Vi fick mer och mer besök vilket innebar att vi var tvungna att se de internationella relationerna som en del av vårt arbete. Jag uppmuntrade det, för jag tycker det är rätt roligt att vara ute och prata Anders Franzén, f d planeringschef, Växjö kommun Det är nog ganska vanligt hos många chefer att man vet bäst själv och sedan testar man om de andra kan stödja det. Eller så inser man att man måste lita på sina medarbetare. För mig har det varit viktigt att ge dem ansvar. Det var ett sätt att testa: Kan de driva någonting på egen hand eller väntar de på att jag ska tala om vad de ska göra? Den första som vi kan betrakta som miljöstrateg var Sarah Nilsson. Hon fick ett specifikt uppdrag med Naturskyddsföreningen och lite annat med Vägverket. Jag ville se om hon var tillräckligt tuff och kunnig för att kunna driva projekt. Det innebar att hon fick utforma sitt jobb ganska självständigt. Efter ett tag undrade hon vem som var hennes chef, om hon hade någon chef. Erkända internationellt Miljöarbetet var till viss del ett lokalt arbete, men rätt tidigt blev det även internationellt. Sarah och jag var ute på en del utfärder och etablerade kontakt med olika miljöorganisationer; ICLEI, Klima Bundnis, Energy Cities. Det gav oss en kick att få vara med och prata om vårt arbete för miljön. Just att vi blev internationellt etablerade och erkända gjorde att vi lätt fick till partnerskap och kunde skaffa pengar till vårt miljöarbete. Därmed fick vi också möjlighet att ta in lite nya fräscha människor i organisationen och kunde jobba ändå intensivare. De som togs in hade inte direkt någon kommunal erfarenhet, de kom in på grund av kompetens, envishet och engagemang. De funderade inte på vem som var kommunalråd, politiker eller vilka potentater det nu kunde vara, utan de brassade på som om de var vem som helst: De här problemen har vi, och detta behöver vi göra. Jag tror att det var välgörande. Det var en brytningstid mellan den gamla organisationen och den nya, då på senare delen av -90 talet. Det började egentligen i samband med att Naturskyddsföreningen kom hit, för då fick vi in stor kompetens. Plötsligt hade vi flera personer med gedigen kunskap på planeringskontoret, de som låg lite i fronten inom miljöarbetet. Därför lyckades vi, inte med falskhet utan med sanningar, få politikerna att inse situationen. Sedan fanns det naturligtvis politiker som Stefan Edman, en klippa med sin lite lugna pedagogiska framtoning, han kunde komplettera den här ettriga sakkunskapen. Det blev en bra dialog. Det var spännande, dels att jobba med det, dels att få lite klapp på axeln för det är man ju inte van vid. Vi fick priser för vårt miljöarbete. Man kan tycka att politikerna alltid steg fram och tog emot priserna och tyckte att de hade varit väldigt duktiga. Men man ska inte underskatta att de tog det här till sig, och att de sedan engagerade sig.
