Fröken Messias Janne Ahlgren Fröken Messias: Copyrigh 2015, Janne Ahlgren Ansvarig utgivare: Janne Ahlgren, Aderbranch XQT Förord Baserad på De Okända Östersjödisketterna som förkunnar framförallt: MATER MEMENTO MORI (Kom ihåg din dödlighet) Si hoc legere scis nimium eruditionis habes BOK 1, KAPITEL I Dagarna innan decenniets vadslagning blev Satan nervös. Att träffa Gud hörde inte till hans favoritsysslor, men såhär hade det varit enda sedan urminnes tider. Och nej, det var inte enbart Gud som gjorde honom nervös. Även den ohyggliga resan från Helvetet till Paradiset var en svår prövning. En färd som en lekman kanske skulle anse vara en bagatell för en så omnipotent varelse som Satan själv, men så var det alltså inte. Vägen till Paradiset var dock enbart en av de besvärligheter man hade framför sig innan Pärleporten började skymta i den imaginära horisonten. Först och främst visade man sig inte inför Gud i en hjälplig mundering eller utrustad med ett motbjudande utseende, man ansträngde sig en aning, något annat kom inte ens på frågan. Och för det andra var man ju tvungen att träffa så kallade bröder som alltid passade på att ta tillfället i akt och kasta ur sig valda spydigheter om Helvetets Herre. Det var inte humoristiskt, tyckte Satan och hade ofta
svårt att kontra brödernas stingande kommentarer om fallenhet, vingfärg och vad som nu råkade vara Paradisets aktuella samtalsämne gällande Herr Lucifer! Slutligen så hörde det till saken att inför Paradisbesöket vandra genom Helvetet i egen hög person, utan skyddsdemoner, och träffa flera fördömda människor, som alla väntade sig att bli benådade alternativt upphöjda. Dessa utvalda skulle sedan följa med Lucifer till Paradiset. Detta var en uråldrig sed och fungerade som en sorts hopp för de dömda trots att man deklarerade på skyltar och via allmänna anrop genom PA-systemet på de vanligaste 112 språken och dialekter som brukasdes av den pinade, att ni som hamnat här har inget hopp, en enkel fras men ack så effektiv efter repetition på några miljoner gånger. Alla intagna kunde frasen och de flesta accepterade situationen, men konstigt nog fanns det en sorts underjordisk motståndsrörelse som lyckades hålla sig undan propagandademonerna, och som var skickliga nog att inte låta sig torteras till lydnad. Dessa fick för de mesta skickas till Paradiset för att inte den paradoxala ordningen i kaoset skulle störas mer än nödvändigt. Lucifer satt i sin makeupkammare, borstade sitt svallande hår och kom ihåg tiden före människan. Han var Guds favorit och gunstling. Visserligen tyckte han ibland att Gud var något löjlig i sin skaparglädje, men eftersom Gud var mer omnipotent än en simpel ärkeängel, så var det bäst att knipa käft. Det klokaste var att klappa ljudligt i händerna och flaxa med vingarna då jorden började ta form och då havens brusande vågor slog i klipporna med en mäktig kraft. Jordens skapelse var sannerligen en syn som man inte glömmer i första taget - det visste Lucifer, för han hade sett många planeter komma och gå. Innan Tellus skapades passade Gud och änglarna, med undantag av de så högfärdiga seraferna, på att röra om i en annan galax så det stod härliga till. Man vred och vände på gravitationen, smällde och viftade i tidrummet och slutligen hade man skapat en sådan oordning i galaxen att den närliggande granngalaxens U-Dooriska vetenskapsmän rev av sina få hårtussar de hade på sina sandpapperskroppar. Gud skrattade högt och änglarna gav små uppskattande golfapplåder och slog sirliga volter i luften. Nu stod änglarna stod bakom Mästaren som var
fullständigt upptagen med att skapa flora och fauna och de gjorde i smyg fula miner åt Honom, men Han var så upptagen att Han knappt märkte sina följeslagare. Händerna vevade som på en entusiastisk dirigent och tungan for över läpparna då kosmiska explosioner nådde sina crescendon. Gud var en sann konstnär. Slutligen tröttnade änglarna och småflaxade bort till bespisningen uppdukad av födoämnesansvariga serafen av II-klass, Höga Koskis Forsström, där de passade på att kalasa på nyskulpterade djur. Det visade sig att det randiga hovdjuret smakade ganska gott medan det stora, grå djuret med långt luktorgan smakade avföring. Med tiden skulle den förädlas en hel del, men den kom aldrig att smaka speciellt gott. Havsvattnet gick inte att dricka alls och i brist på glaciärer på jorden vid dess heta tillblivelse nöjde änglarna sig med att smälta ner några passerande iskometer i sina drinkglas. Änglarna var uttråkade och det enda som man intresserade sig åt då man petade matrester ur tänderna var att komma ihåg den förra världen, Tellus 1, som Gud i vredesmod slagit sönder innan han började frambringa denna nya, fina värld. Destruktionen av version 1 var i alla avseenden en fenomenal syn och alla Guds änglar fick delta i förstörelsen. Det var faktiskt ganska pampigt att störta ner bland den chockade befolkningen och översålla dem med lava, is, stenar och annan bråte som kunde göra skada. Till slut flydde änglarna fältet och Gud smällde en av sina större blixtar ner i planeten som till allas förvåning sprack i två delar. Gud blev helt vansinnig av ilska. Han hade åter använt ett dåligt byggmaterial och förbannad över att ha gått på den finten igen krossade han dessa två bitar till pulver. Sedan samlade han änglarna ihop och förklarade att han skulle vila en stund innan han tog tag i nya skaparuppgifter. Att vara kosmisk konstnär kan visa sig vara ansträngande. Änglarna jublade, för nu skulle de ha möjlighet att träffa sina bröder - och i synnerhet sina trevliga systrar i den åttonde oändligheten, där Guds broder, Gud Iesus härskade. Innan avresan drog Gud ängeln Lucifer åt sidan och viskade i förtroende: Du kan väl hålla ett öga på Mikael och Gabriel lite grann. Förra gången vi besökte Iesus började änglarna Theresa och Joanne rugga och Gud Iesus
