Den rumänska djurskyddskulturen För oss finländare är gatuhundar ett okänt fenomen - det är ju ändå flera årtionden sedan de har hört till vår kultur. När en finländare sedan vill delta i djurskyddsarbetet i ett land som har ett gatuhundsproblem blir det ofta en chockerande kulturkrock, eftersom fenomenet i sig oftast innebär att hela synen på djur, djurhållning och djurskydd är annorlunda. Gatuhundarna sänder ofta även en signal om andra, stora samhälleliga problem, vilka möjliggör hundarnas förekomst i gatubilden. Hur som helst så är det ytterst viktigt att noggrant bekanta sig med de kulturella aspekter som finns kring gatuhundsproblematiken innan man ger sig in i djurskyddsarbetet i dessa länder. Syftet med denna artikel är att förmedla en objektiv bild av den rumänska djurskyddskulturen och dess problem ur oss finländares synvinkel. Artikeln grundar sig inte på några vetenskapliga uppgifter utan baseras endast på våra egna erfarenheter, bestående av fem års arbete i landet, många tiotals resor till olika hundhägn och alla de oräkneliga diskussioner vi haft med olika djurskyddsmänniskor i Rumänien, många av dem våra personliga vänner. Denna artikel är givetvis skriven utgående från de etiska värderingar vi själva står för. 1 Djurskyddsarbetets former I Rumänien finns över 150 registrerade djurskyddsföreningar. Största delen av dem åtnjuter inga som helst statliga eller kommunala understöd - eller åtminstone väldigt lite - utan så gott som all verksamhet upprätthålls med donationer. Man kan grovt dela in djurskyddsföreningarna på följande sätt: En helt lokal förening, som inte får något stöd från utlandet. En lokal förening, som har en eller flera samarbetspartners utomlands men vars autonomi i beslutsfattandet bibehålls. En lokal förening, som finansieras helt eller delvis från utlandet och där riktlinjerna för verksamheten görs i samråd med de utländska sponsorerna. En utländsk förening, som har egna anställda eller underföreningar i Rumänien. De anställda kan vara rumäner eller utlänningar. Man kan givetvis dela in föreningarna enligt helt andra kriterier men denna indelning passar syftet med artikeln bäst, eftersom det oftast finns stora skillnader i verksamheten beroende på var beslutsfattandet görs. I Rumänien finns även tusentals privatpersoner vilka gör sitt bästa för att förbättra situationen för djuren. För enkelhetens skulle kallas både föreningar och privatpersoner gemensamt för djurskyddare i fortsättningen av denna artikel. Djurskyddsverksamhetens innehåll varierar stort i Rumänien. De flesta har dock någon form av skyddsplats för djuren, antingen ett helt skilt hundhägn eller också fungerar den egna bakgården som ett provisoriskt hägn. Många använder sig även av jourhem eller en blandform av alla dessa tre. Mängden djur i hägnen varierar från några individer upp till flera tusen. Oftast upprätthålls verksamheten med volontärer men vissa har även avlönad personal.