Kommersiell miljörörelse VEAB kan man uppleva som en stark miljörörelse. Primärt handlade det om att göra business, inte att minska koldioxidutsläppen. Jag säger inte att det är fel. 90 procent av dem som ansluter sig till fjärrvärmen gör det inte för miljöns skulle utan på grund av ekonomin, och för att det är praktiskt och enkelt. Sedan får man ju vara tacksam att det ger miljöeffekter som vi har dragit nytta av. Man kan ju möjligen undra om det här med oljeskandalen och Finn Malmbergs lån av oljan, var en väckarklocka. Det blev nödvändigt att hitta ett alternativ till olja. Miljöprofiler Visst fanns det några som förde opinion. Börje Svensson har alltid funnits, han skriver fortfarande en insändare varje vecka, Stefan Edman hade en tydlig miljöprofil. Att miljöpartiet bildades var ett skäl till att miljön skulle sättas i fokus. Centern hade en stark miljöprofil ett tag. Bo Frank har drivkraft när han ger sig in i en fråga, även om han gör det på sitt sätt. Carl-Olof Bengtsson ville mer: Vi ska försöka vara överens. Det gjorde att politikerna pratade sig samman rätt snabbt kring miljöfrågor här i Växjö. Man tog tag i och accepterade att driva vissa saker. Beslutet att bli fossilbränslefri var ett unikt uttalande från en kommun. Det marknadsförde miljöarbetet här under några år. Ekologisk budget Dessutom började vi ganska tidigt tala om ett miljöledningssystem för att både driva, följa upp och påverka inriktningen. Det blev nödvändigt att koppla ihop miljö och ekonomi. Eco budget kom tidigt på 2000-talet och det jobbar vi fortfarande med. Det sköts parallellt med den finansiella budgeten och alla inser att miljö är en viktig fråga. Den första miljöpolicyn vi gjorde 1993, var rätt begränsad, ett par sidor bara, men det var ändå en start. Utifrån den började sedan arbetet att forma en A21 strategi. Mer jämlikhet De som var med i Ungdomens Agenda21-grupp var väldigt trevliga och kul, inte dogmatiska på något sätt. Det cirkulerade många ungdomar på kontoret ett tag. Lite ungdomligt entusiastiska, oerfarna men med ett brinnande intresse för att jobba med miljö. Flera av dem har blivit fast här. När jag tillträdde som chef bestod organisationen av ett antal något grånande herrar som var handläggare och ett antal kvinnliga assistenter. Det var en traditionell ordning enligt den tidens anda. Gradvis skedde en omvandling, allt eftersom vi plockade in ungdomarna på 90-talet och skakade om lite i grundvalarna. En del ifrågasatte jämställdhetsaspekten, gubben där uppe och tjejen där nere. Det var en hel del friska diskussioner som kom in här, där jag ibland fick stå emellan. Fossilfritt i luften Vi hade en seminarieserie och även lite utflykter ihop med Naturskyddsföreningens Svante Axelsson och Eva Lindberg, som var här i omgångar. Ibland var det enbart tjänstemän om
deltog, andra gånger var det bara kommunstyrelsen. Vid det här tillfället på Teleborgs slott var det hälften tjänstemän, hälften politiker. Vi fick höra olika föreläsningar där de som talade redovisade problematiken kring för mycket koldioxid. De flesta var okunniga om det då, man hade hört lite, vi hade mätt en del men kunde inte riktigt ta på det. Någon visade statistik på effekter av smältning av is och hälsa. Statistik över hur mycket olja som släpptes ut i Växjö visade att ganska mycket användes av den kommunala verksamheten och Veab. Det konstaterades också att den kommunala organisationen kunde man ju styra över. Nu får ni sluta elda med olja och fixa något annat, helst också köra utan olja. Det låg lite i luften att det fanns alternativ, etanol och solrosfrön och allt vad det var. Min minnesbild är att Carl-Olof Bengtsson helt enkelt sa att, det är väl lika bra vi försöker bli fossilbränslefria, så blir vi av med alla de här problemen. Vi funderade på hur det skulle formuleras. Sedan kom några tillbaka med formuleringar kring det hela. Kommunen skulle inte orsaka några utsläpp av fossila bränslen. Man insåg väl att det finns en stor övrig sektor som man inte styr över utan måste hantera på ett annat sätt. Det var därför man satte målet 50 procents reduktion till 2010. När vi kom till mötet tror jag inte att varken Carl-Olof Bengtsson eller någon annan heller, hade sagt ordet fossilbränslefri tidigare. Visst pratade vi om både koldioxid och fossila bränslen, inte minst med Eva och Svante från naturskyddsföreningen, så det var väl en följd av det som låg i luften. Maltes insats Malte Sandberg var mycket pådrivande i miljöfrågorna. Han blev rätt