Kravanalys - i ett olympiskt medaljperspektiv. Snowboard slopestyle

Kravanalys - i ett olympiskt medaljperspektiv Snowboard slopestyle

Övergripande innehåll: Beskrivning av den egna grenen Nyckelfaktorer/kvaliteter för framgång Internationell omvärlds- & kapacitetsanalys Nationell kapacitetsprofil; individer & lag Uppföljningsprogram: tester & utvärdering; hur?, när? Framtida utveckling: prognos & möjligheter 1-2 olympiader framåt

Syfte Syftet med kravanalysarbetet är att beskriva förutsättningar och prestationsnivå för Sverige och toppnationerna/utövarna som försöker vinna olympisk medalj. 1. Tävlingssystem, tävlingsform och tävlingsfrekvens idag och om 3-4 år 1.1 Tävlingssystem 1.1.1 Beskriv vilka mästerskap som förekommer och hur kvalsystemet ser ut till OS Mästerskapen i slopestyle som förekommer är FIS världsmästerskap vartannat år, TTR-tourens (Ticket to ride) egna världsmästerskap var fjärde år samt de olympiska spelen. Det innebär att det varje år är ett stort mästerskap. Kvalsystemet till OS kommer bestå av en slopestyle-världscup (FIS) säsongen 2012-2013 där det gäller att placera sig topp 30 för herrarna och topp 24 damerna för att vara aktuell för OS. I och med att varje nation får skicka max 4 åkare innebär det dock att topp 30 respektive 24 kan förskjutas nedåt i listan om en nation exempelvis skulle sluta med 5 åkare på topp 30 respektive 24, eftersom endast 4 av dessa kan åka till OS. 1.1.2 Beskriv tävlingssystemen där de bästa i världen tävlar 1.1.2.1 TTR Den största rådande tävlingstouren där flest namn i världstoppen finns representerade är TTRtouren. Den består av samtliga freestyle-grenar, såväl big air- som halfpipe- och slopestyletävlingar och delvis också rena railtävlingar. Tävlingarna har beroende på nivå olika stjärnstatus. TTR arrangerar tävlingar på följande nivåer; 6 star 1000 poäng till vinnaren 5 star 850 poäng till vinnaren 4 star 500 poäng till vinnaren 3 star 400 poäng till vinnaren 2 star 200 poäng till vinnaren 1 star 100 poäng till vinnaren

Det är framför allt de 5- och 6-stjärniga tävlingarna som den absoluta världstoppen deltar i. Rankingen är statisk i de olika tävlingarna beroende på stjärnstatus. Man har räknat ut en fallande skala från första plats och neråt. Man har en overallranking där man slår ihop de sju bästa resultaten från innevarande säsong oavsett stjärnnivå på tävling och gren. Man har också en grenspecifik ranking i slopestyle, halfpipe och big air där man räknar ihop de fyra bästa resultaten från innevarande säsong i den aktuella grenen. Den totala rankingen är dock inte alltid rättvis och kan vara ganska missvisande eftersom de största tävlingarna alltid har inbjudna åkare som är direktkvalificerade till semifinal och liknande. Det innebär att de stora och kända namnen får komma till alla större tävlingar och slippa köra kval. Vissa av de största tävlingarna är inte ens möjliga att kvala in till utan består endast av inbjudna åkare. 1.1.2.2 FIS På FIS-världscupen finns delar av världstoppen representerade, men det är också flera av de som anses vara bland de bästa i världen som väljer bort FIS-världscupen. Detta kommer med all sannolikhet att se annorlunda ut under OS-kvalåret 2012-2013, då FIS-världscupen kommer vara enda sättet att kvala in till OS. FIS-tävlingar arrangeras på olika nivåer där världscup, VM och OS är placerade i nivå 1 där man applicerar tabell 1000 för FIS-poäng. Rankingen baseras på det poängsystem man har inom FIS. Poängen sätts på det viset att man tar ett genomsnitt på de fem bäst rankade på start. Man får då fram ett nummer, säg 50. Utifrån det numret har man utformat en tabell aktuell för just det numret. Detta innebär att vinnaren av den aktuella tävlingen får 50 poäng, tvåan får 40 poäng, trean får 30 osv. Tabellerna används för att man ska kunna sätta rätt poäng beroende på vilken nivå tävlingarna ligger på. I nivå 1 kan man som mest få 1000 poäng och i en nivå 3 tävling kan man som mest få 360 poäng. De två bästa resultaten inom ett år delas på två och ger den poäng man använder i FIS rankingen. 1.1.3 Beskriv i vilka tävlingar/turneringar de bästa nationerna/utövarna deltar i och prioriterar De största slopestyle-tävlingarna på TTR-touren är de 5- och 6-stjärniga tävlingarna. High Fives är 5-stjärnig och körs på Nya Zeeland, Burton European Open som körs i Laax, Schweiz och US Open i Stratton Mtn, USA är 6-stjärniga. Det är framför allt på de två 6-stjärniga som större delen av världstoppen finns representerad. TTR-VM som arrangerades för första gången 2012 är den tävling som hittills haft det mest kompletta startfältet med så gott som samtliga bästa åkare i världen representerade. FIS-världscupen prioriteras av vissa nationer och enskilda åkare men långt ifrån alla, vilket har sänkt statusen på världscupen jämtfört med TTR-touren där betydligt fler funnits representerade. Utöver FIS och TTR-touren finns det några fristående tävlingar som är högt ansedda och det är framförallt X-games och Dew Tour. Dew Tour är en serie tävlingar i USA, som dock endast kommer att bestå av en tävling säsongen 2013. Hit bjuds de stora namnen in men det är också möjligt för icke inbjudna åkare att kvala. X-games, som under många år ansetts som det mest ärofyllda inom all actionsport och varit något av actionsporternas eget OS, är däremot enbart möjligt att ta sig in på som inbjuden åkare. Det finns alltså inte något kvalsystem utan beroende på hur stort namn man är inom sin sport och vad man presterar i andra tävlingssammanhang kan man bli inbjuden. X-games har två tävlingar per säsong, en i Aspen, USA och en i Tignes, Frankrike och dessa är separata.

