Men... tekniklärare Rune Johansson ser inga fördelar alls.

Det var i kompletteringspropositionen, som lades på riksdagens bord i april, som skolminister Göran Persson presenterade planerna på att låta kommunerna ta hela ansvaret för skolan. Är det bra för lärarna och skolan frågar Fackläraren Kommunförbundet som prompt svarar att det kommer att bli väldigt bra för alla som arbetar i skolan. Skolöverstyrelsen håller med och lägger psykologiska aspekter på skolans kommunalisering. Skolchefen i Sollentuna ser också idel fördelar och menar att det numera bara är en tidsfråga. Kommunalisering blir det. Vad säger facket då? - Om kommunalisering innebär en rejäl uppvärdering, måste vi givetvis pröva det, säger SFL. SL vill ha kvar en statlig styrning i grundläggande frågor och på LR vill man att regeringen gör en förutsättningslös analys av konsekvenserna. Men... tekniklärare Rune Johansson ser inga fördelar alls. 23

Asta Nilsson, Kommunförbundet "Väldigt bra för alla" Asta Nilsson på Kommunförbundets personalpolitiska avdelning tror att en decentralisering av skolan med ett samlat kommunalt ansvar kommer att bli väldigt bra för alla som arbetar i skolan. Jag hoppas verkligen att lärarna och lärarfacken inser det och ställer upp på den förändring som Kommunförbundet och Statens Arbetsgivarverk nu är överens om. Kommunaliseringen av skolan är ingen ekonomisk reform. Skolan är alldeles för viktig för att kommunerna och staten ska spela poker om den. För att det förr eller senare blir så ändå, är Asta Nilsson övertygad om. - Och då är det ju bättre för lärarna om facket går in i arbetet och kan påverka utvecklingen. Det var i kompletteringspropositionen, som lades på riksdagens bord i april, som skolminister Göran Persson presenterade planerna på att låta kommunerna ta hela ansvaret för skolan. - Det kom väl inte som någon direkt överraskning, allra minst för Kommunförbundet, i vars

- Alla som har hand om barnen i skolan och på fritiden ska kunna samarbeta och det underlättas om kommunerna har det samlade ansvaret, säger Asta Nilsson på Kommunförbundet. skolberedning Göran Persson satt medan han var kommunalråd i Katrineholm. Frågan är inte ny i Kommunförbundet, men har blivit allt hetare vartefter kommunerna fått ta på sig allt större del av det ekonomiska ansvaret för skolan och lärarnas löner. Spelar det då någon större roll, vem som betalar ut lönen? Ja, det gör det och det av flera skäl, menar Kommunförbundet och Asta Nilsson. Lärarna känner sig i dag statligt anställda och kanske är det så, säger Asta Nilsson med betoning på kanske, att kommunerna prioriterar dem som är helt och hållet kommunalt anställda. Det är i så fall väldigt olyckligt. Ansvaret ska vara tydligt. Ingen ska kunna skylla ifrån sig. Det är väldigt viktigt att kommunerna får det fulla ansvaret för sina barn och ungdomar, givetvis tillsammans med föräldrarna. Alla som har hand om barnen i skolan och på fritiden ska kunna samarbeta och det underlättas om kommunerna har det samlade ansvaret. I det här paketet ligger en decentralisering inte bara ut till kommunerna utan också ut till de enskilda skolorna. Det sägs ofta att läraryrket är ett så fritt yrke, men det är få jobb som varit och fortfarande är så kringgärdade av statliga regler. Lärarna är en oerhört välutbildad och professionell yrkesgrupp och det finns ingen anledning att misstro deras kompetens. Med professionalism och engagemang kommer man långt. Och vi tror att engagemanget ökar i samma takt som friheten. Det finns inget fristående intresse att kommunalisera skolan utan det är ett av flera medel att utveckla skolan och nå de uppsatta målen, anser Kommunförbundet. Andra medel är en bra lärarutbildning och fortbildning, förändring av lärarnas