fattigdom i välfärdsstaten

fattigdom i välfärdsstaten Socialtjänstforum ett möte mellan forskning och socialtjänst En konferens i Göteborg 16 17 april 2002

fattigdom i välfärdsstaten En konferens i Göteborg 16 17 april 2002

Konferensen arrangerades av: Centralförbundet för socialt arbete Svenska Kommunförbundet Socialstyrelsen Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap (FAS) Box 2220 103 15 Stockholm Telefon 08-775 40 70 E-post: fas@fas.forskning.se Internet: www.fas.forskning.se ISBN: 91-89602-06-4 Grafisk form: Lena Eliasson, Prospect Communication Tryck: Alfa Print, Stockholm Omslagsfoto: Areklett Omre Jørn/Mira

Innehåll 5 Förord 7 Inledningsanförande Socialförsäkringsminister Ingela Thalén 11 Fattigdom nu och då, här och där Professor Björn Halleröd 25 Blev inkomstklyftorna större under 1990-talet? Trender under och efter krisåren Docent Johan Fritzell 33 Genusperspektiv på välfärdsutveckling: Om kvinnor och män, arbete och inkomster Professor Anita Nyberg 43 Ensamstående mödrar en särskilt utsatt grupp Fil.dr. Michael Gähler 53 Kunskapsluckor kring ekonomisk utsatthet bland barn och ungdomar Professor Tapio Salonen 63 Klassresan i det nya landet. Om social och ekonomisk mobilitet bland invandrare Ekon.dr. Torun Österberg 73 Ställda utanför? Mönster för långvarigt socialbidragstagande under 1990-talet. Professor Åke Bergmark 85 Rummet, mötet och ritualerna. Klientarbetet i ekonomiärenden administration och kontroll eller råd och stöd? Fil.dr. Leila Billquist 93 Samtal som yrkesredskap. Hur bemöter vi socialtjänstens klienter? Fil.dr. Christian Kullberg 105 Demokrati, socialt kapital och förtroende Professor Bo Rothstein & Doktorand Staffan Kumlin 115 Presentation av föreläsarna 117 Program 3

I den arbetsgrupp som planerat konferensen ingick följande personer: Kenneth Abrahamsson Erland Bergman Margareta Bäck-Wiklund Robert Erikson, ordförande Gigi Isacsson Lars Pettersson Lena Strömqvist, sekreterare Anita Sundin 4

Förord En av uppgifterna för Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap (FAS) är att sprida information om forskning. För FAS är det därför angeläget, liksom för föregångarna, att skapa ökade kontakter mellan forskare och företrädare för olika samhälleliga verksamheter. Detta är bakgrunden till att Socialvetenskapliga forskningsrådet år 1995 tog ett initiativ till en serie konferenser där verksamhetsföreträdare för socialtjänsten och forskare får tillfälle att utbyta kunskaper och erfarenheter rörande olika delar av det socialpolitiska området. Årets konferens Fattigdom i välfärdsstaten, som var den sjunde i serien, planerades i samverkan mellan Centralförbundet för socialt arbete (CSA), Svenska Kommunförbundet, Socialstyrelsen och FAS. Den genomfördes i samarbete med Institutionen för socialt arbete vid Göteborgs Universitet. Ansvarig för konferensens genomförande var forskningssekreterare Lena Strömqvist vid FAS kansli. Med denna rapport vill vi göra konferensens föredrag tillgängliga för en vidare krets i förhoppning att detta ytterligare skall stärka kunskapsutbytet mellan forskningen och socialtjänsten. Stockholm i maj 2002 Robert Erikson Huvudsekreterare Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap Förord 5

6

Inledningsanförande Socialförsäkringsminister Ingela Thalén Mina Damer och Herrar, Tack för möjligheten att komma hit och delta i konferensen med ett så angeläget ämne. Läser man Nationalencyklopedin finner man att ordet Fattigdom betyder levnadsstandard som är oacceptabelt låg. Och fattigdom definieras i förhållande till vad som är normalt i ett samhälle. Fattigdom kan alltså betyda lite olika saker på olika platser och i olika tider. Traditionellt handlar fattigdom om tillgång till materiella resurser och kan naturligtvis formuleras i absoluta tal som överlevnad och grundläggande behov. Men vi får inte glömma bort en ytterligare dimension. Den inre fattigdomen som kan vara nästan lika allvarlig. Den handlar om avsaknad av kultur och bildning, känsla av ensamhet, bristande respekt från omgivningen etc. Medan en yttre fattigdom sätter en individs eller grupps levnadsstandard i fokus, talar vi om livskvalitet när även inre fattigdom räknas in. Redan Låginkomstutredningen visade i sitt betänkande på 1970-talet om svenska folkets levnadsförhållanden, att materiell välfärd inte var detsamma som livskvalitet. Trots att den materiella nöden i princip hade försvunnit i Sverige vid denna tidpunkt kvarstod en kvalitativ fattigdom orsakad av många olika faktorer. Under 1990-talet påmindes vi brutalt om hur känsligt vårt välfärdssamhälle är för ekonomisk obalans. Kommittén Välfärdsbokslutet konstaterade att befolkningens levnadsförhållanden genomgått ett flertal stora förändringar under 1990-talet. Effekterna visade sig i att andelen av befolkningen som har olika former av ofärdsproblem har ökat. Vid sidan av ökad arbetslöshet och minskad sysselsättning har också arbetets villkor förändrats på flera sätt. Projektanställningar och andra tidsbegränsade anställningar har blivit vanligare och negativa psykosociala arbetsförhållanden har ökat i omfattning. Allt större grupper har upplevt ekonomiska svårigheter och låga inkomster. Ifråga om varaktig ofärd konstaterades att det långvariga socialbidragstagandet ökat väsentligt. Det är samtidigt viktigt att peka på att också förbättringar skedde. Reallönerna ökade snabbare än på många årtionden. Dödligheten har fortsatt att sjunka allmänt sett och spädbarnsdödligheten har nästan halverats. Befolkningens utbildningsnivå har höjts. På andra områden är välfärden generellt sett på samma nivå vid slutet som vid början av decenniet. Befolkningens disponibla inkomster är ett sådant exempel, människors sociala förankring ett annat. Här vill jag nämna två av de viktiga slutsatserna man kan dra av Välfärdsbokslutet. Den första är att vi behöver veta mera om vad som händer barn och gamla inom välfärdssektorn vid organisationsförändringar, som t.ex. friskoleetableringar, entreprenader inom äldreverksamhet och andra köp- och sälj-effekter. Den andra att ensamförsörjarhushållen och invandrarhushållen kräver särskilda insatser för att komma åt effekterna av en ökad tillväxt. Man kan ha lite olika utgångspunkter när man diskuterar dessa frågor. För mig är det grundlägggande att alla skall ha rätt till förutsättningar att leva det liv man själv väljer. Att i varje nytt skifte i livet och inför varje ny möjlighet vara fri från yttre I. Thalén 7

tryck eller fruktan när man skall göra val utifrån den egna viljan och den egna längtan. Oavsett om du är kvinna eller man, pojke eller flicka, född i Sverige eller invandrat hit från något annat land, frisk eller sjuk. Det handlar om att få samma samhälleliga möjligheter men också förutsättningar att utnyttja möjligheterna. Men det handlar också om att bli bemött av andra som vi själva vill bli bemötta om medmänsklighet och om att få vara behövd. Politiken är ett verkningsfullt redskap för att bygga och försvara det samhälle som vi vill leva i. Demokrati är ingen enkel väg men den enda värd att försvara. För det första är jag övertygad om att den generella välfärden är den metod som har bäst möjlighet att skapa ett samhälle fritt från fattigdomens tunga ok. Generell välfärd som fördelningspolitisk modell minskar klyftor och skapar förtroende för välfärdsstaten. Klyftor mellan människor skapar otrygga samhällen och måste därför minskas. Klassamhället är fortfarande ett centralt begrepp oavsett om vi talar om yttre eller inre fattigdom. Vid en WHO-konferens härom året pekade professor Richard G. Wilkinson på att inkomstskillnader förstör den sociala miljön och att mindre jämlika samhällen tenderar att utveckla en ojämlikhetskultur som är mer våldsam, mindre förtroendeskapande, och mindre sammanhållande. Att investera tidigt i livet, att investera på många områden, var hans recept för att minska skillnaderna. Och för att öka människovärdet. Samhällen som bygger på jämlikhet skapar social sammanhållning och motverkar utslagning. Därför måste fördelningspolitik vara utgångspunkten för vårt arbete. Enligt finansdepartementets beräkningar har fördelningspolitiken på ett påtagligt sätt bidragit till att minska skillnaderna i materiellt välstånd mellan de rikaste och fattigaste i samhället. Utan fördelningspolitiken skulle den rikaste femtedelen ha mer än tio gånger så mycket som den fattigaste femtedelen av befolkningen. Med aktiv fördelningspolitik har denna skillnad minskat kraftigt. Men fortfarande har de rikaste det mer än dubbelt så bra materiellt sett som de fattigaste. För det andra är jag övertygad om att generell välfärd stärker sammanhållningen i samhället. Genom att alla som betalar skatt också får någonting tillbaka så har alla intresse av att bidrag och ersättningar ligger på en tillräckligt hög nivå och att barnomsorgen, skolan, sjukvården och äldreomsorgen har en hög kvalitet. Erfarenheten i Europas länder har visat att välfärdssystem som omfattar alla och där ingen ställs utanför är det bästa sättet att kunna garantera medborgarna trygghet i livets alla skeden. Men också och det är precis lika viktigt generella, individuellt baserade välfärdssystem är en viktig motor för ekonomiskt tillväxt och därför också för samhället som helhet. Det är bara hundra år sedan Sverige var ett av de fattigaste länderna i Europa. Människor levde under mycket knappa förhållanden och någon välfärdsstat som byggde på solidariteten människor emellan fanns inte över huvud taget. Under hundra år har ett välfärdssystem byggts upp som är vida känt i världen och som många länder under lång tid försökt ta efter. Under 1990-talets kris sattes än en gång tilltron till välfärdssamhället på hårda prov. Arbetslösheten och de stora nedskärningarna i välfärden påminde om trettiotalet och drabbade många hårt. Men den svenska välfärdsmodellen höll för de hårda påfrestningarna. De som menade att välfärden var orsaken till krisen hade fel. Det var tvärtom vårt välfärdssamhälle som begränsade krisens omfattning. Lika fullt står vi inför både gamla och nya utmaningar. Klasskillnaderna i samhället kvarstår om än annorlunda till sin omfattning. Det är djupt oroande att inkomstklyftorna tenderar att öka trots att samhällsekonomin förbättras. Ohälsan inom arbetslivet som ökat dramatiskt. Den regionala obalansen som tvingar vissa kommuner och landsting till besparingar och nedskärningar inom offentlig sektor är andra områden. Till det ska läggas nya utmaningar som demografiska förändringar och som innebär att vi får en allt äldre befolkning och ett allt färre antal människor som ska försörja ett ökande antal äldre. Jag vill återkomma till den kanske svåraste utmaningen. Förtroendet för välfärden. Stödet för 8 Inledningsanförande

den generella välfärden beror på om människor upplever att välfärden är tillräckligt bra. Om inte kommer de som kan välja andra lösningar och därmed undergräva möjligheten att klara finansieringen av det gemensamma. Ska vi lyckas behålla förtroendet för en gemensamt finansierad, generell välfärd måste vi kunna lita på att systemet fungerar när vi behöver det. När vi är barn ska vi ha rätt till en bra skola där vi kan få det stöd vi behöver för att klara oss bra i vuxenvärlden. Därför måste skolan få de resurser den behöver för att alla barn skall få lika möjligheter oavsett var de växer upp. Som barn har vi rätt att respekteras som individer med egna rättigheter. Som barn har vi rätt till en meningsfull fritid oavsett var vi bor och vilken inkomst föräldrarna har. Vi måste anlägga en helhetssyn på barnens situation. Det räcker inte att vi uppfostrar barn till väl fungerande vuxna. Barndomen har ett värde i sig! Jag vill att den ekonomiska tryggheten för barnfamiljer ska vara stor särskilt måste villkoren förbättras för de ensamstående. Det är den grupp som enligt alla undersökningar har kommit sämst ur 90-talets krisår. Under de närmaste åren måste därför mycket kraft läggas på att förbättra villkoren för denna grupp. Det är också viktigt att vi fortsätter att bygga ut föräldraförsäkringen och gör den mer flexibel för att på så sätt förenkla för föräldrarna och ge dem mer tid med sina barn. Jag tror att det minskar stressen, både för föräldrarna och för barnen. Kommittén Välfärdsbokslutets rapport Barns och ungdomars välfärd visar att svenska barn i allmänhet mår bra och det är något vi skall vara tacksamma för. Bokslutets författare frågade barn och ungdomar själva hur de upplever sin vardag; med allt ifrån bekymmer i skolan till relationer till föräldrarna och deras egen ekonomi. De flesta tycker att de har det rätt hyggligt. Men undersökningen visar också att det finns skillnader mellan barn från olika samhällsgrupper. Det är framför allt ensamståendes barn, barn med utrikes födda föräldrar och barn i arbetarhem som har problem. Vi kan tydligt se att det finns klasskillnader i barns välfärd. Enligt Rädda Barnens siffror lever så många som 18 procent av barnen här i Göteborg i fattiga familjer. Rapporten visar att var tredje 10 18-åring har flera gånger i veckan huvudvärk, magont eller sömnsvårigheter. Det är också vanligt att de känner sig ledsna eller nere och att de är stressade. Att det finns så många barn som mår dåligt i vårt land är ett fattigdomsbevis i sig. Det får vi som vuxna inte acceptera. Barnperspektivet måste fram innan beslut fattas på alla nivåer i samhället. Andra viktiga förtroendefrågor är: Vid sjukdom och ohälsa har vi rätt till snabb och effektiv vård av hög kvalitet. Vården ska vara tillgänglig för alla på lika villkor. Blir man sjuk ska man också veta att man skyddas ekonomiskt av en hållbar sjukförsäkring. Ingen av oss kan acceptera den hälsoutveckling vi ser, den drabbar främst enskilda och deras familjer. Men den drabbar också samhället i form av ökade kostnader och minskad möjlighet att erbjuda service och tjänster. Vi behöver våra gemensamma resurser till viktiga välfärdsreformer inte till att finansiera mänskligt lidande. Därför har regeringen inlett ett brett arbete för att förbättra såväl det förebyggande som det rehabiliterande arbetet. Men vi skall heller inte sticka under stol med att vi behöver påverka attityder och värderingar för att påverka utvecklingen på enskilda arbetsplatser. Därför är detta inte enbart en regerings- eller riksdagsfråga utan den måste drivas i samverkan mellan arbetsgivare, arbetstagare, politiker, enskilda individer och organisationer. Många måste känna att det goda arbetet ger mångfalt igen, såväl mänskligt som socialt och ekonomiskt. Ett viktigt strategiskt beslut som har minskat fattigdomen i Sverige är den allmänna pensionen. Trots detta bekymrar sig många över att pensionen är för låg eller att den framtida pensionen inte ska räcka till. Allt fler oroar sig också för att inte få den hjälp och vård man behöver som gammal. Även om vården i sig är bra, känner många en osäkerhet om vilken vård och omsorg de har rätt till och vilka avgifter man ska betala. För många pensionärer är kostnader för bostad I. Thalén 9

och läkemedel tunga kontantutgifter som skapar denna oro. Därför har ekonomiska förbättringar för pensionärer riktats till särskilda områden. Ett sådant beslut är maxtaxa och förbehållsbelopp inom äldreomsorgen. Ett annat är att samverkan mellan kommuner och landsting måste bygga på den enskildes val och rätt. Det gäller framför allt de äldsta och de som behöver särskilt boende och annat stöd. Jag vill att den enskilde ska få mycket större möjligheter att bestämma över den hjälp man behöver. Genom gemensamma pensionssystem har vi i de flesta av EU:s länder lyckats få bort fattigdomen bland äldre. De flesta äldre får i ekonomisk mening en värdig ålderdom. De kan unna sig saker, de kan resa och uppleva, de kan ta upp gamla intressen och stötta sina barn och barnbarn. De kan vara en aktiv del av samhället. Men framför allt, i Skandinavien är det få äldre som tvingas leva på annat försörjningsstöd. Jag deltog nyligen i en stor konferens i Kanada med ett tema som liknande det för dagens konferens. Det kanadensiska välfärdssystemet är inte helt olikt det svenska och vi skrev nyligen under en ny konvention mellan de båda länderna på socialförsäkringsområdet. Vid konferensen deltog forskare och praktiker på området. Det fanns en bred enighet om att uppgiften att bekämpa fattigdomen kräver åtgärder på alla nivåer i samhället. Det handlar om att skapa förutsättningar för alla som lever i vårt land att vara delaktiga i samhället. Att kunna påverka sin situation. Som välfärdsbokslutet pekade på, vet vi fortfarande för lite om hur de organisationsförändringar som har lett fram till det samhälle vi har i dag påverkar barn och gamla. Därför måste vi satsa på och ta tillvara den forskning som görs på området. Och inte mindre viktigt vi måste se till att resultaten av forskningen förs ut till dem som möter och arbetar med människorna i sitt dagliga arbete och se till att deras arbete kan bygga på vetenskapliga och tillförlitliga metoder. Hur skall vi då bära oss åt för att förebygga risker för fattigdom och minska de klyftor vi har i dag? Jag har inget enkelt svar på alla frågor, men vill ändå visa på några viktiga principer skatt omfördelar mellan individer, grupper och över livet generella inkomstrelaterade system behövs därför att de underlättar människors vilja till arbete tillgång till bildning och utbildning på hög nivå och till alla grupper inte bara för att kunna försörja sig i sitt yrke utan också för att kunna delta i samhällsdebatten och påverka demokratiskt slå vakt om det demokratiska beslutsfattandet, därför att det ger oss öppenhet och mångfald som ökar rättvisan i sig slå vakt om fri- och rättigheter inte minst för barn, som har egna rättigheter och ett särskilt skyddsvärde Jag inser att detta väcker många frågor hur vi i praktiken skall förhålla oss till olika vägval. Det är inte enkelt det är sant. Men vem har påstått att det skulle vara enkelt. En väg vore att systematiskt, som i Kanada samverka mellan forskare, politiker och praktiker för att finna dels den kunskap vi behöver, dels bra sätt att lösa upp de hinder som finns, för att människor skall kunna leva efter sina bästa stämningars längtan. 10 Inledningsanförande

