Utrikesdepartementet. Mänskliga rättigheter i Nicaragua 2007

Denna rapport är en sammanställning grundad på Utrikesdepartementets bedömningar. Rapporten kan inte ge en fullständig bild av läget för de mänskliga rättigheterna i landet. Information bör sökas också från andra källor. Utrikesdepartementet Mänskliga rättigheter i Nicaragua 2007 ALLMÄNT 1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna Efter införandet av demokrati har respekten för grundläggande mänskliga rättigheter förbättrats, liksom standarden på de demokratiska institutionerna. Ett juridiskt regelverk garanterar formellt individuella fri- och rättigheter, och den nationella polisen och militärmakten åtnjuter högt anseende på grund av deras institutionella självständighet. Viktiga delar av domstolsväsendet är dock i stor utsträckning politiserade och korrupta, något som undergräver förtroendet för rättstaten. Sedan Daniel Ortega, ledare för FSLN (Frente Sandinista de Liberación Nacional), tillträdde som landets president i januari 2007 växer emellertid det demokratiska underskottet. Detta påverkar respekten för grundläggande mänskliga rättigheter negativt. En tilltagande partipolitisering av samhället gör att utvecklingen för de politiska och medborgerliga rättigheterna är oroande. Pressfriheten är grundlagsskyddad. Vissa myndigheter har emellertid visat tendenser till att försvåra mediernas situation bland annat genom påstådda skatteskulder. Liksom vid tidigare regeringsskiften har ett stort antal tjänstemän i statsförvaltningen bytts ut. Statsförvaltningen kännetecknas av ökande centralisering och auktoritära tendenser, och gränserna mellan regeringen, FSLN och familjen Ortega är inte alltid tydliga. I ett antal fall kan respekten för rätten till privat egendom ha kränkts genom regeringsstyrda aktioner. Nicaragua är, näst Haiti, det fattigaste landet i Latinamerika, och kännetecknas av en extremt ojämn fördelning av resurserna. Trots tidigare regeringars och biståndsgivares satsningar består fattigdomen. Att respektera och garantera de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna är således en utmaning. Den

2 nya regeringen har bland annat garanterat rätten till gratis utbildning och sjukvård, men det är för tidigt att nu se resultaten av dessa satsningar. På senare år har övergrepp mot kvinnor och barn ökat på ett oroväckande sätt. Under pågående valrörelse 2006 ändrades strafflagen så att abort blev totalt förbjuden, även vid fara för moderns liv. Förbudet har dessutom resulterat i att kvinnor inte fått behandling för buk- och underlivsbesvär som inte varit abortrelaterade, vilket ökat dödligheten. Kvinnorätts-, och mänskliga rättighetsorganisationer menar att förbudet utgör ett brott mot de mänskliga rättigheterna och har överklagat lagändringen. Konstitutionen garanterar rätten att fritt organisera sig, och det civila samhället är aktivt. Enskilda organisationer som inte är anslutna till FSLN upplever dock att deras möjligheter att verka obehindrat har minskat. Inte minst upplevs de nya Råden för Medborgarmakt (Consejos de Poder Ciudadano) som ett hot sedan sådana inrättats på alla nivåer i samhället på initiativ av presidentparet. Hot mot representanter för organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter uppges ha ökat under året. Under året har ett flertal tidigare försenade rapporter till FN-organen inlämnats och landet är nu så gott som i fas med rapporteringen. Nicaragua är sedan 2007 medlem i FN:s råd för mänskliga rättigheter. 2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s konventionskommittéer Nicaragua har ratificerat följande centrala konventioner: Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, International Covenant on Civil and Political Rights (ICCPR), samt tilläggsprotokollet om enskild klagorätt. Protokollet om avskaffandet av dödsstraffet har undertecknats. Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights (ICESCR) Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering, Convention on the Elimination of all forms of Racial Discrimination (CERD) Konventionen om avskaffandet av alla former av diskriminering mot kvinnor, Convention on the Elimination of all forms of Discrimination Against Women (CEDAW), men inte tilläggsprotokollet om enskild klagorätt. Konventionen mot tortyr, Convention against Torture and Other Cruel, Inhuman or Degrading Treatment or Punishment (CAT), men inte tilläggsprotokollet om förebyggande av tortyr.

Konventionen om barnets rättigheter, Convention on the Rights of the Child (CRC) samt de två tillhörande protokollen om barn i väpnade konflikter och om handel med barn Flyktingkonventionen, Convention related to the Status of Refugees, samt det tillhörande protokollet från 1967 Den amerikanska konventionen om mänskliga rättigheter med tilläggsprotokoll och det tillhörande protokollet om dödsstraffets avskaffande samt protokollet om förebyggande, bestraffning och utrotning av våld mot kvinnor. Protokollet om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter har undertecknats men inte ratificerats. Samma sak gäller protokollet om förebyggande och bestraffning av tortyr samt protokollet om bortförande och försvinnande av personer. Nicaragua har undertecknat, men inte ratificerat, konventionen om rättigheter för personer med funktionshinder, Convention on the Rights of Persons with Disabilities. Tilläggsprotokollet har inte skrivits under. Nicaragua har inte anslutit sig till konventionen mot påtvingade försvinnanden, Convention for the Protection of All Persons from Enforced Disappearance. Nicaragua har inte ratificerat Romstadgan för Internationella Brottmålsdomstolen (ICC) då konstitutionen inte tillåter utlämning av nicaraguanska medborgare. Nicaragua har skrivit under ett bilateralt ickeutlämningsavtal med USA.. Nicaraguas rapportering till FN-kommittéerna har traditionellt varit eftersatt. År 2006 saknades 12 rapporter enligt existerande tidsplaner för rapportering. Under 2007 och slutet av 2006 har dock flera rapporter presenterats (ICCPR, CERD, ICESCR samt CEDAW). I nuläget saknas endast rapportering gällande CERD. Det finns en stående inbjudan till samtliga av FN:s specialrapportörer och representanter. Detta har resulterat i två genomförda besök 2004 och 2006, ett planerat och ytterligare två begärda. Områdena för dessa besök har varit - och kommer att vara - rasism, godtyckliga arresteringsförfaranden, påtvingade och ofrivilliga försvinnanden samt minoritetsfrågor. Nicaraguas internationella åtaganden ger en bra grund för arbetet med mänskliga rättigheter. Den politiska viljan att uppfylla landets åtaganden kan dock ifrågasättas på vissa områden. 3

