Reseberättelse Centralamerika våren 2013 Möte med kvinnogrupperna Johanna Helles Ordförande i LUCA
EL-SALAVDOR Kvinnonätverk stad och landsbygd. Att besöka de två kvinnogrupperna var såklart höjdpunkten på vår resa. Projektetresultat efter åtta månader visar att kvinnorna har större och mindre grönsaksodlingar och allt är helt organiskt och miljövänligt! Fantastiskt! Kvinnorna vill visa oss sina grönsaker, hönor och ägg! Till julen hade flera kvinnor t.o.m. kunnat sälja höns så det inbringade inkomst till familjerna, något som de är så glada över och självklart påverkat familjerna positivt. Som kvinna här i Centralamerika är det inte lätt att ta plats eller få sin röst hörd bland männen. Och när Joakim, Benjamin och Luis och alla andra männen lämnar oss så blev vårt samtal mycket friare. Jag märker på mej själv att jag blir tystare i vissa lägen och ber Benjamin säga det jag vill ha sagt. Fastän han är 20 år yngre än jag blir det annorlunda när han pratar när män finns med i rummet. Det här något som upptar mig och det reflekterar vi också över med Luis Hernández från FUNDECA. Nåväl, samtalen med kvinnorna utan män gör att vi då fördjupade oss i vad de har tyckt om den handfasta delen av projektet, learning by doing som har inneburit en bred grundkurs inom trädgårdsodling och uppfödning och skötsel av smådjur. De har också haft träffar där jämställdhet varit i fokus. Många utav kvinnorna berättade om hur de i sina liv varit utsatta för våld i nära relation vilket satt djupa spår i självkänslan och självförtroendet på olika sätt. Men det verkar som att de nu träffas regelbundet och gör erfarenhetsutbyten vilket påverkar dem positivt. En kvinna sade Jag vet att jag nu kan lära mig vad som helst! Jag kan själv påverka mitt liv!. De berättar också att på de olika utbildningstillfällena har de fått frukost och lunch av Fé y trabajo, för kvinnogrupperna har det tydligen bidragit till en känsla att de är viktiga, och jag tänker man inte ska en allinkluderande underskatta fika! De här kvinnorna lever i fattigdom, alla som jag frågar svarar att de lever på ca: 3-5dollar dagligen och jag tänker att jag köper mineralvatten ständigt och en flaska kostar 1,15 dollar! Fattigdom är något som ofta föder och göder en skam. Men jag tycker att kvinnorna nu möter sin realitet annorlunda, de är stolta att de själva med stöd från LUCA, långt från andra sidan jorden, har kunnat ta tag i sina liv för att öka livskvaliteten. Det är inte lätt att få ett jämlikt möte. För visst är det skillnad på min verklighet och deras. Men jag tycker att vi lyckades ganska bra, jag tog tid och berättade återigen för dem att i LUCA har vi också samlat in medel, vi har tillsammans gjort aktiviteter, annars vore det här inte möjligt. LUCA:s arbete sker på frivilligbasis, det är vi i LUCA som bestämmer hur mycket vi ska uppnå allt beroende på vårt engagemang. Och här möts vi och de berättar också hur de försöker få ihop livspusslet och att de vet att deras framgång med att bryta fattigdomen har med
deras engagemang att göra. Andra berättar att efter kursen i jämställdhet tycker de att de är mer medvetna hur kommunikationen påverkar relationer. En kvinna säger Efter att jag började i projektet så hjälps vi åt mer där hemma med alla sysslor!. När vi gjorde förstudien år 2011 och när vi skrev projektet var inte miljöfrågor en prioritet. Nu talade alla om hur de måste tillsammans värna om jorden, att de var kunskap om miljö de har saknat, att de bor i en miljö som har mycket att ge men dehar inte har sett vilken rikedom de har utanför sina hus. De nämner hur dåligt sophanteringen fungerar och jag tänker att nu när de går in i den sista etappen som kommer handla mer om lederkap och mänskliga rättigheter så hoppas jag att de kommer att t.ex. påtala det för kommunen! Agronomen Vicente från Fé y Trabajo som besöker kvinnogrupperna varje vecka betyder mycket för projektet. Han arbetar genom samla grupperna var för ssig och