Den största delen av djurskyddarna ägnar sig åt att sköta om djuren de har räddat samt att mata hundarna på gatan etc. Det är skäl att komma ihåg att en stor del av gatuhundarna i Rumänien är så kallade samhällshundar, vilka sköts om direkt eller indirekt av människorna genom att de erbjuds mat, skydd osv. Man kan säga att det finns en tyst acceptans bland människorna för dessa hundar. Sådana människor finns det gott om i Rumänien men dessa klassas inte i denna artikel som djurskyddare, utan endast de vilka tar till konkreta åtgärder för att hjälpa djuren. En stor del av djurskyddarna i Rumänien steriliserar de egna tikarna i hägnet och man uppmanar även andra att sterilisera sina tikar. Betydligt färre upprätthåller dock steriliseringsprojekt, och dessa inriktar sig då främst på ägda hundar. Endast ett fåtal organisationer i Rumänien utövar egentlig CNR (collect-neuter-return) dvs. sterilisering av även oägda hundar i syftet att kontrollera populationen. Djurskyddarna kan utöver detta bedriva annan slags verksamhet. Speciellt i de större städerna finns föreningar som håller i olika utbildningsprojekt, speciellt inriktat till barn. Djurskyddarna är också så gott som alltid frivilliga "djurskyddsinspektörer" och tar emot samtal och anmälningar om skadade eller svältande djur. Oftast begränsar sig inte djurskyddarna till enbart hundar utan hjälper även katter, hästar, åsnor och vilda djur enligt möjlighet och resurser. Inom Rumänien finns det väldigt stora geografiska skillnader gällande gatuhundsproblemet och även människors syn på djuren i allmänhet. Detta hästammar från långt bak i historien och är även relaterat till den allmänna civilisationsnivån samt graden av utbildning. T.ex. i några städer i Transylvanien, tillsammans med andra städer i norr och huvudstaden Bukarest är djurskyddskulturen betydligt mer utvecklad än i de fattigaste områdena. Det finns även generellt sett färre gatuhundar i dessa städer och djurvännerna är fler. En stark indikator på hur utvecklat djurskyddskulturen är på ett visst område är antalet volontärer samt hur vanligt det är med adoption av hemlösa djur. Denna geografiska skillnad ses även i verksamheten inom djurskyddet. I städer där utbildningsnivån är högre och där djurskyddskulturen är mer utvecklad förekommer det även mer långsiktigt och förebyggande arbete, såsom utbildning och steriliseringskampanjer. På landsbygden och i traditionellt fattiga områden och städer koncentrerar man sig mer på aktuhjälp och utfodring av gatuhundarna. Den rumänska djurskyddaren är väldigt dedikerad till sin uppgift. Det är sällan man stöter på så osjälviska och passionerade människor som inom rumänskt djurskydd. Dessa människor arbetar under förhållanden som vi finländare inte skulle klara av ens en dag. Tyvärr så slår detta tillbaka på deras hälsa förr eller senare. Både den fysiska och psykiska hälsan körs ner i en avgrund efter åratal av hårt arbete. Stressnivån är alltid alarmerande hög på grund av den ständiga pressen och känslan av frustration och att aldrig räcka till. Förutom de fysiska besvären och sjukdomarna kampar många tyvärr även med psykiska problem och i några fall kan det leda till så kallad hemmablindhet, där djurskyddsverksamheten lätt övergår till djursamlande.
2 Misstro och avundsjuka försvårar samarbetet Samarbetet mellan djurskyddarna i Rumänien fungerar erkänt mycket dåligt, även om situationen har förbättrats under de senaste åren. I Rumänien har man i allmänhet svårt att lita på varandra. Detta härstammar främst från Ceausescus tider, där det på ett för kommunistiska diktaturer typiskt vis var olagligt att bilda föreningar eller sammanslutningar som var kritiska mot landets styrelse. Landet hade en fruktad och hatad säkerhetspolis, Securitate, som med hjälp av angivare såg till att alla dessa sammanslutningar anmäldes och straffen var hårda. Man var mycket rädd för angivarna eftersom de fanns överallt: i skolorna, på arbetsplatserna, hos grannarna, och man visste inte vem man kunde lita på. Denna rädsla har etsat sig fast i speciellt den äldre generationen och syns fortfarande idag, trots att landet varit en demokrati i över 20 år. Bristen på tillit är inte den enda orsaken till att samarbetet inom rumänskt djurskydd verkar vara så oerhört svårt. Det har nog funnits försök till samarbete - i Rumänien bildas i en jämn ström olika slags federationer och förbund. Dessa federationer upplöses tyvärr till slut och nya bildas, ofta av samma personer och föreningar men med en liten annorlunda sammansättning. Ett centralt problem i dessa federationer är det att man försöker dra alltför hårda riktlinjer om hur djurskyddsarbetet ska se ut och man vill inte acceptera olikheter. Utländska organisationer har ofta haft svårt att komma in i dessa kretsar i och med att många aktörer har starka åsikter om att det endast är rumänerna själva som kan lösa landets interna problem. Man är tyvärr alltför ofta avundsjuk på andras åstadkommanden och man sprider rykten för att förstöra för andra. Denna avundsjuka och misstro riktas främst mot de utländska organisationerna, eftersom de ofta har en helt annan verksamhetsmodell än de rumänska, men avundsjuka och misstro finns även inom dessa två grupper. Ett par exempel på detta är internationella adoptioner och CNR dvs. steriliseringsprogram. 2.1 Internationella adoptioner Internationella adoptioner är ett ämne som delar djurskyddarna. Det har spridits en urban legend om föreningar som arrangerar internationella adoptioner, och denna säger att hundarna säljs till labroatorier eller läderfabriker utomlands. Man säger också att föreningarna som skickar hundar utomlands och / eller de föreningar som tar emot dem gör business på hundarna och att ingen bryr sig om vart de egentligen hamnar. Sådana här rykten sprids snabbt och orsakar misstro mellan djurskyddarna. Vi har inte vetskap om något bevisat fall där en djurskyddsförening skulle ha gjort sig skyldig till något så här fruktansvärt, men man kan givetvis aldrig utesluta någonting med säkerhet. Denna negativa attityd hindrar dock adoptionernas motståndare från att erkänna att den absoluta majoriteten, om inte alla, aktörer inom internationella adoptioner de facto är ärliga och arbetar för djurens bästa. Man stämplar alla föreningar som utövar internationella adoptioner, oavsett hur erkänt seriösa de är.
