TRENDBROTT I SVENSK NATO-OPINION

Transkript

1 TRENDBROTT I SVENSK NATO-OPINION ULF BJERELD I april 1999 firade NATO sitt 50-årsjubileum. Firandet hade förberetts mer än ett år i förväg. Avsikten var att inför millenieskiftet odelat hylla och hedra den organisation som gått segerrikt ur det kalla kriget och som skulle säkra freden i Europa en bra bit in på nästa årtusende. Men det blev inte som det var tänkt. Firandet kom i skymundan av det pågående kriget i Jugoslavien. För första gången under organisationens existens bedrev NATO krigföring på europeisk mark Situationen kännetecknades av en stark osäkerhet kring vart både NATO och den tänkta säkerhetsordningen i Europa var på väg. Den svenska linjen inför kriget var kluven. Å ena sidan sade sig den svenska utrikesledningen hysa förståelse för de pågående bombningarna, å andra sidan ville man inte uttala ett direkt stöd för dem. Orsaken till den svenska kluvenheten var att två för Sverige viktiga principer ställdes mot varandra. För det första innebar NATO:s bombningar ett brott mot folkrätten i den meningen att FN-stadgan endast godkänner våldsanvändning i självförsvar eller efter beslut av FN:s säkerhetsråd. Det är en princip som Sverige alltid värnat som ett sätt att trygga freden i världen. Men för det andra igångsattes NATO:s bombningar med det uttalade humanitära syftet att skydda den albanska minoriteten i Kosovo från serbiska övergrepp. Folkrätten har under senare år lagt allt större vikt på mänskliga rättigheter och skydd åt etniska minoriteter. Det vore både politiskt och moraliskt svårt för den svenska regeringen att fördöma NATO-bombningarna, om syftet med dessa var att hjälpa den albanska minoriteten att överleva. Den svenska kluvenheten illustrerar väl det bekymmersamma i Sveriges kontakter med NATO. Samtidigt som Sverige bibehåller den militära alliansfriheten i syfte att kunna stå neutralt i händelse av krig i vårt närområde, deltar Sverige i mycket stor utsträckning i olika samarbetsprogram med NATO, t ex inom ramen för PFF (Partnerskap för fred). Samarbetets gränser går vid NATO- 363

2 fördragets artikel V, som föranstaltar om ömsesidiga försvarsgarantier medlemsstaterna emellan. Sedan frågan om svenskt NATO-medlemskap började ställas i SOM 1994 har stödet för svenskt medlemskap ständigt ökat, om än från en ganska låg nivå. År 1994 var det 15 procent av de tillfrågade som förespråkade ett svenskt NATO-medlemskap, år 1997 hade andelen ökat till 24 procent. I SOM 1998 ställdes frågan igen, innan kriget i Jugoslavien brutit ut. Tabell 1 Svenska folkets inställning till NATO-medlemskap (procent) Förslag: Sverige bör söka medlemskap i NATO År Bra Varken Dåligt Summa Balansförslag eller förslag procent mått Kommentar. Balansmåttet visar andelen som tycker att det är ett bra förslag minus andelen som tycker att det är ett dåligt förslag. Värdena kan därmed variera mellan +100 (alla tycker att det är ett bra förslag) och -100 (alla tycker att det är ett dåligt förslag). Positiva värden anger en övervikt för andelen som anser att det är ett bra förslag, medan negativa värden anger en övervikt för andelen som anser att det är ett dåligt förslag. De personer som ej besvarat frågan ingår inte i procentbasen. Resultaten visar att det skett ett trendbrott i den svenska NATO-opinionen. För första gången sedan mätningarna påbörjades 1994 ökar inte stödet för ett svenskt NATO-medlemskap. Av de tillfrågade uppger 22 procent att de tycker att det är ett bra förslag att Sverige söker medlemskap i NATO, mot 24 procent föregående år. Samtidigt har andelen som anser att det är ett dåligt förslag att Sverige söker medlemskap i NATO ökat från 38 procent 1997 till 43 procent Vid samtliga fem mättillfällen ligger andelen som uppger att det är ett varken bra eller dåligt förslag mellan 34 och 38 procent. 364

3 Vilka åsiktsskillnader i NATO-frågan återfinns bland olika befolkningsgrupper? Finner vi t ex samma åsiktsskillnader på väljarnivå som vi gör mellan de politiska partierna? Tabell 2 visar svenska folkets inställning till NATO-medlemskap efter kön, ålder och partisympati för åren Tabell 2 Svenska folkets inställning till NATO-medlemskap efter kön, ålder och partisympati, (balansmått) Förslag: Sverige bör söka medlemskap i NATO Samtliga Kön Man Kvinna Ålder Partisympati Vänsterpartiet Socialdemokraterna Centerpartiet Folkpartiet Moderaterna Kristdemokraterna Miljöpartiet Kommentar. Se tabell 1. Ju högre positivt balansmått, desto starkare stöd för att Sverige bör söka medlemskap i NATO. Män är något mer positivt inställda till svenskt NATO-medlemskap än kvinnor. Så har det varit även vid tidigare mätningar och skillnaden är ungefär lika stor denna gången. Yngre och äldre är mindre negativa till svenskt NATO-medlemskap än mellangenerationerna. Vid tidigare mätningar har antingen den äldsta gruppen varit minst negativ ( ), eller har det inte funnits några åldersskillnader alls (1997). 365

