Förskolans kvalitet i fara

Förskolans kvalitet i fara Ett genomgående tema i vår bok Anknytning i förskolan är små barns behov av god omsorg och av kontinuitet i sina relationer. Men små barns önskningar och behov är ibland svåra att förena med till exempel föräldrars behov av barntillsyn, kommunens ekonomi och pedagogernas rättigheter som anställda. De senaste trettio åren har det skett stora förändringar i förskolan, till exempel ökande storlek på barngrupperna och alltfler barn per pedagog. Det är en utveckling som vi är oroade över eftersom små barns behov av närhet och kontinuitet inte är annorlunda idag än för trettio år sedan. Vi anser att politiker och tjänstemän har ansvar för att säkerställa kvaliteten i förskolan, och därmed bidra till att förebygga ohälsa hos barn och unga och lägga grunden för kreativitet, nyfikenhet och lärande. När man hävdar att förskolan är bra för små barns utveckling vilar man oftast på kunskap från de studier som är gjorda på svensk barnomsorg under 1980-talet. Men är de studierna verkligen giltiga i dagens förskola med tanke på de stora förändringar som har skett? Är dagens förskola tillräckligt bra på att tillgodose små barns behov av trygghet så att barnen kan tillgodogöra sig det förskolan erbjuder av gemenskap, lek, utforskande och lärande? Förändrad inriktning och tillsynsansvar Som vi skriver i boken Anknytning i förskolan har förskolan och dess föregångare (barnträdgård, barnkrubba, daghem) alltid haft ett dubbelt uppdrag omsorg och lärande (som numera benämns educare). Men sedan 1985, då regeringens la fram sin proposition; Förskola för alla barn, har utveckling och lärande betonats i allt högre utsträckning på bekostnad av omsorgen, vilket är särskilt allvarligt för de yngsta barnen. I samband med att ansvaret för förskolan 1996 flyttades från Socialdepartementet till Utbildningsdepartementet, poängterades i allt högre utsträckning förskolan som en verksamhet för barn mellan tre och fem år. När förskoleklassen infördes (1998) förändrades åldersstrukturen i förskolegrupperna, i och med att de flesta sexåringarna gick vidare till 1

förskoleklass och ersattes av yngre barn. Samtidigt som genomsnittsåldern i förskolan alltså sjönk fick den en läroplan med ett tydligare krav att profilera lärandet. Riksdagen fattade år 2000 beslut om att ge alla fyra- och femåringar och barn till arbetslösa och föräldralediga rätt till förskola. Regeringen och riksdagen har också ökat trycket på kommunerna genom skyldigheten att inom fyra månader erbjuda föräldrar förskoleplats till sitt barn. År 2000 beslutades också om införande av maxtaxa i förskolan vilket även det bidrog till att öka tillgängligheten till förskolan. Tillgänglighetsreformerna genomfördes i en tid då de offentliga resurserna skars ned rent generellt (Ekström, 2007). Vad blev resultatet? Jo, antalet barn i åldern ett till fem år som skulle beredas plats i förskolan ökade kraftigt, vilket innebar att kommunerna, trots nedskärningar, i första hand fick inrikta sig på att bereda plats åt allt fler barn. Kvantitet prioriterades framför kvalitet. Parallellt innebar huvudmannaskapsförändringen, och den nya läroplanen, att de yngre förskolebarnens omvårdnadsbehov åsidosattes för de äldre förskolebarnens pedagogiska behov. Statlig detaljreglering avskaffades För förskolans del har beslut om decentralisering, avreglering och införande av mål- och resultatstyrning inneburit minskad statlig detaljstyrning med ett enda undantag maxtaxan (för att kommunen ska få del av det statliga stödet till förskolan måste man följa reglerna vad avser hur mycket föräldrar ska betala för en plats). Tidigare statlig reglering av till exempel minimiytor och personaltäthet togs bort när reglerna för kommunernas styrning ändrades och ett generellt system för statsbidrag infördes. Samtidigt fortsätter skollagens (2010:800) och läroplanens (Lpfö 98/2010) krav att gälla för alla kommuner: för undervisningen i förskolan ska finnas förskollärare och annan personal med sådan utbildning eller erfarenhet att barnens utveckling och lärande främjas. Barngrupperna ska ha en lämplig sammansättning och storlek och barnen ska erbjudas en god miljö. Kommunledningen ska ha kunskap om hur barngruppernas storlek och sammansättning samt hur personaltätheten 2