4 MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER 3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr Det finns inga rapporter om ofrivilliga försvinnanden eller politiska mord, utförda eller sanktionerade av statsmakten under året. Den nicaraguanska polisen lyder under inrikesministeriet. Polisen är en förhållandevis modern och professionell institution för vilken det medborgerliga förtroende fortsatte att öka under 2007 enligt en nationellt utförd opinionsundersökning. Trots detta är polisen den myndighet som fått flest anmälningar riktade mot sig under året. Enligt polisens egna uppgifter mottogs 892 anmälningar mot polisen om brott mot mänskliga rättigheter under årets tio första månaderna, vilket innebär en liten minskning i jämförelse med 2006. Dessa anmälningar rörde huvudsakligen respektlös behandling, överdriven våldsanvändning och icke-lagenlig procedur. Totalt har 1456 poliser varit föremål för undersökningar och av dem har 377 blivit straffade. Av dessa blev 21 avskedade, sex degraderade och 347 ådrog sig disciplinära straff. Anmälningar om brott mot mänskliga rättigheter lämnas såväl direkt till polisen som till ombudsmanen för mänskliga rättigheter och oberoende enskilda organisationer, bland annat Centro Nicaragüense de Derechos Humanos (CENIDH) och Comisión Permanente de Derechos Humanos (CPDH). Polismyndigheten har fortsatt arbetet med att underlätta för medborgarna att anmäla övergrepp direkt till polisen och stärka de interna kontrollsystemen. - Människorättsorganisationen CENIDH bekräftar denna bild och konstaterar att nuvarande polisledning har en betydligt tuffare attityd än tidigare vad gäller övergrepp på mänskliga rättigheter inom myndigheten. De nationella lagarna förbjuder tortyr. Under 2007 har två fall av polistortyr i samband med förhör anmälts och utretts, varav det i det ena fallet konstaterades att tortyr förekommit. I november 2007 fanns det enligt det nationella fängelsesystemets officiella siffror 6 758 fångar i landets åtta fängelser, avsedda att rymma 4 742 personer. Det finns dock andra uppgifter om att fängelserna är betydligt högre belastade. Mest överbefolkat 2006 var fängelset i Chinandega med 65 procent fler fångar än kapaciteten tillät. Av landets fångar är 496 kvinnor varav de flesta dömts för narkotikarelaterade brott. Det finns två kvinnofängelser medan kvinnor i övriga fängelser sitter i separata celler. Fängelseförhållandena är generellt sett svåra och flertalet celler är mörka och ohygieniska med dålig ventilation och liten eller ingen tillgång till rent vatten. Den genomsnittliga kostnaden för mat låg 2006 på drygt 0.50 USD per dag och person. Många av de intagna får extra mat av besökande familjemedlemmar. Det finns totalt tio läkare i de åtta fängelserna, en minskning från 28 läkare 2006. Under 2007 har såväl organisationer från det civila samhället som representanter för utländska regeringar och allmänheten vid ett flertal tillfällen nekats rätten att träffa fångar, även under officiella besökstider. Straffmyndighetsåldern är 15 år. Enligt officiella siffror satt 60 ungdomar under 18 år i fängelse i november 2007.

5 4. Dödsstraff Dödstraffet avskaffades 1980. Det finns inte någon politisk opinion för ett återinförande. 5. Rätten till frihet och personlig säkerhet Nicaragua är det land i Centralamerika som har lägst antal mordfrekvens, 14 per 100 000 invånare och år. Inga fall av ofrivilliga försvinnanden har rapporterats under året och polismyndigheten uppger att 27 anmälningar om godtyckligt frihetsberövande hade mottagits fram till oktober. Det innebär en klar minskning mot de 97 fall som rapporterades under hela 2006. Enligt Latinobarómetros regionomfattande opinionsundersökning för 2007 ligger Nicaragua i topp i Latinamerika vad gäller andelen medborgare som upplever att säkerhetsläget har förbättrats. Personer som grips kan hållas i förvar i maximalt 48 timmar innan fallet ska underställas domare för beslut om häktning. Lagen föreskriver vidare att åklagare ska finnas på plats vid gripanden och att den anhållne har rätt att få en offentlig försvarare snarast efter gripandet. Överskrids tidsgränsen förklaras fallet ogiltig, och personen släpps fri utan vidare åtgärder. Tre anmälningar om sådana överträdelser registrerades under året. Häktade personer har rätt till domstolsprövning inom sex månader. Det finns inga formella inrikes eller utrikes reserestriktioner för nicaraguanska medborgare. För att få ett pass utfärdat krävs ID-handlingar som det kan ta lång tid att skaffa (kan variera från två veckor till över ett år). 6. Rättssäkerhet och rättsstatsprincipen Nicaraguas domstolar och högsta valråd är formellt självständiga i förhållande till den exekutiva makten. Både domstolar och valrådet är emellertid starkt politiserade till följd av den politiska pakt som ledarna för de två största partierna, Partido Liberal Constitucionalista (PLC) och FSLN ingick år 1998. De sexton domarna i Nicaraguas Högsta Domstol utses enligt konstitutionen av nationalförsamlingen för en mandatperiod av fem år på förslag av regeringen. De utser i sin tur domarna i landets övriga juridiska instanser. År 2005 stiftades en lag som avsåg garantera tillsättningar på basis av professionella meriter och erfarenhet. Trots omfattande internationella påtryckningar har emellertid Högsta Domstolen inte utfärdat tillämpningsföreskrifterna vilket innebär att partipolitisk tillhörighet fortfarande präglar utnämningar. Pakten, främst FSLN, har utnyttjat rättsväsendet för politiska syften. Ett exempel på detta är när beväpnade vakter från det statsägda oljebolaget PETRONIC på domares order

6 i augusti stormade en av den internationella oljekoncernen Exxons anläggningar på grund av en påstådd skatteskuld. Den organiserade narkotikasmugglingen, som etablerar sig alltmer i landet, utgör ett hot mot rättssäkerheten, och korruptionsbenägenheten inom rättsväsendet är utbredd. Polismaktens låga löner utgör i sig en riskfaktor, och under hösten 2007 uppmärksammades särskilt ett fall då två utländska narkotikabrottslingar fick hjälp av flera poliser att rymma från fängelset i Puerto Cabezas. Enligt tidningsuppgifter erhöll respektive polis ca 70 000 USD vilket kan jämföras med en minimilönen inom polisen på 120 USD i månaden. I november 2007 hade 245 anmälningar om korruption kommit polisens enhet för interna utredningar tillhanda. Sedan 2006 har polisledningen intensifierat arbetet mot narkotikasmuggling. Ett dussintal karteller har avslöjats och över tio ton kokain beslagtogs 2006. Polisen är, tillsammans med försvarsmakten, den institution som åtnjuter störst förtroende hos medborgarna, och som uppfattas som mest professionell och politiskt oberoende. En koppling mellan polisens lokala brottsförebyggande råd och Råden för Medborgarmakt (CPC Consejos de Poder Ciudadano), med starka band till regeringspartiet (se vidare punkt 9), som aviserats av regeringen, kan innebära att polisens verksamhet på lokal nivå politiseras. Rätten till offentlig försvarare är formellt garanterad, vilket gynnar de fattiga och mest utsatta grupperna i landet. Systemet är långt ifrån heltäckande, trots att antalet offentliga försvarare har höjts under året från 81 till 140. När offentliga försvarare inte finns att tillgå beordrar rätten en advokat att åta sig uppdraget oavlönat. Många advokater väljer dock att betala böter på ungefär 50 kronor i stället för att ta sig an fallet. Den nicaraguanska samhällskulturen sätter stor tilltro till juridisk konfliktlösning, varför även enkla konflikter ofta hamnar i domstol. Detta leder till långa handläggningstider och bidrar till ineffektivitet och försenade rättsprocesser. Nicaragua har skrivit under den Interamerikanska konventionen mot korruption och förbinder sig därmed att vidta juridiska åtgärder vid alla typer av korruptionsbrott. Den fällande domen mot den tidigare presidenten Alemán tolkades av många som ett utslag av politisk vilja att öka trovärdigheten och förbättra kontrollen av de statliga medlen. Emellertid har domen genom förhandlingar mellan FSLN och PLC urholkats från 20 års fängelse till husarrest med fri rörlighet i hela landet. Därmed har Alemán kunnat fortsätta delta i den nationella politiken. Genom den nya brottsbalken har maximistraffet för penningtvätt den typ av brott som Aléman dömts för kraftigt sänkts, vilket av många anses ge en felaktig signal till samhället.

