KUNGSBACKAFJORDENS MARINA FLORA: DJUP- UTBREDNING AV MAKROALGER SAMT UTBREDNING AV ÅLGRÄS (ZOSTERA MARINA) OCH NATING (RUPPIA MARITIMA) SOMMAREN 1999.

KUNGSBACKAFJORDENS MARINA FLORA: DJUP- UTBREDNING AV MAKROALGER SAMT UTBREDNING AV ÅLGRÄS (ZOSTERA MARINA) OCH NATING (RUPPIA MARITIMA) SOMMAREN 1999. Rapport till Miljö- och hälsoskyddskontoret i Kungsbacka kommun. Jan Karlsson 1999

SAMMANFATTNING På uppdrag av Miljö- och hälsoskyddsnämnden i Kungsbacka kommun har Tjärnö marinbiologiska laboratorium utfört en marinbiologisk inventering av djuputbredningen hos makroalger samt utbredningen av ålgräsängar i Kungsbackafjorden i norra Kattegatt. Undersökningarna utgör delunderlag för en samlad statusbedömning av miljötillståndet i Kungsbackafjorden. Det undersökta området innefattar inom ett relativt begränsat geografiskt område en mångfald av biotoper, vilka längs en naturlig gradient från skyddade miljöer till utsjömiljö väl återspeglar det marina växtlivet och dess variationer i norra Halland. I området finns grunda strandängar, ackumulations- och ersosionsbottnar samt både skyddade och exponerade block- och klippbottnar. I övergången från exponerade till skyddade miljöer förekommer också ett brett register av sedimenttyper, från finfraktioner till grus och småsten. Den bild som här erhållits av algvegetationen representerar i huvudsak försommarförhållanden. Totalt påträffades 59 taxa av röd-, brun- och grönalger. Algvegetationen var under inventeringsperioden i början av juli frodig, fräsch och slående fri från påväxt. Någon för årstiden onormal förekomst av till eutrofiering associerade algarter registrerades inte inom det djupintervall, 0-20 m, som undersökts. Perioder med stabil vädersituation under den varma årstiden kan dock mycket snabbt leda till kraftig lokal uppblomstring av opportunistiska arter. I början av augusti uppträdde flytande mattor av fintrådiga grönalger i Ulsbäcksbukten samt mellan Kalvö och Hanhals samtidigt med en mycket kraftigt beväxning av fintrådiga grönalger på den fastsittande vegetationen, vilket i de grundare partierna nordost om Kalvö resulterat i syrebrist och förekomst av svavelbakterier i ålgräsets bottenskikt. Under denna period fanns även ett betydande inslag av stora bladformade grönalger i samma område. I övriga delar av undersökningsområdet var vegetationen fortfarande mycket fräsch och påfallande fri från påväxt. Bottendöd orsakad av lösliggande, ruttnande algmassor är i hög grad beroende av väderfaktorer, till en del således slumpartade, i kombination med topografiska förhållanden, förhållanden som sedan länge är kända längs hallandskusten. Under lugna perioder ackumuleras stora mängder losslitna alger, som vid sin nedbrytning orsakar syrebrist i bottenskiktet. Lösliggande algmattor, främst bestående av losslitna annuella rödalger förekom i stor omfattning vid 8 av lokalerna. Dessa var spridda över hela området med rikligast förekomst i farvattnen runt Tjolöholmhalvön. Svavelbakterier fanns i mycket begränsad omfattning vid några av lokalerna, och på vissa ställen fanns tydliga spår av tidigare låg syrenivå i form av mörkfärgade sediment. Variansanalys av makroalgernas djuputbredningsgränser påvisade en sänkning av den övre växtgränsen hos ett fåtal arter i Kungsbackafjorden jämfört med ett närbeläget referensområde och en liknande tendens märktes även inom fjorden, där de västra delarna uppvisade en snarlik förskjutning av den övre utbredningsgränsen. En trolig förklaring till detta är ett större utflöde av sötvatten, och därmed ett kraftigare sötvattenskikt i ytan, längs Onsalalandet. Fenomenet är således ej att betrakta som primärt antropogent inducerat. Undersökningen kan inte visa på att det undersökta området är av särintresse med avseende på för vid den svenska västkusten sällsynta marina växtarter. Detta innebär inte nödvändigtvis att området är mindre värt att vårda. Upprätthållandet av representativa miljöer utgör en allt viktigare del i modernt miljövårdsarbete. Förutom det rent biologiska värdet, finns det även skäl att beakta de humanrekreatoriska värdena av en lättillgänglig levande havsmiljö. Ålgräs (Zostera marina) täcker stora arealer av Kungsbackafjordens grundbottnar. Ålgräsängarna var i början av augusti i mycket god kondition; fräscha, frodiga, påfallande fria från påväxt av alger och med plantlängder på upp till ca 2 m. Fröställningar var vanligt förekommande. De tätaste bestånden fanns på djup mellan 1-4,5 m. Plantor förekom ner till 6,5 m djup. Inom djupintervallet 0-3 m täcktes 34% (6,45 km 2 ) till 70% eller mer av ålgräs, vilket är ca 4 gånger mer jämfört med utbredningen i slutet av 1980-talet. Nating () växer i Kungsbackafjorden i djupintervallet 0 1 (1,5) m och trivs bäst i utsötade miljöer. Den stokastiska omvärldsförhållanden som råder i de prefererade miljöerna gör att detta gräs mellan olika år uppvisar stora variationer i förekomst. Den yta som till 70% eller mer täcktes av nating var ca 8 gånger större vid 1999 års undersökning jämfört med i slutet av 1980-talet. Denna rapport kommer att göras tillgänglig som pdf-dokument på följande datornätadress: http://www.tmbl.gu.se

INNEHÅLLSFÖRTECKNING Sidan 1 INLEDNING...1 1.1 Uppdraget...1 1.2 Kungsbackafjorden...1 1.3 Äldre undersökningar av vegetationsförhållanden...1 2 METODIK...2 2.1 Alginventering...2 2.1.2 Artbestämning... 2 2.2 Inventering av ålgräsängar...2 3 RESULTAT...2 3.1 Alginventering...2 3.1.2 Djuputbredning och diversitet...3 3.1.3 Vegetationstyper relaterade till god närsaltstillgång, låga syrehalter och bottendöd...6 3.1.4 Generella drag hos algfloran...8 3.1.5 Nya och sällsynta arter...11 3.1.6 Övriga iakttagelser...11 3.2 Inventering av ålgräsängar...11 3.3 Om förändringar och antropogen påverkan på vegetationen...13 4 ERKÄNNANDEN...13 5 REFERENSER...14 APPENDIX I Makroalger: Arter, auktorer och bestämningslitteratur APPENDIX II Makroalger: Primärdata