blev förbannad på mig! Fattar du? På mig! Jag vill inte att mina änglar skapar kaos utan mitt lov, om du förstår vad jag menar. Du kan lita på mig, Gud. Jag ska alltid se till att Dina intressen bevakas och skyddas. Alltid! Bra, min vän. Och du, du kan väl tala snällt med ängeln Sara också och be henne titta in i mitt rum senare på kvällen. Lucifer var ängeln som Gud älskade mest. Men Lucifer var även den ängeln som skojade mest med Gud och fick det att se ut som att ofoget kom från någon av de andra änglarna i stället. Ofta fick litet flegmatiska Mikael ta smällen, men så godmodig som han var, så brydde sig Mikael inte om detta utan bjöd på underhållningen. Gud var snäll, men Hans genuina vredesutbrott var inte att leka med. Tre gånger hade Han fysiskt gjort sönder en ängel och ingen ville stå på tur då Han nästa gång blev förbannad. Gud var naiv, fortfarande ung, men godhjärtad, så man förlät Hans utbrott. Och visst måste man erkänna att Han hade ett gott öga då det gällde konst och skaparkraft. Lucifer var också konstintresserad och fick faktiskt ibland hjälpa till med mindre betydelsefulla skaparuppgifter, speciella flodformationer eller utplacering av planeter som sedan skulle förbrylla den intelligenta populationen då sådana utvecklades, och hans specialitet var att skapa perfekta planetstorlekar, superba avstånd, banor... och så en planet som inte passade in, hade en våldsamt elliptisk bana och wobblade där den korsade andra planertars perfekta trajekorier. Hur underhållande som helst och än roligare var vetenskapsmännens teorier om saken. Lucifer såg på Gud med respekt och kärlek. Hans Gud var en bra Gud och Lucifer visste att det fanns ett antal dåliga gudar också, för han hade minsann tjänat några av dem också. Fy Orm för Gudar som Moesgaard i 3:e Evigheten och i synnerhet H.K av Daneeris bortom den allra första oändligheten. Den bakom Kuben, universums centrum - trodde Kuben själv - och tidens början. Ja, i alla fall för detta visibla universum. Och ur den första oändligheten kom så Gud Iesus, en genomgod och sympatisk Gud. Han gjorde sig av med eller omvände alla dåliga gudar, utom nämnda Moesgaard och H.K., och blev den främsta och mest
uppskattade Guden i alla 16983 oändligheter som man hittat. Lucifers Gud och vän, Gud Iahve (eller Iehova bland vänner), var ju Gud Iesus biologiska broder och steg således i rang utan direkt egna meriter. Han blev den näst högsta Guden i alla oändligheter och Lucifer var stolt. Än stoltare blev han då Gud Iahve bad honom att agera som sin åklagare då mindre betydelsefulla änglar och andra evighetsinvånare ställdes inför rätta eller då de behövde motiverande uppdrag i syfte att bevisa sin lojalitet. En ära som inte var att ringakta och som Lucifer skötte exemplariskt och pietistiskt. Resan till Gud Iesus var lång, oändligt lång, men vad betydde det när reseledaren var omnipotent. Tid var en flyktig sak och årmiljoner blandades ihop med millisekunder. Tiden var också en synnerligen personlig upplevelse och för Lucifer hade detta inneburit ett problem, ty hans tidsuppfattning var långsam. Men innan man visste av det stod Gud Iesus framför dem och hälsade Gud Iahve och tjoget ärkeänglar välkomna. Gabriel och Mikael fick var sitt ont öga och föll till marken med vingarna utfläkta i tecken på total underkastelse. Gud Iesus tittade på dem stängt men hjälpte dem sedan upp och viskade i deras öron: Ni är välkomna att ta er för i mitt hus, men ge Orm i mina kvinnliga änglar. Gabriel och Mikael nickade intensivt och svalde flera gånger ljudligt. Tillsammans hade de kämpat många slag mot åttiosjätte oändlighetens skrämmande halvelaka Gud Sony, men inget skrämde dem så mycket som Iesus onda öga, det vänstra i synnerhet. Ärkeänglarna burrade upp sig som om en kall vind träffat dem då de tänkte på Gud Iesus vänstra öga. Den var inte bara genomträngande, den var också livshotande på sällsamt skadligt sätt. Man brann upp långsamt inifrån medan huden förvandlades till asbest och höll hettan vid liv en bra stund efter att man grillats till medelstekt individ. Minnena falnade dock och Lucifer gav sig själv ett stort leende, men den vackra, ornamentspegeln i finaste guld visade upp endast ett krystat anlete av en ytterst motbjudande varelse. Han gillade inte att omorganisera sitt yttre - det gjorde faktiskt ganska ont - men som Helvetets Härskare hade han vissa förpliktelser. De fördömda skulle sannerligen bli
