Hantering av rädsla med katten som exempel Detta är översikten från en 90-minuters föreläsning om hur man bäst förebygger och minskar rädsla hos katt. Men sluta inte läsa här resonemangen går att tillämpa på alla djurslag! Till att börja med är det bra att känna igen hur arten ifråga ser ut när den är rädd: oavsett art innebär låg rädsla att de börjar röra sig långsammare. Hos katt ser man en sänkt tyngdpunkt, öronen blir som flygplansvingar, och pupillerna dilaterar. Vid ökad rädsla får man ofta s.k. freezing, att djuret stelnar och blir orörlig. Om rädslan ökar ytterligare så flyr de, om de kan. Katter beter sig ofta enligt principen bättre fly än illa fäkta. FEAR är den engelska termen för nyckelemotionen rädsla. FEAR kan lätt slå över i RAGE, en annan nyckelemotion som kanske bäst översätts ilska. Detta inträffar när djur blir trängda och försöker slå sig fria. Problemet med rädsla är inte bara att det kan spåra ur i defensiv aggression utan också att djuret lär sig att bli rädd. Hen lär sig i vilka situationer det händer obehagliga saker, och reagerar snabbare vid nästa tillfälle. Ofta sker s.k. one-trial learning, dvs att det bara krävs en enda exponering för obehaget för att djuret ska bli rädd nästa gång hen är i samma situation många katter blir tex rädda för sina transportburar, för de har lärt sig att det är dags för veterinärbesök när buren kommer fram. De lär sig också av varandra: om en annan katt visar rädsla så kan andra individer smittas. Första intrycket är extremt viktigt: djuret bildar sig en uppfattning om nya situationer är det farligt? Eller är det
rentav lönsamt? Att ge godis i transportburen och sen ställa undan den, snarare än att direkt åka till veterinären, är alltså extremt effektivt för att förebygga rädsla. Man kan genom att observera djuret bedöma ungefär vilket känsloläge det befinner sig i. I modellen nedanför befinner sig en avslappnad katt i det gröna fältet. Katten reagerar på obehagliga stimuli, eller triggers. Allt eftersom hen får ökad grad av arousal - exaltering, betingad av obehag, så visas andra beteenden. Olika djurslag visar olika beteenden i de olika fälten värt att känna till! Hos katt - om svansen börjar rycka, hen kryper ihop och börjar vokalisera mer än någon enstaka gång är detta varningssignaler att om situationen eskalerar så kommer hen sannolikt att försöka slå sig fri. Detta sinnestillstånd vill man givetvis undvika: det blir riskabelt för alla inblandade, och det tar hos katt lång tid innan de lugnar sig upp till en halvtimme.
Obehagliga triggers utlöser ökad arousal och leder att djuret hamnar i högre nivåer i modellen ovan, kanske på gult eller orange. I vissa sammanhang (t ex hos veterinären) finns det stor risk för att obehagliga triggers blir staplade på varandra (s.k trigger stacking) och att djuret hamnar i den röda zonen om hen inte hinner återhämta sig mellan triggers. Det finns många strategier att undvika att djur blir rädda. Strategierna har ändå en sak gemensam: de innefattar sätt att undvika trigger stacking. Prevention / planering. Genom tidig exponering för olika situationer och stimuli så kan man undvika att de utvecklas till potentiella triggers. Om den lilla kattungen genom försiktig introduktion lär känna hundar, barn och transportburar så minskar risken för att hundar, barn och burar utvecklas till triggers senare. En viktig del är också att det blir vana vid att någon hanterar dem. En god relation till vårdnadshavaren kan bli en buffert vid potentiellt otrevliga situationer.
