Sitter partierna still i båten eller inte?

Sitter partierna still i båten eller inte? En studie om s och kring Sveriges militära alliansfrihet i partiernas utrikes- och säkerhetspolitiska debatt mellan 2000 och 2015 1 Författare: Anna Hallgren Gribbe Handledare: Helen Lindberg Examinator: Henrik Enroth Termin: HT16 Ämne: Statsvetenskap Nivå: G3 Kurskod 2SK30E

Abstract The main purpose of this thesis is to analyze the behavior among political parties in the Swedish parliament in the debates on foreign policy from year 2000 to year 2015. The aim is to find out if and how much the parties have politicized the topic of Sweden s standpoint towards the military non-alignment that has characterized the country s foreign politics throughout the years. The aim was also to see if turbulence in the international sphere has led to a tendency among the parties to keep a more unanimous debate about Sweden s military non-alignment for reasons that stem from the interest of maintaining national security. The analysis did not show that parties politicized this political area to a greater extent during this period, but rather kept a low profile in these matters. However, this analyze indicates that parties tend to bring up the topic to a higher degree right after a conflict in Sweden s surrounding area has occurred. There are therefore reasons to reevaluate the theory that says that parties tend to stick together when international turbulence occurs, as the result of this analyze rather shows a higher level of politicization in the debates on foreign policy during these times. Nyckelord:, s, samförstånd, partipolitik, utrikespolitik, innehållsanalys Keywords: politicization, consensus, party politics, foreign policy, content analysis 1

Innehållsförteckning 1. Inledning... 4 2. Bakgrund... 4 2.1 Samförstånd och i Sverige 1930 och framåt. 4 2.2 Partipolitiken och neutralitetsdoktrinen... 6 2.3 Partiideologiska förutsättningar 7 2.4 Frågan kring alliansfriheten politiserades inte trots ideologiska förutsättningar 8 2.5 Parti eller samförstånd i utrikespolitiken en relevant fråga 8 3. Problemformulering 9 4. Syfte... 9 4.1 Övergripande frågeställning. 9 4.2 Forskningsfrågor.. 10 5. Tidigare forskning 10 6. Metod. 11 6.1 Kvantitativ innehållsanalys.. 11 6.2 Kontroversstudier 12 6.3 Operationalisering av begrepp. 13 6.4 Val av material. 14 6.5 Val av undersökningsobjekt. 15 6.5.1 Konflikten i Georgien 2008.. 15 6.5.2 Konflikten i Ukraina 2014 16 6.6 Avgränsningar.. 17 7. Teoretiska utgångspunkter. 18 7.1 Tänkbara skäl till partiers enighet... 18 7.2 Frågor som berör det nationella intresset och internationalistiska frågor... 19 8. Resultat... 20 9. Slutsats... 24 10. Avslutande diskussion. 25 11. Vidare forskning... 26 12. Bilagor. 27 Källförteckning. 29 2

1. Inledning Håll åtminstone utrikespolitiken ovanför det vanliga käbblet (Ruin, s. 278). Ungefär så löd den allmänna inställningen kring hur Sverige skulle driva utrikespolitiken efter andra världskriget. Partiernas politiska strävan mot en enad utrikespolitik har troligen spelat roll i Sveriges val att stå neutral under efterkrigstiden. En samförståndsanda som varit viktig ur ett perspektiv som kallats för ett nationellt säkerhetsintresse där partier strävat efter att bevara neutralitetspolitikens trovärdighet utåt under kalla kriget (Brommesson & Ekengren, s. 67). Forskning har dock visat att denna samförståndsanda inte stämmer in på samma sätt som förr. Att partier verkar för en bred enighet tycks inte ske lika frekvent som tidigare, även under tider av internationella spänningar, då partier innan förväntats hålla ihop. Dessa förändringar sägs ha skett i takt med en alltmer framträdande liberalistisk diskussionsideologi som tillåtit en öppnare debatt mellan partierna (Bjereld & Demker, s. 365f) Frågan kring Sveriges militära alliansfrihet har dock tillhört ett av de områden som inte politiserats. Där har partier i början av efterkrigstiden snarare agerat mer återhållsamt än i andra utrikespolitiska frågor. Att visa enighet har varit viktigt för att behålla en trovärdighet utåt. Idag möter utrikespolitiken en helt ny uppsättning av hot och möjligheter (Bryder, Silander & Wallin, s. 195). Spänningar i omvärlden tycks återigen öka och tillsammans står partierna inför nya och mer komplexa prövningar än tidigare. Detta har lett till att frågan om Sveriges relation till Nato, och om Sverige bör kalla sig militärt alliansfritt eller inte, aktualiserats. Avsikten med min undersökning är att se om det idag finns ett intresse för partierna att stå eniga i frågan om man bör se på Sverige som militärt alliansfri eller inte. Skulle denna samförståndsanda i sådant fall kunna ses som en följd av internationella spänningar under de senaste 15 åren? Mitt syfte är att ta reda på hur Sveriges utrikespolitiska debatt om Sveriges militära alliansfrihet sett ut mellan år 2000 och 2015 utifrån partiernas grad av samförstånd och i frågan och om internationella spänningar under denna period har haft en påverkan på partiernas grad av. 2. Bakgrund 2.1 Samförstånd och i Sverige 1930 och framåt Det har länge funnits ett gemensamt intresse bland Sveriges partier att hålla ihop i utrikes- och säkerhetspolitiska frågor, vilket ansetts som unikt i sitt slag i förhållande till andra länder. 3

