Rekryter, ryssar och ransonering

Rekryter, ryssar och ransonering - Folkligt berättande om finska fortsättningskriget Finska soldater på en rysk pansarvagn. Foto: Privat ägo Rebecca Lind Etnologi C-uppsats VT 2012 Institutionen för Kulturantropologi och Etnologi Uppsala universitet Handledare: Birgitta Meurling

Innehållsförteckning 1. Inledning... 2 1.1 Syfte... 2 1.2 Viktiga begrepp och teoretisk inspiration... 3 1.3 Metod och material... 4 1.4 Reflexivitet och Disposition... 5 2. Folkligt berättande om finska fortsättningskriget... 6 2.1 Bland rekryter och Kareler... 7 2.2 Ryssen, tysken och svensken... 14 2.3 Ransonering, sparande och återanvändning... 20 3. Avslutande diskussion... 25 Käll- och litteraturförteckning... 28 1

1. Inledning Andra världskriget är en av de historiska perioder som få kunnat undgå att höra talas om. Antingen via historieböcker, släktingar och vänners berättelser eller helt enkelt ens egna erfarenheter och minnen. Kriget är ett återkommande ämne och ständigt produceras ny litteratur och andra dokumentationer i ämnet. På många platser runt om i världen finns det även fortfarande spår från krigsåren, detta inte minst i Finland. Under denna tidsperiod deltog Finland i två krig: vinterkriget 1938 och fortsättningskriget 1941-44. Redan under 1300-talet tillhörde Finland Sverige, 1809 förlorades landet till Ryssland efter att de gått till anfall utan krigsförklaring ett år tidigare. Redan innan dess hade Finland fått stå slagfält i flera krig mot Ryssland. Efter att ha fått ett visst självstyre samt en egen valuta blev Finland självständigt 1917, med ett efterföljande inbördeskrig då Ryssland inte ville släppa ifrån sig landet helt (Larsson, 2003:12-13). Finland blev ett fritt land och har förblivit det, trots vinterkrig och fortsättningskrig vilka båda startades av Ryssland. Under dessa två senare krig genomgick Finland stora förluster. Man hade till sin hjälp Tyskland samt svenska frivillighetstrupper. Mängder med människor förlorade sina hem och familjemedlemmar. Soldater stupade och barn skickades till Sverige. Kareler fick ta det de kunde bära och flytta från sina hemtrakter, fattigdom och ransonering var ett nationellt faktum. Valet av uppsatsämne grundar sig mycket i mitt eget ursprung där dessa krigsrelaterade berättelser varit ett inslag under hela min uppväxt. Mitt intresse ligger i vad dessa berättelser egentligen säger om individ och kollektiv. Om dessa krigsrelaterade händelser har det skrivits i mängder, både skönlitterärt och historiskt, även på individnivå där hågkomstmaterial samlats in. Det här är ingen uppsats om kriget i sig, utan om hur man berättar om det samt vad dessa berättelser säger om just individ och kollektiv. Oral history, den lilla människans egen berättelse, skiljer sig från de historiska berättelserna på så sätt att de täcker in personliga reflektioner och en individuell skildring. Det folkliga berättandet om fortsättningskriget är just vad denna uppsats avser att titta närmare på. 1.1 Syfte Under det fältarbete vars information och material den här uppsatsen är grundad på, har det dykt upp en hel del diskussioner och reflektioner kring krigets inverkan på identitet och vardagsförhållanden. Flera teman har varit återkommande och funderingarna kring dessa har sedan bidragit till en hel del tankar om relationer och identitetsskapandet som kulturell 2

process. Syftet med den här uppsatsen är att ta reda på hur man berättar om Finlands fortsättningskrig i förhållande till historiska påverkningar av den personliga identiteten. Funderingar som dykt upp är bland annat vad dessa berättelser betyder och hur krigsminnet märks av idag. På vilket sätt kan krigets ha inverkat på den personliga identiteten, och hur uttrycks den i förhållande till en så stor historisk och politisk händelse? Hur speglas en individs berättelser tidsandan och en social tillhörighet? Vilka är de centrala temana och hur representerar de rådande ideal och identitetstillhörigheter? 1.2 Viktiga begrepp och teoretisk inspiration För teoretisk inspiration har jag främst vänt mig till litteratur som behandlar liknande ämnen. Det vill säga identitet, oral history, krigsminnen och generationsskildringar. Bland annat har jag använt mig av Sofie Strandéns avhandling I blod, i eld, i frost, i svält och Alf Arvidssons Livet som berättelse. Dessa eftersom de båda behandlar levnadsberättelser ur teoretiska utgångspunkter, den förstnämnda innehållandes fältstudier om krigsminnen i Finland. Sofie Strandéns doktorsavhandling handlar om krigsveteraner, sjuksköterskors och lottors berättelser om kriget. Avhandlingen är uppdelad i tre delar; analys över intervjusituationen som möte, kriget som berättelse och återkommande huvudteman samt en analys kring laddade symboler och typfigurer i berättelser om krig. Denna avhandling har en tydlig fokus på just intervjusituationen och berättandet i sig, vilket är av stor inspiration för mitt eget arbete. Däremot ligger min egen fokus snarare på analysering av berättelserna framför själva intervjun som möte. För att analysera berättelserna har jag använt mig av Livet som berättelse. Det är en bok som diskuterar narrativa mönster och modeller som används vid muntligt berättande. Även antologin Skjorta eller själ? där Gunnar Alsmark står som redaktör, har använts som teoretisk utgångspunkt då den berör identitetsformering i förhållande till levnadsberättelser. Identitet är ett begrepp som är centralt för uppsatsens analys. Identitet innebär en känsla av hemmahörande, oavsett om det handlar om ett personligt sådant eller som kollektiv. Både den sociala och individuella identiteten skapas och utvecklas också hela tiden. (Alsmark, 1997:9). Denna uppsats handlar om människors berättelser. Därmed har forskning kring oral history varit en inspirationskälla i mitt arbete. Oral history skulle kunna beskrivas som forskning över kunskap producerat genom minnet (Strandén 2010:6). Det vill säga, berättande 3

