Effekten av ett skadeförebyggande träningsprogram på skador i nedre extremiteterna hos unga fotbollsspelande flickor

Högskolan i Halmstad Sektionen för ekonomi och teknik Effekten av ett skadeförebyggande träningsprogram på skador i nedre extremiteterna hos unga fotbollsspelande flickor Josephine Ekstrand Sara Englund Uppsats i Biomedicin - inriktning fysisk träning 15hp Handledare: Anna Nilsdotter 2009-05-30

Förord Arbetet med den här uppsatsen har varit roligt, utmanade och givande. Vi har under projektperioden fått kontakt med många kompetenta och stöttande personer som följt och hjälpt oss under arbetets gång. Vi vill först och främst tacka vår otroligt duktiga och entusiastiska handledare, Anna Nilsdotter, för alla goda råd, praktisk hjälp och hejarop längs vägen. Vi är stolta över uppsatsen vi producerat och Anna har varit en stor del av den. Vi tackar även Ashkan Kiani för inspiration, stöd och hjälp genom hela projektet. Vi önskar honom lycka till med det fortsatta arbetet med Projekt Knäglädje. Ytterligare tack till alla de som skickat studier och avhandlingar, och som även varit hjälpsamma och ställt upp som bollplank och svarat på mängder av frågor från oss. Stort tack! Sist, och viktigast för hela projektet, stort tack till alla projektet deltagare i både kontroll- och träningsgrupp. Ett särskilt tack till Snöstorps/Nyhems FF, Flickor -93, för att de stått ut med oss under hela säsongen. Lycka till med era framtida fotbollskarriärer, vi hoppas att ni klarar er oskadda! Halmstad 2009-05-15 Josephine & Sara 2

Sammanfattning Skador i de nedre extremiteterna, främst knäskador, är ett stort problem inom damfotbollen. Studier har visat att risken för unga fotbollspelande tjejer att drabbas av en främre korsbandsskada är 5-6 gånger så stor som för pojkar i samma ålder. De nedre extremiteterna är även de kroppsdelar där flest skador förekommer inom herrfotbollen, men män skadar oftare lår och ljumske än knä- och fotled. De är även i regel äldre när skadan inträffar än damspelarna är. Skillnaden i skadefrekvens mellan herr- och damspelare kan bero på flera olika faktorer, t ex anatomiska skillnader, hormonella skillnader och fysiska skillnader, såsom muskelstyrka och knästabilitet. Syftet med det här projektet var att utforma ett träningsprogram med målet att stärka lårmuskulaturen, bålstyrka och att öka stabiliteten i knäleden. Vi ville att övningarna skulle vara så enkla och kräva så lite utrustning och utbildning att de skulle gå att genomföra en helt vanlig fotbollsträning. Två flicklag födda 1993 ingick i projektet; ett som kontrollgrupp (n=10) och ett som träningsgrupp (n=13). Båda grupperna tränade fotboll 3h/v, samt deltog i seriespel, under hela säsongen. Träningsgruppen genomförd förutom den vanliga fotbollsträningen vårt skadeförebyggande träningsprogram 10-20 min/1gg/v under hela säsongen. Grupperna testades med sit-to-stand-test vid projektets start och även efter 3, 6 och 12 månaders träning. Vid projektstarten var kontrollgruppen snabbare vid första testet än träningsgruppen. Efter 6 månaders träning kom träningsgruppen ikapp kontrollgruppens tider och fortsatte sedan att förbättras genom hela projektet. Kontrollgruppen förändrade inte sina genomsnittstider på testerna under projektperioden. När det gäller skador drabbades kontrollgruppen av fler och allvarligare skador än träningsgruppen. Vårt resultat visar att de som genomfört vårt träningsprogram drabbades av färre och mindre allvarliga skador än de som inte gjorde det. Således kan långvariga träningsprogram med fokus på lårstyrka och knästabilitet förebygga skador i nedre extremiteterna hos unga fotbollsspelande flickor. 3

Innehållsförteckning Innehållsförteckning... 4 1. Bakgrund... 6 1.1 Skademekanismer... 7 1.2 Skadeorsaker... 7 1.2.1 Anatomiska skillnader... 7 1.2.2 Hormonella skillnader... 8 1.2.4 Fysik... 9 1.2.5 Yttre faktorer... 9 1.3 Skadeförebyggande träning... 9 2. Syfte... 11 3. Hypotes... 11 4. Metod... 12 4.1 Sit-to-stand-test... 12 4.2 Kontrollgruppens dokumenterade träning... 13 4.3 Träningsgruppens dokumenterade träning... 13 4.4 Statistik... 13 5. Resultat... 14 5.1 Kontrollgruppen under projektperioden... 14 5.2 Träningsgruppen under projektperioden... 14 5.3 Testresultat... 16 5.4 Signifikans... 17 5.5 Individuella jämförelser... 19 5.6 Skadornas påverkan på testtiderna - kontrollgrupp... 20 5.7 Skadornas påverkan på testtiderna träningsgruppen... 20 6. Metoddiskussion... 21 6.1 Tester... 22 4

6.1.1 Sit-to-stand-test... 22 6.1.2 Tid... 22 6.1.3 Utförande... 22 6.1.4 Deltagarna... 22 6.2. Träningen... 23 6.2.2 Progression... 23 6.2.3 Utförande... 23 6.3 Dokumentation... 23 6.3.2 Rapportering från träningsgrupp... 24 7. Resultatdiskussion... 24 7.1 Teoretisk återknytning... 24 7.2 Testresultat och skadefrekvens... 25 7.3 Slutsats... 26 8. Referenser... 26 5