Partierna började efter första världskriget sträva mot en bred enighet i utrikespolitiska frågor i samband med diskussionerna om Nationernas Förbunds möjlighet till fred och om de försvars- och nedrustningsfrågor som åtföljde kriget (Bjereld & Demker, s. 15). Den svenska så kallade samförståndsandan sägs ha grundats på riktigt i slutet av 1930-talet bland annat i samband med de regeringskoalitioner som vid den här tiden bildades i form av den försoning som ägde rum mellan borgarklassen och arbetarklassen, där politiken blev något av ett område för arbetarklassen, samtidigt som borgarklassen istället innehade den ekonomiska makten (Bjereld & Demker, s. 27f). Men att de från denna period skulle ha varit överens på alla utrikespolitiska punkter stämmer inte, vilket oftast visat sig i form frågor som neutralitetspolitiken och även enstaka beslut eller affärer (Bjereld & Demker, s. 200). Ett känt exempel är den så kallade Hjalmarssonaffären år 1959, när högerledaren Jarl Hjalmarsson anklagades av socialdemokraterna för att ha ställt sig utanför Sveriges alliansfria neutralitetspolitik, genom hans protester mot att Sverige bjudit in den sovjetiske ledaren Nikita Chrustjev. Protesten uppfattades som en del av den kritik Hjalmarsson framfört mot Sovjetunionen, vilket socialdemokraterna ansåg strida mot svensk utrikespolitik. Detta ledde till att Hjalmarsson fick avgå från sin post i Sveriges FN-delegation (Bjereld & Demker, s. 184f). Under andra hälften av 1960-talet började den svenska utrikespolitiken bli alltmer aktiv internationellt. Efter avkoloniseringen fokuserade man inte inte längre endast på en polariserad öst och väst, utan konflikter som uppstått mellan det rika nord och fattiga syd i världen började under den här tiden uppmärksammas i större grad liksom de avkoloniserade länder som strävade efter självständighet. Vietnamkriget, Apartheidregimen i Sydafrika och konflikten i Mellanöstern tillsammans med den förändrade politiska kartan var frågeområden som Sverige tog ställning mot i ett tydligare avseende än tidigare. Man betraktar ofta denna period som en vändpunkt mot en mer tillåten debatt, där socialdemokraterna, mer öppet började kritisera andra staters agerande och de konflikter som utspelade sig. Detta sätt att agera ledde till viss kritik från högern som bland annat kritiserade socialdemokraterna för att rent partistrategiskt använda sig av utrikespolitiska frågor för att gynna sig själva (Bjereld & Demker, s. 186f). Tjeckoslovakienfrågan 1968 är ett annat exempel på att spolitiken under denna tid inte alltid efterlevdes, där Folkpartiet officiellt gick emot Socialdemokraterna för att ha förringat en sovjetisk invasion (Brommesson & Ekengren, s. 67). I början på 70- talet fick Olof Palme igång ett antal dispyter mellan Socialdemokraterna och Moderaterna, bland annat genom hans öppna kritik mot USAs agerande i Vietnam. Palmes kritik mot den borgerliga oppositionen, möjligen känt i uttalandet om att broarna rivits när det gäller säkerhetspolitiken höjde debattens tonläge ända fram till Palme-mordet 1986 (Brommesson & Ekengren, s. 74). Även den borgerliga regeringen, som ledde Sverige på 70-talet, som valde att hålla sig vid tidigare utrikespolitiska linje i utrikespolitiska frågor, tog ställning mot internationella konflikter, vilket visar att den mer aktiva utrikespolitiken drivits på från både höger och vänster (Bjereld & Demker, s. 186f). 4

2.2 Partipolitiken och neutralitetsdoktrinen Partierna lyckades överlag uppnå det gemensamma målet att hålla Sverige utanför andra världskriget, även om undantag förekom. Sveriges neutrala roll ansågs prioriterat för den svenska samlingsregeringen under krigsåren 1939-1945, vilken bestod av Socialdemokraterna, Bondeförbundet, Folkpartiet och Högerpartiet. Sverige fortsatte ha den sförankrade rollen som neutral stat även under efterkrigstiden, med härledning till neutralitetsdoktrinen Alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig (Bjereld & Demker, s. 182f & 189f). Huvudsakligen handlade neutralitetspolitiken under den här tiden om att officiellt trovärdiggöra Sveriges neutrala ståndpunkt internationellt, trots att Sverige i verkligheten hade starka kopplingar till väst (Mattson, s. 21). Sovjetunionen ansågs vara det absolut största hotet mot Sverige och det sista man ville var för Sverige att hamna i en svår position mellan väst- och östblockets säkerhetspolitiska dragkamp, speciellt med tanke på att Sverige geografiskt befinner sig i Sovjetunionens närområde. Att upprätthålla en trovärdighet speciellt mot ryskt håll, om att Sverige inte var en del av den västliga alliansen, hade hög prioritet ur säkerhetspolitiskt hänseende. Den svenska neutralitetspolitiken blev därmed den primära officiella linje som kom att prägla Sveriges utrikespolitik och i sin tur den nationella identiteten. Det var efter Sovjetunionens upplösning som den utrikespolitiska linjen ändrades. Nu fanns det inte längre ett konkret hot mot Sveriges territorium och därmed ingen större anledning för Sverige att föra samma politik som präglat landet under många år. Det var nu man såg Sveriges möjlighet att förändra sin utrikespolitik mot en mer västorienterad sådan och i och med detta började man även diskutera kring ett framtida säkerhetspolitiskt samarbete inom EG/EU. Den svenska neutralitetspolitiken var därmed inte längre ett självklart faktum (Doeser 2010). Även om det fanns en bred uppslutning bakom införandet av neutralitetsdoktrinen, var det däremot något svårare för partierna att finna en gemensam tolkning kring vad doktrinen rent praktiskt betydde. Man kan säga att dilemmat upprepades när den borgerliga regeringen 1991 valde att förändra neutralitetsdoktrinen mot en mer öppen sådan, genom dess beskrivning Sveriges militära alliansfrihet syftande till att vårt land skall kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt närområde består. Att Sverige istället kunde välja neutralitet snarare än att sträva efter neutralitet i händelse av krig, gav en helt ny innebörd för utrikespolitiken, vilket betydde att partierna nu lättare kunde manövrera politiken mer fritt och anpassat till enskilda händelser. (Bjereld & Demker, s. 190f). Partierna stod även denna gång eniga bakom den nya omformuleringen, för att återigen hamna i dispyt om hur partierna i praktiken skulle agera. Vänstern, miljöpartiet och centern strävade mot att tolka doktrinen enligt den gamla beskrivningen, medan folkpartiet och moderaterna snarare pekade på neutraliteten som en av flera alternativ. Socialdemokraternas åsikter låg i sin tur någonstans däremellan. (Bjereld & Demker, s. 189f). Den 1 januari 1995 gick Sverige med i EU och blev därför en del av den europeiska gemenskapen. Detta innebar att en stor del av Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik kommit 5