arbetstid, en bra arbetsmiljö, enkla - men tillräckliga - statsbidrag. Tydliga mål Grundförutsättningen för att decentraliseringen ska fungera är att målen formuleras mycket tydligt, anser Asta Nilsson. Det måste ur skolplaner och andra dokument klart framgå vilka målen är och vilka krav som ställs. Hur man når dessa mål måste sedan noga granskas och utvärderas. Utifrån det tror jag frågan om differentierad lön -belöning - växer fram. Den som gör ett bra jobb ska kunna få en extra uppskattning. Jag har inget till övers för individuella löner i sig, så ska man införa sådana måste det finnas mycket goda skäl. Ytterligare en stor fördel med fullt kommunalt arbetsgivaransvar, som Asta Nilsson vill framhålla, är möjligheterna till alternativa sysselsättningar i olika skeden i livet. Jag menar inte att läraren ska bli diversearbetare. Men har läraren kommunen som huvudman, är det lättare att för en tid hitta arbete utanför skolan och sedan komma tillbaka med nya krafter och intryck. Inga olikheter Kritiker menar att kommunaliseringen ökar risken för olikheter i standard och kvalitet mellan olika kommuner. Men det avfärdar Asta Nilsson. Vi ska komma ihåg att det redan idag föreliggar skillnader både mellan kommuner och inom kommuner. De beror nog oftast inte på ekonomiska faktorer utan på skillnader i den pedagogiska ledningen. Skolledaren blir en nyckelperson i än högre grad än idag. Skolledarna måste få mer tid för pedagogisk ledning, få tid för sin personal. Längre tid Men för att läraren ska få tillgång till den förbättrade pedagogiska ledningen måste han/hon finnas längre tid i skolan. Likaså för att förverkliga läroplanens arbetslagstanke. Och lärarnas fortbildning får inte inkräkta på undervisningen, understryker Asta Nilsson. Det här betyder dock inte att lärarnas arbetstid ska utökas, säger hon. Utan det kan ske genom omfördelning av arbetstiden. Varje lärare som har engagemang för yrket, och det tror Asta Nilsson att de flesta har, och som sätter sig ner och funderar måste komma fram till att de här förändringarna är bra. - Det är ett sätt att bli en bättre lärare och att få gå in i skolverksamheten fullt ut. Jag tror helt enkelt att utveckligen i skolan kräver det här. TEXT: BRITTA MOBERGER FOTO: ROLF HÖJER 25

Erland Ringborg, SÖ "Psykologiskt riktigt" Att kommunerna nu får hela ansvaret för skolan är viktigt ur psykologisk synvinkel. Idag satsar kommunerna mer på att stimulera och utveckla de helt kommunala grupperna. Lärarna visas mindre omsorg. Det säger Erland Ringborg, generaldirektör på Skolöverstyrelsen, ningsarbetet. Det blir SÖs och jer, kan inte sitta med uppfölj SÖ, som sedan länge ansett en länsskolnämndernas uppgift. kommunalisering vara nödvändigskjutning i SÖs verksamhet mot Det kommer att bli en för Men SÖ har inte velat driva mer granskning och utvärdering. frågan så länge lärarfacken varit Genom de nationella utvärderingarna har vi lärt oss hantera ett in emot. Kommunaliserinen är alltså en strument, men vi måste ytterligare stärka utvärderings- och äm viktig personalpolitisk reform, anser Erland Ringborg och SÖ. neskompetensen. Den kommer att stärka lärarna. Generaldirektören är alltså inte Göran Erickson, Den är också viktig för att samverkan mellan skolan och andra kom kommer att avlöva SÖ. Men är det rädd för att kommunaliseringen "Bara ei munala verksamheter, t ex skolbarnsomsorgen, ska utökas. det bygger upp en liknande orga inte risk för att Kommunförbun - Jag blir så lycklig när jag ser nisation? fungerande försök till samverkan Det är ju ingen större idé att redan idag. Sådana finns, så kommunaliseringen är inte en förutgleringen om Kommunförbundet munalisering av skolan. Frå avveckla delar av den statliga re Vi är på väg mot en komsättning, men