1. Bakgrund Med sina 200 miljoner spelare är fotbollen världens största sport [6]. Det är även den vanligaste lagsporten bland svenska tjejer [19] och damspelare utgör 22 % av alla fotbollsspelare i världen [13]. I Sverige uppgår antalet licensierade spelare till 252 553 st, och av dem är 61 664 kvinnor (år 2007). Antalet damspelare ökade med 50 % från år 2000 till år 2005 [8], och med 10 % från 2005 till 2007 [17], vilket tyder på att intresset för fotboll hos flickor ökar [18]. Idag är damfotbollen den tredje största idrotten i Sverige (efter herrfotboll och herrinnebandy) [14] och all svensk fotboll står för en tredjedel av den svenska idrottsrörelsens aktiviteter [17]. År 2006 fanns 240 000 ungdomsspelare i Sverige, 23 362st av dem var flickor mellan 12-14 år [17]. Fotboll är en idrott där både kontakten med andra spelare samt underlaget ställer höga krav på individen och många skador uppkommer. Av alla akuta skador som inkom till akutmottagningar på sjukhus i Sverige under ett år utgjordes 17 % av idrottsskador och de flesta hade uppkommit i fotbollsspel [11]. De flesta skador (60 90 %) hos fotbollsspelare hos båda könen (80 86 % hos kvinnor [3, 5, 15]) drabbar nedre extremiteterna [2, 11]. Vanligast är fotleds- och knäskador [2] och 40 % av knäskadorna utgörs av främre korsbandsskador [1,11]. Den kroppsdel som oftast är involverad i skada hos båda könen är låret, men var skadan vanligtvis uppkommer skiljer sig mellan dam- och herrspelare. Herrar skadar oftare ljumske/höft medan damspelarna oftare skadar knäet [8]. Flera studier har konstaterat att risken för skada är högre hos damspelarna än hos herrspelarna. Hur mycket större risken för skador hos damspelare är, jämfört med herrspelare, varierar i de olika studierna. Vissa studier menar att risken dubbelt så stor för knäskador [5] och specifikt för främre korsbandsskada [20]. Ytterligare studier menar att risken är upp till 4-6 gånger så stor för främre korsbandsskada [6, 11, 14]. Enligt Ekstrand och Karlsson [2] är risken tre gånger så stor för damspelare att ådra sig en främre korsbandsskada jämfört med manliga spelare på samma nivå, för flickjuniorer är risken upp till 4-5 gånger så stor att drabbas av främre korsbandsskada jämfört med jämnåriga pojkar [2]. En studie visar att ett damlag inom fotbollen överlag kan räkna med att 65 % av laget kommer att drabbas av skador som hindrar dem från deltagande i träning och match under minst en vecka. I ett lag som består av 20 spelare kan man anta att 25 skador, varav 3 allvarliga, kommer att uppkomma under en säsong [8]. Risken för damspelarna att skada sig förefaller sig vara större i yngre åldrar [8]. En studie har visat att flick-/damspelare har störst skaderisk under de postpubertala åren [21]. Efter det sjunker risken för kvinnor att drabbas av främre korsbandsskada med 24 % per år och närmar sig då männens skadefrekvens [20]. Det visas också genom att kvinnor är mycket yngre än män när de ådrar sig sina knäskador [2, 11, 21]. Medelåldern för främre korsbandsskada i en studie var 19 år för fotbollsspelande kvinnor och 26,5 för fotbollsspelande män [11]. Av de damfotbollsspelare under 20 år i Sverige som 1994-1998 ådrog sig en främre korsbandsskada var 38 % under 16 år när de skadades. Skadeåldrarna varierade mellan 11,6 till 18,9 år [18]. En annan studie visade att 2/3 av de 176 främre korsbandsskadorna hos damspelarna drabbade flickor i åldrarna 15 18 år [11]. Främre korsbandsskada räknas till de allvarligaste skadorna inom fotbollen [2] och får olika konsekvenser för den drabbade. Det är den skada som leder till längst inaktivitetstid, störst kostnader för individen samt permanenta problem [14, 18]. Blir en person knäskadad som ung 6

tredubblas risken för att drabbas av artros vid 30-40 års ålder för den personen [2, 14]. Av alla säsongsavslutande skador i en studie var 9 av 12 främre korsbandsskador [5]. Av de damspelare under 20 år i Sverige som ådrog sig en främre korsbandsskada 1994-1998 hade 78 % slutat spela fotboll inom loppet av 2-7 år. 80 % av dem uppgav att skadan var den största anledningen till att de slutat [18]. Knäskador stod för 52 % av förlorad tränings- och matchspelstid för de allsvenska damlagen år 2005 [17]. Vi konstaterar att knäskador, främst främre korsbandsskador, är ett större problem inom damfotbollen än inom herrfotbollen. 1.1 Skademekanismer De flesta främre korsbandsskador hos herrspelare sker i kontakt med annan spelare, medan damspelare oftare skadar främre korsbandet utan kontakt med annan spelare [1, 2, 13]. Hos damspelare sker istället de flesta främre korsbandsskadorna i situationer som involverar vändning, deceleration, landning efter hopp och/eller riktningsförändring [3, 8, 13, 18]. På elitnivå i herrfotbollen (ingen statistik för damfotbollen finns) görs i genomsnitt 540 hopp/matcher, 3300 hopp/träningar, 420 vändningar/matcher, 6600 vändningar/träningar under en hel säsong [2]. Det finns dock en grupp damspelare som oftare skadar främre korsbandet i kontaktsituationer än situationer utan kontakt, och det är flickor under 16 år som deltar i seniorspel [18]. 1.2 Skadeorsaker Det finns flera olika teorier om vad som orsakar den stora skillnaden i skadefrekvens mellan kvinnor och män. De faktorer som diskuteras och undersöks i forskning och studier är: 1.2.1 Anatomiska skillnader Mellan män och kvinnor finns flera anatomiska skillnader som kan ha betydelse för skadefrekvensen inom fotbollen [3]. En anatomisk skillnad som verkar ha stor betydelse för just främre korsbandskada är att muskelaktiveringsmönstret av hamstringsmuskulaturen och quadriceps skiljer sig åt mellan män och kvinnor [13, 18]. Hamstringsmuskulaturen har bland annat som funktion att assistera främre korsbandet för att hindra att os tibia (skenbenet) förflyttas framåt i knäleden. Hos män aktiveras hamstringsmuskulaturen före quadriceps vilket gör att korsbandet får stöd ifrån hamstringsmuskulaturen tidigt. Hos kvinnor är muskelaktiveringsmönstret det omvända; alltså aktiveras quadriceps före hamstringsmuskulaturen, vilket leder till en ökad belastning på det främre korsbandet [13, 18, A. Kiani; Projekt Knäglädje, Göteborg 2008]. Kvinnors ökade q-vinkel är en annan anatomisk skillnad som även den verkar ha påverkan på skadefrekvensen [12, 18]. Det finns motsägande resultat huruvida kvinnors ökade ledlaxitet har någon påverkan på skadefrekvensen för knäskador. Några menar att den har betydelse [2, 8], medan andra menar att den inte är en stor riskfaktor [13]. Kvinnor har mindre utrymme centralt i knäet [2, 13, 18] och även mindre korsband än män [12, 18]. Forskarna vet inte vilket samband de faktorerna har med varandra och med skada. Det kan vara så att utrymmet är lite för litet för korsbandet, vilket gör att det blir trångt och skada lättare uppkommer. Det kan även vara så att anledningen till det mindre utrymmet inne 7