att integreras genom det som idag benämns som GUSP (den Gemensamma Utrikes- och Säkerhetspolitiken). Således kan man förvänta sig att Sveriges utrikespolitik efter inträdet till stor del formats av EU-politiken. I början av 2000-talet gjorde man ytterligare förändringar i den tidigare formuleringen kring neutraliteten. Idén om att Sverige skulle kunna stå neutralt i händelse av krig var inte längre aktuell i samband med att det inte längre fanns några direkta säkerhetspolitiska spänningar. Regeringen började under den här tiden istället tala om Sveriges militära alliansfrihet som en fråga förankrad i det folkliga stödet (Bjereld, Ekengren & Lilja, s. 102). 2.3 Partiideologiska förutsättningar Bjereld och Demker menar att för att ett parti ska politisera en utrikespolitisk fråga, krävs att partiet har partiideologiska förutsättningar för det (Bjereld & Demker, s. 360). Det tycks finnas en relation mellan hur en aktör inrikespolitiskt handlar i utrikespolitiska frågor och hur dess utrikespolitiska ideologi ser ut. Bjereld och Demker menar att en aktör som grundar sig i mer realistiska eller konservativa ideologier i högre grad tenderar att hålla en mer sammanhållen utrikespolitik. Utrikespolitiska ideologier med en mer realistisk eller konservativ inriktning lägger större vikt vid att makten koncentreras på ett nationellt plan. Aktörer försöker undvika att inrikespolitiskt kaos uppstår för att behålla en internationell maktbalans och försöker på så sätt hålla sams i högre grad (Bjereld & Demker, s. 133f). Bjereld och Demker benämner denna idealtyp för Historicism, då en aktör lägger fokus på nationell prestige och maktbalans. (Bjereld & Demker, s. 136). En aktör som däremot grundar sig i utrikespolitiska ideologier av mer radikala eller globalistiska inslag tenderar i högre grad att strida för sina åsikter i tron att på så sätt kunna påverka andra internationella aktörer. En aktör utifrån denna typ av ideologi betonar ett bevarande av en internationell rättsordning, snarare än ett bevarande av nationellt inflytande eller prestige, detta för att på så sätt kunna nå fred (Bjereld & Demker, s. 133f). Denna idealtyp benämns i sin tur här som liberalism (Bjereld & Demker, s. 136). Utifrån dessa idealtyper, tycks den utrikespolitiska ideologin som förespråkas av Moderaterna ha förändrats, från en historicistisk mot en mer liberal sådan. Liberalerna (f.d. Folkpartiet). Socialdemokraterna tycks i sin tur alltid ha förespråkat en utrikespolitik som går i linje med den liberala idealtypen (Bjereld & Demker, s. 148 & s. 166). Vänsterpartiets utrikespolitiska ideologi har däremot skiljt sig så markant från övriga partiers att denna inte helt gått att implementera in i de på förhand utformade idealtyperna (Bjereld & Demker, s. 174). Man har ändå dragit slutsatsen att dess utrikespolitiska ideologi gått från en historicistisk idealtyp mot en utrikespolitik med större vikt på ett rättsordningssystem, trots att man historiskt fokuserat på en nationell suveränitet (Bjereld & Demker, s. 174). Utifrån detta skulle man alltså kunna säga att det finns ideologiska förutsättningar för partierna att politisera frågor i utrikespolitiken (Bjereld & Demker, s. 174). 6

2.4 Frågan kring alliansfriheten politiserades inte trots ideologiska förutsättningar Trots att det funnits både ideologiska och strategiska förutsättningar för partierna att ta strid i frågan kring Sveriges alliansfria position i början av efterkrigstiden, fann man att partierna under denna tid överlag visat enighet i frågan. De har snarare visat större återhållsamhet än uttryckt offentliga åsiktsskillnader sinsemellan med det gemensamma målet att hålla Sverige utanför framtida möjliga krig (Bjereld & Demker, s. 210 & s. 224). När partier hamnat i dispyt har det snarare kretsat kring specifika händelser, som i slutändan kommit att lösas genom kompromisser. Den så kallade Catalina-affären år 1952 är ett exempel som visar på hur debatterna under denna tid kunde se ut. Ett svenskt militärflyg hade försvunnit i Sveriges närområde och det sjöräddningsflygplan som skickats på uppdrag för att spana efter det försvunna planet sköts ned av sovjetiska jaktplan med motiveringen att man kränkt sovjetiskt territorium. Alla ombord överlevde, men detta ledde till dels motsättningar mellan Sverige och Sovjetunionen, men även inrikes. Regeringen valde att inte uppmärksamma händelsen i FNs generalförsamling, ett val som alla partier inte var helt nöjda med. Man kom dock överens om att händelsen ändå skulle tas upp i den allmänna debatten i FN (Bjereld & Demker, s. 223). Man menar även att motsättningarna snarare kretsat kring hur alliansfriheten skulle formas. Folkpartiet och högerpartiet har stått mer i linje för en västvänlig utrikespolitik, till skillnad från socialdemokraterna och bondeförbundet (Bjereld & Demker, s. 224). Den politiska strävan efter en mer västorienterad politik kom till exempel till uttryck genom Bertil Ohlins uttalande år 1950 om en västorienterad alliansfrihet. Det väckte självklart diskussioner, men man kan inte säga att uttalandet följdes av en riktig åsiktsstrid partierna emellan och Ohlin valde även själv att ta avstånd från den linje han i Folkpartiets valmanifest utformat (Bjereld & Demker, s. 209f). 2.5 Parti eller samförstånd i utrikespolitiken en relevant fråga Idag går utrikes- och inrikespolitiska frågor alltmer ihop i varandra. Bjereld och Demker nämner John F. Kennedys liknelse av detta som en linje dragen i vatten där man inte helt kan skilja på utrikes- och inrikespolitiska frågor och de utrikespolitiska beslut som tas påverkar allt oftare den inrikespolitiska sfären (Bjereld & Demker, s. 24). En opinion som inte får tillräcklig insyn i utrikespolitiska frågor riskerar därför stängas ute även i inrikespolitiska frågor. Brist på insyn i varför politiska partier tar vissa beslut eller agerar på ett visst sätt i utrikespolitiska frågor skulle möjligtvis kunna leda till ett minskat intresse bland medborgare. I takt med nya utmaningar internationellt torde frågan kring medborgares insyn och intresse idag bli mer aktuell än tidigare. En möjlig problematik kring just samförståndspolitiken skulle kunna vara att den riskerar att kväva enskilda partiers idéer, och på så sätt även opinionen, även om politiska ställningstaganden byggda på enighet inte nödvändigtvis behöver betyda ett demokratiskt underminerande i sig. Jag vill med detta ändå mena på att det finns starka motiv 7