minnen som en del i folkets historia. Som Strandén också poängterar är oral history något av en historia underifrån (2010:7), vilket i min uppsats innebär berättande från vanligt folk och deras plats i förhållande till historien. 1.3 Metod och material Det huvudsakliga materialet består av fem intervjuer. Dessa är gjorda med fem informanter födda mellan 1919-1956 och representerar därmed tre generationer. De huvudsakliga intervjuerna är av två män födda 1926 och 1919. Dessa var alltså i tjänstgöringsålder under kriget och har därmed också militära erfarenheter och minnen, bland annat från fronten. Resterande informanter växte upp under kriget eller strax efteråt och har alltså andra minnen av krigets konsekvenser och påverkan på vardagen. Alla informanter är boende eller härkommer från svensktalande Österbotten. Därmed kommer de från den del av Finland som kanske var minst drabbad av krigets direkta effekter, vilket betyder att deras skildringar kan skilja sig från personer som bodde på andra delar av landet. Som med kvalitativa undersökningar får därför mina informanter tala för sin egen historia, österbottniskt folkminne över fortsättningskriget. Detta hellre än att jag försöker förklara ett helt lands samlade tankar. I valet av informanter utgick jag från att finna skillnader och likheter mellan generationerna. Detta genom att fokusera på de centrala teman som berättelserna cirkulerar kring, likväl som hur den personliga och kollektiva identiteten tar sig uttryck. Informanterna har alla en finlandssvensk och relativt särpräglad dialekt vars uttryck absolut kan tänkas förstärka narrativiteten i berättelserna. Jag kommer dock vid citat skriva om till en mer standardiserad svenska, detta för att texten ska bli mer lättförståelig. Samtliga informanter är anonymiserade, även om de flesta troligtvis inte skulle ha något emot att bli igenkända. Detta har jag gjort mer eller mindre av principskäl. Framförallt är namnen fingerade, och även vissa specifika bynamn, men samtliga informanter kommer fortfarande till tals även om deras riktiga namn inte är utsagda. Jag har även som bakgrundsmaterial ett 15-tal brev från och till två söner vid fronten. Dessa brev är skrivna mellan familjemedlemmar, härstammande från samma kommun som mina informanter, under åren 1940-1942. De flesta breven är skrivna av sönerna men en del brev kommer hemifrån. Denna frontpost används inte som direkta källor, utan mer som hjälp till kontextualisering. 4

1.4 Reflexivitet och Disposition Som ovan nämnt har krigsrelaterade berättelser varit närvarande under min egen uppväxt. Mitt egna finländska ursprung kan också göra att jag drar vissa slutsatser som för mig känns självklara. Jag bör dock poängtera att jag i största mån försökt lyfta fram mina informanters talan och tolka deras berättelser på ett rättvist sätt. Alla informanterna utom en är uppväxta i södra Österbottens särpräglat dialektala områden och intervjuerna har skett på deras eget modersmål. Trots det att jag inte talar samma dialekt har jag låtit informanterna tala på sitt eget sätt, även om de ibland gått över till att prata en mer standardiserad svenska. Detta är dock ingenting jag finner vara problematiskt i själva historieberättandet. Däremot anser jag att deras dialekt varit viktig för narrativiteten där kraftuttryck och betoningar framkommer på ett annat sätt när de fått tala sitt eget modersmål. Eftersom somliga av informanterna nått en ålder där minnet börjat svika kan en del detaljer byta plats och kanske glömmas bort. I det stora hela bör människors berättelser tolkas som en levd erfarenhet. Med det i beaktning bör man inte se dessa berättelser som faktiska historiebeskrivningar utan snarare en dokumentation över det folkliga berättandet och minnen kring en historisk och identitetsformande händelse. Den muntliga minneshistorian skildrar inte precisa historiska händelser utan skildrar den lilla människan i förhållandet till dem. Levnadsberättelser är sedan en konstruktion över det informanterna finner relevant att redovisa. Informanter lägger alltid fram ett urval av sina samlade minnen och erfarenheter. Intervjuaren, det vill säga jag, påverkar sedan detta urval genom sina frågor (Arvidsson 1998:20). Kulturella värden och innebörder i berättelser rörande tid, rum, aktörer och händelser går inte alltid att finna direkt i berättelserna. Dessa måste snarare avslöjas via tolkning (Arvidsson 1998:19). Min tolkning kanske sedan inte stämmer överens med informanternas egen uppfattning. För att finna metaforer och underliggande betydelser behöver man förstå berättelserna mer än det rent utsagda. Jag har valt att varva både undersökning och analys, detta för att det lättare ska gå att följa med i resonemangerna. Det material som samlats in undersöks, vidare analyseras de frågor och tankar som dykt upp med stöd från viss litteratur. Detta under huvudkapitlet som utgör uppsatsens första del. Huvudkapitlet är i sin tur indelat i tre delar, som reflekterar de huvudteman som dykt upp under intervjuerna. Dessa huvudteman är frontminnen, motparter samt hemmafrontens vardag. Samtliga underrubriker vävs dock samman av de centrala teoretiska diskussionerna rörande identitet, generation och social påverkan. Avslutningsvis lägger jag fram en 5

sammanfattande diskussion som utgör sista kapitlet. 2. Folkligt berättande om finska fortsättningskriget Denna uppsats skildrar livet i Finland under kriget. Även om mina informanter härstammar från den del av landet som låg allra längst bort från krigsfronten, som dessutom är landsbygd, påverkades man av ransoneringar och krigsskräcken. Utöver själva krigsförandet, där vänner och bekanta stupade, fanns det andra saker som påverkade och förvärrade levnadsvillkoren för den finländska befolkningen. Ransonering infördes redan i ett tidigt stadium vilket berörde de flesta dagligvaror och livsmedel. Man bytte kuponger och köpslog med varandra (Ihrcke-Åberg, 2005:14-15). Även om mina informanter hade turen att bo på en landsbygd där lantbruket bidrog med mat på bordet fanns det en hel del andra nödvändigheter det var brist på. Alla krigsdugliga män skickades också iväg ut i front eller på andra uppdrag för att dra sitt strå till stacken. Kvar stod kvinnor och barn som från hemmafronten fick sköta vardagens alla sysslor med arbete, jordbruk och barnaskötsel (Ihrcke-Åberg, 2005:131-132). Mitt material består av berättelser av självupplevda erfarenheter. I viss mån kan även informanterna ha återberättat någonting de hört från någon annan, men framförallt handlade mina intervjuer om informanternas egna upplevelser från kriget och de konsekvenser det förde med sig. Man bör alltså skilja på dessa minneshistorier från den etablerade och officiella historian. En människa som återger en berättelse har själv konstruerat den och valt ut de minnesfragment man vill lyfta fram. Enligt Alf Arvidsson kan man betrakta den individuella levnadshistorien som en personligt konstruerad metafor för samhällets historia (Arvidsson 1998:86). Med det menat återreflekterar också dessa personliga berättelser en kollektiv historia, en tidsanda och gemensamma öden. Under mina intervjuer har en del teman och ämnen varit återkommande. Dessa ämnen är de som kommer att analyseras för att få svar på mina frågor rörande identitet och ideal. Som ovan nämnt kan levnadsberättelser skildra nutida och dåtida tidsanda. Dessa levda erfarenheter har alltså påverkat människor som individer och kollektiv. Dessa krigsminnen är därmed en del av informanterna själva likväl som Finland som land. Frågan är hur och vad som påverkat mest? Vilka faktorer har skapat och format identiteten? Och hur minns man eller reflekterar över en händelse beroende på generationsutgångspunkt? 6