påverkar barnen och den pedagogiska kvaliteten i förskolan och avsätta resurser därefter. Genom systematiskt kvalitetsarbete, uppföljningar och utvärderingar ska kommunerna kontrollera att de följer gällande lagstiftning och på så sätt säkra kvaliteten i verksamheten. Beslut om barngruppernas sammansättning och storlek samt antal personal ska alltid tas utifrån barnens behov och lokala förhållanden. (Skollagen 2010:800, författarnas betoningar) Vi har genom ramlagstiftningen fått en situation som möjligör för en kommun att skära ner kvalitén i förskolan utan sanktioner, genom att kommunen själv ska kontrollera att verksamheten håller tillräckligt hög kvalitet. Samtidigt kan riksdagen och regeringen skjuta problemen ifrån sig genom att hänvisa till skollagen där det står att kommunerna visst är skyldiga att erbjuda god kvalitet. En bra lösning för alla utom för barnen, föräldrarna och pedagogerna på den enskilda förskolan. Hur har då förskolan påverkats av avregleringen när det gäller de strukturella kvalitetsindikatorerna gruppstorlek och personaltäthet? Barngrupperna har blivit större År 2011 var drygt hälften av alla inskrivna barn i förskolan noll till tre år gamla, och så har det sett ut sedan 2003 (Skolverket, 2012). Idag är var tredje förskolegrupp en småbarnsgrupp och nästan hälften (47 procent) av småbarnsgrupperna har mellan 14 och 16 barn. Andelen småbarnsgrupper med 17 eller fler barn har nästan fördubblats de senaste åren. År 2003 hade 8 procent av alla småbarnsgrupper så många barn, medan motsvarande siffra 2010 var 15 procent. Grupper med färre än 17 barn är vanligare i fristående förskolor än i kommunala förskolor, detta gäller i synnerhet småbarnsgrupperna. Andelen småbarnsgrupper med 17 eller fler barn är störst i storstäderna. Personaltätheten har minskat Personaltätheten i förskolan har sjunkit drastiskt under 1990- och 2000-talet. 1990 var riksgenomsnittet 4,4 barn per årsarbetare och hösten 2011 var siffran 5,3 barn per årsarbetare detta trots att regeringen 2005 2006 3

satsade på att öka personaltätheten med ett särskilt riktat stadsbidrag. När vi diskuterar personaltäthet ska vi komma ihåg att personalen arbetar på schema och även om samtlig personal är frisk och i arbete är det är en begränsad del av dagen som det i realiteten är t.ex. 5,3 barn per pedagog. I bokens avslutningskapitel ger vi ett konkret exempel: Det är en vanlig dag Sara, Mirela och Wilma arbetar tillsammans på en avdelning med sjutton barn, där det yngsta barnet just har fyllt ett år och det äldsta har någon månad kvar innan hon fyller tre. Förskolan, som ligger i en storstad, öppnar 06.30 och stänger klockan 18.00. Sara öppnar klockan 06.30 tillsammans med en kollega från en annan avdelning. Redan 06.35 kommer de första barnen, en del fortfarande trötta och lite osäkra inför att återknyta kontakten med förskolan. Sara försöker ta emot sina barn allt eftersom de kommer, samtidigt som hon håller ett extra öga på de barn som redan kommit och tillhör hennes avdelning. Klockan 07.30 börjar Mirela och då tar hon och Sara sina sex barn och går till den egna avdelningen. Under halvtimmen före frukost kommer ytterligare fyra barn, så till frukost blir det tio barn och två pedagoger. Samtidigt som pedagogerna dukar fram maten, försöker de vara tillgängliga för barnen, inte minst för dem som just överlämnats. Ett barn var sjukt sedan dagen innan och under frukosten ringer en förälder och sjukanmäler sitt barn. Resten av barngruppen droppar in fram till klockan 09.00, då det totalt är femton barn. Då Wilma börjar sitt arbetspass 09.00 är det dags för Sara att gå på frukostrast, och när hon kommer tillbaka är det Mirelas tur. Fram till cirka 09.40 är de två pedagoger på femton barn. Efter en gemensam samlingsstund går alla ut på gården. Under uteleken ramlar Pontus, två år, och slår upp läppen så att det blöder rejält. Han blir rädd och det blir också en del andra barn som behöver tröstas. Mirela går in med Pontus, tröstar och tvättar av honom. Han vägrar att sätta på sig kläderna igen och eftersom 4

