JAG SAKNAR MITT HUS OCH MIN ROSA KLÄNNING

JAG SAKNAR MITT HUS OCH MIN ROSA KLÄNNING Palestinska barns röster

JAG SAKNAR MITT HUS OCH MIN ROSA KLÄNNING Palestinska barns röster Text och bild: Mia Gröndahl

Rädda Barnen kämpar för barns rättigheter. Vi väcker opinion och stöder barn i utsatta situationer i Sverige och i världen. ISBN 91-7321-135-4 Art nr 3104 2004 Rädda Barnen Text: Redigerare: Projektledare: Produktionsledare: Grafisk layout: Tryck: Mia Gröndahl Agneta Gunnarsson Eva Låfman Ulla Ståhl Annelie Rehnström Bergs Grafiska

Innehåll Förord.................................................................. 7 Qusai Noursi, 13 år....................................................... 9 Reeham Taleb, 10 år...................................................... 13 Husain Ja us, fembarnspappa i Jenin....................................... 17 Salem Abu Musa, 9 år.................................................... 21 Iman Abu Namos, 13 år.................................................. 25 Stödsamtal lär flickor hantera rädslan..................................... 27 Muhammed Abu Libde, 13 år............................................. 31 Ala a Hamad, 12 år...................................................... 35 Pojkarnas känslor är värda respekt........................................ 38 Förstörelse av hus bryter mot internationell rätt........................... 41 Jenin, Khan Younis och Rafah.............................................. 45 Israels motiv för att rasera hus............................................ 46 Rädda Barnen på Västbanken och Gaza.................................... 47 Referenser.............................................................. 49 5

Pojke letar efter kakelskärvor bland de förstörda husen. Khan Younis 2002.

Förord Rädda Barnen arbetar för barnets rättigheter i Sverige och i världen. FN:s konvention om barnets rättigheter utgör grunden för detta arbete. Barnkonventionen ger ett barn rätt att uttrycka sina åsikter i alla frågor som rör dem. Att barn ska få göra sina röster hörda är därför ett av de viktigaste målen för Rädda Barnens arbete. På Rädda Barnens uppdrag gjorde journalisten och fotografen Mia Gröndahl under våren 2004 intervjuer med palestinska barn och deras familjer som fått sina hus förstörda av israelisk militär. Familjerna bor i Jenin på Västbanken och i Rafah och Khan Younis i Gaza. I denna rapport berättar barn och deras föräldrar om hur de fått hem och ägodelar förstörda. Men framför allt berättar de om den förlorade tryggheten och om den osäkerhet och rädsla som de måste leva med: Jag gick inte till skolan på en hel vecka när vårt hus hade förstörts, berättar en 11-årig flicka i Gaza. Nu går jag alltid omkring och är rädd. Det känns orättvist att jag och mina vänner ska behöva vara så rädda. Andra barn i världen får leva i trygghet i sina hus. Den förstörelse av hus som beskrivs i rapporten innebär allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna, såväl FN:s konvention om barnets rättigheter som flera andra konventioner om mänskliga rättigheter, och av den humanitära rätten. Enligt Barnkonventionen ska alla tänkbara åtgärder vidtas för att säkerställa skydd och vård av barn som berörs av en väpnad konflikt. Israel har ratificerat Barnkonventionen och har därmed skyldighet att respektera och tillämpa den på de ockuperade palestinska områdena. Som ockupationsmakt har Israel också skyldighet att skydda den palestinska civilbefolkningen, inklusive barnen. Sedan hösten år 2000, då den andra intifadan inleddes, har situationen för de palestinska barnen på Västbanken och i Gaza försämrats. Barns rätt till skydd, utbildning och hälsa och till överlevnad och utveckling kränks ständigt. Rädda Barnen publicerade 2003 intervjurapporten En dag i fängelset lika lång som ett år. Rädda Barnen och brittiska Save the Children har vidare i två rapporter beskrivit de palestinska barnens situation: Growing up Under Curfew och Living behind Barriers Palestinian children speak out. I dessa tre rapporter berättar barn om hur deras vardag drabbats av den pågående konflikten. Rädda Barnen vill även med denna rapport ge de palestinska barnen möjlighet att med egna ord berätta om den verklighet de lever i. Men Rädda Barnen arbetar också för att barnens rättigheter ska uppfyllas. I rapportens avslutande avsnitt ställer Rädda Barnen därför ett antal krav som riktas till det internationella samfundet och till den israeliska regeringen och den palestinska myndigheten. Stockholm oktober 2004 Charlotte Petri Gornitzka generalsekreterare 7

Jag var rädd för att de skulle komma och ta min pappa, berättar Qusai. Soldaterna tar alla män som är över 15 år, så de skulle tagit min pappa, mina farbröder och alla mina äldre kusiner. Qusai Noursi, 13 år

Qusai Noursi, 13 år Jag är rädd för helikoptern. Men mest av allt är jag rädd för att soldaterna ska komma tillbaka, riva alla husen i lägret och bygga en bosättning här också Några timmar innan den israeliska armén trängde in i Jenin lyckades familjen Noursi, som förutom 13-årige Qusai består av mamma, pappa och sex syskon, ta sig ut ur flyktinglägret. De satte sig i säkerhet hos en släkting i utkanten av staden och där bor de fortfarande kvar. Under de följande tre veckorna tvingades familjen hålla sig inomhus, avspärrade från alla möjligheter att skaffa förnödenheter eller ta kontakt med vänner och grannar som var kvar inne i flyktinglägret. På avstånd hörde vi skjutandet från pansarvagnarna och helikoptrarna, säger Qusai som hade fyllt elva år den våren. Ibland tittade jag ut genom fönstret, snabbt för det var farligt, men jag ville se vad som hände därute. Vi befann oss en bit från lägret, men ändå kunde vi höra de israeliska soldaterna. De gormade och skrek hela tiden. Många i släkten hade tagit sin tillflykt till huset. Alla samlades i vardagsrummet, husets säkraste rum. Där tillbringade de dygnets alla timmar. Elektriciteten var avstängd. Inga lampor lyste upp de långa nätterna. TV-rutan var död. Många i rummet sökte tröst i Koranen. Även Qusai letade i minnet efter böner som han tyckte om. Han läste dem tyst för sig själv. Jag känner mig trygg när jag läser ur Koranen, säger Qusai. Jag bad att soldaterna skulle lämna lägret, att de skulle tröttna och åka hem. I huset fanns en radio som gick på batterier, den lyssnade vi ofta på för att få veta vad som hände inne i lägret. Efter tio dagar kom ett nödrop om hjälp från flyktinglägret. Mat och vatten saknades. Sjuka och skadade kunde inte tas ut ur lägret för att få vård. En kilometer därifrån satt Qusai och var ängslig för att soldaterna skulle söka igenom alla hus i staden. Jag var rädd för att de skulle komma och ta min pappa, berättar Qusai. Soldaterna tar alla män som är över 15 år, så de skulle tagit min pappa, mina farbröder och alla mina äldre kusiner. Hela tiden satt jag och tänkte på vad som 9