2.1 Bland rekryter och Kareler Det finns olika typer av identiteter: dels den man visar för andra, den identitet som man själv upplever och så den som man tillskrivs av andra. I förhållandet till minneshistorierna kan man se berättelsernas beståndsdelar som hur man uppfattar sig själv, hur man uppfattar sig själv i förhållande till dåtid och framtid samt hur ens liv svarar mot tidsandan och den moraliska ordningen. Dessa minnen från krigstiden kan därmed säga mycket om hur Finland och finländarna än idag ser på sin historia. Formar det förflutna våra val och liv i framtiden? Har nästkommande generationer blivit påverkade märkbart av dessa händelser? Det kollektiva minnet tar sig i uttryck, enligt Birgitta Svensson, genom de individuella berättelserna (Alsmark 1997:41). Jag har tagit del av 15 stycken fältbrev skrivna av och till två bröder som befann sig ute vid fronten. Dessa brev behandlar i största del vardagsfunderingar rörande mat, väderförhållanden, kläder som blivit tillskickade dem och hälsa. Nästan varje brev inleds med hjärtliga tack för tidigare brev och paket samt en försäkran över att man själv mår bra och den andra partens välmående. Inget av breven innehåller några egentliga skildringar över själva krigsföringen, förutom ett vilket kommer citeras nedanför. På det stora hela handlar breven främst om behov av stickasockor; raggsockor och yllekoftor. Även funderingar hem till mamma om vad lillebrodern fick i julklapp och om både han och mamma har haft en fridfull jul. Sönerna berättar också om, samt nämner samtliga vid namn, i deras förband som kommer från hemorten, vilket får dem att känna sig lite mer hemma. Fokusen ligger helt klart vid det positiva i situationerna de befinner sig i. Det kan vara så för att inte oroa familjen därhemma. Följande utdrag är från ett brev som skrevs, av den senare stupade brodern, måndagen 16 februari 1942: Jag såg i brevet att ni nu alla får vara friska och krya därhemma. Här så mår vi nog alla efter omständigheterna väl. Vi är nog friska här allesammans. Det har nu inte nån blivit sårad här heller nu på ett par dagar. [ ] 7

Detta brev är det enda av de jag tagit del av som går in på själva striderna. Utöver detta konstaterande om krigsskador nämner han även en del om vapen och utrustning. Detta brev är också det enda adresserat till pappan i familjen, övriga brev har gått till eller från deras mamma, lillebror samt fästmör. Utifrån det skulle man kunna gå in på en genusanalys, vilket jag dock inte kommer att göra eftersom tillgången på material inte är tillräcklig. Det intressanta här är snarare hur brevet fortsätter, nämligen med genomgångar av vardagsbekymmer involverande kyla och matbrist. Utöver det tillkommer lite berättande kring de människor han har umgåtts med på senaste tiden. Även i Strandéns avhandling framkommer det att stor vikt lades på gemenskapen. Utan den kanske man inte hade klarat av krigets utmaningar psykiskt (Strandén 2010:141). Av mina brev och intervjuer att döma är det också dessa sociala vardagssituationer som det lagts störst vikt på när det kommit till front och militärminnen. Kanske är det sådant man minns bäst eller helt enkelt finner viktigast att lyfta fram. Varför är det så och vad säger det om gemensamma föreställningar och idéer? Det är berättelser som handlar om kamratskap och medmänsklighet vilket kan återge kulturella värderingar och moraliska ståndpunkter. Alf Arvidsson menar att man kan betrakta en individs berättande om sig själv som en konstruerad metafor över samhällets karaktär (Arvidsson, 1998:86) Det blir i och med det en berättelse över en grupptillhörighet där rådande ideal och föreställningar bekräftas. Det går att tolka in mycket i betydelsen av dessa kamratliga berättelser, det kan handla om att gemenskap och relationer är viktigare än annat men också att ledsamma historier inte är socialt accepterade. Jag har även tagit del av berättelser från två krigsveteraner. Den ena, född 1926, hann aldrig ut i fronten innan kriget tog slut. Trots det hade han en del militära minnen som han delade med sig av. Edvin berättade: Så blev man ju inkallad alla pojkar i den åldern, det hette extra reservövning. Men alla visste ju vad som komma skall. Jag var för ung då, men innan kriget var slut var jag en av dem. Då var jag 17 år. Jag var inte i några strider, men jag var under utbildning. Vi var sista årsklassen som blev inkallade som 17-åringar och avdelning för Helsingfors försvar. (Edvin, 8/4-12) Han berättade under samma intervju om kvällen han blev inkallad på utbildningen. Det var en mörk och ruggig kväll på senhösten, mitt ute i skogen, oredigt och dant. Morgonen efter stötte han på en rekryt som satt och grät. Han hade frågat om denna var sjuk men fått till svar att rekryten var van att få kaffe på sängen. Då ska ni förstå vilket fan det var till att bli inkallad. Jag fick betydligt bättre humör efter det. Han var ju bortskämt utav tusan! Ni ska förstå att det var många morsgrisar som hamnade där. 8