till att uppmärksamma och undersöka hur de inrikespolitiska partidebatterna ser ut i utrikespolitiken idag. 3. Problemformulering Författarna har resonerat kring två möjliga utfall för partipolitiken när utrikespolitiska frågor förs under tider av internationell kris. Det blir antingen mer angeläget för partierna att sitta still i båten för att undvika intern splittring och därmed öka den utrikespolitiska trovärdigheten utåt. Eller så blir det mer angeläget för partierna att föra fram sina egna ställningstaganden oavsett hur det skulle påverka den nationella enigheten. Detta för att partierna vill driva rätt politik under kriser (Bjereld & Demker, s. 24). När de gjorde sin undersökning visade sig graden av internationella spänningar i omvärlden inte ha en påverkan på partiernas sgrad (Bjereld & Demker, s. 200). Att det under tiden för undersökningen inte fanns ett samband mellan spänningar i omvärlden och partiers sgrad är ett intressant resultat. Samtidigt har händelser som skett under de senaste 15 åren varit avgörande för politiken även på ett nationellt plan. Idag betraktas säkerhetspolitiska hot utifrån ett bredare perspektiv med utmaningar, vilka beskrivs som mer föränderliga och gränslösa än under tidigare perioder (Regeringen 2008). De händelser som sker på ett internationellt plan bör ha en påverkan på hur riksdagspartier uppfattar omvärlden på ett säkerhetspolitiskt plan. Det är därför rimligt att anta att detta skulle kunna spegla sig i den partipolitik vi ser i utrikespolitiken idag. Utifrån det vill jag ta reda på om internationella spänningar idag, som på många plan skiljer sig från de spänningar vi såg för 15 år sedan, skulle kunna ha en effekt på hur partier debatterar med varandra. 4. Syfte Mitt syfte är att ta reda på hur Sveriges utrikespolitiska debatt om Sveriges militära alliansfrihet sett ut mellan år 2000 och 2015 utifrån partiernas grad av samförstånd och i frågan samt om internationella spänningar under denna period har haft en påverkan på partiernas grad av 4.1 Övergripande frågeställning Hur har debatten kring Sveriges militära alliansfrihet sett ut utifrån perspektivet samförstånd eller mellan år 2000 och 2015? 8

4.2 Forskningsfrågor Har Moderaterna, Socialdemokraterna, Liberalerna och Vänsterpartiet stått eniga, undvikit strid eller stridit i debatten kring Sveriges militära alliansfrihet omkring tiden för konflikten i Georgien 2008? Har Moderaterna, Socialdemokraterna, Liberalerna och Vänsterpartiet stått eniga, undvikit strid eller stridit i debatten kring Sveriges militära alliansfrihet omkring tiden för konflikten i Ukraina 2014? Har Moderaterna, Socialdemokraterna, Liberalerna och Vänsterpartiet stått eniga, undvikit strid eller stridit i debatten kring Sveriges militära alliansfrihet under de år då de internationella spänningarna avtagit? 5. Tidigare forskning Det finns endast knapphändigt material vad gäller tidigare forskning kring partiers sammanhållning och i utrikes- och säkerhetsfrågor och den forskning som går att finna är inte särskilt ny. Två av de forskare som funnit ämnesområdet intressant är Ulf Bjereld och Marie Demker, vars empiriska underlag, trots att detta publicerades 1995, fått verka som en språngbräda för min analys. Det intressanta och användbara i ett så pass gammalt underlag är att det väcker frågor kring om resultat som Bjereld och Demker fått från partipolitiken för tjugo år sedan, verkligen är förenlig med partipolitiken idag. De har funnit empiriskt stöd för att partier i särskilda händelser valt att politisera utrikes- och säkerhetspolitiska frågor. De har inte kunnat peka på en ökad omfattning av utrikesfrågor som politiserats, men de har under tiden för undersökningen funnit att partierna drivit en mer intensiv och hårdförd utrikespolitisk debatt under 70- och 80-talet jämfört med 50-talet. (Bjereld & Demker, s. 200). En liknande undersökning har gjorts av Martin Book. I hans kandidatuppsats har han valt att undersöka sgraden mellan år 1989 och 2000, för att ta reda på om denna period präglats av en ökad, minskad eller oförändrad polemik i utrikesfrågorna. Det intressanta med denna period har varit att Sverige efter Sovjetunionens splittring nu kunde omforma sin utrikespolitiska inriktning under en större handlingsfrihet än under perioden då väst- och östblockets spänning fortfarande var befintlig. Det författaren till undersökningen därför förväntade sig, var att konfliktgraden under denna s.k. avspänningsperiod efter -89 därmed skulle öka. Man hade inget specifikt hot att förhålla sin utrikespolitik till och partier förväntades i denna undersökning därför släppa på tyglarna åsiktsmässigt och våga politisera frågor i högre grad. Undersökningen gav däremot ett blandat resultat, med olika utfall för olika perioder mellan 1989 och 2000. Överlag såg man alltså ingen kontinuerlig förändring vad gäller graden av polemik eller graden av s, utan detta varierade från period till period. Man såg även i undersökningen att polemiken inom de så kallade internationalistiska frågorna var högre än inom de frågor som berörde det nationella intresset under 90-talet, vilket skiljt sig från resultaten i tidigare forskning där man funnit en 9

