Inventering av nuvarande förhållande och rekommendationer för framtiden

Ängelholms kommun Stranderosion i Ängelholms kommun Uppdragsnummer 1220070000 Inventering av nuvarande förhållande och rekommendationer för framtiden Foto: Jessica Ida Nilsson, Ängelholms kommun 2011-05-28 Sweco Environment AB Kust och Vattendrag Uppdragsledare: Granskare: Olof Persson Hans Hanson Författare: Björn Almström och Caroline Fredriksson 1 (42) Sweco Hans Michelsensgatan 2 Box 286, 201 22 Malmö Telefon 040-16 70 00 Telefax 040-15 43 47 www.sweco.se Sweco Environment AB Org.nr 556346-0327 säte Stockholm Ingår i Sweco-koncernen Björn Almström Civilingenjör Telefon direkt 040-16 72 71 Mobil 070-227 53 92 bjorn.almstrom@sweco.se

INNEHÅLLSFÖRTECKNING Sammanfattning 3 1 Inledning 4 1.1 Områdesbeskrivning och kusthydrauliska förhållanden 4 1.2 Underlag 7 1.2.1 Litteraturstudie 7 1.2.2 Övrigt underlag 9 2 Tidigare åtgärder 10 3 Undersökning av stranderosionen 12 3.1 Fältbesök 12 3.1.1 Vejbystrand 14 3.1.2 Magnarps strand 17 3.1.3 Skepparkroken 17 3.1.4 Strandängen 19 3.1.5 Hunnabadet 20 3.1.6 Ängelholm norra 20 3.1.7 Ängelholm mellersta 22 3.1.8 Ängelholm södra 24 3.2 Siktanalyser 25 3.3 Studier av flygfoton 27 4 Hur påverkar klimatförändringar erosionen? 29 5 Ekonomisk uppskattning av strändernas värde 31 6 Möjliga skyddsåtgärder 32 6.1 Hårda kustskyddsåtgärder 32 6.1.1 Strandskoning 32 6.1.2 Hövder 34 6.1.3 Friliggande vågbrytare 35 6.2 Mjuka kustskyddsåtgärder 35 6.2.1 Strandfodring 35 6.2.2 Plantering av vegetation 36 6.2.3 Hållbar förvaltning av sanddyner 37 7 Rekommendationer 39 8 Referenser 41 Bilaga 1 Siktprover 42 2 (42) Fel! Ingen text med angivet format i dokumentet. 2011-05-28

Sammanfattning På uppdrag av Ängelholms kommun har Sweco gjort en översiktlig utredning av stranderosionen vid kommunens stränder. Utredningen baseras på tidigare utredningar, fältstudier, siktprover och flygfotografier. Erosionsproblemen är störst vid den norra delen av Ängelholms strand och har sin främsta orsak i att pirarmarna vid Rönne ås utlopp stör den strandnära, längsgående sandtransporten från norr till söder vilket leder till att sand ackumuleras norr om pirarmarna och eroderas på den södra sidan. Problemen har funnits under en lång tid och man har tidigare vidtagit ett flertal åtgärder mot erosionen såsom gabionförstärkning av sanddyner, strandfodring, plantering av vegetation och anläggning av en vågbrytare framför Klitterhus. Undersökningarna visar att områdena strax söder om pirarmarna, strax söder om Klitterhus och vid Råbocka camping är mest utsatta för erosion och att man här behöver vidta åtgärder för att förhindra materiella skador och bibehålla strandens attraktionsvärde. Om strandens rekreationsvärde minskar riskerar kommunen stora ekonomiska förluster på grund av uteblivna turistintäkter. Med klimatförändringarna riskerar erosionen att förvärras. Regionala såväl som globala klimatscenarier förespår en höjning av havsnivån. Medelhavsytan förväntas öka med 1 m till år 2100. Enligt Bruuns lag medför detta en förflyttning av strandlinjen 100 200 m bakåt. Studier av flygfoton visar att mellan 2007 och 2010 förflyttades vegetationsgränsen upp till 8 m bakåt strax söder om pirarmarna. Med en så snabb förflyttning av strandlinjen är behovet av åtgärder brådskande. Söder om pirarmarna och söder om Klitterhus rekommenderas strandfodring och konstruktion av sanddyner som skydd mot erosion och översvämningar. I området söder om campingen verkar erosionen främst bero på slitage på sanddynerna från badgästers aktiviteter. Man bör ta fram en plan för hållbar förvaltning av sanddyner eftersom problemet är utbrett vid samtliga stränder. En sådan plan kan innehålla strategier kring informationskampanjer, informationsskyltar vid stränderna, utplantering av vegetation som binder sanden och upphöjda passager. Genom att ta bort de nedtrampade gångarna fås ett bättre skydd mot översvämningar vid extrema högvatten och minskad erosion på sanddynerna. Som underlag för vidare utredningar och utvärderingar av åtgärder rekommenderas att ett kontrollprogram tas fram för Ängelholms stränder som innefattar regelbunden mätning av strandprofiler och utredning av vågklimat. Kommunen har redan börjat mäta vattenståndet i Skälderviken vilket kommer att vara till stor nytta i framtiden. 3 (42) 2011-05-28

1 Inledning På uppdrag av Ängelholms kommun har Sweco utfört en översiktlig utredning om erosions- och översvämningsrisker i kommunen. Föreliggande rapport är en del i detta arbete och syftar till att ge en överblick över erosionsrisken vid kommunens stränder samt ge förslag på möjliga åtgärder för att förebygga skador. Skånes stränder är välbesökta och uppskattade av såväl lokalbefolkning som turister. För Ängelholms kommun har sandstranden ett mycket högt värde då den ökar kommunens attraktionskraft och är en förutsättning för en stor del av turismen i området. På sommaren strömmar besökare till som gynnar den lokala handeln och hotell- och restaurangnäringen. Sandstranden är på så vis en källa till stora inkomster. Stränder är dynamiska system som eroderas, byggs upp och förflyttas helt naturligt. Mänskliga ingrepp i strandlinjen och strandnära bebyggelse gör dock att det naturliga systemet störs och underhåll kan behövas om man vill bevara sandstranden. Historiskt sett har stränder främst skyddats med fasta strukturer som ska fånga in sand eller skydda bakomliggande bebyggelse. Dessa åtgärder har ofta visat sig leda till större erosionsproblem och i slutänden förvärrat situationen. Istället rekommenderas att man ska använda sig av mjuka skydd som strandfodring och hållbar förvaltning av sanddyner. För att bestämma vilken typ av åtgärder som behövs i de enskilda fallen är det viktigt att utreda orsakerna till erosionsproblemen. Stranderosionen i Ängelholms kommun har utretts genom i huvudsak tre moment; litteraturstudie, fältstudie och studier av flygfoton. I rapporten presenteras möjliga åtgärder för att skydda stranden samt för- och nackdelar med dessa. Strandens ekonomiska värde och klimatförändringens påverkan på erosionen behandlas översiktligt. 1.1 Områdesbeskrivning och kusthydrauliska förhållanden Studieområdet sträcker sig från Vejbystrand till Vegeåns utlopp vid Utvälinge (Figur 1-1). Enligt SGI:s kartläggning av erosionsförutsättningarna längs Sveriges kust (SGI, 2006), består hela den aktuella kuststräckan av erosionskänsliga jordarter i kornstorleken grovsand till finsand. Men enligt samma undersökning som baseras på uppgifter från kommunen är det endast sträckan mellan Rönne ås mynning och Klitterhus som är utsatt för påtaglig stranderosion. 4 (42) Fel! Ingen text med angivet format i dokumentet. 2011-05-28

