget att eleven har godkända kunskaper i simning. Detta testades under slutet av 1940- talet. Detta blev dock aldrig obligatoriskt för kommunerna (SLS 100 år, 1998). 1.3 Läroplaner för grundskolan - Historisk återblick Detta kapitel beskiver grundskolans läroplaner för momentet simning från 1962 fram till 1994. - 7 -

I läroplanen från 1962, lgr62, finns följande att läsa, stadie för stadie: Lågstadiet: Barnen ska lära sig bli förtrogna med vattnet. Vattenvaneövningar är därför ett viktigt led i simundervisningen i årskurs tre. Genom skolans försorg eller på annat lämpligt sätt bör eleverna ges tillfälle att delta i simskola på fritid eller under sommarlovet. Mellanstadiet: Simundervisningen inriktas på att ge eleverna en allsidig färdighet i vattnet. Då lektionernas antal i regel är begränsat, bör tiden utnyttjas för instruktion och träning av bröst och ryggsim med tanke på simkunnighetsproven. I skola med egen simbassäng bör denna utnyttjas för eventuella timmar utan gymnastiksal, eller också används en veckotimme under en termin i t. ex årskurs fyra eller fem för simundervisning. Högstadiet: Den eller de halva friluftsdagar, som kan anslås till simning, bör utnyttjas för simprov och livräddningsövningar. Om tiden medger, övas även bröst och ryggcrawl. Fritidsgrupp för simintresserade elever bör anordnas genom skolans försorg, om så är möjligt. Det mål som skrevs av skolöverstyrelsen i läroplanen för grundskolan 1969, lgr69, handlade om att alla elever som inte hade något fysiskt eller psykiskt handikapp som hindrar eleven att tillägna sig kunskaper i simning skulle vara simkunniga. Kursplanen behandlar bland annat vattnets temperatur för att undervisningen skulle bli så bra som möjligt samt hur undervisningen skulle bedrivas för att eleverna inte skulle behöva frysa. Bland huvudmomenten ingår ett simkunnighetsprov. I Lgr 69 finns det olika simkunnighetskrav från årskurs tre till nio. I femman skulle eleverna klara av att simma femtio meter och i årskurs nio skulle de klara av ilandföring tio meter med endera enhandsbröstfattning, armfattning, huvudfattning eller tvåhundra meter simning varav hälften ryggsim. På de skolor som inte hade tillgång till simhall inom bra avstånd skulle eleverna informeras vart de kunde finna närmaste simskola och sedan under sommaren få ett intyg om deras simkunnighet. Åtgärden med betyg i simkunnighet bedömdes ha en väldigt stor betydelse och Sven Wallbom, som tillsammans med några andra aktörer satte fart på simborgartraditionen, uttryckte detta på följande vis i SLS 100år (1998) "Ingen annan åtgärd har betytt så mycket för simkunnighetens utbredning i Sverige som denna åtgärd." (s.43) Trots att denna åtgärd försvann efter en tid hade SLS ett bra samarbete med Skolöverstyrelsen. Detta medförde att det arbetades hårt och målmedvetet under 1980- talet för att simundervisningen skulle bibehålla sin starka ställning i skolan. Detta går att se i läroplanen från 1980, Lgr 80. Statistiken visade dock ändå att simkunnigheten i landet hade minskat. Detta kan ha berott på att antalet sommarsimskolor också hade sjunkit. I början på årtiondet anordnades därför en konferens för att diskutera detta problem. Det var många från olika grupper som deltog i mötet och detta visar på hur viktig denna fråga ansågs. På konferensen talades det om behovet av simhallar och simbad, skolans läroplaner, kartläggning av simkunnigheten, simning för invandrare, förskolans roll för barnens vattenvaneövningar, stödundervisning för de som inte kunde simma samt simlärarverksamheten och simlärarutbildningen. År 1991 beslutade dock riksdagen att det skulle införas ett nytt styrsystem för skolan. Ämnet som hette Idrott fick nu ett nytt namn och kom att kallas Idrott och Hälsa. Den läroplan som kom har som mål att alla elever i slutet av femte skolåret skall kunna simma och hantera nödsituationer. Det står dock ingenting om simning för skolår nio (SLS 100 år, 1998). - 8 -