den underlättar. sedan snabbt inför nya system. Vi gan är bara när den kommer, En ökad kommunalisering innebär dock inte att statsmakten kapi men det är viktigt att vi hittar en har känt av en del dubbeljobb, säger skolchefen i Sollentuna, utanför Stockholm, tulerar, påpekar Erland Ringborg. bra arbetsfördelning med Kommunförbundet. Göran Erickson. I samma takt som friheten för kommunerna, skolorna och lärarna ökar, ökar också statens behov när det gäller information, stöd Göran Erickson känner igen SÖ kommer att ha monopol av att granska och utvärdera hur och råd till lärarna som pedagoger. emot kommunaliseringen ifrån många av argumenten för och friheten används och hur skolans mål uppfylls. debatten som föregick skolchefernas kommunalisering 1985. Men riksdag och regering, som fastställer skolans mål och riktlin TEXT: BRITTA MOBERGER - Det var det första synbara ste- 1 26

- De kommunala skolpolitikerna har under åren varit några sorts kamrerer, som betalat ut pengar. Jag tror att skolan vinner på att skolstyrelserna i framtiden arbetar mer med utvärdering och uppföljning av skolans arbete. Den statliga uppföljningen fungerar ju inte, säger Göran Erickson, skolchef i Sollentuna. Sollentuna så skulle alla elever få läroböcker, äta på restaurang och ha skollokaler som inte skulle vara sämre än storföretagens kursgårdar. Som skolchef upplever han också dagligen problem med dubbel administration, otydlig organisation, otydliga mål, på grund av att det finns ett dubbelt huvudmannaskap. Frågan är därför inte om kommunaliseringen kommer, utan när. Folk utanför skolan blir väldigt förvånade när man berättar om hur organisationen i skolan är uppbyggd. Den försvårar definitivt uppföljning och utvärdering av verksamheten. skolchef tidsfråga" get mot kommunalisering. Det väckte en hel del kritik då, men går man idag ut och frågar skolchefer är det nog svårt att hitta kritiker, säger han. Personligen är han också övertygad om att han har vunnit på kommunaliseringen. - I efterhand kan jag konstatera att jag som kommunalt anställd har haft en mycket gynnsammare utveckling, både lönemässigt och när det gäller andra anställningsvillkor. Han tycker inte att det är relevant att säga att kommunerna till stor del misslyckats med att hålla en god standard när det gäller det de har ansvar för idag: läromedel, skolmåltider och lokaler. Att samma utveckling skulle drabba resten av skolan om kommunerna fick ta hela ansvaret. Om jag hade pengarna För 20 år sedan stod staten för 60 procent av kostnaderna. Idag är statsbidragen 40 procent, trots att verksamheten i stort sett är densamma, säger han och fortsätter: Hade jag dessa 75 miljoner kronor som staten undandragit Trubbiga styrinstrument Han anser att den form av styrning som finns i skolan, till exempel skolförordningen, är allt för trubbiga styrinstrument. Dessutom följer ingen upp de styrinstrument som trots allt finns. I de flesta andra verksamheter finns befattningsbeskrivningar. Olika anställda vet vad de ska göra. Men läser man i skolförordningen vad som ankommer en rektor eller en lärare när det gäller tillsynsansvaret så blir man inte klokare för det. Alla har lite ansvar, men ingen har det fulla ansvaret. När det gäller lokaler, skolmat och annat som kommunen har hand om kan också brukarna, det vill säga föräldrar och elever, ställa krav. När det gäller statens ansvar kan föräldrarna inte ställa några krav på samma sätt. Och ingen annan gör det heller. Han tror inte att det skulle vara en nackdel om lekmännen i skolstyrelserna får mer att säga till om. Om de får ansvaret för utvärdering och uppföljning. Under mina-25 år i skolan har jag en gång råkat ut för att en skolinspektör kommit på besök. Det visste vi en månad i förväg, den 27