klockan är 11.00 och det snart är lunch, stannar de inne. På gården finns fjorton barn och två pedagoger. Lunchen serveras kl. 11.30 och Mirela börjar duka fram, medan övriga kommer in från gården. Nu är barnen rejält trötta, en del gnäller, någon gråter och några går omkring för sig själva. Efter lunch ska tallrikarna sköljas, matvagnen till köket, barnen tvätta sig, läggas och Sara ska gå på lunchrast. Återigen är det två pedagoger på femton barn. Under barnens vila ska alla pedagoger hinna ha sin lunch, så att tillräckligt många finns på plats när barnen börjar vakna. Barnen vaknar successivt och under en kort stund före mellanmålet är alla pedagoger närvarande. Mellanmål serveras cirka 14.30 och då slutar Sara sin arbetsdag. Mirela och Wilma äter mellanmål tillsammans med femton barn. Ett barn hämtas direkt efter mellanmålet och de andra börjar hämtas vid 15.30-tiden. Mirela slutar 16.00, då är det sex barn kvar som Wilma har hand om. Klockan 16.30 slås avdelningen ihop med grannavdelningen och de två pedagogerna får tillsammans ansvaret för elva barn från två olika barngrupper. Barnen hämtas successivt och det sista barnet går 17.50. Denna dag var samtliga pedagoger friska och du kan som pedagog eller förälder föreställa dig de svårigheter som hade uppstått om någon av dem varit sjuk och ersatt med en vikarie som inte kände barnen, eller ve och fasa inte ersattes alls. Ja, sådant händer faktiskt. Trots att alla var där finns det med denna personaltäthet små möjligheter att tillgodose både barnens behov av individuell vuxenkontakt och läroplanens intentioner vad gäller innehållet i verksamheten. Även för en pedagog med stort engagemang och goda kunskaper om små barn är det ett svårt uppdrag. Nya arbetsuppgifter på barnens bekostnad? För att förskolans verksamhet ska fungera enligt läroplanen krävs det planering, vilket pedagogerna också ska pressa in i veckoschemat. Var i dagsschemat ovan skulle det ha legat? Dessutom ska helst både handlednings- och fortbildningsbehov tillgodoses. Som om allt detta inte 5

