Traumakunskap och bemötande i skolan Föreläsning med Pedagogisk Psykologi 17 augusti 2017 PIK projektet medfinansieras av Europeiska unionen/europeiska socialfonden. FOKUSOMRÅDE PIK projektet medfinansieras av Europeiska unionen/europeiska socialfonden Lagar, styrdokument och överenskommelser Normkritiskt förhållningssätt Individspecifika dilemman 1
Minnesanteckningarna en del av främjandet av inkluderingskompetens I PIK projektet definieras inkluderingskompetens enligt följande: PIK utgår från ett normkritiskt förhållningssätt (normkritisk teori) som fokuserar på hur vi förhåller oss till det som inte ingår i vårt (ofta majoritetens) normsystem. Det kan till exempel gälla mottagarlandets, arbetsplatsens/organisationens eller den inhemska samhällsgemenskapens norm. En grundförutsättning för ett inkluderande förhållningssätt är att rådande värdesystem inrymmer alla människor på jämlika villkor. Det innebär att det finns en plats för alla oavsett individens kön, könsöverskridande identitet, ålder, kulturella bakgrund, sociala ursprung, trosuppfattning, funktionsvariation eller sexuella läggning. Kompetens som begrepp kan definieras på olika sätt. I PIK projektet definieras kompetens som de färdigheter eller egenskaper som behövs för att uppnå det som krävs i en given situation. Det innebär att alla insatser är relaterade till medarbetarnas arbetsuppgifter, utifrån de utmaningar och krav som verksamheten ställs inför. Syftet är att stärka medarbetaren i sitt dagliga arbete. 2
Bakgrund Pedagogisk Psykologi inleder förmiddagen med att förklara skillnaderna mellan kris och trauma. En psykologisk kris är enligt Nationalencyklopedin: En svår situation, reaktion på en livssituation där individens tidigare erfarenheter inte är tillräckliga för att hen ska kunna bemästra situationen utan ett betydande psykiskt lidande. Detta till skillnad från ett trauma, som kan beskrivas som en extremt påfrestande upplevelse innehållande hot, våld, skräck, som varken kan undflys eller bekämpas av den drabbade (van der Kolk). Det finns olika typer av trauma, vid enstaka trauman klingar symtomen oftast av om personen får socialt stöd och stabilitet. Vid komplexa trauman har personen utsatts för långvariga och upprepade tillfällen av hot, våld etc. Det viktiga vid trauman är att inte forcera fram traumaberättelser utan lyssna när barnet är redo att berätta. Traumasymtom Traumasymtom tar sig ofta uttryck i: Återupplevande Undvikande negativa kognitiva förändringar och sinnesstämningar överspändhet. Det kan även ta sig uttryck i dissociation (olika former av avskärmning) t ex minnesförlust, overklighetskänslor eller identitetsförvirring. Om du i skolan möter barn med något eller några av dessa symtom är det mest väsentliga inte att veta om det beror på trauma, utan hur man bemöter barnet på bästa sätt. Traumasyntom tar sig vanligtvis olika uttryck utifrån barnets ålder. För närmre beskrivning, se material från Pedagogisk psykologi. När det handlar om personer som kommit till Sverige som flyktingar har de en sämre psykiskt hälsa jämfört med normalpopulationen. Ensamkommande flyktingbarn har betydligt högre grad av PTSDsymtom jämfört med barn som har kommit tillsammans med sina föräldrar eller någon närstående vuxen. Både stress och ovisshet påverkar hälsan. Trauma och hjärnan I motsats till vad man trodde tidigare är hjärnans utveckling inte given, utan ju mer vi tränar, desto mer utvecklas kopplingarna i hjärnan. Alla våra erfarenheter lagras i hjärnan. När barn hamnar i stressande situationer där de känner obehag är de i behov av trygga vuxna runt omkring dem. Vuxna kan hjälpa dem att reglera ner sina känslor för att återfå sitt lugn, vilket efter hand internaliseras hos barnet. Om detta regleringsstöd saknas kan barnet/ungdomen vid en hotsituation hamna antingen i en hyperaktivering (oro, aggressivitet, impulsivitet, utåtagerande) eller en hypoaktivering (avstängdhet, handlingsförlamning). Var individens gräns går för det hyper- resp. hypoaktiverade tillståndet är individuellt. Det påverkas både av de reglerings- och omsorgserfarenheter som görs i det tidiga samspelet och under uppväxten samt av personliga egenskaper. 3