skulle hända med min pappa om soldaterna hämtade honom. Hur de skulle binda hans händer och förödmjuka och slå honom. Mest av allt var jag rädd för att de skulle skjuta honom. Den 18 april 2002 drog den israeliska armén tillbaka sina styrkor från Jenins centrum och dagen därpå förklarade UNRWA, FN:s hjälporganisation för de palestinska flyktingarna, flyktinglägret för katastrofområde. Samma dag började de invånare som hade flytt området tre veckor tidigare återvända. När familjen Noursi kom tillbaka till lägret trodde de inte sina ögon. Det såg ut som om en jordbävning drabbat området. Qusai kunde inte hitta sin gamla gata. Ingenting gick att känna igen. Allting låg i spillror. Familjens hus fanns inte kvar längre. Men fastän huset var helt jämnat med marken hoppades familjen hitta några tillhörigheter bland ruinerna: Jag hittade ingenting utom lite kläder, en filt och min huvudkudde, säger Qusai. Den kudden har jag haft sen jag var liten. Fodralet hade blivit trasigt och smutsigt av att ligga bland ruinerna, så det har jag bytt. Men jag sover fortfarande på kudden. Qusai går och hämtar älsklingskudden. Sedan håller han den tryggt i sin famn under resten av samtalet. Mamma Saida, som har suttit och lyssnat på oss hela tiden, säger att Qusai var den av hennes söner som aldrig brukade vara rädd för någonting. Men det var före invasionen. Nu vågar han knappt lämna huset längre, säger Saida. Qusai blir ängslig så fort han hör ljudet från en helikopter. Nej, det blir jag inte alls! protesterar sonen där han sitter omgiven av syskon och kusiner. Ingen av killarna är beredda att medge att de ibland är rädda. Men när vi pratat en stund om att det är normalt att känna rädsla, att alla gör det, även de vuxna männen, så är Qusai villig att släppa den tuffa masken. Jag är rädd för helikoptern, säger han. Soldaterna sitter uppe i den och skjuter på folk, så när jag hör den skyndar jag mig så långt bort som möjligt. Men mest av allt är jag rädd för att soldaterna ska komma tillbaka, riva alla husen i lägret och bygga en bosättning här också, mitt i Jenin. 10

Qusai har hittat sin huvudkudde bland ruinerna. Jenin 2002.

Reeham Taleb, 10 år Mamma och jag letade bland spillrorna efter våra saker, berättar Reeham.Vi grävde med våra händer bland betongbitarna, men vi hittade nästan ingenting. 12

Reeham Taleb, 10 år Jag saknar vårt hus. Och jag saknar min klänning. Den var rosa med en liten hatt och väska. Jag hade bara använt den en gång. Jag tror aldrig att jag får en så fin klänning igen. Familjen Talebs tillfälliga bostad i Jenin ligger på en sluttning med utsikt över staden och dess flyktingläger. En försiktig vårsol värmer. Det är varmare på terassen än inne i det kalla och fuktdrypande huset. Ingen av oss trivs i det här huset, säger Fatma Taleb medan hon dukar upp små kaffekoppar på en plastpall. Det är knappt jag vill kalla det för en bostad, för mig är det bara ett tak över huvudet. För två år sedan förlorade familjen sitt hem. Reeham pekar mot en punkt där sluttningen tar slut: Därnere bodde jag! Mellan huskroppar och träd skymtar ett ödelagt område som den israeliska invasionen 2002 lämnade efter sig mitt i staden. På arabiska kallas det Muktat al sifr, Nollpunkten, liksom det ground zero som terroristattackerna den 11 september 2001 gav upphov till i New York. Jag var bara åtta år men jag kommer ihåg allt som hände, säger Reeham. När pappa tyckte att skjutandet kom för nära vårt hus sa han till mig och mina fyra bröder att vi skulle hämta våra madrasser och gå lugnt nerför trappan, en och en, till min farbrors lägenhet på bottenvåningen. Tillsammans trängde de båda familjerna ihop sig i husets säkraste rum. Där satt fyra vuxna och 13 barn instängda i en vecka. Maten var knapp. Elektriciteten fungerade inte. Ingen i rummet vågade använda ficklampa eller tända ett stearinljus, för vid minsta ljussken i fönstren kunde soldaterna börja skjuta mot huset. Hela tiden hördes de skrämmande smällarna från kulor och granater som slog ner runt om i lägret. Ingen visste vad som hände utanför husets väggar. Jag och mina kusiner brukar alltid leka när vi träffas. Men de här dagarna gjorde vi ingenting, säger Reeham. Vi bara satt stilla på madrasserna och var 13

jätterädda för att granaterna skulle träffa vårt hus. Mamma var också rädd. Hon läste Koranen hela tiden. Jag försökte trösta henne genom att säja att jag inte var rädd, bara för att hon inte skulle behöva oroa sig för mig också. På stridernas sjätte dag träffades grannhuset av en missil och sprängdes i luften. Då vågade familjerna inte längre stanna kvar i huset utan smög iväg till en annan byggnad, som de trodde var en säkrare tillflykt. Men några dagar senare stormade militären alla husen i området och beordrade invånarna att bege sig till ett öppet fält i utkanten av lägret. När vi kom ut till fältet såg jag soldaterna för första gången, säger Reeham. Där fanns massor med israeliska soldater, flera hundra, och alla bar kulsprutor på sig. Runt omkring oss stod också stridsvagnar uppställda. Vi förstod först inte vad som skulle hända. Men sen fick vi reda på att vi inte fick gå tillbaka till våra hus. Mamma hade glömt sin astmamedicin, men vi fick inte ens gå tillbaka för att hämta den. Det skulle dröja tretton dagar innan Reeham och hennes familj fick återvända till lägret. Då fanns inte deras hus kvar längre. Totalt hade den israeliska militären och dess bulldozrar lagt 140 byggnader i ruiner och skadat ytterligare 200 hus. En fjärdedel av flyktinglägrets invånare, närmare 4 000 människor, hade blivit hemlösa. Mamma och jag letade bland spillrorna efter våra saker, berättar Reeham. Vi grävde med våra händer bland betongbitarna, men vi hittade nästan ingenting. Det enda vi kunde rädda var några svartbrända matskedar, ett par kuddar och en madrass. Men jag lyckades inte hitta en enda av mina egna saker, fortsätter Reeham. Jag letade länge efter min rosa klänning. Min faster hade haft med sig klänningen från Saudiarabien, till den hörde också en liten hatt och en väska. Jag hade bara använt den en gång. När jag hade den på mig kände jag mig så söt och vacker. Jag tror aldrig att jag får en så fin klänning igen. Alla bilder från när Reeham var liten försvann också: Det känns som jag inte har någonting kvar, säger hon. Jag saknar många saker. Det händer ofta att jag dagdrömmer om vårt hus. Reeham ger till en början intryck av att vara en blyg och lite ängslig flicka. Men successivt förändras det intrycket, hon är tuffare än sitt spröda yttre. När hon blir stor vill hon kunna hjälpa andra människor. Reeham vill bli lärare eller läkare, helst av allt läkare. Jag har sett många skadade på sjukhuset i Jenin, säger Reeham. Efter invasionen fick min storebror tag på en trampmina som exploderade rakt i ansiktet på honom. Jag blev rädd när jag såg hans ansikte, det var helt sönderbränt. 14

