Samband mellan explosivitet och passiv rörlighet i nedre extremitet hos innebandy-spelare på elitnivå

Samband mellan explosivitet och passiv rörlighet i nedre extremitet hos innebandy-spelare på elitnivå Peter Löfgren Handledare: Börje Rehn, Docent Jenny Ermling Mattias Hedlund, Doktorand Examensarbete, 15 hp C-nivå Institutionen för samhällsmedicin och rehabilitering SG1/10, Vt 2012 Sjukgymnastik

UMEÅ UNIVERSITET Institutionen för samhällsmedicin och rehabilitering/sjukgymnastik EXAMENSARBETE (Termin 5, vt 2012) 15 hp Sjukgymnastutbildningen 180 hp Titel Samband mellan explosivitet och passiv rörlighet hos innebandyspelare på elitnivå Författare Peter Löfgren Åkervägen 23, 91020 Hörnefors Jenny Ermling Mariehemsvägen 19G, 90653 Umeå Nyckelord Prestation, Styrka, Countermovement Jump, Squat Jump, Sprint, Goniometer Sammanfattning År 2012 Handledare Börje Rehn, Docent Mattias Hedlund, Doktorand Institutionen för samhällsmedicin och rehabilitering/sjukgymnastik 90187 Umeå Introduktion: Tidigare studier visar ett positivt samband mellan muskelstyvhet och explosivitet, medan statisk stretch skulle kunna ha en negativ effekt på densamma. Några studier som undersöker sambandet mellan passiv rörlighet och explosivitet har inte påträffats. Explosivitet anses vara viktigt för elitinnebandyspelare och det är därför värdefullt att undersöka om den kan påverkas av rörlighet. Syfte: Undersöka om det finns ett samband mellan explosivitet och passiv rörlighet i nedre extremitet hos manliga och kvinnliga innebandyspelare på elitnivå samt att se om det fanns några skillnader mellan könen. Metod: Sammanlagt 47 elitinnebandyspelare i Umeå, 21 män och 26 kvinnor, deltog i studien. Samtliga deltagare hade genomgått hopp- och sprinttester för explosiv styrka. Rörligheten mättes med goniometer genom standardiserade rörlighetsmätningar. Resultat: Hos männen återfanns ett signifikant linjärt samband mellan större passiv rörlighet i hamstrings och högre hopphöjd i hopptesterna, medan en större passiv rörlighet i gastrocnemius hade ett signifikant samband med längre sprinttider på 20 meters sprint för kvinnorna. Konklusion: En större rörlighet i hamstrings kan ha en positiv effekt på hopprestationen hos de manliga deltagarna medan en större rörlighet i gastrocnemius kan ha en negativ effekt på prestationen vid längre sprinter bland kvinnorna. Skillnaden mellan män och kvinnor kan bero på anatomiska och funktionella orsaker. Träningsupplägget avseende rörlighet för manliga och kvinnliga elitinnebandyspelare kan behöva se olika ut, om explosivitet är en del av träningsmålet. Det behövs dock mer forskning inom ämnet.

INTRODUKTION Sambandet mellan rörlighet i en led och förmågan att utveckla kraft har undersökts i ett par studier där det har visat sig att en temporärt ökad rörlighet kan ha en negativ påverkan på kraftutvecklingen vilket även innebär en sämre explosivitet (1, 2). En ökad rörlighet över en led kan bero på flera olika saker, bland annat en längre muskel. En viss typ av muskulär styvhet tycks däremot gynna kraftutvecklingen och explosiviteten genom en kombination av ökad längd och grad av förkortning i muskulaturen samt genom en förstärkning av den initiala kraftöverföringen (1, 2). Att undersöka rörlighet innefattar även passiv rörlighet, det vill säga att undersökaren tar ut rörligheten. Passiv rörlighet är en komponent som anses ha ett direkt samband till skador inom idrottsaktiviteter och skaderisken minskar om den passiva rörligheten är god eftersom muskler som är för korta ofta utsätts för en översträckning när de forceras utöver sina normala aktiva gränser (3, 4, 5). Aktiv rörlighet är det rörelseomfång som kan uppnås med egen muskelkraft utan hjälp, i form av till exempel kroppsvikt, medhjälpare eller redskap. Det är detta rörelseomfång som används för att utöva fysiska aktiviteter i normal eller snabb hastighet och då krävs en viss rörelsefrihet, vilket gör att komponenten ibland kallas för rörelsefrihet. Ett visst mått av rörelsefrihet anses vara viktig för den idrottsliga prestationsförmågan (3). Rörlighet är också kopplat till prestationsförmågan inom samma område (4, 6, 7). Att utföra statisk stretch innan en idrottsaktivitet har visat sig kunna ha en negativ effekt på explosiv styrka, vilket skulle kunna försämra prestationsförmågan (8, 9). Ett par studier lyfter fram att en längre muskel har en ökad mängd slack, det vill säga den mängd struktur som måste spännas upp innan muskeln kan generera en rörelse. En större mängd slack leder till att det tar längre tid för muskeln att kontraheras, vilket framhålls som en trolig orsak till minskad explosivitet (8, 9). En annan studie visar att förmågan att skapa en stor aktiv styvhet i benen kan vara en förutsättning för att kunna springa snabbt (10). Explosivitet anses vara viktigt för prestationsförmågan inom flera idrotter, bland annat i innebandy. Det är en snabb sport med mycket start och stopp. Planen är liten och spelet innehåller många korta sprinter med tvära spelvändningar. Det är främst i bål- och benmuskulatur som explosivitet anses viktigt för en innebandyspelare. Explosivitet, tillsammans med styrka, teknik och koordination rangordnas av det Svenska Innebandyförbundet som de viktigaste delkapaciteterna för elitspelare. Rörlighet är också viktigt men rangordnas inte lika högt. Rörligheten påstås dock vara en 3