dagen var den mest onaturliga i hela mitt skolliv, säger Göran Eriksson. Han tror att lärarna behöver någon som bryr sig om vad de gör i klassrummet. Att de inte kommer att uppleva det som negativt, som att någon lägger sig i deras undervisning. Göran Erickson anser att staten ska fatta beslut om övergripande skollagar, läroplan och så vidare, men sedan är det kommunerna som ska följa upp besluten. - Det är ett misstag att tro att en sådan utvärdering skulle sluka jätteresurser. Här i Sollentuna har vi tillsatt en administrativ chef för varje rektorsområde. Nu ska skolledarna verkligen få tid för pedagogisk ledning. Vi har dessutom en studierektor på 15 till 20 lärare. Redan idag klarar vi ett större kommunalt ansvar. Dåligt samarbete Han är medveten om att skolan idag är dålig på att samarbeta med andra förvaltningar på kommunal nivå. - Men det hela underlättas ju inte av att vi har två huvudmän. Men oberoende av om vi får en kommunalisering eller inte så måste vi få en annan helhetssyn på eleverna. Det kräver bland annat att lärarna får större möjlighet att arbeta i lärarlag men också att lärarna får möjlighet att samarbeta med andra, framförallt inom förskola och på fritidshem. Därför ser han det som nödvändigt att skolan har möjlighet att disponera sin personal under en större del av dagen. - Men jag tror inte på någon reglering till 40-timmarsvecka. Det är också en förhandlingsfråga som jag inte vill lägga mig i, säger han och fortsätter: - Men det är inte bra som det fungerar idag, när man lägger hela ansvaret på den enskilde läraren. Det räcker inte med fyra timmar k-tid för att också planera tillsammans med personal från barnomsorgen. Vissa menar att den tiden ska räknas som lektionsförberedelser, andra motsatsen. Det går inte att säga att någon av dem har fel. TEXT: HASSE HEDSTRÖM FOTO: ROLF HÖJER 77 Lärarnas villkor Lärarfackens inställning till kommunalisering varierar från vacklande till avståndstagande. Grundskolan i dag är redan kommunaliserad! Det anser SFLs förbundssekreterare Lars-G. Nilsson. Han fortsätter: Kommunerna har ansvar för skolväsendet. De har vissa statsbidrag för verksamheten, men de står för över hälften av kostnaderna själva. Det som nu diskuteras är att få bort det dubbla huvudmannaskapet för lärarna. Att vi ska förhandla med kommunförbundet om lärarnas löner i stället för med staten. Det är en diskussion som har initierats av skolministern. Vad tycker då SFL om detta? För oss är inte statligt reglerade löner målet utan att medlemmarna får så bra villkor som möjligt i alla avseenden, säger Lars-G. Nilsson. Om det nu är så att man vill kommunalisera lärartjänsterna i grund- och gymnasieskolan, får vi naturligtvis se vad det innebär för våra medlemmars villkor vad gäller till exempel löner och arbetstid. Statlig styrning Om en kommunalisering innebär en rejäl uppvärdering, måste vi givetvis allvarligt pröva det. Det är ju också så att staten inte varit en särskilt bra arbetsgivare för lärarna. Det visar bland annat de senaste årens eftersläpning av lönerna. Vi måste också se till att en kommunalisering inte blir negativ för den likvärdiga utbildningsstandarden i hela landet. För detta krävs en statlig styrning av till exempel meritvärdering och lärarutbildning. Sedan kan man ju alltid diskutera hur långtgående denna styrning ska vara. Vi tycker nog att det ska vara ett större mått av statlig styrning än kommunförbundet tycker! När det gäller individuell lönesättning råder ingen tvekan. 28