i knäet hos kvinnor beror på att de har mindre korsband än män, och därför behöver mindre utrymme [2]. Att kvinnors överrörlighet har ett tydligt samband med främre korsbandsskada är fastställt [2, 13]. Andra faktorer inom samma område som diskuteras som riskfaktorer är hyperextension av knäleden [11], knäinstabilitet (i samband med sliten menisk) och ligamentens slapphet [12]. 1.2.2 Hormonella skillnader Studier har visat att risken för traumatiska skador i fotboll är större hos kvinnor under den premenstruella fasen och under menstruationen. Det gäller speciellt hos de kvinnor som upplever följande premenstruella symtom; svullna och/eller ömmande bröst, svullen och/eller smärtande mage och irritation [2, 13]. Hormonella variationer i samband med menstruation kan leda till ledinstabilitet [3] och därmed öka risken för främre korsbandsskador [13]. En studie har visat att de flesta främre korsbandsskadorna hos fotbollsspelande kvinnor sker under ägglossningen. I främre korsbandet har receptorer för relaxin, östrogen och progesteron hittats. Man har även hittat ett samband mellan relaxin, östrogen och minskad kollagensyntes, vilket kan göra ligamentet skörare [12]. Den grupp fotbollsspelande kvinnor som avviker från ovanstående resultat är de som äter p- piller. Studier visar att de fotbollsspelande kvinnor som äter p-piller har en lägre risk att drabbas av traumatiska skador än de som inte äter p-piller. Det kan bero på att p-pillren förbättrar PMS-symtomen, och det i sin tur kan ha en inverkan på koordinationen och därmed skaderisken [2, 13]. Den exakta storleken på den eventuella hormonella påverkan på skadefrekvensen är okänd. 1.2.3 Träning Tidigare studier menar att skillnaden i träningsmängd mellan dam- och herrspelare har en betydande påverkan på antalet skador. En studie visar att de lag som tränade mer än övriga hade lägre skadefrekvens när det gäller akuta skador [1]. Skillnaden i tränings- och matchtid mellan herrar och damer i allsvenskan är relativt stor. Herrarna tränar 25 % mer än damerna och spelar 15 % fler matcher än damerna. Av den totala träningsmängden utgörs en större del av fysträning hos herrlagen än hos damlagen [9]. Eventuell skillnad i intensitet på damträningar jämfört med herrträningar kan också vara en faktor som påverkar [13]. En anledning till att damerna tränar så pass mycket mindre jämfört med herrarna är att endast 5 % av den svenska dameliten är fotbollsspelare på heltid och hela 67 % av damelitspelarna får ingen lön alls genom fotbollen. På herrsidan är hela 86 % av de svenska elitspelarna fotbollsspelare på heltid. Eftersom damelitspelarna inte tjänar några pengar på sitt fotbollsspelande måste de ha jobb vid sidan av fotbollen. Det leder till att de har mindre tid till träning och sämre förutsättningar för förberedelser, återhämtning, vila samt rehabilitering och läkning av skada. Risken för återskador ökar alltså även den [8]. Hur många träningstimmar som läggs ner i förhållande till matchtimmar kan även det vara en faktor som påverkar skadefrekvensen. Ekstrand och Karlsson (2008) menar att spelarna bör träna 3 träningspass per spelad match för att ha tillräckligt med tid till återhämtning och uppbyggnad av vävnaderna [2]. Även där finns skillnader mellan könen. Pojksidan tränar fler träningar per spelad match än flicksidan. Det beror på att unga duktiga flickor oftare än unga duktiga pojkar spelar i mer än ett lag. På pojksidan är det vanligare att unga duktiga spelare blir permanent uppflyttade till nästa nivå, medan det på flicksidan inte är något ovanligt att en talangfull spelare spelar både i senior-, junior- och flicklag. Det innebär att unga flickor tränar 8

betydligt färre timmar per spelad match än pojkar i samma ålder. Ofta är det även fysträningen med det egna laget som bortprioriteras för att hinna med att bollträna med t ex seniorlaget, vilket leder till att flickorna blir sämre tränade än jämnåriga pojkar [2, A. Kiani; Projekt Knäglädje, Göteborg 2008]. 1.2.4 Fysik Det har visat sig att vältränade spelare är skadade i mindre utsträckning än sämre tränade spelare. Anledningen till det kan vara att vältränade spelare har större hållfasthet i sina leder, bättre kondition och koordination [2, 13]. Dålig kondition orkar spelaren inte orkar lika länge, vilket leder till att spelaren snabbare försämrar sin teknik och sitt rörelsemönster och därmed ökar risken att skada sig [2]. Även muskelstyrka är en faktor som påverkar skadefrekvensen. Att ha stark lårmuskulatur minskar risken för att skada de nedre extremiteterna [11]. Det har visats att flickor har sämre muskelstyrka än pojkar, vilket kan vara en orsak till att skadefrekvensen är högre hos flickor. Det beror på flera faktorer och en av dem kan vara att flickor i ungdomsåren utvecklar mer koordination och uthållighet än råstyrka, vilket är tvärtemot vad pojkarna i samma ålder gör [2]. En annan faktor som kan göra att flickor har högre skadefrekvens är att de oftare har en muskulär obalans mellan quadriceps och hamstrings [1, 2, 14]. Oftast är flickor starkare i quadriceps än i hamstrings, och eftersom hamstrings har samma funktion som främre korsbandet leder svagare hamstrings till större påfrestning för främre korsbandet [2, 14]. Även muskelstelhet kan leda till skada [5]. 1.2.5 Yttre faktorer Det finns flera yttre faktorer som kan påverka skadefrekvensen och som idrottaren själv kan påverka. Bland dem nämns utrustning (skotyp, benskyddstyp och spetsiga dobbar), spelyta (gräs, konstgräs, grus, inomhus) och regler (hur väl man följer dem, hur sportslig man är) [2, 5, 13 Stresstålighet kan också påverka hur skadebenägen en spelare är, ju sämre stresstålighet desto större skaderisk [14]. En annan faktor spelaren själv kan påverka är tekniken. Spelare med dålig teknik har större skadebenägenhet än en skicklig spelare, eftersom en skicklig spelare antas vara bättre på att undvika farliga spelsituationer [2]. 1.3 Skadeförebyggande träning Det har visats att skaderisken kan reduceras med hjälp av skadeförebyggande program [2], med 75 % - 88 % [1,12]. En studie visar att specifika träningsprogram kan minska risken att drabbas av främre korsbandsskada med 60 89 % [12]. I en studie där träningsprogram som utformats i syfte att minska skadefrekvensen för främre korsbandsskada studerades drogs slutsatsen att program som fortskrider under hela säsonger verkar vara mest effektiva för att uppnå tillräckligt stora effekter för att kunna förebygga skada [6]. En annan studie håller med och rekommenderar att man tränar skadeförebyggande neuromuskulära träningsprogram 10-20 min 1-3 ggr/ vecka under försäsongen, och 10-20 min 1 ggr/vecka under säsong. Samma studie menar också att ett optimalt skadeförebyggande program innehåller stretching, 9

