Institutionen för naturgeografi och kvartärgeologi KUSTINVENTERING AV BOGESUNDSLANDET KARTERING AV OLIKA STRANDTYPER FÖR PRIORITERING VID OLJEUTSLÄPP

abcd Institutionen för naturgeografi och kvartärgeologi KUSTINVENTERING AV BOGESUNDSLANDET KARTERING AV OLIKA STRANDTYPER FÖR PRIORITERING VID OLJEUTSLÄPP MARIA HERMANSSON Examensarbete i miljöskydd och hälsoskydd Stockholms universitet 2008

Institutionen för naturgeografi och kvartärgeologi Stockholms universitet Examensarbete av Maria Hermansson INSTITUTIONENS FÖRORD Denna uppsats är utförd som ett examensarbete vid Institutionen för naturgeografi och kvartärgeologi, Stockholms universitet. Examensarbetet ingår som en kurs inom magisterutbildningen Miljö- och hälsoskydd, 60 högskolepoäng. Examensarbetets omfattning är 15 högskolepoäng (ca 10 veckors heltidsstudier). Handledare för examensarbetet har varit universitetslektor Maj-Liz Nordberg, Institutionen för naturgeografi och kvartärgeologi, Stockholms universitet och miljö- och hälsoskyddsinspektör Malin Prima, Södra Roslagens miljö- och hälsoskyddskontor. Författaren är ensam ansvarig för examensarbetets innehåll. Stockholm i augusti 2008 Anders Nordström universitetslektor, kursansvarig

Abstract The traffic in the Baltic Sea area with more and larger oil tankers is increasing. The increasing traffic in our territorial waters enhances the risk of more and larger oil spills. The Swedish Rescue Services Agency wants the coast communities in Sweden to make up an oil scheme plan so they know what costal areas to prioritize in case of an oil spill at shore. The latest big coast inventory in the Stockholm area was done 1969 and it now needs to be altered. The Stockholm archipelago has a very sensitive environment the makes it extra fragile to an oil spill, and besides that, the cost for the community can be extensive when the oil needs to be decontaminated. The Bogesundslandet that belongs to Vaxholm community, with a few locals and a relatively untouched nature, lays in the navigable channel where oil tankers drive on their way to the Stockholm harbours, Värtahamnen and Frihamnen. Vaxholm is furthermore a community with a very long coastline, and in order to protect the biodiversity at an oil spill, it is important to have made a costal inventory. The areas with common reed and salt marshes that have a rich plant- and wildlife, often lays in shallow bays with flat beaches and a very little wave exposure. That means, that the oil that hits against those shores doesn t rinse in a satisfying extent, if it doesn t get cleaned after an oil spill. The shoreline have been divided in 10 classes with different indexes, that refers to the ecological sensitivity that the shore has in case of an oil spill, where 0 indicates the lowest sensitivity and 9 the highest sensitivity class. The inventory showed that there is still an extensive amount of common reed, approximately 62% of the total coastline around Bogesund, and that means that a lot of the coast needs to be highly prioritised (index between 7-9) in case of an oil spill. The results also show that the classification system that is used by the Swedish Rescue Services Agency, and is also used in this study, is sufficient enough to capture the protected species within the different shorelines. The Red List of Threatened Species like for example Least Grape Fern (Botrychium simlex E. Hitchc.), Common Sea-lavender (Limonium vulgare Mill.) and Shore Dandelions (Taraxacum litorale), grow mostly on beaches that have been classified with index between 7-9.

Sammanfattning Östersjön trafikeras av allt fler och större oljefartyg. Den ökande trafiken i våra farvatten gör att risken för fler och större oljeutsläpp tilltar. Räddningsverket har därför uppmanat kustkommunerna i Sverige att upprätta oljeskyddsplaner för att ta reda på vilka områden som ska prioriteras av kusten vid ett oljepåslag. Den senaste stora kustinventering i Stockholmstrakten gjordes 1969 och den behöver nu revideras. Stockholms skärgård har en mycket ömtålig miljö som gör den extra känslig för ett oljeutsläpp, och det kan dessutom bli stora kostnader för kommunerna vid omhändertagandet och saneringen av oljan. Bogesundslandet som tillhör Vaxholms kommun, med få bofasta och en relativt orörd natur, ligger i närheten av den stora farled som oljefartyg använder på väg mot Stockholmshamnarna, Värtahamnen och Frihamnen. Vaxholm är dessutom en kommun med en mycket lång kuststräcka, och för att kunna skydda den biologiska mångfalden vid ett oljeutsläpp är det viktigt att ha gjort en kustinventering. Områden med vass och havsstrandängar, som har ett rikt växt- och djurliv, ligger ofta i grunda vikar med flacka stränder och har en mycket låg vågexponering. Det gör, att oljan som kommer mot stranden inte sköljs bort i tillräcklig utsträckning om den inte saneras vid ett oljepåslag. Strandtyperna har delats in i 10 klasser med olika index som syftar på den ekologiska känsligheten som stranden har vid ett oljepåslag, där 0 anger den lägsta känsligheten och 9 den högsta känslighetsklassen. Inventeringen visade att det fortfarande växer en ansenlig mängd vass, ca 62% av den totala kuststräckan runt Bogesund, vilket betyder att en stor del av kusten behöver högprioriteras (index mellan 7-9) vid ett oljepåslag. Resultaten visar också att det klassificeringssystem som används av Räddningsverket, och som också används i denna studie, är tillräckligt för att fånga in även skyddsvärda växter på de olika strandtyperna. Rödlistade arter som exempelvis Dvärglåsbräcken (Botrychium simlex E. Hitchc.), Marrisp (Limonium vulgare Mill.) och liten kärrmaskros (Taraxacum litorale), växer framför allt på stränder som klassats med index mellan 7-9.

Innehållsförtecknng 1. INLEDNING... 1 1.2. SYFTE... 1 1.3. BEGRÄNSNING OCH AVGRÄNSNINGAR... 1 2. BAKGRUND... 3 2.1. ÖSTERSJÖN ETT BRACKVATTENHAV... 3 2.1.1. Ett särskilt känsligt hav... 4 2.2. FARTYGSTRAFIKEN I ÖSTERSJÖN... 4 2.3. OLJEUTSLÄPP... 5 2.3.1. Biologiska effekter på miljön... 6 2.3.2. Hur beter sig olja i vatten?... 7 2.3.3. Förändrings- och nedbrytningsprocesser... 7 2.3.4. Spridningsmodeller för olja... 8 2.3.5. Oljans beteende och spridning i isbelagda vatten... 10 2.3.6. Oljans utbredning och fördelning på stranden... 10 2.4. SANERINGMETODER... 11 2.4.1. Tillfällig -, mellan- och slutlig lagring av upptagen olja... 12 2.5. VEM GÖR VAD VID ETT OLJEUTSLÄPP I SVERIGE... 12 2.5.1. Lagstiftning inom Sverige... 13 2.5.2. Ansvarsfördelning vid ett oljeutsläpp i vattnet... 13 2.5.3. Gränsen mellan räddningstjänst och sanering... 15 2.5.4. Oljeskadeskydd inom EU... 15 2.5.5. HELCOM (Helsinki Commission, Convention on the Protection of the Marine Environment of the Baltic Sea Area)... 15 2.6. ÖVERVAKNINGEN AV ÖSTERSJÖN... 15 2.7. OLJEOLYCKOR... 16 2.7.1. Tsesis... 16 2.7.2. Fu Shan Hai... 17 2.7.3. Exxon Valdez... 17 2.7.4 Place of refuge... 17 2.8. INFORMATION ÄR NYCKELN TILL EN LYCKAD OLJESKYDDSPLAN... 17 3. METODER OCH MATERIAL... 19 3.1. DIGITAL MILJÖATLAS... 20 4. RESULTAT... 21 4.1. INDELNINGEN AV KUSTTYPERNA... 22 4.2 VÄXTER PÅ DE OLIKA STRANDTYPERNA... 25 5. DISKUSSION... 27 FORTSATTA STUDIER... 28 SLUTSATS... 28 REFERENSER... 31 BILAGOR... 35

