Huvudsyftet med delen: att beskriva uppdelningen i två nivåer för moraliskt tänkande, den kritiska och den intuitiva. Först dock lite bakgrund.
H:s metaetik är en form av non-kognitivism som han själv kallar preskriptivism. H gillar dock inte termen 'non-kognitivism' utan föredrar istället 'non-deskriptivism'. Han skiljer denna från deskriptivismen. Preskriptivismen är en tes om meningen hos de mest allmänna moraliska termerna, framför allt 'bör'. Detta ord är "logiskt": dess mening uttöms av dess logiska egenskaper: 1. Universaliserbarhet 2. Preskriptivitet 3. Överordnadhet". H:s huvudsakliga tes är att de logiska egenskaperna hos ordet 'bör', tillsammans med ett annat centralt antagande (se del II), tvingar oss till att acceptera en utilitaristisk moral, eller ingen alls.
De logiska egenskaperna hos 'bör': 1. Universaliserbarhet: om vi fäller olika moraliska omdömen om objekt som vi erkänner vara identiska i alla universella deskriptiva (icke-moraliska) avseenden så motsäger vi oss själva. Detta är alltså en logisk eller begreppslig sanning. H förklarar inte vad han menar med "universell" här. Men hans definition av en universell princip (s. 41) tyder på att beskrivningen av en sådan egenskap inte får innehålla någon individkonstant (alltså ett språkligt uttryck som refererar till en individ, och som inte är en variabel). En konsekvens av universaliserbarhet är att icke-universella egenskaper (d.v.s. egenskaper som bara kan uttryckas med hjälp av individkonstanter) inte är moraliskt relevanta.
2. Preskriptivitet: Jag säger något preskriptivt om, för någon handling A, någon situation S och någon person P, om P ger sitt bifall till vad jag säger men inte gör A i S så måste hans bifall vara ouppriktigt (s. 21). Även detta är en logisk eller begreppslig sanning. H använder också ordet 'preskription' flitigt. Det syftar på ett preskriptivt språkligt uttryck. När vi uttrycker en preferens språkligt använder vi en preskription. (s. 107). Verbet prescribe betyder att uttrycka en preferens. En alternativ definition av preskriptivitet, som H ibland använder, är denna: ett uttryck är preskriptivt om det implicerar minst ett imperativ. 3. Överordnadhet: får vi återkomma till.
H använder ofta benämningen "universell preskriptivism" för sin lära. Detta därför att han menar att våra moraliska omdömen är universella, eller åtminstone universaliserbara, preskriptioner. Den som fäller ett moraliskt omdöme förbinder sig därmed, om än bara implicit, till en moralisk princip (en universell preskription).
Exempel: Jag fäller följande partikulära moraliska omdöme: Knut gjorde fel när han stal Hildas cykel Enligt Hare måste jag då gå med på en universell moralisk princip av följande typ: (P) För alla personer x och y: x gör fel om han stjäl y:s cykel under omständigheterna C. C står här för exakt de omständigheter som rådde då Knut stal Hildas cykel.
H skiljer sin egen metod, som vilar på språkliga intuitioner om ords mening, från en "intuitionistisk" metod, som vilar på moraliska intuitioner. Det är OK att åberopa språkliga intuitioner men inte moraliska. H dömer ut våra moraliska intuitioner i klump. Det går inte att åberopa intuitioner för att bemöta denna typ av kritik: det är cirkulärt (s. 40). Anledningen verkar vara att det inte går att avgöra vilken av två oförenliga intuitioner som är korrekt.
H skiljer på två nivåer för moraliskt tänkande: den kritiska och den intuitiva. Intuitiv nivå: Relativt generella och enkla principer. En generell princip är inte samma sak som en universell. (Alla principer är universella per definition.) Universalitet är allteller-inget, men generalitet är en gradfråga. Ju fler situationer en princip kan tillämpas i, desto mer generell är den. H använder termen 'prima-facie-princip' för att beteckna intuitiva principer. Termen kommer från W. D. Ross, men H använder knappast termen i samma mening som R gör.
Att acceptera intuitiva principer är att vara disponerad att ha moraliska känslor (skuld, indignation). Samtidigt säger H (s. 38) att dessa principer "formellt sett" bara är universella preskriptioner, vilket tyder på att de inte har någon väsentlig koppling till känslor. Intuitiva principer kan komma i konflikt med varandra, och dessa konflikter är (ofta) omöjliga att lösa på den intuitiva nivån. Försök att göra detta, med kvalifikationer eller andra ordningens principer, leder snart till oöverskådlig komplexitet.
Möjligheten av konflikter pekar på att intuitiva principer har undantag, och de gör inte heller anspråk på att vara undantagslöst sanna. Intuitiva principer kan också underordnas andra moraliska principer utan att fördenskull överges (s. 60) Det finns psykologiska och praktiska skäl för oss att huvudsakligen röra oss på den intuitiva nivån. Huvudtanken är väl att vi uppfyller den kritiska (utilitaristiska) moralen i högre grad om vi använder intuitivt tänkande närhelst detta är möjligt (d.v.s., vanligen i alla situationer där det inte föreligger konflikter mellan prima facie-principer som inte går att lösa på den intuitiva nivån).
Kritisk nivå: Det är den nivån på vilken vi löser intuitiva konflikter och väljer intuitiva principer. Det är precis därför att vi behöver lösa bägge dessa uppgifter som vi behöver kritiskt tänkande. KT, och bara KT, kan rättfärdiga våra intuitioner. H talar dock sällan om rättfärdigande.