Figur 1-1 Översiktskarta över projektområdet. Stranderosion sker ofta i samband med höga vattenstånd. Längs västkusten inträffar höga vattenstånd vid kraftiga västliga vindar, men även lågtryck är en bidragande faktor. Ofta uppträder också de högsta vattenstånden just när lågtrycken passerar. SMHI mäter inte havsvattenståndet i Skälderviken, utan närmsta station är belägen i Viken i Öresund. En frekvensanalys av Vikens mätserie (1976-2007) visar att ett högvatten med nivån +1,66 m (relativt RH70) har en återkomsttid av 100 år. Då har ingen hänsyn tagits till lokala effekter av vind eller vågor på vattenståndet. För vikar, som Skälderviken, kan vinden ha stor betydelse för vattennivån längst inne i viken på grund av 5 (42) 2011-05-28

uppstuvningseffekter. Uppstuvning i Skälderviken inträffar framförallt vid starka nordvästliga vindar, då vinden pressar in vatten i viken. Vatten strömmar därefter tillbaka längs med botten, men beroende på bottenfriktionen och djupförhållandena i viken hämmas vattnet när det strömmar tillbaka. Det resulterar i att vattnet stuvas upp i de inre delarna av viken. Denna uppstuvningseffekt har av SMHI beräknats till att bli ca 40 cm vid en nordvästlig vind med hastigheten 30-32 m/s (SMHI, 2008). Sandtransportmönstret inne i Skälderviken modellerades av VIAK 1990 för två olika vädersituationer. Den ena vädersituationen är vanligt förekommande under stora delar av året och förutsätter att det blåser västlig vind 8 m/s vid normalvattenstånd. Den andra inträffar någon gång per år (vanligen hösten eller vinter) och innebär att det blåser en nordvästlig vind på 15 m/s och vattenståndet är +1,5 m över medelvattenståndet. Simuleringen visade att vid den lägre vindstyrkan är det endast de grunda sandbottnarna i de strandnära områdena som påverkas av vågorna tillräckligt mycket för att sand ska transporteras. Medan hela Skälderviken påverkas av vågor vid den högre vindstyrkan och således sker sandtransport över hela viken vid dessa förhållanden. Oavsett vindstyrkan skapas en kustparallell sandtransport längs med Skäldervikens kust i riktning mot mitten av viken. Eftersom vatten pressas upp i Skälderviken vid kraftiga vindar skapas ripströmmar som för ut sand från stranden mot djupare vatten. En principskiss av sandtransportmönstret i Skälderviken visas i Figur 1-2. Enligt figuren transporteras sanden runt i Skälderviken i ett kretslopp, där sand som eroderas från stranden återkommer efter att ha fullbordat kretsloppet. Emellertid kan det förväntas att en del av sanden försvinner ut ur Skälderviken till djupare vatten där vågor inte förmår att transportera in sanden igen. Denna sand går således förlorad ur systemet. Hur stor mängd som försvinner på detta sätt till djupare vatten är inte klarlagt. En viss tillförsel av sand sker sannolikt från Rönne å och Vegeån. Någon uppskattning av mängden sand har emellertid inte gjorts. På flygfoton av Vegeåns mynning kan tydliga sandavlagringar ses utanför mynningen. Vid Rönne ås mynning syns däremot inga sandavlagringar, som de vid Vegeån, men enligt muntliga uppgifter sedimenterar sand i de nedre delarna av Rönne å. En möjlig orsak till att sanden inte når Skälderviken kan vara att utformningen av Rönne ås utlopp hindrar sand från att transporteras hela vägen ut. 6 (42) Fel! Ingen text med angivet format i dokumentet. 2011-05-28

Figur 1-2 Principskiss av sandtransportmönstret i Skälderviken (VIAK, 1990). 1.2 Underlag 1.2.1 Litteraturstudie Som ett första steg i föreliggande studie av stranderosionen i Ängelholm har en litteraturstudie genomförts. Framförallt har stranderosionen i området mellan Rönne ås utlopp och 7 (42) 2011-05-28

Klitterhus varit föremål för en rad studier i ämnet. Eventuell erosion vid de andra stränderna i Ängelholms kommun har inte berörts. Följande studier har identifierats: SGI (2006); Omfattning av stranderosion i Sverige Översiktlig kartläggning av erosionsförhållandena VIAK (1990); Stranderosion i Skälderviken, Projektnr: 10201.642136 Geokonsult (1989): Havsbadsområdet i Ängelholm Aurell (1986); Erosionsproblem inom Ängelholms kommun Norrman & Albjär (1982); Förberedande studier angående erosions- och transportförhållandena längs Skäldervikens sandstrand i Ängelholms kommun, Uppsala Universitet Ehrstedt (1981); Hav och strand, Materialdrift och sandflykt i området Rönne å Vege å, Kjessler & Mannerstråle AB Studien av Norrman och Albjär från 1982 har ej varit tillgänglig för litteraturstudien. Övriga studier refereras kort nedan. I mitten av 2000-talet då SGI blev ansvarig myndighet för kusterosionen i Sverige genomförde de en översiktlig kartering av Sveriges erosionsdrabbade kuststräckor. I rapporten redovisas endast kända erosionsområden, vilket baseras på uppgifter från respektive kommun. Enligt SGI:s kartläggning av Ängelholms kommun är endast ett litet område omkring Rönne ås mynning utsatt för erosion (SGI, 2006). I slutet av 1980-talet blev behovet av att skydda stranden mellan Rönne ås mynning till Klitterhus alltmer påtagligt och VIAK (nuvarande SWECO) anlitades för att utreda möjligheten att skydda stranden mot erosion. I utredningen lyfts ett antal alternativa kustskydd fram och slutsatsen dras att bästa skydd (ur både ekonomisk, estetiskt och funktionell synvinkel) är att använda sig av metoden strandfordring. Ett antal olika sandtäkter inventerades, både på land och i Skälderviken, och rekommendation lämnades för att ta sand norr om Rönne ås mynning. VIAK:s utredning syftade inte till att kartlägga orsaken till stranderosionen, men konstaterade att de båda hamnpirarna vid Rönne ås mynning utgör en mycket påfallande permanent förändring i Skäldervikens sandtransportsystem. I en grov bedömning av erosionen mellan 1850 och 1967 uppgår den eroderade volymen till ca 600 000 m 3 av stranden och strandlinjen förflyttades som mest ca 85 m inåt land (strandavsnittet mellan Rönne ås mynning och Råbocka camping) (VIAK, 1990). VIAK:s utredning föranleddes av två utredningar i början av 80-talet, Ehrstedts utredning från 1981 och Norrman och Albjärs utredning från 1982, som inte har stått att finna. I Ehrstedts utredning beskrivs sandtransporten i området mellan Rönne å och Vegeån. Under utredningen utfördes lodningar som påvisade att vandrande revlar uppträder längs hela strandsträckan på 1-2 m djup vid hårda vindar och vid storm även på djupare vatten. En frekvensanalys av vinddata från SMHI visade att höga vindhastigheter främst förekommer från nordväst-västliga riktningar. Genom att studera strandlinjens geometri konstaterades det att pirarmarna stör sandtransporten. Det fattades 90 m strand vid den 8 (42) Fel! Ingen text med angivet format i dokumentet. 2011-05-28