styrketräning, plymometrisk träning och agilityträning och med ett progressivt upplägg [4]. I ytterligare en studie utformades ett träningsprogram som skulle reducera skadefrekvensen hos kvinnliga idrottare, men som efter avslutat utförande inte gav något resultat. Som en del av studiens diskussion diskuterades möjligheten att avsaknaden av progression i träningsprogrammet kan ha varit orsaken till de uteblivna resultaten, då andra träningsprogram med progression gav positiva resultat [15]. Ytterligare en faktor som talar för att skadeförebyggande träningsprogram bör tränas under hela säsonger är att det tar en viss tid för vävnaderna att stärkas. För muskler tar det ca 1-2 månader, för ligament 3-6 månader och för senor 6-12 månader att uppnå en förbättring [2]. Vidare nämner en studie att de skadeförebyggande träningsprogram som tas fram bör vara enkla och lättanpassade till den normala träningen för att uppnå bästa resultat [14]. Flera studier visar att skaderisken hos kvinnliga idrottare kan reduceras med hjälp av neuromuskulära träningsprogram [3, 4, 6, 8, 12]. Träningsprogram som innehåller styrketräning minskar skadefrekvensen [15], vissa studier menar att sådana program är bland de mest effektiva för att minska främre korsbandsskador [6, 8]. De här resultaten kan bero på att styrketräning stärker ben, ligament och senor [6]. Styrketräning i kombination med andra träningskomponenter har visats minska flera riskfaktorer för främre korsbandsskador [4]. En studie menar att program som fokuserade på att öka lårstyrka och knästabiliteten minskade skadefrekvensen hos kvinnliga idrottare [13]. Funktionella program för att just öka lårstyrkan kan innehålla övningar som t ex knäböj och skridskohopp [2]. I en studie hade kontrollgruppen 3,7 gånger högre skadefrekvens än den grupp som tränat ett program med syftet att stärka hamstrings och minska krafterna vid landning efter hopp [10]. Plyometrisk träning är en annan viktig komponent i de skadeförebyggande träningsprogram som fått bäst resultat i minskning av frekvensen av främre korsbandsskada. Plyometrisk träning bygger på att man utnyttjar stretch-shortening cykeln. Det innebär att den elastiska energin som lagras i muskler och senor i ett excentriskt arbete (t ex landning efter ett hopp) återges i den direkt efterföljande koncentriska fasen (t ex nästa hopp). Definitionen av plyometrisk träning är enligt Idrottarens spänstbok (2001); spänstträning med inriktning på hoppförmågan i syfte till att förbättra den explosiva styrkan [16]. Fyra av sex träningsprogram som studerades i en studie minskade frekvensen av främre korsbandsskador. Den gemensamma nämnaren bland de fyra framgångsrika programmen var att de innehöll plyometrisk träning. De två programmen som inte innehöll plyometrisk träning fick ingen reducering i främre korsbandsskadefrekvens [6]. Att plyometrisk träning fungerar i skadeförebyggande syfte är ett återkommande resultat även i andra studier [3, 4, 14]. Balansträning, bålstabilitetsträning, agilityträning och koordinationsträning är andra faktorer som tillsammans med styrketräning och plyometrisk träning ingår i de program som fått bra skadeförebyggande resultat [2, 3, 15]. Ytterligare en viktig del av skadeförebyggande träningsprogram är att få spelare och ledare att förstå vikten av, och att träna på, rätt landningsteknik. Det som är viktigt att tänka på vid landning för att minska risken för skada är att landa mjukt med böjt knä och att knäet är positionerat rakt över foten [4, 12]. Skaderisken ökar om knäet viks inåt eller utåt [A. Kiani; Projekt Knäglädje, Göteborg 2008]. För att uppnå en bra landningsteknik är det viktigt med utbildning, övervakning av träning och feedback från utbildad tränare [1,4]. Utifrån all denna information och fakta har vi valt att utforma ett träningsprogram som ska reducera risken för knäskador i allmänhet, och främre korsbandsskada i synnerhet, hos unga fotbollsspelande flickor. 10

2. Syfte Syftet med det här projektet var att utforma ett träningsprogram med målet att stärka lårmuskulaturen, bålstyrka och att öka stabiliteten i knäleden. Vi ville att övningarna skulle vara så enkla och kräva så lite utrustning och utbildning att de skulle gå att genomföra en helt vanlig fotbollsträning. 3. Hypotes Vi tror att vårt program, innehållande styrketräning, balansträning och plyometrisk träning, kan komma att stärka knäleden hos de unga tjejer vi tränar. Därmed hoppas vi kunna minska risken för knäskador hos dem. 11

4. Metod I projektet ingick två grupper; en träningsgrupp (n=13) och en kontrollgrupp (n=10). Båda grupperna bestod av fotbollsspelande flickor födda år 1993. Alla som ingick i projektet testades i knästabilitet genom sit-to-stand test. Testerna genomfördes två veckor innan träningsperiodens början, och även efter 3, 6 och 12 månaders träning. Testet efter 12 månaders träning var sluttest för projektet. 4.1 Sit-to-stand-test Det sit-to-stand-test som användes var ett test där testpersonen satt på en sittyta som gjorde att knäleden blev 90, och där det fanns ett ryggstöd som personen satt emot. Testet utfördes genom att testpersonen korsade armarna över bröstet (handen på motsatt axel) och sedan reste sig upp på ett ben till fullt stående (sträckt knä- och höftled). Det vilande benet hölls lätt sträck framåt under hela testet. Mellan varje resning skulle personen sätta sig ner mot ryggstödet igen innan nästa resning fick påbörjas. En godkänd resning innebar att testpersonen inte tog stöd med den andra foten mot marken, inte släppte armarna och satte sig ordentligt mellan resningarna. Från det att startsignal gavs mättes hur lång tid det tog att göra fem godkända resningar. Klockan stoppades när testpersonen satt sig ner efter den sista resningen. Alla deltagare i träningsgruppen fyllde i och lämnade in en hälsodeklaration [bilaga 1] innehållande all, för studien, relevant information om spelarna och deras hälsa. Båda grupperna tränade fotboll 3 h/vecka under hela säsongen och spelade match i genomsnitt 1 g/v. Båda grupperna hade träningsuppehåll 3 v i juli 2008 och även träningsuppehåll 2 v över jul och nyår (träningsgruppen), kontrollgruppen hade 3 v veckors ledighet vid den tiden. Under träningsuppehållet var spelarna helt lediga från all träning, inklusive vårt program. Träningsgruppen genomförde utöver fotbollsträningen vårt skadeförebyggande träningsprogram 10-20 min/vecka under hela säsongen. Övningarna och progressionsschemat är bifogade som bilaga 2 och 3. Båda grupperna dokumenterade sin träningsmängd och träningsinnehållet. Dessutom dokumenterades antalet skador och information om när, var och hur skadan uppstod. Anvisningarna till kontrollgruppen angående dokumentation var att skriva ner vad de tränade och när. För att avgränsa skaderapporteringen ombads kontroll- och träningsgruppen att dokumentera alla fysiska åkommor som resulterade i fullständig frånvaro från träningen i > 1 vecka. 12