Vissa djurskyddare upprepar även gång på gång mantrat att internationella adoptioner inte är en lösning på gatuhundsproblemet, fastän knappast någon som arrangerar adoptioner tror det heller. Internationella adoptioner är endast ett sätt bland många att minska antalet hundar i hägnet så att man ska kunna trygga djurens välmående. Dessa människor förstår tyvärr oftast inte vilket enormt tryck på mängden djur i hägnet det innebär med ett steriliseringsprogram, eller också ser de inte överpopulation i hägnet som ett problem. Även om man inte har ett steriliseringsprogram anser vi det vara ytterst befogat att försöka erbjuda dessa individer ett bättre liv utomlands istället för att de ska behöva leva resten av sina liv i hägnet. 2.2 Steriliseringsprogram enligt CNR-metoden En annan sak som orsakar starka känslor hos många djurskyddare i Rumänien är CNRprogram. Kortfattat kan man beskriva CNR på följande sätt: gatuhundarna samlas in (collect/catch), steriliseras (neuter) och returneras till platsen den hittades (return). Många, framför allt utländska organisationer, bedriver denna verksamhet i Rumänien och det blir allt vanligare även inom de lokala föreningarna och t.o.m. myndigheterna. Majoriteten av djurskyddarna anser att man bör uppmana hundägare att sterilisera sina hundar, men att returnera oägda hundar till gatan igen efter steriliseringen möter mycket motstånd. Detta är mycket tråkigt, eftersom verkligheten i Rumänien kräver att man steriliserar både de ägda och oägda hundarna för att kunna se en bestående minskning av gatuhundarna. Att enbart ta in hundarna från gatan till hägnet hjälper alltså inte till att minska gatuhundspopulationen, inte heller att enbart sterilisera ägda djur. Orsaken är givetvis den att även oägda djur kan föröka sig på gatan så länge som miljön erbjuder dem resurser att överleva. Orsaken till motståndet mot att returnera hundarna till gatan är att man inte kan garantera att hunden kommer att må bra på gatan och inte utsättas för risker. Vi kan givetvis förstå denna oro hos djurskyddarna men vi önskar ändå att man kunde försöka se på problemet ur en mer objektiv och logisk synvinkel och inte enbart emotionell. Om vi inte behandlar gatuhundsproblemet i Rumänien utgående från dess rötter kommer vi aldrig att nå en bestående förändring. Det innebär också att om tiotals år kommer gatuhundarna i Rumänien att lida precis lika mycket som nu. Dessutom bör man komma ihåg att de allra flesta hundar har någon form av övervakare, oftast människor i ett bostadsområde eller en arbetsplats, och dessa ser förhoppningsvis till att hundarna har det bra även i fortsättningen. Dessa och många fler meningsskiljaktigheter försvårar alltså samarbetet inom rumänskt djurskydd. Vi önskar att någon av alla dessa federationer kunde lyckas, eftersom man verkligen behöver ett fungerande samarbete föreningarna emellan, speciellt nu när myndigheterna försöker driva igenom en ny lag om avlivning av gatuhundarna. Bl.a. Raluca Simion från GIA förstod detta och presenterade i samband med den internationella konferensen för sällskapsdjurens välmående i Riga 2011 en samarbetsmodell för organisationerna i Rumänien. I denna modell, som stöds av WSPA och Dogs Trust, betonar man föreningarnas rätt till autonomi angående den egna verksamheten men att man i större frågor såsom
lagstiftningsarbete och lobbyism kunde samarbeta för att vara ännu starkare i förhandlingarna med myndigheterna. Tyvärr fick detta fina initiativ lite understöd bland de rumänska organisationerna. 