2007-04-22 Regeringen Socialdepartementet 105 35 Stockholm Statens ansvar för de adopterade De sex undertecknande organisationerna, som representerar en stor del av adoptionssverige, föreslår att Regeringen vidtar åtgärder för att förbättra stödet till adopterade och deras familjer. Vi föreslår också att Regeringen ser över hur den s k hemutredningen inför en adoption görs. Då samhället sedan 1917 har främjat och sanktionerat adoption har man ett särskilt ansvar för de över 100 000 personer som är adopterade och de cirka 900 som adopteras varje år. De problem som finns kring adoption rör inte bara omständigheterna före och under adoptionen. Både forskning och erfarenhet visar att det finns en speciell adoptionsproblematik som kräver gedigen professionell verksamhet i form av en kunnig hemutredning med långsiktigt perspektiv och, i vissa fall, tillgång till adoptionskunnigt stöd under barndomen och även i vuxen ålder. Även i den majoritet av fallen där livet efter adoptionen är normalsvenskt så är adoptionen en ingrediens eller sårbarhet under hela livet. Att välja rätt föräldrar och att stödja föräldrarna är ett viktigt sätt att se till att adopterade barn får det bra. Mottagandet och den första uppföljningen av en adoptionsplacering är därför av stor vikt. Här för vi fram förslag om hemutredningarna och uppföljningen av en placering som bör gälla alla adoptioner i hela Sverige. Det svenska samhället har åtagit sig en förpliktelse gentemot denna grupp och bör erkänna och ta vara på den kunskap som finns. Kunskapen är i dag inte samlad och används inte. Därför föreslår vi att Regeringen både tar ett större ansvar för kompetensen när det gäller adoptionsfrågor och genomför lagändringar. Bakgrund Adoption som ett beslut av samhället har funnits i Sverige sedan 1917. Cirka 60 000 svenskar är adopterade inom landet. De utländska
adoptionerna har förekommit som en av samhället sanktionerad verksamhet sedan 1960-talet. Den gruppen adopterade är i dag cirka 45 000 personer. Redan 2002 uttryckte Regeringen att förbättringar behövdes av samhällets insatser i samband med adoptionerna. I Sveriges rapport till FNs kommitté för barnets rättigheter sägs: När det gäller internationella adoptioner har regeringen tillsatt en särskild utredare med uppdrag att se över adoptionsprocessen i syfte att stärka barnets rätt. I uppdraget ingår bland annat att anvisa former för att förbättra hemutredningarna i syfte att tillförsäkra adoptivbarnen så goda förhållanden som möjligt i det nya hemmet, att pröva om det nuvarande systemet för psykosocialt stöd och rådgivning tillgodoser adoptivfamiljernas behov (Ur Sveriges tredje rapport till FNs kommitté för barnets rättigheter.) När Regeringen skrev detta hade det nyligen publicerats resultat från en stor registerstudie om adopterade födda på 1970-talet. Studien visade att det var vanligare med psykisk sjukdom, självmord, kriminalitet mm bland dem som adopterats från utlandet än i motsvarande befolkningsgrupp som helhet. Resultaten fick stor publicitet och ledde till en debatt om de internationella adoptionerna. (Hjern, Lindblad, Vinnerljung: Suicide, psychiatric illness and social maladjustment in inter-country adoptees in Sweden, The Lancet, 360, 443-448, 2002) När den i FN-skrivelsen nämnda utredningen framlades fanns där förslag om en ny struktur för att utreda ett hems lämplighet som adoptivhem och förbättringar när det gällde stödet efter adoption. (SOU 2003:49) I propositionen till Riksdagen i april 2004 (2003/04:13) fanns emellertid inga konkreta förslag om förbättringar av hemutredningarna eller stödet efter adoption. Hemutredningar och medgivanden att adoptera Majoriteten av hemutredningarna som kommunernas socialtjänst gör är bra. De flesta medgivanden för adoption som socialnämnderna ger är välmotiverade. Men variationen mellan olika kommuner, olika kommundelar, olika handläggare och olika tidpunkter är så stor att det inte går att garantera en acceptabel standard i hela Sverige. Socialstyrelsen arbetar med en handbok om adoption med råd till kommunerna. De adopterades organisationer och de adoptionsförmedlande organisationerna får bidra med synpunkter till den handboken. Men vi är övertygade om att det inte räcker med en bra handbok med råd. Insamling av erfarenheter och spridning av kunskap kan inte fungera i de enskilda kommunerna och heller inte genom tillfälliga kursanordnare. Det behövs förbättringar av strukturen och grundförutsättningarna. Det behövs också föreskrifter i kontroversiella frågor, där socialarbetarna ställs inför svåra val utan tillräcklig ledning. I sådana föreskrifter bör det stå klart att medgivande för adoption endast ska ges när nämnden är helt övertygad att 2