[ ] Och så var det ju dåligt med mat. Det var nog under all kritik, inte skulle nån människa äta det idag som fick äta då. [ ] Men sen på hösten så kom det väldigt mycket blåbär. Och då var det så stor matbrist så det avdelades ett kompani varje dag att plocka blåbär. Och herregud vad folk åt! (Edvin, 8/4-12) Det här visar på flera saker. Dels är det en berättelse om de prövningar man ställdes inför, vilka somliga klarade av bättre än andra. Dels visar det också på hur illa tvungen man var att rycka in oavsett hur pass kapabel man egentligen var. Att han först varit orolig och illa till mods byttes ut till en något mer lättad känsla när han insåg att det fanns de som hade det värre, eller kanske också att det inte verkade så illa som vid första anblick. Denna så kallade morsgris skulle förmodligen ha det svårare att anpassa sig till krigsklimatet än Edvin. Man skulle också kunna se på detta som en skildring av klass. Enligt Arvidsson brukar inte klasskildringar betonas i levnadsberättelser på annat sätt än förklaring över olika levnadsstandard (Arvidsson 1998:72). Eftersom detta inte är en berättelse över maktstrukturer i samhället är det heller inte tydligt att så kan vara fallet. Rekryten kan mycket väl vara en morsgris från vilket samhällsskikt som helst, men sociala skillnaderna kan dras ändå. Edvin härstammar från en jordbrukarbygd där han varit med och hjälpt till på granngårdar och dylikt. Rekryten brister ut i gråt på grund av att han tvingats till en omvälvande omställning. En uppoffring som många förmodligen var tvungna till. Dessa krigsveteraner har troligtvis påverkats på ett annat sätt än de som var hemmavid. Framförallt i jämförelse med dem som växte upp under kriget och såg på det med andra ögon. Jag minns ju bland annat hur rädd jag var. Jag kunde ju i alla fall läsa, satt inne och läste i Vasabladet om flyganfall och hur kriget gick fram och sådär. [ ] Och så minns jag på kvällarna när de bombade i Kaskö och flög till Vasa, så måste vi täcka fönsterrutor så att det inte fanns, så at det inte syntes att det bodde nå folk där. [ ] Pappa hade astma [ ] så han var fri från krigstjänst. [ ] Pappa hörde ju till skyddskåristerna som det hette. Han hade vapen och så hade han såna där vita skyddskläder. Och de var väl och vaktade nånstans och jag minns hur rädd jag var när han tog på sig den där vita kåpan och han gick ut. De hämtade väl honom med häst eller cykel, det fanns ju inga bilar på den tiden. (Ingrid, 11/4-12) Ingrid och hennes familj hade tur på så sätt att ingen nära familjemedlem eller släkting stupade under kriget. Men hennes berättelse visar ändå på hur påtagligt kriget var trots det. Om inte annat fanns ju alltid rädslan där, trots att hon hade sin pappa hemmavid. I övrigt beskrivs en del saker i detta citat med lite mer detalj än andra. Alf Arvidsson menar att beskrivningar dels kan vara en metafor, men också innehålla en djupare skildring i berättelsen (Arvidsson, 1998:87). Förklaringen av huruvida pappan hämtades med häst eller cykel eller 9

med något annat fordon kanske inte känns helt förankrad med resten av berättelsen. Vad som dock beskrivs, enligt min tolkning, är en förklaring över tidsandan. Det här är ett fattigt och krigsdrabbat land som under denna tid behöver spara in på alla resurser. Även cykeldäck var det brist på, vilket tre av mina informanter berättar om. I sin tur visar det på vilket behov det faktiskt var på just cykeldäck, då cyklar troligtvis var ett stort vardagsunderlättande transportmedel. Brist på varor och ransoneringens effekter har även den haft stor påverkan på mina informanter, men kommer att tas upp i en senare del av uppsatsen. Som frågan jag ställer mig i början av det här delkapitlet kan man undra över hur olika generationer påverkas av samma händelse. Individers skildringar skapar och bidrar till en gemensam minnesidentifiering. Vad jag menar är alltså att människors tankar och känslor under en viss tid kan skilja sig och ha efterkonstruerats utefter andra människors berättelser. De informanter som var barn under denna tid kanske inte hade full förståelse för hur det såg ut i landet och varför det såg ut som det gjorde. Nu menar inte jag att mina informanter eller andra krigsbarn inte förstod bättre. De var förmodligen väl medvetna och påverkade av vad som pågick runt omkring dem. Däremot kan de ha fått en efterförståelse för olika moment och skeenden. Vi var ju till Karelen förra våren [ ] och jag sa gång på gång det gick ju väldigt bra i början på ett av de där krigen och om de trodde att de skulle bli stora, Finland, eller vad de trodde. Så går de till och med över Ladoga, och där gick ju de värsta striderna med största förlusterna. Varför? Det frågade jag mig särskilt då vi var där. Vilka idioter! Var nöjd med det de hade. Ryssarna frös ju ihjäl ofta, det var ju en mycket sträng vinter [...] och våra pojkar klarade sig mycket bättre. Men jag har sett en krigsfilm, Okänd soldat, men jag vill inte se dem! (Ingrid, 11/4-12) Här visar Ingrid på egna reflektioner av händelseförlopp under kriget som hon inte riktigt kan förstå sig på. Samtidigt har hon en motvilja att se krigsfilmer och förklarar under intervjun det obehag hon känner när hon tänker på vad soldaterna fick gå igenom. Enligt min uppfattning är detta reflektioner som tillkommit med tiden och inte tankar hon ägnade barndomen åt. Viss efterförståelse visar också Alfred som var i 6-årsåldern i början av fortsättningskriget. Att som svenskspråkig ha en fördel på så sätt att man kunde lyssna på Sveriges radio, istället för den propagandan som spreds i Finland, är det inte säkert att en pojke i den åldern förstod då. Även om dennes föräldrar säkert talade om hur det var. 10

Vi lyssnade på radio. Då hade vi svensktalande det bättre som kunde lyssna på svensk radio, vi fick ju veta mer än finnarna. För propagandan sållade ju vad de fick berätta, så vi fick mer information på svenskt håll. (Edvin, 8/4-12) Och vi lyssnade på nyheterna varje morgon. Men finska nyheterna sa inte som det var så vi måste lyssna på Sveriges radio! Där sa de som det var. Då fick man bättre reda på vad som hade hänt. [ ] Allra bäst minns jag, då de bombade i Kaskö. (Alfred, 11/4-12) Flera av informanterna nämner bombdådet i Kaskö. Den händelsen är det närmsta det fysiska kriget kom räknat från informanternas hemort. Soldater utskickade och Karelska flyktingar undantaget. Därför är väl också denna händelse något som man minns så pass väl. 30- talisterna berättar också om hur de sprang ut till sina föräldrar i ladugården av den skräck som uppstod. Ingalill Ihrcke-Åberg är redaktör för en bok som rör hågkomstmaterial och minnen från krigstiden, där de flesta informanterna var barn under dessa år. Boken är grundad på självbiografiska insamlingar och behandlar ämnen allt från uppväxtförhållanden, ransonering och frontminnen. Författarna menar att minnesberättelser inte ska ses som objektiv fakta. Hågkomsthistorier ska snarare betraktas som kulturellt betydande berättelser som en del i personligt och kollektivt identitetsskapande (Ihrcke-Åberg 2005:10-12). Oavsett om man fått in nya perspektiv under livets gång har dessa historiska händelser ändå påverkat människorna som berättar om dem. Sen hamnade vi från Karelska näset till Viborg, och från Viborg med tåg till Kouvola som ligger västerut. Rakt söderut [därifrån] fanns mitt hem på den tiden. Och från Kouvola for tåget norrut igen, och nordost tills vi kom till gränsen, ungefär på halva höjden av hela Finland. Där började vi ta oss in i Östkarelen som behärskades av Sovjetunionen ända tills våra trupper började avancera in. Och som sagt hamnade vi då in i dessa karelska byarna där folk talade finsk karelsk dialekt. Så vi hade lätt att umgås, och de var så vänliga mot oss när de fick tala sitt tungmål. [ ] Och nånstans var det så, i dessa karelska stugor att de var så vänliga mot oss. Syöda, pojat, syöda! Ät gossar, ät! (Gösta, 10/4-12) Göstas ingående beskrivningar över detaljer är fascinerande i sig, dels på grund av de sjuttio år som förlöpt sen händelserna, och då också med tanke på hans höga ålder. Vad som är noterbart är att dessa färdbeskrivningar genom Finland på något sätt ger en förankring till det verkliga händelseförloppet, i motsats till om han med en gång skulle ha börjat berätta om Karelen. Utöver denna ugnsgröt som karelerna bjuder soldaterna på berättar han också om de 11