Karlsson, J. Vegetationskartering i Kungsbackafjorden 1999 Sid. 1 (15) 1. INLEDNING 1.1 Uppdraget Makroalgers djuputbredning styrs i hög grad av ljusklimatet vid växtplatsen, där en hög grad av turbiditet i vattnet innebär en minskad vertikal utbredning. Även närsaltsbelastning återspeglas i en förändring i artsammansättningen. Ålgräsängar utgör en viktig biotop i kustzonen, där de fungerar som yngelkammare och uppväxtplats för en rad kommersiellt viktiga fiskarter. Likaså utgör de en viktig biotop för produktion av basföda för många andra delar av näringskedjan. Förändringar i denna biotoptyp kan således ha både lokala och mer generella konsekvenser. Tjärnö marinbiologiska laboratorium har under sommaren 1999, på uppdrag av Miljö- och hälsoskyddsnämnden i Kungsbacka kommun, utfört en marinbiologisk inventering av djuputbredningen hos makroalger samt utbredningen av ålgräsängar i Kungsbackafjorden i norra Kattegatt (Fig. 1). Undersökningarna utgör delunderlag för en samlad statusbedömning av miljötillståndet i Kungsbackafjorden. Danmark Göteborg Kungsbacka Sverige Varberg Danmark 100 km 1.2 Kungsbackafjorden Kungsbackafjorden (Fig. 2) saknar markerad tröskel och utgörs av en ca 3-7 km bred förkastning som sträcker sig ca 15 km in i landet från från de yttre delarna runt Hållsundsudde. Det nu undersökta området begränsas i de yttre delarna av Kungsbackafjorden åt sydväst av linjen Fjordskär- Näsungen (Lat. 57 21') samt, i den inre delen av fjorden, av linjen Forsbäck-Hoberg (Lat. 57 27'3"). I de yttre delarna överstiger djupet 30 m, men ca 60% av fjordens bottenareal ligger grundare än 6 m. Djupfördelningen i fjorden åskådliggörs i figur 3. Fjorden kan indelas i två parallellt löpande "huvudfåror", varav den västra är ungefär dubbelt så lång som den östra, åtskilda av en rygg med ett antal större öar. I de inre delarna av båda huvudfårorna finns åt öster stora grundområden, Ölmevik och Ulsbäcks bukt (Fig. 2). Fjorden omfattar grunda strandängar, ackumulations- och ersosionsbottnar samt både skyddade och exponerade blockoch klippbottnar. I övergången från skyddade till exponerade miljöer förekommer också ett brett register av sedimenttyper, från finfraktioner otillgängliga för makroalger, till grus och småsten, här och där med inslag av skalgrus, med en rik makroalgflora. Merparten av bottenmaterialet utgörs av sand och finare fraktioner, men i de yttre delarna och i vissa inre områden förekommer ett betydande moräninslag, dels i form av grus och småsten, men även i form av blockåsar. Den generella strömbilden i Kattegatt kännetecknas av den längs svenska kusten åt norr rinnande Baltiska ytströmmen, som i höjd med Varberg håller en salthalt på knappt 20 (Wändahl & Bergstrand 1973). I Kungsbackafjordens mynning runt Nidingen och Malö märks ofta denna i form av en kraftig nordgående ström. Under det sötare ytvattnet finns ett saltare djupvatten (32-34 ), vars strömriktning ofta är av motsatt riktning till ytströmmen. Den Baltiska strömmen breder endast i undantagsfall ut sig över hela Kattegatts yta. Skiktningen är starkast närmast den svenska kusten och avtar mot väster. I delar av fjorden kan en treskiktad vattenpelare förekomma, där den ovan beskrivna skiktningen påförs ett tunnt lokalt sötvattenlager orsakat av i fjorden mynnande vatten- Fig. 1. - Kungsbackafjorden - Undersökningsområdets läge i Kattegatt. drag. I Kungsbackafjordens innersta del mynnar Kungsbackaån och Rolfsån. Totalt sett har medeltillrinningen från land uppskattats till ca 15 m 3 s -1 (Anon. 1998). Detta innebär att ju längre in i fjorden man kommer desto mer vanligt förekommande och kraftigare utbildat är sötvattenskiktet. 1.3 Äldre undersökningar av vegetationsförhållanden En grov översikt av vegetationen ner till ca 3 m djup på de grunda bottnarna i kommunen, vilket även inkluderar det nu aktuella området, redovisas på ett överskådligt sätt i två rapporter publicerade av Miljö- & Hälsoskyddskontoret i Kungsbacka. (Anon. 1988, 1989). Kustvattenvårdsförbundet i Hallands läns miljöövervakningsprogram omfattar en provpunkt för makroalgövervakning belägen i undersökningsområdet, nämligen Kalvö (Station N1) (Carlson 1993, 1996, Fejes et al. 1997). I själva Kungsbackafjorden finns även data från stationer som undersökts i ett lokalt recipientkontrollprogram (Utterström-Gustavsson 1993, Grevby 1997, 1998). Undersökningar i närområdet inkluderar Kustvattenvårdsförbundet i Hallands läns miljöövervakningsprogram, stationerna Lerkil (Station N2) norr om Fjärehals, samt åt söder, Bua (Station N3) (Carlson 1993, 1996, Fejes et al. 1997), vidare undersökningar av algfloran i området Nidingen-Hållsundsudde-Fjärehals (Karlsson et al. 1998) samt undersökningar av algfloran vid Nidingens nordsida (Kuylenstierna 1983). I samband undersökningar av utbredningen av brunalgen Sargassum muticum längs den svenska västkusten, inventerades sommaren 1996 de yttre delarna av det nu aktuella undersökningsområdet med avseende på förekomst av denna alg (Karlsson 1997, Karlsson & Loo 1999). Vid industrietableringen vid Väröhalvön i slutet av 1960-talet, belägen ca 12 km sydost om det nu aktuella undersökningsområdet, utfördes ett antal marinbotaniska undersökningar runt denna halvö,(von Braun 1969, 1970, 1980, von Braun & Nyqvist 1980, Lundberg 1974, Rex 1978). Från början av seklet föreligger uppgifter om algföre-

Karlsson, J. Vegetationskartering i Kungsbackafjorden 1999 Sid. 2 (15) komsten vid några lokaler i Kungsbackafjordens mynning (Gottskär, Fjordskär, Hogardsgrund, Hållsundsudde, Malö) (Kylin 1907). I samband med undersökningar av kalkalgernas utbredning längs den svenska västkusten besöktes samma område av Suneson (1943) och i början av 1960-talet utfördes draggningar vid ett antal stationer i området runt Malö av Waern (Waern in Tolstoy & Pedersén 1992). Algfloran i det längre söderut belägna Varbergsområdet har undersökts av Karlsson (1986) och Gustafsson (1998). 2. METODIK 2.1 Alginventering I denna undersökning karterades djuputbredning och dominans hos de vanligast förekommande makroalgerna i fjorden. Fältarbetet utfördes i början av juli 1999. Vid varje lokal lades 1 transekt ut med hjälp av sjunklina. Dykare följde sedan profilerna till transektlinans slut eller till det djup där upprättväxande alger inte längre förekom. Inom varje djupmeter registrerades med hjälp av visuell skattning dominerande arter och deras täckningsgrad enligt en fyrgradig skala (1= ströexemplar, 2= 5-25%, 3=25-75%, 4= >75%), samt de övre och nedre utbredningsgränserna. Svåridentifierade arter insamlades för vidare identifiering iland. Krustabildande och kalkborrande arters utbredning har endast i undantagsfall registrerats. Insamlat material transporterades till Tjärnö marinbiologiska laboratorium och förvarades i rinnande vatten, varefter det artbestämdes i färskt tillstånd. Positionering gjordes med hjälp av ekolod och GPSnavigator. Positioner i rapporten anges enligt Sjökort 925 & Ufs 1990:3. 2.1.1 Artbestämning I Appendix I ges en sammanställning av här använda artbeteckningar och auktorsnamn, samt av den bestämningslitteratur som använts. Zoologisk nomenklatur följer Hansson (1997, 1998) och svenska trivialnamn på alger, där sådana finnes, följer Tolstoy & Willén (1997). Då undersökningens huvudsyfte varit att erhålla en översiktlig uppfattning om huvuddragen i algvegetationens utbredning har beläggmaterial ej bevarats enär påträffade arter ej bedömts vara av särskilt taxonomiskt intresse. 