I Lgr80, står det att barnet redan på lågstadiet, som motsvarar årskurs ett till tre, skulle utsättas för vattenvaneövningar och lekar i vatten. Barnen skulle även ha med sig kunskaper i bröstsim och ryggsim samt badvett och båtvett. Redan på lågstadiet skulle eleverna få kunskaper i livräddningsövningar och simkunnighet. När barnet sedan kom upp på mellanstadiet, som motsvarar årskurs fyra till sex, stegrades simundervisningen och övningar i utvecklandet av simförmågan skulle då prioriteras. De skulle även bedrivas övningar i fler simsätt samt dykning, klädsim, ilandföringsövningar och användning av räddningsmaterial. Eleverna skulle även tillägna sig kunskaper i konstgjord andning och utsättas för ett simkunnighetsprov. När barnen sedan kom upp på högstadiet, som motsvarar årskurs sju till nio, skulle de få kunskaper i vattnets och kylans inverkan på kroppen. Eleverna skulle även lära sig hur de skulle behandla drunknande, ge konstgjord andning samt säkerhetsåtgärder i samband med vattensport. Livräddningsövningar, dykövningar, klädsim, ilandföring samt användning av livräddningsmaterial skulle prioriteras. Eleverna skulle även utsättas för simkunnighetsoch livräddningsprov. Vidare kunde dessa elever välja övningsform efter intresse och bland dessa fanns; simning som konditionsträning, simning som motion och rekreation, individuellt upplagd simträning i specialgren samt vattengymnastik och vattenbollspel. Övningarna i simning utgjorde endast en liten del av undervisningens innehåll. Istället rekommenderades inlärning och övning i hur man hanterar nödsituationer i samband med simning och sjöliv. Detta märks tydligt på aktivitetens namn; Simning och livräddning (Sandahl, 2005). Läroplanen från 1994, Lpo 94, består av ett målrelaterat system med mål att uppnå samt mål att sträva mot. Här fokuserar vi på det förstnämnda. Där står det bland annat att eleverna i slutet av femte skolåret ska ha en god vattenvana, vara trygga i vatten, kunna simma tvåhundra meter (varav femtio meter på rygg), kunna hantera nödsituationer vid vatten och ha grundläggande kunskaper om bad-, båt- och isvett. I skolår nio står det i läroplanen att eleverna ska kunna hantera nödsituationer vid vatten och ha vissa kunskaper i livräddande första hjälp. Det går inte att jämföra skillnaderna mellan årskurs ett och tre i dessa läroplaner eftersom att Lpo 94 endast har mål uppsatta för årskurs fem och nio. I Lgr 80 står det dock svart på vitt att eleverna skall ha kunskaper i bröstsim redan från lågstadiet medan detta inte är nämnt på någon nivå i Lpo 94. På mellanstadiet skulle eleverna i enlighet med Lgr 80 få träna på dykning, även detta ett begrepp som inte är nämnt i Lpo 94. Samma tendens är det angående klädsim, användning av räddningsmaterial, kunskaper i konstgjord andning, vattnets och kylans inverkan på kroppen och säkerhetsåtgärder i samband med vattensporter. Det stod även klart och tydligt i Lgr 80 att eleverna skulle utsättas för simkunnighetsprov, vilket det inte står någonting om i Lpo 94. Från och med den 1 september 2007 kom det ett supplement till den gällande kursplanen för ämnet Idrott och hälsa i grundskolan. Målen som rör simundervisningen har förtydligats. Bakgrunden till de skärpta kraven på simundervisning är en tillsynsutredning som Skolverket gjorde 2004. Den visade att kommunernas krav på simkunnighet varierade kraftigt över landet. Skolverket fick då ett uppdrag av regeringen att göra målen tydligare så att likvärdigheten ökar mellan kommuner och skolor. Målet att kunna simma - 9 -