besviken när det strategiska miljöarbetet inte lades på miljökontoret. Jag tror inte heller det hade varit rätt. Man ville få hela organisationen involverad och att kommunstyrelsen skulle bli insatt i de här frågorna och ta ett ansvar. Annars var risken stor att miljöfrågorna bara skulle betraktas som något katten släpat in. Man ska inte underskatta Maltes insats, för den var väldigt stark. Han skapade sina nätverk med miljöfikat som han höll i tillsammans med många företag. Det öppnade förvisso upp en kanal, men det blev lite hans grej. Han höll det för sig själv. Malte gick väl inte alltid så bra ihop med kommunalråden. Kanske tog han för mycket medialt utrymme. Att Malte jobbade så hårt hade den fördelen att vi på planeringskontoret var tvungna att ha en kunskapsbas för det vi gjorde. Det blev lite av en kamp för att visa att vi hänger med vi också. På det sättet kan man säga att han sporrade oss till att ta tag i miljöfrågor. Intresseklubb Det var väldigt många rundabords-samtal under 1990-talet, lärorika för alla och viktiga som en grund för det vi arbetade med. Det ledde också fram till att vi fick en A21-kommitté som poppade upp och ganska snabbt försvann. Det blev en diskussionsklubb för miljöintresserade politiker. Det var ett gäng entusiaster och jag gick dit för att ge stabilitet, det behövdes någon som matchade upp det gänget. Den gav inget riktigt eftermäle. Jag undrar var vi hade varit om vi inte haft miljöfrågorna på planeringskontoret. Då hade vi varit ett ganska tråkigt plan och exploateringskontor med traditionellt plan- och markarbete.
Internationella visiter Miljöarbetet förde med sig att vi införde en internationell enhet. Vi började med technical visits som en del av planeringskontorets viktiga uppgifter, vår besöksverksamhet. Många fick sätta sig in i frågorna vi jobbade med, och hålla föredrag för japaner, kineser och andra. Vi jobbade med powerpoint-presentationer som stöd och trygghet, och fick en linje i det vi pratade om. Jag tror att det har varit bra för många att framträda inför en grupp, större eller mindre. De blev någon form av ambassadörer som fick beskriva det vi håller på med. Det är en utbildning och en utveckling av personligheten. Det finns talanger och det gäller att få fram dem. Som Sohie Kim-Hagdahl, hon är lysande när hon är ute och pratar om kommunens miljöarbete. Vi började åka ut och prata på konferenser i Europa och i världen, om vårt miljöarbete, någon gång under 1998. Vi fick mycket uppmärksamhet. Fördelen var att Växjö fick ett ansikte utåt. Vi delade ut visitkort och jobbade med hemsidan. Successivt kom det in förfrågningar från omvärlden. Det ledde till att vi fick mer och mer besök, vilket innebar att vi var tvungna att se de internationella relationerna som en del av vårt arbete. Jag uppmuntrade det för jag tycker det är rätt roligt att resa och vara ute och prata. Internationella utblickar Vi blev lite unika på planeringskontoret för vi blev så vana vid det internationella. När vi försökte få in de andra, tekniska och stadsbyggnadskontoret, så var det mycket svårare att hitta någon som kunde eller ville ta det. Vi kallade det aldrig för internationellt kontor, internationella relationer blev en funktion inom planeringskontoret. Efterhand blev vi inblandade i allt fler internationella projekt av olika slag, och vi var ganska många som deltog. Jag stimulerade medarbetarna att vara ute. Det fanns en avundsjuka naturligtvis, när man sa att man hade varit i Belgien och Tyskland. En del trodde att vi bara gled om kring där, gick på puben och åt gott. Tidigt på -90-talet gjorde vi en resa till Tyskland ihop med kommunalråden. Rune Rydén, Martin Ekdahl, Sven-Åke Andersson, Carl-Olof Bengtsson och Bo Frank var med, och några tjänstemän. Då var det inte riktigt comme il faut att kommuner åkte ut. Media tyckte att vi inte hade utanför kommungränserna att göra. Av en händelse så träffade vi hela Smålandspostens redaktion i Travemünde. De hade varit ute på ett litet galej i Tyskland och vi satt pratade med dem rätt mycket. Det var som att det kom en gemensam insikt: Vi är en del av Europa och det är naturligt att vi måste ha de kontakterna. Efter den resan vände det tydligt. Europeiskt miljöstöd Våra resor och kontakter har lett fram till stora saker efter hand. Vi hade inte fått så mycket investeringspengar för infrastrukturen annars, kust-till kust banan, exempelvis. Sesacprojektet hade vi aldrig fått om vi inte hade visat att vi varit trovärdiga på miljöarbete.