2.2 Inventering av ålgräsängar I denna undersökning karterades den areella utbredningen av de i fjorden två vanligast förekommande fanerogamerna ålgräs (Zostera marina) och nating (). Karteringen utfördes från grundgående gummibåt i början av augusti 1999 och omfattade hela fjorden enligt ovan, från största praktiskt hanterbara siktdjup och in till ca 0,3 m djup. Vegetationens areella täthet har indelats i tre klasser: Täckningsgrad >70%, 30-70% samt <30%. I ett första skede överfors de större öppna vattenområdena längs nord-sydliga körlinjer med en linjetäthet av 1/ca 200 m. Vid skiften i vegetationskarakteristiken gjordes en krysspejling varvid position, djup och vegetationstyp antecknades. Efter detta överfors samma områden i väst-östlig riktning enligt samma procedur. För trängre farvatten (sund, brant sluttande strandkanter, m fl.) följdes samma tillvägagångssätt, men med en linjetäthet på 1/ca 100 m. I ett andra skede överfors samtliga ytor på ett sådant sätt att de olika vegetationsklassernas kantkonturer följdes. Enen Utholmarna 22 Gottskär Brämudden Krokudden 17 15 Y Lön Ölmeudde 16 14 Fjordskär Onsala 19 Fjärskogen Spekedal Orsnäs 25 Forsbäck 26 Rågskytten 24 21 Brokö Kisteskär 20 18 Ramnö 31 27 10 m S Fäholmen 20 m 23 Ulkehall Torkelskär 3 m I Lön 2 30 Bräkorna Passberg 3 m 6 m Kalvö 28 29 S Karsholmen 12 Baggaskär 11 9 Långskär Hällesö 10 Lyngskär 8 10 m S Brattaskär 7 6 5 Vindö 4 1 32 3 12 5' Hanhalsholme Hanhals 3 m Gårda brygga Ulsbäcksbukt 6 m Tjolöholm 13 Österby Rabben Ölmanäs Falkasand Näsungen Hällenabb 1 NM Ulvsbäck Ölmevik 56 25' Fig. 2. - Kungsbackafjorden - Karta över provtagningsområdet för delmomentet djuputbredning hos makroalger. 3. RESULTAT Sommaren 1999 kännetecknades av en mycket nederbördsrik försommar fram till mitten av juli månad, med stor ytvattenavrinning till havet. Salthaltsskiktningen i Kungsbackafjorden var under denna period mycket stabil med ett mycket grumligt utsötat ytskikt från 0-ca 2 m djup. Den höga turbiditeten resulterade i skuggning av djup större än ca 2 m. Från mitten av juli skedde en stabilisering av vädret och den andra halvan av sommaren karakteriserades av tidvis extremt stort siktdjup och höga vattentemperaturer. Under inventeringen av ålgräsängarnas utbredning i början av augusti noterades ett siktdjup på 12 m i fjordens mynning och 8 m så långt in som vid Kalvö samt ytvattentemperaturer på 22-24 C. 3.1 Alginventering I undersökningen ingår 32 lokaler (Fig. 2), relativt jämnt fördelade över undersökningsområdet. Uppdraget har genomförts som en kartering av dominerande makroalgers djuputbredning och dominansförhållanden, vilket innebär att många, till storleken små taxa, vilka som regel kräver identifikation i mikroskop,

Karlsson, J. Vegetationskartering i Kungsbackafjorden 1999 Sid. 3 (15) medvetet ignorerats. Likaså är krustabildande former ej redovisade. Totalt har i denna undersökning registrerats 59 taxa av makroalger och 2 taxa av fanerogamer. I algtaxa inkluderas även individ som endast varit möjliga att identifiera till släktesnivå. I samlingsnamnet "Fil. rödalger" inkluderas Bonnemaisonia hamifera (tetrasporofyt), Spermothamnion repens, i "Fil. brunalger" Ectocarpus sp. Pilayella littoralis och Hincksia sp. och i "Phyllophora sp." ingår P. pseudoceranoides och Coccotylus truncata. Av de 59 funna makroalgerna utgjordes 31 av rödalger, 18 av brunalger och 10 taxa utgjordes av grönalger. (Fig. 4). Primärdata för dykprofilerna innehållande täckningsgrad och djuputbredning redovisas i Appendix II. 3.1.2 Djuputbredning och diversitet De enskilda arternas djuputbredning baserat på data från samtliga lokaler redovisas i figur 5, där även djupintervallen hos dominerade arter är markerade. Av 59 taxa är det ca 5-6 st som svårligen går att artbestämma i fält. Antalet taxa som normalt betraktas fleråriga uppgår till ca 10 st. I figur 5 visas även djuputbredningsdata för blåmussla (Mytilus edulis) och svampdjur (Porifera sp.). De dominerande arterna utgjordes av rödalgerna grov rödsläke (Ceramium nodulosum), julgransalg (Brongniartella byssoides), klängeborst (Cystoclonium purpureum), kräkel (Furcellaria lumbricalis) och rödblad (Phyllophora sp.), brunalgerna sågtång (Fucus serratus), skräppetare (Laminaria saccharina) och ektång (Halidrys siliquosa) samt grönalger inom släktena rörhinnor (Enteromorpha sp.) och slick (Cladophora sp.). En jämförelse med resultatet från denna undersökning av antalet taxa och fördelningen mellan röd-, brun- och grönalger, och ett urval av andra undersökningar, visas i figur 4. Givet undersökningens målsättning, som primärt inte fokuserat på att registrera en så hög diversitet som möjligt, blir slutsatsen att Kungsbackafjorden under försommaren 1999 inte skiljde sig från vad som är känt från Proportion (%) 100 90 80 70 60 50 40 30 20 10 0 >20 m >10-20 m >6-10 m >3-6 m 3 m Fig. 3 - Kungsbackafjorden - Proportionell fördelning av bottenarealen inom olika djupintervall tillgängliga referensdata med avseende på artantal och fördelning mellan huvudgrupper. Skillnader i djuputbredning inom fjorden - För att att påvisa eventuella skillnader i algernas djuputbredning i olika delar av fjorden delades denna in i ett antal huvudområden; Ölmanäs, Ölmevik, Hållsundsudde, Gottskär och Inre del (Fig. 6). Nedre och övre utbredningsgräns analyserades därefter med hjälp av variansanalys (ANOVA). På grund av att det fanns olika antal lokaler i de olika subområdena och/ eller på grund av att arterna i vissa fall inte var representerade vid samtliga lokaler utfördes analysen som en obalanserad 1F-ANOVA baserad på ln-transformerade data. Medelvärdena för övre och nedre växtgräns samt mellanliggande vertikalutbredning hos de fyra mest dominerande makroalgerna (sågtång (Fucus serratus), rödblad Antal taxa 350 300 250 200 150 100 50 Proportion (%) 100 80 60 40 20 0 Kalvö 1996 Bua 1996 Lerkil 1996 NMÖP 1997 Kba 1999 Varberg 1997 Ringhals 1969 Varberg 1983 Nidingen-Onsala 1997 La Middelgrund Nordre Älv Hela västkusten 0 Kalvö 1996 Bua 1996 Lerkil 1996 NMÖP 1997 Kba 1999 Varberg 1997 Ringhals 1969 Varberg 1983 Nidingen-Onsala 1997 La Middelgrund Nordre Älv Hela västkusten Fig. 4. - Kungsbackafjorden - Jämförelse av antalet (till vänster) och proportionen (till höger) röd- (röd färg), brun- (brun färg) och grönalger (grön färg) i ett urval av undersökningar vid Västkusten. Det bör påpekas att undersökningarnas inriktning och utsträckning i tiden varierar avsevärt. Källor: Nidingen-Onsala (Karlsson et al. 1998), La Middelgrund (Karlsson 1998a), Varberg 1997 (Gustafsson 1998), Varberg 1983 (Karlsson 1986), Nordre Älv (Kuylenstierna 1991), NMÖP 1997 =Naturvårdsverkets nationella miljöövervakningsprogram (Karlsson 1998b), Kalvö, Lerkil, Bua 1996 (Carlson 1996), Ringhals 1969 (von Braun 1969), hela Västkusten (Kylin 1944, 1947, 1949).