1. Inledning Östersjön trafikeras av en stor mängd oljefartyg som framöver kommer att öka i både antal och storlek under de närmaste åren. Med den ökande trafiken i våra farvatten tilltar även hotbilden mot fler och större oljeutsläpp. Räddningsverket har därför gjort kustkommunerna i Sverige uppmärksamma på att en oljeskyddsplan för kommunen bör tas fram (SSPA Sweden, 2007). Då man i första hand enligt Räddningsverket ska skydda strandlinjen från olja, är det viktigt att ha inventerat vilka kuststräckor eller platser som är skyddsvärda ur bland annat socioekonomisk och biologisk synvinkel, och i förlängningen bevara den biologiska mångfalden. En enkätundersökning skickades i februari 2007 till landets 120 kommunala miljökontor som gränsar till statligt vatten, där räddningsverket ställde olika frågor angående beredskapen vid ett oljepåslag d.v.s. när oljan når stranden. Det visade sig att många kommuner är ganska dåligt förberedda, och av kustkommunerna var det runt hälften som har/håller på att utarbeta en handlingsplan för sanering av olja (Räddningsverkets sammanställning, 2007; Riksrevisionens styrelse, 2005). Stockholms skärgård är mycket känslig för den störning som ett oljeutsläpp kan ge, och det kan dessutom bli stora skadekostnader för kommunerna vid omhändertagandet och saneringen av oljan (SSPA Sweden, 2007). En prioritering vid saneringen kan behöva göras beroende på det drabbade områdets utbredning, som ibland kan omfatta fler kommuner och där både platserna och åtgärderna för de utvalda saneringsområdena kan variera med årstiden (Räddningsverket, 2006b). 1.2. Syfte Det övergripande syftet med kustinventeringen är att kommunen utifrån materialet ska kunna göra en oljeskyddsplan som innehåller både biologiska och socioekonomiska värden. Syftet med mitt arbete har varit att: med hjälp av en kustinventering göra en indelning av stränderna i tio olika strandtyper för att underlätta saneringsarbetet vid ett eventuellt oljepåslag på strandzonen. definiera vilken flora som växer inom de olika strandtyperna. Kan en växt som är skyddsvärd på en annars lågprioriterad strand göra att just den strandremsan högprioriteras? 1.3. Begränsning och avgränsningar Kustinventeringen i detta arbete har begränsats till Bogesundslandet samt öarna Lindholmen, Värmogrundet och Lillskär i Vaxholms kommun som ligger i mellanskärgården i Stockholms län. Alla öarna runt Bogesund har inte inventerats då tid för detta inte kunnat rymmas inom ramen för denna rapport. De mer detaljerade biologiska värdena inom varje strandtyp har avgränsats till att beskriva ett urval av arter som kan förväntas växa i eller ovanför strandzonen längs kusten i Stockholm län. 1

2

2. Bakgrund Vaxholms kommun som Bogesundslandet tillhör, är en av de tre kustkommuner inom Södra Roslagens miljö- och hälsoskyddskontor (SRMH) där även Täby och Danderyd ingår, som har längst kust. I närheten ligger den stora farled som både bulkfartyg (fartyg som transporterar sin last opaketerad direkt i skrovet ex. råolja) och kryssningsfartyg använder när de ska lägga till i Frihamnen eller Värtahamnen i Stockholm. Naturen på Bogesundslandet är relativt orörd och har en mycket skyddsvärd och speciell natur med exempelvis Dammstakärret som i dag är ett Natura 2000-område. Tankar finns att bilda ett statligt naturreservat där större delen av Bogesundslandet ska ingå (Vaxholm.se, 2008). För att kunna infria de miljömål som satts upp för Hav i balans samt levande kust och skärgård där mycket av fokus ligger på den biologiska mångfalden (Räddningsverket, 2007), måste vi undersöka vad som finns att värna om. Kustinventeringen som gjorts inför detta arbete, är ett led i den grundinformation som behövs för att kunna utforma en oljeskyddsplan. Målsättningen med en oljeskyddsplan är att skydda särskilt värdefulla områden från den störning som ett oljepåslag på stranden ger, eller de ingrepp som exempelvis sanering efter ett oljeutsläpp, innebär. En förutsättning för att bibehålla det ekologiska systemet i Östersjön är att bevara den biologiska mångfalden. Biologisk mångfald brukar enligt Bioresurs.uu.se (2008) indelas i: 1) Mångfald av ekosystem, 2) Mångfald av arter och 3) Genetrisk variation inom arter. Eftersom Vaxholms kommun omgärdas av Östersjöns vatten är det viktigt att vårda havet för att bevara den speciella natur som Bogesundslandet erbjuder, både på land och längs kusten dvs. arbeta för att bevara områdets biologiska mångfald. 2.1. Östersjön ett brackvattenhav Atlanten och de andra stora haven innehåller ungefär 3% salt. Östersjöns vatten däremot innehåller knappt 1% salt, då mer än 200 åar och älvar med sötvatten mynnar ut i Östersjön och gör vattnet bräckt. Saltvatten hittar man vid bottnarna, medan sötvatten som har en lägre densitet håller sig vid ytan. Sötvattnet finns i de norra delarna av Bottenviken men blir successivt saltare längre ner i Östersjön (figur 1) (Kristianstad.se, 2008; Elmgren, 2001). Många djur och växter i Östersjön lägger ner mycket energi på att pumpa vatten in eller ut ur sina cellmembraner för att reglera salthalten, och den energi som blir över räcker inte till för att organismerna ska kunna växa till sig ordentligt. Följaktligen blir arterna mindre i Östersjön än i Västerhavet och också känsligare för föroreningar som olja (SMF.su.se, 2008). Bakterier som hjälper till att bryta ner oljan är väldigt få till antal i Östersjöns ekosystem, och därför kan skadeverkningarna bestå längre än i andra hav (WWF, 2003). Figur 1. De olika salthalterna i Östersjön, som är sötast i norra Bottniska viken och Finska viken in mot Ryssland, och blir saltare ju ner i Östersjön man kommer. Källa: SMF.su.se 3