4 De olika väljargrupperna följer i stort det mönster som partierna visar upp i NATO-frågan. Miljöpartister och vänsterpartister är mest negativa, följda av socialdemokrater och centerpartister. Moderater och folkpartister är minst negativa, men det är bara inom moderaterna som andelen som är för svenskt NATOmedlemskap är större än andelen som är emot. Frågan är om inställningen till förslaget Sverige bör i fredstid föra en alliansfri politik, syftande till neutralitet i krig utvecklats över tid på ett liknande sätt som NATO-frågan. Tabell 3 Svenska folkets inställning till bibehållen alliansfrihet, (procent) Förslag: Sverige bör i fredstid föra en alliansfri politik, syftande till neutralitet i krig År Bra Varken Dåligt Summa Balansförslag eller förslag procent mått Kommentar. Se tabell 1. Ju högre positivt balansmått, desto starkare stöd för att Sverige skall bibehålla alliansfriheten. Resultaten visar att stödet för alliansfriheten och/eller neutraliteten minskat över tid. Av de tillfrågade anser 62 procent att Sverige i fredstid bör föra en alliansfri politik, syftande till neutralitet i krig. Det är en nedgång med fem procentenheter jämfört med 1997 och med sju procentenheter jämfört med Samtidigt har andelen som anser att det är ett dåligt förslag ökat något, från 11 procent 1997 till 13 procent Det till synes paradoxala resultatet är alltså att såväl stödet för neutraliteten som för svenskt NATO-medlemskap minskar. Det kräver en kommentar. Men först skall vi se vilka åsiktsskillnader som återfinns i olika befolkningsgrupper i alliansfrihets- 366

5 frågan. Tabell 4 visar åsikter om förslaget Sverige bör i fredstid föra en alliansfri politik, syftande till neutralitet i krig efter kön, ålder och partisympati under åren Tabell 4 Svenska folkets inställning till bibehållen alliansfrihet, efter kön, ålder och partisympati, (balansmått) Förslag: Sverige bör i fredstid föra en alliansfri politik, syftande till neutralitet i krig Samtliga Kön Man Kvinna Ålder Partisympati Vänsterpartiet Socialdemokraterna Centerpartiet Folkpartiet Moderaterna Kristdemokraterna Miljöpartiet Kommentar. Se tabell 1. Ju högre balansmått, desto starkare stöd för att Sverige skall bibehålla alliansfriheten. Resultaten visar att stödet för alliansfriheten har minskat i så gott som samtliga befolkningsgrupper. Fortfarande är kvinnor mer positivt inställda till alliansfrihet och neutralitet än män, äldre är mer positiva än yngre och vänsterpartister, miljöpartister, socialdemokrater och centerpartister är mer positivt inställda än folkpartister och moderater. Kristdemokraterna utgör här en mellangrupp. 367

6 Hur kan då stödet för alliansfriheten och neutralitet i händelse av krig minska samtidigt som stödet för ett svenskt NATO-medlemskap också minskar? Vore det inte rimligare att förvänta sig att stödet för NATO-medlemskap ökade när stödet för alliansfrihet och neutralitet minskade och tvärtom? Jag tror att ett skäl till resultaten är att begreppet neutralitet idag för många människor känns mer främmande än tidigare. Sedan några år tillbaka betecknar den svenska regeringen inte längre landets utrikespolitik som en neutralitetspolitik. Det finns ingen direkt hotbild mot Sverige och det är svårt att föreställa sig den politiska eller militära händelseutveckling i Sveriges närområde under överskådlig tid som skulle aktualisera att Sverige förklarade sig neutralt. I diskussionerna kring Försvarsberedningens betänkande våren 1999 lanserades också förslaget att formuleringen Sveriges militära alliansfrihet, syftande till att vi skall kunna stå neutralt i händelse av krig i vårt närområde, består skulle lyftas ut ur texten. Först i samband med slutskrivningen bestämdes att formuleringen - åtminstone tills vidare - skulle stå kvar. Ett av skälen till att många - även ledande socialdemokrater - vill få bort formuleringen är att de anser att kopplingen mellan alliansfriheten och neutraliteten tunnar ut alliansfrihetens värde. Om syftet med alliansfriheten endast är att vi skall kunna stå neutrala i händelse av krig och ingen tror att en sådan situation kommer att uppstå - varför skall vi då vara alliansfria? Genom att frikoppla alliansfriheten från neutraliteten menar en del att andra fördelar med alliansfriheten skulle kunna få utrymme i debatten. Exempel på sådana tänkbara fördelar är att Sverige fortfarande skulle stå oberoende av andra stater med avseende på försvarsgarantier. I en krigssituation skulle Sverige ha handlingsfrihet att välja mellan neutralitet och icke-neutralitet - beroende på vad som i den konkreta situationen ansågs ligga i landets intresse. Det skulle också kunna vara så att alliansfriheten möjliggör för Sverige att i egenskap av brobyggare gentemot t e x Ryssland spela en större roll än vad som vore fallet om Sverige var medlem av NATO. En negativ inställning till att alliansfriheten skall syfta till neutralitet i händelse av krig innebär således inte per definition en positiv inställning till att Sverige bör söka medlemskap i NATO. Det minskade stödet för förslaget alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig skall i så fall inte tolkas som ett minskat stöd för alliansfriheten i sig, utan snarare som ett minskat stöd för att alliansfriheten med nödvändighet skall leda till neutralitet i en krigssituation. Med den tolkningen upphävs paradoxen att såväl stödet för neutraliteten som för ett svenskt NATO-medlemskap minskar. 368