och hantera nödsituationer vid vatten förtydligas med att eleven i årskurs fem ska kunna simma 200 meter, varav 50 meter på rygg, ha god vattenvana och vara trygg i vatten. Även i målen för årskurs nio sker ett förtydligande. Eleverna ska kunna hantera nödsituationer i och vid vatten. Detta läggs till som ett nytt mål vilket förutsätter att eleven redan ska vara simkunnig. I mål att sträva mot förtydligas att eleven ska ha beredskap för handlande i nöd- och katastrofsituationer både på land och i vatten. (Skolverket 2006, redovisning av uppdrag om översyn av grundskolans kursplan för ämnet idrott och hälsa) 1.4 Simningen och samhället I detta kapitel fokuserar vi på varför det, i dagens samhälle, är så viktigt att kunna simma. Sverige har en lång kuststräcka som inbjuder till vattennära aktiviteter. Simning är en skonsam motionsform och en utmärkt aktivitet vid rehalibiteringsträning. Sverige är ett mångkulturellt samhälle och skolan möter alla dessa olika ansikten och ska utgå ifrån varje enskild individs behov. Svenska simförbundet var en av de första medlemmarna i Riksidrottsförbundet och har som målsättning att alla elever i årskurs tre skall kunna simma år 2012 (www.simforbundet.se). Sverige är ett land med skärgårdsrika kuster och många insjöar och vattendrag. Detta erbjuder många möjligheter till att vistas nära vatten för oss svenskar. Det är viktigt ur ett samhällsintresse att det tas tillvara på dessa möjligheter. För några samhällsgrupper tex. handikappade och invandrare är det viktigt att det erbjuds extra möjligheter för att de skall kunna utnyttja vårt land till bad och simning eftersom de till stor del inte har fått någon simundervisning (SLS 100 år, 1998). Motionsaktiviteter i vatten såsom simning syftar till att uppnå en god fysisk och mental hälsa, förebygga sjukdomar och vid rehabilitering av skador. Förutom värdefull variation för alla idrottare är simningen skonsam och de belastningsskador som förekommer på land är obefintliga i vattnet (www.simforbundet.se). Kroppen ses som en viktig symbol för framgång, skönhet och karaktär. I dagens samhälle betyder kroppsformen mycket och på grund av detta har det tillkommit problem som till exempel självsvält, doping och kosmetisk kirurgi. Media spelar en viktig roll i detta sammanhang, framförallt för att expandera idrottsmarknaden (Söderström, 1999). I dagens samhälle är det allt fler som insjuknar i sjukdomar som till exempel anorexia nervosa. Detta beror sannolikt på den ändrade kvinnorollen i modeindustrins och veckotidningarnas propaganda. Grunden för dessa sjukdomar ligger ofta i ett svagt självförtroende och en osäkerhet i kvinnorollen. Bland pojkar är dessa former av sjukdomar mindre vanliga (Ne.se). Dagens Sverige är mångkulturellt. Det betyder att människor från flera olika länder med olika kulturer och religioner bor i detta land. Skolans undervisning skall med utgångspunkt i elevernas bakgrund, tidigare erfarenheter, språk och kunskaper se till att eleverna får den kunskap som de har rätt till enligt skollagen. Skolan har ett särskilt ansvar för de elever som av olika anledningar har svårt att nå målen av en eller andra anledningar. Skolan skall aktivt och medvetet främja mäns och kvinnors lika rätt och möjligheter. Skolan har ett ansvar i att motverka traditionella könsmönster (Lpo 94). Otterbeck (2000) skriver att cirka tre till fem procent av Sveriges befolkning tillhör den - 10 -

muslimska tron. Att hålla sig frisk och arbeta med kroppen är viktigt inom islam. I vår svenska skola ingår idrott och hälsa som en mycket viktig, obligatorisk del. Det är mycket ovanligt att elever inte behöver vara med på någon idrottsundervisning. För en muslimsk flicka kan det dock uppstå problem i samband med idrottsundervisningen, inte minst då det gäller simundervisningen. Vidare skriver Otterbeck att det kan uppstå konflikter mellan de muslimska föräldrarna och skolan. Oftast gäller det döttrarna. Föräldrarna reagerar starkt på att deras döttrar skall vara nakna tillsammans med andra flickor i omklädningsrummet och i duschen. En del muslimska föräldrar tycker inte heller om att deras söner måste se på flickor i tighta, åtsittande kläder. På de skolor vart dessa problem