vore nog så betonar vi i boken vikten av ett nära samarbete med särskilt de små barnens föräldrar. Det handlar om den dagliga kontakten där spontana samtal är viktiga och måste rymmas under dagen, men också i form av utvecklingssamtal som måste planeras i förväg. På senare tid har dessutom ännu en arbetsuppgift tillkommit; kravet på dokumentation där förskolläraren är ansvarig. Förskolans kvalitet ska kontinuerligt och systematiskt dokumenteras, följas upp, utvärderas och utvecklas.... Syftet med utvärderingen är att få kunskap om hur förskolans kvalitet, dvs. verksamhetens organisation, innehåll och genomförande kan utvecklas så att varje barn ges bästa möjliga förutsättningar för utveckling och lärande. Det handlar ytterst om att utveckla bättre arbetsprocesser, kunna bedöma om arbetet sker i enlighet med målen och undersöka vilka åtgärder som behöver vidtas för att förbättra förutsättningarna för barn att lära, utvecklas, känna sig trygga och ha roligt i förskolan. (Lpfö 98/2010 s. 14.) En annan förändring sedan 1990-talet än de som har med gruppstorlek och personaltäthet att göra och som påverkar arbetet i förskolan, är att antalet barn i barnomsorg med annat modersmål än svenska fördubblats mellan 2001 och 2011. Idag har 20 % av förskolebarnen annat modersmål än svenska, och andelen är betydligt högre i storstäderna. Detta är på många sätt positivt och förskolan kan få betydelse som en kulturellt gränsöverskridande och viktig verksamhet, men det tar också mer tid och kräver kunskap och ett medvetet pedagogiskt arbete. Av skollagen framgår att förskolan skall medverka till att barn med annat modersmål än svenska får möjlighet att utveckla både det svenska språket och sitt modersmål (Skollagen 2010:800 s.7). För att kunna stödja barn med annat modersmål i sin språkutveckling krävs bland annat att pedagogen har tid att; lyssna, försöka förstå, sätta ord på känslor, händelser och saker, läsa sagor och samtala med barnen väldigt viktiga uppgifter som har stor betydelse för barnens utveckling både språkligt och rent allmänt. Men när under dagen ska Sara, Mirela eller Wilma i exemplet ovan få tid för det? Som om allt detta inte vore nog ingår nu för tiden även beställningar och felanmälningar i pedagogernas arbetsuppgifter. Detta var 6

förr en del av föreståndarens arbetsuppgifter, vilket underlättades av att hon fanns på förskolan. Numera har föreståndaren ersatts av en områdeschef/rektor som har ansvar för ett flertal förskolor. När vi jämför personaltätheten 2012 med hur den var 1990 är det alltså ingen rättvisande jämförelse att bara räkna hur antalet barn och pedagoger har förändrats. Strukturella faktorer sätter ramarna Spelar det egentligen någon roll hur stor barngruppen är eller hur många pedagoger som finns där? Är det inte helt andra faktorer som avgör kvalitén på samspelet mellan barn och pedagog? Minimikrav avseende gruppstorlek och personaltäthet är i sig ingen garanti för att kvalitén på samspelet blir hög (Sheridan, 2001). Det går att hitta förskoleavdelningar med liten barngrupp och gott om personal som ändå håller väldigt låg kvalitet; oftast på grund av bristfällig organsiation, dålig arbetsledning, bristande kunskap om små barns behov och utveckling eller konflikter i personalgruppen. Men det är betydligt svårare att hitta avdelningar med riktigt många barn och få personal som håller god kvalitet. Strukturella faktorer sätter så att säga ramarna för vilket arbete som är möjligt att utföra, men de garanterar inte att ramarna fylls med bra innehåll. Studier visar dock att det finns ett starkt samband mellan hur många barn pedagogen ska samspela med samtidigt och kvaliteten på det samspel som hon kan ha (Ahnert, Pinquart och Lamb, 2006). Också svenska studier (Asplund Carlsson, Pramling Samuelsson & Kärrby, 2001; Palmérus & Hägglund, 1987) pekar i samma riktning. Det är svårt för barn att inte få sitt behov av trygghet tillgodosett, men det är också svårt för pedagoger att inte kunna tillgodose barns behov. Pedagoger som dagligen känner av allvarliga brister i den egna verksamheten mår ofta dåligt själva. Detta är både ett arbetsmiljöproblem och en allvarlig kvalitetsbrist eftersom det försvårar för personalen att engagera sig och utvecklas i arbetet med barnen. 7

