Folkets Hus, Stockholm, den 15 september 2005 Förbundsordförande, Janne Rudéns inledningstal till SEKOs årsmöte 2005 årsmötesombud, Det har nu gått två år sedan vi antog vårt program Reglera avregleringen. Jag tänkte försöka mig på att summera lite av det som hänt sen dess. När vi startade vårt arbete fanns det en övertro på vad avregleringar skulle kunna åstadkomma. Den övertron fanns både hos politiker, tjänstemän och företagsledningarna. Vi var ganska ensamma om att komma med kritiska röster. Idag vågar jag påstå att vindarna har vänt. Idag är det inte många som tycker att Sverige ska springa före med fler avregleringar för att åter bli bäst i klassen i Europa. Visst finns avregleringskramare kvar vi hittar dom där det är mer naturligt. I dom borgerliga partierna, hos Svenskt Näringsliv och så naturligtvis hos direktörerna, som ivrigt suktar efter ännu högre förmåner. Det börjar också bli tydligt att inställningen till avregleringar är helt beroende av vilken ideologi man står för. När vi gick ut i början av sommaren och frågade Sveriges kommunalråd om deras åsikter, fanns det en tydlig skiljelinje. Resultatet visar på dramatiska skillnader mellan höger och vänster i synen på offentlig kontra privat verksamhet. Nu har vi svart på vitt. Moderata politiker vill fortsätta privatiseringspolitiken av samhällsnyttiga tjänster. Vi vet av erfarenhet att det blir dom svaga grupperna i samhället som drabbas och att klassklyftorna kommer att förstärkas ytterligare. Jag är inte alls överraskad. Avregleringar handlar i grund och botten om att flytta makten över våra gemensamma resurser och samhällsfunktioner från politikerna till marknaden. Eller som Jan Guillou så målande beskrev det i Aftonbladet för snart två år sedan: Och allt detta är ideologi. Det är en fortsättning på privatiseringsvågen, som är den politiska högerns fundamentalistiska krav. Slå gärna sönder Posten så att ingen jävel längre kan posta ett brev eller betala en räkning - huvudsaken är att den sönderslagna
Posten är små bolag där det sitter grabbar och leker affär. Så ser den lyckade attacken ut från höger. Slut citat. Klart att dom borgerliga politikerna tycker att det är bra. Det som gör mig lite fundersam är att så många inom arbetarrörelsen så länge har stämt upp i liberaliseringskören. Min slutsats är dock: Att det skulle se taskigt ut om barnbarnen frågade oss om ett antal år, varför diskuterade ni aldrig de här problemen, innan det gick överstyr? Skulle vi då nöja oss med att grymta något urskuldande om att tidsandan var sådan att man inte gärna sa något. Men frågan är om någon överhuvudtaget hängde med i svängarna. Många av er minst säkert förre Näringsministern Björn Rosengrens uttalande på förbundsmötet år 2000 SEKO är det Mest Avregleringsvänliga Facket. Förmodligen såg han på oss på samma sätt som han såg på sin politiska bas, partidistriktet i Norrbotten: En fjärdedel av deltagarna var sjukskrivna, en fjärde del var förtidspensionärer, en fjärdedel var arbetslösa och en fjärdedel begrep inte vad jag sa. Men bättre sent än aldrig! Om en och en halv månad håller socialdemokraterna kongress. Låt oss då ta ett rejält kliv åt vänster i dessa frågor och visar väljarna att vi både har mod och styrka att ompröva de genomförda avregleringarna. Vårt starkaste krav var att avregleringarna skulle utvärderas. Nu har Regelutredningen presenterat sin utvärdering. Vi har i olika sammanhang både risat och rosat den, men en sak står helt klar. Regelutredningen visar med all önskvärd tydlighet att dom avregleringar som genomförts, är ett hastverk. Ingen tog reda på hur det egentligen såg ut. Ingen la ner någon större möda på hur det skulle kunna bli. Avregleringarna i sig blev ett självändamål och när man nu försöker utvärdera, visar det sig i stort sett vara omöjligt. Några av Regelutredningens förslag kan vi i SEKO ställa oss bakom. Jag tänker då på förslagen om statens ägande och styrning av företag. Vi har många gånger påpekat det orimliga i att staten bara använder sina företag som mjölkkor. Även företag som opererar på mindre lönsamma marknader, behandlas som presumtiva mjölkkor. Generella vinstkrav läggs på företagen, utan någon hänsyn till på vilken marknad dom verkar eller om det ens är möjligt att göra någon vinst. Jag menar inte att statliga företag ska få gå med förlust. Tvärtom är det alldeles förträffligt att våra medlemmar arbetar i företag som går med vinst. Men nog måste det ändå vara bättre att man använder exempelvis Vattenfall som ett instrument för att bedriva energipolitik i stället för att gräva upp det forna DDR.