förutsättning för explosivitet (8). På grund av det snabba spelet inom innebandy, med tvära spelvändningar, utsätts muskler och leder för stor påfrestning vilket gör att skador är vanliga. I Sverige inträffade 7 procent av alla idrottsskador som föranledde besök på akutmottagning 2010, under innebandyspel (11). Det finns få studier gjorda på licensierade innebandyspelare. Två studier gjorda på innebandyspelare i Sverige och Finland, där innebandy är som störst, tar dock upp skadeförekomst samt vilka skadetyper som är vanligast. Muskelsträckningar och överbelastningsskador i mjukdelar är två av de vanligaste skadorna. Muskelsträckningar drabbar männen i större utsträckning och de mest frekventa skadeområdena var lår och ljumskar. Överbelastningsskador drabbade oftare kvinnor och var då vanligast i knä och häl. Den allra vanligaste skadan var fotleds stukningar, men även frakturer i fingrar och fötter är relativt vanliga (12, 13). Flertalet studier visar att muskelsträckningar är vanligare hos personer med en inskränkt rörlighet inom sporter som till exempel fotboll och innebandy som innehåller mycket riktningsförändringar och tempoväxlingar. Sträckningarna förekommer framförallt i höftflexorer och knäflexorer (14, 15, 16). En studie har undersökt styvheten i hamstringsmuskulaturen med hjälp av Kleg och Khamtester och visar att ökad styvhet medför en ökad risk för skador (17). Andra studier, gjorda på idrottare som spelar fotboll samt australisk fotboll, visar att det enbart är när sidoskillnaden i rörlighet blir stor som skaderisken ökar (18, 19). Samtliga av dessa studier visar dock på att det kan finnas ett visst samband mellan rörlighet samt stramhet och en ökad skaderisk. Skaderisken skulle eventuellt kunna minskas genom att minska spelarnas styvhet i muskulaturen eller öka deras rörlighet, vilket dock eventuellt skulle kunna ha negativa effekter på explosiviteten. SYFTE Syftet med denna studie är att undersöka om det finns ett samband mellan explosivitet och passiv rörlighet i muskel- och senkomplexen för iliopsoas, quadriceps, hamstrings eller gastrocnemius hos manliga och kvinnliga innebandyspelare på elitnivå. Ett vidare syfte är även att ta reda på om det är några skillnader mellan män och kvinnor. 4

MATERIAL OCH METOD Deltagare Fyra olika elit-innebandylag i Umeå blev tillfrågade om de ville medverka i studien vilket innebar totalt 92 spelare, 44 män och 48 kvinnor. Tränarna i respektive lag kontaktades först skriftligen och sedan muntligen drygt en vecka senare och alla fyra lag svarade att de ville delta. Inklusionskriterier för deltagande i studien var att deltagarna skulle spela i högsta serien i innebandy samt att de skulle ha genomfört explosivitetstester med laget enligt Svenska Innebandyförbundets riktlinjer för elitspelare. Av de 92 spelarna var det 35 spelare som av olika anledningar inte hade gjort förbundstesterna. Sex spelare (4 män och 2 kvinnor), ville inte vara med i studien och 4 stycken (3 män, 1 kvinna) hade skador som gjorde att de inte kunde genomföra rörlighetstesterna. Slutligen kom denna studie att omfatta 47 personer (21 män och 26 kvinnor) i åldrarna mellan 17 och 33år. Samtliga deltagarna var innebandyspelare i Svenska Superligan (herrar) eller Elitserien (damer) (Tabell 1). Tabell 1: Antal och åldersbeskrivning av deltagande män och kvinnor tillhörande den svenska innebandyeliten inklusive bortfall och orsak till bortfall. Deltagare Antal Medelålder Standardavvikelse Förbundstester saknas Bortfall Skadade Vill inte delta Män 21 24.3 3.7 16 4 3 Kvinnor 26 21.5 3.5 19 2 1 Totalt 47 22.8 3.9 35 6 4 Av de 47 deltagarna kände 14 personer (4 män och 10 kvinnor) av en eller flera skador i nedre extremitet vid testtillfället. Skadorna var dock inte av allvarlig karaktär och medförde inte att spelarna avstod från träning eller match. Sjutton deltagare (6 män och 11 kvinnor) hade haft någon typ av skadebekymmer i nedre extremitet tidigare under säsongen och 27 av deltagarna (12 män och 15 kvinnor) hade haft skadeproblem i regionen tidigare under sin karriär (Tabell 2). Ett fåtal spelare angav att de varit drabbade av skada både under tidigare säsonger, under denna säsong samt nu. Procedur Samtliga deltagare fick muntlig och skriftlig information innan testerna genomfördes (Bilaga 1). De fick skriva under ett papper där det framgick att de hade fått information om studiens genomförande och syfte, om att deltagandet var frivilligt samt att resultaten från deras förbundstester även skulle komma att användas. I samband med genomförandet av rörlighetstester fick de även fylla i en enkät 5