Vad säger forskningen? I en kunskapsöversikt från folkhälsoinstitutet som har fått stor betydelse för diskussionen om förskolans effekter och kvalitet (Bremberg, 2001), har man lutat sig mot studier om förskolans effekter genomförda framförallt på barn som gick i svensk förskola på 1980-talet. Att man i kunskapsöversikten har hänvisat till forskning från 1980-talet beror helt enkelt på att det saknas senare studier i Sverige. Möjligheten att, utifrån dessa tjugo till trettio år gamla studiers resultat, uttala sig om dagens förskola anser vi vara starkt begränsad. På 1980-talet fanns tydliga riktlinjer för barngruppsstorlek och personaltäthet och därför var i stort sett alla svenska förskolegrupper, med internationella mått mätt, små och hade hög personaltäthet. När variationen i gruppstorlek och personaltäthet är liten (som den var då studierna i Sverige gjordes) går det av statistiska skäl inte att finna några samband mellan barns utveckling, gruppstorlek och personaltäthet (eftersom den är lika överallt). Detta kan dock inte tolkas som att gruppstorlek och personaltäthet inte spelar någon roll för förskolans kvalitet och dess effekter på barns utveckling så som förskolan ser ut idag. I flera utländska studier där variationen i gruppstorlek och personaltäthet varit betydligt större har man funnit tydliga samband. Utifrån resultatet i dessa studier har det resonerats kring var en eventuell gräns för gruppstorlek respektive personaltäthet bör sättas för att kvaliteten i interaktionen mellan barn och pedagog ska ha rimliga förutsättningar att bli god. I en holländsk studie där personaltätheten varierade mellan tre och fem barn per pedagog fann man skillnader i utveckling bland de små barnen vilket talade för att fem barn per pedagog var för mycket för att upprätthålla god kvalitet (de Schipper, 2006). I en översikt visade Vermeer och van Ijzendoorn (2006) att barnens stressnivå under dagen i förskolan är relaterad till gruppstorleken (om gruppen är större än 15), till åldern på barnet (barn mellan 6 och 36 månader uppvisar högre nivåer av stress än äldre barn) tillgänglig yta (mindre än 5 m 2 per barn) och många närvarande vuxna (fler än 4 ökar stressnivån). Att minska andelen barn per vuxen och sammanlagt minska 8

antalet barn och vuxna i gruppen är således viktiga åtgärder för att få ner stressnivån och påfrestningen för de yngsta barnen i förskolan. Förslag på gruppstorlek och personaltäthet Eftersom flera studier visar att personaltäthet och gruppstorlek påverkar samspelt och barnens stressnivåer i förskolan menar vi att reglerna från 1980-talets svenska förskola bör återinföras för att säkerställa kvalitet och god utveckling för barnen. För de små barnen bör, menar vi, gruppstorleken inte överskrida 12 barn och för de äldre barnen bör gruppen inte vara större än 18 barn, och det bör finnas en pedagog per fyra barn i småbarnsgrupperna och en pedagog per fem barn för den äldre gruppen. Utöver grundbemanningen behövs vid enskilda barns särskilda behov förstärkning med ytterligare personal eller att barngruppen minskas. De föreslagna minimigränserna för gruppstorlek och personaltäthet ger pedagoger rimliga förutsättningar att förverkliga de pedagogiska ambitioner som skollagen och läroplanen för förskolan förväntar sig av dem, och som de själva utgick från var möjligt när de valde att utbilda sig till ett arbete i förskolan. Behov av revision och ökade resurser Med tanke på betydelsen av hur olika kvalitetsindikatorer samverkar i positiv eller negativ riktning, så föreslår vi att föräldrar efterfrågar och lokalpolitiker verkar för en årlig revision av kommunens förskoleavdelningar. I en sådan revision kan de olika aspekter som vi diskuterar i boken redovisas, och det skulle framgå tydligare vilka förskolor och vilka avdelningar som har problem och vilka som fungerar väl, åtminstone vad avser de strukturella aspekterna (som gruppstorlek, personaltäthet, personalens utbildning, personalomsättning, sjukskrivningar samt tillgång till handledning och fortbildning under året). De uppgifter som behövs för revisionen samlas redan idag in, och de kan sammanställas av förskolechefen eller annan personal som inte arbetar direkt med förskolebarnen, så att det inte blir ytterligare en uppgift som stjäl tid från arbetet med barnen. Genom en sådan årlig revision får såväl politiker som 9