Karlsson, J. Vegetationskartering i Kungsbackafjorden 1999 Sid. 4 (15) Ceramium cf tenuicorne Fucus vesiculosus Polysiphonia fibrillosa Ulva sp. Enteromorpha Fucus serratus Mytilus edulis Cladophora sp. Elachista fucicola Ahnfeltia plicata Ceramium nodulosum Erytrotrichia carnea Chorda filum Zostera marina Fil. brunalger Chondrus crispus Furcellaria lumbricalis Fil. rödalger Stictyosiphon tortilis Bryopsis cf hypnoides Phyllophora sp. Polysiphonia fucoides Chaetomorpha melagonium Cystoclonium purpureum Halidrys siliquosa Spermatochnus paradoxus Phycodrys rubens Sphacelaria cirrosa Sphacelaria cirrosa ecad "bipinnata" Brongniartella byssoides Ceramium cf. strictum Acrochaetium secundatum Laminaria saccharina Callithamnion corymbosum Delesseria sanguinea Polysiphonia elongata Porifera sp. Djup (m) 0 5 10 15 20 Fig. 5. - Kungsbackafjorden - Djuputbredning för samtliga påträffade taxa. Rött= rödalger, brunt= brunalger, grönt= grönalger, gult= fanerogamer. Streckat område anger inom vilket djupintervall det aktuella taxonet har en dominerande ställning.

Karlsson, J. Vegetationskartering i Kungsbackafjorden 1999 Sid. 5 (15) (Phyllophora sp.), grov rödsläke (Ceramium nodulosum), kräkel (Furcellaria lumbricalis)) återges i figurerna 7-10. Analysen av skillnader i övre vegetationsgräns kunde inte påvisa några signifikanta skillnader mellan de olika subområdena inom fjorden. För skillnader i nedre växtgräns påvisades biologiskt relevanta skillnader endast för sågtång (Fucus serratus), där medeldjupet för nedre utbredningsgränsen i mynningen låg ca 1 m djupare jämfört med längre in i fjorden (Fig. 7). En trolig orsak till skillnaderna är ett generellt sett sämre ljusklimatet på grund av högre turbiditet i de inre delarna av fjorden. I analysen av övriga taxa kunde de påvisade skillnaderna förklaras av det minskade djupet och åtföljande brist på kolonisationsyta ju längre in i fjorden man kommer. Skillnader i djuputbredning mellan olika delar av fjorden och ett referensområde - I denna analys delades fjorden in i de två subområdenna Ölmanäs (=Ölmanäs+Ölmevik) och Onsala (=Hållsundsudde+Gottskär) (Fig. 6) och jämfördes med referensdata från 1997 härrörande från en undersökning av det närliggande Hållsundsudde-Fjärehalsområdet (Karlsson et al. 1998). I analysen har således den inre delen av fjorden uteslutits. Nedre och övre utbredningsgräns analyserades enligt ovan med hjälp av variananalys. Resultatet visade på signifikanta skillnader mellan de tre områdena av den övre vegetationsgränsen för flera taxa, med de grundaste djupen i referensområdet utanför fjorden (Tabell I, Figs 11-19). För 10 taxa visade sig att denna gräns låg signifikant grundare utanför fjorden (Student-Newman- Keuls test för jämförelse av multipla medelvärden) och att 11 taxa låg djupare i den västra delen av Kungsbackafjorden (Onsaladelen) jämfört med de båda övriga delarna. Endast i fråga om ett taxon, Ceramium cf. tenuicorne låg ytterområdet signifikant djupare (SNK-test). De utförda testen förmådde emellertid ej heller denna gång urskilja några signifikanta skillnader inom fjorden. När det gäller skillnader i den nedre vegetationsgränsens läge mellan de olika områdena erhölls signifikanta skillnader hos endast 7 taxa, med ett splittrat mönster med avseende på vilket område som avvek (Tabell I). Av dessa taxa gick 3 15 HÅLL- SUNDS- UDDE 17 14 GOTTSKÄR 19 25 18 16 22 26 21 20 2 27 31 INRE DEL 30 24 29 4 ÖLMANÄS 1 23 9 7 32 3 28 12 11 10 6 8 12 5' 5 13 ÖLMEVIK 1 NM 56 25' Fig. 6. Kungsbackafjorden - Indelning av de subområden som använts vid variansanalys av makroalgernas djupgränser i fjorden. Tabell I Kungsbackafjorden - Schematisering av vegetationsgränsens relativa läge i tre områden i norra Halland. *= signifikant skild enligt SNK-test ÖVRE VEGETATIONSGRÄNS UNDRE VEGETATIONSGRÄNS Taxon Djupast Mellan Grundast Taxon Djupast Mellan Grundast Polysiphonia fucoides Ölmanäs Onsala Ref* Elachista fucicola Ölmanäs Onsala Ref* Ceramium cf. strictum Ölmanäs Onsala Ref* Ceramium cf. strictum Ölmanäs Onsala Ref* Acrochaetium secundatum Ölmanäs Onsala Ref* Polysiphonia fucoides Ref* Onsala Ölmanäs Ulva sp. Ref Onsala Ölmanäs Erytrotrichia carnea Ref* Onsala Ölmanäs Sphacelaria cirrosa ecad Ref Onsala Ölmanäs Ceramium cf. tenuicorne Ref* Ölmanäs Onsala Ceramium cf tenuicorne Ref* Ölmanäs Onsala Bryopsis cf. hypnoides Ref* Onsala* Ölmanäs* Phycodrys rubens Onsala Ölmanäs Ref* Ahnfeltia plicata Onsala Ref Ölmanäs* Onsala Ölmanäs Ref Phyllophora sp. Onsala Ölmanäs Ref* Laminaria saccharina Onsala* Ölmanäs Ref Fil rödalger Onsala Ölmanäs Ref* Fil. brunalger Onsala Ölmanäs Ref* Elachista fucicola Onsala Ölmanäs Ref* Ceramium nodulosum Onsala Ölmanäs Ref* Chaetomorpha melagonium Onsala Ölmanäs Ref Chorda filum Onsala Ölmanäs Ref Chondrus crispus Onsala Ölmanäs Ref*

Karlsson, J. Vegetationskartering i Kungsbackafjorden 1999 Sid. 6 (15) 0 Ölmanäs Ölmevik Hållsundsudde Gottskär Inre del 1 Ölmanäs Ölmevik Hållsundsudde Gottskär Inre del 1 3 Djup (m) 2 3 4 5 Djup (m) 5 7 9 11 13 15 Fig. 7. - Kungsbackafjorden - Fucus serratus. Medeldjup för övre och nedre vegetationsgräns samt range. (1F-ANOVA, F 4;25 =3,447, p nedre = 0,022). Spridningsmått= SE. Fig. 8. - Kungsbackafjorden - Phyllophora sp. Medeldjup för övre och nedre vegetationsgräns samt range. (1F-ANOVA, F 4;25 =3,913, p nedre = 0,013). Spridningsmått= SE. djupare och 2 grundare i området utanför fjorden, havsris (Ahnfeltia plicata) grundare i Ölmanäsbassängen under det att grön plymalg (Bryopsis cf. hypnoides) skiljde sig åt mellan alla de tre områdena (Tabell I) (SNK-test). Kungsbackafjorden uppvisar således en tydlig sänkning av den övre växtgränsen hos en del arter jämfört med det yttre referensområdet och en liknande tendens märks även inom fjorden, där de västra delarna uppvisar en förskjutning mot djupet. En trolig förklaring til detta kan vara ett större utflöde av sötvatten, och därmed ett kraftigare sötvattenskikt i ytan, längs Onsalalandet. Fenomenet är således ej att betrakta som primärt antropogent inducerat. Det bör dock påpekas att analysen bygger på data insamlade under olika år och att flertalet av de taxa som uppvisade skillnader i djuputbredning mellan de olika områdena utgörs av annueller, vilket innebär att det kan finnas temporala variationer i deras djuputbredning. I denna undersökning har den nedre gränsen för upprättväxande alger inte kunnat fastställas på alla lokaler eftersom merparten av lokalerna varit relativt grunda. Djuputbredningsdata stämmer dock väl överens med vad som tidigare angivits för de kustnära mellersta delarna av Hallandskusten (Karlsson 1986, Gustafsson 1998), men är något grundare än vid utsjögrunden i mellersta Kattegatt där gränsen för motsvarande arter går ca 5-6 m djupare (Pedersén et al. 1990, Karlsson 1998a). Helt säkert varierar denna nedre gräns naturligt både spatialt och temporalt. Spatial variation orsakas av topografiska skillnader, betning och närliggande sedimentbottnars rörlighet, temporal variation, både inom året och mellan år, orsakas av klimatskillnader. 3.1.3 Vegetationstyper relaterade till god närsaltstillgång, låga syrehalter och bottendöd I Kungsbackafjorden var under inventeringsperioden i början av juli algvegetationen frodig, fräsch och slående fri från påväxt. En viss pålagring av sediment och findetritus noterades, vilket troligen kan skyllas på den då pågående kraftiga landavrinningen. Fintrådiga brunalger fanns vid några av lokalerna i djupintervallet 1-6 m men, en lokal undantagen, någon för årstiden onormal förekomst av till eutrofiering 0 Ölmanäs Ölmevik Hållsundsudde Gottskär Inre del 0 Ölmanäs Ölmevik Hållsundsudde Gottskär Inre del 2 2 Djup (m) 4 6 8 10 12 14 Djup (m) 4 6 8 10 12 Fig. 9. - Kungsbackafjorden - Ceramium nodulosum (annuell). Medeldjup för övre och nedre vegetationsgräns samt range. (1F- ANOVA, F 4;27 =4,809, p nedre = 0,004). Spridningsmått= SE. Fig. 10. - Kungsbackafjorden - Furcellaria lumbricalis. Medeldjup för övre och nedre vegetationsgräns samt range. (1F-ANOVA, F 4;25 =5,637, p nedre = 0,002). Spridningsmått= SE.