besvikna om en proper man i den bästa avbilden av Gud, iklädd en klanderfri skrud från Boss skulle välkomna dem till ett evigt lidande, le brett och flyga iväg som en fredsduva. Nej, nej och nej! Man måste leva upp till sitt rykte och se rentav djävulsk ut då man tog emot de nya själarna. En populär variant var att låta reptiler av varierande slag växa ut ur huvudet. Det skrämde pöbeln mer än de sedvanliga hornen som blivit ett slags varumärke för Lucifer och som litet blivit blasé. Om man dessutom förvandlade vingarna till pterodaktylvingar och lät extremiteterna likna bläckfisktentakler, kunde man vara säker på att ungefär 90 % av de nya själarna sket på sig, vilket för övrigt inte var illa, för ingången till Helvetet skulle sannerligen inte vara en ren och prydlig plats. Gud Iahve var däremot inte förtjust i någon annan form än den han en gång själv fått av Urguden Niels, guden som skapat alla Gudar och alla änglar från seraferna till de minst betydelsefulla änglasoldaterna som tjänade Gudarna. Urguden Niels var sedan länge försvunnen i en nyskapad dimension - sades det utan en gnutta bevis för vare sig ifrågavarande dimension eller försvinnandet - och man misstänkte att han flyttat in i en planketta, det vill säga hade slutat existera. Vilken annan förklaring fanns? Gudarnas årskonferens hade behandlat Urgudens försvinnande i oändlighet och fattat slutligen ett principbeslut om att Niels hade slutat existera. Något som ingen av de 16 983 Gudar som Niels hade skapat kunde göra för de skulle minsann hålla i oändlighet. Trodde man. Ingen hade ens vågat sig prova på att själv dö eller döda, men man var tämligen säkra på att det inte var realistiskt att ens försöka. Att besegra en motståndargud betydde inte död utan snarare en sorts betvingad underkastelse, litet likt legenden och myten om Kronos som satt tämligen tight fast under ett berg i Grekland. En annan fråga som alltid stod på agendan var: Vem skapade Niels? Den frågan förblev alltid obesvarad, men Gudarnas filosofiska utskott spekulerade och funderade på saken oavbrutet. Och i oändlighet. Precis som människan funderade kring Big Bang. Och människans funderingar var inte helt fel, för tiden, som sagt, är inte mer än en flyktig sak som uppfattas olika av olika sorters levande varelser. För en trollslända är 24 timmar en evighet och för U-
Doorena är tre eoner bara medelåldern. De religiösa tolkningarna om skapelsen talar om dagar som tidsenheter och predikare av det sanna ordet har inte insett att skapelsen, oavsett beskrivningarna i de religiösa skrifterna, var en stunds divertissemang för Gudarna och änglarna, men miljarder år av noga planerad utveckling för organismerna som skapades, planeterna som formades av stoft och solsystem som fungerade i symbios i ett universum som var otyglat och en riktigt farlig plats för utomstående. Människan må vara Guds avbild, på ett sätt, men vägen till den moderna människan var lång och krävde noggrann planering. Att den tvåcelliga amöban i en lerpöl skulle bli skapelsens krona, vilket människan felaktigt trodde om sig själv, var en process som höll på i över en miljard år. Misstag gjordes och vid några tillfällen fick Gud börja om från början, men till slut lyckades Han skapad en rätt okej varelse, dock en som var långt ifrån perfekt, perfekt som Gud själv. En av de minst perfekta människorna, en vetenskapsman med svår neurologisk sjukdom och knappt kommunikativ hade i sin orörlighet kommit på nästan hela hemligheten med Guds universum. Tja, detta universum i alla fall. Han fastslog att tid och rum var beroende av varandra och att all energi och materia i universum en gång hade befunnit sig i en liten supertät boll tills den exploderade och universum skapades. Professor Stephen Hawking hade naturligtvis rätt, till en del, men det han aldrig kunde se var att Urguden Niels hade anlänt från en annan existens som börjat bli litet överfull och enformig i hans smak och så pressade han allt som fanns i en rätt ointressant dimension till en tennisbolls storlek i sin hand och förflyttade sig till inget alls som, efter att han öppnat näven, blev vårt universum. Så enkelt var det, men Hawking insisterade att allt berodde på slumpen, vilket roade alla existerande gudar då han var så nära sanningen och så ändå långt borta samtidigt. Men Han gillade sin skapelse och trots att han i vredesmod några gånger decimerat antalet människor ordentligt, så hade tvåfotingen en särskild plats i Gud Iahves hjärta. Och Gud Iahve var mäktig. Alltså förvandlade sig Lucifer, eller Satan, som han allmänt kallades bland gemene man, till Guds avbild, och likaså människans, med små modifieringar. Han installerade sig i sin festskrud och betraktade sig med en kritisk blick. Han kunde inte begripa att han en gång faktiskt trivts i dessa löjliga ämbetsdräkter. Det
var mer behagligt att vara helnaken, något som de flesta valde att vara i Helvetet, inte minst på grund av värmen. Hans funderingar avbröts på ett abrupt sätt. Några smådjävlar kunde inte hålla sig för skratt och vred sig på golvet i spasmer. Lucifer förlät dem med ett litet leende på sina smala läppar. Han insåg att han såg ganska komisk ut. Nu var det bara några få stunder av tid kvar till avresan. Han sjönk ner i en stor lårbensstol och lät tankarna vandra tillbaks till Gud Iesus hus: Medan Iesus och Iahve spankulerade omkring i den pedantskötta trädgården, roade sig änglarna med att jaga småvilt och snegla mot de förbjudna systrarna. Efter många jakter och många sneglingar kallade Iahve på Lucifer. Lucifer tog hövligt av sig glorian innan han steg in i Iesus lusthus mitt i trädgården. Slå dig ner Lucifer, sa Gud Iesus vänligt och pekade på en stol. Med glorian dinglande i fingrarna satte sig Lucifer i stolen, nästan ute på kanten och vågade inte ens luta sig mot ryggstödet. Nog var det alltid lite skrämmande