3 Problemen i den rumänska djurskyddskulturen ur en finländsk synpunkt Först och främst kan man konstatera att en av de svåraste sakerna inom djurskyddsarbete är att föra fram de negativa aspekterna, oavsett var i världen man bor. I den rumänska djurskyddsverksamheten finns dessvärre rikligt med brister. Det är viktigt att kunna skilja på sak och person. Den absoluta majoriteten av djurskyddarna har ett mycket gott hjärta och menar väl. Men oavsett hur beundransvärda djurskyddarna är som människor måste man ändå kunna lyfta fram de viktigaste bristerna inom deras arbete och föröka hjälpa till att förbättra dem, för djurens skull. Goda intentioner får aldrig berättiga dålig djurhållning. Det finns två miljoner gatuhundar i Rumänien och det är självklart mycket tungt för en djurvän att leva och bo där. Den ofantliga mängden hemlösa och lidande djur gör även att det lätt uppkommer brister i djurhållningen och hägnen. Dessa brister kan vara lättare eller svårare för en djurskyddare att kontrollera. Den absolut största orsaken till dessa brister är otillräckliga finansiella medel, men det är inte den enda orsaken. Avsaknaden av rationell prioritering är ett annat stort problem hos många djurskyddare. 3.1 Mängden djur i förhållandet till resurserna När man stöter på svältande och skadade djur vart man än rör sig är det naturligt att hägnet fylls väldigt snabbt. Trycket för att få plats för nya hundar eller andra djur i hägnet är stort, eftersom man ser lidande djur överallt och de dumpas också regelbundet av andra människor vid hägnet. Detta ständiga tryck gör att trycket för att befria platser är minst lika stort, eftersom inget hägn kan ackommodera en oändlig mängd djur. Den naturliga dödligheten är givetvis större hos hundar i hägn än i hemförhållanden men detta i sig räcker inte till för att frigöra platser i tillräcklig takt. Varje djurskyddare måste därför förr eller senare besluta sig för en metod att bekämpa den ständiga överpopulationen i hägnet. De tillgängliga alternativen är eutanasi, adoption eller att släppa tillbaka hundarna på gatan. Alternativet adoption är givetvis det mest populära. Problemet i Rumänien är att de lokala adoptionerna är väldigt få, i vissa områden till och med obefintliga. Alla vill inte adoptera till utlandet och mottagare räcker ändå inte till alla som vill det. Eutanasi är ett komplicerat ämne och behandlas skilt senare i artikeln. Då återstår alternativet att släppa tillbaka hundarna på gatan igen. Såsom tidigare beskrivet är detta en av grundprinciperna för CNR, men tyvärr är det få människor som utnyttjar denna möjlighet. Djurskyddarna fäster sig enormt mycket vid djuren de har i sin vård och att släppa dem på gatan där de går ett okänt öde till mötes är helt enkelt en uppoffring de inte är villiga att göra. Man bör naturligtvis även komma ihåg att detta alternativ inte heller är etiskt alla
gånger - det finns de hundar som inte skulle klara sig på gatan på grund av ålder, storlek eller skada. Allt detta leder till att hägnen är proppfulla. Överpopulation är därför det absolut största enskilda problemet i rumänska hägn. Det finns dock även hägn där man håller hårt på maxkapaciteten och tar helt enkelt inte in fler djur när denna gräns är nådd. Även hägn som adopterar hundarna till utlandet har större chans att hålla antalet under kontroll. Det är väldigt svårt att hitta personal till hundhägnen. Djurskötarens yrkesstatus är bland de lägsta som finns i Rumänien, trots att lönen kan vara mångdubbel en läkares. Arbetet i hägnet är även fysiskt mycket tungt och smutsigt och endast några få kan erbjuda ordentliga pausoch tvättmöjligheter. Tillgången till el och vatten är heller ingen självklarhet. Det är bara människor som är genuint intresserade av djurskydd som hålls inom djurvårdararbetet. Personer helt ointresserade av djurskydd kan därtill vara rent av farliga för hundarna i och med brist på intresse. Samma problem finns inom barnskyddsverksamhet i Rumänien. Även om man kanske hittar lämpliga personer finns det inte pengar att anställa tillräckligt med folk. Det finns inga standarder för hur mycket djurskötare det borde finnas i relation till antalet djur, men om t.ex. ett hägn med 200 hundar sköts av en eller två personer säger redan det sunda förnuftet till att personalen inte är tillräcklig och man kan inte erbjuda djuren adekvat