1.2 Tävlingsform 1.2.1 Beskriv tävlingsform och regelstruktur, t ex. tävlings-/matchtider, poängsystem, viktklasser etc. Slopestyle är helt och hållet en bedömningssport, men man kan genomföra en tävling på olika sätt. Det vanliga är att man har ett kval där en domargrupp bestående av 4-6 domare bedömer åkarna och X antal går vidare till final, alternativt kvartsfinal eller semifinal om det är stora tävlingar med många åkare. Om man har många deltagare i kvalet kan man använda sig av double up-bedömning. Det går till så att man delar upp domargruppen i två. Ena delen av domargruppen bedömer åkare 1,3,5,7,9 o s v medan andra domargruppen bedömer åkare 2,4,6,8 o.s.v. Detta gör att man kan ha ett snabbare tempo mellan åkarna då man kan släppa åkare 2 direkt efter åkare 1 istället för att invänta domarnas beslut. Det som karaktäriserar slopestyle är att alla de olika freestyle-momenten kan ingå i banan. Det är alltså allt från rails och boxar till stora hopp liknande big air-hopp, samt olika transitions (t ex pipeböjar). En slopestyle-bana har också alltid alternativa linjer, vilket gör att åkaren själv kan välja sin väg genom banan. Ofta börjar en bana med rails och boxar och vid varje sektion finns det olika sorters rails och boxar och ibland även bonkfeatures (t ex tunnor och andra föremål som man kan hoppa över och slå till med brädan när man utför tricket) att välja mellan. Därefter kan det finnas en sektion med flera hopp efter varandra (normalt sett 2-4 st) och där finns också alternativ i form av olika stora kickar med olika längd mellan kick och landning. Denna variation tjänar dels ett syfte i att olika åldersklasser, dam- och herrklass kan tävla i samma bana, men också för att en åkare som landar dåligt i ett hopp och tappar fart kan välja den mindre kicken i nästa hopp istället för att inte hoppa alls. De huvudsakliga bedömningskriterierna är följande: Svårighetsgrad på trick Höjd Utförande Variation av olika trick Olika kombinationer av trick Risktagande Användandet av tävlingsarenan Utifrån dessa kriterier sätts en poäng och såväl inom FIS som TTR används skalan 1-100. Hur dessa poäng sätts varierar dock. På världscupen (FIS) är det alltid 5 domare som gör en helhetsbedömning av åket. Högsta och lägsta poängen räknas sedan bort och det är snittet på de övriga tre domarnas poäng som blir slutpoängen. Här har man även en fast avdragsskala för misstag som kategoriseras i minor, medium och major där minor är exempelvis en hand som nuddar snön i landningen och major är ett fullt fall. För varje fullt fall kan domarna dra av upp till 20 % från sin totalpoäng. På TTR-touren har man utvecklat det så kallade SLS-systemet (Snowboard Live Scoring) som innebär att man har ett domarpar på varje enskild feature (varje hopp, rail etc.) som sätter en poäng. Utöver det har man sedan ett domarpar som är flow-domare och bedömer åket i sin