4.2 Kontrollgruppens dokumenterade träning Fotbollsträning 2 ggr/v, 90 min per tillfälle, innehållande teknikövningar med boll, spelövningar och spelträning. Som konditionsförbättrande träning har de genomfört övningen idioten (en typ av intervallträning) och de har även kompletterat fotbollsträningen med en liten del styrkeövningar (armhävningar och situps) ungefär vid ett tillfälle per vecka (ca 10 min). De tre sista månaderna utav projektperioden (jan mars 2009) har kontrollgruppen även vid åtta tillfällen kört judo som kompletterande träning. Under 3 v i juli månad (månad 4 i projektperioden) hade kontrollgruppen helt träningsledigt. De hade även ett 3 v långt träningsuppehåll över jul och nyår (månad 9-10 i projektperioden). 4.3 Träningsgruppens dokumenterade träning Fotbollsträning 2 ggr/v, 90 min per tillfälle, innehållande teknikövningar med boll, spelövningar och spelträning. En viktig del av träningen har utgjorts av konditionsförbättrande träning, i form av intervallträning med och utan boll ( idioten, 70/20- intervaller, z-löpningar och en del löpningar i stege). Konditionsövningarna låg under de sista 15 min av minst ett träningspass/v. Större fokus på konditionsträning har legat under perioden mars augusti 2008 (månad 1-6 i projektperioden). Ingen annan styrkeförbättrande träning har genomfört utöver knäprogrammet. 4.4 Statistik Icke parametrisk metod användes för att beräkna skillnader. För att jämföra skillnader inom en grupp mellan olika tillfällen har Wilcoxon signed rank test använts. För att beräkna skillnader mellan två olika grupper har Mann Whitney U-test använts. Statistiken är utförd med hjälp av SPSS 17.0. 13

5. Resultat 5.1 Kontrollgruppen under projektperioden I kontrollgruppen har inga avhopp skett under projektperioden. Samtliga 10 spelare (K1 K10) som testades i början av projektet (mars 2008) har varit delaktiga i fotbollsverksamheten under hela projektperioden. Skadefrekvensen hos kontrollgruppen presenteras i tabell 1. Tabell 1. Skadefrekvens kontrollgrupp under projektperioden. Spelare Datum Skadetillfälle Frånvaro pga. skadan Typ av skada K1 23/8 2008 Match 3 v Fotledsstukning höger fot K4 19/4 2008 Match Resterande säsong * K5 Främre korsbandsskada vänster knä (korsbandet helt av, skedde utan kontakt med annan spelare) Säsongen 08/09 Överbelastning 8 v ** Hopparknä höger knä (problemet uppstod innan projektet) K5 13/12 2008 Träning 3 v Fotledsstukning vänster fot K6 11/8 2008 Träning 2 v Fotledsstukning vänster fot K7 20/7 2008 Match 5 v Ledbandsskada vänster knä (skedde utan kontakt med annan spelare) K8 8/10 2008 Träning 6,5 v Ledbandsskada höger knä (skedde utan kontakt med annan spelare) K9 3/9 2008 Träning 1 v Lårkaka höger ben K9 12/2 2009 Träning 2 v Fotledsstukning höger fot * Var helt borta från fotbollsspel och träning under resterande säsong. Deltog dock i viss styrketräning vid sidan av planen på ordinarie träningstid. ** Spelaren hade hopparknä redan innan projektet började och deltog i lagets träning större delen av säsongen. Var helt borta från fotbollsspel och träning under 8 veckor. 5.2 Träningsgruppen under projektperioden Antalet tränande deltagare i träningsgruppen har ändrats under projektperioden. Fyra veckor 14

innan sluttesterna skedde avhopp i träningsgruppen på grund av att två spelare lämnade laget. Samtliga spelare som testades från början (T1-T13) deltog dock i projektets alla fyra tester, men de avhoppande spelarna tränade inte under projektets sista månad. Skadefrekvensen hos träningsgruppen presenteras i tabell 2. Tabell 2. Skadefrekvens träningsgrupp under projektperioden. Spelare Datum Skadetillfälle Frånvaro pga. skada Typ av skada T4 23/8 2008-12 v Körtelfeber * T7 Sammanlagt säsongen 08/09 3 v Ryggproblem ** T8 9/8 2008 Match 2 v Fotledsstukning hö fot * All fysisk åkomma som lett till frånvaro från fotbollsträning > 1 v har dokumenterats, därför finns körtelfeber med. ** Spelaren hade ryggproblem innan projektets början och har varit frånvarande några dagar åt gången under flera tillfällen säsongen 2008/2009, totalt 3 v. Ingen av de skadade deltagarna i varken kontroll- eller träningsgruppen missade något av testtillfällena. Utifrån den dokumenterade skadefrekvensen ser vi att kontrollgruppen drabbats av betydligt fler skador, som lett till frånvaro från träningen > 1 vecka, än träningsgruppen. Skadornas karaktär har också sett olika ut för de båda grupperna. I kontrollgruppen var 8 av 9 skador traumatiska skador och den nionde en överbelastningsskada (hopparknä). Träningsgruppen drabbades av en traumatisk skada och en överbelastningsskada samt ett frånvarotillfälle på grund av sjukdom (körtelfeber). De traumatiska skador grupperna hade gemensamt (fotledsstukning) var ungefär lika allvarliga och gav ungefär likvärdig träningsfrånvaro (± 1v). Kontrollgruppen drabbades även av tre svårare skador (knäskadorna). 15

5.3 Testresultat En jämförelse mellan gruppernas genomsnittstid vid varje testtillfälle presenteras i figur 1: Figur 1. Genomsnittstider för sit-to-stand-test vid samtliga testtillfällen för höger och vänster ben hos båda grupperna. 16

För en mer överskådlig jämförelse mellan grupperna presenteras genomsnittstiderna för höger och vänster ben separat i figur 2 och figur 3. Figur 2. Genomsnittstid för sit-to-stand-test vid samtliga testttillfällen för höger ben hos båda grupperna. Figur 3. Genomsnittstider för sit-to-stand-test vid samtliga testtillfällen för vänster ben hos båda grupperna. 17

5.4 Signifikans Tabell 3. Skillnad i medeltid (sek) mellan olika testillfällen inom träningsgrupp respektive kontrollgrupp vid sit-to-stand test. Grupp Tillfälle A Tillfälle B Signifikansnivå Träning Baseline hö (13.4) 12 mån hö (8.8) *** (0.001) Baseline vä (13.0) 12 mån vä (9.1) *** (0.001) Kontroll Baseline hö (11.7) 12 mån hö (11.6) ns Baseline vä (11.3) 12 mån vä (11.7) ns. Träning Baseline hö (13.4) 3 mån hö (12.5) ** (0.01) Baseline vä (13.0) 3 mån vä (12.5) ** (0.01) Kontroll Baseline hö (11.7) 3 mån hö (11.5) ns. Baseline vä (11.3) 3 mån vä (11.2) ns. Träning 3 mån hö (12.5) 6 mån hö (11.7) ** (0.01) 3 mån vä (12.5) 6 mån vä (11.7) ** (0.01) Kontroll 3 mån hö (11.5) 6 mån hö (11.6) ns. 3 mån vä (11.2) 6 mån vä (11.3) ns. Träning 6 mån hö (11.7) 12 mån hö (8.8) *** (0.001) 6 mån vä (11.7) 12 mån vä (9.1) ** (0.01) Kontroll 6 mån vä (11.6) 12 mån vä (11.6) ns. 6 mån hö (11.3) 12 mån hö (11.7) ns. 18