högre andel polemik bland frågor som berör det nationella intresset under efterkrigstiden. Författaren menar därmed på att man inte kan peka på att polemiken ska ha ökat under den perioden som undersökts, utan att 90-talets debatter snarare präglats av en fortsatt strävan bland partierna att stå enade (Book, s, 31f). 6. Metod 6.1 Kvantitativ innehållsanalys Den kvantitativa innehållsanalysen passar bra som verktyg i undersökningar som syftar till att identifiera specifika kategorier i en text, och när man vill ta reda på hur ofta den valda kategorin förekommer i texten (Esaiasson et. al, s. 223). Metoden är användbar när man vill räkna eller mäta förekomsten av specifika fenomen i texter. Det kan handla om att exempelvis kvantifiera andelen ord, uttryck eller argument i en text för att få fram en övergripande bild av fenomenet i fråga (Bergström & Boréus, s. 50). För att kunna kvantifiera och placera in text i de valda kategorierna utformar man först tolkningsregler för hur man ska tolka och dela in en viss text i en specifik kategori (Esaiasson, et. al, s. 224). Här spelar den operationalisering av begrepp en viktig roll för att andra senare ska kunna göra om samma undersökning på ett liknande sätt. Ett av de primära användningsområdena inom den här metodiken handlar alltså om att söka efter skillnader i ett specifikt innehåll för att kunna besvara det man söker svar på (Esaiasson et. al, s. 226). För att få en överblick kring huruvida sgraden bland partierna förändrats över tid, ämnar jag använda den kvantitativa innehållsanalysen som val av metod i undersökningen. Då avsikten är att mäta förekomsten av strider som uppstår mellan ett antal riksdagspartier inom just området Sveriges militära alliansfrihet och hur dessa strider hanteras av partierna under olika tidpunkter, är den här metoden ett lämpligt val. Jag använder mig sedan av ett kodschema för att kunna strukturera upp den information jag hämtat från de utvalda avsnitten i de utrikespolitiska debatterna. Dessa kodscheman anger vad i texten som ska noteras (Bergström & Boréus, s. 54). Och det är i dem man gör om den information man hämtat till sifferuppgifter som man använder i analysen för att kunna utröna eventuella mönster som besvarar undersökningens frågeställningar (Esaiasson et. al, s. 227). Informationen i kodschemat görs sedan om till ett stapeldiagram för att man lätt ska kunna utröna huruvida sgraden förändrats och i sånt fall när. Vad jag i min analys fokuserar på är att finna och sålla ut argument i debatterna som handlar om Sveriges militära alliansfrihet. Argumenten kategoriseras in i olika kod-enheter utifrån den begreppsoperationalisering jag genomför, där partier i texten antingen väljer att söka strid i frågan, ta emot striden, undvika strid, eller visa enighet, se Figur 1. Samtliga fyra partier som inkluderats i undersökningen ställs mot varandra parvis för varje årlig debatt, där jag undersöker huruvida Parti A söker strid, tar emot strid, undviker strid eller visar enighet gentemot Parti B och hur parti på samma sätt besvarar detta. Eftersom jag väljer att ställa alla valda partier mot alla ger varje utrikesdebatt 6 möjliga utfall kring huruvida partierna 10

politiserat frågan eller ej. För varje gång i debatten som parti A konfronterar parti B och parti B besvarar detta, räknas det som att frågan antingen politiserats, icke-politiserats eller fått agera som föremål för samförstånd. Dessa gånger summeras och sammanställs i ett kodschema. Genom detta tillvägagångssätt blir det möjligt att räkna ut hur stort antal av de meningsutbyten som sker mellan varje parti som politiserats eller inte för varje valt år. På så sätt blir det i sin tur möjligt att få en överblick över hur partier valt att ställa sig i frågan i relation till andra partier och om man skulle kunna se ifall partier valt att polemisera eller agera mer återhållsamt under de senaste 15 åren. 6.2 Kontroversstudier Kontroversstudier är en vetenskaplig inriktning som belyser hur kontroverser mellan olika aktörer, t ex forskare eller politiker ofta kopplade till kunskapsutövanden och vetenskapliga områden, uppstår, utvecklas och avslutas (Hallberg, s. 6 & 29f). Det handlar främst om kontroverser bland aktörer inom olika expertisområden, men kan likväl knytas an till aktörer inom t ex olika politiska områden. Kontroverser kan därmed studeras bland aktörer som ifrågasätter och kritiserar pågående forskning, utan att för den skull själva ha expertis i frågan (Hallberg, s. 62). Att studera partiers anföranden i debatter som handlar om frågan kring Sveriges militära alliansfrihet utifrån ett delvis kontroversstudie-inriktat perspektiv, blir därför lämpligt för att få en närmare inblick i de debatter som förts. I boken Konflikt eller Konsensus Om kontroversstudier som forskningsfält beskrivs en kontroversstudie som att i allmänna ordalag beskriva ungefär vad som händer i kontroversens olika faser (Hallberg, s. 30). Här menar man på att en kontrovers uppstår om forskare eller professionella anknutna till kunskap befinner sig på två olika sidor av en kunskapsanknuten konflikt, eller om representanter för samhället ifrågasätter den befintliga vetenskapen. En kontrovers fortgår en längre tid och innehåller flera olika synsätt och därmed ställningstaganden, ofta under tydliga åsiktsstrider, märkbart genom att engagemanget, argumenten och oförståelsen gentemot motparten ökar. Många gånger kan kontroverser även innehålla anklagelser om t ex dålig forskning mot den andra parten (Hallberg, s. 30ff). Polariseringen ökar även ofta med tiden, på samma sätt som polariseringen man ser under partiers politiska arbete inför valomröstningar. Ju fler som är involverade i kontroversen, desto högre chans är det att det kommer pågå en lång tid framöver. När en kontrovers avslutas kallas det för att den stängs. Det händer när en utomstående aktör avgör utfallet, t ex om frågan flyttas till en fråga för riksdagen, en myndighet eller hamnar i fokus för en folkomröstning. Men de kan även stängas genom att den ena parten ger sig eller låter sig övertygas. I dessa fall handlar det dock oftast inte om att den mest rationella sidan vinner. När man studerar kontroverser gäller det att fokusera på argumenten som förts utifrån en opartisk hållning, för att man som forskare ska kunna ifrågasätta vad som för andra kanske tycks som en självklar företeelse (Hallberg, s. 34ff). 11

6.3 Operationalisering av begrepp Begreppen s och samförstånd lånar jag från Bjereld och Demkers formulering, syftande till frånvaro av öppna meningsmotsättningar mellan de politiska partierna i olika politiska sakfrågor (Bjereld & Demker, s. 30). Bjereld och Demker menar att s och samförstånd däremot inte behöver betyda att partier är helt överens, utan att de snarare ämnar komma fram till en konfliktlösning genom kommunikation och kompromisser (Bjereld & Demker, s. 27). Att uppnå ett samförstånd handlar alltså om att ge och ta i den mån det är möjligt utan att bli oense för att på så sätt kunna få ett så brett stöd som möjligt i de beslut som tas. Politisering sker när en fråga tas upp av de politiska partierna i deras offentliga propaganda och att den blir föremål för kontroverser mellan partierna (Bjereld & Demker, s. 31). För att enklare kunna få en överblick över huruvida varje parti valt att politisera frågan under varje årlig debatt, utgår jag från Bjereld och Demkers typologi över olika utfall, se Figur 1 (Bjereld & Demker, s. 32). Typologin har jag utvecklat, genom att tillföra visa enighet som ett ytterligare möjligt utfall och det är denna typologi jag sedan använder mig av, se Figur 2. Parti B Parti A söka strid ta strid undvika strid söka strid pol pol ej pol ta strid pol ej pol ej pol undvika strid ej pol ej pol ej pol Figur 1. Typologi över möjliga utfall utifrån att söka strid, ta strid eller undvika strid (Bjereld & Demker 1995) 12