Karlsson, J. Vegetationskartering i Kungsbackafjorden 1999 Sid. 7 (15) 0 Ölmanäs Onsala Ref 0 Ölmanäs Onsala Ref 1 2 2 Djup (m) 3 4 5 6 7 Djup (m) 4 6 8 8 9 10 10 12 Fig. 11. - Kungsbackafjorden - Polysiphonia fucoides (annuell). Medeldjup för övre och nedre vegetationsgräns samt range. (1F-ANOVA övre, F 2;29 =10,891, p övre < 0,001. 1F- ANOVA nedre, F 2;29 =8,598, p nedre = 0,001). Spridningsmått= SE. associerade algarter registrerades inte. Undantaget utgjordes av lokalen vid småbåtshamnen nedanför "Enen", Onsala, där vegetationen av grönalger (Cladophora sp., Enteromorpha sp., Ulva sp.) på hamnens utsida var mycket kraftig. Lösliggande algmattor, främst bestående av losslitna annuella rödalger (Ceramium nodulosum, Cystoclonium purpureum,, Polysiphonia sp., Phycodrys rubens m fl.) förekom i stor omfattning vid 8 av lokalerna. Dessa var spridda över hela området. Algmattorna var kraftigast vid lokalerna (Fig. 2) Södra Fäholmen (Lokal 23), Södra Karsholmen (Lokal 12) samt Torkelskär (Lokal 13) runt Tjolöholmhalvudden. Väl avgränsade fickor (lokal aggregering) med svavelbakterier (Beggiatoa sp.) och svavelväte i vattnet fanns vid Näsungen (Lokal 1) och små fläckar med svavelbakterier vid Vindö (Lokal 4) och Ölmeudde (Lokal 15). Kisteskär (Lokal 20) bar tydliga spår av tidigare låg syrenivå i form av mörkfärgade sediment. I samband med karteringen av ålgräs i början av augusti Fig. 12. - Kungsbackafjorden - Ceramium cf. strictum (annuell). Medeldjup för övre och nedre vegetationsgräns samt range. (1F- ANOVA övre, F 2;11 =46,238, p övre < 0,001. 1F-ANOVA nedre, F 2;11 =51,842, p nedre < 0,001). Spridningsmått= SE. förekom flytande mattor av fintrådiga grönalger i Ulsbäcksbukten (Fig. 2) och inom ett område avgränsat av linjerna Hanhals-Kalvö-Ulvsbäck (Fig. 2) var den fastsittande vegetationen mycket kraftigt bevuxen av fintrådiga grönalger, vilket i de grundare partierna nordost om Kalvö hade resulterat i syrebrist och förekomst av svavelbakterier i ålgräsets bottenskikt. Under denna period fanns även ett betydande inslag av stora bladformade grönalger (Ulva sp.) i området Ulvsbäck-Rabbens inseglingsprickar-hanhals (Fig. 2). I de yttre delarna av bukten omedelbart norr om Rabben fanns ett stort depositionsområde med detritus dominerat av lösliggande sågtång (Fucus serratus). Lokala fickor av svavelbakterier (Beggiatoa sp.) noterades vid Ramnös sydvästra kant samt vid skären Bräkorna. I övriga delar av undersökningsområdet var vegetationen fortfarande mycket fräsch och påfallande fri från påväxt. För merparten av alla i Sverige förekommande makroalger gäller att de måste sitta fast för att kunna gro, tillväxa och 0 Ölmanäs Onsala Ref 0 Ölmanäs Onsala Ref 1 2 3 2 4 Djup (m) 4 5 6 Djup (m) 6 8 7 8 9 10 12 10 14 Fig. 13. - Kungsbackafjorden - Ceramium cf. tenuicorne (annuell)medeldjup för övre och nedre vegetationsgräns samt range. (1F-ANOVA övre, F 2;14 =42,054, p övre < 0,001. 1F- ANOVA nedre, F 2;14 = 57,033, p nedre < 0,001). Spridningsmått= SE. Fig. 14. - Kungsbackafjorden - Phyllophora sp. Medeldjup för övre och nedre vegetationsgräns samt range. (1F-ANOVA, F 2;37 =9,255, p övre < 0,001). Spridningsmått= SE.