att bli inbjuden hos två av de mäktigaste. Nåmen, sätt dig ordentligt, sa Iahve. Nu ska vi prata lite om konst och skaparglädje Lucifer drog rumpan in mot stolens mittpunkt och lutade sig, men glömde att fälla ner vingarna, så ställningen blev lite obekväm. Iesus himlade med ögonen och kunde inte förstå att Iahve hade valt en sådan vekling till sin favorit. Men sedan skärpte han sin koncentration och började prata med en bestämd stämma: Efter att vi spenderat långa stunder med att fundera på broder Iahves oförmåga att skapa något evigt och något, ja, annorlunda, har jag gett honom följande råd: Iahve ska skapa ett nytt solsystem på en bra plats i Hans egen oändlighet. Ett stabilt område som jag själv har inspekterat och funnit lämpligt. Gott om byggmaterial. Han ska också skapa en värld full av liv, en levande planet. Eller några, det är upp till Honom. Som modell ska han använda sina gamla skapelser, för det är inget grundläggande fel på dem, utan snarare små detaljfel och det har vi talat om
redan, Iahve och jag. Iesus harklade sig och tog en klunk grön vätska med hög alkoholhalt innan han fortsatte. Poängen är, att Iahve ska skapa en fungerande värld som behöver Gudomlig inblandning i en minimal utsträckning. Början är alltid svår, man får organisera en del, hjälpa till, men efter en stund ska världen vara helt autonom. Klarar man av det, så kan man dra vidare i oändligheten och skapa likadana kopior med endast små, pikanta avvikelser. Ingen idé att ändra på en fungerande mall. Oändligheten måste fungera perfekt och vi Iahve måste ha något vettigt att göra. Inte bara skapa och förstöra hela tiden som om detta vore hela existensens urmening. Lucifer satt och nickade i takt med Iesus viktiga ord, som han markerade speciellt med att slå med knytnäven i luften, men fattade inte riktigt vad han själv hade att göra med detta. Han var ju endast en betjänt. Kanske rentav en vän, men dock en bra bit från en skapare. Det verkade som on Iesus läste hans tankar. Du, Lucifer, ska hjälpa Iahve. Bistå Honom med allt Han behöver och hjälp Honom att använda sunt förnuft. Iahve ska frambringa vid en lämplig tidpunkt en avbild av sig själv och låta denne befolka den nya världen och du ska se till att denne avbild blir en god och dygdig varelse som inte fördärvar kans planetära kreation. Iahve ger dig detaljerna då han hunnit smälta dem själv och med dessa ord avslutar jag detta möte. Adjö! Osäkert steg Lucifer ut ur lusthuset och började gå mot sjön där många nakna systrar badade. Han gick förbi sjön och in i en skog utan att ens märka de ljuva kvinnliga änglarna som slogs för att väcka hans uppmärksamhet. Förvirrad tappade han glorian i en bäck och höll på att glömma den där om det inte vore för en liten kerub som kom flygandes med den i sin knubbiga näve. Lucifer tackade frånvarande och lade den på sin plats igen. Men nu satt den snett och keruben fnittrade tills Lucifer riktade sin gloria korrekt, precis som reglementet beskrev dess position och vinkel.
I skogen satte han sig på en sten och funderade intensivt på Iesus ord. En avbild av Iahve? Löjligt! Denna avbild skulle säkerligen sträva efter gudomlighet själv och därmed skulle denna avbild förstöra sig själv... förr eller senare. Tanken var ju helt absurd. Men å andra sidan skulle den framtida tiden bli fylld av rätt intressanta händelser och det var ju inte fel med litet hederligt arbete istället för alla dessa fester och håglösa leverne. Dessutom skulle de andra änglarna bli väldigt avundsjuka på honom och det var värt mödan. Inne i lusthuset tackade Iahve broder Iesus för de kloka orden. Iesus log och tackade för vänligheten. Kom ihåg nu, Iahve, att du måste börja arbeta från grunden. Börja med det oorganiska och gå sedan vidare till de minsta organiska elementen. Arbeta logiskt och fuska inte. Du måste ha en logisk ordning i allt. Jag tycker att du ska, som vi redan tidigare sa, låta vissa organismer utveckla sig själva, för naturen har ofta bra, egna lösningar på existensproblem. Iahve nickade i takt med orden. Och när du skapar din tja, vår avbild, se till att han blir god i hjärtat och klok i skallen. Kompromissa aldrig. Ge honom en kvinna också. Samma människa i grund och botten men ta en titt på ängeln Sharon innan du lämnar mitt hus. Hon kan ge dig nya idéer om hur kvinnan ska se ut. Men tänk ut allt i detalj innan du skapar något alls. Är vi överens? Javisst, jag har redan några idéer Bra. Är det något som du vill tillägga innan vi käkar en bit? Bara en sak till, Iesus. Jag tänkte att jag en gång ska anskaffa mig ett eget barn som kanske kan i egenskap av gudomlighet ordna upp saker som kanske vår avbild inte har klarat av. Jag vet inte, jag har hört att det brukar bli problem med frågor om gudomlighet, olösta mysterier och tankar som hotar existensen. En problemlösare kan man väl säga. Jag tänkte att han kanske kan göra mitt namn mera känt, för som du vet så glöms våra namn bort efter en tid. Jag tänkte att man kunde börja med att pränta in i vissa varelsers huvuden information om mig och se till att denna information sprids vidare. Men vi vet att