Fattigdom nu och då, här och där Professor Björn Halleröd Sociologiska institutionen, Umeå universitet Den eviga fattigdomen Fattigdomen är människans ständiga följeslagare och gissel, en plåga för den drabbade, ett dåligt samvete och en orsak till frukten för den rike. I vissa fall är dock fattigdom inte att betrakta som ett problem, utan snarare som ett ideal. Att frivilligt vända girighet och habegär ryggen till förmån för ett liv i asketism och ytterst små omständigheter kan ge både själslig rikedom och respekt. Att självvald fattigdom inte är att betrakta som ett problem kan synas självklart. Ett evigt problem i diskussionen kring fattigdom är dock att avgöra vad som är ett uttryck för fria val och vad som är en konsekvens av tvingande omständigheter. Ett annat sätt att uttrycka det är i vilken mån individen själv är ansvarig för sin fattigdom och i vilken mån någon annan bör ta ansvar för att individen befrias från sin fattigdom. Att ansvarsfrågan är central beror i sin tur på att fattigdom i grunden är ett oacceptabelt förhållande. Säger vi att en person är fattig, och att personen själv inte kan lastas för denna omständighet och inte heller förmår att av egen kraft ta sig ur situationen, så implicerar det att någon form av åtgärd bör vidtas. Att ett svältande barn i ett förött land behöver hjälp är för de flesta av oss givet. Men hur skall vi se på den arbetslöse som straffat ut sig från arbetsmarknaden genom att ständigt missköta de jobb han tidigare erbjudits? Hur skall vi se på dem som borde klara sig på sin inkomst men som inte gör det på grund av att fel sorts konsumtion prioriteras? Går vi tillbaka ett par hundra år i tiden var de fattiga betraktade som en tämligen homogen skara individer, de fattiga var de obemedlade, de som inte ägde land eller annan egendom, det vill säga en betydande del av befolkningen. Den framväxande arbetarklassen, proletariatet, var per definition fattig. Under senare delen av 1800-talet började dock en differentiering inom arbetarklassen att dokumenteras. I bräschen gick den brittiske journalisten Henry Mayhew som påvisade att det fanns arbetare som klarade sin försörjning på ett acceptabelt sätt samtidigt som fattigdomen och den rena misären var utbredd. Mayhew såg strukturella orsaker till detta tillstånd samtidigt som de mer välmående arbetarna utgjorde exempel på att situationen kunde förbättras även för de fattiga. Den dominerande tolkningen av differentieringen inom arbetarklassen blev dock en individualisering av fattigdomens orsaker. Om alla arbetare bara betedde sig på samma sätt som de mer välmående så skulle fattigdomsproblemet lösas. Om det nu fanns en tydlig differentiering av försörjningsförmågan bland de obemedlade, hur stor andel var då fattiga? Under senare delen av 1800- talet hävdades det från företrädare för den spirande arbetarrörelsen att en fjärdedel av Londons arbetare levde i djupaste misär. Nonsens menade Charles Booth som för att bevisa sin ståndpunkt genomförde en storskalig undersökning av fattigdomens omfattning i 1880-talet London. Tanken från början var att beräkna en inkomstnorm som skulle tjäna som fattigdomsstreck. Hushåll med inkomster under normen skulle betraktas som fattiga. I praktiken kom dock undersökningen att baseras på de direkta observationer som intervjuarna gjorde vid sina hembesök i samband med att data samlades in. Till sin förvåning kunde Booth B. Halleröd 11

dra slutsatsen att inte en fjärdedel utan en tredjedel av Londons arbetare levde i fattigdom. Ett problem som hänfördes till att det fanns ett överskott av arbetskraft som i enlighet med tidens malthusianska anda borde elimineras via deportation till kolonierna. År 1899 genomförde Seebohm Rowntree den första riktigt systematiska fattigdomsstudien vars resultat kom att publiceras i boken Poverty; A Study of Town Life (1902). Rowntree genomförde sin studie i York där han på sedvanligt sätt lät undersöka samtliga arbetarklasshushåll (vilket var hushåll utan tjänstefolk). En ambition hos Rowntree var att mäta fattigdom på ett sätt som gjorde att individualistiska förklaringar till fattigdom kunde tillbakavisas och att resultaten därigenom kunde användas som argument för åtgärder mot fattigdom. En noggrann budgetberäkning gjordes därför för att utröna den minimala inkomst som behövdes för att uppnå en lägsta möjliga levnadsstandard. Rowntree lät beräkna vilket näringsintag som var nödvändigt för att upprätthålla den fysiska förmågan. Han kontrollerade sedan vilka livsmedel som krävdes för att motsvara detta näringsbehov. Den minsta möjliga kostnad för dessa livsmedel kom sedan att utgöra en komponent av budgetberäkningen. På samma sätt beräknades kostnader för kläder, bränsle och bostad, och tillsammans angav utgiftsposterna det så kallade fattigdomsstrecket, det vill säga den minimiinkomst som krävs för att undvika fattigdom. Bland arbetarna i York var det drygt 15 procent som föll under fattigdomsstrecket och som därmed hamnade i den kategori som Rowntree benämnde primärt fattiga. I samband med att intervjuarna gjorde sina hembesök framstod det dock med all tydlighet att många fler än de primärt fattiga levde i en situation som inte kunde beskrivas som annat än yttersta fattigdom. Ytterligare 28 procent av arbetarna kom därför att betraktas som sekundärt fattiga. Genom att använda sig av en extremt strikt budgetnorm hoppades Rowntree att hans undersökning skulle resultera i ett oomtvistligt bevis för att de primärt fattiga var fattiga för att de inte hade tillräckligt med ekonomiska resurser, inte för att de använde sina pengar på fel sätt. Naturligtvis blev det inte så, kritikerna menade att Rowntrees fattigdomsstreck var allt för generöst och Rowntree själv var ganska vag i sin strävan att ge strukturella förklaringar till fattigdomen, speciellt gäller det de sekundärt fattiga. Det bör dock framhållas att Rowntree inte avstod från att söka sådana förklaringar (Veit-Wilson 1987). Att drygt 40 procent av arbetarna var antingen primärt eller sekundärt fattiga innebar dock inte att knappt 60 procent klarade sig undan fattigdomen. Rowntree framhöll att det fanns en dynamik i fattigdomens utbredning som var relaterad till människors olika livsfaser vilket han åskådliggjorde i en berömd figur (se Figur 1). De flesta obemedlade började sina liv i fattigdom eftersom de ofta var ett av flera syskon vilket innebar att föräldrarnas försörjningsbörda var stor. När familjens barn kunde börja bidra med försörjning förbättrades situation och de flesta fick det ganska hyggligt när de lämnade föräldrahushållet och endast behövde försörja sig själv. Familjebildning och försörjningsansvar för egna barn förpassade åter arbetaren till fattigdom. Efter det att de egna barnen lämnat hemmet återstod några år med relativt goda inkomster och liten försörjningsbörda innan ålderdomen innebar att inkomsterna minskade och livet slutade oftast på samma sätt som det börjat i djup fattigdom. Rowntrees studie och mottagandet av densamma lyfter fram de flesta centrala aspekterna i fattigdomsforskningen. För det första gäller det fattigdomens orsaker. Är det individens beteende eller samhällets strukturer som genererar fattigdom. Den andra aspekten handlar om gränsen mellan fattigdom och, om inte rikedom, så åtminstone icke-fattigdom. Genom ett extremt snålt tilltaget fattigdomsstreck hoppades Rowntree finna en inkomstnivå under vilken det var omöjligt att undfly fattigdomen. Att hans ambition, åtminstone implicit, var att finna ett objektivt fattigdomsstreck visas av att han försökte finna en gräns under vilken den fysiska förmågan inte längre kunde upprätthållas. Här kan man säga att Rowntree misslyckades. Dels accepterade inte alla hans fattigdomsgräns utan ansåg att den var allt för generös, dels bäddade Rowntree för detta själv eftersom 12 Fattigdom nu och då, här och där

Giftermål Barnen får inkomst Barnen gifter sig och lämnar hemmet Primär Fattigdomslinje Pension Ålder 0 5 10 15 20 25 30 35 40 45 50 55 60 65 70 Figur 1. Fattigdomens dynamik enligt Rowntree. Källa: Rowntree 1902. han i sin budgetberäkning inkluderade utgifter för te och för brevporto. Varken te eller brevporto kan antas ha en direkt koppling till den fysiska förmågan. Vad detta visade var i stället att man måste ta hänsyn till de sociala konventioner som människor förväntas att leva upp till, eller med ett annat sätt att uttrycka sig: fattigdom måste förstås i relation till samhälleliga konventioner. Det faktum att Rowntree använde sig av sekundär fattigdom är ytterligare ett bevis för detta. Det gick helt enkelt inte att helt ignorera det faktum att många med inkomster över gränsen för primär fattigdom ändå levde i yttersta misär sett i relation till vad som var acceptabelt i det sena 1800-talets England. För det tredje visade Rowntree att sättet att operationalisera begreppet fattigdom spelade en avgörande roll för resultatet. Primär fattigdom baserades på det som senare har kallats en indirekt observation (Ringen 1985; Ringen 1988). Det betyder att det är de ekonomiska resurser hushållet förfogar över som observeras, inte den faktiska levnadsstandarden i form av konsumtion av varor och tjänster som dessa resurser ger upphov till. Inte heller ser man till det faktum att dessa resurser inte med nödvändighet fördelas lika bland hushållsmedlemmarna (Nyman 2002; Pahl 1994; Pahl 1989). Men det är ju just levnadsstandarden som är intressant, inte i första hand tillgången till pengar. Sekundär fattigdom baserades just på observation av den faktiska levnadsstandarden och är därför att betrakta som en direkt observation av fattigdom (Ringen 1985; Ringen 1988). En viktig orsak till att det fanns betydligt fler sekundärt fattiga än primärt fattiga var bland annat att det saknades kunskap om hur man fick tag i näringsriktiga livsmedel till lägsta möjliga pris och hur man tillagade på det mest effektiva sättet. Dessutom var det naturligtvis så att människor prioriterade annan konsumtion trots att den inte lika effektivt bidrog till den fysiska effektiviteten. Därmed är kopplingen mellan sättet att mäta fattigdom och diskussionen om fattigdomens orsaker uppenbar. Om de fattiga är fattiga på grund av att de väljer att konsumera onyttigheter är då inte fattigdomen självförvållad. En fjärde aspekt som Rowntree lyfter fram är att fattigdom bör ses ur ett dynamiskt perspektiv. Den som är fattig är inte fattig för evigt och den som inte är fattig kan mycket väl bli det. Längden på den period som fattigdomen omfattar är också av avgörande betydelse för dess konsekvenser. Rowntree gjorde ytterligare två studier av fattigdomen i York. Den andra genomfördes 1936 och den tredje 1950 (Rowntree 1942; Rowntree and Lavers 1951). Båda dessa begränsades till indirekta observationer av fattigdom och i förhållande till 1899 års undersökning tillämpades ett något mer generöst fattigdomsstreck. Rowntree motiverade detta med att den tidigare gränsen avsåg att mäta vad som behövdes för att överleva medan den reviderade normen sågs som ett minimum för vad som behövdes för att leva. I 1950 års undersökning användes samma fattigdomsstreck som år 1936 och endast två procent av arbetarna klassades som B. Halleröd 13

fattiga. På basis av denna undersökning drog många slutsatsen att fattigdomen i praktiken var avskaffad. Det mest fascinerande, eller kanske mer korrekt skrämmande, med att läsa Rowntrees böcker, och för den delen även Charles Booth, är deras aktualitet. De mönster som de finner går i vissa väsentliga delar igen i dagens samhälle. Rowntrees diskussion om fysisk förmåga kan kännas obsolet och försöket att finna en given gräns för när denna förmåga är hotad är förmodligen ett hopplöst företag. Inte desto mindre är de samband mellan fattigdom, ohälsa och dödlighet, som Rowntree fann vid det förra sekelskiftet bestående än i dag. Både Booth och Rowntree kartlade sina respektive städer, London och York, på basis av fattigdomens omfattning. Rowntree delade in Yorks befolkning i tre kategorier beroende på var i staden de bodde. Första kategorien var det fattigaste området, kategori två utgjordes av mellan-arbetarklass och den tredje var högre-arbetarklass (Rowntree 1902:205). Figur 2 nedan visar dödlighet för olika befolkningskategorier fördelat efter denna indelning (för dödlighet bland barn under ett år jämförs även hushåll som har tjänstefolk och som därför inte räknades till arbetarklassen). Både bland barnen och i den totala befolkningen fanns betydande skillnader i dödlighet. Barnadödligheten var naturligtvis med våra mått mätt extremet hög i alla klasser. I hushåll med tjänstefolk dog vart tionde barn före ett års ålder. Bland dem som bodde i Yorks allra fattigaste områden dog vart fjärde barn. En viktig orsak till barnadödligheten stod att finna i sanitära olägenheter. Dysenteri och diarré var de vanligaste dödsorsakerna följt av lunginflammation och bronkit samt av konvulsioner till vilket bland annat räknas otillräckligt födointag. Det var inte bara bland barn utan även bland vuxna som det fanns stora olikheter i dödlighet. Ingen standardisering för skillnader i ålderssammansättning mellan de olika områdena har gjorts. Om så hade varit fallet hade differenserna mellan områdena framstått som betydligt större. Trots det visar en enkel jämförelse mellan antalet dödsfall på påfallande skillnader. Rowntree är noga med att framhålla allt det lidande som ligger bakom siffrorna och han citerar Lord Playfair The record of deaths only register, as it were, the wrecks which strew the shore, but it gives no account of the vessels which are tossed in the billows of sickness, stranded and maimed, as Dödlighet bland barn under 1 år (antal dödsfall per 1000 födda) Antal döda per 1000 invånare, alla åldrar Fattigaste Mellan arbetarklass Högre arbetarklass Fattigaste Mellan arbetarklass Högre arbetarklass Hushåll med tjänstefolk 0 50 100 150 200 250 300 0 5 10 15 20 25 30 Antal döda Antal döda Figur 2. Dödlighet per 1000 individer bland barn under ett år och i den totala befolkningen i York år 1899. Källa: Rowntree 1902:208. 14 Fattigdom nu och då, här och där

they often are, by the the effects of recurrent storms (Rowntree 1902: 205). I dagens samhälle är naturligtvis barnadödlighet mycket lägre och medellivslängden har ökat dramatiskt. Trots det består de relativa skillnaderna mellan sociala och ekonomiska klasser. Bland barn antas familjens sociala ställning förklara 20 40 procent av variationen i ohälsa (Socialstyrelsen 2001). Ett intressant exempel på de sociala strukturernas beständighet ges i Figur 3. I Booths bok finns en karta över London där olika områden färglagts beroende på fattigdomens omfattning. År 2000 publicerades en digitaliserad version av kartan tillsammans med en karta av fattigdomens fördelning i dagens London samt en karta över dödligheten. Trots att det gått mer än 100 år sedan Booths studie är de tre kartorna förbluffande lika. Fattigdomens spatiala utbredning har knappast förändrats alls och överdödligheten följer i fattigdomens spår. Även om det alltid kan sägas att fattigdomens utbredning och konsekvenser var värre förr så kan det fortfarande hävdas att fattigdom och social utslagning även i dag är en fråga om liv och död. Fattigdom i välfärdsstaten Under efterkrigstidens ekonomiska boom förde frågan om de fattiga en tynande tillvaro. På 1960-talet aktualiserades dock frågan på nytt. I USA var det Michael Harrington som med sin bok The Other America (1963) som lyfte upp frågan samtidigt som Peter Townsend var en av dem som återförde frågan på dagordningen i Storbritannien. I Sverige bidrog inte minst Gunnar Inghe med sin bok De fattiga i folkhemmet (1960) och senare, tillsammans med Fattigdomsindex (Booth, 1896) Lägst (rikast) Högst (fattigast) Fattigdomsindex (1991 konsensus) Lägst (rikast) Högst (fattigast) Standardiserat mortalitetsratio för dödsfall av alla orsaker 29 90 90 105 105 112 112 120 120 146 Figur 3. Londons fattigdom 1896 (överst) och 1991 (mitten) och dödlighet på 1990-talet (nederst). Det ofärgade området i mitten på kartan utgörs av cityområdet som inte undersöktes av Booth. Källa: Dorling et al. 2000. B. Halleröd 15

Maj-Britt Inghe, Den ofärdiga välfärden (1968) med att lyfta frågan. En viktig konsekvens av att diskussionen tog fart var i Sverige genomförandet av låginkomstutredningen och som en förlängning av denna satsningarna på omfattande levnadsnivåundersökningar (både Levnadsnivåundersöknigen (LNU) och något senare Undersökning av levnadsförhållanden (ULF)). Det bör dock påpekas att diskussionen i Sverige i mindre utsträckning än i många andra länder kom att handla explicit om de fattiga. I stället rörde den övergripande frågan om ojämlikhet i sig och fattigdomsproblemet skulle lösas som en konsekvens av ökad jämlikhet. Så var dock inte fallet i USA där President Johnson förklarade krig mot fattigdomen. Ett viktigt steg i detta krig var att uppskatta fattigdomens omfattning något som i sin tur krävde en operationaliserbar definition. En sådan presenterades år 1965 av Mollie Orshansky (1965) som utifrån budgetberäkningar av samma typ som Rowntree introducerat vid sekelskiftet. Till stor del byggde Orshansky på beräkningar gjorda av det amerikanska jordbruksdepartementet under 1930-talet. 1 Det amerikanska fattigdomsstrecket bestämdes slutligen av politiska instanser till 3 000 dollar per år för en familj med två vuxna och två barn. År 1999 låg strecket vid 17 028 dollar. Det är dock inte fråga om att normen har gjorts mer generös över tid. Höjningen beror nästan enbart på anpassning till penningvärdets försämring och 17 028 dollar motsvarar 3 128 dollar i 1963 år penningvärde. De fattiga i dagens USA lever alltså på samma nivå som de fattiga på 1960-talet trots att amerikanen i genomsnitt har blivit betydligt rikare. Avståndet mellan den fattige och medelamerikanen har alltså vuxit. Fördelen med att hålla fast vid ett fast, och därmed över tid absolut, fattigdomsstreck är naturligtvis att jämförelser av förändring lätt låter sig göras. Figur 4 visar andel fattiga amerikaner från 1959 och fram till och med år 2000. Det mest slående är att efter en betydande minskning i början av 1960-talet har andelen fat-tiga i USA med vissa variationer legat kvar kring 13 14 procent. Detta alltså trots att fattigdomsstrecket inte förändrats över tid. Det krig som startades mot fattigdomen har i USA aldrig kunnat avslutas på ett segerrikt sätt. 25 procent 20 15 10 5 0 1959 65 71 77 83 89 95 62 68 74 80 86 92 98 Figur 4. Andelen amerikaner med inkomster under det officiella amerikanska fattigdomsstrecket åren 1959 till 2000. Källa: U.S Census Bureau 2002. Till skillnad från USA kom diskussionen i Storbritannien att handla om att fattigdom måste ses som ett relativt fenomen. Att vara fattig handlar inte i första hand om att nå upp till en specifik inkomstnivå för att på så sätt kunna konsumera ett minimum av varor och tjänster. Fattigdom handlar i stället om att vara utestängd från den allmänna livsstil som råder i samhället. Den som främst företrädde denna hållning var Peter Townsend (1979). Individer, familjer och grupper i befolkningen kan betraktas som fattiga när de saknar resurser att ha den diet, delta i aktiviteter och ha den levnads- 1 Det amerikanska jordbruksdepartementet var tidigt ute med att budgetkalkyler och var en av de källor som Rowntree använde sig av inför studien i York 1899. 16 Fattigdom nu och då, här och där

nivå och de bekvämligheter som är brukligt, eller åtminstone allmänt påkallade och socialt accepterade i det samhälle de tillhör. Deras resurser är så mycket mindre än de som genomsnittliga individer eller hushåll förfogar över att de som en följd därav utestängs från den allmänna livsstilen, vanor och aktiviteter (Townsend 1979:31). För att avgöra om någon är utestängd från den allmänna livsstilen så krävs information om densamma. Townsend försökte skaffa sig sådan information via surveyundersökningar där ett stort antal frågor om den allmänna livsstilen ställdes. Dessa användes sedan för att beräkna ett fattigdomsstreck. Sättet på vilket detta gjordes lämnar dock en hel del övrigt att önska vad gäller både teoretisk och metodologisk stringens vilket har påtalats vid ett flertal tillfällen (Halleröd 1991; Piachaud 1981; Ringen 1985; Ringen 1988). Trots det har Townsends arbete spelat en central roll för utvecklandet av direkta mått av fattigdom. I såväl europeisk och amerikansk forskning som forskning i tredje världen har på senare tid den så kallade konsensuella metoden för att studera fattigdom börjat att tillämpas. Metoden introducerades av Mack and Lansley i boken Poor Britain (1985). Tanken bakom metoden är att först insamla information om konsumtionspreferenser för att sedan relatera dessa till ett faktiskt konsumtionsbeteende. Konkret tas utgångspunkten från en lista över varor och tjänster där det först tas reda på i vilken grad dessa betraktas som nödvändiga och som något som alla borde ha råd med. I det andra steget frågas vilka av varorna och tjänsterna som faktisk konsumeras. För det som inte konsumeras frågas om detta beror på val eller brist på pengar. Informationen om konsumtion och avsaknad av densamma används för att konstruera ett sammanfattande mått på fattigdom. Det har med tiden utvecklats olika metoder för att uppnå detta, grundelementen är dock desamma oavsett vilken strategi som använts (Gordon 1997; Halleröd 1995b; Halleröd 1998; Muffels, Berghman and Dirven 1992; Nolan and Whelan 1996). 2 Syftet med metoden är att få ett direkt mått på fattigdom som dels är relativt i förhållande till den allmänna livsstilen, dels i viss mån tar hänsyn till om avsaknad av konsumtion beror på bristande ekonomiska resurser eller om det är utfall av ett frivilligt val. Det går naturligtvis alltid att diskutera huruvida dessa mål uppfylls på ett tillfredsställande sätt (Halleröd 1995b). Tre uppenbara fördelar finns dock. För det första studeras vad människor faktiskt kan konsumera, inte vad de hypotetiskt skulle kunna konsumera. För det andra uppnås målet att få ett relativt mått genom att individens faktiska konsumtion relateras till de preferenser som råder i samhället. För det tredje är måttet baserat på individens konsumtion. Något antagande om fördelning inom hushållet behöver därför inte göras. Den konsensuella metoden har använts i en mängd olika länder och det finns i dagsläget stora möjligheter till internationella jämförelser. Detta är något som metoden lämpar sig ytterligt väl för då betydelsen av kulturella variationer för graden av utanförskap är något som tas hänsyn till. Tabellen nedan är hämtad från en jämförelse mellan Sverige och Storbritannien. Listan över varor och tjänster som använts i de båda länderna ser delvis olika ut vilket är en effekt av att konsumtionsmönstret de facto inte är lika i de båda länderna. Hälften av indikatorerna var dock identiska och det är dessa som visas i tabellen nedan. Det finns intressanta skillnader i preferensmönstret i de båda länderna, skillnader som åtminstone bekräftar mina fördomar. Svenskar betonar vikten av telefon, TV, och tvättmaskin medan britterna i större utsträckning vill träffa andra människor och ha kul. Poängen i sammanhanget är att den som inte har råd med TV är mer utestängd från den allmänna livsstilen i Sverige än i Storbritannien medan det omvända gäller för den som inte har råd att gå ut och roa sig var fjortonde dag. Metoden gör det möjligt att ta hänsyn till denna typ av skillnader vid jämförelser mellan länder och vid jämförelse över tid inom enskilda länder. 2 I republiken Irland utgör den konsensuella metoden en viktig komponent i det av regeringen sanktionerade sättet att mäta fattigdom vilket i sin tur är den standard mot vilken regeringens mål att minska fattigdomen skall utvärderas. B. Halleröd 17