Det har även konstaterats att det behövs en blandning av olika bakterier för att kunna bryta ner kolväten (McKew et al., 2007). Organismerna i Östersjön lever på gränsen för sin utbredning och den genetiska diversiteten inom arten blir då lägre. Konsekvenserna av den låga diversiteten gör organismerna känsligare för ytterligare stress, något som visats i en mängd vetenskapliga rapporter (Le Floch et al., 2003; Johannesson & André, 2006 och Prevodnik et al., 2007 m.fl.). I djupvattnet förbrukas syret när organiskt material bryts ner. Tillförseln av sötare syrerikt ytvatten är därför viktigt för att undvika syrefria bottnar (SMF.su.se, 2008). I Östersjön finns flera djuphålor med stora trösklar mellan sig där det saltare vattnet samlas. När ett saltvatteninbrott sker, oftast efter höststormarna från Västerhavet, kommer nytt syrerikt vatten ibland in längs bottnen. De stora trösklarna (figur 2) mellan djuphålorna gör dock att det sällan når speciellt långt in i Östersjön (SMF.su.se, 2008). Figur 2. Saltskikningen i Östersjön där stora trösklar mellan djuphålorna gör det svårt för nytt syre att komma tillräckligt långt ner och kan leda till syrefria bottnar. Källa: SMF.su.se 2.1.1. Ett särskilt känsligt hav Sveriges ansökan om att få Östersjön klassat som ett särskilt känsligt område (Particularly Sensitive Sea area, PSSA) godkändes 2004 av International Maritime Organisation (IMO), FN:s internationella sjöfartsorganisation (WWF.se, 2008b). Vissa kriterier bör vara uppfyllda som är av ekologisk, social, kulturell, ekonomisk eller vetenskaplig betydelse, och underlättar för länderna runt Östersjön att ställa krav på särskild hänsyn av de fartyg som trafikerar området (se bilaga 1) (WWF.se, 2008c). Den särskilda hänsynen bidrar även till att åtgärder som exempelvis, speciella rutter som går på djupare vatten och trafiksepareringsstråk har upprättats, för att skydda Östersjön från oljeolyckor (SPPA Sweden, 2007). 2.2. Fartygstrafiken i Östersjön I konkurrensen mellan olika transportsätt har sjöfarten utmärkt sig som ett av de miljövänligare. Sjötransporter är energisnåla när det gäller att transportera stora volymer, och den enda infrastruktur som krävs är en fungerande hamn. Men även sjöfarten bidrar till föroreningar. Konsekvenser av en olycka i Östersjön är extra förödande för den marina miljön eftersom vattnet är kallt, vilket gör att nedbrytningen av exempelvis olja sker mycket långsamt (WWF.se, 2008a). Östersjön har den tätaste fartygstrafiken (figur 3) i världen, ca 2000 fartyg per dag (Helsingsborgs Dagblad, 2007). Omkring 140 fartygsolyckor och mer än 200 upptäckta olagliga oljeutsläpp (se bilaga 2) sker varje år. Antalet oljefartyg förväntas öka med 40% till 2015, vilket betyder 160 miljoner ton olja årligen (HELCOM, 2006). 4

Användningen av allt större tankers förväntas också öka och det betyder fler fartyg i Östersjön som kan ta 100 000-150 000 ton olja (HELCOM, 2006). Medellasten för råolja är cirka 45 000 ton. Figur 3. Den årliga mängden fartyg som trafikerade Östersjön år 2000 och den förväntade mängden år 2015. Källa: HELCOM.fi Tankvolymen i ett oljefartyg varierar mestadels mellan några hundra till trettiotusen kubikmeter. Olyckor och operationella utsläpp av olja (restprodukter från drift eller tankrengöring) leder årligen till 30 50 miljöräddningsoperationer (Lst Stockholm, 2008, Lst Kalmar, 2007). Förutom riskerna för stora oljeutsläpp i Östersjön förekommer mindre utsläpp längs farlederna som kan leda till förhöjda halter som in sin tur kan ge miljöeffekter (Midbøe & Persson, 2004). 2.3. Oljeutsläpp Olja bildas genom att djur och växter som levde för 100-500 miljoner år sedan pressats ihop i en anaerobisk miljö i havsdjupen (Withgott & Brennan, 2007; Räddningsverket, 1997). Begreppet olja vid oljeskydd förknippas nästan alltid med råolja eller oljeprodukter som framställt genom raffinering av råolja (se bilaga 3) (Räddningsverket, 1997). Råoljan består av ca 1000 olika kemiska komponenter, och sammansättningen (antal olika kolväten) beror på de olika fysikaliska egenskaperna, var i världen oljan är upptagen och hur djupt ner man hämtat den. Oljan skiljer sig till och med mellan djupen i samma källa. Nordsjöolja t ex., är relativ lätt och har en snabb avdunstning (Evans, 1998; Räddningsverket, 2004). Hur oljan beter sig i miljön beror inte bara på vatten- och lufttemperatur, utan även på vågornas energi som i sin tur har betydelse för hur man ska bekämpa oljeutsläppet. Egenskaperna är dock inte beroende av varandra, men exempelvis viskositeten (trögflytheten) påverkar naturligtvis spridning och pumpbarhet av oljan (Räddningsverket, 2004). 5

2.3.1. Biologiska effekter på miljön Lättflyktiga mono- och diaromater (raffinerade oljeprodukter) som bensin och nafta är de mest vattenlösliga och därmed de giftigaste och mest cancerogena produkterna (Midbøe & Persson, 2004). Lätta oljor som diesel och flygbränsle har på grund av sina egenskaper av höga halter aromater och relativt låga viskositet lättare att evaporera (avdunsta), oljetäcket kan bli tunnare, större och bryts sönder lättare än tjockare olja. Dessa typer av olja bildar snabbt emulsioner som biokemiskt är mycket svårnedbrytbara (Midbøe & Persson, 2004). Emulsioner formas när vattendroppar blandas in i oljan vid omrörning och kan ge en ökning av volymen med upp till 5 gånger (Gyllenhammar & Håstad, 2008). Aromatiska föreningar är besläktade med bensen, toluen och PAHer (Polyaromatiska kolväten)(kustbevakningen, 2008). PAHer är giftiga redan vid väldigt låga koncentrationer i luft, föda och vatten (Brandt et al., 2002; González et al., 2006). Biologiska tester som gjorts på olika växter visar att både rottillväxten och skottillväxten hämmades när jorden innehöll PAHer (Allard et al., 2002). De medeltunga oljorna används främst till marint diesel i fartyg drivna med explosionsmotorer. Om utsläppet når stranden, kan oljan ganska snabbt tränga djupt ner i underlaget och försvåra eller omöjliggöra saneringsåtgärder, och då utgöra en risk för djur och växter som kommer i beröring med oljan. Tiden som föroreningen finns kvar i organismen innan den försvinner eller bryts ner påverkas av hur länge den befunnit sig i miljön (Midbøe & Persson, 2004). Trots att de flesta oljeutsläpp innehåller oljerester från motorutrymmen och ballasttankar, utgör dessa bara en liten del av den totala mängden olja som hanteras på Östersjön (Magnusson K, 1998). Vid rengöringsarbeten blandas oljan med detergenter (underlättar blandningen mellan ett fettlösligt och ett vattenlösligt ämne) och försvårar för separationssystemen som finns på fartygen för att förhindra oljespill (Midbøe & Persson, 2004). Oljan blir då mer vattenlöslig och sprider sig lättare på vattenytan. Vattenlevande organismer exponeras ytterligare för oljans toxicitet och effekterna blir därför jämförbara med både större och giftigare utsläpp (Midbøe & Persson, 2004). Uppblandningen av lösnings- och rengöringsmedel i oljerester görs även för att minimera risken för fartyget att bli upptäckt (Scott Andersson, 2008). Läkningsprocessen i områden med upprepade oljepåslag förlängs och försvåras. Även enstaka utsläpp, speciellt i kallare vatten som Östersjön, kan ta tiotals år på sig för återhämtning (Kustbevakningen, 2008; Haghbayan, 2005) eller i värsta fall, att ekosystemet inte återhämtar sig alls. 6