7 Den politiska laddningen i debatten om svenskt NATO-medlemskap smittade länge av sig på debatten om svenska folkets inställning till NATO-medlemskap. Opinionssiffror som visat att stödet för ett svenskt NATO-medlemskap varit lågt eller minskande har använts som argument från dem som vill bibehålla alliansfriheten, medan t ex tidningar och debattörer som förespråkar svenskt NATOmedlemskap hävdat att det varit fel på mätningarna. Undersökningar som i stället visat att stödet för svenskt NATO-medlemskap ökat har föranlett tystnad från dem som värnar alliansfriheten, medan den NATO-vänliga delen av pressen tagit mätningarnas opartiskhet för given och kommenterat undersökningarna i uppskattande ord. Svensk säkerhetspolitisk debatt förtjänar att slippa sådana ensidiga och förutsägbara tolkningar. Under senare år har flera olika opinionsinstitut börjat mäta den svenska NATOopinionen. Därigenom ökar mångfalden, mätningarna avdramatiseras och det synliggörs att resultaten i stor utsträckning är beroende av frågeformuleringar och utformning av svarsalternativ. Tillsammans bildar emellertid de olika mätningarna ett ganska enhetligt mönster. Frågan om svenskt NATO-medlemskap ställs inte bara av SOM-institutet, utan under det senaste året också av Svenska Dagbladet genom SIFO, Valundersökningarna vid Göteborgs universitet samt av Styrelsen för Psykologiskt Försvar. I samtliga undersökningar - med inbördes olika frågeformuleringar - varierar andelen som förespråkar ett svenskt NATO-medlemskap mellan 22 och 32 procent, medan andelen som motsätter sig ett svenskt medlemskap i NATO varierar mellan 43 och 59 procent. Undantaget utgörs av en mätning beställd och till dels utformad av USIA (United States Information Agency), en organisation med den officiella målsättningen att stödja USA:s utrikespolitik och nationella intressen utomlands. Mätningen genomfördes i september 1998 och visade resultat som gick på tvärs med alla tidigare mätningar, genom att hela 55 procent av de tillfrågade förespråkade ett svenskt NATO-medlemskap. Mätningen blev mycket omdiskuterad och själv kritiserade jag den bl a för att ha ett mycket litet urval (endast 500 svarspersoner), ledande frågeformuleringar och skeva svarsalternativ. Den SOM-undersökning som här diskuterats genomfördes i slutet av 1998, d v s långt innan det nuvarande kriget i Jugoslavien bröt ut. Hur kan då krigshandling- 369

8 arna tänkas påverka den svenska NATO-opinionen? En SIFO-mätning utförd i början av april 1999, mitt under NATO-bombningarna, visar att svenskarnas motstånd mot NATO-medlemskap ökat sedan motsvarande mätning i januari samma år. Andelen som förespråkade ett svenskt NATO-medlemskap minskade på de tre månader som gick mellan mätningarna från 32 till 26 procent, medan andelen som motsatte sig ett svenskt NATO-medlemskap ökade från 44 till 52 procent. På lite längre sikt får händelseutvecklingen på Balkan en avgörande betydelse för den svenska NATO-opinionen. Om kriget leder till att Kosovo får någon form av självstyre, flyktingarna kan återvända och att stabilitet upprättas i regionen - hur lång vägen dit än tycks vara i dag - stärks NATO som organisation, vilket kommer att ha en positiv inverkan på den svenska NATO-opinionen. Men om kriget slutar i allmän förödelse, instabilitet och mänskliga lidanden av ett slag vi knappast vågar ana, kommer NATO:s ställning som försvarsallians och garant för säkerheten i Europa att försvagas. I så fall blir det blir svårare att mobilisera folkligt stöd för tanken på ett svenskt NATO-medlemskap. 370

9 371