Ira viktigast" - Vi vill ha centralt fastställda löner även i fortsättningen, försäkrar Lars-G. Nilsson. Det ska inte vara några individuella löner. - Om vi får garantier för en lösning av de frågor vi tycker är grundläggande, spelar det ingen roll vem som är arbetsgivare. Bara vi får bra lön, säger SLs ordförande Solveig Paulsson. Solveig Paulsson, ordförande i Sveriges Lärarförbund, vill ha kvar en statlig styrning i grundläggande frågor: lärarutbildningen, läroplanen och statsbidraget. - Det behövs styrinstrument för att garantera en likvärdig skola, säger hon. Om staten ska lämna över till kommunerna, krävs en tydligare läroplan. - När det gäller statsbidraget är det väldigt viktigt att pengarna inte kommer i en allmän kommunpott, utan att de styrs till särskilda ändamål inom skolan, till exempel specialundervisningen. - Jag förutsätter också att det ska fortsätta att vara en statlig styrning av lärarutbildningen. - Vi kan inte gå in i en diskussion om kommunalisering om vi inte har garantier för att de här frågorna kan lösas på ett sätt som vi tycker om, säger Solveig Paulsson. Om de kan lösas, spelar det ingen roll vem vi har som arbetsgivare, bara vi får bra lön! Solveig Paulsson säger att frågan om kommunalisering måste förankras hos medlemmarna. Men SL har ännu inte tagit ställning till hur det ska ske. - Vi vill att regeringen ska göra en förutsättningslös analys av konsekvenserna av en kommunalisering och vi vill vara med och ha synpunkter på den analysen. Det säger Stig Skagert, vice ordförande i Lärarnas Riksförbund och ordförande i LRs egen arbetsgrupp mot kommunalisering. Vi gav den det namnet, när vi inte såg röken av någon analys från regeringshåll. Och vi är emot en kommunalisering tills det visar sig att en sådan skulle ge stora fördelar för lärarkollektivet. Stig Skagert undrar om kommunerna verkligen orkar med skolorna. Bland mycket annat har de hand om utbyggnaden av barnomsorgen. Ska de också hantera samtliga skolfrågor? Han anser att det är bättre anställningstrygghet på den statliga sidan, liksom sjukförmåner och semester. Vi är inte heller förtjusta i lönebilden på den kommunala sidan med individuell lönesättning och lokala förhandlingar. Det har vi ju i viss mån redan och det är förskräckande. TEXT: AGNETA PETTERSON Folkpartiet tycker kanske inte När kompletteringspropositionen i våras tog upp kommunalisering av lärare, var folkpartiet det enda parti som skrev en motion i frågan. Ett citat: "Vem tror på att kommunerna, som redan sitter med personalkriser upp över öronen, skulle bli några mönsterarbetsgivare på skolområdet? Varför skulle det finnas pengar till kortare arbetstid och mer fortbildning här, när det inte finns det för personalen inom barn- och äldreomsorgen?" Men inte ens folkpartiet är särskilt engagerat. - Vår attityd är väl den att vi inte är så oerhört intresserade av frågan, eftersom det inte är just den här formen av decentralisering som vi vill ha, säger Lars Leijonborg, partiets talesman i skolfrågor. 29

Rune Johansson, tekniklärare Rune Johansson, tekniklärare på högstadiet i Kungsbacka och ordförande i SFLs lokalavdelning där, är mycket kritisk till Arbetsgivarverkets "erbjudande" om samlat kommunalt ansvar för skolan. Och det här grundar jag inte bara på mina erfarenheter från min egen kommun utan på oro och diskussioner i lärarrummen, på fackliga kurser och konferenser. Jag har bara hört en enda lärare som varit odelat för en kommunalisering. I övrigt uttrycker alla en mycket stor oro över hur kommunerna ska svara upp mot ett utvidgat ansvar. Ett annat lönesystem, med individuella löner som ska förhandlas fram lokalt under fredsplikt är vad Rune Johansson fruktar mest. Erfarenheterna från de senaste årens lokala förhandlingar på kommunala sidan är inte positiva, i alla fall inte här i Kungsbacka. Och vad jag förstår delar många runt om i landet min erfarenhet, även om utfallen på en del håll varit bra. Rena parodin - Även inom ungdomsskolan har vi redan i dag en del