Parti B Parti A söka ta undvika visa strid strid strid enighet söka strid pol pol ej pol ej pol ta strid pol ej pol ej pol ej pol undvika strid visa enighet ej pol ej pol ej pol ej pol ej pol ej pol ej pol enighet Figur 2. Teoriutveckling av typologi över möjliga utfall utifrån att söka strid, ta strid, undvika strid eller visa enighet Som Figur 2 visar finns ett antal olika utfall som pekar på att ett parti väljer att politisera en fråga eller inte. Om ett parti söker strid betyder det att partiet offentligt opponerar mot ett annat partis ståndpunkt eller handlande. Om partiet som blir föremål för kritiken offentligt väljer att försvara sin ståndpunkt och möjligtvis även gå till motattack betyder det att svarande parti valt att ta striden. När parti A söker strid mot parti B och parti B väljer att ta striden alternativt själv söka strid har frågan politiserats i just den debatten. Om partiet som blir föremål för kritiken istället väljer att inte bemöta den betyder det att partiet undviker striden och frågan har då inte politiserats under den debatten mellan just de två partierna (Bjereld & Demker, s. 31f). Om parti A däremot visar enighet gentemot parti B och parti B besvarar detta positivt, blir det olämpligt att placera in dessa lägen under kategorin undvika strid. Dessa lägen visar inte specifikt på att två partier undviker strid, utan snarare visar enighet eller håller med varandra just där och då. För att nyansera kategoriseringen av debatten har jag därför kategoriserat in dessa utfall i en fjärde kategori som jag kallar visa enighet. Om parti A under en diskussion samtycker med parti B och parti B besvarar parti A positivt betyder det i detta fall att frågan just där och då blir föremål för enighet mellan dessa två partier. 6.4 Val av material För att kunna svara på frågan kring hur den utrikespolitiska debatten om Sveriges militära alliansfrihet sett ut och få en överblick kring om och i sådant fall på vilket sätt sgraden bland partierna förändrats över tid, har de utrikespolitiska debatterna som hålls i februari månad varje år valts ut som material för min undersökning. I detta material utgår jag från vad partierna diskuterat i frågan gällande Sveriges militära alliansfrihet. Varje utrikespolitisk debatt inleds med att utrikesministern presenterar den utrikespolitiska deklarationen som följs av en längre debatt mellan riksdagspartierna utifrån respektive partis ståndpunkter (Riksdagen 2016). De utrikespolitiska debatterna är valda som material för att 13

jag bedömt dessa som det mest passande medlet för att kunna besvara undersökningens utformade frågeställningar. I dessa finner jag partiernas respektive samlade åsikter som formulerats på ett sätt som gör det lättillgängligt och överskådligt och där alla partier jag valt att ta med, får lika möjligheter att uttrycka sin politik. Därmed minimeras risken att dra slutsatser utifrån en ojämn fördelning av partiers uttalanden. 6.5 Val av undersökningsobjekt För att hålla mig inom undersökningens ramar tids- och storleksmässigt har jag valt att endast inkludera fyra av Sveriges riksdagspartier. Jag har valt de partier som profilerat sig mest i just frågan kring Sverige som militärt alliansfri, som tagit störst ställning och därmed tillfört mest till debatten, oavsett vad respektive partis ställningstagande är. Dessa partier är de två mest etablerade partierna Moderaterna och Socialdemokraterna samt Liberalerna (f.d. Folkpartiet) och Vänsterpartiet. Förutom att undersöka om det finns en eventuell sutveckling i tid bland de partier jag valt, ämnar jag även ta reda på ifall internationella kriser och spänningar skulle kunna ha en effekt på hur mycket partier debatterar gentemot varandra. Därför har jag valt att specifikt titta på hur partiernas konflikt- och sgrad sett ut direkt innan, under och direkt efter tider då det förekommit större internationella konflikter i Sveriges närområde. Vad man skulle kunna förvänta sig är att sgraden bland de partier jag valt ökat under tider då spänningar förekommit och direkt efter för att sedan minska under tider då konflikter i Sveriges närområde avtagit. De konflikter jag valt som jämförelsepunkter är konflikten i Georgien år 2008 och konflikten i Ukraina år 2014. Det är konflikter som inte utspelat sig alltför längesedan samt pågått i Sveriges närområde och därför skulle kunna ha haft en större påverkan på hur partier debatterat kring Sveriges utrikespolitik. I likhet med under kalla kriget har Rysslands agerande präglat konflikternas karaktär, utifrån de påtryckningar som skett mot två mindre länder, som befinner sig emellan väst och öst på den internationella politiska arenan. Detta gör både konflikten i Georgien och Ukraina delvis jämförbara med det spända säkerhetspolitiska läge som utspelade sig mellan öst- och västblocket innan Sovjetunionen luckrades upp och som därför skulle kunna bli intressanta jämförelsepunkter att utgå från. 6.5.1 Konflikten i Georgien 2008 Allt sedan Georgien utropades till en självständig stat efter Sovjetunionens upplösning, har landet präglats av inre konflikter. Det finns i landet cirka 70 minoriteter som skiljer sig åt språkligt, kulturellt och religiöst, vilket lett till svårigheter att förena Georgien som en enhetlig stat. Nationalismen växte sig stark bland flera av dessa minoritetsgrupper, vilka utropade två självständiga stater: Sydostetien och Abchazien som båda gränsar mot och har en stark koppling till Ryssland. Spänningarna trappades upp mellan dessa utbrytarstater och centralmakten i Georgien och skapade ett inbördeskrig som varade i ett par år tills man beslutade sig för en vapenvila. Trots detta var läget spänt och Georgien saknade i princip 14