Under 2007 har ett antal fall av korruption uppmärksammats. Drivkraften bakom avslöjandena verkar dock snarare vara politisk än en uppriktig vilja att stävja korruptionen. Bland annat har anklagelser riktats mot den avgångne presidenten Bolaños samt mot ledande oppositionspolitiker. Transparency International uppger att Nicaragua ligger på 123:e plats av 180 i Corruption Perception Index år 2007 (111:e plats år 2006) och enligt Gallup International är Nicaragua ett av tretton länder i världen som upplevt kraftigt ökad korruption under de senaste fem åren. År 2004 valde nationalförsamlingen ny ombudsman och vice ombudsman för mänskliga rättigheter. Utnämningarna anses dock vara en del av den politiska uppgörelsen mellan FSLN och PLC. Ombudsmannaämbetet för mänskliga rättigheter har sedan dess kritiserats från flera håll för att vara politiserat och oförmöget att garantera ett oberoende arbete. 7. Straffrihet Samtliga regeringsrepresentanter, parlamentsledamöter, domare i högsta domstolen och flera andra höga statliga ämbetsmän i Nicaragua omfattas av immunitet. Hävande av immunitet kräver enkel majoritet i parlamentet, som i fallet med den tidigare presidenten Alemán år 2002. Enligt människorättsorganisationer förekommer kontroversiella fall där politiker påstås använda sitt inflytande för att fria partianhängare. Kritik har även riktats mot avsaknaden av domar för internationella narkotikahandlare, som gripits med stora mängder narkotika. Polismyndigheten menar att domstolarna förses med välunderbyggda utredningar, men domarna hävdar att bevisen är otillräckliga. Det finns en lag som beivrar våld i familjen och våldsbrott mot kvinnor. Enligt Världsbanken har Nicaragua högst förekomst av familjevåld i Latinamerika. Sexuella övergrepp mot flickor och kvinnor är vanligt. Trots ett ökande antal anmälningar till polisen varje år är det en mycket liten andel som leder till fällande dom, framför allt på grund av domstolarnas bristande erfarenhet och utbildning på området. 8. Yttrande-, tryck-, mötes-, förenings- och religionsfrihet m.m. Rätten till yttrande- och tryckfrihet är lagfäst. Det förekommer ingen formell censur. Dagspressen domineras av två privatägda, oberoende dagstidningar. Radio är det medium som når störst nationell publik. Det finns sedan länge ett antal medier som frispråkigt, och ibland aggressivt, kritiserar regeringen. Nuvarande regering har under året uppvisat bristande tolerans gentemot kritiker. Ett mindre antal medier har tvingats stänga på grund av kritik av FSLN/regeringen. Bland dessa finns två radiostationer i provinsen Rio San Juan, som kritiserat en lokal FSLN-borgmästare. 7

Journalister har trakasserats och hotats i samband med undersökande journalistik mot högt uppsatta personer i regeringen/fsln. The Committee to Protect Journalists har rapporterat om dödshot mot en tidningsjournalist och en programpresentatör vid televisionen. Det finns även uppgifter om att vissa åsikter hindras från att bli framförda i medierna och att företrädarna hindras från att delta i offentlig debatt. I samband med debatten om att kriminalisera alla former av abort vägrade exempelvis dagstidningarna ta in annonser från dem som förespråkade att rätten till medicinsk abort skulle bevaras. På grund av att våld mot journalister i stort sett upphört (2004/2005 mördades tre) avancerade Nicaragua från plats 69 till 47:e plats i den årliga rapporten om yttrandefrihet från Reportrar Utan Gränser. I motiveringen menar organisationen dock att frånvaron av fysiskt våld mot journalister snarare har att göra med politisk kontroll av medierna och självcensur, än verklig pressfrihet. Föreningsfrihet garanteras i konstitutionen, även om inrikesministeriet har rätt till viss insyn i enskilda organisationers verksamhet och ekonomi. Det finns drygt 500 organisationer inom det civila samhället, och det finns inga formella hinder för dessa att uttrycka sin åsikt. I viss utsträckning kan de även delta i remissförfaranden. Under hösten 2007 har president Ortega ett flertal gånger ifrågasatt och kritiserat de icke-sandinistiska delarna av det civila samhället, dels som mottagare av biståndsmedel, dels även för dess inflytande i beslutsprocesser. Många organisationer i det civila samhället anser att den nya regeringen har en avog inställning till dem och att deras arbete har försvårats. I maj 2007 godkände nationalförsamlingen lagen om tillgänglighet till information inom den offentliga sektorn. Lagen fastställer att samtliga statliga institutioner ska tillhandahålla information enligt en särskild lista. Lagen ses som ett stort steg framåt i fråga om demokrati och korruptionsbekämpning. Fortfarande saknas dock de föreskrifter som behövs för att lagen ska kunna tillämpas. President Ortegas hustru, Rosario Murillo, utsågs under året till ordförande för Rådet för Kommunikation och Medborgarskap. Ett syfte var sannolikt att kontrollera regeringens presskontakter, och resultatet har varit att tillgången på information har minskats. Informaton har även tillhandahållits selektivt, med fördel för de partikontrollerade medierna. Religionsfriheten garanteras i konstitutionen, som även slår fast att den nicaraguanska staten inte ska bekänna sig till någon viss religion. Den katolska kyrkans politiska inflytande har dock ökat genom vad som kallats den andra pakten, konkretiserad genom beslutet att kriminalisera medicinsk abort. Eftersom president Ortega valdes till presidentposten med stöd av endast 38 8