Men åter till vårt program. Vi krävde stopp på fortsatt avreglering tills det genomförda systemskiftet utvärderats med avseende på kvalité, service och de anställdas villkor i syfte att skapa en långsiktigt hållbar verksamhet. Någon sån utvärdering har vi ännu inte sett och kommer troligtvis aldrig att få se heller. Några hållbara argument för en fortsatt avreglering har vi heller inte sett. Med andra ord kvarstår våra nej till fortsatta avregleringar! Efter drygt tio år med avregleringar, börjar det bli mer och mer tydligt att alla marknader är inte lämpliga att konkurrensutsättas. Låt mig ta två exempel. Postmarknaden har varit helt öppnad för konkurrens sedan 1993, då monopolet avskaffades. Trots det finns det bara en fungerande konkurrent till Posten. Visserligen finns det ett trettiotal lokala operatörer men dom är försvinnande små i sammanhanget. Av det kan man dra slutsatsen att Posten är utsatt för alldeles för lite konkurrens. Det är en slutsats som både Postutredningen och Regelutredningen, låt vara i olika grad, har dragit. Jag påstår att dom är helt fel ute. Jag tror i stället att bristen på konkurrerande operatörer beror på andra orsaker. Ingen hade egentligen förväntat sig att det skulle finnas fler än en nationell aktör med tanke på de begränsningar som finns på den svenska postmarknaden i form av geografi och postmängd. Sannolikheten minskar naturligtvis ytterligare nu med tanke på att brevvolymerna faktiskt minskar. Det är snarare så att mycket talar för att postmarknaden, eller åtminstone stora delar av den, utgör ett naturligt monopol. Posten är idag utsatt för en mördande konkurrens men den kommer från helt andra håll. Trots det har vi idag en fungerande postservice och jag påstår att huvudskälet till det är just att vi har en nationell operatör som kan utnyttja marknadens stordriftsfördelar. Vän av ordning frågar sig kanske - är det då inte på sin plats att återinföra monopolet? Om vi kunde bestämma det själva i Sverige, så tror jag faktiskt att det vore det bästa. Men verkligheten ser lite annorlunda ut. EUs medlemsländer är överens om en avreglering av postmarknaden och denna avreglering ska utvärderas under nästa år. Att i detta läget slå sönder ett fungerande nationellt företag, bara för att kunna sätta några fjädrar till i avregleringshatten är inte bara rent oansvarigt, utan rent ut sagt korkat. Lägger man till det faktum att dom enda troliga aktörer som skulle komma in på vår postmarknad, är andra länders monopolföretag. Vårt budskap till beslutsfattarna är tydligt - rör inte vår postlag! Låt svenska folket behålla en god postservice!! När jag ändå är inne på postområdet, vill jag också beröra dödläget i kassafrågan. Det
har nu snart gått ett och ett halvt år sedan postutredaren Susanne Lindh la sitt delbetänkande om kassaservicen. Vi avvisade med all kraft hennes förslag, som var att staten skulle handla upp kassaservicen. Däremot hade hon helt rätt i att något måste göras! Många av våra yrkesgrupper har farit illa när den tekniska utvecklingen har sprungit iväg, hand i hand med liberaliseringsvågen, men ibland undrar jag om inte postkassörskorna har hamnat i en särskild strykklass, på gränsen till ren kvinnomisshandel. Deras resa har ständigt varit kantad av velighet, både från företagets sida och från ägaren. Från att ena dagen vara bank och sälja så många konton som möjligt för att nästa dag driva en pappershandel och fram till dagens situation, där det mest handlar om att bemanna ett kontor som allt för få besöker. Alla är överens om att det inte går att driva Svensk Kassaservice i dagens omfattning men eftersom ingen tar tag i frågan, är det i vanlig ordning kassörerna själva som får ta smällen. Eftersom volymen minskar med omkring 20 procent tvingar detta fram lösningar som innebär att postkassörer sägs upp från heltidsanställningar och erbjuds deltidsanställningar. Detta innebär att dom vid en framtida uppsägning får en lägre a-kasse ersättning under sin arbetslöshet. Vårt budskap till regeringen är glasklart - Ta tag i kassafrågan! Det andra exemplet jag vill belysa är järnvägen. För tio år sedan kunde man på en och samma tågbiljett resa i princip vart som helst i hela Sverige. Idag ser vi en helt annan verklighet för luttrade tågresenärer. Tågtidtabeller