2.3.2. Hur beter sig olja i vatten? Ett antal olika processer (figur 4) startar i oljan när den möter vattnet. Processerna påverkas av en mängd olika faktorer som, typ av olja, utsläppsmängd, temperatur, vindförhållanden, om oljan brinner, inblandning av detergenter m.m. (Midbøe & Persson, 2004). Dessa processer tar olika lång tid, mellan några timmar till flera år. Avdunstningen kan ge förändring i viskositeten på några timmar, vilket förändrar oljans biokemi, och det kan därmed ta åratal för de naturliga nedbrytningsprocesserna (Räddningsverket, 2004). Figur 4. De olika processer som oljan kan genomgå vid utsläpp i vattnet. Processerna påverkas av typ av olja, utsläppsmängd, temperatur, vindförhållanden m.m. Källa: Räddningsverket, 2004 Den viktigaste parametern i nedbrytningsprocessen är temperaturen, vilken gör utsläpp i kalla hav som Östersjön allvarligare än i varmare som Persiska viken (Midbøe & Persson, 2004). Oljan påverkas på olika sätt om det är salt/bräckt vatten eller sött vatten. Vind, vågor och omblandning av vattenmassan skiljer sig beroende på om det är ett havsområde eller om det är en insjö (Räddningsverket, 2004). 2.3.3. Förändrings- och nedbrytningsprocesser Oljans förändringsprocesser som exempelvis sker vid spridning, fotooxidation osv., sker i olika utsträckning och tar olika lång tid på sig att verka (figur 5). Alla processer startar inte heller samtidigt. De kvantitativa mätningar som gjorts i kroniskt oljeförorenade vattenområden visar en nedbrytningstakt på mellan 0.03 g till maximalt 60 g per ton havsvatten/dygn (Evans, 1998). Figur 5. En schematisk bild av oljans förändring över tiden, där tjockleken på strecket anger betydelsen i processen. Källa: Kustbevakningen, 2008. 7

Spridning Spridningshastigheten och hur uttunnat ett oljelager blir beror i första hand på vindförhållandena och oljans viskositet. Vind och strömmar ger oregelbunden spridning och i de fall då oljan spridit sig över ett större område, bryts den upp av vågor och strömmar och bildar oljebälten som ligger vinkelrätt mot vindriktningen (ITOPF, 2004). Oljan bildar en tjockare del (90%) på 1-5 mm som täcker 10% av oljebältet, medan en tunnare del på <0.0001mm täcker resterade 90% (IVL.se, 2008c). Avdunstning (vädring) Avdunstningen har avgörande betydelse för förändringsprocessen och minskar oljans volym. Avdunstningen sker till största delen direkt efter utsläppet och avtar nästan helt efter två dygn (IVL.se, 2008c). Processen ändrar oljans karaktär till att bli tjockare, segare och att den klumpar sig lättare, som i sin tur gör den mer svårhanterlig (Midbøe & Persson, 2004, IVL.se, 2008c). Fotooxidation Fotokemiska reaktioner där oljemolekyler och syre reagerar med UV-strålning (IVL.se, 2008c) för att brytas ner kallas fotooxidation. (Lindgren & Fejes, 2004; Räddningsverket, 1997). De oljor som har ett högt svavelinnehåll har sämre benägenhet att oxideras (Räddningsverket, 1997). Oxidationer bidrar å ena sidan till nedbrytningen men å andra sidan ger den en stabilisering av oljeemulsionerna (blandning olja/vatten) som gör dessa svårnerbrytbara. Den olja som blir liggande kvar på stränderna och exponeras för vädring tillsammans med fotooxidation bildar asfaltsliknande skikt som är svåra att sanera. (Midbøe & Persson, 2004). Den olja som tränger ner i sand eller jord bryts ner långsammare när syretillgången minskar och solexponering saknas. Naturlig nerbrytning Den biologiska nedbrytningen när svampar och bakterier bryter ner oljan för att få energi, kräver syre och nedbrytningen sker därför i ytskiktet (Venosa, 1999: IVL.se, 2008c). Processen påverkar främst oljans lättare beståndsdelar som bryts ner till vattenlösliga molekyler som sedan försvinner. Den olja som blir kvar får då högre täthet och kan till slut sjunka till botten. Eftersom syretillgången på botten är begränsad kan det leda till att nedbrytningen går mycket sakta eller avstannar helt (Räddningsverket, 2004). 2.3.4. Spridningsmodeller för olja SMHI har utvecklat en datorbaserad modell, Seatrack Web, som är tillgänglig dygnet runt och snabbt kan ge driftprognoser för oljeutsläpp i öppet vatten. Från början var det en svensk modell, men den används nu i samarbete med både Danmark och Finland. Syftet med prognoser är att i god tid innan oljan når kusten, hinna göra de förberedelser som behövs vid ett oljeutsläpp ((Kustbevakningen, 2008). Seatrack Web kan ge prognoser för 48 timmar framåt, ibland även upp till 5 dygn och kan dessutom ge information om den position där oljan har släppts ut (s.k. back-tracking) med så lång tid som 30 dygn bakåt i tiden (personlig kommentar, Cecilia Ambjörn). Prognosen tar ca 10 minuter att göra och resultatet kan presenteras som kartor (Kustbevakningen, 2008). De data som modellen visar är: datum, klockslag, position typ av utsläpp (momentant eller kontinuerligt) önskad prognostyp (olja eller kemikalie) 8

Oljan går över tiden igenom olika faser som påverkar spridningen. Inom 1-2 timmar efter utsläppet genomgår oljan fas 1, vilket innebär att ju större volym och lägre densitet oljan har, desto snabbare utbredning får den (Kustbevakningen, 2008). Fas 2 sker några timmar efter utsläppet och leder till en lägre viskositet, vilket ger en snabb utbredning av oljan. Fas 3 inträffar 10-20 timmar efter utsläppet. Ytspänning har då minskat, vilket ger snabbare utbredning än hög ytspänning. När ett dygn eller fler har gått efter oljeutsläppet inträffar fas 4. Då har långtgående avdunstning, klumpbildning m.m. börjat påverka och utbredningen fördröjs (Kustbevakningen, 2008). Oljans drift på vattenytan styrs av vind och strömmar, och beräknas till ca 3% av vindhastigheten. Oljefilmens tjocklek kan variera mycket både inom och mellan olika fläckar. Oljans drift beräknas med hjälp av att vektordiagram som tar hänsyn till både vindoch vattenriktningen och utförs av den Marina Prognostjänsten vid SMHI (figur 6). Figur 6. Vektordiagram som visar oljeutsläppets framtida läge genom påverkan av strömmar och vindar. Prognosen kan ges 48 h framåt, ibland upp till 5 dygn och 30 h bakåt i tiden. Källa: Kustbevakningen, 2008. 9

