Ikonernas nåd. De är här. d e l i

Ikonernas nåd. De är här d e l i

Ikonernas nåd. De är här Modulatorn på Wahibs hak blinkade till, bilden tappade formen men återtog den strax igen. Bulletinens färska nyhetsuppläsare Araro Binhale återkom lika leende som han försvunnit, men rösten släpade efter och de perfekta läpparnas rörelser blev med ens lätt osmakliga i sin ryckiga dans. Den välartikulerade stämman spöklikt frikopplad från kroppen. I bakgrunden roterade en projektion av kolonin på Taoan, från vilken en nödsändning just inkommit. Nica låg bekvämt tillbakalutad vid ett av matställets låga bord med ryggen mot en grupp kuddar i urblekta färger. Hon tittade förstrött på inslaget, mer fascinerad av Araro Binhales läppar än av den tragiska händelsen. Sändningen blev än mer surrealistisk när den filtrerades genom vattenpipornas rök, mest tabak men den söta doften av arrash anades också. Om inte annat avslöjades dess närvaro i flera andra gästers avmätta leenden och drömmande blickar Wahibs hak kunde ha legat var som helst i Kua-systemet, troligen var som helst i horisonten för den delen. Ännu en acceptabel sylta för trötta besättningar att vila ut på mellan rutterna. Men det låg inte var som helst. Haket låg på Coriolis promenad. Horisontens pulserande hjärta. Nica slöt ögonen och lyssnade på ljuden. Det stilla sorlet av människor och vattenpipornas purrande läte. Strax intill henne argumenterade Sergo, skeppsmekanikern, med hennes kapten Alexis om någon teknisk detalj på Peregrinen. Sergo var intensiv som vanligt, Alexis karaktäristiskt ointresserad av mekanikerns alla smarta förslag. Visst, om vi hade råd var i stort sett den enda replik han använde. Vattenpipornas ljud påminde om en nekatras spinnande, vilket förde Nicas tankar tillbaka till det faktum att hon spelat bort sina sista krediter

på just en nekatra. Satsa alltid på nekatran hade hennes förre chef sagt, han borde ha lagt till utom när den ska slåss mot en bioskulpterad kamphund. Att kamphunden senare avled av sina sår var en klen tröst. Tankarna på nekatran ledde vidare till ett annat rovdjur: Nineve, den före detta stridspiloten veteran från striderna kring Uharu-21 som nu styrde Peregrinen med säker hand. Nica hade bara sett Nineve röra sig riktigt snabbt en gång, när en överförfriskad skeppsgast närmat sig henne bakifrån för att få sig en nypa hull. Nica hade inte trott att en handflata skulle kunna skada ett ansikte så mycket, eller att en så stor man skulle kunna skrika i så högt register. Mycket nekatralikt, det där att röra sig lojt tills det är för sent för bytet att komma undan. Nineve pratade sällan och hade inte talat alls under lunchen. Piloten tittade nu långt bort, ut genom Wahibs panoramafönster, mot nätet där en omfattande omlastning pågick. Endast de största spindlarna gick att ana från Coriolis, robotar allihop. Mindre spindlar, alltså människor i exon, var för små för att synas ända hit. Nica tvivlade på att Nineve var speciellt intresserad av spindlar och godslastning, frågan var bara vad hon tänkte på. Pojken Leto, besättningens mest udda medlem, satt själv spindellikt uppflugen på bordet och försökte med fetthala fingrar fånga en snigel. Wahib själv torkade glas bakom bardisken, rynkig och torr som en förstkommen mumie från Dabaran. Minus de dyrbara gravgåvorna förstås. Inget med Wahib eller Wahibs var pråligt, å andra sidan inte heller dyrt i jämförelse med andra inrättningar längs Coriolis promenad. Med hes röst kommenderade Wahib kalibrering och högre volym på modulatorn. Plötsligt var läppar och röst sams igen och Araro Binhale tog över Wahibs när han vände sig till Desaron Kai, Kolonialagenturens medlem i guvernörens råd: Så situationen på Taoan är kritisk, om man får tro på nödsändningen? Vi bedömer det så och håller som bäst på att organisera en räddningsexpedition till Taoan-systemet. Nödsändningen var svårtydd, men ni tar inga chanser?