förhandlinar med kommunen, t ex när det gäller specialfunktioner, 0,4-potten och MLT. Och de är rena parodin. Arbetsgivaren gör som han vill. Skitsnack och struntprat. Så avfärdar Rune Johansson Kommunförbundets och Skolöverstyrelsens vackra ord om kommunalisering. Jag kan inte se någon fördel med att kommunen tar över hela ansvaret för lärarna och skolan. Det är ju de områden kommunen ansvarar för idag som vi har störst problem med, läromedel, lokaler och arbetsmiljön. Att ett samlat kommunalt ansvar skulle leda till bättre personalpolitik, att kommunerna skulle bry sig mer om lärarna, avfärdar Rune Johansson som rent skitprat. Kommunerna har redan idag arbetsgivaransvaret när det gäller arbetsmiljön, omplacering av lärare och liknande. Men vare sig det är arbetsmiljön som måste förbättras eller en lärare som bör få annan tjänst, hänvisar kommunen hela tiden till att det inte finns några pengar. Och inte lär det ekonomiska utrymmet bli större i framtiden, menar Rune Johansson. Kommunerna har missat både en massa statsbidrag och rätten att beskatta företag. - Så ska kommunerna också ta över lärarlönerna lär det bli med dem som med anslagen till skollokaler och läromedel, sämre för varje år. Men skulle det inte vara positivt för lärarna och undervisningen att den statliga regleringen försvinner? Nej, det är inte den som vi ute på golvet uppfattar som hämmande, replikerar Rune Johansson. Läroplanen är en ramplan, vi har en oerhört stor frihet. Det som hämmar och bromsar är dåliga lokaler och material, sådant som kommunen har ansvar för. Politiska beslut - Det är faktiskt inte Gud Fader som styr den här utvecklingen utan politiska beslut. Och dem kan - och ska - facket vara med och påverka. Vi måste inte bara hänga med "utvecklingen". Vi ska spjärna emot. Om Rune Johansson skulle önska sig något vore det snarare ett ökat statligt inflytande. Staten borde ha bättre kontroll över att kommunerna verkligen ställer upp med de materiella och personella resurser som behövs för att förverkliga målen i skolan och leva upp till ansvaret gentemot barn och föräldrar. TEXT: BRITTA MOBERGER FOTO: ROLF HÖJER 30

Kostnaderna för barnomsorg, grund-, gymnasie- och musikskolor skiljer mellan kommuner. En gymnasieplats kan kosta allt från 21.000 kronor i Lidköping till 70.000 kronor i Hammarö i Värmland. Inom barnomsorgen i Haninge har varje anställd ungefär tre barn att ta hand om, i Pajala måste varje anställd ta hand om ytterligare två barn. Det här visar siffror från Kommunförbundet, som jämfört vad verksamheten kostar i olika kommuner. Men uppgifterna ska tas med en liten nypa salt. Det är inte alltid så att det är precis samma sak som jämförs. Enligt Kommunförbundets siffror så ökar kostnaderna för barnomsorg med stigande folkmängd. En förklaring till det kan vara att större kommuner har fler institutioner, typ daghem, medan mindre kommuner oftare har familjedaghem. Stora skillnader I genomsnitt kostar en barnomsorgsplats 60.000 kronor i Sverige. Men skillnaderna är stora mellan kommuner, från drygt 35.000 kronor per plats i Falkenberg, till över 90.000 kronor i Sundsvall. I storstäderna kostar en barnomsorgsplats i snitt 73.000 kronor, varav personalkostnaderna utgör 49.000 kronor. I normalkommuner kostar barnomsorgsplatsen 58.000 varav 41.000 utgör lönen. 