procent av rösterna, och eftersom nära 60 procent av befolkningen ser sig som katoliker, är goda relationer med den katolska kyrkan nödvändiga. Inga inskränkningar i användande av Internet, akademisk frihet eller kulturell frihet rapporteras. Likaså gäller rättigheten att demonstrera samt att organisera sig, även om den senare lär underlättas av goda kontakter med FSLN. 9. De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna Nicaragua är en konstitutionell demokrati med flerpartisystem. Presidenten och nationalförsamlingen, som består av en kammare, är direktvalda. I nationalförsamlingen ingår även den kandidat som kom tvåa i det senaste presidentvalet samt presidenten från föregående mandatperiod. Konstitutionen garanterar en självständig rättsapparat och ett oberoende Högsta Valråd. Mandatperiod för presidenten och de 90 ledamöterna av nationalförsamlingen är fem år. Presidenten utser regeringens ministrar. I november 2007 fanns det 19 kvinnor i nationalförsamlingen. Sex av tretton ministrar samt fem av sexton domare i högsta domstolen var kvinnor. President Ortega har sedan tillträdelsen till makten verkat för så kallad direkt demokrati som ett alternativ till traditionell representativ demokrati. Detta ska i Nicaragua genomföras genom CPC (Consejos de Poder Ciudadano) med syftet att ge befolkningen inflytande över den exekutiva makten; dessutom avses CPC få rådgivande och verkställande funktioner. CPC ska organiseras på alla nivåer i samhället från El Gabinete Nacional, ett slags parallellt parlament, till kvartersnivå. Kritiker menar att strukturen snarare är en partiorganisation än ett sätt för folket att få mer direkt makt och inflytande. Nationalförsamlingen har under året två gånger avslagit presidentens begäran att integrera CPC i den exekutiva makten. Efter ett omtvistat beslut i konstitutionsdomstolen i december 2007 till förmån för presidenten är rättsläget oklart och nationalförsamlingen lamslagen (december 2007). Presidenten har även genomdrivit en förändring av det rådgivande organet för planering av ekonomiska och sociala frågor, CONPES, genom att bland annat utesluta flera medlemmar från det civila samhället och istället inkludera representanter för CPC. Presidentens hustru har utnämnts till verkställande sekreterare i rådet. Hon är även ordförande i CPC:s Gabinete Nacional samt i Rådet för Kommunikation och Medborgarskap. En aktiv opposition kritiserar regeringen från såväl höger- som vänsterhåll. Regeringens auktoritära tendenser, främst konkretiserad genom försöket att knyta CPC till den exekutiva makten, har lett till att oppositionen enats under namnet Koalitionen mot diktatur med syftet att samarbeta för att behålla demokratin i Nicaragua. I denna koalition ingår även parlamentsledamöter från 9

10 paktpartiet PLC, men inför hotet att dess ledare Alemán åter ska sättas i fängelse är det osäkert om koalitionen kommer att hålla. Enligt en studie från 2006, gjord av Interamerikanska utvecklingsbanken och Internationella demokratiinstitutet IDEA, har förtroendet för demokratin i Nicaragua sjunkit de senaste åren. En undersökning, gjord av organisationen IPADE, pekar på att 70 procent av befolkningen skulle acceptera ett auktoritärt styre om detta skulle lösa landets ekonomiska problem. Då ingen genderbaserad statistik finns att tillgå är det svårt att veta om (och i så fall hur) kvinnors attityder och inställningar skiljer sig från männens. Kvinnors deltagande i politiken försvåras dock av att samhället präglas av traditionella strukturer. Förutom traditioner och attityder i samhället beror de även på avsaknaden av mekanismer som gynnar och stödjer kvinnligt deltagande. När regeringen tillträdde makten i januari underströk presidenten att hälften av ministerposterna skulle gå till kvinnor. Under året har dock ett flertal ministrar tvingats avgå, och majoriteten av dem har varit kvinnor. Därför gäller inte längre denna fördelning. EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER 10. Rätten till arbete och relaterade frågor Arbetslöshet och därmed sammanhängande fattigdom är idag ett av de största problemen för flertalet nicaraguaner. Nicaraguas officiella arbetslöshetssiffra låg 2006 på 5,2 procent och drygt 40 procent av de förvärvsarbetande beräknas vara undersysselsatta. Tillförlitliga siffror för 2007 saknas ännu men en i vissa avseenden stagnerande ekonomi ger anledning att förmoda likartade siffror. Endast cirka 36 procent av de sysselsatta har en formell anställning, medan övriga arbetar i den informella sektorn. På grund av svårigheterna att finna arbete söker sig många nicaraguaner i arbetsför ålder utomlands, främst till Costa Rica och USA. Utvandrarna är i relativa termer högt utbildade och detta innebär en kunskapsflykt från landet. Samtidigt beräknas utvandrarnas penningöverföringar till familjemedlemmar i hemlandet under 2006 till drygt 12 procent av BNP, motsvarande nära 550 miljoner USD. Siffrorna kan dock vara betydligt högre. Minimilönen per månad höjdes i juni år 2007 av regeringen med 18 procent och utgör mellan 55 USD för en jordbruksarbetare och 129 USD i den finansiella sektorn. En centralbanksstudie visar dock att de olika minimilönerna understeg (med mellan 25 och 67 procent) de 170 USD som regeringen bedömde vara nödvändiga för att en familj skulle kunna köpa en korg med basvaror. Nicaragua har ratificerat ILO:s (FN:s arbetslivsorganisations) åtta centrala arbetsrättsliga konventioner. Arbetstiden är reglerad till åtta timmar per dag och högst 48 timmar per vecka med rätt till en ledig dag i veckan. Detta är dock något som ofta överskrids kraftigt.