Fatma Taleb skakar bedrövat på huvudet när hon hör dotterns framtidsplaner. Alla hennes barn, de fyra tonårssönerna och enda dottern Reeham, var duktiga i skolan före invasionen. Men de två senaste åren har betygen dalat ordentligt. Reeham har blivit orolig, rastlös och har svårt att koncentrera sig, berättar Fatma. Hon orkar inte sitta och läsa läxorna en längre stund i taget. Nuförtiden kan hon gå och lägga sig utan att vara färdig med alla läxorna, det skulle aldrig ha hänt förut. Naser Taleb, Reehams pappa, säger att relationen mellan föräldrar och barn inte längre är densamma sedan det palestinska upproret intifadan bröt ut för snart fyra år sedan. Problemen är störst för de föräldrar som har pojkar i tonåren. Tonåringarna bryr sig inte längre om vad de vuxna säger och vägrar följa några regler. Själv känner sig Naser hjälplös som förälder och vet inte vad han ska göra åt situationen. Jag har inte någon koll på mina pojkar längre, säger Naser. De sköter inte skolan. På kvällarna försvinner de ner till flyktinglägret och kommer aldrig hem i tid. Jag inser att något måste göras. Men samtidigt vill jag inte bli för hård mot dem, då är jag rädd att jag förlorar kontakten med dem helt. Men Reeham är pappas flicka, fortsätter Naser och kramar om sin dotter. Det ska nog gå bra för henne. Bara vi snart får komma till ro i vårt eget hus och kan börja leva som vanligt igen. Reeham drömmer om att bli läkare. 15

Louai, två år, har återfunnits av sin pappa. Jenin 2002. Jag letade efter dem överallt. Men det var farligt att vistas ute, hela tiden attackerades lägret av missiler och granater och uppe på taken låg de israeliska krypskyttarna och sköt mot allt som rörde sig.

Husain Ja us, fembarnspappa i Jenin Vi behöver komma tillbaka till ett normalt liv så fort som möjligt. Jag vill att mina barn ska få lugn och ro och få en chans att glömma allt det hemska som hände. I Jenins flyktingläger bor över 6 000 barn under 15 år. Av dem fick 700 sina hem förstörda när den israeliska militären trängde in i lägret våren 2002. Bland dem som blev hemlösa fanns den då tvårige Louai Ja us. Den 19 april 2002 hade soldaterna dragit sig tillbaka från flyktinglägret och för första gången på tre veckor kunde människorna återvända hem. Men många familjers bostäder hade lagts i spillror. Många hade också blivit skilda från varandra i kaoset under invasionen. Men min kamera råkade bli vittne till ögonblicket när Louai återförenades med sin pappa. Nu, två år senare har jag lyckats spåra familjen i deras tillfälliga bostad i Jenin och för första gången får de se bilden. Jag grät och kramade min pojke hårt, säger Husain Ja us och tittar länge på bilden. Och jag minns att det kändes som Louai inte ville släppa taget om mig heller. Sedan vår familj splittrades i början av invasionen fruktade jag att jag aldrig mer skulle få se mina barn och min fru igen. Jag trodde de var döda. Att de skjutits till döds, eller ännu värre, att de hamnat under de kollapsade husen. Den israeliska armén använde bepansrade bulldozrar för att demolera hus i lägret. Många av invånarna vittnade om hur soldaterna mejade ner allt som kom i deras väg i lägret med dess smala gränder: hus, affärer, parkerade bilar, lyktstolpar, trottoarer och murar. Familjen Ja us greps av panik när de såg hur grannhusen, det ena efter det andra, krossades och jämnades med marken. Jag har aldrig i hela mitt liv sett en så stor bulldozer, säger Husain. Den var hög som ett trevåningshus. Barnen klängde på min mamma medan de grät och skrek: Farmor, farmor! Stoppa bulldozern! När bulldozern körde rakt in i Husain Ja us elverkstad i husets bottenplan, skyndade sig hans mamma nerför trappan från bostaden på ovanvåningen och steg ut genom hålet som hade slagits upp i väggen. Barnbarnen följde henne med blicken och såg hur deras modiga farmor gick med uppsträckta händer mot bulldozern. Den saktade farten och alla hann lämna byggnaden före nästa attack. Men i flykten splitt- 17

rades familjen. Husain, som hade tagit hand om de äldsta sönerna, förlorade kontakten med sin fru Kifa h och de båda minsta pojkarna. Jag letade efter dem överallt. Men det var farligt att vistas ute, hela tiden attackerades lägret av missiler och granater och uppe på taken låg de israeliska krypskyttarna och sköt mot allt som rörde sig. Det vanliga telefonnätet fungerade inte och jag vågade inte använda mobilen eftersom arméhelikoptrarna kunde spåra signalen och skjuta i riktning mot den. Det skulle dröja 18 dagar innan jag fick veta att Kifa h och pojkarna hade överlevt. Idag bor Husain och Kifa h med sina fem söner i en tvårumslägenhet som hyrs av UNRWA, FN:s hjälporganisation för de palestinska flyktingarna. Familjen hoppas att de snart ska få flytta tillbaka till lägret. UNRWA har lovat att husen ska byggas upp på nytt. Husain visar ritningarna till det nya huset. Han är nöjd med planlösningen; precis som i det gamla huset kommer det att finnas plats för hans elfirma i bottenvåningen. Men flytten tillbaka lär dröja. Efter två år är endast ett fåtal hus färdiga och familjen Ja us hus är inte ens påbörjat. Tidigast nästa år kanske det kan bli aktuellt med inflyttning. All väntan tär på oss, säger Husain. Vi behöver komma tillbaka till ett normalt liv så fort som möjligt. Jag vill att mina barn ska få lugn och ro och få en chans att glömma allt det hemska som hände. Alla barnen, utom den yngste sonen som inte var född vid invasionen, har tagit skada av de våldsamma veckorna. En gång trygga och stabila pojkar kissar i sängen nästan varje natt och har blivit helt förändrade till sin personlighet. Ala a, som är äldst med sina tio år, är ofta rädd och har utvecklat ett nervöst beteende. Ett år yngre Hamad råkar ständigt i bråk med sina bröder och klasskamrater. Sjuårige Qusai klarar inte längre av starka ljud i sin omgivning, ibland ser föräldrarna hur han håller för öronen även i sömnen. Men Husain är mest orolig för sonen Louai som har hunnit bli fyra år. Jag vet inte hur mycket Louai minns av invasionen. Men så fort en helikopter hörs i luften springer han till fönstret och frågar ängsligt Kommer den att skjuta på oss? Louai är ett hyperaktivt barn och klarar bara att sitta still korta stunder. I förra månaden bröt han armen och i sovrummet syns spåren efter hans lek med tändstickor; ett eldhärjat klädskåp. Föräldrarna bävar inför nästa olyckshändelse. Louai behöver hjälp av en psykolog, säger Husain. Egentligen är alla mina barn i behov av psykisk hjälp, men vem skulle ge oss den? Vi känner oss väldigt hjälplösa, jag och min fru, vi vet inte vad vi ska göra med barnen och deras problem. 18