tanken inte räcker, så ett verkligt, existerande barn kan vara lösningen till glömskan. Du har rätt. Avbilderna på planeten Upptax har ingen aning om vem jag är. Och ändå skapade jag dem perfekta, trodde jag. Evolution utan ingripande är riskabelt ibland, men även om man gör helt rätt från början så går något åt skogen. En gång trodde jag att vi är ofelbara, men så är det inte. Mitt råd till dig är att ingripa så pass länge tills allt verkar flyta väl och efter det endast vid speciella tillfällen. Ett eget barn är en utmärkt idé. Varför har inte jag tänkt på det? Nåja, vad ska du kalla honom? Jag tänkte att jag skulle kalla honom efter den allra största och klokaste guden. Ska du kalla honom Niels? Frågade Iesus bestört. Nej, brorsan. Han ska heta Iesus. Precis som du. Iesus log med hela ansiktet. Du kan fjäska du. Nu käkar vi! Jesus, ja! Den där hemska Iesu Nasarea, Rex Iudi. Han var nära på att störta Lucifers planer. Hur kunde en så obetydlig varelse motstå alla frestelser och uppvigla folket mot honom och för Iahve? Gud var mäktigare, rejält mäktigare, än han trott. Visst var hag gud, men så mäktig var ingen annan utom Iesus och Niels. Smådjävlarna drog sig sakta undan då de såg hur Lucifer skiftade färg. De visste att han nu tänkte på Skapelsen. Då fick han alltid den kameleontiska förmågan att skifta färg efter humör och isblått var ingen höjdare om man råkade vara en demon av lägre rang och inom räckhåll för Lucifer. Gud agerade som en riktig konstnär. Viftade med armar och ben, penslar och mejslar och inom kort hade han faktiskt lyckats skapa en sol och tolv planeter. Byggmaterialet tog han från en ring grus och stenblock som konstigt nog cirkulerade den plats där han planerat att placera systemets stjärna. Allt material gick inte åt, men det räckte väl till alla planeter och månar. Resterna fortsatte att cirkulera i det mörka. Efter många om och men visade det sig att några planeter var för nära den heta solen och andra för långt borta. I långa tider arrangerade Iahve
planeterna och slutligen var han nöjd. Den tredje och den fjärde planeten från solen skulle vara de två som skulle inhysa liv. De andra förblev pikanta dekorationer i hela systemet med undantag av en skattkammare runt en stor planet. Den gjordes av vatten och is och den innehöll alla skapelsens byggstenar, från minsta kvark till största cell. Nöjd med sitt arbete lutade sig Iahve tillbaka och bollade med en mindre stenbit. Munnen var ett bestämt sträck i ansiktet och ögonen betraktade verket. Lucifer tog sig en titt och nickade godkännande. Skitbra, men ett fel. De två yttersta planeterna var ganska onödiga att skapa. Jag menar, att de inte kan ens användas som dekorationer då de knappt ens syns. Jo, men granska finesserna! En har en avvikande bana runt solen och den andra en fenomenal färg. Min åsikt är att de är onödiga, sa Lucifer kritiskt. Iahve blev förtörnad och kastade stenen mot Lucifer, som duckade i sista sekunden. Stenbiten träffade den tredje planeten, Jorden, och då stoftet skingrat sig såg man att en mindre planet hade mejslats ut ur planeten och låg på ett vederbörligt avstånd från den. Kraschen hade egentligen inte förstört något, då Jorden fortfarande var het och formbar utan vatten eller liv. Den nya planeten skulle inte kallas planet, utan måne. Iahve blev först helt förtvivlad, men insåg sedan att den nya rymdkroppen skulle utgöra en trevlig detalj på natthimlen. Som snart skulle synas från planeten. Det var ju bara att rotera Jorden runt solen och sin egen axel, så löstes problemet med ljus och mörker vilket i sin tur var lösningen på ett drägligt liv på alla håll och kanter på jorden. Så hade man dessutom gjort på annat håll med stor framgång. Lucifer blev dock livrädd efter Iahves stenkastning, flydde i panik och gömde sig bakom solen. Iahve funderade ett tag vart han försvann, men hittade honom snart. Han förklarade att Jordens flexibilitet och formbara yta hade tagit redan hand om hålet som skapades och att Månen var en trevlig detalj som skapats av mer eller mindre en slump. Kanske skulle man lämna även andra skapelseting åt slumpen. Lucifer nickade ivrigt, men fick inte ur sig ett ord. Han var glad att inte Iahve var arg. Och sanningen var att
Månen faktiskt passade där den orörligt hängde. Iahve förklarade att han ämnade rotera både Jorden och Månen, men Lucifer föreslog försynt att månen skulle visa alltid samma sida mot jorden. Det skulle skapa trygghet hos Jordvarelserna. Bra idé, sa Iahve och klappade Lucifer på vingarna. Det knackade på dörren. Lucifer mumlade ett tyst Kom in och Förste Demonen Zogrht stapla in på alla sina sex ben. Lucifer skakade på huvudet diskret. Han gillade inte Zorght, men enligt tradition var det alltid den Förste Demonen som skulle följa honom till gränsen mellan Helvetet och Den Neutrala Zonen. Och varför skulle alla demoner ha så krångliga namn? De gick ju inte ens att uttala. Vad var det för fel på Jim, Danny, Marlon, Teddy och Paddy? Nej, demonerna skulle ha skräckinjagande namn som Zuul, Krashnz, Gondam, Kroshzzt och Craafftzyxwq. De dumma demonerna fattade inte finessen med att gömma sig bakom vanliga namn. Då uppfattades man inte genast som en demon och det hjälpte en stackars oren ande att ha befälet över framgångsrika fanstyg på Jorden. Själv hade Lucifer haft flera användbara namn vid sina otaliga, hemliga besök på Jorden. Han hade kallat sig bl.a. Bill, Ronald, Muammar, Idi, Karl, Hermann och Adolf samt George vid tre olika tillfällen. Och så fanns det ju alltid hans klara favorit: Josef. Ett namn han hade planerat att använda många gånger till. Men det fanns alltid de som sökte samband