plågor till vägglöss som var vanliga i de karelska hemmen. Vidare berättas det om vardagens bekymmer med en karelsk dotter vars man strider på ryska sidan och därmed hennes förakt mot de inhuserade finska soldaterna. Även om Gösta går in på rent krigsrelaterade detaljer med skottskador och förödelse i Viborg framträder ändå de vardagliga händelserna än mer. Även Ihrcke-Åberg har tagit fasta på detta där hennes minnessamling innehåller skildringar över humoristiska personporträtt och starka gemenskaper. Gemenskaper som förmodligen utvecklades tack vare de omvälvande händelser och sorgkantade vardagsliv man levde tillsammans (Ihrcke-Åberg, 2005:14). Men krig kantas inte bara av väntan på mat och nyheter. Faktum kvarstår att det pågick eldstrider i en kamp för fortsatt självständighet och fosterland. Hur påverkas en människa av dessa typer av upplevelser? Hur berättar man om det och på vilket sätt minns man tillbaka? Vår förra apotekare [ ] han var ute på de där holmarna i Finska viken. Och ryssarna som då trängde på och med våld skulle inta de där holmarna, och de anföll från sjön och från luften. Så våra gubbar hamnade i båtar och ryssarna kom ovanifrån och sköt sönder. Och många stupade där. Medan hans båt klarade sig ända till stranden och fasta landet. Jag var då i Fredrikshamn och var då chef för KEK, De stupades uppsamlingscentral, och det var inte nå trevligt jobb. Där liken kom.. de ena efter de andra.. och där sku de då göras i så pass gott skick att de kunde läggas i kistor och skickas till hemmen. I Finland hade vi så att alla stupade, i den mån de hittades, skulle få komma till hembygdens jord. [ ] Dit kom väldigt mycket stupade, så när jag träffade Apotekaren [ ] han är en så hjärtlig och rar person och jag har några gånger sagt åt honom Jag är så glad att jag inte behövde träffa dig i Fredrikshamn!. (Gösta, 10/4-12) Det här är egentligen ett ganska hemskt minne som innehåller sorgekant men ändå en viss lättnad. Återigen, vid återblickande på de mest tunga minnena knyts det fortfarande an till glädjeämnen som vänskap och gemenskap. I svåra tider kan man behöva dessa ljuspunkter för att klara av de påfrestningar man utsätts för. Därför kan det också vara det man vill tänka tillbaka på och minnas. Denna skräckfyllda och ledsamma episod leds in på en positiv beskrivning över apotekaren. Han väljer på ett sätt att minnas tillbaka på händelsen med att konstatera sin glädje över att apotekaren fick behålla livet. Att dessa händelser påverkat de människor som verkade och levde under den tiden kanske inte är helt främmande. Men har det även påverkat efterkommande generationer? Böcker, filmer och tidningsartiklar relaterat till ämnet har producerats i mängder, så det lär nog inte vara helt lätt att undgå. Edvin nämner detta under sin intervju och förklarar: 12

Det finns ju en del veteraner som gärna pratar om vad de varit med om, i synnerhet om de fått lite sprit i kroppen. Annars är det nog någonting som faller i glömska mer och mer, en yngre generation vet ju mycket om kriget men har ju upplevde det något. [...] men så är det ju mycket böcker och saker skrivet om vad människor har upplevt. Och varenda gång det är självständighetsdag så skrivs det ju i tidningarna och så, och är det ett visst antal år sen självständigheten skriv det lite mer. Så det är ju nog upplagt så att det inte får glömmas bort. (Edvin, 8/4-11) Orvar Löfgren poängterar mediernas roll i sin artikel i antologin Skjorta eller själ? Han menar att medier har en roll av att samla och synkronisera människor. Nyhets- och mediaflödet bidrar till en gemenskap (Alsmark, 1997:36). Därmed kan man tänkas dra slutsatsen att även senare generationer påverkats av de känslor och reflektioner som finns kring krigsberättelser. Men anser veteranerna själva att vetskapen och berättelserna bör föras vidare? För ett par veckor sedan så var jag kallad hit upp till högstadiet. Och jag fick berätta om kriget på en lektion. De har en väldigt rar lärare [ ] som är mycket intresserad av den delen av historien. [ ] Man bjuder inte ut sig, men på kallelse har man ju gjort det. Jag har varit uppe flera gånger på [högstadiet] och berättat. [ ] Visserlunda, historien är ju synnerligen viktig. Tyvärr består ju historien mycket av krig [ ] krig verkar ha funnits så länge det funnits folk. (Gösta, 11/4-12) Det finns en del veteraner, och även andra med anknytning till kriget, som inte alls vill prata om kriget. Detta kan vara mycket förståeligt, framförallt om man varit med om hemska och jobbiga upplevelser som man helt enkelt inte orkar tänka eller reflektera över. Sedan finns det de som mer än gärna delar med sig av sina berättelser. Eller som min informant Edvin uttryckte det i synnerhet om de fått lite sprit i kroppen. Även Strandén stötte på detta fenomen med människor som nästan aldrig tycktes vilja sluta prata och hon diskuterar om det kan röra sig om en slags terapi (Strandén, 2010:98). Att få prata om det som hänt, att få andra människor att förstå och ta del av ens egna erfarenheter kan också ge bekräftelse till självidentiteten. Oral history menar på att man inte behöver vara en nyckelperson i en händelse för att vara en del av historian (Strandén, 2010:111). Att därmed dela med sig av sina egna ord, tankar och reflektioner kan vara lika gynnsamt för andra som den stora historieskrivningen. De artiklar, insändare och debatter som ständigt uppkommer och som skildrar kriget bidrar också till de gemensamma uppfattningarna vi har. Som tidigare framförts så tar sig det kollektiva minnet i uttryck genom de individuella berättelserna (Alsmark, 1997:41). En 13