helhet, d v s tekniska nivå, variation, komposition och utnyttjande av banan. Vanligt är att trickpoängen på de enskilda momenten läggs samman och motsavarar 60 % av totalpoängen och resterande 40 % är flowdomarnas poäng. Trickdomarna bedömer alltså bara sin egen feature här, utan att ta hänsyn till vilka trick som görs i de andra hoppen eller på de andra railsen. Om en slopestyle-bana innehåller 6 features är det alltså naturligt att varje feature kan ge upp till 10 poäng, vilket sammanlagt blir 60 möjliga trickpoäng medan flowdomarnas poäng kan bli max 40. 1.3 Tävlingsfrekvens 1.3.1 Beskriv hur ofta de bästa i världen tävlar internationellt/nationellt (klubb, landslag) Eftersom slopestyle är ny freestylegren på OS-programmet i Sochi 2014, är de stora internationella mästerskapen i slopestyle nyfödda när detta skrivs. 2011 stod slopestyle på programmet under FIS-VM för första gången och FIS arrangerar snowboard-vm vartannat år. 2012 arrangerade TTR-touren sitt första världsmästerskap och det kommer hädanefter att arrangeras vart fjärde år. Från och med 2014 tillkommer alltså OS vart fjärde år, vilket innebär att det nu är ett världsmästerskap eller OS varje år. Förutom de stora mästerskapen deltar större delen av världstoppen på de 6-stjärniga TTRtävlingarna världen över, vilka brukar vara 5-6 stycken per säsong och några av dessa är Big airtävlingar och kortare slopestyle-format med exempelvis 2-3 features istället för runt 6 features som är betydligt vanligare för slopestyle. I USA är Dew Tour den mest prestigefyllda tävlingsserien, men från och med 2013 kommer den endast att bestå av en tävling. Vissa åkare har tidigare prioriterat den ena eller andra touren medan vissa har kört båda tourerna i ungefär lika stor utsträckning. Utöver tour-tävlingarna och mästerskapen arrangeras varje år två X-games, den ena i Aspen, USA och den andra i Tignes, Frankrike. X-games har fått statusen som actionsporternas eget OS, men här bjuds bara de allra största namnen in och det finns ingen möjlighet att kvala in. Från och med 2013 kommer världscupen i slopestyle bli både större och viktigare än tidigare eftersom dessa tillsammans med FIS-VM 2013 För många åkare tillkommer också vissa tävlingar på grund av kontrakt med sponsorer som arrangerar specifika tävlingar där de vill ha sina team-åkare representerade. Dessa kan även vara som 4- och 5-stjärniga TTR-tävlingar exempelvis eller nationella mästerskap. 2. Tävlingsstatistik och världsranking för nationer i världstoppen Beskrivning av viktiga statistiska faktorer för framgång på VM/OS 2.1 Historiskt Under 90-talet exploderade intresset för snowboardsporten och det blev en alltmer accepterad vinteridrott internationellt. 1998 debuterade snowboard i OS i Nagano, Japan och då var halfpipe den enda freestylegrenen på programmet. Halfpipe var vid den här tiden den stora internationella tävlingsgrenen och tillsammans med amerikanerna som alltid haft många åkare i världstoppen var det Skandinavien som regerade. I Sverige arrangerades den första halfpipe-tävlingen 1987 och under i stort sett hela 90-talet var det halfpipe man i första hand förknippade med freestylesnowboard. Vid den här tiden började det också tävlas i obstacle course vilket kan jämföras med dagens slopestyle. Det övergick i början av 2000- talet till Slopestyle och USA ledde utvecklingen med hur banan skulle se ut och hur man tävlade. Det är svårt att säga exakt

var ordet slopestyle användes först men på US Open tävlades det i Slopestyle för första gången 2002. Sverige började redan i början av 2000- talet tappat internationell konkurrenskraft i halfpipe på grund av att träningsförutsättningarna blev allt sämre i Sverige samtidigt som piperna byggdes allt större och bättre i utomlands, framför allt i USA. Det har gett USA ett större övertag i halfpipe, men inom slopestyle har konkurrenskraften från flera nationer snarare ökat. Detta mycket tack vare att parkerna som innehåller slopestyle- momenten vuxit och blivit allt bättre världen över i takt med att halfpipe- satsningarna på många håll minskat. Detta gäller i synnerhet Sverige. 2.2 Nutid Idag har slopestyle tagit över statusen halfpipe tidigare haft som den största internationella tävlingsgrenen med störst progression och internationell konkurrens. På topp 20 på TTR:s slopestyle-ranking (som är den mest kompletta i dagsläget 2012-05-24) har Norge 6 åkare, USA 5, Finland 4, Sverige och Kanada 2, samt Belgien 1. Det är i första hand dessa nationer som alltid att räkna med på de största tävlingarna. Belgien kan dock knappast ses som en större snowboardnation i övrigt, men deras Seppe Smits är utan tvekan en av de absolut bästa slopestyleåkarna i världen i dagsläget. I damernas slopestyle är det en större spridning på nationer i världstoppen. På topp 20 på TTR:s slopestyle-ranking har USA 4 åkare representerade, Nya Zeeland 3, Schweiz, Norge, Slovenien och Holland har alla 2 åkare, medan Finland, Kanada, Storbritannien, Österrike och Tyskland har en åkare var. Tittar man ytterligare nedåt på rankingen ser man en tydlig USA-dominans, men Norge och Finland är också att räkna med. 2.3 Prognos om 3-4 år USA kommer att fortsätta dominera tillsammans med de nordiska länderna, men det är sannolikt att nationer som Japan, Kina och Ryssland också etablerar sig med fler åkare. Japan har redan gjort detta i halfpipe och man kan vänta sig liknande framtida framgångar i slopestyle. 3. Vad karakteriserar de aktiva i världstoppen avseende: 3.1 Ålder och antal år i grenen På herrsidan har medelåldern sjunkit de senaste åren, mycket på grund av den explosionsliknande tricktekniska utveckling som karaktäriserat slopestyle. På VM i Oslo 2012 var medelåldern i herrarnas final 20 år. Bara några enstaka åkare i världstoppen idag är över 25 år. De flesta börjar åka i 10-årsåldern och har således cirka 10 år på snowboard. 3.2 Antropometri; längd, vikt och kroppssammansättning Medellängden i svenska snowboardlandslaget slopestyle herrar var säsongen 2011-2012 178 cm och medelvikten var 72,6 kg. Detta stämmer nog ganska väl överrens med övriga världstoppen. 3.3 Fysiska kapaciteter