mellan framgångsrika, eller annars bara kända personer, och Lucifer själv. Han kunde inte låta bli att förvånas över att dessa investigerande individer alltid lyckades koppla ihop honom med nummerserien 666. Dessa snokar räknade, tittade på stjärnor, omformade födelsedatum, kalkylerade sannolikheter, intervjuade så kallade förrymda själar, folk som hade varit i gränsländerna o.s.v. Och alltid utpekade dessa vedervärdiga människor honom som Djävulen själv och spred sina kunskaper blixtsnabbt via Internet, ett medium som Lucifer själv gillade skarpt. Han skaffade själv ett eget abonnemang i Helvetet redan 1987, men problemet var att bli uppkopplad. Överhettningen av befintliga kablar visade sig vara ett problem och löstes först då en uppfinningsrik och telekunnig själ förpassades till Helvetet. Isolering var ordet, jobbet var enkelt och asbest fanns i oändliga mängder. Som tack fick denna teleteknikern tillbringa
evigheten i ett tyst vakuum i stället för att stå i teleteknikernas egen avdelning, inlindad i glödande telefonsladdar med ett upptagetton pipande i örat i all evighet. I vakuumet fanns i alla fall rörelseutrymme, vilket dock begränsades av faktumet att man hade svårt att andas och fick koncentrera sig på att inte helt dö. Med jämna mellanrum göddes kroppen med lite syre. Men bara lite, så inte pinan skulle bli för enkel att uthärda. Zorght informerade Lucifer om att de borde börja förflytta sig om de skulle hinna till Den Neutrala Zonen innan eftermiddagskaffet. Ja, ja, ge mig en stund så kommer jag, sa Lucifer bittert. Zorght bugade inställsamt och gled ut ur rummet. Lucifer tittade efter honom och önskade att han också en gång i sitt liv hade bugat och dunstat i stället för att ha spelat ett spratt med Guds avbilder, människorna. I 600 000 000 år skapade Gud det som kom att heta Jorden med allt sprudlande liv i sig. Senare skrifter hade misstolkat själva skapelsetiden, men det var ingen idé att korrigera detta misstag. Tack och lov fanns det folk som misstrodde denna sexdagars skapelse och bland dessa hade Lucifer funnit värdefulla allierade. Och att Gud skulle ha vilat på den sjunde dagen var en ren lögn. Han passade på att bada med broder Iesus vackra änglasystrar och han fick allt göra skäl för sin egenuttalade virilitet. Hur som helst, Iahve hade skapat två tämligen exakta avbilder av sig själv. Inte exakt porträttlika, men hyfsat lyckade kopior. Dessa två oskuldsfulla människor fick bo i en trevlig park i full symbios med allt annat levande. Utanför parken lät Iahve naturen ta hand om evolutionen. Det visade sig snart, att människoliknande varelser utvecklades utan Hans direkta ingripande och detta var högst besynnerligt. Gud förnekade stenhårt allt ingripande, men broder Iesus misstänkte att han ljög. Dock lät Han bli att säga något, för resultatet föll honom väl i ögat. Sanningen om människans utveckling utanför parken blev aldrig utagerad, men Iahve hade nog låtit en del av sin konstnärlighet sprida sig utanför parken, så det var så. Där hoppade de två, Adam och Eva - helt normala namn - omkring i sin park och då fick Lucifer för sig,
förvisso på Gud Iesus skojfriska inrådan och som en poäng över sin ofelbarhet, att spela ett spratt med dem. Han skulle bevisa för Iehova och de andra gudarna att människan i grund och botten var svag i sinnet och därmed hade Guds avbilder en allvarlig defekt, som man måste åtgärda. Gud Iahve själv höll sträng predikan om att inte röra ett fruktträd i sydöstra delen av parken och de båda människorna lovade gudfruktigt att följa Hans råd. Annars fick Adam och Eva göra vad de ville i parken. Och det gjorde de. Gud Iahve visade sig vara en riktig voyeur då han i smyg observerade parets sexuella övningar, något som han själv personligen fann tillfredsställande, men i långa loppet överreklamerat vad det gällde njutningen. Att bara titta hade sina fördelar. Lucifer begav sig ner i parken och gömde sig i det förbjudna trädet, som för övrigt var ett körsbärsträd och ingalunda något Granny Smith-träd, vilket man populärt påstod att den Heliga Skriften proklamerade och som som sedermera och långt senare författades. Den Heliga Skriften, eller Bibeln som den folkkärt kallas, hade de facto allvarliga faktafel. Man kan i och för sig förstå detta, då det faktiskt tog ett antal år och månader innan en viss Moses lade grunden till berättelserna. Lucifer misstänkte att Gud själv glömt hur allt gick till och hittade på medan han delgav händelserna till Moses. Och så la ju Moses till berättelser själv också för att uppnå en viss homogenitet i det hela. Moses hade ju mångårig erfarenhet i att ljuga för Farao Seti I av landet Egypten, då han försökte skydda sin styvbroder Ramses efter diverse upptåg som Seti I inte gillade. Således var det lätt för honom att lägga till, ta bort och förfina Guds ord. Moses hade talang för journalistik fast det där med undersökande journalistik fick man bara glömma. Moses var en gammal man, trött på att knalla omkring i en öken, trött på att få höra hur dumt det var att slå sönder Guds stentavlor och trött på att få höra Guds försäkringar om att det inte fanns andra Gudar än han. Gud Iahve var en svartsjuk Gud som inte ville veta av någon rivalitet. Och Moses, trots sin särställning inför Gud Iahve, ansågs nog mest vara ett original där han gick med sin stav, håret på skaft och mumlade för sig själv. Som en av de få läs- och skrivkunniga hade han dock en given ledarstatus, men att tolka kartor och anvisningar var inte hans starka sida. Faktum var att många gudar hade besökt Gud Iahves jordaskapelse och vissa hade - oförsiktigt nog (eller med elak avsikt) - uppenbarat sig för