krigsveterans egna ord är i och med det minst lika viktiga som andra typer av återgivanden. 2.2 Ryssen, tysken och svensken Många är vi som har olika relationer till andra länder och stater. Många är vi också som lagt märke till finländarnas så kallade rysshat likväl deras vilja att slå Sverige i ishockey. Varför ter det sig på detta sätt, vilka spår i historien har satt sig i människor och skapat dessa identiteter och relationer gentemot de andra? Identitetsskapande är en social process. Det betyder att vi bildar vår identitet tillsammans med människor vi står i nära relation till (Alsmark, 1997:42-43). Även hur vi identifierar andra ting kan komma från gemensamma uppfattningar från människor vi har en relation till. Nära relation kan i sin tur både innebära närmsta vännerna och släktingarna likväl som en nation man finner stark gemenskap med. Att finländarna anses ha en stark nationell gemenskap kan mycket väl ha att göra med de utmaningar de stått inför. Denna identitet vi skapar oss i relation till varandra söker vi sedan alltid bekräftelse på, och för att detta ska kunna ske gäller det att vi inte i för stor utsträckning går emot samhällets strukturer och normer. Normerna är kulturellt formande, vilket betyder att vi tolkar andra utifrån våra egna normuppfattningar. På så sätt kan man säga att dessa uppfattningar, dessa identitetsgrundande relationer, reproduceras och transaktionernas mellan människor. Alla mina intervjuer går på ett eller annat sätt in på föraktet mot Ryssland, och åsikterna liknar varandra oavsett vilken generation informanterna tillhör. Som ovan nämnt identifierar vi oss med sådant vi står i nära relation till. Om fosterlandet Finland är en sådan relationsgrundad faktor, betyder det då att denna uppfattning över Ryssland är gemenskapsbildande? En sak som jag definitivt är påverkad av, det är rysshatet. Ja, ryssar är inget folk man beblandar sig med. Tjernobyl, det var ju nån gång på 80-talet, mitten på 80-talet. Efter Tjernobyl så började man ta hit barn 2-3 veckor. Jag tror de kom i två omgångar och var i två veckor var eller något sånt. Ett hundratal som fick bo på [folkhögskolan] på sommarn, äta upp sig, andas frisk luft. Min mammas genration tyckte ju att barn var ju barn och det var ju hemskt det som hade hänt. Men ytterligare en generation tillbaks, de som var vuxna under kriget, som till exempel min farmor. Hon kunde ju inte säga att hon inte ville ha dit dem, för det kändes ju lite fel. Men hon sa att Men då jag inte vet med de där ryssarna, de är så läid. De är så elaka. Det var ungefär hennes kommentar då de tog hit ryssungar, äta upp sig på [folkhögskolan] efter att deras fäder hade skjutit ihjäl våra pojkar. (Harriet, 11/4-12) 14

Även Edvin lyfter fram det generationsöverskridande och hur känslan gentemot Ryssland sträcker sig över tid: Vi har aldrig haft några andra fiender i det här landet än ryssar och det kommer vi inte ha heller. Alla som har deltagit på ett eller annat sätt i det kriget vi pratar om, de är nog misstrogna mot ryssar. De litar inte på dem, så är det. Hur känner du? Du är född långt efter kriget, men det är insupet i tutten det. (Edvin, 8/4-12) Det både Harriet och Edvin pekar på här är dels hur den generella relationen till Ryssland och dess folk ser ut, men även hur denna relation går igen hos yngre generationer. Mycket av föraktet kan ligga i rädslan över att Finland kunde komma att få sin självständighet förlorad. Enligt Birgitta Svensson är berättelser formade av och formar också i sin tur de sociala och kulturella sammanhang vi lever i. Därmed också vidare till vårt sätt att tolka världen (Arvidsson, 1998:43). Det betyder, precis som Edvin påpekar, att detta förakt mot det land som förklarade krig mot Finland förs vidare till nästkommande generation. Strandén har i sin avhandling även undersökt hur detta ryssförakt går tillbaka ändå från 1808-1809 års krig. Här finns sägner som framställer ryssar på de mest hemska vis. Hon nämner också informanter som berättat att de under uppväxten tidigt förknippade ordet ryss med någonting dåligt (Strandén, 2010:278 279). Genom berättelser och de sociala uppfattningarna reproduceras denna uppfattning kring Ryssland. Harriet förklarar: Inte ens min mamma och pappa har ju haft någon större lust att överhuvudtaget åka till Ryssland. St Petersburg, Leningrad. Såna där ställen man tycker är fascinerade, jag ville ju det. De har haft motstånd, de vill inte. Karelen, dit kan de tänka sig åka, men inte längre. Det som varit finskt. Det kan jag säga, när jag var till St Petersburg första gången, tidigt 70-tal. Hette då Leningrad, då åkte vi med buss. Det är nog lite grann så fortfarande, skulle bo på turisthotell, viste inte vilket utan fick veta efter gränsen. I Viborg. Vi var på järnvägsstation, på något turistkontor som de hade där. Första gången jag upplevt hål på golvet på toan. Hur fruktansvärt eländigt det såg ut. En av de vackraste städerna kring finska viken, Viborg tillhörde ju Finland. Men Ryssland ville ju ha det för att komma ner till vattnet. [ ] Men som sagt, vad vi reagerade på, och då var ju vi nästan två generationer efter kriget, hur hemskt det kändes att vara i Viborg. Det som hade varit finskt och som var totalt nergånget. Fattigt och eländigt, skitigt och dant. (Harriet, 11/4-12) Sättet man narrativt betonar och lägger fram vissa delar i en berättelse har en mening i förhållande till helheten. Det vill säga att livshistorian framställer olika roller och identitetsskildringar, både om informanten själv, men även om det egna och den andres kollektiv (Arvidsson 1998:19). Harriet berättar om sitt första möte med Ryssland där den 15