Grundläggande för snowboardåkning på elitnivå är en god grundkondition för orka med de långa träningspassen som åkdagarna innebär och hela tiden också kunna hålla mentalt fokus och inte riskera onödiga skador som orsakas på grund av trötthet. Det är självklart också avgörande för förmågan till snabb återhämtning under intensiva perioder. Tilläggas skall att många träningsläger och tävlingar genomförs på hög höjd, vilket gör att syreupptagningsförmågan blir extra viktig. Tävlingsmomentet är dock inte speciellt konditionskrävande i sig. De tekniska färdigheterna är helt avgörande för en slopestyleåkare, men dessa måste också ges rätt fysiska förutsättningar i fråga om styrka och explosivitet. Att sätta igång volter och rotationer i uthoppet kräver ett mycket explosivt rörelsemoment med krav på såväl bål som ben. Råstyrkan i ben och rygg blir en avgörande faktor i tunga landningar när man flyger längre eller kortare än landningens sweet spot (den brantaste delen av landningen där man normalt sett kan landa relativt lätt om man har en naturlig båge i luften). Styrkan i förhållande till kroppsvikten är också mycket viktig ur ett skadeförebyggande perspektiv. Det är viktigt att man har en fysik som tål tunga landningar och krascher, då det är omöjligt att alltid landa korrekt när man tränar tekniskt utmanande trick. Nedan presenteras de olika testerna från snowboard-slopestyles testbatteri. Underlaget för medelvärdena är beräknade på de tre åkare med bäst resultat i de enskilda testen från de tre testomgångar som genomförts hösten 2011 (26-27 september), våren 2012 (10-11 maj) samt hösten 2012 (27-28 september). 3.3.1 Aerob kapacitet Herrar SOK Fysprofiltest: VO2 max Medelvärde: 60,43 ml/kg*min (spridning 55,8-68,2) Fysindex medel: 8,4 SOK Fysprofiltest: Cooper 3000 m (manuell tidtagning) Medelvärde: 12,02 min (spridning 11,56-12,08) Fysindex medel: 6,9 Medelvärde aerobt fysindex: 7,7 3.3.2 Anaerob kapacitet Herrar SOK Fysprofiltest: Chins Medelvärde:16 (spridning 13-20) Fysindex medel: 9,3 SOK Fysprofiltest: Brutalbänk Medelvärde: 24 (spridning 23-25)

Fysindex medel: 7,4 Medelvärde anaerobt fysindex: 8,4 3.3.3 Styrka 3.3.3.1 Maxstyrka Herrar SOK Fysprofiltest: Knäböj Medelvärde: 131,7 kg (spridning 120-140) Fysindex medel: 8,6 SOK Fysprofiltest: Bänkpress Medelvärde: 86 kg (spridning 70-100) Fysindex medel: 7,6 SOK Fysprofiltest: Gripen Medelvärde: 54,9 kg (spridning 52-58,3) Fysindex medel: 6,4 Medelvärde styrka fysindex: 7,5 3.3.3.2 Power (explosivitet) Herrar SOK Fysprofiltest: Frivändning Medelvärde: 88,3 kg (spridning 85-90) Fysindex lag: 7,2 SOK Fysprofiltest: Squat jumps Medelvärde: 41,7 cm (spridning 40,6-42,3) Fysindex medel: 8,3 SOK Fysprofiltest: CMJ Medelvärde: 44,1 cm (spridning 41,7-46,7) Fysindex medel: 7,7

SOK Fysprofiltest: CMJ(a) Medelvärde: 50,3 cm (spridning 48,7-52,5) Fysindex lag: 6,4 Medelvärde power fysindex: 7,5 3.3.3.3 Snabbhet Herrar SOK Fysprofiltest: Harres (manuell tidtagning) Medelvärde: 9,59 sek (spridning 9,22-9,91) Fysindex medel: 9,3 SOK Fysprofiltest: Sprint 10 m Medelvärde: 1,63 sek (spridning 1,59-1,66) Fysindex medel: 8,7 SOK Fysprofiltest: Sprint 20 m Medelvärde: 2,88 sek (spridning 2,80-2,92) Fysindex medel: 8,2 SOK Fysprofiltest: Sprint 30 m Medelvärde: 4,07 sek (spridning 3,96-4,12) Fysindex medel: 6,3 Medelvärde snabbhet fysindex: 8,1 En enskild åkares totala fysprofil kan efter ett fystest se ut på följande sätt:

Landslagsledningen har utifrån ovan beskrivna tester skapat en referenstabell där fysindex och åkarens fysiska kapacitetsprofil kan jämföras för att se om de fysiska kapaciteterna skapar förutsättningar för att prestera och hålla sig skadefri. 10 Optimala resultat, behöver inte sträva efter ytterligare fysiska förbättringar utan underhåller denna nivå och fokuserar på andra delar i träningen. 8-9 Mycket goda fysiska förutsättningar för att kunna prestera på internationell toppnivå och undvika skador. 6-7 Godkänd nivå där inga akuta åtgärder behöver vidtas för prestation och skadeförebyggande syften.