har uppstått har de fått göra kompromisser av olika slag. För många starkt troende muslimer är det otänkbart att visa sig i badkläder. Framförallt gäller detta för flickorna. En del av dessa flickor vägrar att delta i simundervisningen och kommer helt enkelt inte på lektionerna. Det är viktigt att läraren förklarar för eleven hur viktigt det är att kunna simma, samt hur vi här i Sverige ser på denna nakenhet, föreslår författaren till boken Islam, muslimer och den svenska skolan. Författaren anser att det bästa är att befria henne från simningen. En del föräldrar kan låta sina barn delta om de till exempel har en t-shirt på sig, eller om skolan delar upp pojkar och flickor i olika undervisningsgrupper. Det är ofta vanligt att barnen och föräldrarna har olika uppfattningar om hur detta skall skötas. Om barnen i dessa lägen gör saker som föräldrarna inte tillåter, kan senare ge dem stora problem med sitt samvete. Därför är det viktigt att både eleven och hemmet har ett förtroende för läraren och de tillsammans kan finna lösningar. Svenska simförbundet bildades 23 mars 1904 och ingår sedan starten i Sveriges riksidrottsförbund. I förbundet organiseras simning, simhopp, vattenpolo och konstsim samt verksamhet inom babysim, minisim, simlekskola och simskola. Svenska simförbundet anger att simkunnigheten är ett prioriterat område och har som målsättning att alla barn som går i årskurs tre år 2012 skall vara simkunniga. Svenska simförbundet har genom sina föreningar ute i landet ett projekt som kallas "vattenprovet". Genom detta finns det möjligheter att få ekonomiskt stöd för att i samverkan med kommun/skola arbeta för att förbättra simkunnigheten. Projektet inleds med ett test för att få reda på hur simkunnigheten ser ut bland eleverna. Därefter erbjuds de elever som inte kan simma kostnadsfri simundervisning. Projekt vattenprovet vänder sig i första hand till elever i de lägre årskurserna. Ett av målen med vattenprovet är att starta en diskussion om att sänka åldern för skolans simkunnighetsmål till årskurs tre. Projektet har pågått sedan 2004 och har från början finansierats genom handslagsmedel innan idrottslyftet tog över finansieringen. Simning och bad är roliga och enkla aktiviteter att ägna sig åt, både under skoltid och på fritiden. Antalet simhallar är stort och sommartid finns det även många utebad att tillgå. Ett sätt att göra simningen roligare och mer motiverande är att börja ta simmärken. Oavsett om man är nybörjare eller väldigt duktig på att simma finns det simmärken att ta (http://www.simforbundet.se/) Brügge (2007) skriver att dragningen till vatten ligger djupt rotad inom oss, ett exempel på detta är att vi måste dricka minst en liter vatten per dag för att inte vara törstiga. Vattendragen har under en lång tid varit viktiga transportleder. Genom att färdas på vatten lär vi oss känna naturen och därmed blir vi mer angelägna att vårda den. Under - 11 -

den senare delen av sommaren har vattnet hunnit värmas upp en del av solen och det är ofta fint att vara ute och bada under denna årstid. Ungefär hälften av Sveriges befolkning bor inom tre mils avstånd från kusten. Totalt har vi 250 mil kust i Sverige, om man inte mäter runt öar och in i vikar. Stora delar av vår kust har också en skärgård. Vidare skriver författaren att under 1920- talet blev kajaken mer allmänt känd som ett färdmedel här i Sverige. Friluftsliv vid kusten kräver mycket mer omdöme, försiktighet och än de flesta andra typer av friluftsliv. Det är viktigt att förstå att kustens friluftsliv ställer stora krav på en. Detta gäller oavsett om du är ute och paddlar, seglar, dyker, åker skridskor eller båt. Vid många av dessa aktiviteter är flytvästen oumbärlig och ett måste tillsammans med simkunnighet och båt- och isvett. Friluftsfrämjandet (2000) betonar vikten av att vara simkunnig för att kunna bedriva ett säkert friluftsliv. Vid