det är till ett barns bästa att placeras hos den aktuella familjen och att nämnden och socialarbetaren ska företräda barnet. Sökande som uttrycker rasistiska eller främlingsfientliga åsikter borde inte få adoptera. I dag saknas lagstöd för ett sådant beslut. Medgivande för adoption ges av en kommunal nämnd i Sveriges 289 kommuner och deras distrikt. Man borde överväga att flytta dessa beslut till regional nivå, där antalet ärenden kan bli lite fler, kunskapsnivån lite högre och möjligheten att vara opartisk lite större. Man borde också överväga om det verkligen ska vara en politisk fråga vem som kommer att bli - eller riskerar att inte bli - en bra förälder. Majoriteten av dem som ansöker om adoption har gått igenom en s.k. barnlöshetsbehandling som misslyckats eller avbrutits. Vanligen får de före, under och efter behandlingen inget eller mycket litet psykologiskt eller kurativt stöd. Det påverkar adoptionen. Förslag - De socialarbetare som gör hemutredningarna måste ha en kompetens i fråga om barn och kunskap om adoption. Vi vill se en minsta tillåtna kompetens, typ leg utredare. - Utredningarna och besluten behöver koncentreras till färre personer, företrädesvis på regional nivå. Man bör också överväga att göra om beslutsprocessen och bygga mer på professionell kompetens. - Socialtjänstförordningen bör kompletteras med föreskrifter om hemutredningar och föräldrautbildning i likhet med de föreskrifter som finns för annan svensk barnavård. Alltför stor del av verksamheten med hemutredningar bygger i dag på råd som det är frivilligt för kommunerna att följa. - Det måste finnas en central instans som ansvarar för kvalitetssäkring, kunskapsspridning, innehåll i vidareutbildning för berörd personal och utbildning för föräldrarna. - Landstingen borde få en skyldighet att erbjuda rådgivning och psykologiskt/kurativt stöd i samband med barnlöshetsbehandlingarna. Psykosocialt stöd Sverige gjorde 1998 ett tillägg till Socialtjänstlagen (nu 5 kap 1 ) som lyder: Socialnämnden skall i sin omsorg om barn och ungdom tillgodose de särskilda behov av stöd och hjälp som kan finnas sedan ett mål eller ärende om vårdnad, umgänge eller adoption har avgjorts. Lagändringen kom sedan FNs kommitté för barnets rättigheter kritiserat Sverige för att det fanns så lite uppföljning för de barn som adopterats från andra länder. Haagkonventionen om internationell adoption som Sverige anslöt sig till 1997 har också en föreskrift (artikel 9c) där staten åläggs att främja stöd efter adoption. 3
I Stockholm, Göteborg, Västerås och några kommuner i Västra Götaland samt i Bohus landsting finns olika slag av specialiserad verksamhet för adoptivfamiljer. På andra håll gör enskilda tjänstemän och privata aktörer fina insatser. Men det räcker inte: De flesta kommuner och landsting har för hårt tryck i sin totala verksamhet för att en liten utsatt grupp ska prioriteras när lagen är så milt uttryckt. När det gäller landstingen finns inte ens en lagstiftning om adopterades särskilda behov. Frågan har heller inte kommit med i de olika överenskommelserna mellan staten och landstingen. Sverige lever alltså inte upp till lagtexten ovan. De adopterade är långt ifrån en enhetlig grupp. Det finns många olika livsfaser och olika adoptionsrelaterade behov: - När vissa adoptivfamiljer och vuxna adopterade har svåra problem behöver de specialiserad professionell hjälp. Det är tydligt från såväl de kontakter vi organisationer har med de direkt berörda som från specialister och forskare att denna grupp också ofta behöver få adoptionskunnig hjälp. - Hjälp medan barnen är mindre har stor betydelse, är lättare att lyckas med och är förebyggande. Det finns ändå adoptivföräldrar som kämpar i åratal för att deras barn ska få den rätta hjälpen i skolan eller av psykolog. Även för den gruppen handlar det ofta om en kombination av ordinarie och adoptionskunnig professionell hjälp. Skolproblem hos adopterade riskerar att missförstås, om den som ska hjälpa inte förstår det speciella i familjens situation och tagit del av forskningen om adopterade. Det finns metoder som är utvärderade och verksamma. - Uppföljningen direkt efter adoptivbarnets ankomst har försvagats i Sverige sedan den första hälsoundersökningen på de flesta håll flyttats från specialistläkare till vårdcentral. Kommunens uppföljning har nästan överallt