11 Som brukligt innebar regeringsskiftet 2007 att en stor del av statstjänstemännen byttes ut. Till skillnad från föregående skifte (2001) fanns emellertid nu en lag om offentlig anställning (Ley de servicio civil) som tillkom för att bland annat förhindra massuppsägningar och säkerställa en meritbaserad rekrytering till offentliga tjänster. Enligt obekräftade uppgifter har över 6 000 personer sagts upp, många utan att få lagstadgat avgångsvederlag. Konstitutionen tillåter bildande av fackföreningar och garanterar strejkrätt för alla yrkesgrupper utom poliser och militärer. Strejkerna måste emellertid godkännas i en strejkdomstol utsedd av Arbetsministeriet, vilket kan dröja upp till sex månader. Arbetare som deltar i en olaglig strejk förlorar vanligtvis sina anställningar. Det lär ha förekommit att regeringen har försökt tvinga offentligt anställda att ansluta sig till FSLN-dominerade fackföreningar. I Nicaragua finns ett antal utländska skattebefriade industrier (maquilas) som sysselsätter omkring 80 000 personer, till största delen kvinnor. Enligt UNDP (FN:s utvecklingsprogram) gick 54,3 procent av Nicaraguas export via de skattebefriade zonerna 2005. Trots att den nationella arbetsrätten ska tillämpas även i dessa zoner är arbetsförhållandena svåra. Det finns uppgifter om att arbetstiden i vissa maquilas uppgår till 14 timmar om dagen, 7 dagar i veckan, och att fackförbund motarbetas eller förbjuds. Minimi- och grundlönen inom maquilas ligger på knappt 1 300 córdobas per månad (motsvarande ungefär 65 USD). Fackförbunden rapporterar om att arbetsgivare fortsatt bryter mot överenskomna kollektivavtal och mot Nicaraguas arbetsrättslagar. Ministeriet för arbetsfrågor arbetar aktivt för att minska denna typ av brott, och under det första halvåret 2007 utförde ministeriet 1 137 inspektioner som resulterade i 24 bötfällda företag, varav 35 procent var maquilas. CENIDH mottog under årets första hälft 244 anmälningar om dåliga arbetsförhållanden. 11. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa De statliga utgifterna för sjukvård har ökat de senaste åren, och 2006 uppgick kostnaden för den statliga hälsovården per person till ungefär de 33 USD som WHO (Världshälsoorganisationen) satt som lägsta kostnad för att garantera grundläggande social service. Den faktiska budgeten för statlig hälsovård 2006 uppgick till 178,6 miljoner USD. En av regeringen Ortegas första åtgärder var att garantera fri och gratis tillgång till hälsovård för att minska de sociala klyftorna. Den större efterfrågan medför en kostnadsökning med cirka 2 procent av den totala hälsobudgeten, som under 2007 uppgår till 219 miljoner USD. Enligt planerna ska den 2010 höjas till 335 miljoner USD.

12 Tillgången till sjuk- och hälsovård varierar mycket inom landet. I de mest otillgängliga områdena vid Atlantkusten är den praktiskt taget obefintlig. Endast 70 procent av Nicaraguas befolkning har tillgång till hälsovård där de bor, och på landsbygden får endast 45,5 procent av kvinnorna kvalificerad hjälp vid förlossningar. Personalresurserna är ojämnt fördelade med i genomsnitt en sjuksköterska per läkare. Utbildningen av sjuksköterskor pågår, bland annat utbildas 500 nya barnmorskor med stöd från Sverige, men sjuksköterskorna är en åldrande grupp och antalet förväntas minska. Nicaragua och Guatemala har Centralamerikas högsta spädbarns- och mödradödlighet. Av 100 000 barn under fem år dör årligen 37, en liten minskning sedan förra året. Enligt hälsoministeriet hade 85 procent av alla barn mellan 18 och 29 månader fullföljt ett komplett vaccinationsprogram 2006, en ökning med 13 procent jämfört med 2001. Hälsoministeriet och UNICEF (FN:s barnfond) uppger olika siffror för mödradödlighet: 86,5 respektive 150 kvinnor per 100 000. Siffrorna avser dödlighet på grund av komplikationer i samband med förlossning och har minskat sedan föregående år. Tolv procent av mödradödligheten beräknas enligt kvinnorättsorganisationer bero på olagliga och osäkra aborter men mörkertalet är stort. Enligt hälsoministeriet ökade de så kallade indirekta komplikationerna, vilket tolkas som att dödligheten ökar bland framförallt unga gravida kvinnor på grund av våld eller självmord. Officiella källor uppskattar att 0,2 procent av befolkningen är HIV-smittad, men troligtvis är den faktiska siffran högre. Ändå är Nicaragua, i ett regionalt perspektiv, relativt förskonad från sjukdomen. Mellan 1997 och 2007 har antalet smittade män ökat med 771 procent och antalet smittade kvinnor med 1 130 procent. Relationen mellan män och kvinnor med HIV har minskat från 6 män per smittad kvinna 2000 till 2,3 män per smittad kvinna 2007. Ökningen bland kvinnor härrör troligtvis från det utbredda könsbaserade våldet. Den mest drabbade åldersgruppen är unga, främst kvinnor, mellan 15 och 29 år. Bland barn upp till fyra år har smittan också ökat markant. En ny nationell strategi för HIV/Aids har utvecklats, och denna inkluderar jämställdhetsaspekter och tar hänsyn till olika befolkningsgruppers speciella situation. Det är föga troligt att Nicaragua lyckas reducera mödradödligheten enligt FN:s millenniemål med tre fjärdedelar till 2015, och en av de bidragande orsakerna är totalförbudet mot abort. Det är däremot troligt eller ganska troligt att Nicaragua lyckas uppnå millenniemålet om att minska barnadödligheten bland barn under fem år med två tredjedelar.

13 12. Rätten till utbildning Utbildningsministeriets budget uppgick under 2005 till 3,2 procent av BNP. Härav finansierades 31 procent med lån eller bidrag från internationella biståndsgivare. På grund av höga administrativa kostnader uppgick den faktiska kostnaden för utbildning till 2,1 procent av BNP, vilket motsvarade 9,2 procent av statsbudgetens utgifter. År 2005 var per capitakostnaden för utbildning 20,5 USD, vilket innebar en ökning med 33 procent sedan 2001. I konstitutionen stadgas att sex procent av statsbudgeten ska öronmärkas för universiteten. Rätten till grundläggande utbildning är garanterad i konstitutionen och innebär att skolgång till sjätte klass är gratis och obligatorisk. Detta har i praktiken inte följts. Den nya regeringen har tagit bort alla avgifter och kravet på skoluniform vilket tidigare omöjliggjorde skolgång för många fattiga. Generellt har detta kunnat genomföras med vissa undantag. Tillgång till utbildning varierar kraftigt och landets regioner uppvisar stora skillnader i antal registrerade elever. Endast 75 procent av alla barn och ungdomar var inskrivna i grundskolan 2005. Cirka 86 procent av barnen börjar grundskolan medan endast 54 procent fortsätter till sekundärskolan. En större andel flickor än pojkar börjar sekundärskolan, 45 respektive 39 procent. Cirka fyra procent av befolkningen är inskriven på universitet. Över hälften av skolorna saknar elektricitet, avlopp och vatten för barnen Dessa problem är mest akuta i de självständiga regionerna på Atlantkusten, samt i departementen Jinotega och Rio San Juan. Otillräckliga finansiella resurser och begränsat antal utbildade lärare skapar ett ofördelaktigt utbildningsklimat och bidrar till att många barn inte går i skolan. De fattigare familjerna har även problem med långa avstånd till skolan och kostnader för skollunch. I uppföljningen av millenniemålen står det klart att Nicaragua inte kommer att kunna erbjuda alla pojkar och flickor grundskoleutbildning till 2015. Drygt 20 procent av den vuxna befolkningen är enligt UNDP analfabeter. Analfabetismen bland kvinnor i urbefolkningen på landsbygden uppgår till cirka 44 procent. Den nya regeringen har sjösatt program för att öka läskunnigheten. Det är för tidigt att bedöma resultaten av dessa men kritiker hävdar att de inte är utformade för att säkerställa hållbara resultat. 13. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard Daniel Ortega gick till val med det uttalade löftet att minska fattigdomen i Nicaragua, och har under sitt första år som president satt igång ett antal projekt för att uppfylla sina vallöften. Utbildning och sjukvård är en rättighet och ska nu vara gratis. En kampanj för att öka läskunnigheten i landet (Yo Puedo) samt