2.3.5. Oljans beteende och spridning i isbelagda vatten De olika årstiderna påverkar oljans karaktär, och är en viktig parameter för de biologiska värdena när man ska avgöra vilken saneringsmetod som ska användas vid just det tillfället (Lindgren & Fejes, 2004) (figur 7). Figur 7. Parametrar att ta hänsyn till vid en sanering ur miljösynpunkt är oljemängd, oljetyp, strandtyp och årstid. Källa: Lindgren & Fejes, 2004 Med hjälp av isdriftmodeller för sjöfarten och kunskaper om oljans beteende, kan man bedöma oljeutsläppets spridning i isbelagda vatten. Oljans uppträdande i olika issituationer är mycket komplext. Eftersom istäckning även försvårar vädringen av oljan är det viktigt att känna till egenskaperna hos de olika oljetyperna och hur de förändras över tiden för att kunna välja rätt saneringsmetod (Kustbevakningen, 2008). Det finns vissa likheter mellan oljans beteende på isbelagt vatten och vanliga oljeutsläpp på vatten. Exempel på detta är, avdunstning till luftmassan ovanför utsläppet och fotooxidation av oljekomponenter i luften samt på isen, under inverkan av solbestrålning. En annan likhet är finfördelning och upplösning i vattenmassan under isen, där oljan också påverkar organismer genom mikrobiell oxidation (Kustbevakningen, 2008). Delar av oljan sjunker och tränger in i bottensedimentet, där bottenlevande organismer utsätts för både kemisk och mikrobiell påverkan. Vissa beteenden är dock specifika för isbelagda vatten och det gäller bland annat, pölbildning på och under isen, oljevandring och -spridning i sprickor och håligheter samt inneslutningar av olja i isen (Kustbevakningen, 2008). 2.3.6. Oljans utbredning och fördelning på stranden När ett oljebälte når stranden, ackumuleras (lagras) oljan och även de giftiga ämnena som den innehåller (Midbøe & Persson, 2004). Koncentrationen av toxiska ämnen kan ge akuta förgiftningssymtom, som främst drabbar de djur och växter som lever på stranden (Räddningsverket, 1997). Strandmorfologin avgör sedan oljans fördelning på stranden (Midbøe & Persson, 2004). På brantare stränder samlas oljan vid vattenbrynet (Midbøe & Persson, 2004). Om stranden är flack och utsätts för stora vågor eller tidvatten, kan oljan förstås ta sig högre upp. Hur långt oljan tränger ner i strandens underlag beror på oljans viskositet (Midbøe & Persson, 2004). Skador på växter kan förhindra deras ämnesomsättning och leda till att de kvävs (IVL.se, 2008a). Leder detta sedan till att växterna försvinner, påverkas även djurens tillgång på lämpliga livsmiljöer. Förgiftade rotsystem, orsakade av oljan, kan även resultera i stranderosion när de markbindande 10

egenskaperna förstörs (Räddningsverket, 1997). Skadorna omfattning beror på en rad olika faktorer. Nedan ges några exempel (IVL.se, 2008a; Evans, 1998): 1. Oljetyp 2. Oljemängd 3. Oljans uppehållstid i vattnet 4. Väderförhållanden 5. Strandens lutning 6. Typ av strand (exempelvis sandstrand, stenstrand, havsstrandängar) Mikroorganismerna som bryter ner oljan på naturlig väg fungerar bara i skiktet mellan olja och vatten, och detta innebär att nedbrytningen av oljan på en strand i exempelvis, en lugn och flack vik, blir långsam (IVL.se, 2008a). Hög oljehalt i sedimentet kan skada eller döda potentiella nedbrytare som finns och minska nedbrytningshatigheten (Lindgren & Fejes, 2004). Eftersom oljan behöver syre för att brytas ner i sedimentet, kan följden bli att oljan finns kvar under mycket lång tid och leda till att både växter och djur i de syrefria miljöerna slås ut (IVL.se, 2008a). Vid rengöringsinsatser då växter på land och i strandzonen vissnat ner på grund av oljeförorening, skärs dessa ner och forsla bort. Vad man hittills har sett återhämtar sig de flesta växter till nästa säsong. I vissa områden kan det vara bättre att låta stranden återhämta sig själv, då ett saneringsarbete ibland kan ge sekundära oljeskador om oljan trampas ner i marken (IVL.se, 2008b: Räddningsverket, 2003). 2.4. Saneringmetoder Det finns en mängd olika saneringsmetoder, bland annat beroende på oljans egenskaper och strandtyp. När ett oljeutsläpp sker försöker man att ta upp så mycket som möjligt till havs för att undvika skador på strandzonen. Man lägger då ut länsor för att omringa utsläppet. Eftersom det är tidsödande att lägga ut länsorna kommer en del av oljan ändå hinna nå stranden (Midbøe och Persson, 2004). Den här metoden fungerar bäst i lugnt vatten, och är ett viktigt redskap för att skydda stranden (Räddningsverket, 1997), även om effekten avtar med vågornas intensitet (Midbøe och Persson, 2004). Geotextildukar är en annan effektiv metod för att skydda stranden mot ett oljepåslag. Täckningen bör göras av hela strandlinjen från låg- till högvattenlinjen och används framför allt på flacka och släta stränder (Räddningsverket, 2004). Tekniken fungerar på alla oljetyper, men utläggningen av duken och omhändertagningen av oljan kräver ganska stora manuella insatser (Räddningsverket, 2004). Mekaniskt upptag sker genom att separera olja och vatten med en s.k. skimmer. Den effektivaste metoden är ett s.k. enfartsystem, där man kombinerar länsor och skimmers som sitter monterade på ett fartyg. Fartyget sveper genom vattnet så att oljan förs ihop av länsorna och koncentreras vid fartygssidorna där skimmers samlar upp oljan och pumpar ombord den på båten (Midbøe och Persson, 2004). Kemisk bekämpning görs genom besprutning av oljebältet som då finfördelas snabbare och påskyndar den biologiska nedbrytningen. Användningen av besprutningsmedlet är reglerat, men tillåtet i Sverige. 11