Karlsson, J. Vegetationskartering i Kungsbackafjorden 1999 Sid. 8 (15) 0 Ölmanäs Onsala Ref 0 Ölmanäs Onsala Ref 2 2 4 4 Djup (m) 6 Djup (m) 6 8 8 10 10 12 12 Fig. 15. - Kungsbackafjorden - Laminaria saccharina. Medeldjup för övre och nedre vegetationsgräns samt range. (1F-ANOVA, F 2;22 =7,521, p övre = 0,003). Spridningsmått= SE. Fig. 16. - Kungsbackafjorden - Fil. rödalger. (annueller) Medeldjup för övre och nedre vegetationsgräns samt range. (1F- ANOVA, F 2;32 =8,972, p övre < 0,001). Spridningsmått= SE överleva. Vissa former klarar av att leva vidare om de slits loss, t ex. sågtång (Fucus serratus) och kräkel (Furcellaria lumbricalis). Arter som utgör undantag och som klarar av att fullborda sin livscykel lösliggande, utgörs framförallt av arter som svarar snabbt på närsaltspulser, t ex. arter inom de fingrenade släktena grönslick (Cladophora sp.), brunslick (Ectocarpus sp.) och trådslick (Pilayella littoralis), rörhinnor eller "tarmtång" (Enteromorpha sp.) samt Percursaria percursa. Samtliga nämnda arter ingår i varierande grad i de "flytande algmattor" som under 1990-talet sommartid blivit allt vanligare i skyddade miljöer längs bohuskusten, och vars uppträdande skylles en ökande eutrofiering. Under sensommaren uppträder också ofta bruna "draperier" på övrig vegetation, vilka oftast består av brunslick (Ectocarpus sp.). Utmärkande för de mellersta och norra delarna av hallandskusten är den ofta omfattande deponeringen av losslitna annuella rödalger, vilket delvis skiljer denna del av hallandskusten från bohuskusten. Under sommarens generellt sett lugnare vindförhållanden ansamlas stora mängder alger i fickor och över ackumulationsbottnar, där nedbrytningen av biomassan i dessa ofta 2-3 m tjocka lager snabbt orsakar syrebrist. Detta sker även på lite större djup och särskilt känsligt är det i områden där vattenvolymen mellan botten och salthaltssprångskiktet, som normalt ligger runt 12-15 m djup, är liten. I samband med höststormarna återställes förhållandena i regel till mera normala. 3.1.4 Generella drag hos algfloran Det undersökta området innefattar inom ett relativt begränsat geografiskt område en mångfald av biotoper, vilka längs en naturlig gradient från skyddade miljöer till utsjömiljö väl återspeglar algvegetationen och dess variationer i norra Halland. Den bild som här erhållits av algvegetationens utseende representerar i huvudsak sommarförhållanden, men gäller för de dominerande arterna, där det övervägande 0 Ölmanäs Onsala Ref 0 Ölmanäs Onsala Ref Djup (m) 1 2 3 4 5 6 7 Djup (m) 2 4 6 8 10 8 12 Fig. 17. - Kungsbackafjorden - Fil. brunalger. (annueller). Medeldjup för övre och nedre vegetationsgräns samt range. (1F- ANOVA, F 2;31 =15,018, p övre < 0,001). Spridningsmått= SE. Fig. 18. - Kungsbackafjorden - Ceramium nodulosum (annuell). Medeldjup för övre och nedre vegetationsgräns samt range. (1F- ANOVA, F 2;37 =7,151, p övre = 0,002). Spridningsmått= SE.

Karlsson, J. Vegetationskartering i Kungsbackafjorden 1999 Sid. 9 (15) Djup (m) 0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 Ölmanäs Onsala Ref Fig. 19. - Kungsbackafjorden - Chondrus crispus. Medeldjup för övre och nedre vegetationsgräns samt range. (1F-ANOVA, F 2;34 =3,988, p övre = 0,028). Spridningsmått= SE. antalet är perenna, året runt. Den årliga successionen innebär i huvudsak att de annueller som är bältesbildande byter av med varandra och att endast smärre förändringar i zonernas vertikalutbredning sker. De grundast belägna partierna utgör en instabil miljö och påverkas i högre grad av klimatfaktorer än de djupare belägna bottnarna, vilket gör att det här ofta förekommer avsevärd temporal variation i artsammansättning och inbördes dominansförhållanden. Fjordmynningen - (Fig. 2, Lokalerna Fjordskär (14), I & Y Lön (2, 16), Näsungen (1), Vindö (4), Falkasand (3). Denna biotop kännetecknades av vågexponering, klipphällar med relativt snabba djupgradienter och/eller relativt stora djup ( 10 m). Lokalerna vid öarna gick brant ner och planade ut på 11-18 m djup under det att lokalerna vid Ölmanässidan sluttade ner och planade ut på ca 4-9 m, grundare ju längre in i fjorden man kom. Vid samtliga lokaler fanns en tydlig "ytzonsvegetation" som sträckte sig mellan 0-3 m. Ju mer exponerad lokalen var, desto tydligare markerad var denna zon. Mellan 0-2 m fanns ett kraftigt bälte med små blåmusslor (Mytilus edulis). Insprängt i detta bälte förekom ullsläke (Ceramium cf. tenuicorne) samt här och var enstaka individ av segt havsris (Ahnfeltia plicata) och karragentång (Chondrus crispus). På enstaka lokaler fanns även gröna kuddar av liten filttofs (). Från ca 2 m djup vidtog ett heltäckande täcke av grov rödsläke (Ceramium nodulosum) som sträckte sig ner till ca 5-6 m djup. I de övre delarna av bältet satt denna art på berget, längre ner som epifyt på underliggande canopyarter. Mellan 3-5 m fanns också ett betydande inslag av klängeborst (Cystoclonium purpureum). Ju mer exponerad lokal, desto kraftigare var klängeborstbältet, och desto djupare ner sträckte det sig. Från ca 5-10 m uppträdde även kraftiga bestånd av julgransalg (Brongniartella byssoides). Vid öarna i fjordmynningen fanns på djup mellan 3-6 m här och var en antydan till ett canopybildande ektångsbälte (Halidrys siliquosa), som på 6-7 m djup ersattes av en gles mix av de canopybildande brunalgerna skräppetare (Laminaria saccharina) med inslag av fingertare (), där det senare tunnades ut vid ca 11 m. Vid Ölmanässidan fanns i stället för ett ektångsbälte en zon med sågtång (Fucus serratus). Undervegetationen präglades av rödalger, där dominanterna utgjordes av kräkel (Furcellaria lumbricalis), blåtonat rödblad (Phyllophora pseudoceranoides), rödblad (Coccotylus truncata) samt mot djupet av ekblading (Phycodrys rubens) och ribbeblad (Delesseria sanguinea). På djup större än 15 m minskade artantalet och plantstorleken snabbt och här fann man, förutom de ovan nämnda arterna, små individ av rödalgerna tandskåring (Odonthalia dentata),, och havsdun (Pterothamnion plumula). Arter som endast påträffades i fjordmynningen var rödalgerna röd slemtråd (), tandskåring (), plymalg (), gaffelgrenigt nervblad (), Acrochaetium hallandicum samt brunalgen bindelalg (Petalonia fascia). Inslaget av fintrådiga röd-, brun- och grönalger var i den exponerade miljön betydligt mindre än längre in fjorden. Onsalalandet - (Fig. 2, Lokalerna Ölmeudde (15), Krokudden (17), Brämudden (19), Sälsflu (22), Enens småbåtshamn (25), Onsala (26), Orsnäs (27), Spekedal (31)). Denna kuststräcka uppvisar i sin yttre del (Ölmeudde-Brämudden) en relativt brant topografi, med berghällar som sluttar relativt brant ner till djup mellan 4 och 8 m, där en grov sandbotten med inslag av grus och block tar vid. Strax söder om Brämudden övergår stranden i en mjukare topografi med långsamt sluttande berghällar omväxlande med blockstränder och en utskjutande sand och grusbank, för att vid Gottskär åter domineras av branta hällar. Från Utholmarna vid Gottskär och vidare norr ut till undersökningsområdets inre avgränsning karakteriseras stranden av en mot öster långsamt sluttande sandplatå, där djupkurvan för 3 m löper ca 2-300 m från strandlinjen. Själva stranden består