ett program för ge fattiga kvinnor tillgång till smådjur och en ko (Hambre Cero) har nyligen inletts. Nicaragua är, näst Haiti, Latinamerikas fattigaste land. Enligt FN:s utvecklingsprograms (UNDP:s) Human Development Index för 2006 hamnar landet på plats 112 av 177. Enligt INIDE, Nicaraguas statistikmyndighet, levde 39,4 procent av befolkningen i extrem fattigdom 2005 och 75,8 procent levde i fattigdom. Sju av tio personer på landsbygden och hälften av alla ungdomar mellan 15 och 25 år är fattiga. Hälften av dessa ungdomar är extremt fattiga. I de centrala och östra landsbygdsdepartementen lever mer än 67 procent av befolkningen i extrem fattigdom. På den geografiskt isolerade Atlantkusten är levnadsförhållandena generellt sett svårare då tillgången till hälsovård, utbildning, vatten, avlopp och elektricitet är knapp. 70 procent av miskitofolket på Atlantkusten är fattiga i jämförelse med 48 procent av befolkningen i resten av landet. Statistiken indikerar att fattigdomssituationen 2005 i stort sätt är oförändrad jämfört med 2001. Den stigande inflationen medför ökade ekonomiska problem för många. Centralbanken uppskattar att den sammanlagda inflationen kommer att uppgå till 16 procent 2007. Inflationen drivs av de ökande oljepriserna men även av stigande priser på baslivsmedel till följd av dåliga skördar. Regeringen har gjort inköp av stapelvaran röda bönor och säljer dessa via CPC (se punkt 9) under marknadspris. Enligt vissa uppgifter sker denna försäljning i första hand till dem som anslutit sig till dessa organisationer. Det ojämlika samhället illustreras av konsumtionsmönstret där 20 procent av befolkningen står för 47,2 procent av konsumtionen och de 20 procent fattigaste för 6,2 procent. Statens oförmåga att bekämpa ojämlikheten beror bland annat på att skattesystemet är regressivt, det vill säga de rika är relativt rikare efter skatt än före. År 2005 uppgick Gini-koefficienten (ett statistiskt mått på ojämlik resursfördelning) till 0,40 för inkomst före skatt. Åren 2004/05 fick Nicaragua genom det så kallade HIPC-avtalet 72 procent av de multilaterala och bilaterala skulderna avskrivna. Enligt villkoren för skuldavskrivning ska de resurser som frigörs från räntor och amorteringar i stället användas för fattigdomsbekämpning. Det är dock tveksamt om detta villkor uppfyllts: stora resurser används för att betala den interna skuld som uppstått dels då kompensation i efterskott betalades för konfiskeringen av egendomar i samband med revolutionen 1979, dels vid bankkraschen 2000. I november 2007 finansierades vidare uppköp av den nicaraguanska kommersiella skulden av Världsbanken och ett antal bilaterala givare, däribland Sverige. Totalt befriades landet därmed från skulder till ett värde av 1,3 miljarder USD. 14

15 OLIKA GRUPPERS ÅTNJUTANDE AV DE MÄNSKLIGA RÄTTIGHETERNA 14. Kvinnors rättigheter Våld mot kvinnor och flickor är ett av de allvarligaste brotten mot mänskliga rättigheter i Nicaragua. Enligt officiella siffror har 29 procent av samtliga kvinnor utsatts för fysiska och/eller sexuella övergrepp. Nicaragua uppges ha den högsta frekvensen familjevåld i Latinamerika, och antalet inrapporterade fall ökade enligt polisens kvinnoenhet under årets första nio månader med 35 procent jämfört med samma period föregående år. Detta kan bland annat härledas till en ökad allmän vilja att anmäla denna typ av brott, men mörkertalet är stort. I november 2007 hade cirka 60 kvinnor dött till följd av familjevåld, uppgav kvinnorättsorganisationerna. Incest och andra sexuella övergrepp mot flickor är vanligt förekommande. Enligt CENIDH anmäldes 520 våldtäkter mellan januari och april 2006 varav 493 rörde underåriga kvinnor. Av dessa ägde 304 rum inom hemmets väggar. Den nya brottsbalken, som beslutades i slutet av 2007, innehåller skärpta bestämmelser avseende familjevåld. Särskilda kvinnoenheter har inrättats på 27 polisstationer i landet, där kvinnor och barn erbjuds rättshjälp, kontakt med socialarbetare och psykologiskt stöd. I november hade kvinnoenheten mottagit över 20 000 anmälningar under året, varav hälften dock inte kunde betraktas som brott enligt den då gällande brottsbalken. Bara ungefär en fjärdedel hade lett till rättegång. Hälsodepartementet betraktar mäns fysiska, sexuella och psykiska våld mot kvinnor som ett folkhälsoproblem. Kvinnors sexuella och reproduktiva rättigheter är starkt eftersatta i både lagstiftning och rådande samhällskultur. Oförmågan att garantera dessa rättigheter har stora konsekvenser. Nicaragua har den högsta andelen tonårsgraviditeter i hela Latinamerika. Av samtliga graviditeter står flickor under 19 år för 27 procent och flickor mellan 10-14 år för 3 procent. Majoriteten av tonårsgraviditeterna är oönskade. Mindre än hälften av de sexuellt aktiva använder moderna preventivmedel. Diskrimineringen av kvinnor i arbetslivet är omfattande vilket blir särskilt tydligt i lönetermer. Enligt en studie av Nicaraguas finansministerium är 39 procent av de anställda inom den offentliga sektorn män som tjänar mellan en och en halv och tre gånger mer än kvinnor på samma positioner. Kvinnor arbetar i större utsträckning än män i traditionella låglöneyrken och i den skattebefriade industrin (maquilas). Prostitution är tillåtet från 14 års ålder medan koppleri är förbjudet. Sexturism är förbjuden och leder till åtal. Inrikesministeriet ansvarar för att bekämpa människohandel och samordnar gränspolisen, immigrationsmyndigheten och