Tabell 4. Jämförelse mellan träningsgrupp och kontrollgrupp vid olika tillfällen av sit-tostand test. Tiden anges i medeltid av sek. Testtillfälle Träningsgrupp Kontrollgrupp Signifikansnivå Baseline hö 13.4 11.7 ** (0.01) 3 mån hö 12.5 11.5 * (0.05) 6 mån hö 11.7 11.6 Ns 12 mån hö 8.8 11.6 *** (<0.00) Baseline vä 13.0 11.3 ** (0.01) 3 mån vä 12.5 11.2 ** (0.01) 6 mån vä 11.7 11.3 ns. 12 mån vä 9.1 11.7 *** (0.001) 5.5 Individuella jämförelser Av de individuella testresultaten kunde utläsas att ingen av personerna i träningsgruppen försämrade sitt resultat mellan baselinetestet och sluttestet. Inte heller har någon av personerna i träningsgruppen försämrat sin tid mellan övriga testtillfällen. De som inte förbättrat sin tid vid testtillfällena har stått stilla på samma tid som vid föregående test. I kontrollgruppen finns personer som försämrat sina tider mellan baselinetestet och sluttestet, men även mellan de övriga testen. Den största totala förbättringen i tid mellan baselinetestet och sluttestet på höger ben i träningsgruppen var 51,72 % (från 14,5s till 7,0s). Den minsta totala förbättringen i tid mella n baselinetestet och sluttestet på höger ben i träningsgruppen var 16,67 % (från 12s till 10s). På vänster ben var motsvarande siffror 48,28 % (från 14,5s till 7,5s) för den största förbättringen och 16,0 % (från 12,5s till 10,5s) för den minsta förbättringen. Medelförbättringen från baselinetestet till sluttestet för höger respektive vänster ben i träningsgruppen var 32,74 % och 29,49 %. Kontrollgruppens största förbättring i tid mellan baselinetestet och sluttestet på höger ben var 13,79 % (från 14,5s till 12,5s). Den största totala försämringen i tid mellan baselinetestet och sluttestet på höger ben i kontrollgruppen var 8,70 % (från 11,5s till 12,5s). På vänster ben var motsvarande siffror 15,38 % (från 13,0s till 11,0s) för den största förbättringen och -23,81 % (från 10,5s till 13,0s) för den största försämringen. Medelförbättringen från baselinetestet till sluttestet för höger respektive vänster ben i kontrollgruppen var 0,41 % och 4,12 %. 19

5.6 Skadornas påverkan på testtiderna kontrollgrupp Tabell 5. Kontrollgruppens skador; typ av skada, mellan vilka testtillfällen skadan inträffade (X) samt personens testtider, på samma sida som skadan uppkom, vid samtliga testtillfällen. Person Typ av skada Skada Tt 1 Skada Tt 2 Skada Tt 3 Skada Tt 4 K1 Fotledsstukning höger 12,5 11,0 X 11,5 11,5 K4 K5 Främre korsbandsskada vänster Hopparknä höger 10,5 X 12,0 12,5 13,0 X 11,0 11,0 11,5 11,0 K5 K6 Fotledsstukning vänster Fotledsstukning vänster 11,5 11,0 11,0 X 11,5 10,0 10,0 X 10,5 11,0 K7 Ledbandsskada vänster knä 11,0 11,5 X 11,0 12,0 K8 Ledbandsskada höger knä 12,0 12,5 12,0 X 12,5 K9 Lårkaka höger 11,5 12,0 X 12,5 12,5 K9 Fotledsstukning höger 11,5 12,0 12,5 X 12,5 20

5.7 Skadornas påverkan på testtiderna träningsgruppen Tabell 6. Träningsgruppens skador; typ av skada, mellan vilka testtillfällen skadan inträffade (X) samt personens testtider, på samma sida som skadan uppkom, vid samtliga testtillfällen. Person Typ av skada Skada Tt 1 Skada Tt 2 Skada Tt3 Skada Tt 4 T4 Körtelfeber H V 11,5 11,5 11,5 11,5 X 10,0 10,0 6,5 6,5 T7 H Ryggproblem X 14,5 14,5 13,0 13,0 12,0 12,5 11,0 12,5 V T8 Fotledsstukning höger 14,5 13,0 X 12,0 7,0 21

6. Metoddiskussion 6.1 Tester 6.1.1 Sit-to-stand-test Sit-to-stand-test är ett standardiserat och välbeprövat test, vilket innebär att testet är tillförlitligt för att testa knästabilitet och benstyrka. Något vi hade problem med under planeringen av projektet var att vi inte lyckades hitta någon exakt beskrivning av hur testet bör utföras, däremot hittade vi i artiklar uppgifter om att det var ett enkelt och bra test att använda. Anvisningarna vi fick var muntliga ifrån en inom rehabiliteringsvården arbetande person. Vi hittade uppgifter på antalet uppresningar som skulle klockas i testet och genomförde sedan våra test utifrån den samlade informationen vi hittat. Vi valde att genomföra sit-to-stand-test på det sätt vi gjorde, trots att vi inte hittat någon exakt utförandebeskrivning, eftersom vi ansåg att det viktigaste var att vi gjorde fyra likadana tester. Nu när projektet är avslutat har vi hittat en exakt beskrivning av hur ett sit-to-stand-test ska utföras och våra tester skiljer sig inte ifrån den beskrivningen. 6.1.2 Tid Under testerna mätte vi tiden med hjälp av ett stoppur på pulsklocka. Samma klocka användes vid alla testtillfällen och samma person tog tiden varje gång, vilket minskar felkällan. Testdeltagarna fick startsignal av tidtagaren och påbörjade sedan testet. Klockan stoppades när fem godkända uppresningar genomförts. En felkälla kan vara den mänskliga faktorn i tidtagningen. T ex kan tidtagaren ha startat eller stoppat klockan olika sent eller tidigt på olika testomgångar. Reaktionstiden hos testdeltagarna kan också vara en variabel som påverkar individens resultat. Anledningen till att vi mätt tiden i helsekunder är att klockan som användes vid första testet helt enkelt inte visade hundradelssekunder. När vi hade genomfört första testet bestämde vi oss för att använda samma klocka i alla testen för att göra dem så lika som möjligt. Tiderna kan i realitet alltså vara ungefär ± 1 sekund. Tiderna hade blivit mer exakta om vi använt oss av en klocka som mätte hundradelssekunder. Mätningarna har kunnat bli mer korrekta med fler tidtagare. 6.1.3 Utförande Uppresningarna testpersonerna genomfört under testen kan ha varierat i kvalitet. Det var svårt att bestämma riktlinjer för vad som skulle vara godkänt, men vi formulerade några som vi hade med oss. Det är ändå möjligt att vi godkänt uppresningar som varit mindre bra än andra. Det var dock samma person som tittade på kvaliteten på uppresningar vid varje testtillfälle, vilket minskar felkällan. Alla tester är utförda på samma plats. En annan viktig detalj är att vi inte hade de tidigare testresultaten varken med oss eller i minnet vid varje enskilt test. Det minskar risken för att vi skulle ha påverkats och därmed påverkat det aktuella testets resultat för att få fram det vi ville. 6.1.4 Deltagarna 22