forna finska staden Viborg endast återfinns i ruiner, jämmer och elände. Att hon väljer att berätta om just det visar dels på ett kollektivt missnöje över förlorandet av staden, men också en gemensam föreställning om Rysslands agerande. Under samma intervju berättar hon hur de efter att ha varit i Viborg blivit tilldelade rum på Leningrads förstklassiga hotell Astoria. Detta efter att resterande boenden varit fullbokade. Här framkommer kontraster där det var [ ] så jäävla flott, på ett väldigt ryskt tungt sätt. Jättekristallkronor och tjocka sammetsgardiner, champagne på frukostbuffén. Så jävla läckert!. Viborg, som Harriet beskriver som en av de då vackraste städerna i Finska viken, stod i förfallning medan den ryska eliten får leva i elegans och överflöd. Även det kan visa på hur man uppfattar att landet missbrukat och utnyttjat Finland. Hur barn fostrats in till ett ryssförakt kan ses även hos Ingrid som växte upp under kriget. Hon berättar: När vi eldade i spisen, när vi var barn, så blir det såna där gnistor i luckan. På insidan på luckan där man stoppar in ved så fanns det röda gnistor i sotet. Å vad vi jublade! För det var ryssarna som stupade när de där slocknade [skratt]! Det var vårt TV på den tiden. Jo, en ryss är nog alltid en fiende. (Ingrid, 11/4-12) Något så vardagligt som ett barns fantasi genomsyras av det rådande krigsklimatet i Finland. Att Ingrid skrattar när hon tänker tillbaka på minnet, en människas död som är något som egentligen kan tyckas vara ganska hemskt att skratta åt, kan förklaras på fler sätt. Att i krigssammanhang se en fiende som en människa kan vara problematiskt. Framförallt i strid (Strandén, 2010:288-289). Nu handlar detta inte om ett frontminne, utan ett barns sätt att leka. Strandén förklarar att under hennes fältarbete kunde en del skratt tillkomma vid berättandet av just frontminnen. Hon menar att dessa skrattljud inte bör kopplas till glädje utan snarare kan användas som en slags försvarsmekanism vid berättandet om någonting tungt och smärtsamt (Strandén, 2010:289). Jag tror inte att Ingrids skratt här menar på en försvarsmekanism för att kunna underlätta berättandet om någonting allvarligt. Detta barndomsminne är troligen ganska ljust, eftersom sysselsättningen med att titta i vedspisen var ett sätt att roa sig. Däremot kan anledningen till att sysselsättningen uppkom vara att hitta sätt att hantera de svårigheter som pågick ute i landet. Dessutom kan barnen ha tillskrivit ryssarna en omänsklig bild. Strandén visar att ryssarna förekommer även i propaganda och sägner för att skrämma och fostra barn (Strandén, 2010:281). Därmed behöver inte Ingrid och hennes syskon ha reflekterat över människors död, utan ryssar i egenskap av ett slags folktroväsen. Men det vardagliga i att ständigt påminnas om ryssarna är något som återkommer i de flesta intervjuer. 16

Det fanns inte tid att tänka på annat. Tankarna var nog genomgående hos alla att man skulle ge ryssarna stryk. Men hatet mot ryssarna, det var nog enormt. (Edvin, 8/4-12). Ryssen är helt klart en kontrast till det vi som finländarna representerar. I ett land i krig kan man anta att det ingår i den vardagliga diskussionen att prata om just fienden. Även om vardagen innehåller många andra faktorer genomsyras den av det rådande sociala och politiska klimatet (Alsmark, 1997:50-51). Även tysken och svensken är en form av den andre men har inte den onda och negativa laddningen. Ryssland är inte den enda motparten som nämns. Även rektionen med länder som Sverige och Tyskland framkommer i intervjuerna. Tyskland hjälpte till under kriget och många tyska soldater stupade också på finsk mark. Relationen till Tyskland är dock inte lika framträdande som övriga parter, troligtvis eftersom de informanter som själva inte stred helt enkelt inte hade samma kontakt med dessa soldater. Pappa var rysshatare och tyckte om tyskar. Men efter kriget var han tvungen att vara tyst om det. Var det kanske skyddskåren tyskvänliga? Pappa var ju skyddskårist. Och Tyskland hjälpte Finland. (Ingrid, 11/4-12) Ingrid menar att tyskarna kom och hjälpte Finland under kriget, vilket gjorde dem hedersamma. Samtidigt var Tyskland en diktatur med nazismen och Hitler i spetsen, vilket gjorde en vänlig inställning till landet problematisk. Relationen till Tyskland som sådan är inte, precis som ovan nämnt, lika framträdande som övriga. Detta kan till stor del bero på att Tyskland mest var av en biroll i sammanhanget. Strandén skriver att tysken bokstavligt talat är på bortaplan. Alltså: Tyskland är av ett mellanting på så sätt att de varken är fiender eller försvarare av sitt hemland (Strandén, 2010:313). De tyska soldaterna var dock och stred på Finlands sida. Det kan vi nämna som exempel. När vi kommit i Östkarelen så långt ner man bara kunde till Syväri, Svir, den stora flod som gick från Onegasjön till Ladoga [ ] där i trakten, på den här sidan om floden, där träffade vi tyskarna. Som hjälpte oss. Och flera av dem stupade så där jordade de dem. För oss var det viktigt att våra stupade fick komma hem, men tyskarna måste begrava dem där. (Gösta, 10/4-12) Vid berättandet av denna episod snyftar Gösta till ett par gånger. Gösta, som var fältpräst under kriget, var egentligen den enda informanten som ingående pratade om tyskarna. Troligtvis eftersom han var den enda av mina informanter som också hade nära kontakt med dem. Hans yrkesroll och personliga relation till dessa soldater, som han även påpekade hjälpte 17

till med mycket, kan också bidra till de känslor han visar under intervjun. En av dessa soldater som också var präststuderande hade han fortfarande relativt god kontakt med och besökte efter kriget. Han berättar också om njurproblem han fick under de kalla nätter han spenderat i armétält och hur tyskarna hade mediciner som botade honom. Tyskland var till hjälp i mycket vilket Gösta uttrycker tacksamhet över. På det stora hela är dock inte Tyskland en del av den huvudsakliga berättelsen om kriget mot Ryssland, utan snarare ett element som infinner sig vid sidan av. Sverige däremot är en annan central aspekt som återkommer under intervjuerna. Här skiljer sig dock veteranernas känslor gentemot de yngre generationernas. De yngre visar en tacksamhet över de resurser som skickades från Sverige samt för alla de krigsbarn som togs emot. Sverige, ja det var ju det stora rika landet i väst! Det var därifrån första hjälpen kom. Familjer flydde ju dit och barn och fattiga, de fick ju komma dit som arbetskraft några av dem. (Ingrid, 11/4-12) Sverige kom att symbolisera det fria och efterlängtade i jämförelse med krigets Finland. Där fanns mat, politisk frihet, fred och arbetsmöjligheter (Strandén, 2010:351,375). För ett barn i orostid kan det verka beundransvärt. Veteranerna däremot verkar ha en annan minnesbild som etsat sig fast, trots det faktum att Sverige skickade resurser och tog emot barn som skydd och stöd. Vinterkriget, om vi tittar tillbaka på det. Då räknade man ju från Finlands sida att man skulle få hjälp från Sverige. Och Per Albin Hansson var Sveriges statsminister och han sa direkt nej. Den besvikelsen Finlands folk kände den gången, det minns jag. De flaggade på halvstång nästan överallt. Ser du, de trodde att de skulle få hjälp från Sverige och fick ingenting. Då fanns det ju de i Sverige som hade den åsikten att de ville hjälpa, så då startade de hjälporganisationer så det kom ju hit mycket hjälp ändå. Men det var ju svenska staten som svek, det var ju det som tog Finland hårt. (Edvin, 8/4-11). Vid berättandet av denna historia börjar min informant nästan att gråta. Jag överraskas lite av att trots all den tid som löpt efter detta, så är detta ett av de starkast emotionella minnen som Edvin delar med sig av. Den besvikelsen han fortfarande känner än idag över Sveriges svek. Även hos Gösta märks denna händelse av. Intervjun har inte pågått länge innan han säger: De där svenskarna, vi har de så upp i halsen! [ ] Nog duger svenskar också, bara de inte gör sig till. Vi sku behövt under kriget hjälp från Sverige. Men regeringen i Sverige gick inte med 18