med frågor om ålder, kön och skadeförekomst (Bilaga 2). Förbundstester Samtliga lag i elitserien och superligan rekommenderas av Svenska Innebandyförbundet att genomföra förbundstester. Upplägget kan skilja sig åt mellan olika klubbar men de lag som ingår i denna studie genomför testerna varje säsong. Explosivitetstester i form av 10m sprint, 20m sprint, Squat jump samt 2 olika varianter av Countermovement jump utförde samtliga deltagare tillsammans med sina respektive lag under ett kort uppehåll mitt i säsongen och de resultaten användes i denna studie. Squat Jump och Countermovement Jump har, i tidigare studier, visat sig vara ett bra sätt att mäta explosivitet hos män 20). Det finns ett signifikant samband mellan de hopp och sprinttester som har använts i denna studie och sambandet är starkare vid längre sprinter än vid korta (21, 22).Tack vare sambandet mellan squat jump och countermovement jump samt sprintprestation, kan man med hjälp av hopptester värdera sprinters explosiva benmuskelfunktion (23). Varje deltagare hade tre försök att utföra varje test och det bästa värdet var det som användes. Utrustningen som användes vid sprinttesterna var fotoceller av modellen IVAR testsystem, utvecklat av L N Sportkonsult, Lidingö. Detta fotocellsystem är ett ledande system för mätningar av till exempel snabbhet (24). Vid hopptesterna användes FITRO Jumper från tillverkaren FITRONIC s.r.o. FITRO Jumper är en hopplatta som bland annat beräknar hopphöjd, medelhastighet acceleration och explosivitet i den koncentriska fasen vid frånskjut (25). 10 meter sprint: Sprinten genomfördes med stillastående start på en uppmätt 10meters sträcka. Efter den uppmätta sträckan fanns gott om utrymme för att hinna stanna vilket innebar att deltagarna kunde hålla maximal fart under hela sträckan. Deltagarna fick instruktioner om att springa så fort de kunde och att inte sakta av förrän efter att de har passerat mållinjen. Tiden mättes med hjälp av IVAR testsystem med fotoceller som var placerade i början och slutet av 10meters sträckan. 20 meter sprint: Genomfördes på samma sätt som 10 meters sprinten, med en stillastående start på en uppmätt sträcka. Även vid detta test fanns gott om utrymme för att hinna stanna vilket innebar att deltagarna kunde hålla maximal fart under hela sträckan och instruktionerna var desamma som vid 10meters testet. Tiden mättes med hjälp av IVAR testsystem med fotoceller som var placerade i 6

början och slutet av 20meters sträckan. Squat jump: Deltagarna stod axelbrett isär med flekterade knän och höfter. Händerna placerades på höfterna och skulle hållas kvar under hela testet. Deltagarna fick instruktioner om att hoppa så högt som möjligt genom att snabbt sträcka ut i både knän och höfter. Landningen utfördes med höfter och knän extenderade och deltagaren skulle landa på framfoten och studsa några gånger. Höjden på hoppet mättes med hjälp av FITRO Jumper. Countermovement jump: Deltagarna stod axelbrett isär i en upprätt position till en början. Händerna placerades på höfterna och skulle hållas kvar under hela testet. Deltagarna fick instruktioner om att hoppa så högt som möjligt genom att böja i knän och höfter och därefter snabbt sträcka ut. Landningen utfördes med höfter och knän extenderade och deltagaren skulle landa på framfoten och studsa några gånger. Höjden på hoppet mättes med hjälp av FITRO Jumper. Countermovement jump (a): Deltagarna stod axelbrett isär i en upprätt position till en början. I detta test fick deltagarna instruktioner om att hoppa så högt som möjligt genom att böja i knän och höfter och därefter snabbt sträcka ut. Denna gång var det även tillåtet att ta hjälp av armpendling. Landningen utfördes på samma sätt som vid övriga hopptest. Höjden på hoppet mättes med hjälp av FITRO Jumper. Passiv rörlighet Samtliga deltagare testades innan träning eller under dagtid, innan någon fysisk aktivitet hade bedrivits. Testerna bestod av passiva rörlighetsmätningar av höft-, och fotleder, som kan påverkas av muskellängden i iliopsoas, quadriceps, hamstrings och gastrocnemius. De utfördes med hjälp av manuell goniometer, ad modum Brodin, bestående av en fast och en rörlig skänkel med en upplösning på 1 grad och med skänkellängden 31cm (26). En manuell goniometer, har i tidigare studier, visat sig vara ett reliabelt sätt att mäta ledrörlighet (27, 22). Studien av Riddle och medarbetare mätte dock skulderrörlighet men vår avsikt var att visa att goniometer är ett reliabelt sätt att mäta passiv rörlighet i flera olika leder. Den ena av två testledare utförde de passiva rörelserna medan den andra mätte utfallet med goniometern. Samma person utförde samma del av samtliga tester på en och samma muskelgrupp och varje mätning upprepades tre gånger och medelvärdet av dessa användes, för att minska risken för mätfel. 7

Iliopsoasmuskulaturen: Mätning av rörlighet i höftextension, utfördes med deltagaren liggande på rygg på en brits med ossi tuber ischiadica utanför britsen. Deltagarna ombads att böja i höft och knä samt att, med hjälp av armarna, dra benet mot bålen. Det andra benet fick hänga ner utanför bänken. Deltagaren fick även instruktioner om att slappna av samt att låta ländryggen ligga platt mot britsen, vilket kontrolleras visuellt samt med handen av den som utför testet. Mätningen gjordes sedan med goniometerns rörelsecentrum över trochanter major på benet som hängde ner utanför britsen, den fasta skänkeln skulle vara parallell med britsen och den rörliga skulle vara parallell med femur, på en linje mellan trochanter major och laterala femurepikondylen. Quadricepsmuskulaturen: Mätningen av rörlighet i höftextension utfördes med deltagaren liggande på mage på en brits. Testledaren som utförde rörelsen fixerade bäckenet med sin ena hand och deltagarens ena ben flekterades maximalt i knäet. Deltagaren fick instruktionen att slappna av samt att säga till när det inte gick att komma längre. Goniometern placerades med rörelsecentrum över laterala epicondylen på femur, den fasta skänkeln parallellt med femur och den rörliga skänkeln parallellt med fibula, på en linje mellan fibulahuvudet och laterala malleolen. Hamstringsmuskulaturen: Mätningen av rörlighet i höftflexion utfördes med deltagaren liggande på rygg på en brits. Deltagarens ena ben spändes fast med ett bälte proximalt ovan patella för att undvika att rörelse skulle tas ut i båda benen. Därefter fördes det andra benet uppåt genom att deltagarens höft flekteras maximalt. Benet hölls helt extenderat i knäleden och deltagaren fick instruktionen att slappna av samt att säga till när det inte gick att komma längre. Goniometern placerades med rörelsecentrum över trochanter major, den fasta skänkeln parallellt med britsen och den rörliga skänkeln parallellt med femur, på en linje mellan trochanter major och laterala femur epikondylen. 8