alltid varit svag och begränsats till en pliktskyldig lagenlig rapport om att barnet har det bra i sin nya familj. Inte ens kontrollen att adoptionen genomförs enligt svensk lag sköter kommunerna alltid. - Ett utökat professionellt stöd behövs i en del fall bland nykomna barn eller små barn, men det är då betydligt lättare att hjälpa familjen än i tonåren eller vuxenlivet. - Problem som har med adoption att göra kan aktualiseras vid stora livsavgörande händelser som födelse av egna barn, adoptivföräldrar som dör, allvarliga sjukdomar och liknande. Adopterade borde någon gång under sitt liv ha en möjlighet till psykoterapi till låg eller ingen kostnad. Lagtexten borde utvidgas så att möjligheten till stöd inte försvinner när den adopterade blir 18 år. - Det har blivit vanligt att adopterade vill söka kunskap om sitt ursprung och ibland även resa till sitt ursprungsland. I det sammanhanget behöver man stöd och råd. Informationen man får kan vara svår och frågorna man måste ta ställning till komplicerade. Den adoptionsförmedlande organisationen 4
eller de adopterades organisationer är ofta den bästa kontaktvägen till utlandet. Men socialtjänsten och något organ på riksnivå borde få ett ansvar och resurser för att ge kurativt bistånd. - Nationellt adopterade behöver också stöd av kommunerna och landstingen. Det har inte alls uppmärksammats att lagtexten i socialtjänstlagen (5 kap 1 ) även gäller dem. Ibland hör man ungefär följande när man för fram adoptivfamiljernas och de adopterades behov: Adopterade och deras familjer ska inte skiljas ut och särbehandlas den vanliga vården och omsorgen ska ta hand om alla människor. Det påståendet är delvis sant, men det bör inte användas som ett argument mot att adopterade i vissa situationer också behöver stöd från någon som har specialistkunskap. Det finns i dag mycket kunskap om effekten av tidiga separationer och traumatiska upplevelser på anknytning och motståndskraft som övertygande visar att adopterade är en grupp med särskilda behov. Problemet är att den kunskapen inte är spridd och använd. Socialstyrelsen (Epidemiologiskt Centrum) har ett uppdrag från Regeringen att regelbundet rapportera hur adopterade har det i Sverige. När Regeringen prioriterar att samla kunskap om de utlandsadopterade, tar man på sig ett ansvar att också skapa strukturer för att kunskapen ska komma till användning i föräldrautbildningen, i hemutredningarna, och i stöd till adopterade och deras familjer. Vad som i dag ofta händer är att ny kunskap inte slår igenom i lokal verksamhet. De adopterades organisationer spelar en viktig roll för de adopterade som grupp, inte bara för dem som är medlemmar. De fungerar i dag som ett stödjande nätverk. Organisationerna får redan i dag ett visst statsbidrag. Vi kommer att föreslå Myndigheten för Internationella Adoptionsfrågor (MIA) att statsbidraget utökas. Vi anser att det statsbidrag som i dag ges till adoptionsförmedling i stället ska användas för bidrag till de adopterades organisationer och olika former av hjälp och stöd efter adoption (post adoption service). Förslag - Regeringen bör inrätta ett nationellt resurscentrum med expertis i frågor som rör adoption och tillgängligt för yrkesverksamma i vård, skola, omsorg, politiker, adoptionsförmedlande organisationer, adoptivfamiljer och vuxna adopterade. - Uppföljningen av en adoptionsplacering borde självklart innefatta automatisk inskrivning i BVC och kallelse till hälsoundersökning samt kontakt med kurator eller barnpsykolog för att utröna om familjen har särskilda behov. En extra konsultation inför skolstarten borde också vara en automatisk del av uppföljningen. - Det behövs en föräldrautbildning för adoptivföräldrar efter adoptionen. 5
- Lagen bör skärpas för kommuner och landsting så att de är klart skyldiga att stödja adoptivfamiljer. Lagen behöver utvidgas så att vuxna adopterade, såväl nationellt som internationellt adopterade, omfattas. - De adopterades organisationer och andra former av hjälp och stöd bör få ett utökat statsbidrag. Vi kommer att informera FNs kommitté för barnets rättigheter i Genève om våra synpunkter och förslag. Mamush S. Jidenius ADOPTERADE ETIOPIERS OCH ERITREANERS FÖRENING Per Branevig ADOPTERADE KOREANERS FÖRENING Jan Göransson ADOPTIONSCENTRUM Marit Arnbom Karin Berg AFO ORGANISATIONEN FÖR VUXNA ADOPTERADE OCH FOSTERBARN Gustav Friman Stephanie Sjöstedt CHICOLA ADOPTERADE LATINAMERIKANER Sonja Sun Johnsen KOREAN @DOPTEES WORLDWIDE Svar sänds till c/o Adoptionscentrum, Box 30073, 104 25 Stockholm 6