som inte samordnas, obegripliga och ogenomskinliga biljettsystem där hundralappar kan skilja mellan din och din medresenärs biljett för samma resa. Biljetterna blev i genomsnitt 125 procent dyrare. För den som åkte mellan Luleå och Malmö 1990 kostade biljetten 414 kronor med reslustkort. En likadan resa kostade i december 2004, 1730 kr! En fråga som är helt olöst är vagnfrågan. Än så länge rullar SJ:s gamla vagnar men vad händer sen? Tror politikerna att en operatör med ett femårskontrakt kommer att investera i ny vagnpark? Nej, så korkad är inte ens en tåg operatör. En annan fråga är avvägningen mellan infrastrukturinvesteringar och trafik. Staten har beslutat om väsentligt högre investeringsramar för järnvägar de senaste åren, bland annat investeringarna i Citytunneln, Hallandsåsen, Svealandsbanan, Botniabanan och Blekinge kustbana. Men det finns inga garantier för att det finns pengar för att köra tåg på de nya banorna. Lägg där till en dåligt genomtänkt och underfinansierad bolagisering av SJ, som kostade staten nästan två miljarder 2003, börjar väl fler än jag undra om avregleringarna i spårtrafiken totalt sett verkligen har blivit billigare för staten?.
Nu lurar ytterligare avregleringar runt hörnet. EUs tredje järnvägspaket innebär, om det antas, att tågtrafiken öppnas för inrikes cabotagetrafik. På ren svenska betyder det att till exempel Deutsche Bahn kan bestämma sig för att köra trafik mellan Tyskland och Sverige och får då rätt att både plocka upp och släppa av passagerare på hela sträckan fram till slutdestinationen. Är det någon som tror att dom tågen kommer att ta ansvar för våra behov av interregional trafik? Det kommer självklart att bli så att dom plockar ur dom bästa russinen ur kakan. Det är dags för ett nytt glasklart budskap till regeringen Säg nej till tredje järnvägspaketet i dess nuvarande form!! Just nu pågår arbetet med en transportpolitisk proposition. En av knäckfrågorna när det gäller järnvägstrafiken är den interregionala trafiken. Från varsitt håll i landet - Norrtåg och Skånetrafiken - begär man att få möta regionförstoring med egen trafikeringsrätt. Jag har förståelse för att man vill förbättra för dom egna regioninvånarna men problemet är att det skulle innebära ytterligare ett alexanderhugg mot den nationella samordningen. Hur mycket man än förstorar en region, kommer det alltid att finnas dom som har behov av att resa mellan regionerna. Det måste finnas bättre sätt att lösa den interregionala trafiken än att hacka sönder den rikstäckande trafiken bit för bit. Är det inte hög tid låta diskussionen ta utgångspunkt i det nationella ansvaret och den nationella samordningen av tågtrafiken? Är det inte hög tid att fråga sig om dagen system, med ett SJ som i princip kan bete sig som dom vill och Rikstrafiken som uppenbarligen inte fått styr på övriga operatörer, är det bästa? Kan det möjligtvis vara så att vi kan hitta en bättre lösning? Jag tror det. Jag tror att det är dags att återföra den nationella trafiken till SJ, med ett klart och tydligt uppdrag från staten. Trafikeringsrätt kombinerat med trafikeringsplikt! Elmarknaden avreglerades 1996. Elkonsumenterna skulle få låga och stabila priser genom att utsätta elhandel och produktion för konkurrens. Hur blev det då? Visst fick några år av lite billigare el i början men idag är det väl ingen som ler när elräkningen kommer? Det mest alarmerande är ändå att kvaliteten och servicen försämrats dramatiskt. De senaste vintrarnas stora strömavbrott, och inte minst spåren av Gudrun visar på allvarliga problem i branschen. Nu sitter man på departementet och funderar över hur konsumenternas ställning ska stärkas. Energimyndigheten la i våras ett förslag om obligatorisk kompensation vid strömavbrott mer än tolv timmar. Det skulle stimulera nätbolagen att investera bort det eftersatta underhållet. Jag tror inte på det. I stället är jag övertygad om att det blir våra medlemmar som får ta ännu större risker genom att tvingas ut tidigare i ovädren. Inte är det väl i första hand kompensation man är ute efter som elkund? Det är väl ström vi behöver? Om nätbolagen hade sköta underhållet och gjort nödvändiga investeringar, hade vi haft en annan situation idag. Börja med att skärpa kraven på nätbolagen!