den särskilda avdelning mot människohandel som skapats inom polisen. Människohandel har fått ökad uppmärksamhet och mycket talar för att Nicaragua fungerar som både transit- och ursprungsland. Tillförlitlig statistik saknas dock. I oktober 2006 beslutade nationalförsamlingen att ändra strafflagen så att totalt abortförbud nu råder i landet. Före ändringen tilläts abort i begränsad omfattning av medicinska skäl och vid fara för moderns liv. Religiösa grupper har under året finansierat kampanjer till förmån för lagändringen, medan stora delar av kvinno- och mänskliga rättighetsorganisationer samt givarsamfundet har kritiserat den. Hösten 2007 antogs en ny brottsbalk där totalförbudet mot abort infördes. Flertalet internationella och lokala människorättsorganisationer anser att totalförbudet strider mot internationella instrument och konventioner för mänskliga rättigheter som Nicaragua undertecknat och ratificerat. Enligt den nya lagen bestraffas kvinnor som genomgår abort med en till fyra års fängelse. Läkare som medverkar vid en abort riskerar upp till tio års fängelse och indragen legitimation. Human Rights Watch uppger att många kvinnor på grund av den nya lagen känner rädsla för att uppsöka läkare vid problem under graviditet, samt att läkare inte vågar behandla de kvinnor som ändå söker hjälp. Hälsoministeriet uppskattar att antalet aborter av medicinska skäl har uppgått till cirka 7 000 per år. Den internationella enskilda organisationen Ipas beräknar att det utförs ungefär 36 000 aborter per år, varav 26 procent rör flickor under 19 år. Sviter av osäkra aborter är enligt uppgift den tredje vanligaste dödsorsaken bland kvinnor i fertil ålder. Nicaraguas läkarförening uppskattar att mödradödligheten i och med den nya lagen riskerar att öka med 65 procent per år. Nationella kvinnoorganisationer bedömde i november 2007 att över 80 kvinnor hade dött under året till följd av icke avhjälpta problem vid graviditet. I november 2007 anmäldes nio kvinnor i olika nationella kvinnorättsorganisationer för brott mot mänskliga rättigheter. År 2003 stödde kvinnorna en våldtagen nioårig flicka med medicinsk abort (som då var laglig) och det rättsliga efterspelet. Enligt vissa bedömare rör det sig emellertid om trakasserier från presidentparet och ledarskapet inom den katolska kyrkan. Kvinnorna stödde presidentfruns dotter från ett tidigare äktenskap när hon 1998 offentligt anklagade sin styvfar, nuvarande president Ortega, för sexuella övergrepp. På grund av Ortegas immunitet som ledamot av Nationalförsamlingen åtalades han aldrig. Den katolska kyrkan har motarbetat dessa kvinnors kamp mot abortförbudet och för ökad sexualundervisning. Fallet är inte avgjort. 16

17 15. Barnets rättigheter Drygt 60 procent av Nicaraguas drygt fem miljoner invånare är under 17 år. Av dessa barn och ungdomar lever 1,6 miljoner i extrem fattigdom. Enligt UNICEF registreras inte 30 procent av de barn som föds i landet. På Atlantkusten är siffran är 57 procent. Vart fjärde barn föds av en kvinna yngre än 18 år. Officiella siffror uppger att 18,2 procent av alla barn under fem år led av undernäring 2005. Genom den särskilda barn- och ungdomslag som antogs 1998 har Nicaragua införlivat FN:s konvention om barnets rättigheter i sin nationella rätt. Lagen, som bland annat fastställer straffmyndighetsåldern till 15 år, har blivit föremål för debatt. Kritiker menar att åldersgränsen är för hög och att många unga kriminella undgår lagföring. Barnrättsorganisationer hävdar att lagen är ett framsteg då den befäster barns rättigheter vad gäller hälsa, utbildning och familjeskydd. Enligt lag får barn arbeta från 14 års ålder med föräldrarnas tillstånd. Arbetstiden är dock begränsad till sex timmar per dag, och barn får inte arbeta i gruvor eller nattetid. 15 procent av barnen i Nicaragua uppger sig arbeta och 36 procent av dessa är mellan 5 och 13 år. Fler pojkar än flickor arbetar, 71 respektive 29 procent. Tre av fyra förvärvsarbetande barn är verksamma i den informella sektorn och två av tre får ingen ersättning. Sexuella övergrepp och brott mot barn har ökat under de senaste åren. Enligt organisationen Center for Prevention of Violence (CEPREV) har en av tre flickor och en av fem pojkar varit offer för sexuella brott. Situationen är värst på Atlantkusten. Enligt polisen var 66 procent av offren under 18 år och 30 procent under 13 år. Enligt en undersökning av ILO 2005 har 33,6 procent av barnen mellan 5 och 17 år sett fadern misshandla modern. 44,5 procent av barnen uppgav att de själva fått utstå misshandel eller annan förnedrande behandling i hemmet. Enligt uppgifter från polisen och Universidad Centroamericana är barnprostitution ett växande problem. De prostituerade barnen arbetar för att finansiera såväl sina grundläggande behov av mat och kläder som drogmissbruk. Alkohol- och drogmissbruk bland unga är ett växande problem liksom de kriminella ungdomsgäng som bildats i städerna. Gängproblematiken (maras) har dock inte nått samma proportioner som i flera av grannländerna. 16. Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och religiösa minoriteter samt ursprungsbefolkning 70 procent av Nicaraguas befolkning består av mestiser och 14 procent är av europeiskt ursprung; nio procent är afro-nicaraguaner och 5 procent tillhör urfolken, varav den största gruppen är miskiter, tätt följd av kreoler, mayagna,