diverse människor som snabbt och för säkerhets skull började dyrka även dem. Människosinnet var fortfarande öppet för många möjligheter. Guden Uschlman, en riktig bondfångare, uppenbarade sig som en guldfärgad, talande kalv. Totalt ståhej blev det bland folket och Gud Iahve fick ibland ta till hårdhandskar för att få bort de nybyggda symbolerna för dyrkan. I synnerhet guldkalven, som inte allenast var ful, utan också tillverkad av billigt järn med en tämligen enkel guldplätering, fick finna sig i att falla in i en lavaström som Iahve framkallade. Förstörelsen av kalven blev dock en aning overkill, för Gud Iahve råkade skuffa många tusen anhängare till den ner i den klyfta som han låtit exponera sig i backen. Dit åkte dessvärre en hel del folk som tagit avstånd från kalven och dess anhängare, men litet svinn fick man räkna med, förklarade Gud Iahve för Moses då denne blev ursinnig och kastade de nymejslade budtavlorna i gruset. För övrigt sprack de, men inte mer än att man med fisklim kunde reparera dem till nästan originalskick. De lades i en förbundsark och då den föll av en kamelrygg ett par veckor senare smulades tavlorna slutligen sönder. Där satt Lucifer i trädklykan och visslade på Adam och Eva, som nyfiket tog sig fram till Lucifer, men stannade på ett behörigt avstånd. Lucifer introducerade sig själv som Guds främste ängel, smaskade på körsbären och pratade om väder och vind. Adam och Eva gillade Lucifers avspända stil och vågade sig i närheten av trädet, rentav rörde vid det. Skrattet och Lucifers galna kvickheter spred sig i parken. Människan var för närvarande lycklig i sin värld. Gud Iahve hörde detta och tog sig ner till parken, han också. Han gömde sig i en buske, något som kom att bli hans varumärke och observerade därifrån nyfiket Lucifer och hans nya vänner. Iahve hade ju inte förbjudit Lucifer att umgås med dessa människor och kanske det var bra för dem att träffa Guds följeslagare, den trogne Lucifer. Men djupt inom sig kände Gud en ilning. Något stämde inte. Lucifers avslappnade stil och hans försök att bjuda på körsbären som ofarliga tilltugg oroade Gud. Med fullt tillit till hans avbilder trodde han aldrig att dessa skulle bryta mot den enda lag han gett dem. Lucifer testade dem bara och det var ju i grund och botten bra. Iahve hann ju inte med allt själv. Plötsligt började Adam ge ovett till Eva: Vår Skapare har ju sagt att vi inte för röra frukterna,
inte ens trädet, och nu vill du äta av dessa. Är du inte riktigt klok i huvudet kvinna? Äh, ett bär mer eller mindre skadar inte. Och Lucifer säger ju att de är goda och han borde väl veta, eller hur? Han har antagligen hjälpt till att skapa dem. Han säger ju att det är lugnt. Så knip käft, Adam. Ge mig en klase, Lucifer. Innan Gud Iahve visste om det hade Eva klämt i sig en hel massa körsbär. Ursinnig och besviken rusade Han upp ur busken och lyckades nästan ge de tre skyldiga en lindrig Angina Pectoris. Han skakade på sitt huvud och gnisslade tänder. Ack, ni klentrogna. Vad var det jag sa om trädet? Vad var det jag sa? Va? Eva glodde ner i marken och spottade diskret ut kärnor och skrapade med fötterna. Jag gjorde inget, Gud! Jag gjorde inget, stammade Adam förskräckt och pekade på Eva. Tyst tokdåre, väste Eva! Hon käkade, jag har inget att göra med det här. Jag sa att Håll käften, röt Gud så att Lucifer tappade rövfäste i klykan och smällde ner i marken med en duns. Gud tittade på Lucifer som låg där med benen i vädret och vingarna utspridda. Och du, din förbannade Orm. Hur kunde du fresta Adam och Eva att bryta mot mitt enda förbud? Jag ber dig om en enda sak och du kommer och förstör för mig. Du är inte längre min kamrat, Lucifer. Lucifer harklade, men fick inte ut ett enda ord. Han hade aldrig sett Gud så förbannad, inte ens då artisteriet med skapelsen fallerade nu och då. Det var bäst att hålla tyst. Gud vände sig till Adam och Eva. Ni har tur i oturen. Jag har lovat mig själv att aldrig mera utplåna något jag skapat, så ni får leva vidare. Men inte i denna park. Ni får dra åt skogen och klara er bäst ni vill. Där är utgången. Gå åstad och föröka
Eder med smärta! Förstummade och rädda sprang de två ut ur parken och vid gränsen till vildmarken hörde de Guds dova, ekofyllda stämma: Och ta på er kläder! Sedan vände sig Gud till Lucifer. Han sträckte ut sin hand och hjälpte den förskräckta ängeln upp. Du har gjort ett stort misstag, min vän, sa han sorgset. Jag misstänker nog att min uppmaning att testa och att fresta människorna orsakade allt detta, men du får ta skulden på dig för jag är ju ofelbar. Må Urguden Niels hjälpa dig i ditt öde mmhhh eller någon annan Gud. Ditt straff blir - låt oss se - att även du blir en sorts Gud, men ditt rike skall vara Avgrunden, ett ställe som jag skapat bortom ja, ditåt. Där skall du härska över allt ont, förkastligt och obehagligt. Alla fördömda själar inklusive Adams och Evas när deras jordeliv avslutas. Allt ont hamnar hos dig eftersom du själv nu har skapat syndafördärvet, ett ord som härmed läggs till i alla språk. Din uppgift blir att se till att alla fördömda själar lider en evig pina hos dig, ty enbart genom andras lidanden kan du existera i ett smärtfritt tillstånd. Lucifer fattade inget. Vad var Avgrunden egentligen? När hade Iahve skapat något sådant? Och ondska? Pina? Jag, började Lucifer, men Gud lyfte sin hand upp i ansiktet på Lucifer. Tyst! Jag har sagt vad jag har att säga. Jag måste nu rätta mig efter mina egna ord och styra över Jorden tills jag kan lämna den åt sitt eget öde. Du har nu mottagit ditt öde. Försvinn! Gud Iahve svepte med handen. I ett vips fann Lucifer sig i Helvetet. Skräckslagen av hettan och den dunkla stämningen började han gråta. Gråtandet övergick till snyftningar och snart insåg han att det inte tjänade att tjuta utan att det var bara att bita i det sura körsbäret. Lucifer började inspektera sina nya domäner. De var till synes