södra pirarmen medan det i gengäld fanns 80 m för mycket strand vid den norra. Sandtransporten sker från norr till söder i områdets norra delar och i de södra delarna, vid Vegeåns utlopp, råder jämvikt så att ingen nettotransport sker. Man konstaterade också att sedimenttransporten från Vegeån är obetydlig men gjorde en mer omfattande undersökning av strömningsförhållandena i Rönne å. Undersökningen resulterade dock inte i något entydig slutsats kring ursprunget av de partiklar som transporteras med ån ut i havet. De kan häröra från uppströms erosion, flygsand eller ha transporterats in i ån från havet vid högvatten och hårda vindar. Sanddynerna undersöktes längs hela stranden. Dynerna på sträckan Rönne å - Klitterhus ansågs otillräckliga för att skydda stranden och den bakomliggande hamnen. För att rädda stranden och dynerna föreslogs en förflyttning av sand dit från området norr om pirarmarna. 1989 utförde Geokonsult en utredning av sandflykt. strandlinjeförändringar samt yt- och grundvattenförhållanden i Havsbadsområdet. Sandflykten och strandlinjeförändringarna beskrivs främst utifrån tidigare utredningar medan yt- och grundvattenundersökningen är mer omfattande. Eftersom föreliggande rapport främst fokuserar på stranderosion har vi valt att inte återge resultatet av dessa undersökningar. I samband med konferensen Utnyttjande och skydd av sandkuster (Lunds Tekniska Högskola & Ystad kommun, 1986) skrev Thomas Aurell på Kjessler & Mannerstråle AB en artikel om erosionsproblemen i Ängelholms kommun. Artikeln behandlar den historiska bekämpningen av flygsand och hur vattenerosionen påverkat området. Rönne å antas från början ha haft två utlopp, ett sydligt och ett nordligt (dagens utlopp). År 1868 vid islossning i samband med högvatten bröt sig vatten och ismassor igenom klitterna på två ställen och pirarmarna skadades. År 1902 drabbades Ängelholm av en kraftig julstorm, havet bröt igenom klitterna och ån återtog sitt sydliga utlopp. Då skadades återigen pirarmarna och järnvägsvallen spolades bort. Stormarna 1868 och 1902 anses ha orsakat störst skador men liknande stormar som lett till genombrott i klitterna har skett vid ett flertal tillfällen. År 1967 skadades klitterna återigen i en kraftig storm och byggdes därefter upp på konstgjord väg med gabioner som täcktes av sand och beväxtes. Under 70-talet utfördes kompletterande förstärkningar på samma sätt efter nya genombrott. Man grävde också ner stående slipers vid klitterfoten. 1.2.2 Övrigt underlag Dessutom baseras studien på följande underlag: Översiktlig översvämningskartering längs Rönne å (Räddningsverket, 2002) Detaljerad översvämningskartering längs Rönne å (SMHI, 2008) Översiktlig analys av översvämningsrisk och erosion längs Rönne å i Ängelholms kommun (SWECO, 2010) Flygfoton från 2001,2004,2007 och 2010 (Ängelholms kommun) Intervjuer av personer med god kännedom om strandförhållandena i Ängelholm. 9 (42) 2011-05-28

2 Tidigare åtgärder Den första kända åtgärden mot erosion gjordes på 1960-talet efter att ån brutit igenom klitterna vid Rönne ås mynning. Klitterna förstärktes då med gabioner för att säkerställa strandlinjen. Idag är gabionerna täckta med sand. Tyvärr finns det idag inte mycket vetskap om denna åtgärd. En omfattande utredning av åtgärder mot stranderosionen i Skälderviken gjordes 1990. Utredningen mynnade ut i en ansökan hos vattendomstolen och tillstånd beviljades för att lägga ut sand på stranden söder om Rönne ås mynning och för att hämta 85 000 m 3 sand från en marin avlagring strax norr om mynningen. År 2000, samma år som tillståndet gick ut, genomfördes sandflytten; 53 000 m 3 sand hämtades från vattnet utanför Hunnabadet och lades ut på strandavsnittet mellan pirarmarna och Klitterhus. I samband med sandflytten förstärktes sanddynerna med plantering av strandråg. Enligt en artikel i Helsingborgs dagblad 2009, blev den pålagda sanden kvar i två år innan den eroderades bort, men klitterna som anlades och förstärktes med plantering av sandrör finns kvar. Emellertid finns det inga mätningar som bekräftar hur sandutfyllnaden fungerade. För även om det kan te sig som att sanden försvinner kan det hända att den omlagrats i klitterna eller omdisponerats på strandplanet, vilket kan få en visuell effekt av att sanden försvunnit. Även om sanden faktiskt försvunnit från det aktuella strandavsnittet har sanden inte försvunnit från stranden då den kustparallella sandtransporten förflyttar sanden till nedströms liggande strandpartier. I samband med sandflytten borrade det danska företaget SIC ner dräneringsrör i sanden som skulle skydda den tillförda sanden från erosion. Principen för rören är att sand mättad med vatten är mer lätteroderad än sand med mindre vatteninnehåll. Genom att rören ska sänka grundvattentrycket i sanden ska erosionen av stranden därmed minska. Emellertid bedömdes det att rörens effekt uteblev och de har avlägsnats från stranden allteftersom. Det bör tilläggas att bedömningen av rörens effekt gjordes utan underlag från inmätningar av stranden under försöksperioden. Sandflytten ansågs dock inte räcka till för att skydda Klitterhus. Stranderosionen hade förflyttat strandlinjen ända bak till byggnaden som riskerade att förstöras av uppspolande vågor. En vågbrytare fick anläggas akut för att skydda Klitterhus mot vågorna (Figur 2-1). Åtgärden var framgångsrik ur den synpunkten att Klitterhus räddades och att sand nu ansamlas bakom vågbrytaren. 10 (42) Fel! Ingen text med angivet format i dokumentet. 2011-05-28

Figur 2-1 Friliggande vågbrytare vid Klitterhus. Bilden är tagen 2002. Vågbrytaren har placerats så nära stranden att den efter strandlinjens förflyttning idag ligger på stranden. 11 (42) 2011-05-28