kontroll över dessa stater. År 2008 intensifierades spänningarna igen och övergick till ett fullskaligt krig när Georgien gick till anfall mot Sydostetien. Ryska styrkor liksom Abchazien svarade med att driva ut de georgiska styrkorna ur Sydostetien och avbröt inte förrän de befann sig ett fåtal mil från den georgiska huvudstaden Tblisi, vilket skapade tumult bland georgierna. Med tanke på att väst ställde sig på Georgiens sida fanns farhågor över att ett nytt kallt krig skulle äga rum. Samtliga parter drog, efter medling av EU, tillbaka sina trupper efter 5 dagar, men ändå hann ett stort antal människor falla offer för kriget. Rysslands trupper stannade kvar i Sydostetien och Abchazien, trots löften om att dra sig tillbaka. Efter kriget var Ryssland ett av få länder som erkände de båda utbrytarrepublikerna som självständiga. Detta ledde till att Georgien bröt alla diplomatiska kopplingar med Moskva och relationen mellan Georgien och Ryssland är än idag spänd. Spänningarna i Georgien beror inte endast på att Georgien är så uppdelat, utan även på att det finns delade politiska intressen från USAs och Rysslands håll. Georgien siktar på att bli medlem i Nato, men förutsättningarna för detta är att landet först löser konflikten med Sydostetien och Abchazien. Att Georgien ansöker om Nato-medlemskap provocerar Ryssland som ser sina intressen hotade. Vissa menar att Ryssland strävar efter att hålla Georgien instabilt för att medlemskapet inte ska kunna godkännas (Landguiden 2016). 6.5.2 Konflikten i Ukraina 2014 Viktor Janukovytj kom till makten under valet 2010, en person som inom kort skulle visa sig styra Ukraina mot en allt mer auktoritär regim. I samband med maktskiftet blev det bland annat förbjudet för partiblock att ställa upp i val och mediernas möjligheter att nå ut till befolkningen begränsades i takt med de censurer som nu återinfördes. Den mest uppmärksammade händelsen var dock när den före detta regeringschefen Julia Tymosjenko och andra politiska rivaler blev fängslade för att, enligt regeringen ha missbrukat deras tidigare maktpositioner. Med ledaren för det mer västerländskt orienterade partiets frånvaro blev därmed inte partiet längre ett hot för den sittande regeringen och Janukovytjs parti segrade även i valet 2012. Protester uppstod och valet kritiserades både från väst och från oppositionen för att ha grundats utifrån fusk. Hösten 2013 inleddes Rysslands och EUs dragkamp om Ukraina. Främst handlade det för EUs del om att man skulle frige Tymosjenko medan man från Rysslands håll varnade om följderna för landet vad gäller dess handelsutbyte med Ryssland, om Ukraina skulle närma sig EU. Det var när Janukovytj vägrade frige Tymosjenko och därpå även avbröt ett möjligt samarbetsavtal med EU som protesterna mot den sittande regeringen tog fart på allvar. Av kritikerna målades protesterna upp som det demokratiska Ukrainas strid mot det Ukraina som stod under Rysslands hörsamhet. Protesterna inleddes i Kiev och blev alltmer intensiva när de spred sig vidare i västra Ukraina, vilket ledde till att regeringen i början på 2014 avgick. Det fanns dock ingen lösning på konflikten och heller ingen ny regering som omgående kunde ta över. Konflikten trappades upp och förvandlades till en katastrofal förödelse när kravallpolis och demonstranter hamnade i strid med varandra. På kort tid hade över 100 människor dödats 15

och flera hundra skadats och Ukraina var nära att hamna i ett inbördeskrig. Detta hann stoppas när Janukovytj så gav efter och flydde. Detta ledde till att hela makteliten byttes ut till en samlingsregering understödd av protestaktivister. Händelserna triggade igång en revolt på den mer rysk-orienterade Krim-halvön, vilket ledde till att regeringen på ön fick avgå till förmån för en ryskvänlig regering, med stöd av Ryssland. Det var när de pro-ryska separatisterna med stöd av ryska soldater drev på en illegal folkomröstning om att Krim skulle tillhöra Ryssland, som västvärlden reagerade. Trots en varning mot Ryssland om att ingripa, annekterades Krim av Ryssland, vilket ledde till enorma reaktioner från omvärlden. Ekonomiska sanktioner infördes, men utan större effekt. Under denna händelse befann sig nu väst och Ryssland i lika kalla förbindelser med varandra som de varit under kalla kriget. Liksom på Krim började nu även pro-ryska separatister i östra delarna av Ukraina, bland annat Donetsk, göra uppror och strider mellan dem och ukrainska armén utbröts. Trots att man avtalat om vapenvila, fortsatte stridigheterna med stöd genom vapenleveranser av Ryssland. Separatisterna arrangerade även egna val av presidenter, något man menar på varit indirekt understött av Ryssland. Konflikterna i Ukraina började därmed likna konflikterna i Georgien, där Ryssland på ett ekonomiskt och militärt plan stött utbrytargrupperna i de båda länderna (Landguiden 2016). 6.6 Avgränsningar Denna undersökning är avsedd att endast inkludera fyra av Sveriges riksdagspartier. Antalet partier har jag försökt anpassa till den begränsning som getts i form av tids- och textutrymme. Valet av partier är baserad på hur mycket partier generellt sett yttrat sig i just frågan kring Sverige som militärt alliansfri. Jag har därför valt de partier som profilerat sig mest och därmed tillfört mest till debatten. En ytterligare anledning till att just Moderaterna, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Liberalerna valts ut som undersökningsobjekt grundar sig även ideologiskt. För att få en så objektiv bild av läget som möjligt utifrån denna undersöknings begränsningar, valde jag att inkludera Sveriges två mest etablerade partier. Dessa kan betraktas som varandras ideologiska motsatser, men samtidigt tycks både Socialdemokraternas och Moderaternas respektive synsätt över tid pendlat i just denna fråga. Vänsterpartiet och Liberalerna är i sin tur två mindre partier som vardera befinner sig på den ideologiska skiljelinjens yttre motsatta kanter. Utgångspunkten blir då fyra partier som mer eller mindre fördelat sig jämt ideologiskt för att undersökningen ska bli så objektiv som möjligt och för att dessa partier på ett så snarlikt sätt som möjligt ska kunna likna en undersökning som inkluderat alla partier. Det finns dock ingen garanti för att detta urval helt kan sägas stå för en verklighetsbaserad bild av hur läget ser ut. Det man även bör ha i åtanke är att det under den utvalda perioden för undersökningen skett ett antal regeringsbyten. Socialdemokraterna innehade regeringsställning fram till år 2006 för att sedan hamna i oppositionsställning. Moderaterna innehade regeringsställning från detta år fram till 2014 för att sedan återigen hamna i opposition. När ett parti sitter i regeringen skulle partiet åtminstone till viss del kunna begränsa sin kritik och kanske även på ett ideologiskt plan hålla tillbaka i sin polemik under debatter. Som oppositionsparti förväntas man däremot mer eller mindre granska, analysera och kritisera regeringen. Detta kan givetvis påverka 16