4-5 Behöver träna och höja sin fysiska kapacitet i skadeförebyggande syfte och för att det inte ska vara en begränsande faktor i åkningen. 1-3 Uppenbar risk för skador. Stort fokus på fysträningen är nödvändig för att kunna träna och tävla på internationell elitnivå. 3.3.5 Rörlighet God rörlighet är en grundförutsättning för att kunna utföra många av de vanliga tricken på önskvärda sätt. Att ta en grab (ta tag i brädan med ena eller båda händerna på ett eller annat sätt) i luften genom rotationen eller volten är fundamentalt i snowboard och missar man det rasar poängen drastiskt. Att bara hålla handen på brädan lite lätt är såklart bättre än ingenting men det domarna vill se är tydligt markerade trick och detta görs genom att till exempel tweaka graben, alltså att med hjälp av ett bra grepp i brädan sträcka ut ena eller båda benen och ofta också sträcka ut armen som inte håller i brädan åt motsatt håll. Dessa rörelser kräver i många fall god rörlighet för att utföras fullt ut, men rörligheten är för en slopestyle-åkare också viktigt ur ett skadeförebyggande perspektiv. 3.4 Teknik Tekniken kommer alltid att vara den avgörande faktorn för vad som gör en slopestyle-åkare riktigt bra. Att bygga upp en god fysik och rörlighet är, förutom i skadeförebyggande syfte, i huvudsak bara sätt att ge åkaren i fråga så goda förutsättningar som möjligt att utnyttja sina tekniska färdigheter maximalt. De fysiska aspekterna kan alltså vara bromsklossar i utvecklingen, men de tekniska kvaliteterna är ändå helt avgörande för att en god fysik ska kunna utnyttjas. Det kan därför vara lönlöst att exempelvis träna spänst och explosivitet för att få bättre uthopp och högre båge i luften om tekniken och timingen i kicken på hoppet är bristfälliga. I sådana situationer kan alltså en god fysik aldrig kompensera för en dålig teknik. 3.4.1 Olika specifika teknikmoment av betydelse Slopestyle är den gren som idag har den största progressionen och snabbast teknisk utveckling. Generellt skulle man kunna säga att det i tävlingssammanhang praktiskt taget har lagts till ett halvt varvs rotation (s k 180) på alla trick varje säsong de senaste 3-5 åren. Det innebär i dagsläget att man behöver behärska rotationer upp till 1260 (tre och ett halvt varv) och i vissa fall även 1440 (fyra varv) för att kunna slåss om topplaceringarna på de största tävlingarna. Eftersom slopestyle-banor oftast innehåller 2-4 stora hopp behöver man dessutom kunna utföra olika rotationer på den tekniska nivån. Det kan innebära att man exempelvis snurrar både frontside (påbörjar rotationen med bröstet framåt) och backside (påbörjar rotationen med ryggen framåt), eller att man snurrar både vanligt (med rätt fot fram) och switch (med fel fot fram). Man kan alltså utföra varje rotation åt fyra olika håll; backside, frontside, switch backside och switch frontside (även kallat cab).

Kring 2008-2009 blev det allt vanligare att också göra dubbla inverteringar genom rotatioerna, alltså att vara mer eller mindre uppochner två gånger genom luftfärden. Snowboardtermen för detta utförande av en rotation, dubbelcork, ökar det tekniska risktagandet betydligt och lägger till ytterligare en teknisk parameter jämfört med en rak eller enkelcorkad rotation. Idag bör man behärska åtminstone någon eller några av dessa dubbelcorkar, trots att de inte längre bedöms som uppenbart svårare än de raka rotationerna. Detta för att öka den tekniska variationen i åket ytterligare, eftersom det blir större skillnad på tricken om man kan utföra till exempel en 1080 rakt och en annan med dubbelcork i ett och samma åk. Den tekniska utveckling som skett under senare år har alltså gjort slopestyle till en mycket akrobatisk gren. Dessutom räcker det inte längre med att vara specifikt teknisk åt ett rotationshåll eller med rätt fot fram. Du måste också kunna åka switch på samma tekniska nivå. Även tricken på rails blir alltmer tekniska och man kan inte längre bara göra bastrick på rails och väga upp detta med extra tekniska hopp. Man måste köra tekniskt svårt och ta risker på samtliga features i banan för att kunna hävda sig i världstoppen. Detta gör att nischade åkare faller bort från tävlingsscenen mer och mer och väljer ofta att profilera sig som filmåkare istället för som tävlingsåkare. 3.5 Taktik/strategi Det taktiska/strategiska momentet i slopestyle innebär att utifrån standarden i startfältet kunna göra en bedöming av hur tekniskt svårt ett åk behöver vara för att ta sig vidare från kval, för att ta en pallplacering i finalen etc. Eftersom varje åkare behöver lägga stort fokus på sin egen åkning under träningen inför en tävling, är det till stor del tränarens uppgift att göra en analys av nivån på åkningen i det övriga startfältet och utifrån det kunna komponera ett åk i samråd med åkaren som dels är tillräckligt svårt för att räcka till, men som också är tillräckligt sannolikt att åkaren i fråga klarar av. 3.5.1 Egen förståelse och analysförmåga