3 Undersökning av stranderosionen 3.1 Fältbesök Ett tvådagars fältbesök utfördes den 8-9 mars 2011. Enligt SMHI:s pegel i Viken var vattenståndet då 10-20 cm lägre än normalt. Hela den sandtäckta kuststräckan i Ängelholms kommun inventerades genom fotografering, mätning av strandplan samt uttag av sandprov i 12 punkter vars position bestämdes med GPS. Viss information samlades också in genom intervjuer med förbipasserande. Det är viktigt att notera att inventeringen utfördes i mars 2011 som föregåtts av två ovanligt kalla vintrar. Isen vid stranden har skyddat strandplanet och sanddynerna från vågerosionen som normalt är större under vintern. Därför har eventuella skador på sanddynerna kunnat repareras av vindtransport. För att beskriva de olika förutsättningarna längs stränderna har strandsträckan delats in i 8 zoner (Figur 3-1). Stränderna norr om Ängelholms strand betraktas som en zon vardera och Ängelholms strand har delats in i 3 zoner, den norra, mellersta och södra. 12 (42) Fel! Ingen text med angivet format i dokumentet. 2011-05-28

Figur 3-1 Strandsträckan i Ängelholmskommun har delats in i olika zoner, sträckningen av Råbocka mellersta är markerad med pilar. 13 (42) 2011-05-28

3.1.1 Vejbystrand Norr om hamnen i Vejbystrand ligger en smal sandstrand utan sanddyner. Stranden omgärdas av betesmark (Figur 3-2). I övre kanten av Figur 3-2 löper kommungränsen mot Båstad som också utgör gräns för ett naturreservat som sträcker sig norrut. Figur 3-2 Stranden norr om Vejbystrands hamn saknar sanddyner och omgärdas av betesmark. Strax söder om hamnen i Vejbystrand är stranden smal och stenig vilket tyder på erosion. Sanddynerna bakom är låga och det finns en byggnad med erosionsskydd (Figur 3-3). Längre söderut blir stranden bredare och två vikar har formats mellan två hövdliknande stenformationer och det steniga partiet vid strandens södra ände. Den ena stenforma- 14 (42) Fel! Ingen text med angivet format i dokumentet. 2011-05-28

tionen är långsmal och placerad vid ett utlopp från ett litet vattendrag, den andra stenformationen är bredare med stenar i osorterade storlekar. Enligt en förbipasserande är stenformationerna troligtvis uppförda för längesedan för att skydda stranden. Strandplanet är i genomsnitt cirka 30 m brett. Strandplanet är generellt brantare än vid Ängelholms strand. Det tycks finnas två olika sandfraktioner, en grövre rödaktig fraktion som överlagrar ett finare material. Sandprov togs på båda fraktionerna som visade att de bestod av grovsandig mellansand och finsandig mellansand. Sanddynerna är generellt cirka 2-3 m höga och bevuxna med vresrosor som planterats för att binda sanden. Vresrosorna fungerar som ett effektivt skydd mot erosion orsakad av människor som trampar upp stigar. Det finns vissa erosionsskador på sanddynerna som kan vara orsakade av människor eller vågor. Men sand förefaller ha blåst upp eller förflyttats och reparerat skador vid sanddynernas fot. 15 (42) 2011-05-28

Figur 3-3 Flygfoto över Vejbystrand. Stranden är formad som vikar mellan de hövdliknande strukturerna som ringats in på bilden. Vi den norra hövden rinner ett vattendrag ut. Den övre bilden visar strandens norra del som tycks vara utsatt för erosion, en byggnad syns till höger i bilden. Den mellersta bilden visar sanddyner planterade med vresrosor och den nedre bilden visar den största hövdliknande formationen. 16 (42) Fel! Ingen text med angivet format i dokumentet. 2011-05-28

3.1.2 Magnarps strand Magnarps strand är liten och består av fin vit sand (Figur 3-4). Det fanns inga tecken på erosionsskador. Figur 3-4 Flygfoto över Magnarps strand. Den inklippta bilden visar strandens södra del. 3.1.3 Skepparkroken Skepparkroken är en smal, böjd sandstrand med mellansandig finsand (Figur 3-5). Bakom stranden finns ett gräsbevuxet plan med tydliga erosionsskador (Figur 3-6). Vägen och bebyggelsen ligger mycket lågt i förhållande till stranden. Den byggda piren i buktens sydvästra hörn är troligtvis en förutsättning för att sandstranden ska kunna ligga kvar i området. 17 (42) 2011-05-28

Figur 3-5 Flygfoto över Skepparkroken. Den lilla viken har ett skyddat läge men vid översvämningar finns risk för skador på den närliggande vägen och bebyggelsen. Figur 3-6 Vägen och bebyggelsen ligger mycket lågt och nära vattenbrynet i Skepparkroken. Bakom strandplanet finns ett gräsbevuxet plan med tydliga erosionsskador. 18 (42) Fel! Ingen text med angivet format i dokumentet. 2011-05-28

3.1.4 Strandängen Vid strandängen har strandplanet en brantare lutning än på de andra lokalerna (Figur 3-7). På båda sidor av stranden finns erosionsskydd i form av stora stenar. Sanddynerna är låga och skadade av att människor har trampat upp gångar. Erosionen av sanddynerna beror troligtvis på att stranden är liten och att det då blir ett större behov av att utnyttja dynerna. Sanden är mellansandig grovsand. Figur 3-7 Flygfoto över Strandängen. Stranden ligger nära järnvägen. På den övre bilden syns tydliga erosionsskador på sanddynerna orsakade av upptrampning och på den nedre bilden framgår att stranden har en relativt brant lutning. 19 (42) 2011-05-28

3.1.5 Hunnabadet Stranden vid Hunnabadet är relativt brant med en erosionskant nere vid vattenbrynet (Figur 3-8). Strandplanet är cirka 20 m brett och består av grovsandig mellansand med rödaktiga inslag. Sanddynerna sträcker sig över en stor yta men är flacka och låga. Figur 3-8 Flygfoto över Hunnabadet. Sanddynerna vid Hunnabadet är flacka och sträcker sig över ett relativt stort område. På den inklippta bilden syns att strandens lutning är relativt brant. 3.1.6 Ängelholm norra Ängelholm norra sträcker sig från pirarmarna vid Rönne ås mynning i norr till Klitterhus i söder (Figur 3-9). Längst uppe vid pirarmarna finns ett kort skydd i form av stora stenar. Därefter är sanddynerna kraftigt eroderade. Man har satt ut sliprar som erosionsskydd vid sanddynernas fot (sträckningen markerad med det svarta strecket i Figur 3-9). Strandplanet är smalast närmast pirarmarna, cirka 20 m och därefter ökar bredden upp till cirka 40 m i den södra delen. Stranden består av grovsandig mellansand och mellansand. En erosionskant noterades nära vattenbrynet. På den övre högra bilden i Figur 3-9 ser man en nedgång som ligger lägre än sanddynerna. Söder om nedgången kan man också på flygbilden se att gångar trampats upp i sanddynerna. Även norr om nedgången tycks sanddynerna användas som promenadstråk. Här är sanddynerna helt platta på toppen. 20 (42) Fel! Ingen text med angivet format i dokumentet. 2011-05-28