han svarar då på allas frågor gällande deras odlingar. Hanär tydlig han säger om ni vill lära er så lyssna och gör som jag lär ut och det kommer att gå bra! Och precis så är det! Avsked är aldrig lätt, jag skulle vilja stanna längre, jag vill besöka alla som inbjuder till deras hem och ta en fika ihop. De säger alla, ni kommer väl tillbaka? De ber mig hälsa alla i LUCA att det verkligen uppskattar vårt stöd och det känns så äkta. HierbaBuena Baja Guatemala, Barfota Barnmorskor. Det var ett varmt återseende med kvinnorna som jag träffade sist år 2011. De upprepar flera gånger att de har nästan svårt att förstå att vi som bor så långt borta bryr oss dem, de skickar hälsning till alla i LUCA och de försäkrar mig att de är vill fortsätta samarbetet med oss. Luis Hernández från FUNDECA har besökt dem flera gånger sedan 2008 när han på uppdrag av LUCA gjorde förstudie här och det märks att de har ett gott och förtroligt förhållande. Precis som i El Salvador så är machokulturen rådande och när männen lämnar oss kvinnor själva - då kommer vårt samtal igång på riktigt! Vad har projektet med barfota barnmorskor inneburit för dem? Kvinnorna skrattar och berättar att den stora förändringen är att nu föds inte lika många barn i byarna! De berättar att kunskapen som de fick gör att de vet mer om sina kroppar och en kvinna säger Jag vet nu att jag kan ha närhet med min man och det behöver inte betyda att jag blir gravid!. En del kvinnor som gått igenom graviditet under senaste åren berättar om att de efter att ha deltagit projektet inte varit lika
oroliga och tillsammans med familjen, speciellt mannen, hade de kunnat planera i tid när de ska ta sig till sjukhuset i staden Huehuetenago. Detta har föranlett att man har kunnat undvika stora katastrofer! VI har i tidigare rapporter berättat om de svårigheter som projektet stötte på; att från primärvårdens sida såg man de barfota barnmorskorna som konkurrenter till utbildade barnmorskor. De medförde att den sista delen av projektet skulle innebära en praktik på sjukhuset och de krävde att kvinnorna skulle skriva ett skriftligt prov. Av de 22 kvinnor som var på mötet så kan bara tre skriva och läsa och endast två till sist alltså blev antagna. Men det var absolut inget dåligt resultat med tanke på vad som förväntades av dem. Tonårstjejerna som deltar på mötet är mellan 14 17 år och ingen av dem går i skolan. Jag frågar vad de gör, de berättar att de hjälper till med skörda när det är skördetid annars så finns det inte så mycket att göra. Det är minst 2 timmars gångväg ner till vägen där man kan ta en buss som går i närmaste kommunen Chiantla. Jag förstår, det krävs dels busspengar och tillåtelse av deras fäder att åka själv till stan och skolan. Vi talade mycket om hur de ser framtiden för sina ungdomar? Vi pratar om de måste arbeta för att deras barn får en annan tillvaro än dem. Att kommunen nu har sett till att i Hierba Buena Baja finns ett vattensystem som underlättar det dagliga livet mycket, det är något som de har väntat på i ca 30 år och nu är det en verklighet men mycket återstår. Kommunen har givit mark där byborna kan få bygga ett allhus/folkets hus. De har länge haft planer att i det huset ska man kunna ha ett BVC och ett förlossningsrum som säkert också kunde fungera som en möteslokal. De berättar att efter projektet har de fortsatt ha regelbunden kontakt med primärvården. En gång i månaden betalar de 2 Quetzal (ca 2 kr) var som de ger sjuksköterskan som besöker dem och ger primärvård främst till barnen och de äldre. När männen kommer tillbaka så berättar Luís att han som representant för FUNDECA kommer att ta på sig att producera fullgoda arkitekt-ritningar på byggnationen. Vi i LUCA vet att vi inte kan söka medel från Forum Syd till att bygga hus, men vi kan samla in pengar till huset. Det är en fråga som vi tar upp väl hemma i Sverige! Vi tar massor av bilder som avslutning och det är inte lätt att lämna dem, alla vill prata lite enskilt med mig och jag tänker att nästa gång måste jag stanna här minst 3 dagar. Jag ser att projektet har gett resultat, de är mer medvetna och de har nu koll på familjeplanering vilket ger en delaktighet och mandatsposition inom familjerna de helt enkelt inte hade tidigare. De har själva fortsatt att träffas och det finns en hunger för kunskap. Jag tänker på att så många av dem är analfabeter och vilket utanförskap detta innebär. Detta till trots har de tagit stora kliv framåt och vem vet, snart kommer de