Husain Ja us önskar att han kunde tillbringa mer tid med barnen. Han vet att Kifa h också behöver hans stöd och hjälp med sönerna. Men de flesta av dygnets vakna timmar går åt till att leta efter jobb. Han förlorade inte bara sitt hus i invasionen, verkstaden med alla sina varor och utrustning begravdes också i ruinerna. Ibland känns det som jag har gått sönder invärtes. I 20 år hade jag hållit på att bygga på och förbättra huset. När jag träffat Kifa h gifte vi oss i det. Då jobbade jag extra i Israel och tjänade bra. Nu ligger jag sömnlös på nätterna och funderar på hur det ska gå för oss. I vardagsrummet finns bara en enda möbel. En ny dator står uppställd på ett plastbord. Husain har köpt den på avbetalning. Han ber till Gud att han ska få ett jobb så att han klarar avbetalningarna. När jag jobbade som elektriker i Israel såg jag hur de judiska barnen satt hemma och lekte med sina datorer. Jag blev avundsjuk på deras föräldrar som hade råd att ge sina barn så mycket. Jag vill att mina barn ska få samma chans att lära sig och hänga med i utvecklingen. Mitt hopp är att mina barn ska få en bra utbildning. Husain med sönerna Louai 4, Qusai 7, Hamad 9 och 10-årige Ala a. 19

Salem Abu Musa, 9 år

Salem Abu Musa, 9 år Jag vill inte dö och bli en martyr. För när jag har lagts i gropen på begravningsplatsen kommer alla skorpionerna och ormarna och biter och äter på mig. Familjen Abu Musa kommer aldrig att glömma natten den 11 april 2001. Strax före midnatt anföll den israeliska armén flyktinglägret Khan Younis med ett 20-tal stridsvagnar och tre bulldozrar. Attacken lämnade ett grymt facit efter sig: Två döda, 30 skadade, 35 hus demolerade och närmare 500 flyktingar hade blivit hemlösa. På bara ett par timmar raserades allt för familjen Abu Musa, inte bara det stora och rymliga huset som de 16 familjemedlemmarna bodde i. Familjen plågas av fattigdom och ohälsa, både fysiskt och psykiskt. Särskilt barnen är drabbade. Farmor! Farmor! skrek barnen när granaterna träffade huset och de kastade sig runt min hals, berättar Sabah. Alla försökte få plats i min famn. Lille Muhammed som bara var ett och ett halvt år blev helt hysterisk. Det gick inte att lugna honom. Han blev stel som en pinne och började skaka i hela kroppen. Muhammed fick tillbringa tre veckor på sjukhus. Pappa Atta är rädd för att sonen har fått psykiska men för livet. Muhammed, som idag är fyra år, pendlar snabbt mellan olika känslolägen, gråter för det minsta, sover dåligt och kissar i sängen. När han blir stressad kan han börja slå vilt omkring sig, på allt och alla. Så snart Muhammed hör skott avlossas börjar han gråta och skrika förtvivlat, säger farmor Sabah. Jag håller om honom, kramar honom och säger: Du ska inte vara rädd. Så småningom lugnar han ner sig. Han somnar ofta i min säng, där känner han sig trygg. När huset demolerades splittrades den stora familjen. UNRWA, FN:s hjälporganisation för de palestinska flyktingarna, kunde inte erbjuda en lika stor bostad, utan familjen tvingades dela på sig och bor nu i två mindre hus. Det ena av dem är inte mycket bättre än ett skjul. Fukten dryper på väggarna och cementgolvet känns iskallt. Alla sitter på tunna madrasser som är utlagda längs väggarna i en hall som också får tjäna som vardags- och sovrum. Ingen i familjen kan minnas när de fick sova en hel natt utan att vakna av skottlossning. 21

Jag väcker min storebror varje natt, säger 7-åriga Huda. Jag är inte lika rädd för skottlossningen på dagen, men om natten blir jag jätterädd. Upp med dig! ropar jag till Salem. Jag vill att han ska sitta upp i sängen tills skjutandet är över. Jag vill inte att han ska sova när de skjuter. Tänk om han blir skadad i sömnen! Och jag tycker inte om att vara ensam när jag hör ljuden från skotten och annat som smäller. Medan Huda berättar har de vuxna svårt att hålla sig tysta och bara lyssna. De vill också uttrycka vad de känner. Alla i familjen tycks ha ett uppdämt behov att få tala om sin situation. Varje dag är vi utsatta för saker som ingen människa orkar leva med i längden, säger pappa Atta. Israel kan göra vad de vill med oss, vi är fångade som möss i en bur. I varje hem hittar du arbetslösa män, ingen har pengar. Och alla släktingar, vänner och grannar sitter i samma båt. Ibland känns det som jag bara vill köra knytnävarna i väggen, slå sönder någonting. Tidigare kunde vi i alla fall gå ner och sitta på stranden om kvällarna, tilllägger farfar Suleiman. Det var en lättnad. Men i början av intifadan blockerade den israeliska armén vägen till stranden. Nu är den reserverad för de judiska bosättarna och deras gäster. Hudas storebror Salem sitter bredvid sin syster. Han är den ende som låter Huda prata till punkt. Med sina nio år tillhör han de yngsta i sällskapet. Men Salems djupa, bruna ögon utstrålar samma slags vishet och vemod som ögonen på en mycket gammal människa. Salem säger att det inte gör något att Huda alltid väcker honom, hon är ju hans lillasyster: När hon gråter tröstar jag henne och säger: Var inte rädd, lilla syster! Jag är här, jag tar hand om dig. Salem minns allt som hände natten när huset förstördes. Pappa bar Huda och själv sprang han när de tvingades fly från huset. Nu ligger alla hans saker under ruinerna. Ingenting klarade sig, varken kläder, leksaker eller skolböcker. Sedan dess lyssnar Salem alltid efter det starka motorljudet från en bulldozer. Det är ett ljud som gör honom livrädd. Han är säker på att bulldozrarna ska komma tillbaka. Salem kan se framför sig i detalj hur det kommer att gå till när deras nya bostad också jämnas med marken. Först kommer de att förstöra de stora husen som ligger längst ner på gatan, säger Salem. Sedan kommer bulldozrarna att ge sig på det lilla snabbköpet och de andra affärerna som ligger bredvid dem. När de har fallit ihop står vi i tur. Vi har ingen chans. Bulldozrarna kommer att fortsätta mot oss. Hus efter hus kommer att förstöras tills bara vårt hus finns kvar. Till sist raseras det också. 22