ledning möjligheter att verka för det som anges i läroplanen (Lpfö 98/2010 s. 7): Hänsyn ska tas till barnens olika förutsättningar och behov. Detta innebär att verksamheten inte ska utformas på samma sätt överallt och att förskolans resurser därför inte ska fördelas lika. Vi menar att kvantitativa minimimått vad gäller gruppstorlek och personaltäthet behövs som en utgångspunkt när man diskuterar pedagogernas förutsättningar att bedriva en bra och utvecklande förskoleverksamhet. Minimimåtten måste utgå från hur den genomsnittliga pedagogen uthålligt orkar arbeta, och bemanningen i förskolan måste i sin tur, för de små barnens och för personalens skull, baseras på detta. Förskolan kan lika lite som annan verksamhet bygga på att personal förväntas göra en större insats än vad de strukturella faktorerna gör möjligt. Samhällsekonomiska beräkningar visar att investeringar i god förskoleverksamhet är ekonomiskt lönsamt, speciellt för barn från resursfattiga miljöer (Heckman, 2006, 2008; Heckman & Masterov, 2007). En lösning som prövas i allt fler kommuner är att ge extra resurser till förskolor i utsatta områden. Vi tycker generellt sätt att det är fel väg att gå. För även om vi i andra sammanhang uttalat oss för riktade satsningar till barn från utsatta miljöer, så menar vi att förskolan idag är en nödvändig förutsättning för att små barns och deras föräldrars ska ha ett bra och fungerande vardagsliv. Därför måste förskolan hålla en så god minimistandard att den är utvecklande för alla barn. Därutöver håller vi med om att vissa barn behöver riktade satsningar. Vår slutsats utifrån ovanstående genomgång är att om politikerna menar allvar med de högstämda skrivningarna i skollagen och läroplanen är det hög tid att, på såväl regerings- som riksdags- och kommunal nivå, ta ställning till hur förskolan ska få de resurser som krävs för en uthålligt fungerande verksamhet av tillräckligt god kvalitet. 10

Referenser Ahnert, L., Pinquart, M. & Lamb, M.E. (2006). Security of children s relationships with nonparental care providers: A meta-analysis. Child Development, 74(3), 664 679. Asplund Carlsson, M., Pramling Samuelsson, I. & Kärrby, G. (2001). Strukturella faktorer och pedagogisk kvalitet i barnomsorg och skola en kunskapsöversikt. Skolverkets monografistudie. Stockholm: Liber. Bremberg, S. (2001). Hur kan förskolan förbättra barns psykiska hälsa. Stockholm: Statens folkhälsoinstitut. de Schipper, E.J., Riksen-Walraven, J.M. & Geurts, S.A. (2006). Effects of child-caregiver ratio on the interactions between caregivers and children in child-care centers: an experimental study. Child Development, 77(4), 861-874. Ekström, K. (2007). Förskolans pedagogiska praktik. Ett verksamhetsperspektiv. Doktorsavhandling i Pedagogiskt Arbete, nr 5. Umeå: Umeå universitet. Heckman, J. J. (2006). Skill Formation and the Economics of Investing in Disadvantaged Children. American Association for the Advancement of Science. Science 312. Heckman, J. J. & Masterov, D.V. (2007). The productivity argument for investing in young children. Review of Agricultural Economics, 29 (3), 446 493. 11

Palmérus, K. & Hägglund, S. (1987). Hur många vuxna behövs på dagis? En studie av personaltäthet, socialt samspel och aktiviteter på sex daghemsavdelningar. Rapport 1987:04. Göteborg: Göteborgs universitet. Regeringens proposition. (1985). 1984/85:209. Förskola för alla barn. Stockholm: Regeringskansliet. Sheridan, S. (2001). Pedagogical quality in preschool: an issue of perspectives. Akademisk avhandling. Gothenburg studies in educational science. Göteborg: Göteborgs universitet. Skolverket. (2010). Lpfö 98/2010. Läroplan för förskolan. Stockholm: Fritzes. Svensk författningssamling. (2010). SFS 2010:800. Skollagen. Stockholm: Utbildningsdepartementet. Vermeer, H. & Ijzendoorn, M.H. (2006). Children s elevated cortisol levels at day care: a review and meta analysis. Early Childhood Research Quarterly, 21, 390 401. 12