Det är klar fördel om åkaren är självmedveten om sin färdighetsnivå för att kunna ta egna smarta beslut och rädda upp misstag och komponera om sitt åk mitt i tävlingssituationen. Därmed behöver man också kunna göra bedömningen själv av vad som kommer krävas för att rädda upp eventuellt tappade poäng under åket. I såväl tävlings- som träningssituation är självanalysförmågan också mycket viktig. Att åkaren själv kan känna och förstå vad som händer är en viktig del för att kunna ta till sig feedback och utvecklas. 3.6 Framtidsprognos av punkt 3.1 3.5 ovan Vad gäller antropometrin kan man nog inte vänta sig en särskilt stor förändring. Det finns ingen större anledning att åkarna skulle bli exempelvis tyngre än vad de är just nu, eftersom det i sig inte fyller några viktiga funktioner i slopestylebanan. Däremot kan man förvänta sig förbättringar i fysprofilen generellt, i synnerhet att åkarna eventuellt kommer att öka i styrka och power eftersom åkningen ställer allt högre krav på dessa egenskaper. Strävan ska dock i första hand vara ökningar i förhållande till kroppsvikt utan överdrivet stora ökningar i muskelvolym eftersom det är viktigt att bibehålla rörlighet, smidighet och inte minst för att fallen inte ska bli tyngre. Under 2010/2011 öppnade ett fåtal åkare dörren för nästa steg i det hopptekniska momentet genom att göra så kallade trippelcork 1440 s, alltså fyra varvs rotation med tre inverteringar. Om man ser till tidigare explosioner i trickutvecklingen kan man anta att många fler åkare inom de närmsta åren kommer göra trippelcorkar. Det krävs att någon tar initiativet och visar att det är fullt möjligt att göra ett trick som inte gjorts förut och inom kort följer hela världseliten efter. 3.6.1 Hur ser den förväntade framtidsbilden ut 3-4 eller 5-6 år framåt? Slopestyle kommer dels att utvecklas tekniskt ännu mer åt det akrobatiska hållet med såväl fler rotationsvarv som fler inverteringar, men större perfektion när det kommer till utförande och landningar kommer förmodligen att ligga i ännu större fokus. Dessutom kommer alla olika moment i slopestyle-banan ses som mer likvärdiga och man kommer förmodligen att se lika stor teknisk utveckling på rails och andra jib-features som på hopp. 3.6.2 Möjliga förskjutningar i tyngdpunkt mellan kvaliteter och/eller delkapaciteter framöver? De akrobatiska färdigheterna kommer att vara avgörande och det är därför möjligt att detta kommer att tränas i större utsträckning på alternativa sätt och alltså inte bara på snö eller med snowboard på fötterna. Den höga rotationshastigheten och de stora hoppen kommer också ställa allt högre krav på de fysiska egenskaperna, i synnerhet styrka och explosivitet. Konditionsträningen kan även den komma att bli viktigare för att orka med de ökade kraven på träningstimmar och återhämtningsförmåga. 3.6.3 Vad kommer att ge utvecklingen?

Den stora konkurrensen i grenen kommer att tvinga fram utvecklingen naturligt och genom medvetenhet om detta och med rätt stöd kommer vi att kunna fortsätta att vara en del i den utvecklingen och förhoppningsvis också vara med och leda den. 4. Tester och testuppföljning 4.1 Val av tester för viktiga fysiska delkapaciteter I punkt 3.3.1-3.3.3.3 presenteras de tester som genomförs med samtliga landslagsåkare, såväl utvecklingslandslag som a-landslag. För att skapa en bredare förståelse i snowboardsverige för de fysiska kraven som ställs på åkare som tillhör nationell och internationell elit, är det viktigt att snowboardgymnasier och på sikt också klubbar jobbar med ett liknande testbatteri och har tillgång till våra testvärden som referensram. Tillgången till vissa mätintrument kan vara problematiskt, men övervägande del av våra tester är baserade på manuell tidtagning, antal repetitioner eller viktbelastning i kg på 1RM och således fullt genomförbara med små medel. 4.2 Val av tester/värderingar av viktiga tekniska färdigheter/moment Värdering av tekniska färdigheter görs individuellt och det är en viktig faktor i scouting-arbetet. 4.3 Exempel på och när olika tester ska följas upp under träningsåret Snowboardlandslaget genomför fystester på samtliga delkapaciteter i maj direkt efter snösäsong, samt i slutet på september inför tävlingssäsong. 5. Insats för de aktiva i världstoppen 5.1 Insats i timmar per år för träning och tävling idag och om 3-4 år Tränings- och tävlingsinsatsen hos de svenska åkarna som i dagsläget är i världstoppen ligger mellan 650-900 timmar per år. Här är alltså tiden på snö uppskattad och sammanräknad med barmarksträning, såväl fysträning som mer grenspecifik träning i form av skateboard, trampolinträning etc. Hur många timmar per år utländska åkare i världstoppen har är inte känt för oss, men det är sannolikt att det ligger ganska lika, förmodligen med relativt stora individuella skillnader inom länderna. Att det just nu kan skilja sig så mycket i timmar mellan åkare är förmodligen ett resultat av att vissa åkare med exceptionell talang fortfarande kan vara med i världstoppen trots en mindre träningsinsats än andra. I takt med ökad konkurrens och fortsatt utveckling av grenen kommer detta dock med all sannolikhet att förändras och man kan nog räkna med att inom 3-4 år är det en nödvändighet att lägga ner runt 1000 timmar per år (samt att strukturen och planeringen för träningen är noggrannare) trots föredelaktiga grundförutsättningar för att kunna hävda sig i världstoppen. 5.2 Träningsomfång och fördelning av tid på delkapaciteter/moment under träningsåret Övervägande del av träningen bör vara på bräda och i första hand på snö, i stora drag totalt upp emot 35 veckor på snö om året, där en genomsnittsvecka kan ligga på ca. 20 timmar på snö. Skulle detta fullföljas helt skulle det ge 700 timmar på snö per år.

