Stockholm den 30 november 2015

Transkript

1 R-2015/1260 Stockholm den 30 november 2015 Till Socialdepartementet S2015/4694/FST Sveriges advokatsamfund har genom remiss den 15 juli 2015 beretts tillfälle att avge yttrande över slutbetänkandet Barns och ungas rätt vid tvångsvård. Förslag till ny LVU (SOU 2015:71). Sammanfattning Advokatsamfundet delar utredningens bedömning att det finns behov av att stärka barnrättsperspektivet i tvångsvården för barn och unga, och att det kräver en omarbetning av dagens LVU. Vidare delar Advokatsamfundet utredningens bedömning att det är en brist i nuvarande lagstiftning att det inte framgår vad vården syftar till samt vad barn och unga och deras föräldrar kan förvänta sig av den. Advokatsamfundet anser dock att vissa positiva förändringar i utredningens förslag bör förstärkas ytterligare, såsom t.ex. möjligheten till offentligt biträde. Advokatsamfundet ser vidare att det i förslaget finns vissa risker för att rättssäkerheten åsidosätts om begreppet barnets bästa ska vara avgörande för avslutande av vård i familjehem. Begreppet utgör en god målsättning, men är ett vitt och oklart begrepp, som kan ge utrymme för och inbjuda till subjektiva tolkningar. Advokatsamfundets uppfattning är att varje gång barnets bästa utgör grund för beslut eller ställningstaganden, så ska också krav ställas på att det samtidigt uttryckligen formuleras vilka faktorer beslutet/ställningstagandet för det enskilda barnets bästa, grundats på.

2 2 Advokatsamfundet anser vidare att möjligheten till avskiljning av barn och unga som vårdas enligt LVU helt ska upphöra Rätt till offentligt biträde i mål om begränsning av umgänge Advokatsamfundet delar utredningens bedömning att barn och unga samt vårdnadshavare och föräldrar ska ha rätt till offentligt biträde vid överklagande av beslut om umgängesbegränsning, samt vid beslut om att barnets eller den unges vistelseort inte ska röjas för vårdnadshavare eller föräldrar. Advokatsamfundet efterfrågar dock ytterligare en harmonisering av lagstiftningen, där barn och unga samt deras vårdnadshavare och föräldrar ska ha rätt till offentligt biträde vid alla överklaganden inom ramen för LVU som prövas av förvaltningsrätt. Vård enligt LVU är mycket ingripande i barns, ungas och deras vårdnadshavares/ föräldrars liv. De är en utsatt grupp som har fått sin personliga integritet inskränkt. Det är inte sällan så att vårdnadshavare och föräldrar som har fått sina barn omhändertagna med tvång har sociala problem. Advokatsamfundet ifrågasätter att dessa personer på ett rättssäkert sätt ges möjlighet att driva process i förvaltningsrätt om de inte erhåller hjälp genom offentligt biträde. Ett offentligt biträde gör stor skillnad för barn och föräldrars möjligheter att utöva sina rättigheter i dessa fall. Rätten till överklagande blir av mycket begränsat värde för den enskilde utan ett förordnat offentligt biträde. Exempel på situationer som inte omfattas av det nya lagförslaget, men där offentligt biträde ändå kan ha en avgörande betydelse, är i mål om öppna insatser till barn under 15 år utan vårdnadshavares samtycke samt umgängesbegränsning i samband med flyttningsförbud. Parallella processer På sidan 465 i utredningen påtalas problematiken med parallella processer, dvs. där det samtidigt kan pågå en straffrättslig process och en process om tvångsomhändertagande. När en särskild företrädare för barn har utsetts, framgår det av förarbetena (prop. 1989/99:133 s. 34), att om ett offentligt biträde utses för barnet i en process enligt LVU ska i möjligaste mån en samordning ske. Under förutsättning att en person uppfyller kraven på lämplighet, bör samma person utses i båda fallen. Advokatsamfundets uppfattning är att det brister i information i detta avseende då det mycket sällan kommuniceras information till förvaltningsrätt eller tingsrätt om att barnet eller den unge redan har ett juridiskt biträde. Denna informationsbrist mellan myndigheterna är mycket olycklig ur ett barnrättsperspektiv, då konsekvensen blir att barnet eller den unge får träffa onödigt många personer. Om det dessutom är så att de båda juridiska biträdena för barnet har olika uppfattningar om vad som är barnets bästa, så ökar givetvis rättsosäkerheten för barnet. Det kan lätt leda till förvirring och oro för barnet eller den unge, och ger också den särskilda företrädaren och det offentliga biträdet försämrade möjligheter att företräda barnet eller den unge på bästa sätt.