Salem berättar att han drömmer mycket. Några är vanliga drömmar och inget att bry sig om. Men en del av drömmarna är skrämmande. Då vaknar han svettig och med bankande hjärta. Jag drömmer att en jätte med ett fruktansvärt ljus i sina ögon jagar mig, berättar Salem. Det ser ut som om det slår blixtar ur hans ögon. Jag är i skolan när han kommer. Jag försöker fly. Men jätten hinner upp mig, jag faller på rygg och han trampar på min mage. Sedan river han mig i ansiktet med sina långa naglar och slår mig. När jag vaknar känns det som om mitt ansikte är sönderrivet. Mitt hjärta slår hårt, bröstkorgen går upp och ner, och det känns som om hela min kropp skakar. I drömmen ropar jag till pappa: Hjälp mig! Men jag tror inte han skulle ha kunnat rädda mig. Om han hade försökt skulle vi ha dött båda två. Jag vill inte dö och bli en martyr, säger Salem och tittar på oss med sina stora ögon. För när jag har lagts i gropen på begravningsplatsen kommer alla skorpionerna och ormarna och biter och äter på mig. Nu orkar Salems mamma Lubna inte höra mer. Hon börjar skratta hysteriskt och sliter till sig bröstet som minstingen Hanin ammat. Vad är det för historier du hittar på! ropar hon till Salem. Maken Atta försöker lugna sin unga hustru. Farmor Sabah ger Salem en uppmuntrande klapp. Men Lubnas utbrott har skapat en dyster stämning i rummet. I ett hörn sitter farfar Suleiman och gråter tyst. Stora tårar trillar nerför hans kinder. Vi har flyttat som fåglar från plats till plats, säger han med tom röst. När ska jag och min familj äntligen få komma till ro? Farfar Suleiman sörjer sitt hus. 23

Iman med lillebror Yasser letar efter saker i ruinerna.

Iman Abu Namos, 13 år Pappa blev glad när jag hittade några verktyg till hans bil, kanske går de att använda. Men jag kan inte hitta mina skolböcker, de fanns i rummet där taket har rasat in. Nätterna i Khan Younis flyktingläger i Gaza styckas sönder av både enstaka skottsalvor och det mer ihållande smattret från kulsprutor. Khan Younis är omgivet på tre sidor av israeliska militärbaser och en bosättning som också är kraftigt beväpnad. En natt är beskjutningen kraftigare än vanligt. Väldiga eldkvastar far genom mörkret, från de israeliska militärbaserna mot bostadsområdet som kallas för Toufah, Äpplet. Nästa morgon är förödelsen stor. Den israeliska armén har uppgett för pressen att sex hus demolerats. Men palestinierna räknar ruinhögarna och kommer fram till en mer än tredubbel siffra. Kvarterets invånare, som flytt under nattens bombningar, återvänder och letar bland de raserade husen efter förlorade tillhörigheter. Tre flickor tittar fram ur ett gapande hål i ett tvåvåningshus som inte kollapsat helt. Systrarna Iman, 13 år, Hanan, 10 år, och Rana, 9 år, hjälper pappa att ta hand om småsykonen och söka efter saker som kan ha klarat sig. Vi letar efter kläder, köksattiraljer och leksaker, säger storasyster Iman. Vi har hittat många saker, men alla är förstörda. Pappa blev glad när jag hittade några verktyg till hans bil, kanske går de att använda. Men jag kan inte hitta mina skolböcker, de fanns i rummet där taket har rasat in. Min lillebror Yasser är jätteledsen för att vi inte har hittat några av hans leksaker, fortsätter Hanan. Han fick nya leksaker av pappa till Ramadan. Och jag hjälper lillasyster Yussra att leta efter hennes Barbiedockor. Men jag kan inte hitta dem. Jag blev jätteledsen när jag såg vad som hade hänt med vårt hus, men jag höll tillbaka tårarna, säger Iman. Istället blev jag arg. Det kändes som att jag skulle vilja döda israelerna. Det är inte första gången familjen Abu Namos hus träffas av artilleri- och granateld. Redan för ett år sedan skadades hemmet så svårt att familjen tvingades flytta till en lägenhet i centrala Khan Younis. Sedan dess har den haft dubbelt boende, dagarna har tillbringats i huset och de riskfyllda nätterna i den hyrda lägenheten. När soldaterna började skjuta mot huset varje natt bestämde mina föräldrar att vi inte skulle sova här, berättar Iman. Men varje morgon har pappa kört oss tillbaka till huset, vi har ätit frukost i det gamla köket och sedan har vi gått till 25

skolan. På kvällarna, när det började bli mörkt, åkte vi till lägenheten för att äta middag och sova. Jag har försökt upprätthålla ett så normalt liv som möjligt för min familj, förklarar barnens far, Muhammed Abu Namos. Barnen har blivit väldigt spända av situationen, de är beredda på att vad som helst kan hända precis när som helst. Därför ville jag att de skulle känna att vi fortfarande bodde kvar i vårt hus. På så sätt kunde de också gå kvar i sin gamla skola och fortsätta leka med sina vänner. Huset har varit i familjens ägo sedan 1975. Då köpte Muhammeds far fastigheten. Tillsammans började far och son renovera huset. Före 1996 hade Muhammed en bra inkomst, han arbetade som bilmekaniker i Israel. Jag satsade alla mina pengar i huset, säger han uppgivet. Varenda shekel jag kunde lägga undan har använts till att förbättra och utöka fastigheten. Det kom så många till nytta, förutom jag, min fru och våra sju barn, bodde också min mor och mina ogifta systrar i huset, i allt var vi 13 personer. Idag kör jag taxi för att få ihop till det mest nödvändiga. Jag kommer aldrig att kunna bygga ett sådant hus igen. Var skulle jag få pengarna ifrån? Och även om jag hade pengarna, skulle jag våga bygga på nytt? Nej, inte utan någon form av garanti från Israel att de låter huset vara ifred. Muhammed Abu Namos säger att han lever för sina barn. Viktigast av allt är att det går bra för de sex döttrarna och ende sonen Yasser. Men det är inte lätt att vara förälder i krigets Gaza. Efter nattens händelser har familjen inget annat val än att sluta besöka huset om dagarna. Muhammed oroar sig för barnen som nu måste byta skola, lärare och vänner. Sedan intifadan började har han gett barnen så mycket som möjligt av sin tid. Han vet att de behöver en stark och trygg pappa. Och han tänker inte svika dem. Jag är helt slut när jag kommer hem från jobbet, men jag försöker alltid ägna mig åt barnen, säger Muhammed. Jag uppmuntrar dem att berätta vad de känner, att inte vara rädda för att prata om sina problem och om sådant de oroar sig för. Finns det problem ska vi hjälpas åt att lösa dem. Jag ger inte upp så lätt, det kan mina barn alltid lita på. 26