Tabell 1: Andel av den svenska och brittiska befolkningen (åldern 20 till 74) som betraktar konsumtionsartiklar som nödvändiga samt andel av befolkningen som inte har råd med konsumtion (Sverige n=793, Storbritannien n=1551) Konsumtionsartiklar Nödvändiga, något som Skulle vilja ha alla borde ha råd med men har inte råd Sverige GB Sverige GB Telefon 95,8 55,2 0,9 7,1 Hemförsäkring 95,7 88,7 1,1 9,8 Tvättmaskin 92,8 74,0 2,9 3,2 Modern bostad (Bad/dusch. WC, centralvärme, ugn och kylskåp)* 84,4 85,8 1,5 2,7 Nya, inte andrahandskläder 73,8 65,5 7,0 3,6 En hobby eller fritidsaktivitet 73,8 67,5 5,8 6,9 TV 70,0 56,2 0,8 0,6 Presenter till familj och vänner någon gång om året 70,1 67,0 1,4 5,1 En veckas semester utanför hemmet per år 54,4 54,8 16,2 20,8 Bil 46,7 27,3 6,9 16,7 Festligheter vid speciella tillfällen 44,0 73,2 5,4 3,9 Finkläder för speciella tillfällen 44,1 54,0 3,8 7,8 Spara minst 500 SEK ( 10) varje månad 28,9 67,8 31,2 28,4 En festlig måltid en gång i veckan 24,6 63,3 6,3 5,9 Bjuda hem vänner och bekanta en gång i månaden 23,1 36,8 13,1 10,0 Gå ut och roa sig en gång var fjortonde dag 18,4 41,4 14,7 14,1 Diskmaskin 11,7 4,4 11,5 18,4 Video 6,6 12,8 7,5 9,5 * Baseras i det brittiska fallet på fyra olika delfrågor. Källa: Halleröd 1998. I den svenska forskningen och debatten har fokus, som nämnts tidigare, varit inriktad mot ojämlikhet och välfärdens övergripande fördelning snarare än mot situationen för de allra sämst ställda. Åtminstone måste det konstateras att debatten före 1980-talet sällan fördes i termer av fattigdom även om det naturligtvis fanns undantag (till exempel Korpi 1971). När fattigdom explicit har diskuterats har utgångspunkten ofta tagits i socialbidragstagandet (eller dess föregångare socialhjälp och fattighjälp). Inghes studier av fattiga i folkhemmet tog exempelvis sin utgångspunkt i socialhjälpstagare i Stockholm (Inghe 1960). Nu var det inte Inghes ambition att räkna antalet fattiga eller att förklara hur fattigdomen är distribuerad i befolkningen. Han ville snarare förstå varför vissa individer blev helt marginaliserade samtidigt som andra inte blev det. För Inghe var en viktig förklaring till detta att så kallade riskladdade konstellationer uppstod, det var inte en enskild faktor som kunde förklara individers utslagning utan en kombination av orsaker som ofta skapade det vi i dag kallar för onda cirklar. Om vi skall uttala oss om fattigdomens utbredning är dock socialbidragstagandet en bristfällig indikator eftersom bidragstagandets omfattning inte bara beror på behovet av bidrag utan också viljan att ge. Mindre generös bidragsgivning leder till att färre får socialbidrag vilket i sin tur rimligen leder till att förekomsten av försörjningsproblem ökar trots att bidragstagandet kanske minskar. 18 Fattigdom nu och då, här och där

Det finns i Sverige inte något officiellt vedertaget fattigdomsstreck motsvarande det amerikanska. Många undersökningar har dock utgått från socialbidragsnormen för att skatta hur stor del av befolkningen som har årsinkomster som är lägre än denna. Ett problem i det sammanhanget är att boendekostnader inte ingår i normen och att denna kostnadskomponent måste skattas på ett eller annat sätt (Gustafsson 1984; Halleröd 1995a). Dessutom har ju socialbidragsnormen gjorts mer restriktiv under 1990-talet genom att ytterligare ett antal komponenter inte längre utgör bas för normberäkningen. Ett enklare sätt att indirekt skatta fattigdomens omfattning är den mer eller mindre officiella EU-metoden. Enligt den utgörs de fattiga av dem som har en inkomst under en viss fraktion, vanligen 50 procent, av medianinkomsten (eller ibland medelinkomsten) i sitt land. Det betyder för det första att fattigdomsstrecket är relativt och att fattigdomen inte går att utrota med mindre än att inkomsterna fördelas på ett betydligt jämnare sätt. Detta är en avgörande skillnad i förhållande till det amerikanska sättet att se på fattigdom såsom det avspeglas i det amerikanska fattigdomsstrecket. I USA kan fattigdomen enligt den officiella definitionen i princip avskaffas via ekonomisk tillväxt utan att någon som helst minskning av ojämlikheten äger rum. Olika sätt att mäta olika resultat Spelar det någon roll vilken definition av fattigdom som används och vilken metod som tillämpas? Ja det gör det. Flera undersökningar visar att sättet att mäta fattigdom har en avgörande betydelse för vilka individer som i slutändan kategoriseras som fattiga (Halleröd 1991; Halleröd 1995b; Halleröd 2000b). Nedan presenteras tre olika sätt att mäta fattigdom utifrån 1998 års ULF-undersökning. Undersökningspopulationen utgörs av personer i åldern 20 till 74 år och består av 4 710 individer. Personer som delar hushåll med sina föräldrar har uteslutits från analyserna. Orsaken till det är att det är omöjligt att beräkna en rimlig disponibel inkomst för dessa eftersom de i den svenska statistiken räknas som eget hushåll. Exempelvis kommer studenter som bor i föräldrahushållet att räknas som eget hushåll, ett hushåll som med stor sannolikhet har mycket låg inkomst (Halleröd 2000b). I första kategorin ingår de som någon gång under året mottagit socialbidrag. I undersökningspopulationen var det 5,5 procent som återfanns i denna grupp. I den andra gruppen återfinns de som lever i hushåll som har en ekvivalent disponibel årsinkomst som är mindre än 60 procent av medianinkomsten för samtliga hushåll. Gruppen omfattar 9,9 procent av populationen. 3 I den tredje gruppen finns de tio procent som enligt den konsensuella metoden har den lägsta konsumtionsstandarden. Ytterligare information om hur denna beräkning gått till finns bland annat i (Halleröd 1994; Halleröd 1995b). Om överlappningen mellan de tre sätten att mäta fattigdom var perfekt så skulle alla socialbidragstagare vara inkomstfattiga samtidigt som alla inkomstfattiga skulle vara konsensuellt fattiga. Givet detta så skulle andelen icke-fattiga vara 90 procent av befolkningen. Tabell 2 visar att vi är ganska långt från det perfekta tillståndet. Nästan 19 procent är fattiga enligt minst ett sätt att räkna. Samtidigt är det bara lite drygt en procent som är fattiga enligt alla tre sätten att räkna. Den största överlappningen finns mellan socialbidragstagande och konsensuell fattigdom. Knappt tre och en halv procent återfinns i båda dessa grupper (2,2 + 1,1). Inkomstfattigdom är den kategori som är mest unik i förhållande till de övriga två. Nästan sju procent är enbart inkomstfattiga. Det bör dock påpekas att överlappning mellan socialbidragstagare och inkomstfattiga minskas något av själva socialbidragstagandet. En del socialbidragstagare hade varit inkomstfattiga om det inte vore för socialbidraget. Samtidigt är det viktigt att hålla i minnet att inkomstfattigdom baseras på den disponibla årsinkomsten. Socialbidragen däremot betalas vanligen ut månadsvis på 3 Om den mer konventionella 50-procentsgränsen används minskar andelen till 5,4 procent. Den enda anledningen till att jag valt att arbeta med 60-procentsgränsen är att den genererar en grupp som storleksmässigt matchar den avgränsning som använts för de konsensuellt fattiga. B. Halleröd 19

Tabell 2. Överlappning mellan olika definitioner av fattigdom i Sverige år 1998. (20 74 år, personer som ingår i föräldrahushållet ingår ej) n = 4 689 Procent av befolkningen Ej fattiga 81,1 Enbart konsensuellt fattiga 5,7 Enbart inkomstfattiga 6,9 Enbart socialbidragstagare 1,3 Konsensuellt fattiga och inkomstfattiga 1,0 Konsensuellt fattiga och socialbidragstagare 2,2 Inkomstfattiga och socialbidragstagare 0,7 Fattiga enligt alla tre definitioner 1,1 basis av den just då aktuella situationen. Det är därför fullt möjligt att en person får socialbidrag under någon eller några månader men under övriga året har relativt goda inkomster. Den bild som ges korresponderar med tidigare analyser av liknande art (Halleröd 2000b) och är inte på något sätt överraskande. Olika operationella definitioner av fattigdom tenderar att i stor utsträckning kategorisera olika människor som fattiga. Frågan är naturligtvis vilken roll det spelar. Alla sätt att dela upp en befolkning i fattiga och ickefattiga är mer eller mindre godtyckliga. Det finns helt enkelt inte en given gräns som på ett objektivt sätt kan användas för en sådan indelning och det är mycket mer rimligt att antal att det finns en mer eller mindre kontinuerlig fördelning av befolkningen från de allra mest välmående till de mest utslagna (Halleröd 1996; 1998; 2000a). Syftet med att avgränsa de fattiga är främst att undersöka om de som befinner sig längst ner i den ekonomiska hierarkin avviker på ett tydligt sätt från övriga befolkningen. Den informationen riskerar att drunkna i undersökningar som ser till variationen i hela befolkningen. Syftet har därmed också en socialpolitisk aspekt, man vill veta om alla är med på välfärdståget eller om de sämst ställda halkar efter på ett oacceptabelt sätt vilket i sin tur skulle visa på behov av speciella åtgärder riktade mot sämst ställda. Att överlappningen mellan olika definitioner av fattigdom är relativt liten kan vara ett uttryck för ett renodlat mätproblem i den meningen att alla som fångas upp av någon definition på ett eller annat sätt är drabbade av fattigdom och dess följder men att det vid varje enskilt tillfälle är mer eller mindre slumpmässigt i vilken kategori de råkar hamna. Om så är fallet så bör alla som på ett eller annat sätt räknas som fattiga dela samma karaktäristika. Att fattigdom och ohälsa hänger ihop har varit känt länge och var ett av de tydligaste resultaten i Rowntrees undersökning av fattigdomen i det sena 1800-talets York (Rowntree 1902). Det är också helt klart så att det i dagens samhälle finns en tydlig koppling mellan det som bland epidemiologer brukas kallas socioekonomisk status samt hälsa och dödlighet (Mackenbach et al. 1997; Shawn et al. 1999). Townsend (1979) såg, som nämnts ovan, fattigdom i termer av social utestängning, de fattiga var på grund av sin fattigdom förhindrade att ta del av den allmänna livsstilen. Det är rimligt att anta att ett sådant utanförskap leder till ensamhet och social isolering. 4 De som är fattiga borde därför i högre grad än andra uppleva ensamhet som ett problem. I Figur 5 visas oddskvoter för risken att subjektivt bedöma sin hälsa som mindre bra, i hög grad ha nedsatt arbetsförmåga samt att känna sig ensam. Data är från den ovan refererade ULFundersökningen. Skattningarna har gjorts med hjälp av logistisk regression och för samtliga estimat gäller att kön och ålder har hållits konstant, det vill säga de resultat som presenteras beror inte på systematiska köns- eller åldersskillnader. Oddsen refererar till de olika kategorier som är redovisade i Tabell 2 och skall tolkas i relation till de ej fattiga. Det betyder att de som är fattiga enligt alla 4 Ett annat möjligt utfall av oförmågan att ta del av den allmänna livsstilen är skapandet av en subkultur, eller fattigdomskultur, något som bland annat diskuterats av Lewis Lewis, Oscar. 1968. A study of slum culture; backgrounds for La vida. New York, Random House. 20 Fattigdom nu och då, här och där

Fattiga enl. alla tre def. Inkomstfattiga och socialbidrag Konsensuellt fattiga och socialbidrag Konsensuellt och inkomstfattiga Enbart socialbidragstagare Enbart inkomstfattiga Ensamhet Nedsatt arbetsförmåga Subjektiv hälsa Enbart konsenuellt fattiga 0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 Oddskvot Figur 5. Oddskvoter för subjektiv ohälsa, nedsatt arbetsförmåga samt upplevd ensamhet bland olika kategorier av fattiga jämfört med ej fattiga bland 20 till 74 åringar (personer boende i föräldrahushållet ingår ej i analysen). tre definitioner löper drygt åtta gånger större risk att vara ensamma jämfört med de ej fattiga. För de enbart inkomstfattiga är oddset något under ett vilket betyder att risken för ensamhet är lägre i denna grupp än bland de ej fattiga. Denna skillnad är dock inte statistiskt signifikant vilket här indikeras av att stapeln är randig. Det första som kan noteras är att de som enbart är inkomstfattiga varken är sjukligare eller ensammare än de ej fattiga. Detsamma gäller med undantag av subjektiv hälsa för dem som enbart får socialbidrag. Bland de konsensuellt fattiga är dock risken för ohälsa, båda indikatorerna, och ensamhet omkring fyra gånger så stor som bland de ej fattiga. Det kan noteras att det finns en signifikant överrisk i alla fall där de konsensuellt fattiga är inblandade med undantag för subjektiv hälsa bland dem som kombinerar konsensuell fattigdom med inkomstfattigdom (detta är dock en mycket liten grupp, se Tabell 2). Speciellt utsatta tycks de vara som kombinerar konsensuell fattigdom med socialbidragstagande samt, naturligtvis, de som kombinerar alla tre typerna av fattigdom. Figur 5 visar på ett tydligt sätt att valet av operationell definition inte är oväsentligt för vilka slutsatser som skall dras. Både fattigdomens orsaker, och dess effekter, ser olika ut beroende på hur vi väljer att mäta fenomenet i fråga. Ett centralt problem är att inkomstfattigdom framstår som det mest problematiska måttet samtidigt som det representerar det helt dominerande sättet att mäta fattigdom. Frågan är naturligtvis varför just B. Halleröd 21

inkomstfattigdom inte hänger samman med negativa hälsoeffekter och ensamhet. Orsaken står med största sannolikhet att finna i diverse mätproblem. För det första finns det problem att definiera det relevanta hushållet vilket var en av anledningarna att personer som bor i föräldrahushållet är uteslutna från analysen. Det är rimligt att tro att det trots det återstår problem att definiera rätt hushåll. För det andra tas ingen hänsyn till hur resurserna delas inom hushållet. För det tredje baseras uppgifterna på taxerade inkomster. Personer som har stora svarta inkomster eller som har möjlighet att på ett kreativt sätt utnyttja de avdragsmöjligheter som skattelagstiftningen erbjuder har rimligen stor sannolikhet att bli klassade som inkomstfattiga. Tillgång till andra typer av resurser kan också spela in, exempelvis sker transfereringar i form av pengar, varor och tjänster mellan olika generationer. Det kan till exempel antas att det är relativt vanligt att föräldrar som har sådana möjligheter hjälper sina barn ekonomiskt. Alltså, resultaten ovan skall inte tolkas som att bristande tillgång på pengar inte spelar någon roll, utan enbart att disponibel inkomst inte alltid är fullödig indikator på den ekonomiska situationen och att det finns speciellt stor anledning att misstänka att detta är fallet bland dem med riktigt låga inkomster (Halleröd 1997). En möjlig förklaring till att det finns ett så tydligt samband mellan konsensuell fattigdom och ohälsa är att ohälsa i sig kan medföra betydande kostnader för läkarvård, mediciner, hjälpmedel och annat. Det betyder i sin tur att det vid en given inkomst finns mindre pengar kvar till att konsumera annat vilket kommer till uttryck i en större avsaknad av konsumtion. Ytterligare en sak värd att notera i Figur 5 är att de som enbart får socialbidrag endast skiljer sig från de ej fattiga vad gäller subjektiv hälsa. I kombination med andra typer av fattigdom uppvisar dock bidragstagarna det förväntade fattigdomsmönstret. En orsak till detta kan vara att de som enbart är bidragstagare är mer tillfälligt fattiga, något som styrks av att de utgivna bidraget under året i denna grupp är cirka 21 000 kronor. För dem som är socialbidragstagare och konsensuellt fattiga är den genomsnittliga bidragssumman omkring 30 000 kronor och bland dem som kombinerar alla tre typer av fattigdom var bidragen i snitt 48 000 kronor. Storleken på socialbidraget beror på två saker, dels behovet, det vill säga hur fattiga de fattiga är, dels bidragstidens längd. Att båda dessa aspekter är centrala för att förstå fattigdomens konsekvenser och dess dynamik är givet. Värt att notera är att det var just dessa två aspekter som Rowntree visade i sin figur över fattigdomens dynamik för etthundra år sedan (se Figur 1). Att förstå fattigdomens orsaker och dess konsekvenser är fortfarande en angelägen uppgift i alla samhällen. För det krävs en fortsatt forskning baserad på en solid empirisk grund. Att veta vad som är orsak och vad som är konsekvens är dock inte alltid så lätt. Analyserna ovan är hämtade från tvärsnittsdata. Utifrån dessa är det omöjligt att avgöra om de fattiga är mer sjukliga på grund av sin fattigdom eller om de är fattiga på grund av sin sjukdom. Det rimliga är att anta att sambandets riktning varierar mellan olika individer. Det kan också tänkas att de förstärker varandra i en så kallad ond cirkel och att de tillsammans med andra faktorer bildar det som Inghe (1960) identifierade som riskladdade konstellationer. Att identifiera samband mellan olika oönskade förhållanden, och först de mekanismer som knyter dem samman, är en av de viktigaste uppgifterna för den framtida forskningen. För socialpolitiken är det en central uppgift att vidta åtgärder som eliminerar sådana samband. Referenser Bureau, U.S. Census. (2002). Historical Poverty Tables. Institute for Research on Poverty. Dorling, Danny, Richard Mitchell, Mary Shaw, Scott Orford, and George Davey Smith (2000). The Ghost of Christmas Past: health effects of poverty in London in 1896 and 1991. British Medical Journal 321: 1547 1551. Gordon, David and Pantazis, Christina. (1997). Breadline Britain in the 1990s. Aldershot: Ashgate Publishing Limited. 22 Fattigdom nu och då, här och där