på det. Men det har suttit i, den där besvikelsen i alla åren. Men det kom ju frivilliga, och de var duktiga. [ ] De var verkligen duktiga soldater. (Gösta, 10/4-12) Här återfinns och poängteras både besvikelsen över Sverige som land men också en djup tacksamhet över de svenskar som ingick i frivillighetskåren. Samtidigt inleds samtalet om svenskarna med att förklara hur de gör sig till och ska låtsas vara märkvärdiga. Ett påpekande som går lite emot tacksamheten och som kanske snarare förklarar en bitterhet och negativ inställning. Dessa personliga historier och förklaringar av relationen till motparterna Sverige, Tyskland och Ryssland kan alltså säga oss någonting om gemensamma uppfattningar. Man bör sätta sig in i den kontext de är hämtade ifrån. Det så kallade rysshatet kan ses som en självklarhet, framförallt från den äldre generationen, eftersom Ryssland var det land som förklarade kriget mot Finland. All den fattigdom och rädsla som uppkom under den här tiden har sitt ursprung från ryssarna. Krigets och efterkrigstidens påverkan, samt minnesberättelserna kring dem, kan vara en viktig pelare i den kulturella identiteten. Beredskap och arbetsindelning i hemmet kan ha haft en stor påverkan på den personliga identiteten och vidare har dessa självbilder påverkat fostrandet av nästkommande generation. Kultur och identitet är båda något som är ständiga processer i förändring. Identiteten är en självförståelse i förening med samhörighet. Vidare är den sociala identiteten människors självbilder som i sin tur kan förklaras med grupptillhörigheter. (Alsmark, 1997:48) Avskyn mot ryssarna för det ont de gjort mot fosterlandet genomsyrar den kollektiva identiteten. Likaså hur man besviket ser tillbaka på Sveriges avslag över att hjälpa till kan kanske kopplas till viljan att slå dem i ishockey, som de veklingar de är. Finland fick utstå en hel del förluster men behöll sin självständighet och hade därmed också klarat sig. Detta utan officiell hjälp från Sverige. Också Strandén visar att hennes informanter vill lyfta fram en bild över Finland som reder sig självt (Strandén, 2010:258). Birgitta Svensson har ett inlägg i sin artikel Livstid om den moderna människan (Alsmark 1997:58). Begreppet om den moderna människan menar på ett reflexivt förhållningssätt. Detta förhållningssätt innebär ett egenskapat jag där man länkar samman det förflutna med nutid och framtid. Samhället och jaget vävs samman. En människas erfarenheter är både personliga och kollektiva och enligt Svensson innebär detta att erfarenheten tillhör sociala och kulturella gemenskaper (Alsmark 1997:54). Och den uttrycks i vårt sätt att tala, vanor och symboler. 19

Finnarna har blivit mer ödmjuka och uppskattar sitt fosterland. [Min svärmor] blev ju helt hysterisk när vi skulle få euro. Hon har skrivit i sin dagbok att jag tror att vi kommer att mista vårt fosterland och jag tror det blir fattigdom och elände när vi går med i det här EU. (Ingrid, 11/4-12) Ingrid pratar här om hur Finland som land kan ha kommit att påverkats av kriget och dess efterskeden. Det hon visar på är också en äldres generations uppfattning av en nationell identitet. För att kunna förstå svärmoderns ogillande över eurointåget bör man sätta den finska valutan i en historisk kontext. Finska marken ersatte den ryska rubeln i Finland i mitten av 1800-talet. Detta trots att Finland då fortfarande var en del av det ryska storfurstendömet (Suomen Pankki). Finland fick på så sätt ett erkännande som en självstyrande del av riket och kunde därför ha bidragit till den nationella känslan. Efter att Finland utkämpat ett visst antal krig mot Ryssland, och även vunnit sin självständighet kan man förstå Ingrids svärmors bekymrande över den nya valutan. Om man kopplar tillbaka till Svenssons teori om kulturella och sociala gemenskaper kan marken som valuta ses som en symbol för nationen Finland. Efter krig, fattigdom och elände ska Finland sen byta valuta, vilket strider mot svärmoderns samhälliga uppfattning. Dessutom hade Finland efter att man betalat tillbaka krigsstillstånd fått upp värdet på sin valuta. Allt det arbetet kunde gå till intet i och med euron, om man ska tro svärmoderns bekymrande. Vad som framgår i mina intervjuer är att känslan för fosterlandet alltid är starkast. Det är det man kämpade för och därmed också det man jämför motparterna med. Detta är också ett fenomen som återfinns i många andra länder i krig, där man vill tillskriva motparterna en viss roll för att förklara och bestyrka sin egen grupptillhörighet (Arvidsson, 1998:86, 101). 2.3 Ransonering, sparande och återanvändning Alla informanter har på ett eller annat sätt självmant glidit in på ämnen rörande hemmafrontens vardagsliv som handlar om både hushållssysslor och vägar till att få mat på bordet samt tillgången på andra varor. Det är som att dessa vardagliga och ständigt påtagliga situationer är något man bär med sig än idag. Berättelser kan ses som en orientering i tiden (Arvidsson 1998:25). Ett konstaterande av det hårda livet med exempelvis ransoneringar kan ses som en metafor inte bara för informanternas egna liv utan för en hel generations livsöden. Under ett tidigt skede infördes ransonering där nödvändigheter köptes på kort. På landsbygden gick en del av boskapen och produkter från gårdarna till folkförsörjningsministeriet. Befolkningen fick göra stora uppoffringar, där framförallt kvinnor 20