Eroderade sanddyner Slipers framför sanddyner Lågt liggande nedgång Dräneringsrör Erosionskant Brygga Vågbrytare Klitterhus Figur 3-9 Flygfoto över Ängelholm norra. I norra delen vid pirarmarna har sanddynerna omfattande erosionsskador. 21 (42) 2011-05-28

Stranden är betydligt bredare norr om vågbrytaren än direkt söder om strukturen, vid besöket noterade en skillnad på cirka 15 m (Figur 3-10). Detta beror troligtvis på att sand ackumuleras norr om bryggan och vågbrytaren eftersom den strandnära sandtransporten i området går från norr till söder. Figur 3-10 Strandplanet är betydligt bredare norr om än söder om vågbrytaren som ligger framför Klitterhus. 3.1.7 Ängelholm mellersta Ängelholm mellersta sträcker sig över ett område med höga sanddyner, >2-3 m, och har sin början vid Klitterhus i norr. Stranden är smalast i norr, cirka 25 m, och blir därefter gradvis bredare upp till cirka 40 m i söder. Stranden är jämn med svag lutning och består av grovsandig mellansand. I den norra delen av området ligger bebyggelsen precis bakom sanddynerna (Figur 3-11). Slitaget på sanddynerna är betydligt större än i den södra delen av området som ligger längre ifrån bebyggelsen. 22 (42) Fel! Ingen text med angivet format i dokumentet. 2011-05-28

Klitterhus Camping Figur 3-11 Flygfoto över den norra delen av Ängelholm mellersta, med bebyggelse strax bakom sanddynerna. Den övre vänstra bilden visar erosionsskadade sanddyner med sliprar framför. Den övre högra bilden är tagen uppe från sanddynerna. Husen bakom ligger mycket lågt och är beroende av skyddet från dynerna. Det går en stig uppe på dynerna. De nedre bilderna är tagna nära campingen där slitaget på sanddynerna är mycket stort. Erosionsskadorna på sanddynerna i den norra delen verkar främst bero på mänsklig påverkan. Under perioder av återuppbyggnad finns det risk för att sliprarna vid Klitterhus förhindrar sandtransporten som kan reparera skadorna på sanddynerna. Över hela stranden tycks det finnas promenadstigar uppe på sanddynerna och söder om campingen fanns en väg med hjulspår uppe på dynerna. Det finns spår efter försök att reparera sanddyner utmed stranden (Figur 3-12). 23 (42) 2011-05-28

Figur 3-12 Försök att skydda sanddynerna utmed stranden. Uppe till vänster, en inhägnad som är ett privat initiativ för att minska erosionen på grund av att folk trampar upp sanddyner. Uppe till höger syns resterna av ett snöstaket som använts för att fånga in flygsand. Längst ner syns spår efter geotextil och stenar under vegetationen. 3.1.8 Ängelholm södra Ängelholm södra sträcker sig över ett område med låga sanddyner, med liten mänsklig påverkan, ner till Vegeåns mynning i söder där sanddynerna upphör. I norr är strandplanet cirka 40 m brett och nära mynningen cirka 20 m brett. Sanden är mellansandig finsand och strandplanet flackt. Nära Vegeåns mynning är det mycket långgrunt. Det verkar inte finnas några erosionsproblem i området. Sanddynerna är toppiga utan tecken på slitage (Figur 3-13). 24 (42) Fel! Ingen text med angivet format i dokumentet. 2011-05-28

Figur 3-13 Låga toppiga dyner nära Vegeåns mynning. 3.2 Siktanalyser Sandens kornstorlek och utseende på de olika stränderna har översiktligt beskrivits för respektive strandzon i kapitel 3.1. I Figur 3-14 anges D 50 för de olika siktproven. D 50 är diametern för medianen i kornstorleksfördelningen. Om D 50 är stor kan det vara ett tecken på att fint material har sköljts ut och transporterats nedströms där D 50 följaktligen blir mindre. Resultatet indikerar att det är stor variation mellan stränderna norr om pirarmarna och att det på Ängelholms strand är stora skillnader mellan den norra och södra delen av stranden. Söder om pirarmarna är D 50 0,55 mm och strax norr om Vegeåns mynning 0,15 mm. För att illustrera skillnaden mellan sanden på den norra och södra delen av stranden visas det nordligaste och sydligaste sandproven bredvid varandra i Figur 3-15. Fullständiga siktkurvor återfinns i Bilaga 1. 25 (42) 2011-05-28

Figur 3-14 Mediandiametern, D 50 (mm), i de olika siktproven. Vid Strandängen och söder om pirarmarna är D 50 stor, 0,62 respektive 0,55 mm. Kornstorleken avtar mot Klitterhus där också strandplanet blir bredare vilket tyder på ackumulation av sand. Nere vid Vegeån och i Skepparkroken är sanden som finast, D 50 < 0,20. 26 (42) Fel! Ingen text med angivet format i dokumentet. 2011-05-28

Figur 3-15 Till vänster, sandprov från norra delen av Ängelholms strand. Till höger, sandprov från södra delen av Ängelholms strand. Provernas färg och kornstorlek skiljer sig avsevärt. 3.3 Studier av flygfoton Studien baseras på flygfoton tagna år 2000, 2007 och 2010. Fotografier finns tillgängliga för Ängelholms strand och Hunnabadet. Eftersom strandlinjen förflyttar sig beroende på vattenstånd jämförs vegetationsgränsen för de olika åren. Flygfotografierna från år 2000 är tagna strax efter strandfodringen då sand hade lagts upp på klitterna för att skapa nya dyner. Därför har endast flygfotografier från 2007 och 2010 jämförts i området norr om Klitterhus. Studien visar att strandlinjen flyttats bakåt närmast pirarmarna, söder om Klitterhus och vid campingen (Figur 3-16). Situationen är värst strax söder om pirarmarna där vegetationsgränsen förflyttats upp till 8 m bakåt mellan 2007 och 2010. Erosionen söder om Klitterhus kan bero på att bryggan och vågbrytaren förhindrar sandtransporten från norr och vid campingen är den troligaste orsaken att badgäster trampat upp klitterna. Vid Hunnabadet och Ängelholms strands södra del sker en ackumulation av sand och vegetationsgränsen har förflyttats utåt. Även norr om vågbrytaren och bryggan sker en ackumulation som bekräftar iakttagelserna från fältstudien om att strandplanet har blivit bredare på grund av att den längsgående sandtransporten störs. Vid en jämförelse av resultatet från siktproven och strandlinjens förflyttning kan man se en tendens till att mediandiametern i erosionsutsatta områden är större (Figur 3-14). Detta beror på att finare material har sköljts ut och transporterats nedströms. 27 (42) 2011-05-28

Figur 3-16 Strandlinjeförändring vid Ängelholms strand från 2000 till 2010. 28 (42) Fel! Ingen text med angivet format i dokumentet. 2011-05-28