Gastrocnemiusmuskulaturen: Mätningen av rörlighet i dorsalflexion utfördes med deltagaren liggande på rygg på en brits med benen helt extenderade och calcaneus utanför britsen. Testledaren stabiliserade distalt på tibia och förde foten i en dorsalflexion. Deltagaren fick instruktionen att slappna av samt att säga till när det inte gick att komma längre. Goniometerns rörelsecentrum placerades nedanför den laterala malleolen, den fasta skänkeln skulle vara parallellt med fibula och den rörliga skulle vara parallellt med metatarsaltben fem. Eftersom flera olika strukturer skulle kunna orsaka rörelsestoppet i ändläget registrerades även endfeel av de båda testledarna individuellt. Statistisk analys Korrelationerna mellan explosivitet och passiv rörlighet analyserades med Pearson's korrelationskoefficient. Männens och kvinnornas resultat analyserades var för sig med hjälp av statistikprogrammet SPSS v.20 av IBM. Korralationen bedömdes enligt Munro där 0.25 betraktades som mycket låg, 0.26-0.49 som låg, 0.50-0.69 som måttlig, 0.70-0.89 som stark och 0.90-1.00 som mycket stark (28). Etiska aspekter I ett första skede inhämtades godkännanden från tränarna i respektive lag, som även fick tid på sig att föra frågan vidare inom klubbarna. Samtliga deltagare fick sedan både muntlig och skriftlig information om studien samt testerna. Deltagarna blev tilldelade en kod. Samtliga enkätsvar samt rörlighetsresultaten kodades sedan för att deltagarna skulle kunna vara anonyma. Vid testtillfället var deltagarna klädda i shorts och kvinnorna bar även sporttop. Detta skulle kunna upplevas som något obehagligt och spelarna fick därför även en möjlighet att välja att bära en t-shirt som rullades upp så att ländryggen var synlig. Eftersom studiens båda testledare är aktiva inom innebandy var de flesta deltagarna i studien bekanta med testledarna. Detta skulle kunna påverka deltagarnas vilja att delta i studien eftersom fler kan ha känt att de inte ville tacka nej eftersom de ville ställa upp för testledarnas skull. Ytterligare en etisk aspekt vi vill lyfta fram är det faktum att det fanns deltagare i studien som inte hade fyllt 18år. Vi resonerade dock att något godkännande från målsmän inte skulle behövas eftersom deltagandet var frivilligt och då personerna snart fyller 18år. Spelarna spelar dessutom på seniornivå och de olika test som genomförs med laget görs utan målsmans 9

inblandning och vi anser att detta kan anses likvärdigt med dessa tester då resultaten kommer att finns tillgängliga för respektive lags tränare. RESULTAT Resultaten av exlosivitetstesterna kan utläsas i tabell 2, och resultaten av rörlighetsmätningarna kan ses i tabell 3. De individuella skillnaderna i passiv rörlighet, vilket avspeglas i standardavvikelsen, var överlägset störst i hamstrings hos både kvinnor och män. Tabell 2: Medelvärde och standardavvikelse för resultat på explosivitetstesterna i centimeter respektive sekunder för totalt 47 manliga och kvinnliga innebandyspelare tillhörande den svenska innebandyeliten. Män (n=21) Kvinnor (n=26) Md. Sd. Md. Sd. SJ - (cm) 32.6 3.8 24.6 2.6 CMJ - (cm) 37.9 4.3 28.5 3.0 CMJ (a) - (cm) 44 4.3 34.5 3.6 10 meters sprint (s) 1.79 0.06 1.98 0.07 20 meters sprint (s) 3.08 0.11 3.41 0.13 SJ = Squat Jump, CMJ = Counter Movement Jump, CMJ (a) = Counter Movement Jump med armpendling Tabell 3: Medelvärde och standardavvikelse för passiv rörlighet i grader i respektive muskel hos totalt 47 manliga och kvinnliga innebandyspelare tillhörande den svenska innebandyeliten. Män (n=21) Kvinnor (n=26) Md. Sd. Md. Sd. Iliopsoas 176.8 5.2 176.4 4.5 Hamstrings 80.2 14.8 89.4 13.2 Quadriceps 154.4 6.3 159.6 4.1 Gastrocnemius 19.3 3.9 19.4 4.8 De samband som kunde ses mellan explosivitetstester och passiva rörlighetstester skiljer sig åt mellan män och kvinnor. Ett signifikant linjärt samband kunde utläsas mellan större rörlighet i hamstrings och bättre resultat i hopptesterna hos männen, medan man inte kan se något samband alls hos kvinnorna för denna muskel. Samma tendenser återfanns även vid sprinttesterna men korrelationerna var lägre och resultaten var inte signifikanta (Tabell 4). 10