omvårdnad. Otillräckliga resurser innebär inte enbart bristen på djurskötare utan kan handla om mycket annat. Brist på mat, skydd, veterinärvård etc. kan vara vardag i ett hägn där man har för mycket djur i relation till resurserna. Här betonas vikten av en rationell prioritering: eftersom man ändå inte kan rädda alla djur har alla möjligheten att välja att sköta om ett mindre antal djur enligt de resurser som finns tillgängliga. Detta gör många naturligtvis, men tyvärr långt ifrån alla. I Rumänien finns alltså hundhägn där fodret kan ta slut och där man inte har råd med vaccinationer och avmaskningar. Detta leder till olika problem som vi beskriver här nedan. 3.2 Låg hygiennivå ökar risken för sjukdomar När hundar lever tillsammans i en stor grupp förekommer det alltid stress. Denna stressnivå höjs dessutom av att hundarna inte kan utöva sina art- eller rastypiska beteenden samt avsaknaden av berikning. Den kontinuerliga stressen gör att hundarnas immunförsvar försämras, vilket i sin tur försämrar effekten av vaccinationerna och andra behandlingar. Ju fler hundar som finns i hägnet, desto fler är även smittobärarna. Därför har olika bakterier och virus alltid ett naturligt övertag i hägnmiljön. Därför är det otroligt viktigt att hägnen har tillräckliga utrymmen och vetskap om hur man kontrollerar och förebygger sjukdomsspridning. Förutom regelbundna vaccinationer, avmaskningar och avlusningar är det även viktigt att fästa uppmärksamhet vid byggnadsmaterialet i hägnet, nivån på städning och desinfektion, avloppssystem, karantänutrymmen samt förmågan att använda alla dessa på ett riktigt sätt.
I rumänska hägn saknas tyvärr ofta karantänutrymmen eller också är de otillräckliga. Hägnen är ofta byggda direkt på jordunderlag, som aldrig kan desinfieras ordentligt. Samma gäller naturligtvis även trämaterial, vilket ofta används till hundkojorna. Det förekommer mycket parvo och valpsjuka i Rumänien och dessa sprids blixtsnabbt, speciellt där hundarna trängs på ett litet område och inga möjligheter till karantän eller desinfektion finns. Även skabb och andra smittsamma hudsjukdomar ses ofta hos hundar i hägn. Oftast vaccinerar man hundarna i hägnet, åtmistone mot rabies. Avmaskningar är även något som de flesta utför regelbundet, men avlusningar glöms alltför ofta bort. Även avlusningar är viktiga för att förhindra spridningen av olika parasitsjukdomar, som förekommer i olika grad runt om i Rumänien, vissa mer allvarliga än andra. Bland annat hjärtmask är en otäck sjukdom som dessutom utvecklas till en kronisk plåga för hunden. Inom de större organisationerna utomlands betonar man vikten av att ibland kunna fatta de riktigt tunga men rationella besluten i de fall när en sjukdomsepidemi bryter ut. Det handlar om att avliva de sjuka hundarna och stänga ner hägnet för en grundlig desinfektion. Eutanasi i livets alla skeden är dock ett mycket infekterat ämne i Rumänien, och det behandlar vi härnäst. 3.3 Synen på liv och död En av de största skillnaderna mellan djurskyddskulturen i Rumänien och Finland är definitivt synen på eutanasi och livskvalitet. En stor del av djurskyddarna i Rumänien avlivar inte sina djur om inte situationen är sådan att det inte finns någon chans för djuret att klara sig, och alla inte ens då. Orsaken till detta är givetvis kulturbetingat och ibland även religiöst; man vill inte "leka gud" eller vara den makten som kan besluta om en annan levande varelse har rätt till liv eller inte. En av våra kära vänner i Rumänien uttryckte det så här: "I Rumänien ser vi död överallt. Vi bekämpar döden varje dag. Det känns väldigt svårt att fatta beslutet om att sända ett djur till döden, den är ju vår fiende." Det är dessutom en väldigt utbredd uppfattning att djuret kan bli friskt även av kärlek och via mirakel, och inte enbart med medicinsk hjälp. Man ser ofta riktigt svårt sjuka eller handikappade hundar leva flera år i hägnet och det finns så gott som