oändliga och så långt ifrån Iahves domäner man kunde komma såväl i färg och form som avstånd. Vad sa Iahve egentligen? Även jag är en Gud nu. Var det inte så? Efter några enklare skapartester och några magiska trick insåg Lucifer att även han hade makt att utföra vad han än ville. Strax - inom det obegripliga tid- och rumsperspektivet som alla utomjordiska existenser befann sig i - hade Lucifer ordnat till sig ett behagligt boningshus med reglerad temperatur och kalluftblåsande apparatur. Inredningen blev prick den samma som Gud Iesus hade i sitt hus och förtjust flaxade Lucifer omkring i huset. Plötsligt stannade hans färd tvärt och han föll till marken. Han hade svävat förbi en spegel och chocken av vad han såg fick hans motorik att lägga av. Långsamt vandrade han tillbaks till spegeln och bekräftade vad han sett. Vingarna var svarta. Svarta! Gud Iahve var inte nådefull. Lucifer blev, för första gången i sitt liv, arg. Mycket arg. Hans ansikte vreds till oigenkännlighet till den milda graden att han skrämde sig själv framför spegeln. Gud Iahve, detta betyder krig! Jag ska göra allt för att ingen av dina avbilder ska undgå mig och min vrede. Jag skall se till att så många som möjligt av Dina själar hamnar här hos mig. Jag skall fresta, döda och förstöra. Det lovar jag Dig! Och så hötte han knytnäven mot ja, uppåt. Lucifers domäner var jättelika och i brist på förlorade själar började han med stort omsorg planera de mest plågsamma stadier av lidande. Det var bra att vara förberedd. Och en dag kom hans första gäst som härstammade från Adam och Eva. Det var en yngling vid namnet Kain, en känd mördare på sin tid. Kain hade bragt sin broder Abel livet i ett slagsmål om en snygg, tvåfotad apvarelse som sedermera blev förmoder till den moderna människan, Homo Sapiens. Bibeln ger naturligtvis en annan förklaring, men detta var sanningen. Abel hamnade hos Gud Iahve och Kain hos Gud Lucifer. Hövligt togs han emot av Lucifer själv och några vanskapta, människoliknande demoner, som Lucifer pusslat ihop utav olika sorters motbjudande djur i brist på annat att göra. Kain anlände som en själ, nästan formlös och eterisk, men från den stunden och i all evighet skulle alla nyanlända få besitta en likadan kropp som de lämnat
då de dött. Således blev det enklare att hålla ordning på de intagna och effektivare att pina än en flyktig dimma. Lucifer visade Kain runt i Helvetet. De båda hade synpunkter på lämplig nivå av straff och efter att Kain envisades med att få hamna i en het källa med dagliga motionsrundor och förfriskningar tog Lucifer principbeslutet att aldrig mera låta en död människa vara med och bestämma pinan. Han kastade Kain upp på en klippa, spikade honom fast upp och ner och lät en oändlig arme av pissmyror steppa på hans kropp. I all evighet. Ganska bra, sa Lucifer till demonerna men fick avbryta sin beundran då en ny själ föll ner till Helvetet genom en fallucka som Gud installerat i taket mitt över underjordens centrum. Så enkelt var det. Historierna är många, men detta är faktum. Inom kort hade antalet själar i Helvetet ökat drastiskt och överskred i antal med flera hundra procent antalet lyckliga själar i Paradiset, som Gud kallade sitt trevliga ställe av upprymdhet och ett evigt liv. Ju mer de apliknande varelserna blev Homo Sapiens, desto fler trillade ner i underjorden. Och människan som fanns litet här och var utkonkurrerades av den andra sorten eller förenades med den och årtusenden senare var Gud Iahves ursprungsprototyp inte längre närvarande på jorden. Homo Sapiens tid hade kommit och Gud såg på detta med blida ögon. Skillnaden var ändå marginell. Man hade blivit kortare, mindre muskulös och hårigare, men annars var Homo Sapiens som Gud hade konstruerat Adam och Eva. Intill det sista drog sig Lucifer från att följa Zorght ut bland de utvalda, fördömda själarna. Enligt ett senare avtal med Gud Iahve, efter en förlorad vadslagning, måste Lucifer varje år skicka några själar till Paradiset. De ömkliga, pinade själarna befann sig på sina givna platser då Lucifer anlände. För enkelhetens skull hade man ordnat en tillfällig lidelseplats på Beelsebub Square, strax intill Mörkrets Tempel dit ingen vågade in och som aldrig användes, men den såg skrämmande ut, något som var en fördel i denna del av Helvetet. Man hade lindat in de utvalda Paradisrekryterna i en sorts primitiv taggtråd och lät dem hänga ett par meter ovanför den stekheta lavan så att de kunde tillgodogöra hettan i högsta grad. Att sänka de pinade ner i lavan visade sig vara förkastligt, för den extremt intensiva hettan dämpade