Från slutet av sommaren och fram till årsskiftet är det bara ett fåtal större tävlingar, så denna period spenderas i huvudsak på snöläger. Det är under denna period man nöter in trick för att de ska sitta perfekt när det väl är dags för tävling. Perioden januari-mars präglas av mer eller mindre konstant tävlande och här finns inte många lediga veckor över till allmän träning, utan fokuset hamnar på att tävla på de trick man redan hunnit träna in. Under vårperioden april-maj minskar antalet stora tävlingar, samt att snöförhållandena ofta tillåter ett större risktagande än tidigare tack vare mjukare landningar, så här finns möjligheterna att börja träna in nya trick och höja sin högstanivå. Under den här perioden ägnas också ofta mer tid åt sponsoruppdrag som film- och fotojobb. Utöver träningen på snö tillkommer sedan fysträningen i form av styrka och kondition, under barmarksperioden även kompletterad av mer grenspecifik träning såsom trampolin, skateboard etc. Under månaderna maj-juli är veckorna på snö oftast bara ett fåtal och under denna period läggs huvudfokus istället på att bygga upp en god fysik, dels i skadeförebyggande syfte men också för att öka förutsättningarna för att klara tekniskt svårare trick, större hopp, tyngre landningar etc. Eftersom slopestyle blir alltmer akrobatiskt blir också gymnastikliknande träning såsom trampolinhopp ett användbart komplement för att vänja sig vid olika volter och rotationer. Denna träning är ett bra komplement under sommarperioden när man inte har så mycket tid på snö. 5.2.1 Exempel på veckoträningsprogram under förberedande och tävlingsperiod Inför tävlingssäsongen spenderas mycket tid på snöläger, där fokus ligger på att bli säker på de trick man kommer att göra mycket på tävling. Därför blir det ofta intensiva åkdagar och för att hålla kvalité på dessa behövs oftast en vilodag ca var femte dag. Eventuellt ägnas denna dag åt lättare träning i form av löpning, cykling eller liknande. Åtminstone ett styrkepass med fokus på explosivitet eller maxstyrka, samt ett konditionspass (gärna i form av intervaller) i veckan är också önskvärt här. Under tävlingsperioden är ofta resdagarna de enda riktiga vilodagarna. På längre tävlingar kan det i stort sett bli åkning varje dag en hel vecka, men då är de oftast betydligt kortare och mindre intensiva än åkdagarna under träningsperioderna. Här finns det sällan utrymme för någon tuffare träning utan tiden utanför backen ägnas till stor del åt streching och återhämtning. I synnerhet vid tävlingar på hög höjd är det önskvärt med en lugnare jogging- eller cykeltur efter åkningen för att syresätta muskulaturen ordentligt. 6. Övriga framgångsfaktorer 6.1 Individnivå Framgångsfaktorer för slopestyle-åkare skiljer sig i huvudsak inte särskilt mycket från allmänna framgångsfaktorer inom elitidrott generellt. Det krävs en enorm inre vilja och envishet för övervinna de hinder man möter på vägen. I och med att slopestyle är så tekniskt krävs ett evigt nötande och upprepande av alla små detaljer för att uppnå en riktigt hög teknisk nivå. Detta kräver såväl psykisk som fysisk uthållighet. Det kan alltså vara både mentalt tärande och göra fysiskt ont på vägen mot teknisk perfektion. 6.1.1 Mentala färdigheter