Personalen har blivit duktig på EU-ansökningar. Det är rätt mycket utredningsarbete inför en ansökan, budget, förprojektering, blanketter och dokument. Vi lärde oss väldigt mycket om miljöfrågor, teknik, politik, ekonomi, bidrag och projektledning. Man måste göra de där hundåren. Det största nederlaget vi haft var när biogasprojektet inte blev av. Jag vet inte hur vi kunde ha gjort det annorlunda. Vi räknade då på ett bensinpris som låg på nio kronor. Det var vissa som sa att det inte var en kommunal angelägenhet att producera bränsle. Många var väldigt försiktiga med pengar, Carl-Olof var en av dem. Det skulle kosta över 100 miljoner, men nästan 60 miljoner hade vi plockat hem genom bidrag från Klimp och EU. De pengarna skickade vi över till Västerås sedan. Biogasanläggningen hade varit ytterligare ett flaggskepp för Växjö. Då hade vi verkligen varit på banan tidigt. Nu får vi kämpa med egna pengar för att producera mycket mindre biogas. Kom med idén Ska jag vara ärlig så var det jag som tog upp tanken att göra Europas grönaste stad till vårt varumärke. BBC och annan internationell media gjorde reportage om det, det tyckte jag var så intressant att jag samlade ihop ett gäng: Vore det inte dags att vi tar till oss detta. Sedan rullade det på. Politiken var nog lite tveksam ett tag. Sedan var det uppe i Expansiva Växjögruppen, och där tyckte de det var jättebra. När näringslivet är ute och säljer, säger de att de jobbar i Växjö som är Europas grönaste stad. Det ger trovärdighet. Sedan kan man kanske säga att det var djärvt. Hittills tror jag vi haft mest positivt av det, men jag tror vi kommer till en punkt då vi ska skippa det. Det finns ju ingen legitimitet på något sätt, ingen kan klubba att nu är vi Europas grönaste stad. Det tog vi till oss helt själva. Jag var ute i förra veckan och pratade i Dundee, de har så kallade European Open days. Det känns som att de lyssnar lite mer när man visar loggan. Sedan kan det ju alltid ifrågasättas. Vi får inte tappa greppet, det tål inte så mycket. Jobbat för nytt bränsle Om VEAB:s senaste kraftvärmeprojekt Sandvik 3 fördröjts lite så kan det delvis bero på att Sarah Nilsson, Steve Karlsson och jag har jobbat med en storskalig biobränsleanläggning. Vi har krävt en särskild utredning för att visa fördelarna med en anläggning där man producerar syntetisk gas. Den skulle byggas söder om VEAB, vid järnvägen, och spillvärmen från den gå till VEAB. Den skulle producera gas till fordonsbränsle, av biobränsle. Man kan säga att överskottsvärmen från den processen skulle gå in i fjärrvärmenätet. VEAB har inte gillat idén, för det är inte ekonomi på det sättet för dem. Den skulle inte ge samma fördelar för produktion av el, t ex. Men nu har vi lagt den åt sidan, så nu kör de väl på så gott de kan. Bilarna ut ur centrum Den viktigaste frågan för framtiden är hela omvandlingen av trafiksystemet. Där har kommunen väldigt många motståndare. Att vända från biltrafik i centrum till enbart cykel och kollektivtrafik, det är jättesvårt. Det gäller att hitta en balans. Vi måste erbjuda något till dem som säger: Det går väl an för dig som bor på Teleborg, men jag som bor ute i Uråsa, Tävelsås, Nöbbele, hur ska jag ta mig in till servicen inne i stan?