In-situ burning betyder att man avsiktligt antänder olja som läckt ut i havet. Metoden används ibland då inga andra alternativ finns på grund av is (Midbøe och Persson, 2004). Biologisk bekämpning av oljeutsläpp är en ganska långsam process och görs antingen om utsläppet är litet eller i slutskedet för att finputsa resultatet om inga andra metoder fungerar. Det finns två metoder man kan använda sig av, där den ena är att introducera mikroorganismer som inte finns på platsen naturligt eller så försöker man att gynna tillväxten på de mikroorganismer som redan finns där genom gödning (Venosa, 1999). 2.4.1. Tillfällig -, mellan- och slutlig lagring av upptagen olja Tillfällig lagring av olja i anslutning till stranden under pågående sanering kräver ingen anmälan eller tillstånd ( Lst Kalmar, 2007). Man ska dock använda bästa möjliga teknik enligt miljöbalkens 2 kapitlet 3 Allmänna hänsynsregler, för att förhindra en spridning av föroreningen (Lst Kalmar, 2007 ). Lagring av olja som tagits upp brukar vanligtvis göras i containrar som står på eller vid sidan av stranden. För att transportera farligt avfall, som olja anses vara, krävs tillstånd enligt 26 eller 27 avfallsförordningen (2001:1063). Om en lagring av oljan behöver göras på en annan plats än där saneringen gjorts s.k. mellanlagring är detta en anmälnings- eller tillståndspliktig verksamhet (C-verksamhet) enligt miljöbalken, 9 kapitlet (1998:808) (Lst Kalmar, 2007; Karlskrona kommun, 2007). Den slutliga lagringen där det ofta kan vara en blandning av olja och sand (personlig kommentar, Göran Wennerström), tas omhand av företag inom avfallshantering som SAKAB, SITA eller liknande. Företagen har möjlighet att ta hand om 100 000 ton/år/station och har ett upptagningsområde på ca 20 mil i omkrets. Oljan ges en biologisk behandling som brukar ta mellan 3 månader upp till 1 år. Det renade oljematerialet används sedan som täckmaterial på deponier (personlig kommentar, Göran Wennerström). 2.5. Vem gör vad vid ett oljeutsläpp i Sverige Miljökvalitetsmålen är ett viktigt verktyg för att vi ska kunna lämna över ett samhälle till nästa generation där miljöproblemen i princip är lösta. Därför ska den inverkan på miljön som vi gör vara långsiktigt hållbar, och det är där de nationella miljömålen Biologisk mångfald och Hav i balans i kust samt skärgård kommer in. Miljökvalitetsmålen är inte juridiskt bindande men vägledande (Räddningsverket, 2004). Sjöfartsverkets och Kustbevakningens arbetet är inriktat på att minimera utsläpp från fartyg med orenat oljehaltigt avfall (ballastvatten, slagvatten, oljerester) (Räddningsverket, 2004). Nedan ges några exempel på speciella nationella delmål för förebyggande åtgärder som satts upp för det svenska oljeskadeskyddet, som Räddningsverket har speciellt ansvar för inom sin sektor (Räddningsverket, 2007): Olagliga utsläpp av olja i Svenska vatten ska vara försumbara till 2010. Förbud mot enkelskroviga fartyg att frakta alla typer av olja i svenska vatten. Regelbundna gemensamma övningar mellan svenska oljeskademyndigheter och andra organisationer bör genomföras. Begränsningen av oljepåslag på stränderna och särskild känslig områden ska skyddas senast år 2010. Kapacitet att ta hand om påslag på 10 000 ton olja vid ett utsläpp till år 2010 så att det inte medför några långvariga miljöeffekter eller ekonomiska effekter. 12

2.5.1. Lagstiftning inom Sverige För att fullfölja miljömålen inom kust och hav, bör effektiviteten i åtgärderna följas upp. Riksdagen har även en målsättning om God ytvattenstatus med avseende på artsammansättning samt kemiska och fysikaliska förhållanden som bör vara uppfyllda till 2015 (EG, 2000). För närvarande ser det inte ut som om god vattenstatus kan infrias (Vattenmyndigheten.se, 2008). Nedan ges exempel på några av de lagar som reglerar sjöfarten i Sverige (Räddningsverket, 2004): Lag om skydd mot olyckor (2003: 778) 1 kap. 2 lag (LSO) Lagen är uppbyggd på tre delar: förebyggande åtgärder, räddningstjänst och efterföljande åtgärder. Lagen tar även upp ansvaret för Lag (1980:24) om åtgärder mot förorening från fartyg (vattenföroreningslagen) och förordningen (1980:789) åtgärder mot förorening från fartyg. Miljöbalken (1998:808) Miljöbalken innehåller inget reglerat ansvar för kommunen att ansvara för sanering av oljeförorenade stränder. Kapitel 10, Verksamheter som orsakar miljöskador hette förut Förorenade områden och är en omarbetning av kapitlet där man nu mer preciserar vad som ska innefattas av lagen. Sjölagen (1994: 1009) Lagen reglerar sjövärdigheten, ägandeförhållanden och ansvarsfördelningen på fartyget. Lagen tar även upp regler för transporter, frakt, skador som uppstår vid sammanstötning samt ansvaret vid en oljeskada och mycket mer. 2.5.2. Ansvarsfördelning vid ett oljeutsläpp i vattnet För ett lyckat oljeskadeskydd krävs ett samarbete mellan olika aktörer. Sjöfartsverket, Kustbevakningen, Räddningsverket och länsstyrelsen är de myndigheter som har det huvudsakliga ansvaret vid ett oljeutsläpp i svenskt territorial vatten. Räddningsverket Räddningsverkets uppgift är att samordna och utöva tillsyn över den kommunala räddningstjänsten och att bidra med ekonomisk hjälp. Räddningsverket har fem regionala mobila oljeskyddsförråd på olika orter med utrustning för saneringsarbetet och utbildad personal, där östra Sverige får hjälp av Södertörns Brandförsvarsförbund i Botkyrka (Räddningsverket, 2004). Kommunerna har rätt till viss ersättning av staten för de kostnader som kommunerna drabbas av i samband med utsläpp av olja eller andra skadliga ämnen och de efterföljande saneringsinsatserna. Kustbevakningen Kustbevakningen har till uppgift att begränsa eller släcka eventuell brand ombord eller i anslutningen till det skadade fartyget. Deras operativa mål är att begränsningsåtgärderna ska ske inom fyra timmar. Kustbevakningens räddningsledare har en viktig uppgift vi en olycka, att snabbt få sig en uppfattning om hur oljan spritt sig på vattenytan och i vilka riktningar oljan rör sig (Räddningsverket, 20004). Oljan bör tas omhand så snart som möjligt för att inte spridas in i skärgården till grunda vatten och vikar eller områden som är särkskilt skyddsvärda. Om oljan spridit sig in i skärgården sker ett samarbete med kommunens räddningskår. 13