inga sjukdomar man inte försöker bota. Om en djurskyddare en gång har lyckats rädda en hund från att dö i valpsjuka kommer hon eller han troligtvis att försöka behandla även nästa hund som har den sjukdomen. Detta trots att valpsjuka är svår att behandla även i de bästa av förhållanden och djuret får lida en hel del innan den slutligen dör. Även vi finländare har naturligtvis svårt att dra en tydligen skiljelinje när ett djur bör behandlas och när det bör få somna in, och åsikterna går brett isär. Ett bra exempel på detta är handikappade hundar. Många, inklusive Hemlösa hundars vänner, anser att en handikappad hund kan leva ett fullgott liv om den får tillgång till vård och inte lider av sitt handikapp. I Finland finns det dock betydligt strängare åsikter i frågan, vilket beror på vår ytterst kontollerade hundhållningskultur.
I Rumänien ser man ofta t.ex. trebenta, blinda eller döva hundar. Speciellt för hundar med ortopediska handikapp är det viktigt med kontinuerlig veterinärvård och fysioterapi och idealet är givetvis att dessa hundar skulle få egna hem utomlands, där man har bättre kunskap i dessa frågor. Utöver detta ser man tyvärr ofta även mycket grövre handikapp, t.ex. hundar som har blivit helt förlamade på grund av olycka eller sjukdom, såsom valpsjuka. Vår starka åsikt är att man alltid bör fördöma denna slags djurhållning, speciellt i hägnmiljö där man inte kan erbjuda någon slags terapi eller hjälpmedel. I hägn där det finns brist på djurskötare är det ännu större skäl att ifrågasätta förekomsten av sjuka och handikappade djur eftersom det inte finns resurser till en personlig vård och uppföljning. I de värsta fallen lever hunden i sin egen avföring från dag till dag, utan någon som helst medicinering eller berikning. Många hundar går bort i tysthet i den egna hundkojan innan någon ens har hunnit märka att den är sjuk. Även synen på livskvalitet är mycket annorlunda i Rumänien. I Rumänien anser man en hund vara frisk om den äter och lycklig om den viftar på svansen. Psykiskt lidande är ett helt okänt begrepp och man fäster inte uppmärksamhet vid stress. En utåtriktad och modig hund kan leva ett fullgott liv i hägnet - åtminstone kortsiktigt - men för en skygg hund är hägnmiljön otroligt stressande. Vi finländare kan ha väldigt svårt att förstå att djurskyddsverksamhet verkligen kan fungera på ovan nämnda sätt någonstans i världen. Vi kallar det åtminstone inte djurskydd. Vi vill därför föra fram exemplet i Calarasi, så att situationen ska blir mer konkret. I Calarasi fanns en lokal djurskyddsförening som drev ett hundhägn. När Save the Dogs hittade hägnet var situationen där katastrofal. Du kan läsa historien och titta på bilderna här: http://www.koirienystavat.com/sv/artikel-calarasi-sasom-hagnet-hittades Det enda alternativet för många av hundarna i Calarasi var omedelbar eutanasi. Utöver detta var så gott som alla överlevande hundar svårt traumatiserade och skygga. Save the Dogs tog över hundhägnet för en kort tid men var till sist tvungen att stänga det helt på grund av resursbrist. Calarasi är ett väldigt extremt exempel men fungerar ändå bra för att beskriva hur många olika slags djurskyddsföreningar som finns i landet. 4 De utländska organisationernas roll i djurskyddsarbetet I Rumänien finns åtskilliga organisationer vilka styrs från utlandet. Dessa organisationer kan antingen ha egna anställda på plats eller också lokala samarbetspartners. Det finns även en stor mängd utländska föreningar och privatpersoner vilka stöder rumänskt djurskyddsarbete i en form eller annan. De utländska organisationerna har en nyckelroll i det rumänska djurskyddsarbetet eftersom de står för den största delen av finansieringen. Man kan mycket väl jämföra situationen med den hos barnskyddsorganisationerna, vilka också är mer eller mindre beroende av stöd från utlandet. De utländska organisationerna är således mycket betydelsefulla och detta förtjänar att erkännas.