Stödsamtal lär flickor hantera rädslan Innanför dörren till skolbiblioteket i Khan Younis står 14 par skor uppställda. Flickorna som äger skorna sitter i en cirkel och berättar vad som hände när de förlorade sina hem. Studier som gjorts av den enskilda organisationen Gaza Mental Health av barns psykiska hälsa i södra Gaza visar att fler flickor än pojkar traumatiseras av konflikten. Flickors krissymptom skiljer sig också från pojkars. Medan pojkarna ofta blir aggressiva och hyperaktiva, vänder många flickor sin rädsla och ångest inåt och känner sig ensamma. Genom stödsamtal i skolan får flickorna möjlighet att uttrycka sina upplevelser, känslor och tankar. Målet är att bygga upp deras självtillit och hjälpa dem att hantera rädslan. Flicka i Khan Younis. 27

Karima, 12 år: Ingen hade varnat oss i förväg om att huset skulle förstöras. Plötsligt exploderade luften av kulsprutor och tårgas. Vi försökte ta skydd längst inne i huset, men vi hittade inget bra ställe att gömma oss på. När helikoptrarna började anfalla oss uppifrån också, då kände jag att jag förlorade hoppet. Jag var jätterädd. Sedan stormade soldaterna in i huset, grep tag i oss, och skrek: Försvinn! Stick härifrån! När vi vågade oss tillbaka några timmar senare, såg vi att de hade förstört hela vårt hus. Lamis, 12 år: När vi hörde skottlossningen sa min far: Oroa er inte, inget kommer att hända oss. Men de israeliska stridsvagnarna började skjuta på vårt hus och alla grannhusen. Vi tvingades fly. Många hus förstördes den natten. Dagen efter gick vi inte till skolan. Vi var så ledsna. Det kändes som vi förlorat allt. Jag är rädd att det ska hända igen. Reeham, 12 år: Vi var på väg att gå och lägga oss när vi hörde skottsalvor och bomber som exploderade utanför huset. Min far försökte lugna oss, men alla grät och skrek hysteriskt. Plötsligt upptäckte vi att min lillasyster hade träffats av en granatskärva i foten. I det ögonblicket trodde jag att ingen av oss skulle överleva. Men vi klarade oss. Grannhuset blev helt förstört. Vårt blev skadat, men vi bor fortfarande kvar i det. Nisreen, 12 år: Vi satt och tittade på TV när en missil träffade vattentanken på taket. Vi sprang alla ut i gränden för att sätta oss i säkerhet. Min far och bror skyndade sig uppför trappan till taket för att kolla tanken. Jag blev så rädd att jag svimmade. När jag vaknade upptäckte jag att min lillasyster inte var med oss, hon är bara tre år. Vi hade glömt henne i vardagsrummet! Jag sprang in igen och hämtade henne. Inget hade hänt henne. Men jag har fortfarande skuldkänslor för att jag glömde henne. Numera känns det som att jag alltid är rädd. Hanadi,11 år: Jag gick inte till skolan på en vecka när vårt hus hade förstörts. Nu går jag alltid omkring och är rädd. Det känns orättvist att jag och mina vänner ska behöva vara så rädda. Andra barn i världen får leva i trygghet i sina hus. Varför får inte vi göra det? Och det tar aldrig slut. I förra veckan slog en missil ner i sovrummet. Jag och mina syskon var i rummet bredvid. Inte förrän soldaterna drog sig tillbaka kunde vi hjälpa min pappa. Rummet var helt förstört, men pappa blir bra igen. 28

Samtalsgrupp i Khan Younis.

Muhammed Abu Libde En gång såg jag en ambulans som kom och hämtade en kille som blivit skjuten. Men de glömde ta med hans ben. Det låg kvar på marken. Efter ett tag kom ambulansen tillbaka och plockade upp benet.

Muhammed Abu Libde, 13 år Skjutandet och det höga motorljudet från bulldozrarna väckte mig.vi visste inte vart vi skulle ta vägen. Min lillasyster skrek och grät hela tiden.vi grät allihopa, vi var livrädda. Varje eftermiddag slår rädslan sina klor i fyrabarnsmamman Faiza Abu Libde. Sonen Bilal, 8 år, och dottern Wala a, 10 år, kommer hem från skolan som vanligt. Men snart 13-årige Muhammed dyker sällan upp före mörkrets inbrott. Och skulle det hända att han går hem direkt efter skolan, är det bara för att kasta in skolböckerna genom dörren. Sen rymmer Muhammed snabbt iväg från mamma och läxorna till krigszonen i Rafah. Han vet att det är farligt. Livsfarligt! Men Muhammed kan inte förklara varför han söker sig dit. Han känner bara att han måste. Jag vet att jag kan bli skadad, säger Muhammed. Och jag vet att mamma är orolig för mig, pappa också. Jag vill inte oroa dem, det vill jag faktiskt inte. Men jag går dit ändå. Jag vill själv se vad som händer nere vid gränsen. Området som fungerar som en magnet på Muhammed ligger längs gränsen mellan Gaza och Egypten. Gränsen hårdbevakas av israelisk militär. En 13 meter hög järnmur har uppförts av Israel längs Gazas sydliga gräns och kastar sin långa skugga över Rafahs flyktingläger. Uppe i de höga vakttornen sitter k-pistbeväpnade soldater och spejar ut över lägret. De första husraderna har den israeliska armén förstört, bortåt 400 palestinska hem har förvandlats till ett öppet fält av grus och sten sedan det palestinska upproret mot ockupationen - intifadan - startade hösten 2000. Huset som Muhammed växte upp i finns inte heller längre. Familjen Abu Libdes hem smulades sönder av de israeliska bulldozrarna en natt för två år sedan. Det var en skräckens natt. Så rädd hade Muhammed aldrig förut varit i sitt liv. Han känner igen känslan. Den liknar rädslan som griper tag i honom varje gång han vistas nere vid gränsen. Jag känner hur hjärtat slår, det bultar hårt i bröstkorgen, säger Muhammed. Och så andas jag snabbare. Hemska saker händer vid gränsen. Muhammed blir ofta vittne till hur stenkastande barn och ungdomar kommer till skada, hur de israeliska kulorna träffar ben och armar, ibland ett oskyddat huvud. Han kommer aldrig att tillåta lillebror Bilal att 31