långfärdsskridskoåkning, paddel- och kajakturer och alla övriga vattenrelaterade friluftsaktiviteter är det självklart att kunna simma. Vid långfärdsskridskoåkning på naturis ska utövaren först ha övat räddning från vak, både i tempererat vatten till exempel i ett badhus och sedan i naturvak med Hansalina. Vid båda tillfällena är det viktigt att träna med full mundering på sig för att situationen skall bli så verklighetstrogen som möjligt. Att ha en god vattenvana är en stor trygghet för utövaren utifall olyckan är framme. Det gäller att inte drabbas av panik utan att hålla sig lugn och sansad för att göra rätt handlingar. Genom att ha övat på ovanstående moment har utövaren större förutsättningar att ta sig upp ur vaken med livet i behåll. Utövaren har mindre chans att klara sig välbehållen om dessa kunskaper inte finns. Då är det en stor risk att utövaren blir överraskad och inte vet vad som skall göras. Detta kan i sin tur leda till att utövaren drabbas av panik och handlar irrationellt. Om en person under friluftslivsutövning går ner sig i en vak på en naturis måste det finnas kunskaper och finnas en medvetenhet angående det kalla vattnets effekter på kroppen. Vidare skriver friluftsfrämjandet (2000) att en kallvattenchock kan paralysera den drabbade när kallt vatten omsluter personen. Om utövaren dessutom för ett ögonblick hamnat under vattenytan och även ansiktet har fått känna av det iskalla vattnet är det stor risk att reaktionen blir ett oförnuftigt och panikartat handlande. Kallvattenchocken innebär även en stor påfrestning av kroppen och framförallt på hjärtat. Nästa fas är nedkylningsfasen. Kroppstemperaturen sjunker och blir till sist så låg att hjärtverksamheten stannar upp. Uttröttning i kombination med kyla och väta kan också vara livshotande. Det är alltså en självklarhet att inte ge sig ut i en båt, kanot eller liknande utan att vara simkunnig. Lika viktigt är det som sagt att ha flytväst på sig. I vattnet blir vi fort nedkylda och det är bra att veta hur vi kan simma energisnålt 1.5 Definitioner av simkunnighet Under denna rubrik beskriver vi vad definitionen av simkunnighet innebär. Svenska livräddningssällskapet har en definition som anses vara den mest förekommande. Det finns en gällande definition av simkunnighet. Denna definition gäller för hela Norden och bestämdes på en konferens i Åbo vid den nordiska livräddningskonferensen. Den lyder enligt SLS 100 år, (1998) "Simkunnig är den som kan falla i på djupt vatten, få huvudet under och efter att åter ha tagit sig upp till ytan kan simma 200 meter i en följd, - 12 -

varav 50 m meter ryggsim" (s. 42). Bakgrunden till simkunnighetsdefinitionens tillkomst härrör från Robert Stallman, förste amanuens på Norges Idrottshögskola, som 1992 vid Nordiska simlärarkliniken presenterade sina erfarenheter om vilka färdigheter i simkunnighet och vattenvana som krävs för att kunna hantera nödsituation i vattnet. Under nordiska simlärarkliniken, behandlades Robert Stallmans erfarenheter på nytt och därefter fastställdes simkunnighetsdefinitionen. (SLS 100 år, 1998). Skolverket menar att den vanligaste definitionen, både i kommunala- och fristående skolor, är densamma som Svenska livräddningssällskapets (skolverket, 2005). Definitionen kan dock tolkas av olika huvudmän i kommuner som ansvarar för skolan. detta visade sig i en tillsynsrapport som gjordes våren 2003 av Skolverket (2004). Denna rapport handlar om måluppfyllelsen avseende simkunnigheten av elever som gick ut år fem. Denna rapport kom fram till att ca 65 procent av skolornas huvudmän hade likvärdig definition av simkunnighet, jämförelsevis med Svenska livräddningssällskapets definition. Det fanns ändå olika varianter på dessa krav och alla gällde kortare simsträckor. Några uppgav också att i simkunnighet behövs det säkerhet och trygghet när eleverna är i vattnet. Detta ska kombineras med kunskap om minst ett simsätt samt