4 Hur påverkar klimatförändringar erosionen? I och med den globala uppvärmningen förväntas havsnivån stiga på grund av att vattnet i haven expanderar när havsvattentemperaturen stiger, men även för att avsmältningen av de stora polarisarna sker i en snabbare takt när temperaturen stiger. Under våren 2009 publicerade kommissionen för hållbar utveckling en rapport som sammanställde det nuvarande kunskapsläget om klimatförändringen med Sverige som fokus. I denna rapport meddelas det att en höjning av havsytans medelnivå med 1 m är att förvänta år 2100, samtidigt som det är högst osannolikt att höjningen blir så stor som 2 m (Rummukainen & Källén, 2009). När medelhavsytan höjs kommer strandlinjen att förflyttas till en ny jämviktsnivå enligt Bruuns lag. En höjning av medelhavsytan med 1 m medför en förflyttning av strandlinjen med i storleksordningen 100 m i det aktuella området. På kort sikt kommer emellertid inte höjningen av medelvattennivån att orsaka störst skador, utan störst skador kommer framförallt att inträffa vid högvattensituationer. I den översvämningskartering längs Rönne å som SMHI utförde på uppdrag av Ängelholms kommun 2008 användes ett högvattenscenario för Viken som baserats på IPCCs rapport från 2007 (AR4 assessment report 4). Detta scenario har också använts av länsstyrelserna i Skåne och Blekinge län för projektet Stigande havsnivå konsekvenser för fysisk planering. Tabell 4-1 Högvattenstånd med olika återkomsttider i Viken (den närmst belägna SMHI-stationen) år 2100. Kursiverade vattenstånd anger det 95 % konfidensintervallet för de framräknade vattennivåerna. Alla nivåer är angivna i centimeter relativt RH70. Återkomsttid 2 år 10 år 25 år 50 år 100 år Framtida vattennivå i cm relativt RH70 169 162 177 198 188 217 211 198 239 220 205 257 228 210 277 Återkomsttiderna för framtida högvatten i Tabell 4-1 är beräknade enligt en metod som inte tar hänsyn till att trenden för observerade års maxima ökar mer än vad den årliga medelvattenhöjningen gör (Martinsson & Karlsson Green, 2010). Om hänsyn tas till dessa parametrar blir vattennivån för olika återkomsttider högre (Tabell 4-2). Tabell 4-2 Beräknade högvattenstånd i Viken år 2100 med hänsyn tagen till årshögsta vattenstånd ökar mer än vad medelvattenhöjningen gör (Martinsson & Karlsson Green, 2010). Återkomsttid 2 år 10 år 20 år 50 år 100 år Framtida vattennivå i cm relativt RH70 227 257 269 284 295 29 (42) 2011-05-28

Det bör även noteras att båda tabellerna ovan avser en vattenyta som är stilla, det vill säga att eventuella vågor i samband med högvattenstånd inte är medräknade. Dessutom skiljer sig Skälderviken från Viken genom att uppstuvningseffekten kan bli betydande i Skälderviken, se kapitel 1.1. Om vinduppstuvningen inkluderas i ovannämnda beräkningar av framtida högvattenstånd blir ett högvattenstånd med 100-års återkomsttid mellan 268 cm eller 335 cm relativt RH70 beroende på metoden som används vid beräkningarna. Med höjda havsnivåer och mer extrema högvattensituationer förväntas stranderosionen att öka. Om man väljer att vidta åtgärder för att skydda stranden är åtgärdens varaktighet avgörande för huruvida ovanstående klimatscenario ska vara dimensionerande vid anläggningen eller ej. 30 (42) Fel! Ingen text med angivet format i dokumentet. 2011-05-28

5 Ekonomisk uppskattning av strändernas värde Föreliggande utredning pekar på att Ängelholms kommuns insats för att behålla stränderna i ett attraktivt skick sannolikt blir större framöver. Dels på grund av den redan pågående erosionen och dels som följd av förstärkta erosionsprocesser utifall scenarierna för klimatförändringen blir verklighet. Emellertid måste dessa kostnader ställas mot de intäkter som stränderna inbringar Ängelholms kommun. Gissningsvis betyder stränderna i Ängelholm mycket för kommunens möjlighet att locka till sig turister, sommarboende och även permanent boende. Vad hade hänt med Ängelholms attraktionskraft om stränderna försvann? SWECO har sedan tidigare studerat den ekonomiska betydelsen av stränderna i Halmstad och Ystad kommun. Två kommuner som likt Ängelholm sammankopplas med sina stränder. Den ekonomiska studien utgick ifrån siffror om turismens omsättning som kommunernas turistbyråer själva tagit fram. Utifrån dessa siffror har därefter en konservativ bedömning gjorts av hur mycket stränderna omsätter i pengar (SWECO, 2007). I Halmstad uppgav 26% av turisterna att sol och bad var det huvudsakliga syftet med besöket. Samtidigt antogs att en stor del av grupperna som angav nöje och underhållning och lugn och avkoppling var kopplade till strandrelaterade aktiviteter. Således antogs att 50% av den egentliga turismen vara kopplad till Halmstads stränder. Vidare antogs det att 50% av den shopping som görs av människor som åkt 10 mil eller längre vara kopplad till strandturister (inte många åker 10 mil bara för att handla särskilt då 9 av 10 gör det på sommaren). Omräknat i 2007 års pengavärde omsatte stränderna i Halmstad ca 2 575 Mkr per år (SWECO, 2007). Då är inte omsättningen från de permanentboende inräknade i analysen, men det är inte orimligt att tro att många bor i Halmstad och för den delen i Ängelholm på grund av de fina stränderna. Även om analysen endast är en grov uppskattning av strändernas värde samt framtagna för Halmstad och inte Ängelholm visar analysen på att det finns ett stort ekonomiskt värde i stränder. Det kan även tilläggas att en snarlik analys för Ystad kommun resulterade i liknande siffror. Säkert kan olika antaganden resultera i andra siffror, vilket visar på behovet av en mer detaljerad ekonomisk studie av Ängelholm stränder. Den ekonomiska analysen visar ändå på att återbäringen från stränder är hög. Således finns det stort ekonomiskt utrymme att satsa pengar på att vidmakthålla och uppgradera strändernas kvaliteter i Ängelholm. 31 (42) 2011-05-28