följa med honom dit, inte ens när Bilal blir äldre. Inte bara för att platsen är farlig. Åsynen av lemlästade människor vill han inte dela med sin bror. En gång såg jag en ambulans som kom och hämtade en kille som blivit skjuten, berättar Muhammed. Men de glömde ta med hans ben. Det låg kvar på marken. Efter ett tag kom ambulansen tillbaka och plockade upp benet. Khalil Abu Libde, Muhammeds pappa, har länge suttit tyst och lyssnat på vad sonen säger. Men nu kan han inte längre låta bli att blanda sig i samtalet. Khalil har svårt att dölja hur upprörd han är över att sonen riskerar sitt liv i området som kallas för Dödens Port. Om han hade kunnat skulle han ha stoppat Muhammed från att gå dit. Eller hämtat hem honom varje eftermiddag. Men Khalil kan inte gå utan kryckor. Han förlorade sitt vänstra ben för tre år sedan. Det slets bort av en granatskärva medan han låg och sov. Med förlusten av benet förlorade Khalil också sin auktoritet. Han kan inte längre sätta nån kraft bakom orden, inte ens när de skälver av ilska. Är du inte riktigt klok i huvudet! skriker Khalil till sin son. Vad är det för fel på dig? Vill du bli dödad? Skulle det vara bättre att sitta härinne på en stol medan folk dör därute? hugger Muhammed föraktfullt tillbaka med en klar adress till faderns handikapp. Jag kan i alla fall hjälpa barnen som blir skadade, se till att ambulansen kommer fram till dem. Och det gör mig inget om jag dör, fortsätter Muhammed lika sturskt. Det här är ändå inget liv. Då är det bättre att dö och bli en martyr! Mamma Faiza suckar djupt. Hon sitter med minstingen Bara a på en av golvets tunna madrasser. Bråken mellan far och son är jobbiga. Hon är medveten om att båda mår dåligt, att deras stress och oro bottnar i den hjälplöshet alla som är offer för det dagliga våldet i Rafah upplever. Hela familjen är drabbad, säger Faiza. Vi påverkades allihopa när vi förlorade vårt hem. När huset demolerades vändes våra liv upp och ner. Tidigare var vi en normal familj, alla mådde bra. Ingen i familjen kan glömma den fasansfulla natten när de tvingades fly från sitt hem. Det var den 10 januari 2002. Klockan två på morgonen körde den israeliska armén in med tanks och bulldozrar i flyktinglägret. Ingen varning hade utfärdats i förväg. Anfallet kom helt oväntat. Vi låg och sov i våra sängar, berättar Muhammed. Skjutandet och det höga motorljudet från bulldozrarna väckte mig. Det sköt också på oss från de israeliska vakttornen, det var hemskt. Jag gömde mig bakom sängen tillsammans med Bilal och mina systrar. Vi visste inte vart vi skulle ta vägen. Min lillasyster skrek och grät hela tiden. Vi grät allihopa, vi var livrädda. Jag minns att jag 32

tänkte: Nu är det vår tur, nu har de israeliska soldaterna kommit för att förstöra vårt hem. Jag hade sett det hända på teve. När bulldozrarna närmade sig huset greps familjen av panik. Om de lämnade huset riskerade de att bli träffade av kulorna och granaterna som haglade över kvarteret. Och stannade de kvar skulle de förmodligen bli krossade under väggar och tak. Situationen förvärrades av Khalils handikapp, bara fyra månader tidigare hade han förlorat sitt ben och kunde nätt och jämnt ta sig fram på de nya kryckorna. Läget var desperat. Till sist lyckades några grannar ta sig fram till huset för att undsätta familjen. I samma stund som bulldozern brakade in och slog upp ett stort hål i väggen, flydde familjen ut i natten. Vi fick ingen chans att ta med oss någonting, säger Khalil. Det var en kylig natt, ett iskallt regn föll från himlen och piskade oss dyblöta. Vi hade flytt i bara pyjamasar, vi hade inte ens haft tid att sätta något på fötterna. Den här kyliga vinternatten jämnades ett 60-tal palestinska hem med marken. Angreppet mot flyktinglägret var Israels vedergällning för fyra israeliska soldater som dödats av palestinska motståndsmän. När förödelsen i lägret gick att överblicka stod det klart att bortåt 700 människor hade blivit hemlösa, därav 300 barn. Den första tiden som hemlösa fick familjen bo i ett tält från Röda Korset. Nu hyr de en lägenhet med hjälp av ett bidrag från UNRWA, FN:s hjälporganisation för de palestinska flyktingarna, och hoppas snart få flytta in i ett av husen som UNRWA lovat bygga. Mamma Faiza är övertygad om att alla skulle må bättre om den fick rota sig på nytt, i ett eget hem. I den tillfälliga hyresbostaden, knappt 500 meter från det lågintensiva krig som aldrig tar någon paus, blir familjen hela tiden påmind om det som hände. Vi vaknar varje natt av skottlossningen, säger Faiza. Barnen klagar ofta över mardrömmar. Ibland hör jag Bilal ropa i sömnen: Nu bombar de! Nu bombar de! Och Muhammed blir sjuk i kroppen av oro när skjutandet sätter igång. Han är rädd för att israelerna ska komma och förstöra det här huset också, att det ska hända medan vi ligger och sover. 33

Ala a och den modiga katten Rujana.

Ala a Hamad, 12 år Vi har en resväska som alltid står packad om vi skulle behöva lämna huset snabbt. Ibland skriker de israeliska soldaterna i sina megafoner att vi ska lämna huset. Den långa gatan ligger spöklikt tyst och öde. En död råtta ligger i sörjan av lera och gamla sopor. Inga affärer är öppna längre, metalljalusierna som rullats ner framför butikerna sitter fastlåsta i trottoaren med stora hänglås. Kulor har slagit in i husraden, väggarna är perforerade med hål som gapar svarta mot himlen. I mer än tre år har flyktinglägret i Rafah ständigt utsatts för den israeliska militärens angrepp. Mellan de skadade huskropparna skymtar den 13 meter höga järnmur som Israel uppfört längs gränsen mellan Gaza och Egypten. Framför muren ligger ett brett bälte av demolerade hus, krossade till grus av militärens bulldozrar. Tungt beväpnade israeliska soldater bevakar området från höga vakttorn. De få invånare som bor kvar i kvarteret vet inte hur länge de har tak över huvudet. Deras hus kan raseras vilken dag som helst. Längst ner på gatan bor 12-årige Ala a Hamad. Hans familj har inte råd att flytta till en säkrare plats i Rafah. De måste bo kvar vid Bab el Saladdin, området som palestinierna kallar Dödens Port. Familjen Hamad bor i ett enkelt tvåvåningshus. På trappan har Ala as mamma Chadja Hamad lagt en gammal handduk där man kan torka skosulorna rena från grändens sörja. Allt håller på att förfalla i kvarteret, men Chadja vägrar ge upp. En renare trappuppgång får man leta efter i flyktinglägret. Chadja sätter en ära i att både hem och ungar ska vara rena och hela. Och hon begränsar inte sin omsorg till ytan. När hon märkte att Ala a började få problem som hon och hennes make Abdel Karim inte klarade av, bad hon skolan om hjälp. Nu deltar Ala a i stödsamtal och får även individuell terapi. Många palestinska föräldrar skulle aldrig erkänna att deras barn lider av psykiska problem, än mindre söka hjälp hos en psykolog. Men Chadja är tacksam för den hjälp som finns att tillgå. Jag vågar inte tänka på vad som skulle hända om Ala a inte fick prata med någon om sina problem, säger Chadja. Han skulle kunna sluta som en av dårarna ute på gatan. Jag känner de där människorna, de var inte sådana från början. Kriget har gjort dem sjuka. Nu orkar de bara leva i sin egen värld. Ala a och resten av familjen, pappa Abdel Karim och syskonen Maha, 16 år, Bara a, 10 år, Karam, 5 år och lilla Hala, 2,5 år, väntar i vardagsrummet på andra våningen. I bortre ändan av rummet finns ett enkelt kök bakom en midjehög mur. Rummets möblemang består av en säng, två plaststolar och en nersutten soffa som är placerad 35