Eftersom den kritiska nivån är till för att avgöra vilken moralisk intuition som är korrekt får vi där inte åberopa några sådana intuitioner, utan bara språkliga intuitioner och (icke-moraliska) fakta. Detta förefaller vara ett nödvändigt villkor för KT. Det är oklart vad H säger om människor de flesta, rimligen som löser konflikter på ett icke-utilitaristiskt sätt. Ägnar de sig åt kritiskt moraliskt tänkande över huvud taget? Ett problem här är att talet om "två nivåer" är tvetydigt. 1. Tolkning 1: den högre nivån är den nivå vi rör oss på när vi löser "första ordningens" intuitiva konflikter (en nivå som dock i sig kan vara intuitiv). 2. Tolkning 2: den högre nivån är den icke-intuitiva nivån (s. 40). När H tidigare talar om metoder för att lösa konflikter som är kvar på "första nivån" så menar han att dessa metoder förblir intuitiva. Men ibland låter det på H som att man rör sig på den kritiska nivån automatiskt så fort man löser en intuitiv konflikt (t.ex. s. 51).
Till skillnad från intuitiva omdömen är kritiska moralomdömen inte väsentligen förknippade med moraliska känslor. I alla fall säger H inget som tyder på motsatsen. Däremot är omdömen av bägge typerna preskriptiva och konflikter mellan kritiska och intuitiva principer är möjliga. Även på den kritiska nivån kan vi använda oss av principer, men dessa kan vara hur specifika som helst.
Distinktionen intuitiv nivå/kritisk nivå svarar mot distinktionen handlingsutilitarism/regelutilitarism: RU:s regler motsvarar principerna på den intuitiva nivån och HU:s moraliska tänkande svarar mot KT.
Vi bör handla så som en ärkeängel hade ansett att vi bör handla (s. 46). En ÄÄ är en person med övermänsklig tankeförmåga och kunskap och utan mänskliga svagheter. ÄÄ använder enbart kritiskt tänkande. Alla ärkeänglar skulle säga samma sak de resonerar utilitaristiskt. Intuitivt tänkande ger en approximation av ärkeängelns moral för vanliga människor. Den ger principer med optimal acceptansnytta. Dessa principer kan därför inte kritiseras med hjälp av partikulära motexempel. Den enda relevanta kritiken bör då rimligen gå ut på att de inte har optimal acceptansnytta trots allt. [Mer om detta i del II.]
I vilken mening är kritiska och intuitiva principer båda moraliska? K-principer (som är så specifika att de saknar undantag) är moraliska i en direkt mening genom att de behandlas som överordnade alla andra preskriptioner. I-principer är moraliska i en indirekt mening genom att de valts ut på basis av K-principer. En person behandlar en princip P som överordnad en annan P* om han i en konfliktsituation handlar i enlighet med P utan att fördenskull kvalificera P* (som han alltså måste betrakta som prima facie enbart). En uppenbar svårighet, som H själv nämner (s. 61), är att hans definitioner verkar implicera att personer som inte kan eller vill tänka kritiskt inte har några moraliska principer ö.h.t. H verkar benägen att acceptera detta. Problemet är dock större än han möjligen inser, p.g.a. tvetydigheten hos kritisk. Givet Hares officiella tolkning måste det vara ytterst få som ägnar sig åt kritiskt tänkande.
H skiljer sin egen position från två typer av deskriptivism: 1. Naturalism: det finns någon icke-moralisk egenskap E sådan att det är analytiskt att en handling är rätt omm den har E. 2. Intuitionism: det finns någon icke-moralisk egenskap E sådan att det är syntetiskt a priori att en handling är rätt omm den har E.
Vad har de två typerna av deskriptivism gemensamt? Officiellt: båda säger att meningen hos en moralisk term uttöms av dess tillämpningsvillkor (s. 67). Men gäller detta även intuitionisterna som förnekar en analytisk koppling? En komplicerande faktor är att H också använder termen intuitionism för att beteckna den kunskapsteoretiska tesen att man kan rättfärdiga moraliska påståenden genom att åberopa moraliska intuitioner, eller för en tes om hur moraliskt tänkande går till (s. 39-40).
Två huvudsakliga invändningar mot naturalismen: Den kan inte redogöra för oenighet mellan personer med olika moraliska åsikter. Den kan inte redogöra för den preskriptiva kraften hos bör : den som erkänner att han bör göra något men inte att han har skäl att utföra handlingen har inte helt förstått termens mening. Denna invändning riktar H också mot intuitionismen (s. 72). H:s egen definition av preskriptivitet i kapitel 1 säger ingenting om skäl, som han gör här. Denna definition tyder dessutom på att även den som säger att han bör göra något men inte erkänner detta som ett konklusivt skäl för att handla på detta vis inte heller har förstått termens mening, ett betydligt starkare påstående.
Hare kritiserar Mackie: H:s egen teori är att föredra framför M:s därför att Den implicerar inte att vanligt folk har fel hela tiden. M har svårt att förklara varför misstaget inte upptäckts tidigare. M:s konstighetsargument pekar på ett begreppsligt snarare än ett faktamisstag. Det tyder på att vi inte vet vad det är vi ska leta efter, snarare än att vi vet vad detta är men att det inte finns.
Och i vilket fall är de objektivt preskriptiva fakta M talar om självmotsägande snarare än bara ickeexisterande: en preskription implicerar ett imperativ, som i sin tur inte kan uttrycka ett faktum av något slag. H åberopar tolkningen av preskriptioner som imperativimplicerande som han tidigare avsvurit sig (s. 21). M menar att det skulle ha kunnat finnas fakta som är sådana att de i sig själva ger skäl att handla och ger motivation till vem som helst som är varse dem.