6 Möjliga skyddsåtgärder Kustskyddsåtgärder kan delas in två kategorier; hårda respektive mjuka skydd. Hårda skydd innebär att kustskydd konstrueras av till exempel betong, sten eller andra byggmaterial. Denna typ av skydd var dominerande i västvärlden fram till mitten av 1900-talet, men allteftersom de negativa konsekvenserna av hårda skydd har uppmärksammats har mjuka skyddsåtgärder blivit allt vanligare, där man istället för sten och betong arbetar med till exempel sand och vegetation. Mjuka åtgärder inkluderar metoder där åtgärden inte inkluderar en fast konstruktion, istället strävar åtgärderna att efterlikna naturens egna system. De mjuka metodernas popularitet har ökat alltmer då de ofta har fördel av att vara de mest ekonomiskt lönsamma alternativen samt att strandmiljön inte förstörs. Ofta kan flera olika metoder behöva användas i kombination med varandra. Strandskoning och anläggning av hövder eller friliggande vågbrytare är permanenta, hårda skyddsåtgärder som är dyra att anlägga och som också kräver fortlöpande underhåll. Strandfodring och plantering av strandväxter på sanddyner är naturliga åtgärder som är något billigare att genomföra men som man i gengäld kan behöva göra om ofta. Erosionens omfattning varierar från år till år och därför är det svårt att uppskatta hur länge effekten av en strandfodring eller dynplantering varar. Nedan följer en genomgång av fördelar och nackdelar med olika åtgärder för att skydda erosionsdrabbade stränder och sanddyner. 6.1 Hårda kustskyddsåtgärder 6.1.1 Strandskoning Strandskoning är en konstruktion som uppförs på land, parallellt med stranden och som syftar till att stabilisera kustlinjen. En strandskoning kan bestå av till exempel betongplattor, stenblock, betong eller stålspont. Åtgärden är effektiv för att skydda bakomliggande område, men resulterar i erosion på nedströms sidan av konstruktionen. Erosion kan även uppstå framför konstruktionen i de fall där konstruktionen reflekterar vågorna. En korrekt anlagd strandskoning är en relativt kostsam åtgärd, som ofta upplevs förfulande av strandmiljön. Strandskoningen kan med fördel kombineras med till exempel strandfordring. Det finns en rad exempel från Sverige där strandskoningar anlagts. Till exempel har en strandskoning anlagts genom ett privat initiativ i Löderups Strandbad för att skydda bebyggelse (Figur 6-1). I Lomma har strandskoning gjorts med hjälp av flexplattor i betong (Figur 6-2). + Säkrar bakomliggande områden + Lämpar sig ofta bra i urbana kustmiljöer (ur estetiskt synvinkel) - Kan orsaka erosion framför konstruktionen och i nedströms områden - Kostsam åtgärd som kräver underhåll - Försvårar tillgängligheten till stranden 32 (42) Fel! Ingen text med angivet format i dokumentet. 2011-05-28

Figur 6-1 Strandskoning med natursten vid Löderups strandbad. Figur 6-2 Strandskoning med flexplattor i Bjärred, Lomma kommun. 33 (42) 2011-05-28

6.1.2 Hövder Hövder är en typ av pirar som byggs vinkelrät ut från stranden. Grundtanken är att sand ska ansamlas på uppströmssidan av hövden och på så sätt bygga ut strandplanet. Det nya strandplanet får även en ny vinkel som blir anpassad till den förhärskande vågriktningen, vilket medför att erosionen av strandplanet på uppströmssidan minskar. Störst effekt av hövderna fås om de byggs i serier. Utbyggnaden av strandplanet på uppströmssidan av hövden sker på bekostnad av nedströmssidan, där erosionen istället ökar. Exempel på hövder i Skåne är bryggorna vid Ystads Saltsjöbad (Figur 6-3). + Påverkar inte tillgängligheten till stranden och hövderna kan utnyttjas som badbryggor + Bygger ut strandplanet - Kräver sandtransport för att fungera, kan eventuellt kombineras med strandfodring - Fungerar endast för kustparallell sandtransport, ej för vinkelrät transport - Medverkar till erosion nedströms hövden - Vid varierande vågklimat kan utåtgående strömmar bildas på grund av hövden, vilket resulterar i att sand förloras till djupare vatten. - Skyddar inte bakomliggande områden och sanddyner vid högvattensituationer och stormar Figur 6-3 Hövder vid Ystads saltsjöbad. På bilden syns tydligt att sand ansamlas på den västra (uppströms) sidan (grönt fält)och eroderas på den östra (nedströms) sidan(rött fält). (Källa: www.hitta.se) 34 (42) Fel! Ingen text med angivet format i dokumentet. 2011-05-28

6.1.3 Friliggande vågbrytare Friliggande vågbrytare är konstruktioner som uppförs ute i vattnet, parallellt med kusten. Dessa vågbrytare konstrueras för att skydda den innanförliggande stranden från eroderande vågor. Det lugnare vågklimatet leder dels till att strandlinjen förflyttas utåt och dels till att strand och sanddyner skyddas från höga vågor. Vågbrytaren kan anläggas av sprängsten eller natursten för att få ett mer naturligt utseende, men kan också tillverkas av cementblock eller stenkorgar (gabioner). En friliggande vågbrytare har anlagts utanför Klitterhus (Figur 2-1). + Stranden blir bredare + Sanddyner skyddas från höga eroderande vågor - Kräver sandtransport för att fungera, kan eventuellt kombineras med strandfodring - Skyddar inte mot översvämning på grund av högt vattenstånd - Kan skapa erosionsproblem nedströms eftersom sanden fångas - Kan vara tekniskt komplicerat och därmed fördyrande att anlägga konstruktioner ute i vattnet jämfört med anläggningar på stranden 6.2 Mjuka kustskyddsåtgärder 6.2.1 Strandfodring Strandfodring är ett annat namn för artificiell sandtillförsel och är den metod som internationellt är den numera vanligaste kustskyddsåtgärden. Principen för strandfodring är att låta de naturliga processerna fortgå men att sandtransporten istället får verka på sandutfyllnaden. Fördelen är att erosionsproblemen inte förflyttas nedströms, som är fallet vid många andra kustskyddsåtgärder. Då erosionsprocesserna inte förändras innebär det att sandutfyllnaden får upprepas med några års mellanrum, vilket kan likställas med vanligt underhåll. Ett praktiskt problem som kan uppstå vid strandfodringsprojekt är tillgången till rätt sorts sand. Sanden ska ha rätt kornstorleksfördelning, finnas i tillräcklig mängd och bör ha samma färg som sanden på den strand som ska fodras. Ofta är marina sandavlagringar att föredra då de vanligen är av rätt kornstorlek, rätt färg och det mest ekonomiska alternativet. Andra fördelar är att sanden från marina sandavlagringar i närheten av det aktuella strandfodringsprojektet ofta kan härröra från samma strand. Således sluts ett kretslopp genom att återföra sanden. Det finns många typer av strandfodringsmetoder. Sanden kan läggas direkt uppe på strandplanet, läggas i den strandnära zonen utanför stranden så att vågorna transporterar in sanden till stranden eller användas för att bygga upp klitter. När man skapar nya sanddyner ska man försöka att efterlikna de sanddyner som redan finns med avseende på höjd, lutning, bredd och form. Det är också viktigt att man planterar vegetation på de nya sanddynerna för att begränsa vinderosionen. Praktiska erfarenheter från strandfod- 35 (42) 2011-05-28

ringsprojekt i Polen har visat att om strandplanet görs tillräckligt brett (ca 20-30 m) byggs klitter upp naturligt av vinden. + Strandmiljön påverkas inte, positivt både för badturister och för flora/fauna. + Uppbyggnad av sanddyner ger översvämningsskydd och fungerar som en sandbuffert för stranden vid extrema väderhändelser + Ofta ekonomiskt mest fördelaktigt + Ingen ökad erosion nedströms på grund av åtgärden - Finns det en hamn nedströms sandutfyllnaden kan inseglingsrännan sanda igen fortare än normalt. 6.2.2 Plantering av vegetation Att binda upp sanden med växtplanteringar är ett sätt att skydda sanddynerna från vinderosion. Det är då att föredra växter som redan naturligt förekommer i området. Strandråg Leymus arenarius och strandrör Ammophila arenaria är exempel på gräsväxter som kan användas för att binda sand. Under växternas etableringstid är det viktigt att allmänheten förhindras att beträda nyplanteringarna. Erfarenheter från utförda planteringar har visat att vegetationen har en liten effekt på vågornas erosion, men är desto effektivare för att reducera vinderosion. Därför lämpar sig metoden utmärkt för att stabilisera både nyanlagda sanddyner och befintliga klitter. Vid den stora sandflytten år 2000 byggde man upp de eroderade sanddynerna med ny sand som stabiliserades genom plantering av strandråg (Figur 6-4). + Smälter in i strandmiljön + Billig och självreparerande vid mindre erosionsskador + Skyddar mot vinderosion - Känsligt för vågerosion - Begränsar allmänhetens tillgänglighet 36 (42) Fel! Ingen text med angivet format i dokumentet. 2011-05-28