under ett stort fönster med utsikt över ruinfältet, muren och de höga vakttornen. Fönstret är till hälften täckt av en masonitskiva för att soldaterna i vakttornen inte ska ha full insyn i rummet. Men gevärskulorna kan den inte stoppa. Familjen har nyss fått rummets väggar lagade, det blåste rakt in genom kulhålen. Fast ingen räknar med att de nymålade väggarna kommer att förbli vita särskilt länge. Nästan varje natt borrar kulorna upp nya hål i väggarna. Förut tillbringade vi nästan all tid i det här rummet, säger Chadja. Men nu vågar vi inte vara här längre eller i rummet bredvid, som är vår sängkammare. Nuförtiden är vi mest i det fönsterlösa rummet på bottenvåningen, där har vi en hög madrasser som vi lägger ut på golvet när det är dags att sova. Något kök finns inte på bottenvåningen. Chadja måste fortfarande laga familjens mat uppe i vardagsrummet. Jag är ofta rädd när jag lagar mat, fortsätter Chadja. Ibland får jag huka mig ner och ta betäckning mot kulorna. Ofta får jag servera något enkelt, ibland bara bröd och grönsaker. Ala a sitter på sängen och leker med en rödstrimmig katt. Hans småsyskon hoppar upp och ner i soffan framför fönstret som vetter mot de israeliska vakttornen. Mamma Chadja konstaterar att det är förmiddag och förmiddagarna brukar vara lugna. Ala a ser sömnig ut. Nattens skottlossning höll honom vaken till gryningen. När jag vaknar är jag så trött, så trött, säger Ala a och gäspar stort. Jag kan inte sova när soldaterna skjuter. Vårt hus brukar alltid träffas. När jag blir för rädd går jag och lägger mig hos pappa. Lillebror Karam sitter på golvet med två gröna leksakstanks i sina händer, beredd att meja ner ett hus som han byggt av kassettband. Husets invånare, ett lejon och en liten kanin, står uppe på taket och väntar på attacken. Vi har en resväska som alltid står packad om vi skulle behöva lämna huset snabbt, fortsätter Ala a. Ibland skriker de israeliska soldaterna i sina megafoner att vi ska lämna huset. En natt tvingades vi fly till min farbror. Men på vägen dit kände jag plötsligt att jag inte kunde röra på benen. Sedan dess har jag haft ont i mina ben. Det värker särskilt mycket när jag varit rädd på natten. Mamma Chadja tillägger att inget av hennes barn reagerar så starkt på de nattliga beskjutningarna som Ala a. Alla i familjen blir rädda och de minsta barnen gråter. Men Ala a blir så skräckslagen att han helt förlorar kontrollen över sin kropp. Ala a får ofta mardrömmar när han varit med om något skrämmande. Några av drömmarna kommer tillbaka, natt efter natt. En gång såg Ala a hur en död människa lyftes upp från marken utan sitt huvud och bars till ambulansen. Nu kommer den huvudlösa kroppen ofta tillbaka i nattens mardrömmar. I en annan hemsk dröm 36

jagas Ala a av israeliska kamphundar. Det har hänt i verkligheten, när Ala a skulle köpa godis till Karam: Hunden attackerade mig när jag var på väg till affären runt hörnet, berättar Ala a. Den springer ofta lös i området. Det är inte vilken hund som helst, jag har hört att den äter människor. Jag kan inte beskriva hur rädd jag var, varje gång jag försökte fly bort från den, hoppade den upp mot mig. Mamma säger att jag skriker i sömnen när jag drömmer om hunden. Nere på golvet har Karam fått hjälp av systern Bara a att bygga upp sitt förstörda kassetthus, bara för att i nästa minut starta stridsvagnarna och riva det på nytt. Det är en lek som på ett tvångsmässigt vis upprepas om och om igen. Ala a tittar på utan att få lust att delta. Han fortsätter hellre att klappa den lekfulla katten. Husdjur hör till ovanligheten i palestinska hem, men katten Rujana blir behandlad som en familjemedlem. Det var jag som döpte henne, säger Ala a med stolthet i rösten. Jag vet inte vad Rujana betyder, men jag tycket det låter vackert, som ett franskt namn. Hon är den bästa katten som finns. En gång såg jag genom fönstret hur soldaternas hund jagade henne genom ruinerna. Men Rujana lurade honom! Hon är mycket smartare än den dumma hunden. Ala a i vardagsrummet som familjen bara kan vistas korta stunder i. Rummet är utsatt för ständiga beskjutningar av den israeliska militären. 37

Pojkarnas känslor är värda respekt Första steget är att skapa ett varmt och trivsamt klimat i gruppen, säger Imad Al Nator, skolans kurator. I Rafahs största grundskola håller morgonskiftet på att avlösas av eftermiddagspasset. Totalt går 3 500 pojkar i skolan som drivs av UNRWA, FN:s hjälporganisation för de palestinska flyktingarna. Skolgården surrar som en bikupa av de tusentals barnen innan klockan ringer och tystnaden på nytt ska sänka sig över de många klassrummen. Inne i biblioteket har kuratorn Imad Al Nator samlat en grupp pojkar för stödsamtal. Barnen behöver allt stöd de kan få av oss vuxna, säger Imad som leder ett dussin samtalsgrupper på skolan. Det viktigast är att de ges möjlighet att uttrycka sina känslor. Det palestinska samhället är inte alltid så bra på att lyssna på sina barn. Men här lär vi barnen att deras tankar och känslor är värda vår respekt. Imad Al Nator är skolans enda kurator. Kuratorsjobbet är ingen fast tjänst. Den ingår i ett UNRWA-projekt för skolbarn i södra Gaza, i syfte att stärka deras psykiska hälsa. Ensam ska Imad klara av att stödja och vägleda 3 500 pojkar. Det är en omöjlig uppgift. Det plågar mig att så många barn inte får någon hjälp alls. 38