Något som också kan variera och påverka resultatet är testdeltagarnas dagsform. Eftersom de går i grundskolan har de t ex. schemalagd idrott och vi har inte kunnat påverka ansträngningsgraden tidigare på dagen. Däremot är alla testerna gjorda vid samma tidpunkt på dygnet, och innan träning eller match. Testdeltagarnas fokus kan också ha påverkats av personliga problem och faktorer. Antalet gånger testdeltagarna genomfört testen kan vara en felkälla, eftersom de då borde ha lärt sig testet och därmed blivit bättre på att utföra det. Vi tycker dock inte att så är fallet med våra testdeltagare då vi vid varje tillfälle har fått gå igenom (ofta mer än en gång) vad det är de ska göra och hur. 6.2. Träningen 6.2.1 Övningsval Övningarna vi har valt att inkludera i vårt träningsprogram har vi valt utifrån de artiklar och studier vi läst, samt ifrån andra liknande projekt. De tre faktorerna vi valt att fokusera på och ville förbättra (knästabilitet, bålstabilitet och benstyrka) är faktorer som spelar stor roll för förekomsten av knäskador. Våra tankar stöds av flera artiklar och studier. Utav flera olika teorier och modeller för att förhindra knäskador har vi valt de delar av dessa vi förlitar oss på. 6.2.2 Progression Eftersom det inte finns många andra program som är utformade som vårt var vi tvungna att själva ta fram ett progressionsschema. De andra program som har inkluderat en progression har inte angett hur den ser ut, och i flera fall har den sträckt sig över en kortare eller längre tidsperiod än 12 månader. Därmed kan våra kunskaper inom progression vara en utav felkällorna. Avvikande ifrån progressionsschemat skulle kunna vara en felkälla, men i vårt fall är det inte det eftersom vi följt det progressionsschema vi lagt upp. 6.2.3 Utförande Något vi ser som positivt är att samma person varit med både i utformningen av träningsprogrammet, vid alla enskilda träningstillfällen, även fotbollsträningen (träningsgruppen), och vid samtliga tester. Det innebär att vi fått en bra helhetssyn på spelarna och deras träning och framsteg. Kvaliteten på utförandet av övningarna under träningen kan ha varierat från gång till gång. Detta kan bero både på träningsledarens engagemang och på deltagarnas fokus och engagemang. Det här är en faktor som utgör en felkälla i alla liknande studier, då det inte är en faktor vi alltid kan kontrollera. Precis som vid testtillfällena kan deltagarnas psykiska och fysiska dagsform påverka hur träningen genomförs. 6.3 Dokumentation 6.3.1 Rapportering från kontrollgrupp 23

Rapportering från kontrollgruppen gäller både skadefrekvensen samt träningsmängd och träningsinnehåll. Vi har inte kunnat kontrollera att kontrollgruppens angivna uppgifter stämmer med verkligheten, utan vi har litat på att deras tränare har lämnat korrekta uppgifter. Eftersom vi inte vet någonting om det här stämmer eller inte kan det vara en stor felkälla. Dock talar våra resultat för att de uppgifter vi fått in stämmer överrens med verkligheten, dvs. att de inte tränat något som påminner om vårt program. 6.3.2 Rapportering från träningsgrupp Skillnaden mot dokumentationen i kontrollgruppen är att en av de projektansvariga varit ansvarig för rapporteringen från träningsgruppen då denne varit tränare för dem under säsongen 2008/2009. Därmed minskar felkällan. Gällande både kontrollgruppen och träningsgruppen kan skador som resulterat i frånvaro < 1 vecka förekommit, men vi har valt att bortse från dessa eftersom vi anser att de är för små. Vi valde att sätta en gräns för skaderapporteringen någonstans och vi valde att sätta den vid > 1 veckas frånvaro. 7. Resultatdiskussion 7.1 Teoretisk återknytning Som bakgrunden beskriver uppkommer de flesta fotbollsskadorna på de nedre extremiteterna. Frekvensen är något högre för damspelare än för herrspelare, men att de flesta skadorna uppkommer på de nedre extremiteterna stämmer för båda könen. I vårt resultat kan vi se att 100 % av kontrollgruppens skador var skador på de nedre extremiteterna. Hos träningsgruppen var motsvarande siffra 50 %, om vi bortser från körtelfeber som inte är en skada utan en sjukdom och som drabbar hela kroppen. Påståendet i bakgrunden att de flesta skadorna för damspelare inom fotboll uppkommer i foteller knäled [2] överrens stämmer med vårt resultat. I bakgrunden nämnde vi även en studie som menade att ett damlag kan igenomsnitt räkna med att 65 % av laget kommer att ådra sig en skada som leder till frånvaro från träning och/eller match i minst en vecka [7]. Hos kontrollgruppen stämmer den siffran, då 70 % av spelarna ådrog sig skador som ledde till frånvaro från fotbollsträning och/eller fotbollsspel i en vecka eller mer. De knäskador som uppkom i grupperna (3st, endast kontrollgrupp) under projektets gång uppkom utan kontakt med annan spelare. Det överrensstämmer med tidigare, i bakgrunden presenterade, forsknings- och undersökningsresultat [1, 2, 13]. I bakgrunden presenteras även tidigare studier som menar att program som fokuserar på knästabilitet och på att stärka lårmuskulaturen minskar skadefrekvensen hos kvinnliga idrottare [13]. Vårt träningsprogram fokuserar på just detta och utifrån våra resultat hos träningsgruppen kan vi se att detta påstående skulle kunna stämma med verkligheten. 24