3 3 Advokatsamfundet föreslår därför att socialnämnden i den nya lagen ska åläggas att informera förvaltningsrätten för det fall att en särskild företrädare för barn har utsetts, samt vem som har blivit förordnad. Denna information bör lämpligen lämnas i samband med en underställning om omedelbart omhändertagande, ansökan om vård eller annars när ett offentligt biträde ska förordnas för barnet i ett mål enligt LVU. I dessa fall ska samma person utses som offentligt biträde för barnet förutsatt att denna person uppfyller ställda lämplighetskrav och uppdraget är förenligt med det advokatetiska regelverket, se t.ex. nedan under Särskilda lämplighetskrav på det offentliga biträdet Advokatsamfundet delar utredningens bedömning att det ska ställas särskilda lämplighetskrav på offentliga biträden för barn och unga i mål enligt den nya LVU. Advokatsamfundet anser dock att den nya paragrafen bör utformas som 5 i lagen (1999:997) om särskild företrädare för barn. Där framgår att till särskild företrädare får en advokat, en biträdande jurist på advokatbyrå eller någon annan, förordnas. Endast den får förordnas som på grund av sina kunskaper och erfarenheter samt personliga egenskaper är särskilt lämplig för uppdraget. Normalt sett bör en advokat eller en biträdande jurist vara bäst lämpad att utses som offentligt biträde för barn och unga. Andra yrkeskategorier lyder inte under samma regelverk och kontroll, och kvaliteten på arbetet kan inte garanteras på samma sätt Det offentliga biträdets uppdrag ska tydliggöras Advokatsamfundet ställer sig positivt till att det offentliga biträdets uppgifter regleras i den nya lagen. Härvid vill Advokatsamfundet framhålla det advokatetiska dilemma som kan uppstå för ett offentligt biträde som också är barnets ställföreträdare, då advokaten eller den biträdande juristen i denna situation måste uppvisa en total lojalitetsplikt med klienten och framföra dess inställning, samtidigt som han eller hon i egenskap av barnets ställföreträdare alltid ska verka för barnets bästa. Om den unge och ställföreträdaren har olika ståndpunkter, leder detta ytterst till att en intressekonflikt mellan den unge och ställföreträdaren måste anses föreligga. Som huvudregel ska då advokaten enligt de Vägledande reglerna om god advokatsed frånträda uppdraget. Med hänvisning till hur regleringen i 36 LVU har utformats, skulle det i så fall vara omöjligt för alla advokater att biträda ett barn under 15 år i en situation som den beskrivna. Detta kan ur ett praktiskt perspektiv inte anses rimligt, utan frågan måste kunna lösas på annat sätt än genom att advokaten entledigas från uppdraget Övervägande av vården ändras till rapportering samt hemtagningsbegäran bör regleras Advokatsamfundet delar utredningens uppfattning att rapportering är ett tydligare begrepp än övervägande. Advokatsamfundet ser dock en brist i att den informationsskyldighet till nämnden som införs, inte också omfattar omhändertagna barn och unga och deras