De två viktigaste orsakerna till de utländska organisationernas förekomst i Rumänien är alltså att de för in donationer och kunskap i landet. En tredje, mycket viktig orsak är att förändra djurskyddskulturen i en mer etiskt hållbar riktning. En väsentlig del av djurskyddskulturen är nivån på yrkeskunnandet hos veterinärer och djurvårdare. I Rumänien har nivån under årtionden präglats av kommunismen, under vilken djuren fanns till enbart som komplicerade maskiner, ämnade för att utnyttjas av människan. Veterinärens roll var att säkerställa att denna maskin var produktiv. Nivån på veterinärutbildningen var mycket låg ännu för 5-10 år sedan och även om den hela tiden förbättras har vi ännu inte nått västerländsk standard. Ett exempel på den låga kunskapsnivån hos veterinärerna är när en av våra vänner rekommenderades kemisk sterilisation istället för kirurgisk för sin tik, och det kemiska ämnet hade klassificerats som skadligt och livsfarligt redan tio år tidigare. Hunden avled under behandlingen. Detta är ingen extrem engångsföreteelse och liknande händelser utspelar sig så gott som dagligen runt om i Rumänien. Även kunskaperna inom ortopedi är väldigt låga och fysioterapi är ett okänt begrepp. Många haltande hundar bedöms som "hundar med en personlig gångstil" och man ifrågasätter inte att hunden sporadiskt visar upp sin smärta. Även i denna fråga har de utländska organisationerna fört in mycket viktig kunskap i landet. Många rumänska veterinärer har även gått på fortbildning utomlands och lär nu ut sina nya kunskaper, t.ex. inom steriliseringsteknik, till sina kollegor i Rumänien. Även utländska veterinärer som gör volontärarbete i Rumänien har fört med sig nya synsätt, redskap och metoder. Många djurskyddare, främst de som tillhör de yngre generationerna, reser gärna runt på internationella konferenser, seminarier och utbildningar för att lyssna, lära sig och dela med sig av sina egna erfarenheter. Denna trend är mycket positiv. Engelska Dogs Trust arrangerar varje år tre stycken kurser för människor som jobbar inom djurskydd. Kursen är en vecka lång och helt gratis för deltagaren, och den innehåller viktig information om bl.a. hur man bygger hundhägn, sjukdomar, hundskolning, eutanasins betydelse osv. De djurskyddare vilka normalt sett motsätter sig utländska organisationers verksamhet i landet är oftast inte lika mottagliga för denna typ av kommunikation och lärande, vilket tyvärr även reflekteras i kvaliteten på deras verksamhet. Ju mer en djurskyddare avsäger sig hjälp och råd från utlandet, desto sämre är nivån troligtvis på deras djurskyddsarbete, åtminstone ut en västerländsk synpunkt. De utländska organisationerna har alltså en stor betydelse i det rumänska djurskyddsarbetet och utvecklingen av djurskyddskulturen. Även en privat gåvogivare kan påverka utvecklingen i landet genom att välja sådana donationsobjekt där man arbetar på ett etiskt och hållbart sätt och där man är intresserad av även gåvogivarens åsikter. Dessa typer av donationsobjekt finns det gott om i Rumänien. 5 Hemlösa hundars vänners prioriteringar i djurskyddsarbetet Enligt Hemlösa hundars vänner för djurskyddsarbetet i Rumänien även med sig ett stort ansvar. Man kan säga att vår delaktighet och påverkande är en skyldighet, eftersom vi inte behöver ägna merparten av vår tid till att mata, sköta och vårda lidande djur på samma sätt