Gustafsson, Björn. (1984). En bok om fattigdom. Lund: Studentlitteratur. Halleröd, Björn. (1991). Den svenska fattigdomen. Lund: Arkiv. Halleröd, Björn (1994). Poverty in Sweden: A New Approach to Direct Measurement of Consensual Poverty. Umeå: Dept. of Sociology, Umeå University. Halleröd, Björn (1995a). Making Ends Meet: Perception of Poverty in Sweden. Scandinavian Journal of Social Welfare, 4: 174 189. Halleröd, Björn (1995b). The Truly Poor: Indirect and Direct Measurement of Consensual Poverty in Sweden. Journal of European Social Policy 5: 111 129. Halleröd, Björn (1996). Deprivation and Poverty: A Comparative Analysis of Consensual Poverty Sweden and Great Britain. ACTA Sociologica 39: 141 168. Halleröd, Björn (1998). Poor Swedes, Poor Britons: A Comparative Analysis of Relative Deprivation. in Empirical Poverty Research in a Comparative Perspective, edited by H.J. Andreß. Aldershot: Ashgate Publising Ltd. Halleröd, Björn (2000a). Poverty, Inequality and Health. Pp. 165 187 in Breadline Europe, edited by David Gordon and Peter Townsend. Bristol: The Policy Press. Halleröd, Björn (2000b). Socialbidragstagande och fattigdom. in Socialbidrag i forskning och i praktik, edited by Annika Puide. Göteborg: Gothia. Halleröd, Björn (1997). Fattigdom och materiell deprivation: En empirisk analys. in Välfärd och ojämlikhet i 20-års perspektiv 1975 1995, edited by Joachim Vogel and Lars Häll. Örebro: Statistiska Centralbyrån, Rapport 91. Harrington, Michael (1963). The Other America. Baltimore: Penguin Books. Inghe, Gunnar. (1960). De fattiga i folkhemmet. Uppsala: Almqvist & Wiksells. Inghe, Gunnar & Maj-Britt Inghe (1968). Den ofärdiga välfärden. Stocholm: Tidens förlag. Korpi, Walter (1971). Fattigdom i välfärden. Stockholm: Tidens förlag. Lewis, Oscar (1968). A study of slum culture; backgrounds for La vida. New York,: Random House. Mack, Joanna and Stewart Lansley (1985). Poor Britain. London: George Allen & Unwin Ltd. Mackenbach, Johan P., Anton E Kunst, Adriënne E. J. M. Cavelaars, Feikje Groenhof, José J. M. Geurts, and EU Working Group on Socioeconomic Inequalities in Health (1997). Socioeconomic inequalities in morbidity and mortality in western Europe. The Lancet 349: 1655 1659. Muffels, Ruud, Jos Berghman and Henk-Jan Dirven (1992). A Multi-Method Approach to Monitor the Evolution of Poverty. Journal of European Social Policy 2: 193 213. Nolan, Brian, and Christopher T Whelan (1996). Resources, Deprivation and Poverty. Oxford: Clarendon Press. Nyman, Charlott. (2002). Mine, yours or ours. Umeå: Umeå. Orshansky, Mollie (1965). Counting the Poor: Another Look at the Poverty Profile. Social Security Bulletin Vol 28, No 1: 3 29. Pahl, Jan (1994). His Money, Her money, Our Money: The Social Construction of Intra-Household Economy. in Sixth Annual International Conference on Socio-Economics. Paris. Pahl, Jan (1989). Money and Marriage. London: Macmillan Education Ltd. Piachaud, David (1981). Peter Townsend and the Holy Grail. New Society 10: 419 421. Ringen, Stein (1985). Toward a Third Stage in the Measurement of Poverty. Acta Sociologica 28: 99 113. Ringen, Stein (1988). Direct and Indirect Measures of Poverty. Journal of Social Policy 17: 351 365. Rowntree, B. Seebohm (1902). Poverty: A Study of Town Life. London: MacMillan and Co. Ltd. Rowntree, B. Seebohm (1942). Poverty and Progress. London: Longman s Green and Co. Rowntree, B. Seebohm, and G.R. Lavers (1951). Poverty and the Welfare State. London: Longman s Green and Co. Shawn, Mary, Daniel Dorling, David Gordon, and George Davey Smith (1999). The Widening Gap. Bristol: The Policy Press. Socialstyrelsen. (2001). Folkhälsorapport 2001. Stockholm: Socialstyrelsen. Townsend, Peter (1979). Poverty in the United Kingdom. Harmondsworth: Penguin Books Ltd. Veit-Wilson, John H. (1987). Paradigms of Poverty: A Rehabilitation of B. S. Rowntree. Journal of Social Policy 15: 69 99. B. Halleröd 23

24

Blev inkomstklyftorna större under 1990-talet? Trender under och efter krisåren Docent Johan Fritzell Nätverkscentrum för forskning om ojämlikhet i hälsa (CHESS) Stockholms universitet/karolinska institutet Jag har blivit ombedd av arrangörerna att presentera inkomstfördelningens utveckling i Sverige under 1990-talet. Jag kommer då osökt att tänka på vad den amerikanska ekonomen Henry Aaron (1978) skrev för snart 25 år sedan: Att studera inkomstfördelningens årliga variationer är ungefär lika spännande som att se gräset växa. (egen översättning) Att studier kring inkomstfördelning, trots detta, därefter blivit ett växande fält bör vi nog förstå både utifrån förändringar i verkligheten och utifrån det obestridliga faktum att våra dataunderlag förbättrats avsevärt både vad gäller våra möjligheter att studera nationella trender och göra internationella jämförelser. Med förändringar i verkligheten menar jag då att inkomstfördelningen i många länder började ta en oväntad vändning mot ökade skillnader. De förbättrade datamaterialen kunde mer tydligt belägga att det fanns (och finns) betydande skillnader, vad gäller graden av ojämlikhet, också mellan de rika västländerna. I dag kommer jag att beskriva utvecklingen i Sverige under det turbulenta 1990-talet och i all huvudsak utifrån några av de analyser vi presenterat i samband med arbetet i Kommittén Välfärdsbokslut (i.a. Fritzell 2001a; Jansson 2000; SOU 2000:3; SOU 2001:79). Jag kommer inledningsvis att presentera hur inkomsternas nivåer och fördelning förändrades under 1990-talet, därefter säga något om olika typer av sammansättningsförändringar. Jag ska beröra två olika slag av sammansättningar: a) inkomstnivåernas utveckling för olika befolkningsgrupper; b) inkomsternas sammansättning i olika inkomstskikt. Jag ska därefter kort lyfta fram ett särdrag i 1990-talets utveckling när vi riktar fokus mot dem med låga inkomster och avslutningsvis, och mer diskussionsartat, ventilera frågan om vilka grundläggande orsaker vi kan tänka oss till förändrade inkomstskillnader och då återknyta till den internationella arenan. 1990-talet: nivå och fördelning Den svenska recessionen under början av 1990- talet var utan tvivel den djupaste sedan 1930-talet. Vi hade negativ tillväxt tre år i följd, under en kort tid försvann ungefär en halv miljon jobb och vi gick från det vi kallade full sysselsättning till massarbetslöshet. I sinom tid fick vi en statsfinansiell kris som ledde till åtstramningar i de flesta sociala program likväl som skattehöjningar (SOU 2001:79). Att detta också fick återverkningar på hushållens inkomster och ekonomi är ställt utom allt tvivel (Figur 1). Hushållens disponibla inkomster sjönk markant under krisåren. 1 I reala termer med ungefär åtta procent mellan 1991 och 1995 och som framgår 1 En mängd metodologiska överväganden föregår självklart också en så pass enkel bild som den som ges i Figur 1. I Fritzell (2001a) ges en mängd metodologiska och teoretiska diskussioner kring inkomstbegrepp och inkomstmätning. Vad som framför allt förtjänar att framhållas är att de databearbetningar av SCBs inkomstfördelningsundersökningar som gjordes i Kommittén Välfärdsboksluts regi skedde med ett förbättrat hushållsbegrepp, vad vi kallade kosthushåll, där inte längre hemmaboende ungdomar 18 eller äldre räknas som egna hushåll. Från och med år 2001 bygger också den officiella statistiken i huvudsak på detta mer relevanta hushållsbegrepp (se SCB 2001). J. Fritzell 25

102 100 98 96 94 procent Medianinkomster, inkl. reavinster Figur 1. Reala disponibla inkomster per kostenhet, hela befolkningen 1991 1999, indexerade 1991=100 Källa: Bearbetningar av SCBs inkomstfördelningsundersökningar. Figuren hämtad från Fritzell 2001, Figur 2. 92 90 88 86 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 69 68 67 66 65 64 63 62 61 procent a. Låga inkomster (P10/50) Figur 2. Relativa förändringar av inkomstojämlikheten i nedre respektive övre delen av inkomstfördelningen. Låga inkomster (P10) respektive höga inkomster (P90) i förhållande till medianinkomsten (P50), 1991 1999. Procent. a. Låga inkomster (P10/P50) b. Höga inkomster (P90/P50) Källa: Bearbetningar av SCBs inkomstfördelningsundersökningar. Figuren hämtad från Fritzell 2001, Figur 4. 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 176 procent b. Höga inkomster (P90/50) 174 172 170 168 166 164 162 160 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 26 Blev inkomstklyftorna större under 1990-talet?

2 Jag ska också påpeka att jag här och framöver kommer att bygga på vad som brukar kallas upprepade tvärsnittsdata. Med andra ord kommer framställningen att baseras på hur grupputvecklingen och inte på hur enskilda individer och hushålls inkomstutvecklingen har gestaltat sig, dvs. vad som brukar kallas longitudinella data. av Figur 1 är det först under decenniets sista år som medianinkomsten är tillbaka på 1991 års nivå. Nedgången för tvåbarnsfamiljer var än kraftigare eller omkring tolv procent. Det här innebär att en genomsnittlig tvåbarnsfamilj hade näranog 30 000 reda reala skattade kronor mindre att röra sig med 1995 jämfört med 1991. Det är med andra ord en kraftig försämring även fast vi här enbart betraktar genomsnittsvärden. 2 När det gäller de övergripande inkomstskillnaderna i landet så är det otvetydigt så att inkomstspridningen har ökat. Den här ökningen innehåller två entydiga och kanske något mer överraskande delmoment. För det första, inkomstspridningen är i stora drag oförändrad under den ekonomiska krisen. Det är i stället under ekonomins uppgångsfas, under andra halvan av 1990-talet som inkomstspridningen ökar. För det andra är förändringarna i all huvudsak orsakade av vad som händer i toppen snarare än i botten av inkomstfördelningen. Det senare framgår tydligt om vi ser på utvecklingen av inkomstnivån vid det tionde respektive nittionde percentilvärdet i relation till medianinkomsten (se Figur 2a och 2b), något som dessa två figurer belyser. [Om den övre kurvan stiger minskar inkomstskillnaderna och om den nedre kurvan stiger ökar inkomstskillnaderna.] Om något tycks inkomstfördelningen pressas ihop i nedre delen av fördelningen under samma tid som massarbetslösheten i Sverige slår till, medan toppen drar ifrån under andra halvan av 1990-talet. Den senare aspekten är också synlig när man studerar den individuella lönefördelningen som därigenom otvetydigt är en kraft bakom denna utveckling (le Grand, Szulkin & Tåhlin 2001). Den andra stora anledningen till utvecklingen i toppen är kapitalinkomsterna, vilket naturligtvis hänger samman med den närmast osannolika börsuppgången under 1990-talet. Jag ska återkomma till olika inkomstkällor och dess betydelse strax. Jag ska inte här i detalj gå in på inkomstutvecklingen för olika specifika befolkningsgrupper, men sammanfattningsvis kan man ändå konstatera att det finns tre grupper som har särskilt låga inkomster men också en mer allmänt bekymmersam välfärdsutveckling under största delen av 90-talet. Grupper som kommittén i ett otal skrifter analyserat och som jag tror kommer att ägnas en hel del utrymme i flera av föredragen under de här dagarna: Ungdomar, ensamstående föräldrar i all huvudsak mödrar och invandrare. Till det kan man möjligen också lägga barnen vilket jag ska återkomma till nedan. En mer generell förskjutning av inkomsternas fördelning har skett efter ålder och livscykel. Äldre återfinns i dag i högre utsträckning högre upp i inkomstfördelningen medan yngre, och barnfamiljer, i högre utsträckning finns i nedre delen av fördelningen. Detta är synligt också i den genomsnittliga utvecklingen för några olika livscykelgrupper som redovisas i Figur 3. Den här åldersförskjutningen gäller också en mängd andra välfärdsaspekter (inte minst beträffande förmögenhetsfördelningen). Hur dessa förskjutningar skall värderas är inte givet men mönstret ställer en rad viktiga såväl socialpolitiska som samhällsvetenskapliga frågor. Inte minst förefaller det rimligt att anta att intergenerationella överföringar härmed ökar i betydelse. Mycket talar väl för att det finns en klassdimension i denna fråga men fördelningskonsekvenserna av de intergenerationella överföringarna har vi i dag i samhällsvetenskaperna i stort sett ingen kunskap om. En annan typ av sammansättningsförändringar rör vilka inkomstkällor som är viktigast i olika delar av inkomstfördelningen. Något som självfallet också delvis sammanhänger med vilka befolkningsgrupper som har höga respektive låga inkomster (om andelen ålderspensionärer blir allt lägre i det lägsta inkomstskiktet minskar pensionsinkomsterna i samma skikt). Två huvuddrag är tydliga i denna utveckling: I de nedre inkomstskikten har s.k. selektiva bidrag, och då främst socialbidrag, ökat i betydelse. J. Fritzell 27

Medianinkomstens förändring Procent (99/91) G/S utan barn 50 64 4,6 8,2 G/S utan barn 65 75 Figur 3. Medianinkomstens förändring mellan 1991 och 1999 (disponibel inkomst per kostenhet) för olika livscykelgrupper. Källa: Bearbetningar av SCBs inkomstfördelningsundersökningar. Figuren hämtad från Fritzell 2001, Tabell 2. 2,1 1,8 3,1 Ensamstående med barn G/S utan barn 18 29 G/S med 1 barn 11,4 Ensamstående utan barn 18 29 I början av 90-talet hade den tiondedel av befolkningen med lägst inkomster 12,9 procent av sin slutliga inkomst från socialbidrag eller bostadsstöd. Detta hade ökat till 17,3 procent år 1999 (och var ännu något högre vid mitten av 1990- talet). Om vi i stället riktar blicken mot inkomstfördelningens översta skikt (och återigen avgränsar en grupp om tio procent av befolkningen) finner vi, att betydelsen av kapitalinkomster ökat väsentligen. År 1991, som, inom parentes, då ansågs som ett extremt år vad gäller storleken på kapitalinkomster, kom 19,3 procent av de disponibla inkomsterna för denna höginkomstgrupp från kapitalinkomster, medan motsvarande siffra 1999 var 28,3 procent. Intressant att notera är att kapitalinkomsterna däremot är relativt ovidkommande utanför gruppen med mycket höga inkomster och ingenting i våra analyser tyder på att vi är på väg ifrån detta observandum (se Figur 4). Ingenting i våra analyser ger därmed stöd åt påståendet att vi i allt högre utsträckning lever som sanna kapitalister. Ett intryck man annars lätt kan få utifrån den bild som ges i massmedia. Vilken roll spelar då den välfärdsstatliga omfördelning av inkomster som görs genom bidrag, socialförsäkringar och skatter och i vilken utsträckning kan vi skönja förändringar under 1990-talet i dessa avseenden? Denna viktiga fråga är inte helt enkel att besvara. Metodproblemen är betydande. Om jag kort ska försöka sammanfatta resultaten från tre olika typer av analyser som jag gjorde i samband med arbetet i Kommittén Välfärdsbokslut kan man börja med att säga att betydelsen av inkomsttransfereringar tydligt ökar under krisen i meningen att fler människor i allt högre utsträckning får sina inkomster från dessa olika system. Det är förstås en närmast självklar effekt som också gör det ytterst sannolikt att det man brukar kalla den direkta omfördelningen, dvs. skillnaden i ojämlikhet när vi jämför inkomstfördelningen före respektive efter skatter och transfereringar, ökar vid en så kraftig recession som den Sverige upplevde. Om vi t.ex. jämför situationen 1995 med 1991 är det ändå noterbart att ökningen av inkomstspridningen före skatter och transfereringar, som ju förstås i mångt och mycket är en avspegling av 28 Blev inkomstklyftorna större under 1990-talet?