Sjöfartsverket Sjöfartsinspektionen som är anknuten till Sjöfartsverket ingriper omedelbart vid fartygsolyckor som sker i svenska farvatten. En fartygsinspektör/ fartygsinspektörer skickas från närmaste inspektionsområde (Stockholm, Göteborg eller Malmö) till olycksplatsen. Dessa har jour dygnet runt. Fartygsinspektörens uppgift är att förhindra och begränsa oljeutsläppet från det skadade fartyget och ska bland annat bedöma risker och fara ombord på fartyget samt bedöma om fartygets last eller hela fartyget ska flyttas från platsen. Inspektören ska även ge anvisningar, förelägganden eller förbud för fartygen eller andra åtgärder som rör fartyget (Räddningsverket, 2004). Naturvårdsverket Naturvårdsverket har bland annat till uppgift att följa upp miljöeffekter vid utsläpp av olja och har ett avtal med IVL Svenska Miljöinstitutet AB som har upprättat en oljejour som kommuner och andra myndigheter kan vända sig till för att få vägledning (Räddningsverket, 2006a). Kommunerna Räddningstjänsten i de berörda kommunerna ansvarar för att bekämpning av oljan i strandzoner och hamnar. Gränsen mellan kustbevakningens ansvarsområde (statligt vatten) och kommunens, går vid strandlinjen enligt juridiska regler, men i praktiken tar man hänsyn till de praktiska förutsättningar parterna har, och de gör att kustbevakningen arbetsinsats ofta förlängs. Utifrån räddningstjänstplanen ska det klart framgå var hamnarna har sina gränser i vattnet, eftersom de är kommunalt ansvarsområde (kommunalt vatten) (Räddningsverket, 2004). De bör finnas en aktuell oljeskyddsplan som är baserad på riskoch sårbarhetsanalyser. Planen bör även innehålla samverkansfrågor och hur den miljöinformation som finns ska kunnas användas på bästa sätt operativt (Lst Kalmar, 2007). Nationella mål för olycksförebyggande verksamhet för räddningstjänsten har införts, och kommunerna är skyldiga att upprätta handlingsprogram för skydd mot olyckor. Handlingsprogrammet ska innehålla såväl olycksförebyggande insatser som räddningstjänst (Räddningsverket, 2006b). Kommuner får även på begäran hjälpa varandra om de drabbats av en extraordinär händelse som en oljeförorening, och har sedan rätt till ersättning för detta av den drabbade kommunen. I kommunens skyldigheter ingår det även att ha ett handlingsprogram med lokalt anpassat verksamhetsmål. Dessa ska baseras på riskanalyser där det står vilka riskbedömningar kommunen har, som kan leda till räddningsinsatser. I handlingsprogrammet ska det stå vilken förmåga kommunens har att genomföra räddningsinsatser, och programmet ska antas av kommunfullmäktige för varje mandatperiod (Räddningsverket, 2006b). Länsstyrelsen Länsstyrelsen ska bistå med vägledning vid bekämpning och val av saneringsmetoder för oljan (Räddningsverket, 2004). Skulle räddningsinsatsen beröra mer än en kommun bestämmer länsstyrelsen vem som ska leda insatsen om inte kommunerna själva redan gjort upp om det. Likaså gäller om de kommunala räddningsinsatserna blir omfattande, då kan länsstyrelsen behöva gå in och överta ansvaret för räddningstjänsten i den/de berörda kommunerna och då utse en räddningsledare för alla räddningsinsatser (Räddningsverket, 2006b). 14

EU EU (Bryssel) har en räddningsverksamhet som hjälper till vid olika slags olyckor inom regionen och samordnar insatser vid större miljöolyckor till sjöss (Räddningsverket, 2006a). För att underlätta assistansen finns en sammanställd information över ansvariga myndigheter och de olika ländernas möjligheter till expertis och resurser. 2.5.3. Gränsen mellan räddningstjänst och sanering De skyldigheter kommunen har och vilka ersättningsmöjligheter som finns vid en oljeskyddsinsats skiljer sig en del. Räddningstjänsten, som ingår i fas 1, är en räddningsinsats där akuta åtgärder görs för att stoppa oljan från att rinna ut, förhindra att oljan når strand och begränsa oljespridningen. Åtgärderna kan gälla exempelvis inläsning, dukning, upptagning mm. Beslut och uppföljning av åtgärder och metoder görs av räddningsledaren (Räddningsverket, 2006a). Saneringen däremot omfattar rengöringen av förorenade stränder och anläggningar (Räddningsverket, 2004). Grovsaneringen som är ett kommunalt ansvar, ingår i fas 2, och ska begränsa skadorna på fåglar och andra djur. De uppkomna skadorna på egendom och miljö ska inte kunna förvärras på kort sikt när grovsanering avslutats, och därför får oljan enbart finnas kvar i begränsad omfattning på land. Miljömyndigheten i kommunen avgör om och när grovsanering kan anses vara avslutad (Räddningsverket, 2006a). Finsaneringen är ett också det ett kommunalt ansvar, och hör till fas 3, som är en sista finputsning av området för att minimera risken för påverkan på miljön. Bedömningen av saneringen görs av miljömyndigheten i kommunen i samråd med expertis på området (Räddningsverket, 2006a). 2.5.4. Oljeskadeskydd inom EU EU har en egen sjösäkerhetsbyrå, European Maritime Safety Agency (EMSA), men regelverket när det gäller oljeskadeskydd följer i princip IMOs internationella regler enligt MARPOL 73/78 (Marine Pollution, internationell konvention för att förhindra föroreningar från fartyg) (Räddningsverket, 2006b). 2.5.5. HELCOM (Helsinki Commission, Convention on the Protection of the Marine Environment of the Baltic Sea Area) Det finns en mängd lagar inom oljeskydd och hur man vill att fartygen i Östersjön ska vara utrustade. Detta gäller bland annat dubbelskrov eller att fartygen inte ska gå nära kusten vid vissa känsliga naturområden, men det behövs ännu mer resurser till övervakning och för att se till att reglerna efterlevs. HELCOM arbetar för att skydda den marina miljön i Östersjön från alla slags föroreningar som kväve, fosfor, metaller och olja (Regeringen.se, 2008). Sverige är det land som utför högst antal flygövervakningstimmar både dag- och nattetid i jämförelse med andra länder runt Östersjön (se bilaga 4) (HELCOM, 2008). Danmark till exempel, tar kontakt med fartyg som korsar deras vatten och informerar om vilka regler som gäller för miljöfarliga ämnen och har fått bra respons på detta. Funderingar finns inom HELCOM att även göra så inom valda delar av Östersjöområdet (Räddningsverket, 2004). 2.6. Övervakningen av Östersjön Den stora mängden fartyg i Östersjön leder till att det flesta fartygsolyckorna beror på kollisioner. I de andra haven/oceanerna beror olyckorna istället på hårt väder, där fartygen många gånger bryts sönder av vågorna eller slås mot klippor vid kusten (HELCOM, 2006). Då Östersjön både är ett känsligt och kallt hav är det desto viktigare att sätta in saneringsmetoder snabbt vid ett oljeutsläpp/oljepåslag och att kunna prioritera så att resurserna verkligen maximeras. En oljeolycka kan därför ställa till med irreversibla skador 15