kunna hantera nödsituationer. Sex procent av de tillfrågade huvudmännen hade ingen definition på simkunnighet. Vår definition av simkunnighet stämmer överens med Svenska livräddningssällskapet vilket också skolans uppnåendemål gör. 1.6 Teoretisk ram Ramfaktorteorin är en teori som inte är lätt att sammanfatta. Gustafsson & Selander (1994) menar att termen avser flera olika forskningsinsatser kring hur en pedagogisk verksamhet som till exempel klasstorlek eller gruppstorlek begränsar och möjliggör olika processer och därmed också olika resultat. I grunden handlar det om att förstå pedagogiska processer utifrån de villkor som gäller och inte som orsak verkan kedjor. Vidare menar dem att ramfaktorteorin i grunden bygger på en relativt enkel tankefigur, men att se det enkla kan också vara svårt. När det enkla blir tydligt och ett nytt sätt att se på saken träder fram så blir också det nya sättet att se på saken självklart. Ramfaktorteorin som tankemodell har etablerats i så hög grad att det kan vara svårt att förklara det tänkande som dominerade när teorins grundare Urban Dahllöf för första gången började formulera teorin. När Dahllöf formulerade grunden för ramfaktorteorin var det frågor om vilka effekter grupperingen av eleverna och sammansättningen av klasserna kunde bli. I ett första steg formulerades ramfaktorteorin utifrån frågor kring hur undervisningen i praktiken formas av de villkor som skolan som organisation ger. Gustafsson & Selander skriver att ramfaktorteorin är en kontroversiell företeelse men de tar också upp andras syn på ramfaktorteorin. En del ser den som en okontroversiell företeelse, vilket visar att åsikterna kan gå isär. de menar också att vi de senaste årtiondena sett flera exempel på uppläggningar av vetenskapliga undersökningar och utvärderingar i vilka ett tankesätt som ligger ramfaktorteorin nära har varit en självklarhet. Gustafsson & Selander anser att om man tar en vetenskaplig teori som utgångspunkt för sin utvärdering så ger den klara implikationer på de frågor man ställer och också på de metoder man väljer. Eftersom ramfaktorteorin inte är någon vetenskaplig teori, kan man klart fastställa att denna typ av styrning inte finns. - 13 -

Enligt Gustafsson & Selander öppnar ramfaktortänkandet för en djup förståelse av faktorer som kringgärdar och begränsar organisationer och därmed möjliggör vissa utfall eller resultat av människors verksamheter. Fokus flyttas från individers önskemål och viljeyttringar till själva organisationens ekonomi, målsättning, resursfördelning eller ansvarsområde. I studien skoldifferentiering och utbildningsförlopp som författarna tar upp försökte Dahllöf att belysa betydelsen av undervisningens ramfaktorer för utbildningens resultat. Undersökningen bevisade betydelsen av ramfaktorernas inverkan på undervisningsprocessen och dess resultat. Vidare skriver de att konsekvensen blev att utbildningsforskaren tvingades till vidgade perspektiv där resultaten inte längre sågs som skillnader mellan input och output uttryckta i kunskapsprov utan som en produkt av flera samspelade variabler. Gustavsson & Selander beskriver hur Ramfaktorteorin sedan 1970-talet varit ett viktigt verktyg för att förklara olika betingelser som läroplanernas genomslag, verksamheten i klassrummet, och den alltför ofta ojämlika behandlingen av olika elevgrupper. Ramfaktorteorin och särskilt den så kallade styrgruppshypotesen innebär i korthet antaganden om lärares bedömningar och handlingar. En svaghet hos ramfaktorteorin är att lärarnas bedömningar kommer från teorin och inte ur lärarnas praktiska förnuft. Den utveckling som varit inom ramfaktorteorin har skett åt olika håll. Behovet av självreflektion inom dagens svenska pedagogiska forskning motiverar ett återbesök i ramfaktorteorin. Några av teorins problem är exempelvis frågan om relationerna mellan resurser, verksamhet och resultat. Rambegreppet är ett brukbart verktyg när vi försöker förstå undervisningens skilda förutsättningar på olika håll i det allt mindre enhetliga svenska skolväsendet. 