Figur 4. Andelen av disponibla inkomster som utgörs av kapitalinkomster efter decilgrupper. 1991, 1995 och 1999. I analysen har tagits hänsyn till skatt på respektive inkomstslag. Källa: Bearbetningar av SCBs inkomstfördelningsundersökningar. 35 30 25 procent 1999 20 15 1991 1995 10 5 0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 "Decilgrupper" sysselsättningsnedgången, inte ger något som helst utslag i de disponibla inkomsternas fördelning. Det är måhända viktigt att påpeka att detta självfallet inte tas som intäkt att dessa system skulle ha blivit mer generösa, snarare finner vi i ett närmast otal exempel att det motsatta är vid handen (Palme 2000). Skatternas omfördelande effekt tycks också öka under decenniet (jfr. Gustafsson & Palmer 2001), möjligen med undantag för decenniets sista år (se diskussion i Fritzell 2001a). Låga inkomster Utifrån ett socialpolitiskt perspektiv är det förhållandena och utvecklingen i de lägre inkomstskikten som är av störst intresse. Det är otvetydigt så att gruppen med låga inkomster, relativ fattigdom om man så vill, har ökat om vi jämför förhållandena vid 1990-talets inledning med dess slut. Ökningen är inte dramatisk men tycks finnas oberoende av hur man avgränsar en sådan grupp. Vi har i kommittéarbetet redovisat utvecklingen efter såväl rent 3 Om man istället fokuserar på direkta indikatorer på ekonomiska svårigheter, dvs. om människor har någon kontantmarginal eller har svårt att få pengarna att räcka till det allra nödvändigaste, är uppgången än tydligare (Fritzell & Lundberg 2000). relativa gränser, utifrån 50 respektive 60 procent av medianinkomsten såsom vanligt är i fattigdomsforskningen, men också utifrån den tidigare socialbidragsnormen. Enligt alla dessa avgränsningar är låginkomstgruppen större vid slutet av 1990-talet än vid dess början. 3 Om man utgår från socialbidragsnormen blir utfallet självfallet mer konjunkturberoende och ökar därför kraftigt under första halvan av 1990-talet, men sjunker också under andra halvan. Som jag nämnde visar det sig också att grupper som ungdomar, ensamstående med barn och invandrare är kraftigt överrepresenterade bland dem med mycket låga inkomster. Jag tänkte dock här i stället fokusera på utvecklingen för en grupp där Sverige traditionellt utmärkt sig för att ha mycket låga fattigdomstal, nämligen bland barnen (Bradbury & Jäntti 1999). Vi får nämligen under 1990- talet ett trendbrott i så motto att risken för att växa upp i familjer med mycket låga inkomster ökat. Detta gäller både utifrån ett strikt relativt och ett absolut mått. I Figur 5 visas andelen yngre och äldre barn som lever i familjer vars årsinkomster understiger socialbidragsnormen: Vart femte barn under sju år levde 1996 i familjer med inkomster under socialbidragsnormen. Även om vi ser en nedgång under slutet av 1990-talet har gapet ökat mellan barns risk att befinna sig i ett J. Fritzell 29

20 18 16 14 12 10 8 procent 0 6 år 7 17 år Figur 5. Andelen barn mellan 0 6 respektive mellan 7 17 år som lever i hushåll med inkomster som understiger socialbidragsnormen samt motsvarande befolkningstal, 1991 1999. Procent. Källa: Bearbetningar av SCBs inkomstfördelningsundersökningar. Figuren hämtad från Fritzell 2001, Figur 5. 6 4 Alla 2 0 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 hushåll med årsinkomster under socialbidragsnormen och motsvarande risk för befolkningen i stort. Det är många som har påpekat att barnen har något av en särställning när det gäller vår syn på dem med knappa resurser. Oberoende av politisk hemvist och moraliska ställningstaganden i övrigt torde vi alla kunna enas om att barn inte väljer sina föräldrar och inte heller deras inkomster. Det finns vidare en relativt omfattande forskning som visar att den ekonomiska situationen under barndomen spelar en viktig roll för framtida levnadsvillkor. Det borde därför vara lätt att enas om att en viktig socialpolitisk utmaning är att se till att 1990-talet förblir ett tillfälligt undantag och inte en början på en ny trend. Även om vi inte vet exakt vad denna ökade risk för ekonomiska svårigheter på kort sikt har inneburit för 1990-talets barn finns det ett antal olika sammanfallande faktorer och där man inte minst kan undra över de totala konsekvenserna. Krisen på arbetsmarknaden slår hårt på barnfamiljerna som har en mycket hög sysselsättningsgrad, till det kom de omfattande åtstramningar i familjestöden vilket då leder till växande ekonomiska problem. Till det bör vi lägga minskade resurser per barn, eller om man så vill minskade samhälleliga ambitioner, i de huvudsakliga verksamheter där barnen finns, nämligen inom barnomsorgen och grundskolan, dvs. vad vi tidigare benämnt resursuttunning. Hypoteser om orsaker Låt mig avsluta med att säga några ord om mer grundläggande orsaker kring inkomstfördelningens trender utifrån internationell forskning. Att inkomstskillnaderna före skatter och transfereringar har tenderat att öka i de flesta av de rika länderna och att detta främst varit styrt av förändringar i toppen kan ses som ett obestridligt faktum. Ökningstakten, och vid vilka tidsperioder denna ökning skett, varierar emellertid kraftigt och i många länder, som t.ex. Finland (Uusitalo 2001) men också Kanada, har antingen ökningen uteblivit eller motverkats av välfärdsstatens direkta omfördelning under relativt långa tidsperioder. Det är också alltjämt markanta skillnader i inkomstspridning om vi jämför olika västliga länder. 4 Men den huvudsakliga utvecklingen tycks ändå vara mot ökad ojämlikhet. Det finns många hypoteser till denna utveckling. Den mest klassiska tesen om denna utveckling, som förvisso finns i många varianter, bygger i grunden på en enkel ekonomisk modell om utbud och efterfrågan. Det handlar om att efterfrågan på produktiv eller högt utbildad arbetskraft ökat och att motsatsen gäller för dem 4 De skandinaviska länderna tillhör den grupp av länder med lägst inkomstskillnader (Fritzell 2001b), för en övergripande exposé över inkomstojämlikheten i västvärlden och dess trender, se Gottschalk & Smeeding (2000). 30 Blev inkomstklyftorna större under 1990-talet?

med låga kvalifikationer. Huvudmisstänkta mekanismer för en sådan utveckling i litteraturen är antingen teknologiska förändringar eller ökad internationalisering av både handel och kapital. Ibland framställs denna utveckling som närmast lagbunden och därigenom omöjlig att påverka. Det finns därför skäl att påpeka att många rest, såväl teoretiska som empiriska invändningar mot dessa hypoteser (för en översikt se t.ex. Gottschalk & Smeeding 1997). Personligen tycker jag den mest spännande diskussionen under senare tid har presenterats av (Sir) Tony Atkinson (2000) i dennes s.k. WIDER Lectures för ett par år sedan. Atkinson menar att den ekonomiska standardförklaringen är, om inte felaktig, så åtminstone otillräcklig både utifrån teoretisk grund och empiriska observationer. Utan att här i detalj utveckla den alternativa och mer sociologiska tes som Atkinson lyft fram kan man kort säga att han menar att vi alltid, förvisso inom ramar av efterfrågan och utbud, har spelregler för lönesättning och att lönesättningen därmed delvis är styrd av sociala konventioner och normer. Att bryta mot sådana normer är, för både arbetsgivare och arbetstagare, förknippat med kostnader, exempelvis i former av skadat anseende och rykte. 5 Normerna är dock inte konstanta över tid eller, snarare, uppslutningen bakom rättvisa kan förändras. Det kan då ske mer plötsliga förändringar av dessa normer för fördelningen. Förändringar i normer är med detta synsätt inte heller enbart avgränsat till lönebildning utan det förefaller högst rimligt att detta också ger avtryck på politiska omfördelningsambitioner med hjälp av skatte- och transfereringssystemen. Den här hypotesen kräver självfallet en mer noggrann beskrivning och analys för att vi ska kunna avgöra något om riktigheten i den. Utifrån ett socialpolitiskt perspektiv är det kanske mest centrala i en sådan tes att det inte finns någon 5 De så kallade skandaler rörande ABBs pensionsavtal som diskuterats flitigt i Sverige under den allra senaste tiden är måhända ett lättköpt åskådliggörande av att det kan kosta, då inte främst ekonomiskt, att bryta mot sociala normer kring monetära ersättningar. ödesbestämd utveckling mot ökade inkomstskillnader. Utvecklingen av normer och vad vi betraktar som rättvis fördelning är i högsta grad möjliga att påverka med politiska beslut. Om detta äger någon riktighet innebär det också att de ökade inkomstskillnader vi sett under senare tid inte bara är lagbundet styrda av externa krafter utan att de faktiskt är högst möjliga att påverka. Referenser Aaron, H. (1978). Politics and the professors. The great society in perspective. Washington D.C.: Brookings. Atkinson, A.B. (2000). Is rising income inequality inevitable? A critique of the transatlantic consensus, 1999 WIDER Annual Lecture, Helsinki: UNU/WIDER. Bradbury, B. & M. Jäntti (1999). Child poverty across industrialized nations, Innocenti Occasional Papers No. 71. Florence: UNICEF. Fritzell, J. (2001a). Inkomstfördelningens trender under 1990-talet, i Fritzell, J. & J. Palme (red.) Välfärdens finansiering och fördelning, SOU 2000:57. Kommittén Välfärdsbokslut. Stockholm: Fritzes. Fritzell, J. (2001b). Still different? Income distribution in the Nordic Countries in a European Comparison, i Kautto, M., J. Fritzell, B. Hvinden, J. Kvist & H. Uusitalo (red.) Nordic Welfare States in the European Context. London: Routledge. Fritzell, J. & O. Lundberg (2000). Välfärd, ofärd och ojämlikhet, SOU 2000: 41. Kommittén Välfärdsbokslut. Stockholm: Fritzes. Gottschalk, P. & T.M. Smeeding (1997). Cross-national Comparisons of Earnings and Income Inequality, Journal of Economic Literature, Vol. XXXV: 633 687. Gottschalk, P. & T.M. Smeeding (2000). Empirical evidence on income inequality in industrialized countries, i Atkinson, A.B. & F. Bourguignon (red.) Handbook of Income Distribution. North Holland: Elsevier Science. Gustafsson, B. & E. Palmer (2001). 90-talets inkomstklyftor hur och varför de ökade, Ekonomisk Debatt, 29: 487 498. Jansson, K. (2000). Inkomstfördelningen under 1990-talet, i Bergmark, Å. (red.), Välfärd och försörjning, SOU 2000: 40. Kommittén Välfärdsbokslut Stockholm: Fritzes. J. Fritzell 31

le Grand, C., R. Szulkin & M. Tåhlin (2001). Lönesstrukturens förändring i Sverige, i Fritzell, J., M. Gähler & O. Lundberg (red.) Välfärd och arbete i arbetslöshetens årtionde, SOU 2001: 53. Kommittén Välfärdsbokslut. Stockholm: Fritzes. Palme, J. (2000). Socialförsäkringar och kontanta familjestöd, i Bergmark, Å. (red.), Välfärd och försörjning, SOU 2000:40. Kommittén Välfärdsbokslut,. Stockholm: Fritzes. SCB (2001). Inkomstfördelningsundersökningen 1999, Statistiska meddelanden IF 21 SM 0101, Örebro: SCB. SOU 2000:3. Välfärd vid vägskäl. Delbetänkande. Kommittén Välfärdsbokslut. Stockholm: Fritzes. SOU 2001:79. Välfärdsbokslut för 1990-talet. Slutbetänkande. Kommittén Välfärdsbokslut. Stockholm: Fritzes. Uusitalo, H. (2001). Changes in income distribution during a deep recession and after, Memorandum, Helsinki, Central Pension Institute. 32 Blev inkomstklyftorna större under 1990-talet?

Genusperspektiv på välfärdsutveckling: Om kvinnor och män, arbete och inkomster Professor Anita Nyberg Arbetslivsinstitutet Jämställdhet (mellan könen), som ett av välfärdsstatens mål, är av senare datum än jämlikhet (mellan klasser). Det var på 1960- och 1970-talen som svensk politik omformades med det uttalade målet att forma ett nytt sorts samhälle där både kvinnor och män kunde kombinera lönearbete med föräldraskap. Tvåförsörjarmodellen och kvinnors ökade ekonomiska oberoende av män minskar riskerna för fattigdom i familjerna och för individer. Många forskare, särskilt icke-skandinaver, menar att denna politik har varit framgångsrik. I jämförande studier finner man ofta att Sverige i förhållande till andra länder är kvinnovänligt. Välfärdsstaten underlättar kvinnors förvärvsarbete genom offentligt finansierad barnomsorg, särbeskattning, ett individuellt baserat socialförsäkringssystem, m.m. (Lewis & Ostner 1991; Lewis 1993; 1997; Walby 1994; Siaroff 1994; Duncan 1996; Sainsbury 1994; 1996; 1999; Singh 1998; Daly 2000). Jämför man kvinnor och män i Sverige framstår dock inte Sverige som ett jämställt land och politiken inte som lika framgångsrik i det avseendet (SOU 1998:6). Skandinaviska forskare framhåller ofta den motstridiga karaktären i välfärdsstaten. Den har potentialen att befria, men reproducerar också maktrelationer mellan kvinnor och män i ny skepnad (Hernes 1987; Hirdman 1990; Borchorst & Siim 1987). Syftet med denna artikel är att undersöka om kvinnor blev mer ekonomiskt oberoende av män i familjer och om ensamstående mödrars möjligheter att försörja sig och sina barn ökade mellan 1975 och 1994 i Sverige och om detta i så fall uppnåddes genom avlönat arbete (kommodifiering) eller transfereringar från välfärdsstaten (dekommodifiering). Jämförelsen görs med hjälp av data, som sammanställts av SCB, och som täcker alla olika sorts inkomstkällor uppdelade på kvinnor och män. Dessa data finns endast tillgängliga på kategorinivå och för de två åren 1975 och 1994. 1 Ekonomiskt o/beroende och de/kommodifiering 2 Begreppet ekonomiskt oberoende har olika betydelser avhängigt av om det syftar på kvinnor eller män. En ekonomiskt oberoende kvinna är en kvinna som lönearbetar och som försörjer sig själv: hon är ekonomiskt oberoende av en man (Nyberg 1997). Ekonomiskt oberoende män talas det sällan om. När uttrycket förekommer, syftar det inte på en man som är ekonomiskt oberoende av en kvinna, utan en man som kan försörja sig utan att lönearbeta. Han är ekonomiskt oberoende av lönearbete. Begreppet ekonomiskt oberoende uttrycks i klasstermer när det gäller män, men i könstermer när det gäller kvinnor. Ekonomiskt oberoende män är befriade från lönearbete och ekonomiskt oberoende kvinnor befrias genom lönearbete. På 1800-talet var en ekonomiskt oberoende 1 Dessa data som togs fram av SCB i samband med Kvinnomaktutredningen utredningen om fördelningen av ekonomisk makt och ekonomiska resurser mellan kvinnor och män (SOU 1998:6). En del av dessa data har redan använts och publicerats i (Nyberg 1997). 2 Denna artikel bygger på en tidigare artikel publicerad i Arbetsmarknad & Arbetsliv, nr 4, 2001. A. Nyberg 33

man en gentleman med så stor förmögenhet att han inte behövde arbeta. 3 Även i dag kan en man få sin försörjning utan att lönearbeta. Han kan med Esping-Andersens terminologi dekommodifieras. Med detta begrepp menas den utsträckning individer, eller familjer, kan vidmakthålla en socialt accepterad levnadsstandard oberoende av marknadsdeltagande (1990:37). En dekommodifierad arbetare får inkomster som en social rättighet i form av arbetslöshetsunderstöd, sjukpenning, pension, m.m. Dessa rättigheter minskar arbetarnas status som varor (commodities) på en marknad och ger dem makt i förhållande till arbetsgivarna. Den (mansdominerade) arbetarrörelsen, inklusive fackföreningarna, har kämpat för dekommodifiering (Esping-Andersen 1990:21ff) och oberoende från arbetsmarknaden och lönearbete har haft och har hög prioritet. En hög grad av dekommodifiering är ett kännetecken på (manliga) arbetares frigörelse. Kvinnor har å sin sida kämpat för rätten till kommodifiering och rätten till lönearbete är ett kännetecken på kvinnors frigörelse. Såväl arbetare som feminister har sökt stöd för sina krav på oberoende och frigörelse hos staten. Välfärdsstaten har potentialen att befria män från marknadens piska (Palme 1990:8) och pressa tillbaka gränserna för kapitalisternas makt (Esping-Andersen 1990:16) genom dekommodifiering (befrielse från avlönat arbete). Den har också potentialen att minska tvånget för kvinnor att träda in i eller stanna i ett äktenskap på grund av ekonomisk sårbarhet och att öka kvinnors kapacitet att bilda och vidmakthålla autonoma hushåll (Orloff 1993:321) genom kommodifiering (tillgång till avlönat arbete). 3 Enligt Björn Halleröds artikel i denna skrift var de fattiga de obemedlade, de som inte ägde land eller annan egendom, det vill säga en betydande del av befolkningen. Och kan man tillägga, med denna definition var praktiskt taget samtliga kvinnor fattiga. 4 Därtill kommer att ofta när man talar om individuella inkomster så har man, grovt uttryckt, lagt samman t.ex. mannens och hustruns inkomster och därefter dividerat med två. 5 Hobson använder Hirschmans (1970) begrepp voice och exit. Ekonomiskt oberoende och autonoma hushåll Under de senaste decennierna har forskning om inkomstskillnader och i vilken utsträckning välfärdsstaten minskar dessa skillnader varit vanlig i Sverige och på andra håll. Syftet är vanligtvis att undersöka klassbaserad ojämlikhet och inkomstfördelningen mellan olika hushåll (t.ex. Wilensky 1975; Smeeding et.al. 1990; Gustafsson & Uusitalo 1990; Fritzell 1991; Björklund & Fritzell 1992; Jansson & Sandqvist 1993). I dessa studier antas familjen (implicit) utgöra en enhet med gemensamma intressen, där inkomster läggs samman och fördelas lika mellan familjemedlemmarna. Denna utgångspunkt bortser från inkomstskillnader mellan kvinnor och män och effekten av välfärdsstaten på dessa. Så vitt jag känner till finns mycket få undersökningar av fördelningen av faktiska individuella inkomster mellan kvinnor och män och i vilken utsträckning välfärdsstaten minskar eller ökar dessa skillnader. 4 Många forskare teoretiserar dock om sociala rättigheter och i vilken utsträckning de befordrar kvinnors ekonomiska oberoende och autonomi, särskilt de kvinnor som har vårdansvar. Hobsons (1990:236) utgångspunkt är att en egen inkomst ger kvinnor makt att förhandla inom familjen och även att lämna ett otillfredsställande förhållande; 5 O Connor (1992) talar om personlig autonomi eller isolering från beroende; Lister (1994) och McLaughlin och Glendinning (1994) använder, analogt med Esping-Andersens dekommodifikation, begreppet defamilization, som definieras: den utsträckning till vilken individuella vuxna kan vidmakthålla en socialt accepterad levnadsnivå, oberoende av familjerelationer, antingen genom betalt arbete eller transfereringar, medan Orloff, som redan nämnts, talar om kapaciteten att bilda och vidmakthålla ett autonomt hushåll, som minskar tvånget för kvinnor att träda in i eller stanna i ett äktenskap på grund av ekonomisk sårbarhet (1993:321). Så långt möjligt studeras här kvinnors och mäns faktiska individuella inkomster, inte hushållens. Det primära målet är att undersöka förändringar i kvinnors ekonomiska oberoende av män i familjer 34 Genusperspektiv på välfärdsutveckling

och ensamstående mödrars möjligheter att bilda och vidmakthålla autonoma hushåll oavsett om inkomsterna kommer från arbetsmarknaden eller välfärdsstaten. Syftet är inte att studera kvinnors och mäns ekonomiska välfärd. Inkomst ses här inte i första hand som ett uttryck för materiell välfärd, utan som ett uttryck för kontroll över resurser, vilka ökar kvinnors val och möjligheter att bestämma över sina egna liv. Man kan också argumentera för att ekonomisk välfärd inte endast är en fråga om konsumtionsnivå, utan att tillgången till en egen inkomst är en viktig aspekt av välfärd (Nyberg 1997). 6 För att undersöka om kvinnor har blivit mindre ekonomiskt oberoende av män i familjer studeras sammanboende kvinnors och mäns inkomster. För att undersöka kvinnors möjligheter att bilda och vidmakthålla ett autonomt hushåll studeras ensamstående mödrars inkomster. Den ekonomiska situationen för ensamstående mödrar säger inte endast något om deras förhållanden, utan också något om sammanboende kvinnors. Ju bättre ensamstående mödrar klarar sig ekonomiskt, desto starkare är sammanboende kvinnors fallback position och deras exit-möjligheter. Sainsbury (1999:155) argumenterar för att ensamstående mödrars inkomster, antingen från transfereringar eller avlönat arbete, utgör ett test på i vilken utsträckning välfärdsstaten möjliggör för kvinnor att försörja sig oberoende av män. Ensamstående mödrars position i förhållande till välfärdsstaten utgör därmed också en indikator på de sociala rättigheternas betydelse för kvinnor generellt. Kvinnors och mäns individuella disponibla inkomst Individuell disponibel inkomst är inkomster från arbets- och kapitalmarknader, plus transfereringar från välfärdsstaten, minus skatter. Tabell 1 nedan visar skillnader mellan kvinnor och män 1975 och 1994, både föräldrar och personer utan barn. För de sistnämnda, är jämförelsen begränsad till ålderskategorin 30 49 år, vilket beror på att ålder i sig självt påverkar inkomstnivån och den totala inkomstens sammansättning. Unga människor har i genomsnitt lägre inkomster och äldre personer har mindre marknadsinkomster och mer transfere- Tabell 1. Individuell disponibel årsinkomst, samtliga, kronor i 1994 års priser, samt kvinnors andel av mäns individuella inkomst, %, efter familjetyp, 1975 och 1994. 1975 1994 Skillnad Ensamstående utan barn, 30 49 år Kvinnor 103 486 124 608 +21 122 Män 119 745 133 468 +13 723 Andel; % 86 93 +7 Ensamstående med barn Kvinnor 142 440 154 230 +11 790 Män 199 697 178 669-21 028 Andel, % 71 86 +15 Sammanboende utan barn, 30 49 år Kvinnor 81 106 121 687 +40 581 Män 138 027 156 292 +19 265 Andel, % 59 78 +19 6 Man kan ju också ställa frågan om en kvinna som inte lönearbetar eller har en förmögenhet, men sammanbor med en högavlönad rik man är fattig eller inte. I studier av inkomster eller fattigdom uppfattas hon inte som fattig. Sammanboende med barn Kvinnor 67 556 115 751 +48 195 Män 155 855 175 787 +19 932 Andel, % 43 66 +23 Källa: Beräknat från data från Inkomstfördelningsundersökningen, SCB. A. Nyberg 35