En större passiv rörlighet i quadriceps tenderade att ge bättre sprintresultat hos männen. Korrelationen var dock något låg och inte statistiskt signifikant. Liknande värden kan inte ses hos kvinnorna. Det enda samband som kan ses hos kvinnorna, är att större passiv rörlighet i gastrocnemius kan ha en negativ effekt för resultaten på 20 meters sprint (r = 0.418). Samma tendenser kunde ses på 10 meters sprinten men detta samband var inte signifikant (Tabell 4). Tabell 4: P-värde och R-värde för korrelationen mellan exposivitetstester och passiv rörlighet i nedre extremitet hos totalt 47 manliga och kvinnliga innebandyspelare tillhörande den svenska innebandyeliten. Iliopsoas Män (n=21) Kvinnor (n=26) P-värde R-värde P-värde R-värde SJ 0.495 0.158 0.417-0.166 CMJ 0.142 0.331 0.821-0.047 CMJ (a) 0.214 0.283 0.864-0.035 10 meters sprint 0.235-0.271 0.899 0.026 20 meters sprint 0.389-0.198 0.219 0.249 Hamstrings SJ 0.005 0.588 0.790 0.055 CMJ 0.018 0.512 0.602 0.107 CMJ (a) 0.014 0.530 0.470 0.148 10 meters sprint 0.113-0.356 0.938 0.016 20 meters sprint 0.171-0.310 0.820 0.047 Quadriceps SJ 0.543 0.141 0.595-0.109 CMJ 0.639 0.109 0.735-0.070 CMJ (a) 0.253 0.261 0.922 0.020 10 meters sprint 0.077-0.394 0.557 0.121 20 meters sprint 0.081-0.389 0.405 0.171 Gastrocnemius SJ 0.255-0.260 0.156-0.287 CMJ 0.397-0.195 0.524-0.131 CMJ (a) 0.463-0.170 0.523-0.131 10 meters sprint 0.558 0.136 0.074 0.356 20 meters sprint 0.334 0.222 0.035 0.418 SJ = Squat Jump, CMJ = Counter Movement Jump, CMJ (a) = Counter Movement Jump med armpendling Korrelationer för en och samma muskelgrupp skiljer sig även mellan hopp- och sprinttest trots att det finns en stark, signifikant korrelation mellan hopp och sprinttest hos både män och kvinnor (Tabell 5). 11

Tabell 5: P-värde och R-värde för korrelationen mellan hopptester och sprinttester hos totalt 47 manliga och kvinnliga innebandyspelare tillhörande den svenska innebandyeliten. 10 meter Män (n=21) Kvinnor (n=26) P-värde R-värde P-värde R-värde SJ 0.003-0.612 0.001-0.594 CMJ 0.005-0.589 0.002-0.574 CMJ (a) 0.001-0.680 0.0002-0.673 20 meter SJ 0.003-0.615 0.001-0.621 CMJ 0.002-0.638 0.001-0.611 CMJ (a) 0.0002-0.727 0.0001-0.703 SJ = Squat Jump, CMJ = Counter Movement Jump, CMJ (a) = Counter Movement Jump med armpendling Männen var något snabbare än kvinnorna och hoppade även något högre under explosivitetstesterna (Tabell 2). Kvinnorna som grupp, hade en större rörlighet i framförallt hamstrings- och quadricepsmuskulaturen än männen, medan männen hade högre rörlighet i iliopsoas. Resultaten för gastrocnemius var likvärdiga i båda grupperna (Tabell 3). DISKUSSION Resultatdiskussion Denna studie visade ett måttligt positivt samband mellan hamstringsrörlighet och hopphöjd hos de manliga försökspersonerna. Detta samband gällde för samtliga tre hopptester hos männen, vilket var något förvånande då vi inte kan hitta någon litteratur som beskriver hamstrings inverkan på hopprestation. Något samband mellan hamstringsrörligheten och hopptesterna hos kvinnorna, kunde inte återfinnas. En orsak till att samband endast återfanns bland männen, kan vara att kvinnorna var rörligare än männen i hamstrings, vilket är i linje med en tidigare studie (29). En teori skulle kunna vara att sambandet är icke-linjärt istället för linjärt men att deltagarna i denna studie är relativt stela och har liknande värden vilket gör att sambandet ser linjärt ut (Figur 1). Vi tror att man eventuellt skulle kunna se ett icke-linjärt samband om korrelationer även undersöktes i en grupp med bättre rörlighet (Figur 2). 12

Figur 1: Korrelation mellan Squat jump och passiv rörlighet i hamstrimgs hos 21 manliga elitinnebandyspelare Figur 2: En hypotetiskt korrelation mellan Squat jump och passiv rörlighet i hamstrings hos en grupp där rörligheten är större än i denna studie. Om det finns en optimal passiv rörlighet istället för ett linjärt samband mellan rörlighet och explosivitet så skulle det kunna vara så att en större andel av kvinnorna uppnådde denna rörlighet eftersom kvinnorna i vår studie, som grupp, var något rörligare än männen. Den optimala ledrörligheten skulle visserligen också kunna skilja sig åt mellan kvinnor och män. Detta skulle i så fall även kunna ligga bakom den observerade tendensen med en positiv korrelation mellan (större) 13