garífunas och rama. Konstitutionen förbjuder diskriminering av olika folkgrupper men de stora sociala och ekonomiska ojämlikheterna märks främst i de fattigaste regionerna, som domineras av afro-nicaraguaner och urfolk. Statliga investeringar har hittills varit begränsade i de två autonoma regionerna på Atlantkusten (RAAN och RAAS). Resultatet är bristfällig hälsovård, låg utbildningsstandard, knapp tillgång till rent vatten och dålig eller obefintlig infrastruktur. Endast 20 procent av befolkningen på Atlantkusten har tillgång till rent vatten, mot cirka 45 procent nationellt. I RAAN föder kvinnorna i genomsnitt 6,1 barn mot 3,9 barn nationellt, och mödradödligheten uppgår till 293 kvinnor per 100 000, att jämföras med cirka 150 per 100 000 nationellt. Analfabetismen i de autonoma regionerna ligger strax över 30 procent mot cirka 20 procent nationellt. Indianstammar har klagat över att regeringen inte respekterar den mark som de formellt tilldelats, utan fortsätter att tillåta skogsavverkning och annat utnyttjande av naturresurserna utan att konsultera berörd bofast befolkning. Regeringen Ortega vill utjämna skillnaderna mellan Atlantkusten och landets övriga delar och har utnämnt flera personer från urfolken till ledande poster. I början av september lämnade orkanen Félix förödelse efter sig i RAAN. Fler än 200 personer dog. Drygt 12 000 hem, skolor, kyrkor och läkarstationer skadades eller förstördes helt. Cirka 9 000 brunnar förgiftades och den redan bristfälliga infrastrukturen försvagades. Även om internationell hjälp strömmade till regionen är de långsiktiga skadorna så omfattande att regionen under lång tid framöver kommer att vara svårt eftersatt. Afro-nicaraguaner och personer som tros ha denna bakgrund, utsätts ofta för social diskriminering i landets centrala delar och längs Stillahavskusten. Den rättsliga processen angående folkmord på miskitoindianer under 1980-talet har inte gjort några framsteg. Anklagade är bland andra den sittande presidenten, hans bror (tidigare överbefälhavare), inrikesministern på 80-talet samt den nuvarande ombudsmannen för mänskliga rättigheter. Utbildningsdepartementet erbjuder tvåspråkig grundutbildning i de självständiga regionerna på Atlantkusten, vilket utnyttjas av ungefär 20 procent av skolbarnen. I rättsprocesser har en anklagad laglig rätt till offentlig försvarare som talar den anklagades modersmål. I praktiken tillämpas lagen dock sällan på grund av resursbrist. 17. Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet Sexuella förbindelser mellan personer av samma kön har varit olagligt. I den nya brottsbalk som beslutades av nationalförsamlingen i november 2007 legaliserades homosexualitet, men detta lär dock inte förändra den konservativa samhällsandan på kort sikt. Det återstår att se om landet ändrar sin inställning 18

till internationella avtal där man tidigare genomgående har reserverat sig gällande medborgarnas rätt till sin egen sexualitet. Det finns inga rapporter om organiserat våld gentemot homosexuella, bisexuella och/eller transpersoner men då dessa grupper inte åtnjuter skydd av grundlagen befinner de sig i en utsatt situation. Diskriminering i skolor och på arbetsplatser är vanligt förekommande och homosexuella har hotats med avstängning och avsked. Diskriminerande uttalanden av politiker har även förekommit. 18 Flyktingars rättigheter Nicaragua har ratificerat FN:s konvention om flyktingars status och det finns en lag till skydd för flyktingar som kan söka flyktingsstatus och asyl. I praktiken är detta dock sällsynt. Illegala invandrare kan dömas och sättas i förvar i upp till tre månader. Detta har skapat en osäker situation för de cirka 2 000 centralamerikaner som flydde till Nicaragua under 1980-talet och nu befinner sig illegalt i landet. I oktober 2006 uppmanade UNHCR Nicaragua att vidta åtgärder för att ge dessa personer legal status som flyktingar. 19. Funktionshindrades rättigheter Enligt den nicaraguanska statistikmyndigheten, lever drygt 10 procent av landets befolkning med funktionshinder. Under året har den nya regeringen arbetat med en kampanj riktad mot allmänheten för att öka integreringen av funktionshindrade personer i samhället. En viss ökad synlighet finns inom bland annat hälsosektorplanen för funktionshindrade. Resultat av detta har ännu inte kunnat märkas, och än så länge fortsätter de funktionshindrade att vara diskriminerade vad det gäller anställning, utbildning, tillträde till sjukvård och andra statliga tjänster. Mycket få statliga byggnader är anpassade för funktionshindrade. Staten har inte heller vidtagit tillräckliga åtgärder för att inkludera barn med funktionshinder i den obligatoriska grundskolan. Funktionshindrade personer förbises ofta i samhället och utnyttjas på otillbörligt sätt. 54 procent av de funktionshindrade anser, enligt organisationen FENCONRI, att de har svårt att delta i samhället och 60 procent uppger att de möts av negativa attityder och bristande förståelse från övriga medborgare. Kvinnor med funktionshinder är särskilt utsatta. 19 ÖVRIGT 20. Frivilligorganisationers arbete för mänskliga rättigheter Det finns ett aktivt civilt samhälle med över 500 enskilda organisationer varav cirka 50 procent uppger sig arbeta med mänskliga rättigheter. Det finns både organisationer som tar emot enskilda klagomål och utreder brott mot mänskliga rättigheter, och andra som är specialiserade och arbetar med en eller några få specifika frågor. Endast ett fåtal kan betraktas som helt partipolitiskt obundna.

20 Ett antal av dessa organisationer anser sig ha märkt en allmän minskad samarbetsvilja från regeringen och ombudsmannen för mänskliga rättigheter under året. Ombudsmannen har offentligt anklagat vissa mänskliga rättighetsorganisationer för att endast söka massmedias uppmärksamhet. Han står dock själv under utredning för att ha använt statliga medel för eget bruk. Mäniskorättsorganisationerna CPDH och CENIDH har under året mottagit hot från personer anknutna till regeringen. De uppger sig ha blivit utsatta för försök att väcka misstro mot och stänga deras verksamhet samt för personliga trakasserier riktade mot dem och deras familjer. 21. Internationella och svenska insatser på området mänskliga rättigheter Nicaraguas fattigdom har lett till en stor närvaro av bi- och multilaterala biståndsgivare. Såväl OAS som UNDP, UNICEF, UNIFEM, WHO/PAHO och UNFPA stöder insatser för att främja mänskliga rättigheter i Nicaragua. Sverige är en av de största bilaterala biståndsgivarna i Nicaragua och har som mål att genom sina insatser bidra till minskad fattigdom, främja demokrati och god samhällsstyrning samt arbeta för en ökad respekt för de mänskliga rättigheterna. Det svenska biståndet till Nicaragua uppgår 2007 till 292 miljoner kronor, varav några av de största insatserna avser rätten till hälsovård, demokratisk samhällsstyrning och mänskliga rättigheter. Sverige stöder även de regionala myndigheterna på Atlantkusten samt modernisering av statsförvaltningen. För att öka tillgången till rättsapparaten har Sverige stött ett program, som genomförts av domstolsväsendet och OAS, där ledande personer i byar ges en viss juridisk utbildning för att kunna lösa enklare konflikter genom medling. Sverige arbetar även med stöd till det civila samhället, bland annat för att främja påverkansarbete. Merparten av detta stöd förmedlas via svenska enskilda organisationer. Forum Syd samordnar bland annat ett program för ökad jämställdhet och Sida stöder även Diakonia, Utbildning för biståndsverksamhet, Svalorna, Kooperation Utan Gränser, Svenska Missionsrådet, Vänskapsförbundet Sverige-Nicaragua, Olof Palmes Internationella Centrum, Handikapprörelsens biståndsorgan, samt LO/TCO:s biståndsnämnds verksamhet i Nicaragua.