omväxlande av sand, grus, block och småsten med ökande inslag av finfraktioner ju längre upp i fjorden man kommer. Längs Onsalalandets yttre delar påminner vegetationen i stora delar om den i det övriga ytterområdet men det relativa lä som Hållsundsudde skapar mot väst gör den ytnära vegetationen blir mindre präglad av vågutsatthet. I ytan fanns en tydlig grön bård bestående av tarmtång (Enteromorpha intestinalis). Vidare saknades markerade blåmusselbälten (Mytilus edulis) i ytan, liksom den karakteristiska kortvuxna rödalgsvegetation som finns i mer exponerad miljö. Även om det i ytan fanns inslag av ullsläke (Ceramium cf. tenuicorne), så var inslaget av grov rödsläke (Ceramium nodulosum) markant redan från 0,5 m djup. Från detta djup fanns ett tydligt bälte med sågtång (Fucus serratus), som sträckte sig ner till ca 3 m djup, även om enstaka plantor påträffades ner till 5-6 m. Sågtången (Fucus serratus) var i den nedre delen av bältet kraftigt bevuxen med grov rödsläke (Ceramium nodulosum). Från 4-8 m fanns ett osammanhängande, men ändå distinkt bälte av ektång (Halidrys siliquosa) med inslag av skräppetare (Laminaria saccharina) samt fingertare (). På detta djup förekom även klängeborst (Cystoclonium purpureum) i relativt riklig mängd. Undervegetationen utgjordes av rödalger, framförallt kräkel (Furcellaria lumbricalis) men även blåtonat rödblad

Karlsson, J. Vegetationskartering i Kungsbackafjorden 1999 Sid. 10 (15) (Phyllophora pseudoceranoides) och rödblad (Coccotylus truncata). I höjd med Brämudden (Figs 2, 20) noterades de första bestånden av ålgräs (Zostera marina). Från Utholmarna (Fig. 2) och vidare in i fjorden präglades de besökta lokalerna av en minskning i tillgängligt växtsubstrat för makroalger, vilket innbär att sammahängande, fastsittande algvegetation som regel saknas. Närmast stranden fanns en Fucus-zonering, med blåstång (Fucus vesiculosus) bevuxen med tarmtång (Enteromorpha intestinalis) från ca 0,1-0,5 m, följd av sågtång (Fucus serratus). I samband med sötvattenutflöde från stranden ersattes Fucus-bältets övre delar av nating (). Beroende på substrattillgång varierade sågtångsbältet i djupled, från 1-3,5 m. I mån av tillgängligt substrat på större djup täcktes detta av kräkel (Furcellaria lumbricalis) och rödblad (Coccotylus truncata) bevuxen med grov rödsläke (Ceramium nodulosum), samt gaffeldun (Callithamnion corymbosum). Inslaget av ålgräs (Zostera marina) var markant längs hela denna sträcka (Fig. 20). I den övre delen av ålgräsbältet (0,5-1,5 m) fanns inslag av fintrådiga grönalger (Cladophora sp.). Nedre gränsen för funna plantor av ålgräs (Zostera marina) minskade från 6,3 m vid Brämudden till 4 m vid Spekedal (Fig. 2), men det fanns stora variationer vid de mellanliggande lokalerna. Fingertare () och skräppetare (Laminaria saccharina) påträffades längs Onsalalandet inte norr om Utholmarna. Området Gårda brygga-ramnö-rågskytten-tjolöholm - (Fig. 2, Lokalerna Ramnö kalv (18), Kisteskär (20), Brokö (21), (Ölmanäs (5), Stora Brattaskär (6, 7), Långaskär (8), Lyngskär 9, 10), Baggaskär (11), Södra Karsholmen (12), Torkelskär (13), Stora Fäholmen (23), Rågskytten (24)). Denna del av Kungsbackafjorden kännetecknas av en platå där djupet understiger 10 m, vilken delar fjorden i en västlig och östlig del. Platån genomkorsas av två, ca 6 m djupa rännor, vilka löper i NNW-SSE riktning. Den södra eller yttersta delen av den uppdelade platån domineras av Ramnö och Vindö, den norra av Brokö och Hällesö. Öster om denna platå öppnar sig Ölmevik, där djupet innanför linjen Ulkehall-Österbyn ej överstiger 3 m. Ramnös och Brokös västsidor, liksom Vindö och Hällesös östsidor består av berghällar som stupar relativt brant ner i vattnet. Mellan de stora öarna är vattnet grunt med ett stort inslag av sand. Materialet i själva strandlinjen är varierande med sand, grus, block och klippor. I området fanns vidsträckta sammanhängande ängar med ålgräs (Zostera marina), (Fig. 20) som här påträffades ner till 6,5 m djup. I vattenlinjen förekom som regel ett tydligt smalt grönt bälte bestående av tarmtång (Enteromorpha intestinalis) som satt direkt på klippan. Från ca 0,2 m till 0,5-1 m fanns sedan ett bälte med blåstång (Fucus vesiculosus), som mot djupet mycket skarpt avlöstes av ett välutvecklat sågtångsbälte (Fucus serratus), vilket i sin tur sträckte sig ner till ca 3,5 m djup, eller tills dess det fasta substratet upphörde, vilket oftast skedde i en tydlig berg- eller blockfot runt 3-4 m djup. I blåstångsbältets underkant fanns också här och där glesa tussar av tvärstrimmig bruntråd (). Sågtångbältet var som bäst utvecklat ner till ca 1,5-2 m djup. Där djupet så medgav fanns på ostsidan av öbarriären in till i höjd med Lyngskär glesa bestånd av skräppetare (Laminaria saccharina) på djup mellan 3-6 m. Ektång (Halidrys siliquosa) påträffades på djup mellan 2,5-7 m och ända in till Torkelskär utanför Tjolöholm (Fig. 2). Vid berg/blockfoten fanns som regel en 2-5 m bred mer eller mindre kal zon, utanför vilken ålgräs (Zostera marina) tog vid. I kanten mot den öppna remsan mot stranden fanns här och där strängar av brunbåge (Spermatochnus paradoxus). Undervegetationen utgjordes av en rödalgsmosaik där kräkel (Furcellaria lumbricalis) återigen stod för det dominerande inslaget. Andra vanliga arter var karragentång (Chondrus crispus), rödblad (Coccotylus truncata) och blåtonat rödblad (Phyllophora pseudoceranoides). Vid en av lokalerna påträffades på 2,5 m djup korallalg (Corallina officinalis). I ett skikt ovanpå de stora canopyarterna, samt på bottenskiktsarterna i den övre delen av rödalgsmosaiken fanns en påväxt av grov rödsläke (Ceramium nodulosum), samt här och var slöjor av fintrådiga grönalger av släktet Cladophora sp.. Från ca 3 m ökade inslaget av klängeborst (Cystoclonium purpureum) och med ökande djup (4-6 m) även julgransalg (Brongniartella byssoides). I det stora grundområdet i Ölmevik fanns här och var ur leran uppstickande randmoräner, på vars block blåstång (Fucus vesiculosus), sågtång (Fucus serratus) och kräkel (Furcellaria lumbricalis) dominerade, här och var med inslag av fintrådiga brunalger (Ectocarpus sp.) Kalvö - (Fig. 2, Lokalerna Kalvö 28, 29, 30). Vid Kalvö ligger en av Kustvattenvårdsförbundet i Hallands läns miljöövervakningsprograms provpunkter för makroalgövervakning, Station N1 (Carlson 1993, 1996), vilket i denna undersökning motsvaras av Lokal 29 vid Kalvös sydspets, utgående från en längst ut på udden, i berget iborrad rostfri bult. Kalvös västsida stupar relativt brant ner till djup runt 8 m. Från ca 4 m utgörs bottenmaterialet av sand och grus. Vid syd- och ostkanterna ligger bergfoten även där på ca 4 m djup, men topografin är inte fullt så brant och botten planar runt 5 m ut i en lerbotten. Norrsidan av ön har långgrunda stränder med inslag av block. Algvegetationen kännetecknades av ett tydlig och välutvecklat Fucus-bälte med blåstång (Fucus vesiculosus) i intervallet 0-1,2 m samt ett kraftigt sågtångsbälte (Fucus serratus) på djup mellan 1-2,5 m. Undervegetationen dominerades framförallt av kräkel (Furcellaria lumbricalis) och inslaget av av rödbladsarter (Phyllophora sp.) var betydligt mindre än längre ut i fjorden. På ostsidan av ön började en äng av ålgräs (Zostera marina) på ca 1 m djup, vid västsidan av topografiska skäl först på ca 4-5 m djup. Inslaget av lösliggande alger i ålgräset var markant. Sydudden, Station N1/Lokal 29, uppvisade ett kraftigt och frodigt Fucus-bälte relativt fritt från påväxt. Vid bergfoten runt 3,5 m fanns en kraftig bank med storvuxna blåmusslor (Mytilus edulis). Klasar av storvuxna blåmusslor fanns även under Fucus-bältet. Antalet noterade taxa och sammansättningen av dessa skiljer sig, med hänsyn taget till skillnader i provtagningstidpunkt under vegetationsåret, inte från vad som anges i tillgängliga referenser (Carlson 1993, 1996). Öster om Kalvö ligger Ulsbäcksbukt med grunda bottnar