7.2 Testresultat och skadefrekvens Utifrån testresultaten kan vi se att kontrollgruppen genomförde baselinetestet, och tremånaderstestet, på bättre tider än träningsgruppen. Skillnaden var signifikant (Tabell 4). Det kan tolkas som att träningsgruppen var svagare än kontrollgruppen vid projektets början, och även efter tre månader. Efterhand har träningsgruppen förbättrat sina testresultat och vid 6-månaderstestet kom träningsgruppen ikapp kontrollgruppens tider. Kontrollgruppens tider förändrades ytterst lite genom testperioden medan träningsgruppen fortsatte att förbättras mellan varje test, dvs. även efter att de kommit ikapp kontrollgruppens tider. Vid sluttester var träningsgruppen signifikant bättre än kontrollgruppen (Tabell 4), på båda benen. Att träningsgruppen hade så pass mycket sämre tider än kontrollgruppen vid baselinetestet gör att träningsgruppen hade större förutsättningar att förbättra sina tider under projektets gång. Det kan vara en av anledningarna till de stora förbättringsskillnaderna mellan grupperna. Vid sluttesterna kan vi se att kontrollgruppens största förbättring är mindre än träningsgruppens minsta förbättring. Om det var så att kontrollgruppen vid baselinetestet var så bra som flickor i den här åldern kunde bli borde träningsgruppen kommit i kapp kontrollgruppens tider och sedan inte fortsatt att förbättras. Testresultaten visar att de förbättringar träningsgruppen gjort under projektperioden är signifikanta (Tabell 3), medan ingen signifikans går att se i förändringarna hos kontrollgruppen. Signifikansen visar att förbättringarna träningsgruppen gjort under projektperioden inte är tillfälligheter eller individuella förbättringar som höjer gruppens medelresultat, utan att samtliga individer förbättrats sitt testresultat. Från baselinetestet till 3- resp. 6-månaderstestet blev träningsgruppens tider för vart och ett av benen jämnare, dvs. det ben de utförde baselinetestet långsammast på blev snabbare och kom ikapp det snabbare benet. Vid sluttestet hade i genomsnitt träningsgruppmedlemmarnas långsammare ben kommit ikapp eller blivit snabbare än det ben som var snabbast vid baselinetestet. Det var ingen av personerna i träningsgruppen som försämrade sitt resultat mellan testen; alla förbättrades eller stod stilla på samma resultat som vid testet innan. Det långsammare benet vid baselinetestet var skottbenet hos varje spelare. En anledning till att skottbenet förbättrats mer än stödjebenet kan vara att det var så pass mycket långsammare vid baselinetestet och därmed kunde utvecklas mera än stödjebenet. I kontrollgruppen finns personer som försämrat sitt resultat både mellan baselinetestet och sluttestet, och även mellan de övriga testen. Ingen av de spelare i kontrollgruppen som drabbades av skador under säsongen har förbättrar sina tider efter skadan (Tabell 5). Vissa har försämrat sig och övriga har legat kvar runt samma tid. Spelaren i kontrollgruppen som drabbades av den främre korsbandsskadan är den spelare som genom hela projektet, i båda grupperna, försämrat sin tid mest (från 10,5s vid baselinetestet till 13,0s vid sluttestet). Den spelaren var en av dem som hade bäst testtid vid baselinetestet, vilket skulle kunna betyd a att hon var relativt stark jämfört med de andra vid baselinetestet. Utifrån den här informationen skulle man kunna dra slutsatsen att en snabbare tid vid vårt test, och därmed ett antagande om större styrka och stabilitet, inte har någon betydelse för förekomsten av främre korsbandsskada. Eftersom det här bara gäller för en enda person i vårt projekt, kan vi inte dra den slutsatsen. Det finns flera olika andra faktorer som kan vara orsaken till hennes skada, t ex anatomiska skillnader, hormonnivåer vid skadetillfället, teknik eller någon av de andra faktorer vi nämnt i bakgrunden. Den enda slutsats vi kan dra gällande just den här spelaren utifrån vårt projekt är att hennes testtider försämrats avsevärt efter skadan. Att hon försämrat sina tider så pass mycket beror förmodligen på att hon inte tränat efter skadan. Detta skulle kunna visa på hur viktig all träning är för att bibehålla och/eller öka i styrka. 25

Om vi tittar på de skador som går att jämföra mellan grupperna, dvs. fotledsstukningarna, kan vi se att kontrollgruppens spelare med den här typen av skada har oförändrade eller försämrade tider på testen efter skadan. Skillnaden mot träningsgruppen är att träningsguppens spelare med den här typen av skada har förbättrat sig, inte bara mellan baselinetestet och sluttestet utan även mellan övriga test (tabell 3, tabell 4). Detta kan bero på att spelaren hunnit bli starkare innan skadan uppkom, vilket gjorde det lättare för henne att komma tillbaka efter skada. Det kan även vara så att skadan inte blev så allvarlig som den skulle kunnat bli om hon skadat sig innan hon hunnit träna och bli starkare. Hennes fotledsstukning inträffade strax före månad sex i projektet, vilket gjorde att hon hade ytterligare sex månader av träning kvar och därmed bra chanser till återuppbyggnad och förbättring. Utav de fyra fotledsstukningar som uppkom i kontrollgruppen uppkom två av dem inom en tvåveckorsperiod som även innefattar skadan i kontrollgruppen. Det innebär att de två spelarna i kontrollgruppen med samma typ av skada hade samma tid av träning kvar till sluttestet, och därmed samma möjligheter att bygga upp sig och/eller blir starkare än innan skadan. Dock har testtiderna för dessa två inte förändrats nämnvärt. Utifrån testresultaten kan vi se att träningsgruppen fått signifikanta förbättringar i sit-to-standtest under projektperioden, dvs. blivit snabbare och stabilare i testet. Vi kan också se att kontrollgruppen inte uppnått samma resultat (Figur 1). Dessutom är skillnaden i skadefrekvens och skadornas allvarlighetsgrad stor, till träningsgruppens fördel. Vi ser alltså stora skillnader mellan grupperna vid projektperiodens slut. Båda grupperna deltar i likvärdigt seriespel, har tränat likvärdig fotbollsträning under samma antal timmar per vecka, haft ungefär lika långa uppehåll vid samma perioder på året (± 1v) och deltagarna är alla födda samma år. Det enda som skiljer grupperna åt gällande träning är att kontrollgruppen tränat judo åtta gånger under de sista tre månaderna av projektperioden och att träningsgruppen tränat vårt program under hela säsongen. 7.3 Slutsats Resultatet visar att kontrollgruppen drabbats av flera och allvarligare skador än träningsgruppen (Tabell 5 och 6). Det kan bero på flera faktorer varav träningen skulle kunna vara, och är med stor sannolikhet, en faktor med betydande påverkan. Om så är fallet kan vårt resultat visa att träningsprogrammet träningsgruppen genomfört har lett till en minskad skadefrekvens. Som vi beskrivit i bakgrunden är skador på nedre extremiteterna, främst knä- och fotledsskador, ett stort problem inom damfotbollen, och något som Sveriges fotbollsklubbar aktivt måste arbeta med om skadefrekvensen ska minska. Vårt positiva resultat kombinerat med tidigare studiers resultat tyder på att träning kan vara ett effektivt och enkelt sätt att förebygga den här typen av skador. Damfotbollen är fortfarande en ung sport och det finns inte mycket forskning gjord på dess problemområden. Sporten växer sig dock snabbt större och det är viktigt att forskningen, och utifrån den även träningen, hänger med i det höga tempot. 26