passiv rörlighet och sprintresultat bland männen. En av våra teorier bygger på att kvinnor och män eventuellt kan rekrytera olika muskler på olika sätt vilket även kan påverka korrelationerna i vår studie. En tidigare studie visar att kvinnor skapar en större aktiv styvhet i quadriceps och soleus vid hopp medan männen använder sig mer av hamstrings (30). Den aktiva styvhetens positiva effekt på sprintprestation har även belysts i en tidigare studie (10). I denna studie var samtliga deltagare män, och vi har inte funnit någon liknande studie med kvinnliga deltagare. Sett till detta, är det dock möjligt att rörligheten i hamstrings har större effekt på männens hopprestation eftersom det visat sig att de använder sig av hamstringsmuskulaturen vid hopp, i större utsträckning än kvinnorna (30). Både männen och kvinnorna hade likvärdig rörlighet i gastrocnemius men trots det var det enbart hos kvinnorna vi kunde se tendenser till ett samband mellan rörlighet i gastrocnemius och explosivitet, vilket talar emot hypotesen om optimal ledrörlighet. Den optimala rörligheten skulle visserligen även kunna skilja sig åt mellan olika muskler. En större passiv rörlighet i gastrocnemius hos kvinnorna visade sig kunna ha en negativ effekt vid längre sprint. Det är dock ingen skillnad i rörlighet i denna muskel, mellan män och kvinnor som grupp. Att resultaten för män respektive kvinnor skiljer sig åt skulle även kunna förklaras av anatomiska skillnader mellan könen. Män har tjockare muskelfibrer och en större tvärsnittsarea och är över lag starkare än kvinnor (31). Det innebär att de borde ha lättare att utveckla kraft för att plantarflektera fotleden när gastrocnemius hamnar i ytterläge vid dorsalflexion vid sprint. Hos kvinnor kan styrkan vara kritiskt lägre. Ytterligare en anatomisk skillnad mellan män och kvinnor är att kvinnor oftast har större eftergivlighet i muskel- och senkomplexet (31). En teori är att detta skulle kunna inverka på den tid det tar att utveckla kraft eftersom det blir ett mer ogynnsamt läge för leden hos kvinnorna. Trots att det finns ett signifikant samband mellan sprinttest och hopptest både i denna studie och i tidigare studier, skiljer sig sambanden mellan muskelstramhet och explosivitet åt mellan de olika testerna. En orsak till detta kan vara att de olika musklerna medverkar till rörelserna i olika stor utsträckning vid hopp respektive sprint. Att rörelserna som utförs vid explosivitetstesterna är komplexa innebär även att det är svårt att få ett starkt samband mellan den passiva rörligheten i en specifik muskel och den uppmätta explosiviteten vid hopp och sprint. Det finns många faktorer som kan påverka testresultaten, så som teknik, styrka, testmiljö, testledare, instruktioner och dagsform. Detta faktum gör att vi anser att de signifikanta korrelationerna i denna studie ändå kan ses som relativt starka, trots att de enligt Munro endast betraktas som måttliga (28). 14

I denna studie tar vi enbart hänsyn till kön, och inte till andra faktorer som också skulle kunna påverka de fysiska testerna så som styrka och ålder. En studie visar att sambandet mellan hopp och sprinttestarna inte är lika starkt bland highscool-idrottare som hos collage-idrottare (22). Även rörligheten försämras med stigande ålder, enligt en tidigare studie (29). Skillnaden mellan könen skulle således kunna bero på andra faktorer än könstillhörighet. Om åldern påverkar resultatet på explosivitetstesterna eller rörligheten kan det även ha en betydelse för utfallet i denna studie då kvinnorna är något yngre än männen. Av de 92 tilltänkta deltagarna, föll 45 spelare bort av olika orsaker. En studiepopulation som består av 47 personer kan fortfarande ses som representativ men önskvärt hade varit att det hade varit fler deltagare, speciellt eftersom resultaten analyserades gruppvis efter kön och subgrupperna då blev avsevärt mindre (21 respektive 26 deltagare). Vi anser dock att det kan vara ett representativt urval eftersom alla deltagare tillhör eliten inom innebandy och resultaten var normalfördelade. Flyttat stycket från metoddiskussion Metoddiskussion Materialet som användes till denna studie samlades in vid två olika tidpunkter och av olika personer. Explosivitetstesterna gjordes av respektive lags fystränare i månadsskiftet november/december 2011 och rörlighetsmätningarna samt enkäterna utfördes av två testledare på samtliga spelare tre månader senare. Det faktum att olika personer utförde explosivitetstesterna innebär att det finns en risk att testerna inte har utförts på exakt samma sätt och med samma instruktioner. Tre av de fyra lag har dock samma fystränare och det finns utförliga instruktioner från Svenska Innebandyförbundet om hur testerna ska gå till vilket bör minska risken för skillnader i utförandet. Då det skiljer tre månader mellan explosivitetstesterna och rörlighetsmätningarna skulle det kunna innebära en risk för ett missvisande resultat gällande korrelationer. Vi har inte hittat någon studie som visar på hur utfallet av de olika testerna kan påverkas av ett tre månader långt intervall mellan de två testtillfällena. Det optimala hade varit att jämföra resultat från explosivitetstester och rörlighetsmätningar som utförts vid ett och samma tillfälle. Eftersom samtliga spelare har utfört testerna vid ungefär samma tidpunkt och då samtliga lag befinner sig på ungefär samma ställe i 15