partiers olika grad av konfrontation gentemot varandra. Men eftersom både Socialdemokraterna och Moderaterna innehaft båda positioner under denna tid, skulle man kunna utgå från att partierna mer eller mindre utmanat varandra lika mycket, eller åtminstone haft en lika stor chans att utmana varandra. Det ska även påpekas att denna undersökning inte specifikt riktar sig mot att granska respektive parti, utan den sammanlagda sgraden som skett under dessa år, varför enskilda partiers sgrad blir av mindre betydelse. Analysen begränsar sig även utifrån det antal konflikter som inkluderats som jämförelsepunkter. Motivet till varför jag valt just konflikten i Georgien och Ukraina som jämförelsepunkter är, som nämnts tidigare, att dessa inte utspelat sig i en relativt närliggande tid samt pågått i Sveriges närområde och därför skulle kunna ha haft en större påverkan på hur partier debatterat kring Sveriges utrikespolitik. Risken med att endast inkludera två konflikter under en tid då konflikter ständigt förekommer, är att jag frånser andra konflikter och händelser som skulle kunna ha haft en betydande roll för partidebatter. Skulle jag däremot välja fler konflikter riskerar jag att övermätta min undersökning med alltför mycket tänkbara påverkansfaktorer, som sedan blir svårt att dra några slutsatser från. Den avgränsning som gjorts vad gäller mitt val av material kan även innebära vissa risker att man förbiser viktig information från andra typer av källor. I utrikespolitiska debatter är retoriken bland partierna rimligtvis mer korrekt formulerad. Information om partiers åsiktsstrider skulle därför kunna begränsas i den mån att de kanske håller inne med uttalanden som de på annat håll annars skulle yttra sig om. Utgår man endast från de utrikespolitiska debatterna får man kanske inte en helhetsbild över partiernas hantering i frågor gentemot varandra, vilket bör tas i beaktande. Här handlar det dock om att avväga fördelar mot nackdelar. Fördelen med att utgå från ett material som ger partier lika mycket utrymme att uttrycka sig i frågor och därmed minimera en ojämn fördelning i debatten överväger ovanstående nackdelar. Analysens reliabilitet höjs även, på så sätt att den inte bygger på godtycklighet vid val av slumpmässiga uttalanden utifrån exempelvis media som informationskälla. Därför har jag ändå valt dessa som mitt material. 7. Teoretiska utgångspunkter 7.1 Tänkbara skäl till partiers enighet Enligt Bjereld & Demker, finns två tänkbara anledningar till att partier söker enighet i utrikesfrågor. Det ena är att partier rent partistrategiskt inte vill framstå som [] splittrare av den nationella enigheten inför väljarna, för att på så sätt inte riskera att förlora röster. Partiet handlar därför för egen vinning. Eftersom väljares intresse i utrikesfrågorna allmänt är lågt jämfört med inrikesfrågor, så som skattefrågor och sysselsättning, kan man därför inte säga att partierna skulle vinna fler röster genom utrikespolitiken (Bjereld & Demker, s. 15f & s.22). Eftersom riksdagen heller inte har beslutsmakt i alla utrikes- och säkerhetspolitiska frågor, är det svårt att säga att det lönar sig för partier att politisera dessa frågor (Bjereld & 17

Demker, s. 181.) Att det har funnits få strategiska motiv att ta strid i dessa frågor har visat sig stämma i Bjerelds & Demkers undersökning (Bjereld & Demker, s. 181). Det andra tänkbara skälet till att utrikespolitiska frågor ofta blir föremål för en sbaserad politik, är att det finns ett nationellt, säkerhetsstrategiskt intresse bland partier att uppvisa en inrikespolitisk enighet om utrikespolitiken utåt. Man undviker på så sätt att tillfälliga majoritetskonstellationer uppstår i riksdagen i dessa frågor och partier ämnar visa att man tar ett nationellt ansvar om man undviker intern splittring, vilket ses som särskilt betydelsefullt under perioder av internationella kriser. Partier försöker på så sätt undvika att bli utnyttjade av eventuella motparter som skulle kunna ta fördel av interna splittringar mellan partier under utrikespolitiska förhandlingar. Det handlar därmed inte om att vinna partipolitiska poänger, utan snarare om att bygga upp ett internationellt förtroende för att på så sätt upprätthålla ett lands säkerhet (Bjereld & Demker, s. 15f & s.22). Samtidigt skulle det, enligt Bjereld och Demker, å andra sidan kunna bli mer angeläget för partier att driva på sina egna frågor mer intensivt under internationella kriser för att föra rätt politik oavsett hur det skulle påverka den nationella enigheten (Bjereld & Demker, s. 24). 7.2 Frågor som berör det nationella intresset och internationalistiska frågor Bjereld och Demker skiljer på två olika typer av utrikespolitiska frågor, nämligen frågor av betydelse för det nationella intresset samt internationalistiska frågor. Den förstnämnda inbegriper de frågor inom utrikespolitiken som förknippas med ett lands välfärd eller säkerhet, där det finns en strävan efter ett skydd av nationella intressen. I denna typ ingår försvarspolitiska frågor, utrikeshandelspolitiska frågor och diplomatiska frågor som på ett mer direkt plan skulle kunna påverka ett lands säkerhet. Den andra typen inbegriper frågor inom utrikespolitiken som har starka ideologiska inriktningar under kategorin främjande av universella ideal. Frågor som drivs utifrån denna inriktning påverkar inte på ett direkt plan ett lands säkerhet eller välfärd. Dessa kan innefatta frågor gällande bistånd eller mänskliga rättigheter (Bjereld & Demker, s. 25f). Anledningen till varför just debatten om Sveriges militära alliansfrihet ur ett partipolitiskt perspektiv är intressant, är för att frågan åtminstone tidigare varit en fråga som tillhört kategorin som berört landets nationella säkerhetsintresse. Partierna valde efter andra världskrigets slut att stå eniga av skäl grundade i nationella säkerhetsintressen oavsett hur respektive partis partiideologiska förutsättningar sett ut. Samtidigt politiserades inte den utrikespolitiska debatten om Sveriges militära alliansfrihet bland partierna under den tiden, vilket gjordes i många andra frågor, vilket gör just debatten om Sveriges militära alliansfrihet intressant (Bjereld & Demker, s.242). 18