En oerhört viktig faktor som kanske ofta gör sig extra gällande inom actionsporter som freestylesnowboard är mod. Det är inte ovanligt att hoppen i en slopestyle-bana har platåer på 20-25 meter och att man befinner sig 10 meter över platån när man ligger i luften. Flyger man dessutom några meter ner i landningen blir det snabbt betydligt större luftfärd. För att kunna hantera det krävs stort självförtroende och beslutsamhet när man kommer in i uthoppet. En annan viktig mental färdighet är tålamodet. För att bli en bra slopestyleåkare måste man behärska många olika moment, och för att bli riktigt bra på ett enskilt trick krävs evigt upprepande. I dagsläget har vi inte någon mental tränare kopplad direkt till landslaget, men det är klart önskvärt eftersom de mentala färdigheterna är en tydligt avgörande faktor. 6.1.2 Socioekonomiska förutsättningar På elitnivå är hela snowboardsporten finansierad av sponsorer i form av varumärken; kläder, brädor och annan utrustning som åkarna får betalt för att vara affischnamn för. För att över huvud taget ha möjlighet att nå dit krävs dock ett visst startkapital. Utrustningen (bräda, bindningar, boots, kläder och skydd) är i själva verket en liten utgift i förhållande till de rese-, boende-, och liftkortskostnader som måste läggas ut för att i första hand få träningsföutsättningar och sedan även för att åka på tävlingar, skaffa sig erfarenhet och börja etablera sig som åkare. Detta exkluderar många från möjligheten att bli riktigt bra åkare och det gör vår rekryteringsbas klart begränsad. 6.1.3 Utrustning, material och tekniska hjälpmedel Videokamera som analysverktyg används flitigt. Tekniska hjälpmedel såsom bag jump finns i viss mån tillgång till hemma i Sverige, men för att underlätta och påskynda utvecklingen mer och på ett säkert sätt behöver denna typ av träningsredskap finnas tillgänglig hela vintern för såväl landslag som snowboardgymnasium. Då skulle vi dels kunna få fler åkare som når internationell elitnivå och dessutom når den i lägre ålder. 6.1.4 Träningscentra, träningsmiljö, sparring, träningskollegor Idag har landslaget ett samarbete med Kläppen snowpark och det är således den naturliga träningsanläggningen hemma i Sverige, där vi kan påverka hoppbygge och andra träningsförutsättningar Dels är det ett centralt läge i Sverige vilket gör det mycket praktiskt, men det är också den park i Sverige som ger mest effektiv och kvalitativ träning. En annan fördel är att Malungs snowboardgymnasium förlägger majoriteten av sin träning på snö där, vilket gör att vi kan utnyttja många träningsmöjligheter gemensamt. Under första snöperioden från augusti finns de bästa träningsmöjligheterna på Nya Zeeland och där befinner sig åkare från många länder under den tiden. Från september behöver man inte vara på Nya Zeeland utan man kan få kvalitativ åkning i alperna på glaciärer som Saas-Fee (Schweiz) och Hintertux (Österrike). I december är träningsförutsättningarna fortfarande knappa i Sverige, men under den perioden kan man få toppklassåkning i USA. Under tävlingsperioden januarimars finns inte mycket tid över till lägerdagar, men de dagar man har hemma kan man oftast få bra träning hemma i Sverige. När det tävlingsperioden lugnar ner sig finns goda träningsmöjligheter hemma i Sverige ända tills snösäsongen är mer eller mindre över. Som nämnts tidigare i stycke 5.2 har åkarna ofta under den här perioden också en del sponsoruppdrag på olika håll i världen, vilket kan göra säsongen ett par veckor längre för vissa.

6.2 Organisatorisk nivå 6.2.1 Geografiska tränings/tävlingsförutsättningar inkl. anläggningstillgång Se stycke 6.1.4 ovan för träningsförutsättningar och anläggningstillgång. När det gäller tävlingsförutsättningar i Sverige, så anordnas varje år ett handfull lokala och nationella slopestyle- och big air-tävlingar på varierande nivå. Sedan säsongen 2011-2012 anordnas även Nordic Rookie Tour som är en internationell slopestyle-tour för alla klasser utom seniorer med ett stopp i Norge, ett i Sverige och ett i Finland. Varje höst anordnas också en av världscupens populäraste big air-tävlingar på Stockholms stadion, vilket är ett bra skyltfönster för svensk snowboard. 6.2.2 Grenens infrastruktur (tränartillgång och utbildningssystem, talangutvecklingsprogram etc) Tränaråterväxten i Sverige är svag, till stor del p.g.a. att det inte tidigare funnits någon utbildning specifikt för tränare. Det som är väletablerat i utbildningsväg är SLAO:s snowboardinstruktörsutbildningar, men dessa riktar sig i första hand till skid- och snowboardskoleverksamhet mer är till klubb- och tränarverksamhet. Därför hölls våren 2012 en steg 1-kurs som riktade sig till klubbtränare för att öka kompetensen lokalt i klubbarna. Förhoppningen är att detta ska ge ringar på vattnet så att fler går kursen på sikt och att det ökar intresset för vidareutbildning. 6.2.3 Stödorganisation runt verksamheten (bemanning och kompetens) Landslagets organisation består av två heltidsanställda personer. En förbundskapten (head coach) med ansvaret för freestylegrenarna för A-lag dam och herr, samt utvecklingslag och en sportchef med helhetsansvar för samtliga snowboardgrenar. Riksidrottsgymnasiet för snowboard i Malung har tidigare haft två tränartjänster på heltid, men kommer från och med hösten 2012 att ha ytterligare en tjänst på 60%. SOK är en stödorganisation för vår verksamhet, som i dagsläget är nödvändig för oss ekonomiskt, men det är också ett stort stöd i form av resurspersoner med olika kompetensområden som fysrådgivning, sjukgymnastik etc. 7. Framtida utveckling inom 6-8 år; prognos och möjligheter 7.1 Trendbrott Om svensk snowboard kan fortsätta att skörda framgångar internationellt med pallplatser på mästerskap och liknande, kan sportens status höjas och det kommer att uppmärksammas mer och mer i media. Kan vi dessutom prestera i Sochi 2014 kommer intresset för sporten oundvikligen att öka markant och kanske inte längre kommer att ses som marginalsport som den gör i en del svensk media idag. Detta kommer att förenkla rekryteringsprocessen och det kan öka upptaget i de lägre åldrarna. På sikt kommer detta att gynna återväxten av elitåkare och Sverige kan återta platsen som en av de ledande nationerna inom snowboard. 7.2 Innovationer

En anläggning för åkning på snö året runt i Sverige skulle gynna svensk snowboard från gräsrot till elit. Det skulle ge en enorm ökning av träningsmöjligheter på hemmaplan vilket hade varit både ekonomiskt och praktiskt i synnerhet för ickeprofessionella som inte har tid och råd att träna utomlands. Man skulle också kunna jobba mer med tränarutbildningar under lågsäsong när det finns betydligt mer tid.