2 Syfte Syftet med studien är att studera och analysera ett antal skolors simundervisning i förhållande till läroplanens uppnåendemål för simkunnighet samt elevers tillgänglighet till simhall. 2.1 Frågeställningar Till vår hjälp för att kunna besvara vårt syfte har vi utarbetat tre frågeställningar. Hur ser simkunnigheten ut i åk 5 och åk 9 i de undersökta skolorna? Vad gör skolan för att eleverna på bästa sätt ska nå målen i momentet simning? 3 Metod 3.1 Val av kvantitativ och kvalitativ metod Det finns två olika metoder att samla information. Dessa kallas kvalitativa och kvantitativ metodik. Backman (1998) skriver följande för att förklara begreppet kvantitativ: - 14 -

"Användningen av mätningar, kvantifiering med hjälp av matematik och statistik, har medfört att vissa metoder betecknas som kvantitativa. Det är med andra ord sådana metoder som utmynnar i numeriska observationer eller låter sig tranformeras i sådana". (s.31) För att sedan förklara begreppet kvalitativ använder vi också av Backman (1998): "En annan grupp av metoder betecknas som kvalitativa och kännetecknas av att de inte använder sig av siffror eller tal. De inbegriper eller resulterar verbala formuleringar, skrivna eller talade. Utsagor sker verbalt och instrumenten består av traditionella "ordet"". (s. 31) Vi valde att använda oss av den kvantitativa modellen då vi arbetar med enkäterna och den kvalitativa då vi arbetar med intervjuerna. Eftersom vårt syfte är att studera och analysera skolors simundervisning så är dessa två metoder lämpliga att använda. Den kvantitativa metoden används med fördel när man ska mäta och använda sig av statistik vilket vi gjort när vi sökt svar på våra forskningsfrågor. Vi har sammanställt vår enkät och presenterat den i stapeldiagramform. Den kvalitativa metoden kännetecknas av att den inte använder sig av siffror eller tal. När vi sökt svar på vår forskningsfråga om vad skolan gör för att eleverna på bästa sätt ska nå målen i momentet simning har vi använt oss av den kvalitativa metoden. 3.2 Enkäter Efter att ha kategoriserat den del av vår insamlade data som vi har i enkätform har vi letat efter likheter, skillnader, grupperingar och mönster i den undersökningsgrupp vi valt att studera (Bell, 1993). Vi har valt att använda oss av den deskriptiva statistiken, vilken i siffror gör en beskrivning av det insamlade materialet. Våra enkäter är kvantitativa vilket innebär att vår information kommer att ta sig en numerisk form. Vi kommer också att använda oss av en nominalskala eftersom att vi vill dela in våra mätvärden i kategorier (Patel, Davidsson, 2003). Exempel på kategorier kan t.ex. vara att eleven; når målen i simning eller inte når målen i simning. Denna variabel, nominalskalan, är diskret eftersom att den bara kommer att kunna ta sig i form av heltal (Patel, Davidsson, 2003). I Bell (1993) kan vi läsa om vikten av att besluta vilken datainsamlingsmetod som skall användas först efter att ha funderat igenom vilken typ att frågor som skall användas. Enkäter tyckte vi var ett bra sätt att använda oss av eftersom vi då under en kortare tid kunde få ett större antal svar än om vi hade använt oss av intervjuer. De flesta av frågorna som vi har använt i enkäten är ja och nej frågor, vilket gör det lättare att använda sig av enkäter. Dessutom är det ganska billigt. När frågorna konstrueras är det viktigt att tänka på en del faktorer som sedan kan komma att påverka reliabiliteten i svaren. Några av dessa faktorer är; att vara tydlig, inte skriva dubbelfrågor, ledande frågor eller använda svåra ord, t.ex. fackuttryck. Bell fortsätter också med att förklara hur viktigt det är att tänka på ett inte använda sig av värderande frågor eftersom att det är vanlig felkälla i enkäterna. - 15 -