säsongsplaneringen så borde samtliga spelare ha tränat likvärdigt under dessa tre månader det vill säga att explosivitet och rörlighet bör ha hållit samma nivåer. Ytterligare en faktor som talar för detta är att tre av lagen har samma fystränare. Goniometermätning kan ibland ha en ganska svag interbedömmarreliabilitet, och reliabiliteten skiljer sig framför allt åt mellan olika rörelser i olika muskler (22). Vi har tagit hänsyn till detta genom att låta samma person utföra samtliga rörlighetsmätningar av en och samma muskel på alla deltagare. Testledaren har tränat på utförandet vid flera tillfällen innan själva mätningarna och instruktionerna har standardiserats. Alla deltagare fick samma information både skriftligt och muntligt och alla test utfördes innan fysisk aktivitet. En tänkbar felkälla är att det har bedrivits någon form av fysisk aktivitet innan testerna, som att till exempel cykla till testlokalen. Spelarna fick enbart en kort muntlig information om att testerna skulle bedrivas innan fysisk aktivitet, vid bokning av tid för testtillfället. Detta skulle kunna påverka rörlighetsmätningen något. Deltagarna i denna studie var alla elitinnebandyspelare. Trots vissa interindividuella skillnader kan man tänka sig att gruppen är relativt homogen då de tränar ungefär lika mycket och efter ungefär samma upplägg. De är dessutom i ungefär samma ålder. Vår uppfattning var att försökspersonerna generellt hade relativt liten rörlighet, framför allt i hamstrings och iliopsoas. Hade en jämförelse mellan två olika grupper genomförts, där deltagarna i den ena var mycket mer rörliga än deltagarna i den andra gruppen, hade kanske resultatet sett annorlunda ut. Det vore därför även intressant att jämföra resultaten från denna studie med en grupp individer som är rörligare än deltagarna i denna grupp var. Eftersom tre av lagen i vår studie har samma fystränare och samma träningsupplägg, skulle detta kunna påverka resultatet. Andra lag, med andra tränare och ett annorlunda träningsupplägg skulle eventuellt kunna vara rörligare än deltagarna i vår studie. Om de har en större variation av passiv rörlighet, med fler rörliga spelare, och vår teori om att det kan finns en optimal ledrörlighet stämmer, så skulle ett linjärt samband inte kunna återfinnas. Ett lag som tränar mycket explosivitetsträning kan även tänkas ha andra resultat eftersom de kan ha utvecklat sin teknik enligt specificitetsprincipen. Det vore därför även värdefullt att göra samma undersökning på en grupp idrottare utan krav på explosivitet. Det finns med andra ord ett behov av fler studier inom området, och det vore även intressant att undersöka sambandet mellan explosivitet och rörlighet där hänsyn även tas till exempelvis ålder och muskelstyrka, eftersom sprint- och hopptesten är komplexa och även andra faktorer än könstillhörighet har visat sig kunna ha en betydelse för rörlighet samt samband mellan hopp och sprint (22, 29). 16

Att använda sprinttester med riktningsförändringar istället för 10 och 20 meters sprint hade kunnat vara att föredra, eftersom detta skulle efterlikna sprinter inom innebandy bättre. Vi har trots det använt oss av 10 och 20 meters sprint rakt fram eftersom det är de tester som Svenska Innebandy Förbundet har rekommenderat och som laget raden har utfört. Det skulle ha blivit ett för tidskrävande projekt att göra nya tester på samtliga fyra lag, för att vara praktiskt genomförbart under den korta tid som vi disponerade över. Vi tror även att det hade varit svårare att rekrytera deltagare till studien om de även hade varit tvungna att genomföra nya sprinttester eftersom testperioden låg i slutet av serien och strax innan ett stundande slutspel för tre av lagen. Slutsats Detta är oss veterligen, den första studien som undersöker sambandet mellan passiv rörlighet i fyra olika muskler i nedre extremitet och explosivitet i form av hopp och sprint hos elitspelare i innebandy. Resultatet visar att en större rörlighet i hamstrings har en positiv effekt på hopprestationen hos manliga innebandyspelare på elitnivå. Hos kvinnliga innebandyspelare på elitnivå kan en större rörlighet i gastrocnemius däremot ha en negativ effekt på prestationen vid längre sprinter. Anatomiska och funktionella skillnader mellan kvinnor och män skulle kunna förklara de skillnader som kan ses då man jämför resultatet av korrelationerna mellan explosivitet och passiv rörlighet. Dessa resultat pekar på att träningsupplägget avseende rörlighet för manliga och kvinnliga elitinnebandyspelare kan behöva se olika ut om explosivitet eftersträvas. Detta är ett relativt outforskat område och det finns ett behov av mer forskning. 17

REFERENSLISTA 1. Fowles J.R & Sale D.G. Reduced strength after passive stretch of the human plantar flexors. J Appl Physiol. 2000 Sep;89(3):1179-88. 2. Wilson G.J, Murphy A.J & Pryor J.F Musculotendinous stiffness: its relationship to eccentric, isometric and concentric performance. J Appl. Physiol. 1994 Jun;76(6): 2714-9. 3. Sölveborn SA. Boken om stretching. Norstedts Akademiska Förlag 2004; ISBN 9186360-795. 4. Shellock FG & Prentice WE. Warming-up and stretching for improved physical performance and prevention of sports-related injuries. Sports Med. 1985 Jul-Aug;2(4):267-78. 5. Wilson GJ, Wood GA & Elliot BC. The relationship between stiffness of the musculature and static flexibility: an alternative explanation for the occurrence of muscular injury. Int J Sports Med. 1991 Aug;12(4):403-7. 6. Wilson GJ, Elliot BC & Wood GA. Stretch shorten cycle performance enhancement through flexibility training. Med Sci Sports Exerc. 1992 Jan;24(1):116-23. 7. Worrel TW, Smith TL & Winegardner J. Effect of hamstring stretching on hamstring muscle performance. J Orthop Sports Phys Ther. 1994 Sep;20(3):154-9. 8. Svenska Innebandyförbundet. Fysiologiska riktlinjer för innebandyspelare. 2012-01-24 http://www.innebandy.se/global/sibf/nyhetsbilder/nyheter201007/fysiologiska%20riktlinjer%20f %C3%B6r%20innebandyspelar 9. Nelson A G, Driscoll N M, Landin D K, Young M A & Schexnayder I C. Acute effects of passive muscle stretching on sprint performance. J Sports Sci. 2005 May;23(5):449-54. 10. Chelly SM & Denis C. Leg power and hopping stiffness: relationship with sprint running performance. Med Sci Sports Exerc. 2001 Feb;33(2):326-33. 11. Socialstyrelsens Injury Database (IDB) Sverige, 2010. Skadehändelser som föranlett läkarbesök vid akutmottagning. 2012-01-24 http://www.socialstyrelsen.se/lists/artikelkatalog/attachments/18491/2011-11-18.pdf 18