Vi har vid flera tillfällen påpekat avsaknaden av en fungerande energipolitik i Sverige. Vi har många gånger påvisat hur avregleringen av elmarknaden gett helt andra än dom avsedda resultaten. Det finns i alla fall några vinnare i avregleringsspelet. Kraftbolagen. I lördags fanns en debattartikel signerad Bo Kjellstrand, VD i svensk Energi. Det var ett inlägg i debatten om de höga el priserna. Kjellstrand påstår att dom höga elpriserna. Är inte Kraftindustrins fel. Det är utvecklingen på dom internationella energimarknaderna kombinerad med politiska beslut som driver upp priserna. Och att det leder till höga vinster för kraftbolagen kan vi inte rå för. Men vi kan inte sälja elen billigare, att sälja under marknadspris är inte förenligt med en fri marknad. Kjellstrand menar att det är lite genant att behöva påpeka detta, vi är helt oskyldiga! Att man skulle kunna använda vinsterna till ännu mer investeringar den tanken föresvävar inte Kjellstrand, Behoven är ju väl kända.. En annan av dom stora vinnarna är staten. Vattenfall drar in miljardbelopp och varje höjning av elpriserna drar in enorma belopp till statskassan. Kan det vara så illa att det bidrar till oviljan att föra en fungerande energipolitik? Vårt budskap är i alla fall klart: Låt Sverige få en fungerande energipolitik! En fungerande energipolitik som ger våra medborgare och företag säker el till rimliga priser! En fungerande energipolitik, där Vattenfall används som ett klart och tydligt instrument! årsmötesombud, Det är nästan exakt ett år kvar till valet. Ett val som i vanlig ordning handlar om vilket samhälle vi vill leva i och utveckla. Rättvist eller orättvist. Ökade motsättningar eller solidaritet. Ökad välfärd eller nedrustning av det gemensamma. Trygghet eller otrygghet. Det är dom här frågorna som valet handlar om. Men den borgerliga alliansen med Fredrik Reinfeldt i spetsen gör allt för att tona ner dom politiska motsättningarna. Moderaterna marknadsför sig numera som Sveriges nya arbetarparti och har på många områden en mjukare framtoning än tidigare. Men bakom den nya mjukare framtoningen döljer sig alltså något helt annat. Moderaterna har en dold agenda. Vi kan bara gå till riksdagen för att se vad högern egentligen står för. Där föreslår man: Sänkt a-kassa till 65% Höjda egenavgifter till a-kassan Slopad avdragsrätt för fackföreningsavgift och a-kassa Sänkt sjukpenning till 65% Fördubblat antal karensdagar i sjukförsäkringen
Och så vidare!! Högerledaren kallar moderaterna för det nya arbetarpartiet. I själva verket är dom fortfarande det stora lönesänkarpartiet. Moderaterna vill sänka skatterna med sammantaget cirka 55 miljarder kronor. Nu har de borgerliga i och för sig enats om att skatterna ska sänkas med lite över 40 miljarder, men principerna är i stort sett desamma. I korthet ser deras förslag till besparingar ut så här: Slopa avdragsrätten för fack- och a-kasseavgift Slopat anställningsstöd för långtidsarbetslösa Besparingar i A-kassan ska ge nästan 16 miljarder kronor Moderaterna säger att de gillar den svenska kollektivavtalsmodellen. Men vad skulle hända om dessa förslag skulle bli verklighet?? Tänk er en SEKO-medlem som betalar en medlemsavgift på låt säga 340 kronor i månaden. Med den nuvarande skattereduktionen för fack- och a-kasseavgift betalar hon cirka 250 kronor i månaden för att vara med i facket och a-kassan. Detta innebär en årlig avgift på drygt 3 000 kronor. Bara detta är ganska mycket pengar för en vanlig arbetare, men de flesta upplever att det är värt pengarna att vara med i facket och ha en trygghet vid arbetslöshet. Vad skulle då denne SEKO-medlem betala om Fredrik Reinfeldt fick bestämma. Först slopas avdragsrätten. Det