Många barn och ungdomar som upplevt svåra påfrestningar och trauman har ett smalare toleransfönster. Det leder till att larmet signalerar för ofta samtidigt som barnet har svårt att reglera stark affekt och lugna sig. Det finns en risk för minskad tillit till omgivningen och vuxna. När larmet går för ofta blir det skadligt över tid, eftersom stresshormoner bildas i kroppen, immunförsvaret försämras och det leder till psykisk och fysisk ohälsa. Traumamedvetet bemötande I traumamedvetet bemötande ligger fokus inte på behandling eller terapi utan på bemötande i den dagliga miljön. Det är ett förhållningssätt som tar hänsyn dels till hur hjärnan påverkas av trauma och dels på bemötande. Det är ett verktyg för att hjälpa vuxna att bemöta mycket krävande barn och ungdomar. Det är viktigt att se barnets beteenden som ett symptom på det svåra trauma barnet upplevt och de färdigheter barnet saknar för att lugna sig själv. I det traumamedvetna bemötandet finns tre delar; trygghet, relation och coping. Trygghet handlar om fysisk och emotionell trygghet samt trygghet i relationer till andra människor. Barn behöver också få nya och positiva erfarenheter av relationer och relationer för att få hjälp att reglera sina känslor och impulser. Coping handlar om barnets regleringsförmåga. En förmåga som barn tillägnar sig genom att samreglera med vuxna, lära sig att sätta ord på sina känslor samt lära sig strategier för att lugna ner sig i svåra situationer. Hur gör vi för att hjälpa barn/ungdomar Det viktiga är att vi som vuxna inser att vi har en betydelsefull roll när det gäller att hjälpa barnen. Att vi som vuxna aktivt lyssnar på barnen, hjälper dem att sätta ord på sina känslor, får dem att slappna av samt hjälper till med samreglering. För exempel på samreglering, se detta klipp. Vi kan använda oss av lågaffektivt bemötande, vilket är ett förhållningssätt där vi har strategier för att hantera och förstå problemskapande beteenden. Fokus kommer att ligga på personal, miljö och på att förebygga problemskapande situationer. Vuxna måste vara medvetna om sina egna reaktioner, att i stället för att reagera analysera problemsituationer och anpassa situationen utifrån analysen. Det handlar om att skapa förståelse och kontext för barnet och att stärka barnets strategier. Det centrala är att komma fram till samarbetsbaserade problemlösningar. Grunden är att minska riskfaktorer för psykisk ohälsa och öka skyddsfaktorer för psykisk hälsa. Lågaffektivt bemötande Under eftermiddagen beskriver Anton och Erik grunderna för att arbeta lågaffektivt och de tre principer som är kopplade till lågaffektivt bemötande. De ger även en del exempel på metoder för att hantera problemskapande beteenden. Problemskapande beteende är beteenden som leder till problem. Ett beteende kan vara OK i ett sammanhang men inte i ett annat, det är nämligen situationsbundet. Elever med problemskapande beteende har ofta svårt med planering, impulsivitet, språk, kommunikation, känsloreglering, adaptiva strategier, sociala färdigheter med mera. Lågaffektivt bemötande är ett förhållningssätt, med metoder som är utvecklade för att hantera, förstå och förebygga problemskapande beteende på ett etiskt försvarbart sätt. Grundtanken i lågaffektivt bemötande är: Människor som kan uppföra sig gör det. 4
Det problemskapande beteendet skapas när krav och förmågor krockar. På kort sikt är det lättare att minska kraven, men på längre sikt behöver man arbeta med att förbättra förmågorna. Ansvarsprincipen innebär att den som tar ansvar kan påverka och att fokusera på det man kan påverka minskar upplevelsen av maktlöshet. Den minskade upplevelsen av maktlöshet leder till mindre negativ interaktion mellan personal och elever. Om vi misslyckas med uppdraget måste vi söka lösningen hos oss själva i verksamheten. Genom att fokusera på vad jag kan påverka ökar min möjlighet att förändra situation samtidigt som frustration och problembeteende minskar. Den språkliga beskrivningen spelar stor roll, jfr tjurig svårt med övergångar, ouppfostrad svårt att hitta bra strategier. Kontrollprincipen innebär att man måste ha kontroll över sig själv, om man ska kunna samarbeta med andra. Personalen måste ha metoder som säkerställer elevens självkontroll och ha förståelse för och kunskap om elevens agerande. Det är viktigt att förstå vilket syfte elevens beteende har för att kunna bemöta och skapa alternativ. Personalens uppgift är att hjälpa eleven behålla eller återfå självkontrollen. Ju högre affekt och stress desto sämre tillgång till förmågor. Principen om affektsmitta handlar om att det sker en spegling sker på neurologisk nivå. Affektsmitta innebär att vi påverkas av och påverkar andras affekter. Det är därför viktigt att vara uppmärksam på egna affekter och bibehålla lugnet. Vanliga metoder för att minska problembeteende är avledning, affektreglering och kravanpassning. Avledning handlar om att försöka förflytta elevens fokus. Vid affektreglering ska man tänka på att skapa en lugn och avslappnad miljö samt vara medveten om avstånd och position i förhållande till eleven. Direkt ögonkontakt kan upplevas som hotfullt. Kravanpassning handlar dels om att anpassa kraven efter eleven och dels om att öka begripligheten, t ex genom att göra saker tillsammans och skapa en känsla av delaktighet. Det centrala är att eleven återfår sin självkontroll. Vanliga missförstånd kring lågaffektivt bemötande Kravanpassning Kravlöshet Tydlighet Gränssättning Låg röst Lågaffektivt bemötande Lågaffektivt bemötande Låga förväntningar 5