70 procent av barnomsorgskostnaderna utgörs av löner. Kopplingen mellan personaltäthet och kostnader borde därför vara stora. Men för storstäderna gäller inte denna koppling. Trots lägre personaltäthet än övriga landet har man 25 procent högre kostnader. En av förklaringarna till detta är de höga lokalkostnaderna. Falkenberg är den kommun i Sverige som satsar minst pengar på barnomsorg. För varje barn i Falkenberg, i åldrarna ett till nio år, satsar kommunen 11.000 kronor. Denna summa är alltså beräknad på kommunens alla barn, oberoende av typ av barnomsorgsplats eller om Vad kostar verksamheten i olika kommuner? Haninge kommuns fina siffror beror på att vi har en sä bra vikarieorganisation, säger Kerstin Ekerholm. Foto: Rolf Adlercreutz. de är hemma. Det är kommunens samlade barnomsorgskostnader utslagna på alla barn. Den kommun som satsar mest pengar är Sundsvall, där kommunens kostnader för varje barn är drygt 45.000 kronor. På socialförvaltningen i Sundsvall tror man att huvudförklaringen till de höga kostnaderna är att man har en väl utbyggd barnomsorg och hög kvalitet. - Vi har plats på daghem för omkring 4.000 av kommunens 7.000 förskolebarn. På familjedaghem har vi bara plats för 400 barn. Av kommunens 3.000 lågstadiebarn finns 1.100 på fritidshem och bara 200 på familjedaghem, säger Doris Hjorth, utvecklingschef på socialförvaltningen i Sundsvall. Men hon är inte säker på att kommunförbundet gjort en alldeles rättvis jämförelse, hon misstänker att man kan ha redovisat på olika. - Däremot tycker vi att politikerna accepterat att vi ska ha en hög kvalitet på verksamheten, det kostar, säger hon. I Falkenberg är man också lite osäker på om siffrorna till alla delar stämmer. - Men det är alldeles klart att vi ligger långt efter då det gäller utbyggnaden av barnomsorgen, vi har en lång kö, säger Rune Persson, socialkamrer i Falkenberg. Dessutom har Falkenberg tidigare till stor del satsat på familjedaghem. - Omkring 55 procent av alla platser är familjedaghemsplatser, säger han. I jämförelse med Sundsvall så har dessutom varje anställd i barnomsorgen i Falkenberg ett barn mer att ta hand om. Men trots att man ligger i botten räknar Falkenberg med att klara målet om barnomsorg till alla barn senast 1991. - Vi kommer att bygga många barnomsorgsplaser nu, nästan uteslutande daghemsplatser. Nästa år räknar vi med att bygga 227 platser i daghem och bara 25 i familjedaghem. Framförallt för att det är svårt att få fram dagbarnvårdare. Men det är dessutom en strävan att få en jämnare balans mellan daghem och dagbarnvårdare, säger Rune Persson. Storstäderna högst Ser man på hela landet är det storstäderna som har högst kostnader för barn i åldrarna ett till nio år. Dessutom satsar socialistiskt styrda kommuner i allmänhet mer pengar på barn i förskole- och fritidshemsåldrarna än borgerligt styrda. Något sådant samband går inte att visa upp då det gäller skolan. Kommunförbundet har också undersökt hur stor del av kommunernas verksamhet som är avgiftsfinansierad. När det gäller barnomsorgen är avgiftsfinansieringsgraden lägst i de minsta och i de största kommu- 32

nerna. I genomsnitt betalar föräldrarna 11 procent av kostnaderna. Men skillnaderna är stora. I Or sa får föräldrarna betala 34 procent av kostnaderna. I Stockholm bara 7 procent. När det gäller avgiftsfinansieringen av den kommunala musikskolan är spännvidden ännu större. Visserligen är genomsnittet här också 11 procent. Men i musikskolan får man om man har tur gå helt gratis eller betala hela 31 procent av kostnaderna. Det går inte att dra några slutsatser om att det ena politiska blocket skulle vara mer benäget att avgiftsfinansiera barnomsorgen än det andra. Det går det däremot att göra då det gäller kommunala musikskolan: I borgerliga kommuner får man i allmänhet betala mer i avgift till musikskolan. Personaltätheten inom barnomsorgen, här räknat som antal heltidsplatser per årsarbetare, skiljer sig också mellan olika kommuner. Från 3,1 barn i Haninge till 5,1 barn i Pajala. Genomsnittet är 3,5 barn. Här är inte vissa stödfunktioner, som ekonomi och städning, medräknade. - Anledningen till de fina siffrorna är att vi har en så bra vikarieorganisation