Karlsson, J. Vegetationskartering i Kungsbackafjorden 1999 Sid. 11 (15) där det liksom i de inre delarna av Ölmevik fanns uppstickande blockåsar där vegetationen dominerades av blåstång (Fucus vesiculosus), sågtång (Fucus serratus) och kräkel (Furcellaria lumbricalis) med inslag av fintrådiga brunalger (Ectocarpus sp.) Passberg - (Fig. 2, Lokal 32). Denna lokal ligger längst in i det undersökta området och utgör inre gräns för djup större än 3 m. Lokalen utgörs av ett litet skär, där berghällar snabbt går ner till en bergfot på 2,7 m djup, varefter mjukbotten vidtar. I ytan fanns ett tydligt bälte med tarmtång (Enteromorpha intestinalis). Från 0-1,3 m fanns ett relativt glest utvecklat bälte med en blandning av blåstång (Fucus vesiculosus) och sågtång (Fucus serratus). Från 2,5-3 m fanns en zon med karragentång (Chondrus crispus), med inslag av röd slemsnärja (), fjäderslick (Polysiphonia fucoides) och kräkel (Furcellaria lumbricalis). Bottenskiktet täcktes vid denna lokal i det närmaste helt av mycket stora blåmusslor (Mytilus edulis), från 1 m djup täckta av havstulpanen Balanus improvisus. 3.1.5 Nya och sällsynta arter Undersökningen har inte kunnat visa på att det undersökta området är av särintresse med avseende på för Västkusten sällsynta algarter. 3.1.6 Övriga iakttagelser I det följande redogörs helt kort för särskilda iakttagelser av algfloran. I de flesta fallen är det inte möjligt att ge en nöjaktig förklaring till dessa iakttagelser. I exponerad miljöer i Bohusläns och norra Hallands ytterskärgårdar förekommer som regel ett kraftigt och tydligt bälte av ektång (Halidrys siliquosa) på djup mellan 3-6 m (Lunneryd & Åberg 1983, Karlsson 1995, 1998b). Ju starkare exponering, desto tydligare utvecklat bälte. I de yttre delarna av fjorden var detta bälte förvånansvärt svagt utvecklat med tanke på exponeringsgraden, och med tanke på den rika förekomsten i de längre söderut belägna Varbergs- och Hallands-Väderöområdena (Gustafsson 1998, Karlsson 1986, Loo et al. 1996). Likartade förhållanden, med svagt utvecklade ektångsbälten rapporterades även av Karlsson et al. (1998) från det närbelägna Hållsundsudde- Fjärehalsområdet. Av särskilt intresse är också den i området endast sporadiskt förekommande korallalgen (), som endast noterades vid 1 lokal och då endast relativt ytnära (ca 2,5 m). Denna art har i senare tid rapporterats som endast sparsamt förekommande längs Hallandskusten (Lundberg 1974, Rex 1978, Karlsson 1986, Gustafsson 1998) efter att före 1970 ha rapporterats som allmänt förekommande (Levring 1956 in Herb. Dep. Marine Botany GU, Lindkvist unpubl. data, von Braun 1968, Kuylenstierna 1983). Vid de lokaler där korallalgen i senare tid påträffats har det rört sig om allt från bestånd med en tydlig zonering till enstaka individ, och lokaltypen har varierat från exponerad till skyddad. Minskningen i utbredningen av denna art tycks också ha skett oberoende av djup då den i det kustnära området även saknas från lokaler under språngskiktet. Detta är i skarp kontrast till förekomsten vid utsjögrundet Lilla Middelgrund i mellersta Kattegatt (Karlsson 1998a), liksom till förhållandena i delar av Bohuslän (Karlsson 1998b). I början av 1990-talet skedde en snabb spridning längs Västkusten av den till Europa introducerade brunalgen sargassosnärja (Sargassum muticum), som genom sin storlek (l 4,5 m) och upprätta växtsätt på många ställen nu utgör ett mycket karakteristiskt inslag i vegetationsbilden. Kuststräckan Varberg-Särö har i olika omgångar, 1993 och 1996, inventerats med avseende på förekomsten av sargassosnärja (Karlsson 1997, Karlsson et al. 1995). Vid det första inventeringstillfället påträffades inga fastsittande plantor söder om Tistlarna i Göteborgs skärgård, men drivande plantor noterades längs Hallandskusten. Vid inventeringen 1996 påträffades massiva bestånd runt kylvattenutsläppet vid Ringhals, liksom i den närbelägna Båtfjorden. Spridda bestånd fanns vidare norr om Väröhalvön på sydsidan av Näsbolandet, samt söder om halvön, till Träslövsläge. I det nu undersökta delarna av Kungsbackafjorden har ingen förekomst av sargassosnärja registrerats, varken 1993, 1996, 1997 eller 1999. Området har i sina skyddade och söndersplittrade delar en stor koloniseringspotential. Då det utgående kylvattnet från Ringhalsverket under våren och sommaren fungerar som en spridningskälla för flytande plantor och fortplantningskroppar, vilka skjutsas ut i den ofta norrgående strömmen, är det förmodligen endast en tidsfråga innan kraftiga bestånd av sargassosnärja har etablerat sig runt Onsalahalvöns sydvästspets och runt de stora öarna i fjordens mynning. 3.2 Inventering av ålgräsängar Karteringen av ålgräs (Zostera marina) och nating (Ruppia maritima) gynnades av de det stora siktdjupet som rådde under sensommaren 1999, vilket avsevärt underlättade arbetet, i synnerhet i de inre delarna av fjorden. Detta har inneburit att vegetation kunnat karteras ner till ca 6 m djup in till Hanhals och till ca 3 m djup in till Hanhalsholme (Fig. 20). Ålgräsvegetationen kännetecknades av stor frodighet, och var i hög grad fri från påväxt och sedimentpålagring. Störst täthet noterades på djup mellan ca 1-4,5 m, men plantor påträffades ner till 6,5 m djup. Nating () påträffades inom djupintervallet 0,2-1,1 m i områden påverkade av sötvattenutflöde (Fig. 20). I området mellan Hällesö och Lyngskär (Fig. 2) noterades ålgräsplantor med längd upp till ca 2 m. Fröställningar var i början av augusti vanligt förekommande i hela området. Resultatet från inventeringsarbetet presenteras här i form av en utbredningskarta (Fig. 20), där de två täckningsgradsklasserna >70% och 30-70% ritats ut för ålgräs (Zostera marina), respektive för nating (). I figur 20 visas även som en jämförelse, i form av konturlinjer, resultaten från en liknande inventering utförd 1988-89 i djupintervallet 0-3 m (Anon. 1989). Resultaten är till en viss del svåra att jämföra med varandra då olika indelningsgrund använts vid indelningen av intervall av täckningsgraden hos vegetationen samt på grund av att resultaten redovisas som värden vid enskilda lokaler (punkter). Innevarande undersöknings täckningsgradskategori >70% har här ansetts svara mot 50-100% (Anon. 1989) och 30-70% mot 10-50% (Anon. 1989). Oavsett indelning, så framgår det ändå klart att den samlade arealen, som i djupintervallet 0-3 m täcks av ålgräs, 1999 vida överstiger de förhållanden som rådde1988-89 (Figs 20, 21). I Kungsbackafjorden täck-