ringar i sina inkomstpaket. Vad gäller föräldrar är den statistik jag har tillgång till inte uppdelad på olika ålderskategorier. Som framgår av Tabell 1 har kvinnors disponibla inkomst stigit både i absoluta tal och relativt mäns. Ökningen är särskilt stor bland sammanboende kvinnor. Kategorin ensamstående mödrar har den högsta genomsnittliga inkomsten bland kvinnor, den är högre än ensamstående mäns utan barn och 1994 nästan lika hög som sammanboende mäns utan barn. Man skall dock komma ihåg att den disponibla inkomsten här inte är korrigerad för familjestorlek, vilket innebär att per capita är ensamstående mödrars inkomster lägre. Mäns inkomster har också stigit med ett undantag ensamstående fäders, vars disponibla inkomster var lägre 1994 än 1975. Detta är den enda kategori för vilka individuell disponibel årsinkomst har sjunkit. De hade de högsta inkomsterna av alla på 1970-talet och det gäller också på 1990-talet, men skillnaderna i förhållande till andra kategorier var lägre det sistnämnda årtiondet. Att döma av utvecklingen av individuell disponibel inkomst har sammanboende kvinnors ekonomiska oberoende av män i familjen ökat kraftigt sedan 1970-talet liksom ensamstående mödrars möjligheter att bilda och vidmakthålla autonoma hushåll också ökat. Frågan är om denna situation är ett resultat av förändringar i inkomster från arbetsmarknaden, dvs. kommodifiering, eller resultatet av utvecklingen av transfereringar, dvs. dekommodifiering. Kommodifiering inkomster från arbetsmarknaden Arbetsmarknaden är den arena i det moderna samhället där de grundläggande socio-ekonomiska stratifierande processerna utspelas. Att delta i dessa processer som individ är viktigt. Människor som inte deltar på arbetsmarknaden är sårbara både vad gäller materiell välfärd och sociala rättigheter. Den svenska välfärdsstaten har främjat kvinnors avlönade arbete, ekonomiska oberoende av män och möjligheter att bilda och vidmakthålla autonoma hushåll genom att tillhandahålla tjänster, särskilt barnomsorg, och genom transfereringar (Nyberg 1997; Bergqvist & Nyberg 2001). Mycket forskning om kön och välfärdsstat drar slutsatsen att offentlig politik som stöder kvinnors sysselsättning utgör kärnan i en kvinnovänlig politik (se Tabell 2. Genomsnittliga löneinkomster per år, samtliga, kronor i 1994 års priser, samt kvinnors genomsnittliga löneinkomster som andel av mäns, efter familjetyp, 1975 och 1994. 1975 1994 Skillnad Ensamstående utan barn, 30 49 år Kvinnor 133 004 132 616-388 Män 165 086 132 641-32 445 Andel, % 81 100 +19 Ensamstående med barn Kvinnor 88 090 85 462-2 628 Män 201 326 151 467-49 859 Andel, % 44 56 +12 Sammanboende utan barn, 30 49 år Kvinnor 103 424 134 322 +30 898 Män 193 487 179 750-13 737 Andel, % 53 75 +22 Sammanboende med barn Kvinnor 64 306 100 210 +35 904 Män 196 749 188 047-8 702 Andel, % 33 53 +20 Källa: Beräknat från data från Inkomstfördelningsundersökningen, SCB. 36 Genusperspektiv på välfärdsutveckling

t.ex. Sainsbury 1994, 1996, 1999). Lönearbete ses som grundläggande för kvinnors ekonomiska oberoende av män, och kvinnors möjligheter att bilda och vidmakthålla autonoma hushåll. Expansionen av offentligt finansierad barnomsorg och andra åtgärder för att underlätta avlönat arbete för kvinnor borde ha inneburit att kvinnors löneinkomster har stigit både i absoluta termer och relativt mäns mellan 1970-talet och 1990-talet. Som framgår av Tabell 2 är så också fallet relativt män i samtliga kategorier, men i absoluta termer endast för sammanboende kvinnor. De genomsnittliga löneinkomsterna för ensamstående kvinnor har minskat jämfört med 1970-talet. Utvecklingen för män i samtliga kategorier är densamma som för ensamstående mödrar. En mindre andel av männen är kommodifierade och deras inkomster är lägre. Det gäller särskilt ensamstående fäder. Förändringar i genomsnittliga löneinkomster i respektive kategori är avhängigt av andelen i arbetskraften, andelen som arbetar hela året och som är heltidsarbetande samt av lön per tidsenhet. Sammanboende kvinnors löneinkomster har ökat relativt mycket, som ett resultat av att en högre andel ingår i arbetskraften, men också av att de i högre utsträckning arbetar hela året och heltid, däremot har inte kvinnors lön per tidsenhet ökat särskilt mycket i förhållande till mäns (Nyberg 1997) och på senare år t.o.m. minskat. En delförklaring till mäns genomsnittligt lägre inkomster är att arbetslösheten var betydligt högre på 1990-talet än på 1970-talet. De huvudsakliga vinnarna, om vi jämför 1975 och 1994, är sammanboende kvinnor. Deras ekonomiska oberoende av män har ökat genom kommodifiering. Förlorarna är främst ensamstående föräldrar, både mödrar och fäder. En lägre andel hade löneinkomster på 1990-talet än på 1970-talet. Dessutom var inkomsterna lägre för dem som hade löneinkomster. Det betyder att det var svårare på 1990-talet för ensamstående föräldrar, och särskilt mödrar, att på basis av sina löneinkomster bilda och vidmakthålla autonoma hushåll än tidigare. Paradoxen är att sammanboende kvinnor är mindre ekonomiskt beroende av sina män i dag än på 1970-talet tack vare avlönat arbete. Separerar de förefaller dock deras möjligheter att försörja sig och sina barn på löneinkomster ha minskat. Dvs. så länge kvinnor är sammanboende kan de bättre försörja sig och sina barn genom lönearbete, separerar de är det svårare än på 1970- talet. Dekommodifiering kvinnors och mäns inkomster från välfärdsstaten Sysselsättning medför inte endast en löneinkomst utan kvalificerar också för lönerelaterade bidrag och vi får inte endast inkomster genom att arbeta för lön, utan också från välfärdsstaten. Här undersöker vi om kvinnor och män har blivit mer eller mindre dekommodifierade i form av transfereringar från välfärdsstaten mellan 1970-talet och 1990- talet. Använder vi transfereringarnas andel av bruttoinkomsten (marknadsinkomster plus transfereringar) som ett mått på dekommodifiering av välfärdsstaten, är både kvinnor och män mer dekommodifierade på 1990-talet än på 1970-talet och mödrar mer dekommodifierade än fäder (se Tabell 3). Skillnaden mellan kvinnor och män utan barn är mycket liten. Mäter vi i stället dekommodifiering i antal kronor mottar mödrar större summor än fäder, men ensamstående och sammanboende män utan barn får större summor än kvinnor i samma kategorier, med undantag för män utan barn 1975. Det är uppenbart att huvudansvar för vård av barn påverkar transfereringarnas storlek, både som andel av bruttoinkomsten men också i kronor räknat. Ensamstående föräldrar och sammanboende mödrar kan antas ha huvudansvaret för vård av barn, medan detta inte gäller en majoritet av de sammanboende fäderna. Ensamstående mödrar och fäder samt sammanboende mödrar får den största andelen av bruttoinkomsterna som transfereringar 52, 30 och 29 procent 1994 och de får också de största summorna 99 900, 70 900 och 45 800 samma år. Man kan dock argumentera för att det inte är föräldrarna som blivit mer dekommodifierade, eftersom en stor andel av transfereringarna är A. Nyberg 37

tänkta för barnen; föräldrarna är endast förmedlare av pengarna. I samtliga tre kategorier spelar barnbidrag en stor roll. För ensamstående föräldrar är också bidragsförskottet av stor betydelse, vilket också är tänkt för barnen. Bidragsförskott kan också ses som en subvention av den frånvarande föräldern, vanligtvis fadern. Det betonas ofta att när välfärdsstaten konsoliderades efter andra världskriget så var fokus på manliga försörjares risker arbetslöshet, sjukdom, arbetsskador, ålderdom. Utifrån detta skulle kunna förväntas att sammanboende män skulle vara den mest dekommodifierade kategorin, dvs. att de mottar de högsta summorna i transfereringar. Socialförsäkringssystemet är även i dag i hög grad uppbyggt runt samma risker som tidigare, men risken att drabbas av arbetslöshet och/eller sjukdom är betydligt större för andra kategorier än manliga familjeförsörjare, t.ex. ensamstående föräldrar och det är därför framför allt dessa kategorier som får ta del av transfereringarna. Men detta resonemang gäller endast om vi inte inkluderar pensionärerna. Om pensionerade kvinnor och män inkluderas, är män 65 74 år den mest dekommodifierade kategorin i genomsnitt, både relativt och absolut (omkring 158 000 kr). Det skall också påpekas att pensionerna utgör omkring hälften av de totala sociala utgifterna. Minskar välfärdsstaten inkomstskillnaderna mellan kvinnor och män? Män har högre löneinkomster än kvinnor och socialförsäkringarna är i allmänhet knutna till löneinkomsterna. Frågan är om välfärdsstaten minskar eller ökar inkomstskillnaderna mellan Tabell 3. Transfereringar som andel av bruttoinkomsten efter kön och familjetyp, %, i 1994 års priser, 1975 och 1994. 1975, % 1994, % 1975, kr 1994, kr Ensamstående utan barn, 30 49 år Kvinnor 11 20 16 853 33 443 Män 6 21 11 052 39 333 Ensamstående med barn Kvinnor 40 52 67 490 99 900 Män 20 30 56 151 70 902 Sammanboende utan barn, 30 49 år Kvinnor 8 12 8 846 21 041 Män 4 11 9 783 24 231 Sammanboende med barn Kvinnor 21 29 18 732 45 810 Män 8 14 17 811 35 602 Källa: Beräknat från data från Inkomstfördelningsundersökningen, SCB. könen. Detta undersöks här genom att jämföra kvinnors andel av mäns marknadsinkomster med kvinnors andel av mäns bruttoinkomster (marknadsinkomster plus transfereringar) och disponibla inkomster (marknadsinkomster plus transfereringar minus skatter). Tabell 4 visar att kvinnors marknadsinkomster är lägre än mäns i samtliga kategorier, men i lägre grad 1994 än 1975. Lägger vi till transfereringarna är gapet oförändrat eller minskar beroende på kategori. 1994 ökade t.ex. ensamstående mödrars inkomst som andel av ensamstående fäders från 55 procent av marknadsinkomsten till 81 procent av bruttoinkomsten 1994. Bland sammanboende föräldrar var motsvarande siffror 52 och 63 procent. Tar vi med också skatterna minskar gapet ytterligare. Skatter är progressiva och eftersom män i allmänhet har högre inkomster än kvinnor, betalar de mer i skatt. Det betyder att det svenska socialförsäkrings- och skattesystemet minskar inkomstskillnaderna mellan kvinnor och män, stärker kvinnors ekonomiska oberoende av män och ökar ensamstående mödrars möjligheter att bilda och vidmakt- 38 Genusperspektiv på välfärdsutveckling

Tabell 4. Kvinnors andel av mäns marknadsinkomster, bruttoinkomst och individuella disponibla inkomst, %, 1975 och 1994. hålla ett autonomt hushåll. Samtidigt är det dock svårare för ensamstående föräldrar att försörja sig genom lönearbete i dag än på 1970-talet och kvinnor med barn har betydligt lägre inkomster än män med barn. Sammanfattning Den svenska välfärdsstaten har uppmuntrat tvåförsörjarmodellen och kvinnors lönearbete sedan åtminstone 1970-talet genom att tillhandahålla tjänster, särskilt barnomsorg, men också genom föräldraledighet och föräldrapenning för att stärka kvinnors anknytning till och position på arbetsmarknaden. Frågan som diskuteras här är om detta inneburit att kvinnor blivit mer ekonomiskt 1975 1994 Ensamstående utan barn, 30 49 år Marknadsinkomster 77 92 + transfereringar 81 91 skatter, etc. = disponibel inkomst 86 93 Ensamstående med barn Marknadsinkomster 46 55 + transfereringar 61 81 skatter, etc. = disponibel inkomst 71 86 Sammanboende utan barn, 30 49 år Marknadsinkomster 52 75 + transfereringar 53 76 skatter, etc. = disponibel inkomst 59 78 Sammanboende med barn Marknadsinkomster 32 52 + transfereringar 37 63 skatter, etc. = disponibel inkomst 43 66 Källa: Beräknat från data från Inkomstfördelningsundersökningen, SCB. oberoende av män i familjen och om ensamstående mödrars möjligheter att forma och vidmakthålla autonoma hushåll har ökat mellan 1975 och 1994. Den disponibla inkomsten har ökat för kvinnor både relativt män och i absoluta termer. Det betyder, i enlighet med diskussionen ovan, att sammanboende kvinnor var mer ekonomiskt oberoende av män på 1990- talet än på 1970-talet. Detta är i huvudsak ett resultat av högre löneinkomster men också av transfereringar knutna till lönen, dvs. sammanboende kvinnor har blivit såväl mer kommodifierade som dekommodifierade. Ensamstående mödrar (och fäder) drabbades hårt på 1990-talet av arbetslöshet och lägre sysselsättningsgrad. Deras möjligheter att bilda och vidmakthålla autonoma hushåll genom löneinkomster har minskat. Transfereringarna har dock ökat, dvs. de har blivit mindre kommodifierade och mer dekommodifierade. Kvinnors inkomster bestod på 1990-talet i mindre grad av löneinkomster och en större grad av transfereringar, både i absoluta och relativa tal, än på 1970-talet. Ibland brukar detta beskrivas i termer av att kvinnor har gått från beroende av individuella män till beroende av välfärdsstaten. Att vara beroende av välfärdsstaten som mottagare av transfereringar är dock signifikant annorlunda än att vara beroende av en individuell man. Välfärdsstaten har inneburit stora fördelar för kvinnor. Det skall dock också påpekas att en stor andel av transfereringarna bara passerar genom mödrarnas händer till deras barn och också att bidragsförskott kan ses som en subvention av frånvarande fäder i stället för som en inkomst för den närvarande modern. För män har utvecklingen inneburit minskade löneinkomster och ökat beroende av välfärdssta- A. Nyberg 39

ten, eller om man använder ett annat begrepp män har blivit mer dekommodifierade och därigenom mindre beroende av individuella arbetsgivare och arbetsmarknaden. Detta föranleder en fråga om terminologi. Kvinnor uppfattas som beroende av välfärdsstaten. Män i samma situation ses inte som beroende, utan som oberoende av marknaden, dvs. dekommodifierade. Medan kvinnors beroende av välfärdsstaten uppfattas som ett tecken på svaghet och brist på makt, stärker dekommodifiering (den manlige) arbetaren och ses som en källa till makt. Detta visar att den status som associeras med att vara beroende är socialt konstruerad. Begreppet appliceras med stor beredvillighet, och med större moraliskt innehåll, på kvinnor än på män. Män tycks per definition vara oberoende, medan motsatsen tycks gälla för kvinnor. Referenser Bergqvist, Christina & Anita Nyberg (2001). Welfare State Restructuring and Childcare in Sweden in Rianne Mahon and Sonya Michel (eds), Child Care Policy at the Crossroads: Gender and Welfare State Restructuring, New York: Routledge. Björklund, Anders & Johan Fritzell (1992). Inkomstfördelningens utveckling. Bilaga 8 till Långtidsutredningen 1992, Stockholm: Finansdepartementet. Borchorst, Anette & Birthe Siim (1987). Women and the advanced welfare state a new kind of patriarchal power? in Anne Showstack Sasson (ed), Women and the State, London: Hutchinson. Daly, Mary (2000). The Gender Division of Welfare. The Impact of the British and German Welfare States. Cambridge; Cambridge University Press. Duncan, Simon (1996). The Diverse Worlds of European Patriarchy in M.D. Garcia-Ramon and J. Monk (eds.), Women of the European Union. The Politics of Work and Daily Life., London and New York: Routledge. Esping-Andersen, Gøsta & Walter Korpi (1987). From Poor Relief to Institutional Welfare States in R. Erikson, R. et al. (eds), The Scandinavian Model, New York: Sharpe. Esping-Andersen, Gøsta (1990). The Three Worlds of Welfare Capitalism. Cambridge: Polity Press. Esping-Andersen, Gøsta (1999) Social Foundations of Postindustrial Economies. Oxford: Oxford University Press. Fritzell, Johan (1991) Inte av marknaden allena: Inkomstfördelningen i Sverige, Institutet för Social Forskning, Stockholm: Almqvist & Wiksell International. Gustafsson, B. & Uusitalo, H (1990) Income Distribution and Redistribution During Two Decades: Experiences from Finland and Sweden in Inga Persson (ed), Generating Equality in the Welfare State. The Swedish Experience, Oslo: Norwegian University Press. Hernes, Helga (1987) Welfare State and Women Power. Olso: Norwegian University Press. Hirdman, Yvonne (1990) Genussystemet i Demokrati och Makt i Sverige. Maktutredningens huvudrapport (SOU 1990: 44, Stockholm: Fritzes. Hirschmann, Albert O. (1970) Exit, voice, and loyalty: responses to decline infirms, organizations, and states, Cambridge, Mass.: Harvard University Press. Hobson, Barbara (1990) No Exit, No Voice: Women s Economic Dependency and the Welfare State, Acta Sociologica 33. Jansson, Kjell & Annika Sandqvist (1993). Inkomstfördelningen under 1980-talet. Bilaga 19 till Långtidsutredningen 1992. Stockholm: Finansdepartementet. Korpi, Walter & Joakim Palme (1998). The Paradox of Redistribution and the Strategy of Equality: Welfare State Institutions, Inequality and Poverty in the Western Countries, American Sociological Review 63: 661 687. Lewis, Jane and Ilona Ostner (1991). Gender and the Evolution of European Social Policies presented at the CES Workshop on Emergent Supranational Social Policy: The EC's Social Dimension in Comparative Perspective, Center for European Studies, Harvard University. Lewis, Jane (1993). Introduction: Women, Work, Family and Social Policies in Europe in Jane Lewis (ed.) Women and Social Policies in Europe. Work, Family and the State, Cheltenham: Edward Elgar. Lewis, Jane (1997) Gender and Welfare Regimes: Further Thoughts in Social Politics (summer). Lister, Ruth (1994). She has other duties Women, citizenship and social security in Baldwin & Falkenham (eds.) Social Security and Social Change, pp. 31 44. McFate, Katherine, Timothy Smeeding & Lee Rainwater (1995). Markets and States: Poverty Trends and Transfer System Effectivenesss in the 1980s in 40 Genusperspektiv på välfärdsutveckling