i Haninge. Det finns dels en fast anställd vikarie för två till tre avdelningar, dels har vi fyra vikariepooler - en i varje distrikt - med omkring 100 fast anställda vikarier. Här har kommunen lyssnat på SFL, säger ordföranden i lokalavdelningen i Haninge, Kerstin Ekerholm. Däremot tycker hon inte att grundbemanningen är något att skryta med: i småbarnsgrupp om tio barn finns tre heltider; i småbarnsgrupp om 12 barn finns 3,5 heltider; i syskongrupper med 15 barn finns 2,5 tjänster; i vidgade syskongrupper, för 16 barn mellan 0-7 år, finns tre heltidstjänster. - I de sist nämnda grupperna är det aldrig färre än fem småbarn, oftast är det åtta eller nio småbarn. Och eftersom vi har öppet tolv timmar och arbetstiden är under åtta timmar så är det nästan aldrig fler än två vuxna i barngruppen. Det är alldeles för lite, anser Kerstin. - Alrik Vonkavaara är facklig Alrik Vonkavaara. Foto: Rolf Höjer "Politikerna vill ersätta oss med barnskötare" förtroendeman och förskollärare i Pajala. Han har flera delförklaringar till att kommunförbundet redovisar så dålig personaltäthet för Pajala kommun. Dels har våra dagbarnvårdare väldigt många barn, dels har vi överinskrivningar och dålig grundbemanning på våra förskolor, säger han Det är framförallt utvidgade och - som kommunen inrättar. Kommunen har i en överenskommelse med SFL sagt att dessa grupper inte ska ha fler än 4 barn per avdelning. Men denna norm hålls inte. Det värsta exemplet på det är kanske förskolan i Junosvaando. Där har tre personer hand om 17 barn, varav åtta är småbarn, säger Alrik. Förutom överinskrivningar och dålig grundbemanning har enskilda förskollärare accepterat att det blivit på detta vis. Det är svårt att stå emot trycket att ta emot småbarn då alla känner alla i en by. Och i dagsläget, när det är väldigt svårt att rekrytera förskollärare, är det inte lätt att driva krav på högre personaltäthet. Idag gäller det framförallt att försvara det som finns. - Vårt stora problem just nu är att politikerna vill ersätta förskollärartjänster med barnskötartjänster. Anledningen är att det finns arbetslösa barnskötare. Detta kortsiktiga synsätt har vi svårt att göra något åt. De flesta politiker har ingen egen erfarenhet av att ha barn i förskolan. Över lag kan man konstatera att förortskommuner och större städer har den personaltätaste verksamheten. Däremot har de tre storstäderna liksom resten av landet många barn per anställd. Kommunens politiska styrning har däremot ingen effekt på personaltätheten. - Kostnaderna för grundskolan, som är den största kommunala verksamheten, är högst i små glesbygdskommuner och lägst i storstäderna. I glesbygdskommunerna är kostnaderna nästan 46.000 kronor per elev, motsvarande siffra i storstäderna är nästan 9.000 kronor lägre. Förklaringen är de långa avstånden, små skolenheter och höga kostnader för skolskjutsar i glesbygden. Storstäderna har också en lägre andel grundskolebarn. Gymnasiet Däremot är kostnaderna för gymnasieskolan, utslaget per invånare i åldrarna 16-18 år, ungefär densamma i storstäder och glesbygd, omkring 40.000 kronor per elev och år. Men båda dessa kategorier ligger högt, omkring 5.000 kronor högre än genomsnittet för hela landet. I topp när det gäller kostnader för grundskolan ligger Pajala, med drygt 69.000 kronor i kostnad per grundskoleelev. I botten ligger Sala, med en kostnad per elev på drygt 24.000 kronor För gymnasieskolan ligg er Hammarö i Värmland i topp med 70.000 kronor per invånare i 16 till 18 årsåldern. I botten ligger Lidköping, i Skaraborg, med knappt 21. 000 kronor. En hel del av skillnaderna i skolans kostnader jämnas ut med statsbidrag och påverkar alltså kommunalskatten i mindre grad än kostnaderna för barnomsorg. TEXT: HASSE HEDSTRÖM