12. Wikstrom J & Andersson C. A prospective study of injuries in licensed floorball players. Scand J Med Sci Sports 1997 Feb;7(1):38-42.. 13. Snellman K, Parkkari J, Kannus P, Leppälä J, Vuori I & Järvinen M. Sports Injuries in Floorball: A Prospective One-Year Follow-Up Study. Int J Sports Med 2001 Oct;22(7):531-6 14. Bradley PS & Portas MD. The Relationship Between Preseason Range of Motion and Muscle Strain in Elite Soccer Players. J Strength Cond Res. 2007 Nov;21(4):1155-9. 15. Witvrouw E, Danneels L, Asselman P, D Have T, & Cambier D. Muscle Flexibility as a Risk Factor for Developing Muscle Injuries in Male Professional Soccer Players. Am J Sports Med, 2003 Jan- Feb;31(1):41-6. 16. Witvrouw E, Mahieu N, Danneels L & McNair P. Streching and injuryprevetion: an obscure relationship. Sport Med. 2004;34(7):443-449. 17. Watsford ML, Murphy AJ, McLachlan KA, Bryant AL, Cameron ML, Crossley KM el. al. A prospective study of the relationship between lower body stiffness and hamstring injury in proffessional Austrailan rules footballers. Am J Sports Med. 2010 Oct;38(10):2058-64. 18. Fousekis K, Tsepis E, Poulmedis P, Athanasopoulos S & Vagenas G. Intrinsic risk factors of noncontact quadriceps and hamstring strains in soccer: a prospective study of 100 professional players. Br J Sports Med 2011Jul;45(9):709-14. 19. Pruyn EC, Watsford ML, Murphy AJ, Pine MJ, Spurrs RW, Cameron ML, et. al. Relationship between leg stiffness and lower body injuries in professional Australian football. J Sports Sci. 2012 Jan;30(1):71-8 20. Markovic G, Dizdar D, Jukic I & Cardinale M. Reliability and factorial validity of squat and countermovement jump tests. J Strength Cond Res. 2004 Aug;18(3):551-5. 21. Shalfawi S A.I, Sabbah A, Kailani G, Tönnesen E, Enoksen E. The relationship between running speed and measures of vertical jump in professional basketball players: a field-test approach. J Strength Cond Res. 2011 Nov;25(11):3088 92. 22. Riddle D L, Rothstein J M & Lamb R L. Goniometric Reliability in a Clinical Setting :Shoulder Measurements. Phys Ther 1987 May;67(5):668-73. 19

23. Young W, Cormack S & Crichton M. Which jump variables should be used to assess explosive leg muscle function? Int J Sports Physiol Perform. 2011 Mar;6(1):51-7. 24. LN Sportkonsult HB. 2012-04-25 http://www.lnsport.se/ 25. FITRONIC s.r.o. 2012-04-25 http://www.fitronic.sk/ 26. Medemas hemsida. 2012-04-24 http://www.medema.se 27. Watkins M A, Riddle D L, Lamp R L & Personius W J. Reliability of goniometric measurments and visual estimates of knee range of motion obtained in a clinical setting. Phys Ther. 1991 Feb;71(2):90-6. 28. Munro, BH. Statistical Methods for Helth Care Research. 3:d edition. 1997. Philadelphia: Lippincott. 29. Soucie J M, Wang C, Forsyth A, Funk S, Denny M, Roach K E et al. Range of motion measurments: referens values and a database for comparison studies. Haemophilia 2011 May; 17(3):500-7. 30. Padua D A, Arnold B L, Carcia C R& Granata K P. Gender Differences in Leg Stiffness and Stiffness Recruitment Strategy During Two-Legged Hopping. J Mot Behav. 2005 Mar;37(2):111 25. 31. Brunet M. Unique Considerations of the Female Athlete. Delmar 2009; ISBN 9781401897819. 20

BILAGA 1 Informationsbrev Vi är två sjukgymnaststudenter som går i termin 5 och vi kommer att skriva vår C-uppsats under våren. Vi har tänkt göra en studie där vi tittar på om man kan se något samband mellan explosivitet och passiv rörlighet i baksida lår, framsida lår, höftböjare och vader, samt eventuellt skadeförekomst hos innebandyspelare på elitnivå. För att genomföra denna studie behöver vi träffa er spelare som spelar i de fyra elitlagen i Umeå (2 damlag och 2 herrlag) och mäta rörligheten i ovan nämnda muskler med hjälp av en goniometer som är en typ av vinkelskiva som gör att man kan se hur många grader man kan ta ut i lederna. Detta går ganska snabbt och medför inte några risker för er spelare. Det försämrar inte heller prestationen på något sätt. Varje spelare kommer att tilldelas en kod för att ni ska kunna vara anonyma och det är endast vi två samt vår handledare som kan se vilken kod försökspersonen har. Om det finns intresse från föreningen kan varje lag få tillgång till sina spelarnas individuella rörlighetsresultat. Alla spelare kommer även att få fylla i en liten enkät med några frågor om kön, ålder och skadeförekomst. Vi vill även använda resultaten från de fystester som ni redan har genomfört. De testvärden som är relevanta för vår studie är 10 m sprint, Counter movement jump (CMJ) och Squat jump. Deltagandet i studien är givetvis frivilligt för varje enskild spelare men vi hoppas att ni är intresserade av att vara med i studien och ni kommer självklart att få ta del av resultatet när uppsatsen är färdig i slutet av terminen. Med vänliga hälsningar Jenny Ermling Peter Löfgren 21

BILAGA 2 Enkätfrågor Kodnummer: Kön: Man Kvinna Ålder: Frågor om skadeförekomst nedan syftar till skador i nedre extremiteter (från höfter och ner till foten). Skador ovanför detta område behöver ej tas upp. Jag är skadad i nedre extremitet just nu Ja Nej Om ja, ange vad: Jag har haft skador i nedre extremitet tidigare under denna säsong Ja Nej Om ja, ange vad: Jag har haft skador i nedre extremitet före denna säsong Ja Nej Om ja, ange vad: 22