Poverty Inequality and the Future of Social Policy. Western States in the New World Order, Katherine McFate, Roger Lawson & William Julius Wilson (eds.). New York: Russell Sage Foundation. McLaughlin, E. & C. Glendinning (1994). Paying for care in Europe: Is there a feminist approach? in Hantrais and Mangan Family Policy and the Welfare of Women, Cross-National Research Papers, 3rd Series, Cross-National Research Group, European Research Centre (Loughborough) pp. 52 69. Nyberg, Anita (1997). Kvinnor, män och inkomster. Jämställdhet och ekonomiskt oberoende. SOU 1997:87. Stockholm: Fritzes. O Connor, J.S. (1992). Citizenship, class, gender and the labour market: Issues of de-commodification and personal autonomy, paper presented at conference Comparative Studies of Welfare State Development: Quantitative and Qualitative Dimensions, University of Bremen, 3 6 September. Orloff, Ann (1993). Gender and the Social Rights of Citizenship, American Sociological Review, 58: 303 28. Palme, Joakim (1990). Pension rights in welfare capitalism: the development of old-age pensions in 18 OECD countries 1930 to 1985, avhandling, Stockholm: Institutet för social forskning. Pierson, Paul (1996). The New Politics of the Welfare State, World Politics 48. Sainsbury, Diane (1994). Gendering Welfare States. London: Sage. Sainsbury, Diane (1996). Gender, Equality and Welfare States. Cambridge: Cambridge University Press. Sainsbury, Diane ed.(1999). Gender and Welfare State Regimes. Oxford: Oxford University Press. Siaroff, Alan (1994). Work, Welfare and Gender Equality: A New Typology in Diane Sainsbury (ed), Gendering Welfare States, London: Sage. Singh, Rina (1998). Gender Autonomy in Western Europe. An Imprecise Revolution. London: Macmillan. Smeeding, T. Rainwater, L. Rein, M. Hauser, R & Schäber, G. (1990). Income poverty in seven countries. Initial estimates from the LIS database in T. Smeeding, M. O Higgins and L. Rainwater, L (eds), Poverty, Inequality and Income Distribution in Comparative Perspective, Hemel Hempstead: Harvester Wheatsheaf. SOU 1998:6 Ty Makten är din... Myten om det rationella arbetslivet och det jämställda Sverige, Stockholm: Fritzes. Stephens, John D (1996). The Scandinavian Welfare States: Achievements, Crisis and Prospects in G. Esping-Andersen (ed), Welfare States in Transition. National Adaptations in Global Economies, London: Sage Publications. Walby, Sylvia (1994). Methodological and theoretical issues in the comparative analysis of gender relations in Western Europe in Enviroment and Planning, A 26. Wilensky, H. (1975). The Welfare State and Equality. Berkeley: University of California Press. A. Nyberg 41

42

Ensamstående mödrar en särskilt utsatt grupp 1 Fil.dr. Michael Gähler Institutet för social forskning, Stockholms universitet Att ensamstående mödrar ofta lever under svåra ekonomiska villkor torde knappast ha undgått någon. Dessvärre är denna situation ingen nyhet. I en rapport från Kungliga Socialstyrelsen (1957), med titeln Ensamstående mödrars sociala och ekonomiska förhållanden år 1955, konstaterades det t.ex. att fattigvård 2 var cirka tre gånger vanligare för ensamstående mödrar än för gifta par med barn. Vidare uppgav de ensamstående mödrarna att ekonomiska svårigheter var det vanligaste av de större problemen i vardagen. Trots att svenska ensamstående mödrar har haft sämre ekonomiska villkor än andra grupper i samhället, har förhållandena ändå varit mer gynnsamma än för kvinnor i andra västländer. Vid 1980-talets början hade de ensamstående mödrarna i Sverige en justerad, disponibel inkomst (se nedan) som motsvarade ungefär 85 procent av inkomsten för barnfamiljer med två föräldrar. I Frankrike, Storbritannien och Tyskland var motsvarande andel 65 76 procent och i Australien, Canada och USA lägre än 60 procent (Wong et al. 1993). Den relativt goda situationen för ensamstående mödrar i Sverige har uppnåtts genom en kombination av framför allt två faktorer. För det första, en starkt inkomstomfördelande välfärdsstat, i form av riktade och universella bidrag samt andra välfärdsstatliga arrangemang, som en avgiftsfri skola och kraftigt subventionerad 1 Denna text är huvudsakligen baserad på kapitlet Bara en mor ensamstående mödrars ekonomiska levnadsvillkor i 1990-talets Sverige som skrevs inom ramen för Kommittén Välfärdsbokslut (se Gähler 2001). 2 Utgick i form av kontantunderstöd eller naturaförmåner. barnomsorg och hälsovård. För det andra, och minst lika betydelsefullt, gynnas de ensamstående mödrarnas situation av en relativt hög förvärvsarbetsfrekvens. Redan för ett halvsekel sedan förvärvsarbetade närmare två tredjedelar av de ensamstående mödrarna, en klart högre andel än bland sammanboende mödrar. Sedan dess har den kvinnliga förvärvsfrekvensen generellt ökat dramatiskt. Detta gäller också de ensamstående mödrarna, även om ökningen för dessa varit mindre framträdande. Vid 1990-talets inledning var det faktiskt vanligare att sammanboende mödrar förvärvsarbetade. Andelen heltidsarbetande har dock genomgående varit högre bland de ensamstående mödrarna. I början av 1990-talet drabbades Sverige av en djup ekonomisk kris. Välfärdsstaten klämdes mellan två sköldar: å ena sidan minskade skatteintäkter, bl.a. som en följd av massarbetslöshet, å andra sidan ökade utgifter, för olika typer av arbetsmarknadspolitiska åtgärder t.ex. Denna utveckling reser två viktiga frågor när det gäller de ensamstående mödrarna. För det första, vilka effekter fick 1990- talskrisen för dessa mödrars, och barns, ekonomiska och materiella förhållanden? För det andra, hur ska den förändring i villkor som faktiskt skedde förstås och förklaras? Även om de ensamstående mödrarna i Sverige alltså har haft en relativt gynnsam situation jämfört med ensamstående mödrar i många andra länder, så vet vi att de ekonomiska villkoren för den här gruppen är sämre än för de flesta andra hushållstyper i det svenska samhället. Vad beror det på? Ja, det finns åtminstone tre strukturella M. Gähler 43

Figur 1. Justerad disponibel medianinkomst i kronor (1999 års penningvärde), efter hushållstyp och år. Individer 16 64 år (utom hemmaboende 16 24-åringar). Justerad disponibel medianinkomst, 1000-tal kronor 135 130 123 101 94 96 Ensamstående mor Övriga 1990/91 1994/95 1998/99 orsaker till det. För det första, ensamstående mödrar är kvinnor. Också i ett relativt jämställt samhälle som det svenska innebär detta fortfarande att man generellt sett har lägre löner och förvärvsarbetsinkomster än männen. Detta gäller också när kvinnorna har samma utbildningsnivå och arbetslivserfarenhet som männen (le Grand, Szulkin & Tåhlin 2001). Ensamstående mödrar är också, för det andra, familjeförsörjare, med huvudsakligt ekonomiskt ansvar för andra än sig själva, dvs. för barnen. Och, för det tredje, ensamstående mödrar är just ensamstående, dvs. de saknar de stordriftsfördelar som uppstår då flera inkomsttagare kan dela på vissa gemensamma utgifter, t.ex. för TV-licens, telefonabonnemang, bil, tvättoch diskmaskin. Hur har då den ekonomiska situationen förändrats för de ensamstående mödrarna under 1990- talet? Låt oss, med hjälp av data från SCB:s undersökning av levnadsförhållanden (ULF), inleda med att närmare studera den disponibla inkomsten, dvs. det som återstår att leva på då olika former av positiva transfereringar, som bidrag, lagts till förvärvsinkomsten och negativa transfereringar, som skatt, dragits ifrån. I Figur 1 framgår den justerade disponibla medianinkomsten, eller mittinkomsten, för gruppen ensamstående mödrar (med barn i åldern 0 18 år) i början (åren 1990/1991), mitten (1994/1995) och slutet av 1990-talet (1998/1999). 3 Med justerad inkomst menas t.ex. att hänsyn tagits till hur många som ska leva av inkomsten och de skalfördelar som uppstår då man är flera i ett hushåll. Hänsyn tas också till att omkostnaderna för barn vanligtvis är lägre än för vuxna. 4 Här kan vi jämföra inkomsterna för de ensamstående mödrarna med inkomsterna för övriga hushållstyper i analysen, dvs. andra män och kvinnor som är ensamstående och sammanboende, med respektive utan barn. Studien omfattar personer mellan 16 och 64 års ålder. Individer som är 16 24 år och fortfarande bor kvar i föräldrahemmet har dock exkluderats. Inkomsterna är omräknade i 1999 års penningvärde så att de är direkt jämförbara mellan åren. Som förväntat 3 Observera alltså att vi studerar situationen för gruppen ensamstående mödrar och att vi således inte följer samma individer över tid. 4 Rent tekniskt går vi tillväga så att hushållets totala disponibla inkomst divideras med en ekvivalensvikt. Den ekvivalensskala som används här har utarbetats av SCB (se Jansson 1998). I denna skala ges den första vuxna individen (över 18 år) vikten 1, en eventuell partner (äkta make eller sambo) ges vikten 0,55 och barn (18 år eller yngre) ges vikten 0,47. I ett hushåll som består av två vuxna och två barn divideras således hushållsinkomsten med 2,49 (1+0.55+2*0,47) för att den justerade inkomsten ska erhållas. Detta betyder att ett hushåll med två vuxna och två barn måste ha en total disponibel hushållsinkomst på 249 000 kronor för att ha en justerad inkomst som motsvarar 100 000 kronor (249 000/2,49=100 000). 44 Ensamstående mödrar

Relativ justerad disponibel medianinkomst 1,41 1,28 1,31 1,00 1,00 1,00 Ensamstående mor Övriga Figur 2. Relativ justerad disponibel medianinkomst, efter hushållstyp och år. Inkomsten för ensamstående mödrar har satts till 1. Individer 16 64 år (utom hemmaboende 16 24-åringar). 1990/91 1994/95 1998/99 framgår det att ensamstående mödrar har relativt låga inkomster redan vid ingången till 1990-talet, drygt 100 000 kronor, att jämföra med 130 000 kronor för övriga. Fram till mitten av 1990-talet sker en generell inkomstminskning i landet (se också Fritzell 2001). Detta är givetvis till stor del en följd av den ökande arbetslösheten. Inkomstnivån för ensamstående mödrar minskar till 94 000 kronor och till 123 000 kronor för övriga. Härefter återhämtar sig dock den ekonomiska konjunkturen och från mitten fram till slutet av 1990-talet förbättras därför situationen för de flesta hushållstyper. Decenniet slutar t.o.m. generellt sett på ett litet plus. Inkomsterna ökar från 130 000 kronor till 135 000 kronor för övriga. Denna ökning gäller emellertid inte de ensamstående mödrarna. För dem är inkomsterna i det närmaste oförändrade, om än med tendens till en svag ökning, från mitten av 1990-talet. I relativa termer minskade de ensamstående mödrarnas redan låga inkomster med fem procent under decenniet medan den ökade med fyra procent för övriga. De ensamstående mödrarnas situation har alltså försämrats ytterligare gentemot andra grupper under 1990-talet. Gapet mellan ensamstående mödrar och övriga, som var 28 procent till de senares fördel vid decenniets inledning, hade ökat till 41 procent vid dess slut (Figur 2). En specialanalys av förändringen mellan 1998 och 1999 visar emellertid att inkomsterna för de ensamstående mödrarna, liksom för många andra grupper i samhället, förbättrades under 1990-talets sista år (se också Fritzell 2001). De ensamstående mödrarna har t.o.m. förbättrat sin relativa situation något gentemot många andra grupper. Ännu 1999 hade dock de ensamstående mödrarna inte nått upp i samma nivå som de hade då decenniet inleddes. De huvudsakliga slutsatserna står därför fast. Ensamstående mödrar hade lägre inkomster än andra grupper i samhället redan vid 1990-talets inledning och utvecklingen under decenniet har varit sämre än för andra grupper. Men de allra flesta barn till ensamstående mödrar har ju en far också. Vad betyder hans insatser? Det är mycket svårt att ge ett fullständigt svar på den frågan men det bör påpekas att vi här, så långt det varit möjligt, inkluderat de underhållsbetalningar som fäderna gör i de inkomster som redovisats. Till detta kommer dock att många barn bor hos fadern en viss del av tiden. Detta torde ju innebära ekonomiska lättnader för mödrarna. Betydelsen av den tid som barnen bor hos fäderna ska dock inte överskattas. Av den levnadsnivåundersökning för barn (Barn-LNU), som genomfördes vid Institutet för social forskning under år 2000 (se Jonsson m.fl. 2001), framgår det att barn mellan 10 och 18 år, som huvudsakligen lever med sin mor, i genomsnitt endast bor hos fadern unge- M. Gähler 45

Figur 3. Justerad disponibel medianinkomst (i 1999 års penningvärde), efter hushållstyp och år. Barns ekvivalensvikt har viktats ned med 10 respektive 15 procent för ensamstående mödrar. Individer 16 64 år (utom hemmaboende 16 24-åringar). Justerad disponibel medianinkomst 1 000-tal kronor 100,9 96,1 105,0 100,6 107,1 102,8 124,7 120,6 1990/91 1998/99 Ensamstående mor (urspr. skala) Ensamstående mor (10 %) Ensamstående mor (15 %) Sammanboende med 1 2 barn fär 13 procent av tiden. Detta motsvarar ungefär varannan helg. Enligt SCB (2000) bor yngre barn i ännu lägre grad hos sina fäder. Vad skulle det då innebära för de ensamstående mödrarnas disponibla inkomster om vi, något förenklat, antar att mödrarnas omkostnader för barnen minskar i motsvarande grad? Resultaten av detta räkneexempel framgår i Figur 3. Här har utgifterna (ekvivalensvikten) för barnen justerats ned med 10 respektive 15 procent, dvs. ungefär så mycket som vi kan anta att barnen i genomsnitt bor hos fadern. Efter en sådan operation ser bilden förstås något ljusare ut för de ensamstående mödrarna, men samtidigt är förändringen mycket liten. Fortfarande har de ensamstående mödrarna klart lägre inkomster än tvåföräldrafamiljer med ett till två barn och fortfarande har gruppen erfarit en inkomstförsämring under 1990-talet. Dessutom bör det påpekas att förbättringen överskattas något eftersom hänsyn inte tas till att fasta kostnader för barnet, t.ex. hyran för ett extra rum, inte minskar då barnet bor hos fadern. Gäller de försämrade ekonomiska villkoren för samtliga ensamstående mödrar eller finns det vissa som klarat sig bättre än andra? Ja, på individnivå är det naturligtvis stor variation. Men om vi studerar utvecklingen för olika undergrupper av ensamstående mödrar så framgår det att försämringen har varit allmän. Det finns visserligen tendenser till att ensamstående mödrar födda i ett annat land än Sverige klarat sig sämre än de ensamstående mödrar som är födda här, men skillnaderna är små. Detsamma gäller om den ensamstående modern bor i stad eller på landsbygd eller om hon är yngre eller äldre. Alla dessa grupper har lidit ekonomiska förluster i ungefär samma utsträckning. Ett undantag här är emellertid att ensamstående mödrar med hög utbildning har klarat sig bättre än de lågutbildade. Detta är, åtminstone delvis, en konsekvens av att de högutbildade klarat sig bättre på arbetsmarknaden, något som vi återkommer till nedan. Vad betyder då den här försämringen i inkomst för den ekonomiska situationen i vardagen? Hur har den materiella och ekonomiska tryggheten påverkats? Ett mått på detta är det som ibland brukar kallas för kontantmarginal, dvs. om man kan få fram en viss summa pengar inom en vecka i händelse av oförutsedda utgifter. Mellan 1990/ 1991 och 1998/1999 har den summa som avses i ULF ökat från 12 000 till 14 000 kronor, via 13 000 kronor åren 1994/1995. Denna ökning motsvarar på ett ungefär utvecklingen av konsumentprisindex. I början av 1990-talet saknade nära en tredjedel av de ensamstående mödrarna en sådan ekonomisk buffert medan motsvarande 46 Ensamstående mödrar

Saknar kontantmarginal, andel i procent 50,0 46,5 31,5 Ensamstående mor Övriga Figur 4. Andel (i procent) som saknar kontantmarginal (möjlighet att få fram en viss summa pengar inom en vecka), efter hushållstyp och år. Individer 16 64 år (utom hemmaboende 16 24-åringar). 11,7 16,5 15,1 1990/91 1994/95 1998/99 andel för övriga var 12 procent (Figur 4). Under 1990-talet ökade andelen något generellt men mycket kraftigt för de ensamstående mödrarna. Vid slutet av decenniet saknade hälften av dessa en möjlighet att få fram 14 000 kronor inom en vecka medan andelen var 15 procent för övriga. Till detta kommer att en stor andel av de ensamstående mödrar som säger att de har tillgång till en ekonomisk buffert, måste låna pengarna, antingen i bank eller av släktingar och vänner, medan de flesta andra uppger att de har pengarna på ett eget bankkonto. Totalt sett innebär detta att endast 24 procent av de ensamstående mödrarna vid slutet av 1990-talet hade direkt tillgång till en kontantmarginal, dvs. en summa de själva har kontroll över. För övriga är denna andel 61 procent, dvs. 2,5 gånger högre. Detta mönster går igen också vid ett tredje mått på ekonomiska resurser, utöver inkomst och kontantmarginal, nämligen om man haft problem att klara de löpande utgifterna, t.ex. räkningar, hyra och mat, under det senaste året. Också detta problem lider ensamstående mödrar oftare av än andra och också här har man haft en sämre utveckling under 1990-talet. Vid slutet av decenniet uppgav drygt sex av tio ensamstående mödrar att de haft svårt att klara de löpande utgifterna (en ökning från 46 procent åren 1990/1991). För övriga var andelen 19 procent (en ökning från 15 procent). Slutsatsen av dessa resultat är alltså att många ensamstående mödrar levde under mycket otrygga ekonomiska förhållanden under 1990-talet. Man gick dessutom sämre ekonomiskt rustade ut ur decenniet än vad man gick in i det. När det gäller t.ex. inkomster har man erfarit såväl en absolut som en relativ försämring, gentemot andra hushållstyper. Till skillnad från andra grupper har förbättringen i de ekonomiska konjunkturerna från mitten fram till slutet av 1990-talet inte kommit de ensamstående mödrarna till del, trots att en liten uppgång alltså kan skönjas mellan 1998 och 1999. En viktig och intressant fråga blir då givetvis vad detta beror på. Varför har de ensamstående mödrarna halkat efter andra hushållstyper? Här har tre olika typer av förklaringar studerats. För det första, beror det på att gruppens sociala och demografiska sammansättning har förändrats över tid? Detta är en möjlig typ av förklaring som ibland glöms bort. Om gruppens sammansättning förändrats så att den vid slutet av decenniet t.ex. utgörs av en större andel mycket unga eller invandrade mödrar än vad som var fallet vid 1990-talets början, så skulle ju detta kunna vara en möjlig förklaring till försämringen av gruppens situation. M. Gähler 47