Nej, den kom på nödfrekvens via en sond som kastades in i Hamurasystemet och vidarebefordrades hit till Coriolis via Hamurafyren. Förfarandet används endast i största nöd. Men ni har inte kunnat verifiera tillståndet i Taoan-kolonin på något sätt? Alltså nej, vi satsar allt på räddningsaktionen, vi går in med full beväpning, Legionen bistår med tung eskort. Tack, Desaron Kai, Kolonialagenturen. För tittare som vill veta mer om räddningsinsatsen, gå till fördjupningen. Nu till kommentarer, först Guvernör Dargos Wahid kommenderade sänkt ljud och gästerna vid baren och lågborden återgick till sitt. Jag tyckte bättre om Harnek Mara sa Sergo som kommit av sig i sin bedjan om teknisk utveckling av Peregrinen. Kapten Alexis studerade nu istället bordskivan framför sig. Han hade tryckt på Bulletinens symbol där och gått till fördjupningen av räddningsinsatsen. Så full av sig själv den nya fortsatte Sergo men Mara blev visst också för fin för att presentera sändningar för vanligt folk, räckte inte med att vara fraktionär, var tvungen att ta plats i rådet också, jovisst, såklart. Alexis knuffade till Nineve med armbågen och nickade mot fördjupningen som glittrade under den repiga bordsytan. Nineve återkom till Wahibs med ett lätt ryck, från var hon nu varit i tankarna den senaste timmen, och följde kaptenens exempel och studerade räddningsinsatsen. Hon hade åtminstone grace, eller värdighet, inte bara flärd som den där nya typen. Som om det inte räckte med kravatt, nej en glammig gördel ska det visst också vara Sergo fortsatte att ondgöra sig över nyhetsankarets utseende, personlighet och moraliska karaktär. Nica följde Alexis och Nineves blickar mot bordet. Alexis tittade upp mot Nineve som nickade. De reste sig upp och började gå mot utgången, Nica svepte sin kahwa som redan hunnit kallna och ställde sig upp hon också. Sergo himlade med ögonen. Kom igen, inte ska vi väl åka och rädda en koloni som drabbats av

vem vet vad, är ni helt från vettet! Nica ryckte på axlarna och log maktlöst mot den vresige mekanikern. Gratis reparationer, reduktion av lånet, förnyat kontrakt med Fria ligan efter vår förra fadäs, hur kan vi säga nej, Peregrinen strandade mer än landade när vi kom hit eller hur? Sergo gapade som för att protestera men suckade sedan tungt och nöjde sig med att muttra Ikonerna vare oss nådiga. Vid Wahibs port stod Alexis och pekade menande mot det bord de just lämnat. Kvar på bordsskivan satt Leto. Jag tar honom Det kan du ge dig på fräste Sergo och skyndade efter kaptenen och styrman Nineve. Leto fnittrade förtjust men ville inte alls lämna Wahibs. Nica slängde honom över axeln och den unge pojken vred sig som snigeln han just ätit, men fnittrade fortfarande. Det är bara en fas hade Alexis sagt om pojken. Det kan hända om du råkar ut för Defekt stas. Det eller värre. Frostskador på hjärnan hade Nica och Sergo skämtat om länge, men ingen av dem hade sett det förrän nu. Av besättningen var det bara Alexis, Leto och Nineve som hade hoppat, Alexis och Nineve många gånger, Leto bara en gång men det räckte tydligen. Frysen krånglade och delar av kemin i Letos hjärna blev kvar i närheten av Zalos, åtskilliga ljusår bort. Fick man tro Bulletinen var många andra fall av defekt stas mycket värre. De flesta blev helt nzova permanent. Många stassjuka föstes ihop med andra obotligt sjuka, ofta i Samariternas sanatorium på Coriolis som kanske inte botade men i varje fall höll tokarna borta från resten av stationens folk. Leto var på bättringsvägen, han var ofta i sin egen värld men svarade vanligen på tilltal och kunde ibland till och med ta initiativ till kommunikation. Varför Alexis släpade runt på Leto var annars en sak som alla i besättningen undrade över. Inte för att han var i vägen eller så, men Leto visade inga speciella talanger som en skeppsbesättning skulle

kunna ha nytta av. Alexis själv diskuterade inte frågan. När Nica lämnade Wahibs hörde hon hur andra rådsmedlemmar kommenterade det skedda i Bulletinens eviga sändning. Jesibel Niales från Fria ligan höjde ett varnande finger för de risker som fraktionens medlemmar skulle komma att utsättas för genom att delta i räddningsaktionen och klagade över brister i Kolonialagenturens planering. Konsortiets språkrör Tiera Yriedes svarade inte på några frågor men försökte ändå överrösta nyhetsankaret Binhale i sin iver att låta alla förstå att bulktraden från Dabaran inte skulle påverkas, alla försändelser skulle gå rutten över Melik och Amedo istället. En redig omväg om inte Nica förstått saken fel. Konsortiet kunde gott betala för de extra hoppen. Alltid var det någon frihandlare som gratis kunde slinka med när bulkfraktarna mödosamt manövrerade in sig i position inför hoppen. Ute på promenaden var det trångt med folk, och Nica fick anstränga sig för att alls se vilken väg de andra valt. Bakom henne försvann ljuden från Wahibs, men Bulletinens sändning kom åter in från många håll omkring henne, nu endast repeterande nödropet från Taoan som ackompanjemang till den sakta roterande projektionen av Taoankolonin: Larmkod 1A, larmk all befintlig assistans begärs okänd symtomatologi, närmast liknande Tacharuks lesion men klart atypisk evakuering inledd, stas kompletterar befintlig kapacitet, måste sensorartefakt i sektor 4, deklination 4-2-1 inte en perfekt svart kropp farkost...ikonernas nåd, de är här