Figur 6-4 Plantering av sanddyner som byggts upp med sand från den stora sandflytten. Bilden är tagen strax norr om Klitterhus 2001-07-02. 6.2.3 Hållbar förvaltning av sanddyner Sanddyner spelar en väsentlig roll för strandens förmåga att skydda bakomliggande bebyggelse mot översvämning. Fördelen med sanddyner är att de är robusta, kostnadseffektiva och ger ett effektivt skydd mot högvatten och stranderosion. Situationen på många stränder runt om i Sverige idag vittnar om misskötta sanddyner, där framförallt slitage från strandgäster är tydliga. Skadorna från slitaget förstärks av vinderosion och även av vågerosion vid högvatten. Än värre blir de skadliga effekterna om stranden framför är för liten och inte kan förse sanddynerna med ny sand. Med relativt små medel kan emellertid människans påverkan minimeras. Till stor del handlar arbetet om att skydda sanddynerna från både människor och vinderosion. Genom att plantera strandväxter (t ex strandråg och strandrör) på sanddynerna där vegetationen försvunnit binds sanden bättre och blir därmed mindre känslig för vinderosion. Samma effekt kan även fås genom att sätta upp staket som fångar upp sanden (helt analogt med snöstaket), men bör endast användas då växtplantering inte är ett alternativ. Människans slitage kan minskas genom att upplysa gästerna om sanddynernas betydelse. Det gäller även att styra badgäster att gå på trägångar över sanddynerna. Lättast 37 (42) 2011-05-28

görs detta genom att anlägga trägångar på strategiska platser där det rör sig mycket människor. Gångvägarna kan konstrueras på ett flertal olika sätt. Viktigt är att gångvägarna är upphöjd över sanddynerna så att de kan utvecklas fritt under gångvägarna samt att gångvägen är orienterad i vinkel mot den förhärskande vindriktningen. Detta för att sand inte ska blåsa upp längs med gångvägen och hämma växternas tillväxt under den, vilken i sin tur kan leda till ökad erosion. Det finns en rad saker att tänka på för att få en hållbar förvaltning av sanddynerna. Kommunen bör upprätta en handlingsplan för hur verksamhet i och kring sanddynerna ska bedrivas. + Ökar allmänhetens medvetenhet om sanddynernas betydelse för översvämningsrisken + Genom att ta bort lågt liggande gångvägar förbättrar man sanddynernas översvämningsskydd - Det kan upplevas som negativt att sanddynernas tillgänglighet begränsas 38 (42) Fel! Ingen text med angivet format i dokumentet. 2011-05-28

7 Rekommendationer På delar av Ängelholms sandstränder pågår en erosion som på sikt kan leda till minskade intäkter från turism och ett försämrat rekreationsvärde. När sand sköljs bort från stränderna kommer sand att fyllas på ifrån klitterna som på sikt riskerar att eroderas och försvinna. Klitterna utgör ett mycket viktigt skydd för bakomliggande bebyggelse. Vid Vejbystrand bygger man för närvarande nya hus strax bakom klitterna, norr om Klitterhus skyddas hamnen av klitter och söder om Klitterhus ligger bebyggelsen tätt bakom en enkel rad av sanddyner. Om medelhavsytan som förväntat höjs med 1 m till år 2100 (Rummukainen & Källén, 2009) kommer strandlinjen att förflyttas 100-200 m bakåt enligt Bruuns lag. Framtida klimatscenarior spår också ökade högvattenstånd och vi ser redan idag en trend mot ökande årshögsta högvatten. De senaste åren har vi förskonats från extrema stormhändelser. Tätt återkommande stormar då stranden inte ges möjlighet till återhämtning skulle i dessa områden få förödande konsekvenser. För att skydda kusten mot de ökande påfrestningarna är det viktigt att sandstränderna är i gott skick. Genom att bredda strandplanet skapas en sandbuffert som kan bygga upp klitter i lugna perioder mellan stormar. Det område som främst bör prioriteras för åtgärder är norra delen av Ängelholms strand. Mellan 2007 och 2010 har vegetationsgränsen förflyttats cirka 8 meter bakåt och sanddynerna uppvisar tydliga erosionsskador. Man bör utreda möjligheten till en ny strandfodring då sand saknas för att återuppbygga sanddynerna på naturlig väg. Utredningen bör dels syfta till att utreda vilka volymer sand som behövs och till att utreda var dessa volymer kan hämtas. Med tanke på erosionstakten är det viktigt att arbetet inleds omgående. Söder om Klitterhus ligger bebyggelsen lågt strax bakom sanddynerna. Här har vegetationsgränsen förflyttats mer än 3 m mellan år 2000 och 2010. Endast en hög sanddyn med tydliga erosionsskador återstår mellan havet och bebyggelsen. Även här kan en förlängning av strandplanet förbättra skyddet mot översvämningar och ge sanddynerna bättre förutsättningar för att reparera sig själva. Det är osäkert vilken effekt de nergrävda sliprarna på Ängelholms strand har på sanddynerna. På sina håll tycks sanddynerna ha skyddats från erosion men på andra ställen verkar sliprarna förhindra den naturliga reparationen av sanddynerna då sliprarna är i vägen för den vindburna sandtransporten. På Vejbystrand förefaller det största hotet mot bakomliggande bebyggelse vara nedsänkta gångar som kan orsaka översvämning vid högvatten. I övrigt skyddas delvis klitterna mot mänsklig påverkan av vresrosvegetation. Vågbrytaren som placerats framför Klitterhus verkar bidra till en ökad erosion nedströms eftersom sandtransporten hindras. Men det är oklart hur stor del av sandtransporten som hindras av badbryggan och av vågbrytaren. Med tanke på dessa strukturers effekt på erosionen är mjuka skydd som strandfodring, plantering av vegetation och hållbar förvaltning av sanddyner att rekommendera inför framtiden. En stor del av erosionen på sanddynerna beror på mänsklig aktivitet. Kommunen bör ta fram en förvaltningsplan för sanddynerna gällande alla kommunens sandstränder eftersom problemet finns överallt utom på Ängelholms strands mindre välbesökta södra delar. 39 (42) 2011-05-28