om man inte i förväg har undersökt var man ska sätta in de primära räddningsåtgärderna och senare saneringsarbete (Evans, 1998). För att öka säkerheten på havet och få en överblick över trafiken har en del förebyggande åtgärder satts in. Automatic Identification System (AIS) är ett säkerhetssystem som gör att man kan identifiera och följa andra fartygs rörelser. Systemet ger fakta om position, fart, kurs, destination, last med mera (Sjöfartsverket.se, 2008; SSPA Sweden, 2007). Data sänds kontinuerligt och kan läsas av om man har en AIS-mottagare. Sjöfartsverket har arbetat internationellt med att både utveckla en standard för AIS, och att krav ställs på användning av systemet. IMO beslutade under 2001 att alla fartyg större än 300 ton skall vara utrustade med AIS. Informationen används bland annat för att förbättra sjötrafikinformationen, sjöräddningsinsatser och isbrytningsoperationer (Sjöfartsverket.se, 2008). Sverige är det land som utför högst antal flygövervakningstimmar både dag- och nattetid i jämförelse med andra länder runt Östersjön (se bilaga 4) (HELCOM, 2008). Fortlöpande utbildning för saneringspersonal och myndighetspersonal och frivilliga är också viktig, så att alla är uppdaterade med den senaste informationen om både saneringsmetoder och säkerhet vid saneringsarbetet. Vikten av att utvärdera efter både övningar och riktiga händelser där man tittar både på det som fungerar och det som måste förbättras kan inte överskattas (Räddningsverket, 2006a). Eftersom stora olyckor sällan händer, är övningarna ett bra tillfälle att se över samarbetet mellan de olika myndigheterna och var ansvarsgränserna går. Det kan ibland vara lite svävande trots vägledning om var ens ansvarsområde börjar och slutar i de olika saneringsfaserna (Räddningsverket, 2006a). 2.7. Oljeolyckor I oljeolyckssammanhang använder man ibland benämningen stor olycka. Med det menar Räddningsverket, ett oljeutsläpp på mer än 10 000 ton olja mot kusten, liknande olyckan med Prestige i Spanien 2004, där ett räddningsarbete kan pågå ett par månader och saneringen ta minst ett år (Scott Andersson, 2008). Ett oljeutsläpp av den digniteten kan göra att 20-30 mil kust berörs av oljan beroende på väderlek. Nedan ges tre exempel på oljeolyckor varav två skett i Östersjön, nämligen Tsesis och Fu Shan Hai. Grundstötningen av Exxon Valdez går även den att applicera på svenska förhållanden eftersom vattentemperaturen runt Alaskas kust kan jämföras med Östersjöns. 2.7.1. Tsesis Oljetankern Tsesis (sovjetregistrerad) gick på grund i Södertälje kanal i Stockholm södra skärgård 1977. Fartyget var lastat med 17 500 ton medeltung olja varav 6 400 ton omedelbart började läckta ut. Svenska kustbevakningen kom till platsen efter ett par timmar och lade ut länsor. Vädret var lugnt så man började inte pumpa upp oljan från vattenytan förrän tidigt nästkommande morgon. Man tror sig fått upp mellan 600-700 ton olja, men cirka 400 ton uppskattades vara kvar efter saneringen (Midbøe & Persson, 2004). Oljan sköljdes upp på stränderna i närheten, löstes upp i vattnet och sedimenterade på botten i närheten av Askölaboratoriet som tillhör Stockholm universitet och har därför studerades mycket noga. Forskning av den marina miljön och dess ekosystem pågick i området innan olyckan och med det materialet som referens kunde man se att effekterna efter oljeutsläppet blev kortvariga (Midbøe & Persson, 2004). Orsakerna till detta var att oljemängden var relativt liten, det snabba påbörjandet av saneringsarbetet och att utsläppet skedde på hösten när den biologiska aktiviteten är låg. Man observerade akuta effekter på 16

alla vattenlevande djur, men inom 2-3 år hade de återhämtade sig. Långvariga effekter har trots detta kunnat ses på de djupa mjuka bottnarna i området (Midbøe & Persson, 2004). 2.7.2. Fu Shan Hai De polskägda men Cypernflaggade containerfartyget Gdynia kolliderade 2003 med det kinesiska fartyget Fu Shang Hai, några kilometer norr om Hammer Udde utanför Bornholm. Det Kinesiska fartyget sjönk 68 m ner i djupet där det började läcka olja. Fu Shang Hai innehöll 1680 ton tjockolja, 100 ton diesel och 35 ton smörjolja (Dmi.dk, 2008; Sydöstra Skånes Räddningstjänstförbund, 2003) Vid den här olyckan använde man sig av Seatrack Web för att kunna förutsäga oljans drift både över och under vattenytan. Eftersom fartyget började läcka under vattnet, drev en del av oljan flera kilometer under vattenytan innan den nådde upp till ytan. Detta gjorde att oljans spridning med olika strömmar och riktningar blev annorlunda än om den transporterats på vattenytan (Christiansen, 2003). Simuleringen gjordes som ett worst case scenario med ett jämt utsläpp av oljan och där den olja som redan sanerats inte räknades in. Det visade sig att simuleringen överensstämde mycket väl med verkligheten (Dmi.dk, 2008). 2.7.3. Exxon Valdez Oljetankern Exxon Valdez gick på grund 1989 utanför Prince Williams Sound i Alaska. Fartyget gick på grund strax efter att lotsen lämnat över ansvaret till kaptenen. Oljetankern släppte ut 38 800 ton av sina 200 000 ton råolja och förorenade drygt 2000 km kust, varav 320 km allvarligt (Evostc.state.ak.us, 2004). Kustbevakningen saknade kompetens i viktiga delar av oljesaneringen. Staten och myndigheterna visade prov på en mycket ojämn nivå av både förberedelser och beslutsfattande. Olyckan skedde på våren vilket är den känsligaste tiden för många arter och år 2004 fanns fortfarande arter som inte återhämtat sig eller där återhämtningen gått långsamt (Evostc.state.ak.us, 2004). 2.7.4 Place of refuge Vid en olycka kan följderna begränsas om fartyget har en skyddad plats att ta sig till där vidare räddningstjänst kan fortsätta. IMO har tagit fram riktlinjer till stöd för de länder som ska välja Place of refuge där platsen sedan kan användas när en olycka sker (Midbøe & Persson, 2004). Att bogsera fartyget till en skyddad plats som en hamn eller en grund vik, kan lokalt ge miljömässiga konsekvenser. Om man däremot låter fartyget vara kvar ute tills havs, kan detta göra än större skada då oljan sprids över ett större område (IMO, 2008). De alternativa platser som kan komma ifråga är ett politiskt beslut, men vilken plats som passar bäst för ett speciellt område är ett beslut som måste tas av ledande personal på plats där räddningsaktionen utförs. I beslutet bör man ta hänsyn till både fartygets last och effekterna på miljön (IMO, 2008). 2.8. Information är nyckeln till en lyckad oljeskyddsplan I oljesplanen för sydöstra Skåne (2006) poängterar man vikten av bra information för en lyckad insats, som man menar skapas genom god ledning och samordning. En god kommunikation som även ska innefatta sådant som inte gått bra. Massmedia är därför ett bra redskap för att få ut information till allmänheten i krislägen. På det sättet kan man undvika spekulationer, sprida kunskap och skapa förståelse för de åtgärder som görs. Skyddsplanen som sydöstra Skåne gjort visar även på betydelsen av att samordna informationen och så långt det är möjligt använda en enhetlig informationsspridning för det inblandade organisationerna (Räddningsverket, 2006a; Halmstads kommun, 2007). 17