förhoppningsvis kunna uppvakta kommunen och andra organisationer själva och driva sina processer framåt på egen hand? NEBAJ Guatemala Jag har bott och arbetat i kommunen Nebaj Guatemala. Nebaj är en av tre kommuner i regionen Ixil. Jag arbetade med de tre kommunerna och sedan jag lämnande mitt uppdrag år 2005 har jag återvänt regelbundet för att besöka vänner och kollegor. Katarina Pastor var en ung ogift kvinna som jag träffat regelbundet. Hon arbetade i kommunen Nebaj och hon brann för förbättra kvinnornas situation i samhället. Katarina Pastor lyckades att ta sej till Guatemalas parlament och där hon drev frågor om kvinnors deltagande och rättigheter. Hon stöttade kvinnliga ledare i Nebaj och hon såg till att flera fick chansen att delta på utbildningar i samarbete med internationella NGOs. Teresa de la Paz är en av dem. Olyckligtvis omkom Katarina Pastor i en mycket tragisk flygolycka under förra året och Teresa berättar för mig och Luís Hernández om det och deras arbete med den kvinnoorganisation som hon leder sedan några år tillbaka. Tillsammans med Katarina har de lyckats att genomföra småskaliga projekt och de har även självhjälpsgrupper i olika teman. De flesta kvinnorna har upplevt våld under inbördeskriget, våldsamma män/ pappor och hela samhället är mycket våldsamt. Självklart påverkade Katarinas bortgång kvinnoorganisationen men under vårt samtal konstaterar vi att Katrina skulle nog gärna velat att de fortsätter sitt arbete. Luís som är representant för FUNDECA säger att de är villiga att stötta dem och jag som representant för LUCA sägeratt jag tar med frågan hem huruvida vi kan stötta dem. Men att den frågan tar vi först i styrelsen och sedan med LUCAS medlemmar. Eftersom jag blir kvar under påsken i Nebaj och Luís och Joakim och Benjamin lämnar Nebaj för äventyr i Panajachel så beslutar vi att vi ska se om det är möjligt att vi har ett möte med kvinnogruppen med syftet att lära känna varandra bättre. I Nebaj talar man mayaspråket Ixil och de är ca 40 kvinnor som kommer till mötet hemma hos Teresa och mötet hålls främst på ixil med tolkad spanska. Kvinnorna berättar för mig om sina livsvillkor. De berättar om de projekt de deltagit i och de berättar om självhjälpsgrupper som de har. Jag fattar verkligen inte hur de får alltihop att gå runt, de har många barn, många är ensamstående, de flesta saknar inkomster o.s.v.
Jag känner mig dock nöjd för jag vet med säkerhet att vi har ett konkret och bra resultat i El Salvador och här i Nebaj finns samma problembild. Här kommer vi kunna göra en skillnad. Vi avslutar mötet med att kvinnorna på mötet skriver upp sig på en deltagarlista. Det är Teresas dotter Betty som skriver och jag bedömer att kvinnoorganisationen har vilja, erfarenhet av tidigare projekt och solidaritet inom gruppen. De är medvetna om att om de ska samarbeta med LUCA och FUNDECA så är deras engagemang avgörande för att det ska ge konkreta resultat i deras liv, både på individuell nivå och som grupp. Jag är glad att jag efter mitt uppdrag har ständigt återvänt tillbaka och jag konstaterar att skapa förtroliga relationer är en process som tar tid men att utan goda relationer är det svårt att ta nästa steg och nu tycker jag att vi kan ta nästa steg att arbeta tillsammans för att bryta fattigdomen, att arbeta för att kvinnor i Nebaj tar mer plats i samhällslivet och att vi hemma i LUCA både på personligt plan och som grupp låter dem inspirerar oss!