4 4 vårdnadshavare eller föräldrar. Advokatsamfundet anser därför att den nya lagen bör innehålla en ökad transparens i förfarandet. Det bör införas ett krav på att rapporteringen ska vara skriftlig och att vårdnadshavare/föräldrar, barn och unga ska ha möjlighet att ta del av denna rapportering. Ovanstående blir särskilt viktigt i och med den inskränkning i rätten till hemtagningsbegäran som föreslås i Enligt nuvarande reglering är en förälders enda möjlighet att få till en skriftlig prövning av om vården ska upphöra, att begära en hemtagningsutredning. Advokatsamfundet delar utredningens uppfattning att det inte är till barnets bästa om dessa utredningar sker upprepade gånger och utan avbrott. Det är dock en brist i nuvarande lagstiftning att processen inte är transparent och att inget formkrav finns avseende utförandet av överväganden av den fortsatta vården. Denna brist blir än större om möjligheten att begära hemtagningsutredning inskränks. Ur ett rättssäkerhetsperspektiv bör således en reglering av möjligheten av hemtagningsbegäran kompletteras med en ökad skyldighet för socialtjänsten att dokumentera och rapportera till vårdnadshavare och omhändertagna barn. Samma skyldighet bör gälla avseende överväganden i samband med beslut om flyttningsförbud Vid prövning av om vården ska upphöra ska barnets bästa vara avgörande Advokatsamfundet delar utredningens uppfattning att ökad stabilitet och trygghet är viktigt för långsiktigt placerade barn. Advokatsamfundet ser dock att det finns risker för rättssäkerheten i utredningens förslag avseende att barnets bästa ska vara avgörande för om vård enligt 2 nuvarande LVU i familjehem ska upphöra. Inledningsvis kan konstateras att begreppet barnets bästa är ett relativt otydligt och brett begrepp. En risk är att bedömningen landar i en jämförelse av familjehemmet och föräldrarna. En aspekt som man måste vara medveten om, är att ett familjehem kan när som helst välja att avsluta sitt uppdrag. Även om ett barn har rotat sig i ett familjehem och inte vill flytta hem till sina föräldrar, måste också denna faktor vägas in ett ställningstagande om vad som är till barnets bästa i ett längre tidsperspektiv. Det är dock viktigt att barnets vilja och barnets bästa beaktas, men om en förändring ska införas som den föreslagna borde enligt Advokatsamfundets mening begreppet barnets bästa förtydligas och förstärkas. Utredningen har övervägt att använda sig av samma begrepp som vid flyttningsförbud, där flyttningsförbud kan aktualiseras om en hemflyttning innebär en påtaglig risk för barnets hälsa och utveckling. Advokatsamfundet anser att denna formulering är mer lämplig då det kan vara så att barnets hälsa och utveckling riskerar att skadas vid ett upphörande av vård i familjehem, även om detta inte beror på brister i föräldrarnas omsorg. Denna formulering harmoniserar vidare bättre med lagstiftningen i övrigt. Att föra in begreppet barnets bästa som avgörande begrepp för om vården ska avslutas, kan innebära en risk att det bortses från barnets vårdnadshavares behövliga stöd från socialtjänsten till möjlighet att förändra hemsituationen och återförena familjen.

5 5 En svårighet som Advokatsamfundet ser med ändringen, är på vilken grund vården i familjehem i dessa fall fortsätter. En förutsättning för att vården ska upphöra är att grund för LVU inte längre föreligger. Grunden för att barnet ska vårdas med stöd av LVU är att det föreligger påtaglig risk för barnets hälsa och utveckling. Enligt utredningens resonemang ska tvångsvården kunna fortsätta även om denna grund inte längre föreligger. Att ändra lagen så att den påtagliga risken kan beaktas oavsett om det är föräldrarnas brist eller barnets egen situation som är orsaken, ger lagen ett tydligt barnperspektiv. Begreppet barnets bästa är dock i detta avseende allt för otydligt och brett begrepp och kan riskera att, utan förtydligande, urholka rättssäkerheten för barnets eller den unges vårdnadshavare Avskiljning Advokatsamfundet anser i likhet med FN:s barnrättskommitté och Barnombudsmannen att avskiljning av barn ska förbjudas i alla sammanhang. Advokatsamfundet anser inte att det skäl som anförs i utredningen att ett förbud mot avskiljning skulle riskera att öka antalet fasthållningar väger tillräckligt tungt. I de fall där en situation är så allvarlig att en avskiljning skulle vara nödvändig, är det sannolikt att barnet även behöver hållas fast för att verkställa avskiljningen. I annat fall är det svårt att se nödvändigheten av avskiljningen som sådan. Det är ett steg i rätt riktning att möjligheten till avskiljning kraftigt begränsas, men åtgärderna är fortfarande inte tillräckliga för att Sverige ska leva upp till kraven som ställs i FN:s konvention om barnets rättigheter och FN:s konvention mot tortyr och annan grym och omänsklig behandling. Advokatsamfundet anser också att det finns en otydlighet i utredningen angående hur ofta avskiljning ska kunna användas. Utredningens förslag begränsar avskiljningen i tid till maximalt tre timmar per tillfälle, men det framgår inte hur lång tid som måste gå innan nästa beslut om avskiljning kan påbörjas eller hur många avskiljningar det enskilda barnet/den unga ska kunna utsättas för per månad eller per år. Här saknas även transparens beträffande formkrav avseende dokumentation av beslut, avseende dokumentation av information till berörda barn och för begränsningar i rätten till avskiljning. Advokatsamfundet ser även en svårighet avseende möjligheten till överklagande av avskiljning då detta överklagande inte kan ske förrän efter åtgärden har utförts. Det uppstår därmed en oklarhet i utredningen avseende vilken rättsverkan ett överklagande av avskiljning skulle få. SVERIGES ADVOKATSAMFUND Anne Ramberg