Figur 5. Inkomstens relativa sammansättning efter hushållstyp, 1998/ 1999. Faktorinkomsten har satts till 1. Individer 16 64 år (utom hemmaboende 16 24-åringar). Inkomstens relativa sammansättnig, andel i procent 1,7 1,3 1,2 1,0 1,0 0,8 Faktorinkomst Bruttoinkomst Disponibel inkomst Ensamstående mödrar Sammanboende med 1 2 barn Ingenting i de analyser som genomförts här tyder emellertid på att så skulle vara fallet, snarare tvärtom. Den etniska och åldersmässiga sammansättningen av gruppen ser i stort sett likadan ut vid slutet av 1990-talet som vid dess början. Liksom för övriga grupper har dock utbildningsnivån i gruppen höjts under decenniet. Detta talar för att de ensamstående mödrarnas inkomster egentligen borde ha ökat under 1990-talet. För det andra, beror de ensamstående mödrarnas försämrade ekonomiska villkor på sänkta bidrag eller lägre ersättningsnivåer i socialförsäkringarna? Vi vet att olika former av transfereringar är mycket betydelsefulla för de ensamstående mödrarnas utkomst (Figur 5). Vid slutet av 1990- talet ökar de ensamstående mödrarnas inkomst från arbete och kapital (faktorinkomsten) med ungefär 70 procent när olika former av bidrag läggs till. För sammanboende med 1 2 barn är motsvarande ökning bara ungefär 20 procent. För de ensamstående mödrarna betyder bidragen att den disponibla inkomsten faktiskt är drygt 30 procent högre än faktorinkomsten. För sammanboende med 1 2 barn däremot är den disponibla inkomsten 20 procent lägre än faktorinkomsten. Har då betydelsen av bidragen förändrats över tid? Svaret på den frågan är inte okomplicerat. Medan betydelsen av vissa transfereringar har ökat, har betydelsen av andra minskat. De ensamstående mödrarna tar i större utsträckning emot skattefria bidrag som bostadsbidrag, studiestöd och socialbidrag. I gengäld har olika skattepliktiga transfereringar, som ersättning i samband med sjukdom och föräldrapenning minskat i omfattning. Dessa är ju kopplade till att man har ett förvärvsarbete och har således påverkats av den ökade arbetslösheten. Betydelsen av olika former av arbetsmarknadsstöd har givetvis ökat. Totalt sett är betydelsen av positiva transfereringar oförändrad (se Figur 6). Detta betyder att bidragen till ensamstående mödrar, i kronor och ören räknat, generellt sett var lika stora vid början som vid slutet av 1990-talet. 5 Så vad beror det då på att de ensamstående mödrarnas inkomster har halkat efter andra grupper i samhället? Den viktigaste enskilda förklaringen är att de ensamstående mödrarnas anknytning till arbetsmarknaden har försämrats. Som en följd av detta har man haft en klart sämre utveckling av sina förvärvsarbetsinkomster än t.ex. 5 Trots att faktorinkomsten och bruttoinkomsten för de ensamstående mödrarna är identisk vid början och slutet av 1990-talet har alltså den disponibla inkomsten minskat. Detta beror till stor del på ett ökat skattetryck. Detta kan dock inte förklara varför de ensamstående mödrarna halkat efter andra hushållstyper under decenniet. Skälet till det är att skattetrycket ökat i motsvarande grad för dessa. 48 Ensamstående mödrar

Justerad faktor- respektive bruttoinkomst Justerad inkomst i 1000-tal kronor Justerad faktorinkomst Justerad inkomst i 1000-tal kronor 163,1 123,6 124,2 1990/91 1998/99 144,1 1990/91 1998/99 72,8 72,7 72,8 72,7 Faktorinkomst Bruttoinkomst Ensamstående mödrar Sammanboende med 1 2 barn Figur 6. Justerad faktor- respektive bruttoinkomst i kronor (1999 års penningvärde), ensamstående mödrar, efter år. Individer 16 64 år (utom hemmaboende 16 24- åringar). Figur 7. Justerad faktorinkomst i kronor (1999 års pennningvärde), efter hushållstyp och år. Individer 16 64 år (utom hemmaboende 16 24-åringar). andra barnfamiljer (Figur 7). Medan faktorinkomsten stått stilla för de ensamstående mödrarna under 1990-talet har den ökat med ungefär 13 procent för sammanboende med 1 2 barn. Skälen till detta är två. För det första saknar de ensamstående mödrarna ofta arbete. Åren 1998/1999 förvärvsarbetade vid en given tidpunkt endast knappt tre fjärdedelar av dem (Tabell 1). Motsvarande andel för de sammanboende mödrarna var cirka fyra av fem. Arbetslösheten slog hårt mot de flesta grupper i samhället under 1990-talets krisår. De ensamstående mödrarna drabbades emellertid särskilt hårt. Så sent som vid 1990-talets slut uppgav 13 procent av de ensamstående mödrarna att de var arbetslösa. Konsekvenserna av detta är naturligtvis särskilt allvarliga när man, som de ensamstående mödrarna, är ensam familjeförsörjare. För det andra har också de ensamstående mödrar som förvärvsarbetar haft en relativt dålig inkomstutveckling under 1990-talet. Inte för att man halkat efter i löneutvecklingen lönerna för de ensamstående mödrarna har utvecklats på ungefär samma sätt som för andra grupper på arbetsmarknaden (se SOU 2001:79) utan för att veckoarbetstiden utvecklats sämre än för andra. Medan andelen heltidsarbetande bland sammanboende mödrar har ökat kraftigt, är den närmast oförändrad för de ensamstående mödrarna. Åren 1990/1991 förvärvsarbetade ensamstående och sammanboende mödrar totalt sett ungefär lika mycket, dvs. om man räknar både med dem som arbetade och dem som inte gjorde det, cirka 30 timmar per vecka. Detta är en följd av att andelen förvärvsarbetande, å ena sidan, var högre bland de sammanboende mödrarna men att veckoarbetstiden, å andra sidan, var längre bland de ensamstående mödrarna. Vid slutet av decenniet arbetade emellertid sammanboende mödrar klart mer, som en följd av att de förvärvsarbetande ökat sin veckoarbetstid medan den stått stilla för de ensamstående mödrarna. Utslaget på samtliga mödrar, förvärvsarbetande såväl som icke förvärvsarbetande, var veckoarbetstiden i genomsnitt tre timmar längre för de sammanboende mödrarna vid slutet av decenniet. Utvecklingen under 1990-talet är oroande. Inte minst som ensamstående mödrar i Sverige och övriga nor- M. Gähler 49

Tabell 1. Andel förvärvsarbetande och antal förvärvsarbetstimmar per vecka, efter hushållstyp och år. Ensamstående mödrar Sammanboende mödrar 1990/91 1998/99 1990/91 1998/99 Förvärvsarbetande (i procent) 82 74 90 81 Förvärvsarbetande (antal timmar per vecka) 36 36 33 36 Samtliga (antal timmar/vecka) 29 26 30 29 diska länder klarat sig bättre än motsvarande hushåll i andra länder, mycket tack vare ett högt arbetsmarknadsdeltagande. Hur ska då utvecklingen med ökande arbetslöshetstal och minskad arbetstid, åtminstone i jämförelse med sammanboende mödrar, förklaras? Det är inte möjligt att ge ett heltäckande svar, men ett par aspekter av den här frågan kan ändå diskuteras här. Det har ibland spekulerats i att det råder brist på incitament, eller drivkrafter, för ensamstående mödrar att förvärvsarbeta, dvs. att det inte skulle löna sig, och att gruppen därför har en låg arbetsmotivation. I slutbetänkandet från Familjeutredningen, som kom förra året, Ur fattigdomsfällan (SOU 2001:24), kunde man t.ex. konstatera att marginaleffekterna var större för ensamstående föräldrar än för andra grupper i samhället (se också Sjöberg och Bäckman 2001). Ensamstående mödrar får alltså behålla en mindre del av varje extra intjänad krona än vad som är fallet för andra grupper. De analyser som genomförts inom ramen för denna studie visar emellertid att ensamstående mödrar som förvärvsarbetar har högre inkomster än de som inte förvärvsarbetar, också när hänsyn tas till att barnomsorgskostnader ibland tillkommer när man börjar förvärvsarbeta. Det är inte heller så att den ekonomiska avkastningen av att förvärvsarbeta har minskat under 1990-talet. Om något så gäller motsatsen, att inkomstskillnaden mellan förvärvsarbetande och icke-förvärvsarbetande ensamstående mödrar snarare har ökat. Likaså lönar det sig ekonomiskt för en deltidsarbetande att gå upp i arbetstid. Här verkar dock den relativa vinsten av detta ha minskat något under decenniet. En möjlig orsak till det kan vara att beroendet av inkomstprövade bidrag har ökat för de ensamstående mödrarna under 1990-talet. När de ensamstående mödrarna själva tillfrågas visar deras svar att arbetsmotivationen är hög i gruppen. Icke-förvärvsarbetande ensamstående mödrar vill arbeta, helst på heltid. Deltidsarbetande, som i genomsnitt redan arbetar 28 timmar per vecka, vill också ofta gå upp på heltid. Uppfattningen att förvärvsarbete lönar sig ekonomiskt är också väl spridd. Det vanligaste skälet till att man vill gå upp i arbetstid är att det skulle löna sig ekonomiskt. Ingen av de ensamstående mödrarna i denna studie menar att det lönar sig dåligt att förvärvsarbeta. Inte heller verkar bristande barnomsorg vara något avgörande hinder under 1990- talet. Problemet verkar i stället vara svårigheten att få ett arbete i allmänhet och ett heltidsarbete i synnerhet. Så, om vi kan utgå från att det finns en hög arbetsmotivation i gruppen och en uppfattning att förvärvsarbete lönar sig, varför är andelen förvärvsarbetande relativt låg och arbetslösheten hög? Är ensamstående mödrar diskriminerade på arbetsmarknaden? Det har spekulerats i att arbetsgivare är tveksamma till att anställa ensamstående mödrar därför att man antar att de är mindre flexibla än andra grupper och för att deras frånvaro antas vara högre. Statistik från mitten av 1990- talet visar också att ensamstående mödrar har en relativt hög frånvarograd. De är oftare hemma för vård av sjukt barn än vad sammanboende mödrar 50 Ensamstående mödrar

är och de har flera egna sjukskrivningsdagar. Detta kan naturligtvis hänga ihop med den allmänt pressade situation som det innebär att förvärvsarbeta och ta hand om barn och hushåll på egen hand. Den höga frånvaronivån har också föranlett Socialdepartementet att i en rapport från 1996 diskutera möjligheten att (åter)införa möjligheten för ensamstående föräldrar att få kommunal hjälp med barnpassningen då barnet är sjukt och inte kan gå till skolan eller lämnas på dagis. Beror de ensamstående mödrarnas dåliga anknytning till arbetsmarknaden på att man saknar eller har fel utbildning? Ja, ensamstående mödrar har i genomsnitt lägre utbildning än sammanboende mödrar. Högutbildade ensamstående mödrar har också klarat sig bättre ekonomiskt under 1990-talet än de lägre utbildade kvinnorna. Lundborg (2000) har visat att ensamstående föräldrar är överrepresenterade i de utbildningsnivåer där arbetslösheten slog särskilt hårt under 1990-talet, dvs. nioårig grundskola och tvåårigt gymnasium. Enligt en studie av Nordenmark (2000) är den relativt låga utbildningsnivån bland ensamstående mödrar en bidragande orsak till att de har svårare än andra att lämna arbetslöshet för ett förvärvsarbete. Mot denna bakgrund finns det skäl att betänka det faktum att endast en tredjedel av de ensamstående mödrar som saknade ett förvärvsarbete vid slutet av 1990-talet var studerande. En orsak till detta kan vara utformningen av studiestöden, att studier för vissa är mindre ekonomiskt fördelaktigt än socialbidrag, åtminstone för stunden (Socialdepartementet 1996). Det är således svårt att finna ett entydigt svar på frågan varför en relativt stor andel ensamstående mödrar står utanför arbetsmarknaden. Oavsett vilken förklaringen än är så är det en stor utmaning för samhället i stort att bereda de ensamstående mödrar som står utanför arbetsmarknaden en möjlighet till egen försörjning för sig och sina familjer via arbete. Är det då, avslutningsvis, ett allvarligt problem att de ensamstående mödrarna som grupp är ekonomiskt eftersatta? Ja, det finns åtminstone tre viktiga skäl för en sådan ståndpunkt. För det första är det många människor i Sverige som är direkt beroende av hur situationen för de ensamstående mödrarna ser ut. Enligt SCB (2001) utgörs gruppen i dag av drygt 200 000 kvinnor och närmare 350 000 barn (0-17 år) lever i dessa familjer. Av Sveriges nära nio miljoner invånare lever således mer än en halv miljon i ett hushåll som består av en ensamstående mor och hennes barn. Gruppen utgör 20 procent av alla barnfamiljer i landet och den genomsnittliga tiden i detta tillstånd är minst tre år (Nyman 1998). Svensk familje- och socialpolitik har av tradition haft som mål att sörja för alla barns möjligheter att växa upp under drägliga ekonomiska villkor och därför är naturligtvis också detta förhållande en stor utmaning för den svenska välfärdsstaten. För det andra får många av dessa mödrar och barn avstå från mycket av det som vanligtvis associeras med det goda livet, som semesterresor, ett bra boende, en bil m.m. Och de riskerar olika typer av ofärdsproblem som ofta är relaterade till penningbrist, som ett lågt fysiskt och psykiskt välbefinnande. För det tredje, och slutligen, har också villkoren för ensamstående mödrar en indirekt inverkan på alla föräldrars livssituation. De ekonomiska försämringar som en skilsmässa ofta innebär för kvinnor kan påverka maktförhållandena mellan sammanboende makar och utgöra ett stort hinder för framför allt kvinnor att lämna förhållanden de inte längre vill leva i (Hobson 1994). Referenser Fritzell, J. (2001). Inkomstfördelningens trender under 1990-talet, i Fritzell, J. & Palme, J. (red.), Välfärdens finansiering och fördelning. Kommittén Välfärdsbokslut, SOU 2001:57. Socialdepartementet. Stockholm: Fritzes. le Grand, C., Szulkin, R. & Tåhlin, M. (2001). Lönestrukturens förändring i Sverige, i Fritzell, J., Gähler, M. & Lundberg, O. (red.), Välfärd och arbete i arbetslöshetens årtionde. Kommittén Välfärdsbokslut, SOU 2001: 53. Socialdepartementet. Stockholm: Fritzes. M. Gähler 51

Gähler, M. (2001). Bara en mor ensamstående mödrars ekonomiska levnadsvillkor i 1990-talets Sverige, i Bergmark, Å. (red.), Ofärd i välfärden. Kommittén Välfärdsbokslut, SOU 2001:54. Socialdepartementet. Stockholm: Fritzes. Hobson, B. (1994). Solo Mothers, Social Policy Regimes, and the Logics of Gender, i Sainsbury, D. (red.), Gendering Welfare States. London: SAGE Publications. Jansson, K. (1998). Översyn av ekvivalensskalor vid inkomstfördelningsstudier. Promemoria. Örebro: Statistiska centralbyrån. Jonsson, J.O., Östberg, V., Evertsson, M. & Brolin Låftman, S. (2001). Barns och ungdomars levnadsnivå. Kommittén Välfärdsbokslut. SOU 2001:55. Stockholm: Fritzes. Kungliga Socialstyrelsen (1957). Ensamstående mödrars sociala och ekonomiska förhållanden år 1955. Sveriges officiella statistik. Socialvård. Stockholm: Kungliga Socialstyrelsen. Lundborg, P. (2000). Vilka förlorade jobbet under 1990-talet?, i Fritzell, J. (red.), Välfärdens förutsättningar. Arbetsmarknad, demografi och segregation. Kommittén Välfärdsbokslut. SOU 2000:37. Stockholm: Fritzes. Nordenmark, M. (2000). Familjesituation och arbetsmarknadsstatus. Vad förklarar ensamstående föräldrars låga sannolikhet att erhålla ett arbete?, Arbetsmarknad & Arbetsliv, 6: 97 111. Nyman, H. (1998). An Economic Analysis of Lone Motherhood in Sweden. Ekonomiska studier utgivna av Nationalekonomiska institutionen, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet 89. SCB (2001). Barn och deras familjer 1999. Demografiska rapporter 2000: 2. Stockholm: Statistiska centralbyrån. Sjöberg, O. & Bäckman, O. (2001). Incitament och arbetsutbud en diskussion och kunskapsöversikt, i Fritzell, J. & Palme, J. (red.), Välfärdens finansiering och fördelning. Kommittén Välfärdsbokslut, SOU 2001:57. Socialdepartementet. Stockholm: Fritzes. Socialdepartementet (1996). Ensamföräldrarna en utsatt grupp? Välfärdsprojektet. Stockholm: Socialdepartementet. SOU 2001:24. Ur fattigdomsfällan. Slutbetänkande av Familjeutredningen, Socialdepartementet. Stockholm: Fritzes. SOU 2001:79. Välfärdsbokslut för 1990-talet. Slutbetänkande. Kommittén Välfärdsbokslut. Socialdepartementet. Stockholm: Fritzes. Wong, Y-L.I., Garfinkel, I. & McLanahan, S. (1993). Single-Mother Families in Eight Countries: Economic Status and Social Policy, Social Service Review, June:177 197. 52 Ensamstående mödrar

Kunskapsluckor kring ekonomisk utsatthet bland barn och ungdomar Tapio Salonen, professor i socialt arbete Lund & Växjö universitet Inledning Detta bidrag fokuserar fattigdomsfrågan i vårt svenska överflödssamhälle utifrån ett specifikt barn- och ungdomsperspektiv. Hur ser ekonomiska sårbarhetsmönster ut under uppväxttiden och i ungdomars etableringsfas in i vuxenlivet? Hur har dessa påverkats av de snabba samhälleliga ekonomiska växlingarna de senaste tiotal åren? Inom ramen för flera pågående forskningsprojekt försöker vi belysa olika slags relevanta frågeställningar inom detta forskningsområde. När det gäller barns ekonomiska utsatthet har nyligen en första studie presenterats inom ramen för ett mer långsiktigt kunskapsprojekt kring att utveckla ett kommunalt barnindex i Sverige (Salonen 2002). I detta sammanhang diskuteras några övergripande resultat som speglar barnfattigdomens utveckling under 1990-talet i Sverige. Kring ungdomars specifika försörjnings- och etableringssvårigheter har ett FAS-finansierat projekt 1 nyligen startat som baseras på en del tidigare studier (Angelin & Salonen 2000, Salonen 2000). Här kommer en del initiala frågeställningar att diskuteras som kan vara centrala för förståelsen av ungdomars etableringssträvanden, och då i synnerhet för ungdomar med försörjningsproblem. Några 1 Forskningsprojektet Marginalhotade ungdomars etableringssituation efter välfärdskrisen (FAS Dnr 2001 2665) som jag tillsammans med doktorand Anna Angelin kommer att bedriva under 2002 2003 där nationella registerstudier kommer att kombineras med kommunbaserade undersökningar med bl.a. intervjustudier med ungdomar och i något fall även med berörda lokala myndigheter. 2 Se t.ex. Andersson 2000. enskilda resultat som sticker ut och kräver fördjupad belysning presenteras. Det specifika syftet med denna text är att försöka identifiera några centrala frågeställningar som lite går på tvärs och utmanar vår förståelse av ekonomisk utsatthet bland barn och ungdom i ett samhälle där de allra flesta har det, åtminstone materiellt sett, bättre än kanske någon tidigare generation haft det. I texten försöker vi ställa frågor som kopplar ekonomisk utsatthet i barndomen med ungdomstidens etableringsproblem. Detta får mer ses som en första ansats att belysa samband mellan ekonomisk utsatthet i barns uppväxt och längre fram under deras eget vuxenblivande. Förståelse av fattigdomens särprägel i ett överflödssamhälle som det svenska hänger givetvis samman med de normer och värderingar som formar vår samtid. Äldre människor relaterar naturligtvis ekonomisk utsatthet till sina egna upplevelser från en förgången tid. Många i en växande välmående medelklass har få egna beröringspunkter med hushåll som lever under materiellt pressade förhållanden och har därigenom begränsade möjligheter att förvärva egna erfarenheter av fattigdomens moderna gissel. Vi lever allt mer med människor som liknar oss själva, i boendet, arbetet och i det privata umgänget 2. Dessa segregationsmönster och oftast osynliga socioekonomiska barriärer skall inte enbart betraktas utifrån ett snävt fördelningspolitiskt perspektiv utan också en strukturell grund för de sociala sammanhållande T. Salonen 53