som personer boende i Rumänien gör. Vi har alla förutsättningar för att ägna tid åt att leta ny information, lära oss om alla de kringliggande mekanismer som hör gatuhundsproblemet till och försöka hitta övergripande lösningar på ett objektivt sätt. Man kan givetvis inte bege sig till utlandet och börja predika om hur saker och ting bör skötas. Man bör dock komma ihåg att kommunikation inte är detsamma som att predika. Vi vill vara med och förändra den rumänska djurskyddskulturen i en humanare riktning och vi ser inte vårt arbete som utbildande och konsultativt enbart för personer helt ointresserade av djurskydd utan även för djurskyddarna själva. Hemlösa hundars vänner är också väl medveten om att man inte kan ge sig in i djurskyddsarbetet i Rumänien med samma förväntningar om standarder och synsätt som i Finland. Det är helt omöjligt. Det är ändå ett faktum att det finns stora skillnader inom djurskyddsverksamheten i Rumänien. Många som har besökt Rumänien eller kanske surfat runt på Facebook har kontaktat oss och varit oroliga över vilken syn vår förening och våra samarbetspartners har på exempelvis livskvalitet och eutanasi. Därför är det skäl att klargöra även detta i samband med denna artikel. Hemlösa hundars vänner har gjort noggrant avvägda beslut vad gäller samarbetspartners. På så sätt kan både vi och gåvogivarna kan vara säkra på att donationerna endast används till etisk djurhållning och ett hållbart och förebyggande djurskyddsarbete samt att verksamheten verkligen tål dagsljus från alla håll och kanter. Detta främjar även utvecklingen mot en mera human djurskyddskultur i landet generellt. Hemlösa hundar vänner vill alltså inte vara med och stöda sådan verksamhet som här i Finland skulle klassas främst som djurplågeri (med hänvisning till exempelvis Calarasi-hägnet ovan). Detta innebär i praktiken att vi inte accpeterar att man förlänger lidande hos djuren, utan eutanasi ska erkännas som en viktig och tillika naturlig del i det dagliga arbetet. För oss är det även viktigt att våra samarbetspartners kan göra relevanta prioriteringar och att det finns en långsiktig plan för arbetet. Att enbart hålla djuren i hägn ska alltså inte vara en förstahandsprioritering utan förebyggande arbete såsom sterilisering, utbildning och opinionsbildande arbete ska verka sida vid sida med arbetet på individnivå. Sammanfattat kan man säga att vi arbetar för hundarnas och de övriga djurens bästa i alla sammanhang, därför betonar vi vikten av realism och sunt förnuft även fastän vi arbetar inom ett så emotionellt område som djurskydd. Med ovan nämnda premisser kan det vara en stor utmaning att hitta de rätta samarbetspartnerna i Rumänien. Tack och lov finns det riktiga pärlor även inom rumänskt djurskydd, och vi är tursamma nog att ha hittat två av dem. Vi varken kan eller vill påstå att vi har exakt samma värderingar som våra samarbetspartners; som vi redan tidigare nämnde kommer det alltid att finnas kulturella skillnader även om en förändring långsamt men säkert sker. Kvaliteten på vårt arbete utvärderas ständigt och Hemlösa hundars vänner är alltid en del i denna process. Hemlösa hundars vänner har alltid önskat förstå den rumänska historien och kulturen in på djupet. Därför har många av våra aktiva medlemmar även studerat rumänska. Vi har även vänt oss till samhällsforskare och litteraturen för att få en bättre förståelse av det land vi arbetar i.
6 Avslutning Även om denna artikel säkert stundtals har varit tung att läsa önskar vi betona att den inte är skriven för att döma eller beskylla någon. Tvärtom - vi värderar stort alla de djurskyddare i Rumänien vilka gör sitt yttersta för att förändra situationen i sitt hemland och vi vet av egen erfarenhet hur oerhört tungt arbetet är. Alla gör det bästa man kan utgående från de kunskaper man har och utgående från den kultur man är född och uppvuxen i. Detta är egentligen den mest centrala aspekten av dem alla - man måste förstå och respektera den andra personens kultur och traditioner i alla sammanhang. Detta innebär dock inte att vi inte ska våga prata om även de svåra sakerna. Att föra fram bristerna inom djurskyddsarbetet är mycket viktigt, oavsett om vi arbetar i Finland eller Rumänien. Attityderna kommer inte att förändras på en dag men det är viktigt att vi finns med i processen, steg för steg. Denna princip har vi alltid följt i våra diskussioner med de rumänska djurskyddarna och för det har vi alltid enbart fått positiv och tacksam feedback.