innebär att medlemmen betalar 340 kronor i månaden, drygt 4 000 kronor om året. Vidare föreslår moderaterna en höjning av egenavgiften till a- kassan på 300 kronor, vilket då motsvarar 3 600 kronor om året. SEKO-medlemmen skulle alltså med moderaternas politik betala cirka 7 600 kronor om året i fack- och a- kasseavgift, mer än en fördubbling alltså. Nu sägs det att den så kallade borgerliga alliansen är överens om att egenavgiften till a- kassan ska höjas med 150 kronor i månaden, så SEKO-medlemmen klarar sig med en fördubblad avgift, drygt 6 000 kronor om året. Kamrater Förutom chockhöjningen av egenavgiften till A-kassan vill moderaterna i vanlig ordning straffa de som är arbetslösa genom att sänka ersättningsnivån. Man pratar, förutom att sänka ersättningsnivån, bland annat om att införa en karensdag varannan eller var tredje vecka. Moderaterna menar att detta skulle bli en återkommande påminnelse om att det är dags att skaffa sig ett arbete. Nu hörde jag senast från ett möte som dom hade i Bankeryd att dom långtidsarbetslösa ska svältas. Efter 300 dagars arbetslöshet ska man få 5 000 kronor i månaden, vem klarar sig på det?? Jag påminns om den nyliberale ekonomen Mariam Radetzki som i en uppmärksammad tv-intervju för kanske tio år sedan myntade
uttrycket hungriga lejon jagar bäst. Han menade att det vore rimligt att arbetslösa fick 5 000 kronor i månaden under arbetslösheten. Detta skulle enligt honom leda till att dom jagade jobb som ett lejon jagar mat. Jag trodde aldrig att det skulle finnas politiska partier som tog efter denna föraktfulla politik, men uppenbarligen finns det fyra sådana partier i Sveriges Riksdag. Moderaterna säger att dom har sympati för kollektivavtalen. Men dom har ingen sympati för sympatiåtgärder, ingen sympati för en anständig A-kasse nivå. Och vad händer med kollektivavtalen om man inte har sympati för sympatiåtgärder, om man inte har sympati för en anständig A-kassenivå. Jo, så sant som jag står här, och detta vet Reinfeldt, organisationsgraden sjunker, Lägstlönerna sjunker i takt med urholkningen av A-kassenivån och kollektivavtalens Legitimitet minskar och minimilönelagstiftningen kommer som ett dekret från Täby, för det är väl där Alliansen kommer att ha sitt näste. Snacka om att älska kollektivavtal, vi är inte på samma Planet när vi snackar värden i kollektivavtalen. Våra medlemmars position kommer otvivelaktigt att försvagas. För ett år sedan stod jag i denna talarstol och sa att Moderaterna genomgått en stor plastikoperation. Och vad blev då resultatet det blev en läppförstoring! Reinfelt är överläppen, Maud är underläppen, Leijonborg är hängläppen och Hägglund Står för läpparnas bekännelse Det är ett hån mot alla vanliga arbetare och alla arbetslösa att högern nu kallar sig för det nya arbetarpartiet. Låt oss tillsammans se till att dessa arbetarfientliga krafter stannar där dom befinner sig i opposition!! Men som tur är så har vi ett stöd av svenska folket när det gäller synen på kollektivavtalen och arbetslöshetsförsäkringen. En undersökning som vi gjorde för ett tag sedan visade att en kraftig majoritet av svenskarna tyckte att facket skulle ha rätt att vidta stridsåtgärder mot företag som vägrar teckna kollektivavtal. I en annan undersökning som vi presenterat idag när det gäller A-kassan har vi också fått ett glädjande besked. Nästan sex av tio är kritiska till borgaralliansens förslag till försämringar av A-kassan. Bara tre av tio tycker att deras förslag är bra. Ännu färre tror att förslaget leder till fler jobb. Kritiken mot borgaralliansens förslag är alltså stor. Nu är det vår uppgift att se till att alla våra medlemmar blir medvetna om konsekvenserna av deras förslag.