Djur som precis bytt miljö har ofta en högre arousal och mår bra av att få lugna sig innan de tar in den nya situationen. Man bör därför undvika höga ljud, plötsliga rörelser, stirrande etc. Om de ser eller hör andra djur så bör dessa vara lugna. Eventuella provtagningar eller händelser som kan leda till att andra djur blir uppskärrade bör alltså planeras noga! Kanongott godis är också bra att göra tillgängligt då lär de sig att den nya miljön är trevlig! Genom att ta djurets inlärning i beaktande så kan man styra vad djuret lär sig av besöket i en ny miljö. Är det bullrigt, skakigt, luktar farligt och kan man se något läskigt? Eller luktar det hemma, är man ombonad och har det bekvämt och vilken lyckodag, det där är ju favoritgodiset / leksaken!? Miljöoptimering. På platser där man riskerar trigger stacking (t ex veterinärens väntrum) är det bra om miljön kan optimeras så att djuren inte uppfattar eventuella triggers. Hur tar djuret in intryck? Synen, hörseln, lukten? Att minska mängden inkommande information till sinnesorganen kan vara ett effektfullt sätt att minska arousal. Katter tex uppskattar mycket att kunna gömma sig. Kattburar bör vara täckta med en filt i alla okända miljöer. För hund och katt finns numera feromoner som effektivt minskar risken för höjd arousal.
Habituering. Djur kan sluta reagera på triggers genom tillvänjning. Om de bara får tillräckligt med tid på sig och triggern inte är smärtsam eller otrevlig i sig, så kommer djuren ibland att sluta reagera på dem de habituerar. Men det kan också sensitiseras, dvs börja reagera starkare på stimulit och till och med börja reagera på andra stimuli som inte ens liknar det som de först reagerade på. En specialform av habituering är systematisk desensitisering, där det obehagliga stimulit introduceras gradvis. Detta är den säkraste formen av habituering och fungerar bäst om rädslan är svag. Idealiskt är att kombinera den med motbetingning, se nedan.
Motbetingning. På samma vis som djur kan lära sig att assoicera t ex en veterinär med en spruta eller annat obehag, så kan de lära sig nya associationer motbetingning. T ex kan de lära sig att hos veterinären får man exceptionellt godis. Denna procedur är mycket effektiv för att förebygga och minska rädsla, särskilt i kombination med systematisk desensitisering (ovan). F2F Fearful to friendly. Detta är en relativt nyetablerad och okänd teknik för att omvandla triggers. Principen kan användas t ex med djur som uppvisar rädsla för personer, djur eller objekt. Om det rädda djuret är i en bur så finns det ingen möjlighet för henom att öka avståndet till obehaget, och det finns risk att rädslan ökar (sensitisering) snarare än minskar (habituering). En teknik man då kan använda bygger på negativ förstärkning: Djuret vill ha ett ökat avstånd. Man ger avståndet som svar på önskat beteende, t ex avslappning, avsaknad av stressrelaterade beteenden, eller uppvisande av önskat beteende.
Exempelvis: katten är stel som en staty. När hon blinkar backar du undan och går ut. Beteendet att blinka har fått det obehagliga stimulit (du) att försvinna. Successivt kan du välja andra beteenden i repertoaren att gå undan för på så vis finns det många sätt att få dig att försvinna. Vid varje lyckat försök kan du sen gå lite närmare. Bäst funkar detta i kombination med systematisk desensitisering (att man gradvis närmar sig) och motbetingning (att det också händer något trevligt) så att djuret lär sig associera dig med trevliga saker istället. Önskade beteenden hos katt som man backar för kan vara t ex huvudvridningar, blinkningar, gäspningar eller avslappnat kroppspråk. Oönskade beteenden kan också uppträda. Invänta önskvärt beteende innan du backar. Nästa gång går man inte så långt fram (man försöker hålla exponeringen under tröskelnivå för ökad arousal).
F2F har framgångsrikt använts på viltfångade katter i USA, som blivit tama och keliga snarare än att gömma sig och fräsa när någon kommer nära. En väldigt lovande teknik som nu kommer att utvärderas i Sverige också! *** Dessa anteckningar skrevs som ett stöd till en föreläsning de är förmodligen lite svåra att förstå om man inte var där! I föreläsningen visades också film som illustrerade de olika procedurerna. Mina föreläsningar om rädsla / aggression kan ligga på mellan 90 minuter och en tvådagarskurs. Låter det intressant? Hör av dig! Karolina Westlund - www.illis.se info@illis.se