Vi samverkar med det socialdemokratiska arbetarpartiet. Tillsammans bildar vi arbetarrörelsen. Arbetarrörelsen två grenar den fackliga och den politiska, har tillsammans drivit igenom avgörande förändringar för att öka tryggheten och rättvisan i samhället. MBL och LAS är två exempel, men listan kan göras lång. Samverkan grundar sig på gemensamma värderingar, en gemensam ideologi. Men den samverkan vi har innebär inte att vi alltid tycker bra om den politik som regeringen bedriver. Det finns mycket övrigt att önska när det gäller regeringens politik på en del områden. Vi har en oacceptabelt hög arbetslöshet för att ta ett exempel. I de frågor jag inledningsvis tog upp när det gäller avregleringar tycker jag att regeringen är alldeles för tam. Det var längesedan jag hörde någon från regeringen ifrågasätta 90- talets liberaliseringsexperiment ur ett ideologiskt perspektiv. Socialdemokratin har alltid varit bra på att fånga upp vanliga människors synpunkter och missnöje. Vi vet att det finns ett utbrett missnöje med de genomförda avregleringarna på en rad områden. Tydligast är missnöjet på postområdet, järnvägen och elmarknaden. I en nyligen genomförd SIFO-undersökning konstateras också att en majoritet av de socialdemokratiska kommunalråden vill gå så långt som att återreglera vissa verksamheter. Vi vet att svenska folket och förbundets medlemmar har liknade uppfattningar. Det är nu hög tid att vi inom arbetarrörelsen söker åstadkomma en gemensam syn på infrastrukturens roll i samhällets tjänst, ägande, styrning, tillgänglighet och fördelning. Kritiken mot avregleringarna är tydlig och bred och måste mötas med handling. I november 2005 genomförs en partikongress där dessa frågor måste upp på dagordningen. Därefter hoppas jag att vi kan gå in i valrörelsen 2006 med en samlad syn på dessa frågor. Det skulle bli en viktig pusselbit för att vinna valet. För vad skulle hända på detta område om vi fick en moderatledd regering?? Tänk om Reinfeldt skulle ha makt att kunna genomföra sina idéer. Tänk när det går upp för honom att om man säljer Vattenfall för några hundra miljarder så kan man sänka skatterna ännu mer för de mest välbärgade. Jag är övertygad om att försäljning av ett antal stora statliga bolag står högt upp på deras dolda agenda. Valet 2006 är det viktigaste på länge. Det politiska alternativet börjar klarna. Det är samma gamla höger nu som då. Bestraffningen mot de arbetslösa är tuffare än vanligt, man vill svälta ut dom svagaste i samhället. Högern är nu tydlig med att man vill skapa ett A- och ett B-lag. Dom som har arbete ställs mot dom som är arbetslösa. Rik mot fattig, man mot kvinna. Vi vet nu att denna politik kommer att genomföras om dom skulle få makten, dom är ju faktiskt överens om huvuddragen.
Mot bakgrund av detta kommer förbundet att satsa extra resurser fram till valet. Vi kommer att genomföra facklig-politiska konferenser och utbildningar. Vi kommer under hösten att vara ute på dom så kallade avdelningsveckorna. Då är vi ute på arbetsplatser för att diskutera aktuella frågor. Vi har alla här ett gemensamt ansvar i valrörelsen. Vårt uppdrag är att arbeta för medlemmarnas intressen. Nu är det tydligt att vi har en motståndare som inte gillar våra medlemmar och som dessutom föraktar vissa grupper. Det är vårt uppdrag att försvara våra medlemmar mot dessa attacker. Ni har alla argumenten i ryggmärgen. Det är inget svårt. Det var på grund av orättvisorna i samhället och på arbetsplatserna som vi alla en gång blev fackligt aktiva. När nu hotet mot rättvisa, solidaritet och trygghet är så påtagligt så vet vi alla vad vi ska göra. Vi ses på barrikaderna!! Tack!!