EXAMENSARBETE. Lär dig själv att spela harpa

Transkript

1 2004:12 MUH EXAMENSARBETE Lär dig själv att spela harpa En utvärdering av Sylvia Woods "Teach Yourself to Play the Folk Harp" samt en liten inblick i harpans värld Anna Jarlevang Musikpedagogik Musikhögskolan i Piteå 2004:12 MUH - ISSN: X - ISRN: LTU-MUH-EX--04/12--SE

2 Lär dig själv att spela harpa En utvärdering av Sylvia Woods Teach Yourself to Play the Folk Harp samt en liten inblick i harpans värld examensarbete i musikpedagogik vid Musikhögskolan i Piteå 2004 av Anna Jarlevang med handledare KG Johansson

3 Abstrakt Syftet med det här arbetet var att undersöka i vilken omfattning harpundervisning bedrivs vid kommunala musik- och kulturskolor, samt att ta reda på hur ett självstudiematerial för harpa fungerar. En enkätundersökning visade att bara fyra av Sveriges musik- och kulturskolor erbjuder undervisning i harpa. Självstudiematerialet Teach Yourself to Play the Folk Harp av Sylvia Woods utvärderades av åtta personer med olika musikalisk bakgrund som följdes under fyra månaders tid. Resultatet av studien visade att materialet upplevdes på olika sätt, men att det samlade omdömet var mestadels positivt. Av studien framkom också att deltagarnas medvetenhet om sina inlärningsstilar hade stor betydelse för hur materialet upplevdes och utvärderades. Nyckelord: harpa, musikundervisning, självstudier, inlärningsstilar, kommunala musikskolan

4 Innehållsförteckning 1 Inledning 3 Bakgrund 4 Harpans historia 4 Bildtolkning 4 Barderna och trubadurerna 4 Behovet av kromatik 5 Modeinstrumentet 6 Den stora harprevolutionen 6 Kan allt spelas på harpa? 7 Den lilla harpans återkomst 7 Harpan idag 8 Hur spelar man harpa? 8 Kroppen och harpan 8 Fingrarna och harpan 8 Specialeffekter 8 Självstudier 9 Distansutbildning 9 Motivation 9 Inlärningsstilar 9 Vuxen och nybörjare 10 Självstudier med eller utan lärare 10 Självstudiematerial för harpa 11 Syfte 12 Metod 12 Enkätundersökning 12 Utvärdering av Teach Yourself 12 Resultat 13 Enkätundersökning 13 Skolor som har harpundervisning 13 Skolor som har haft harpundervisning 13 Skolor som inte har harpundervisning 14 Övriga kommentarer 14 1

5 Utvärdering av Teach Yourself 15 Person A, B, C, D, E, F, G och H 15 Bokens inledande sidor 18 Kapitel Bokens avslutande sidor 22 Vad hände sedan? 23 Diskussion 25 Sammanfattning av resultat 25 Enkätundersökning 25 Utvärdering av Teach Yourself 25 Metoddiskussion 25 Enkätundersökning 25 Utvärdering av Teach Yourself 26 Resultatdiskussion 26 Harpundervisning idag 26 Undervisning vs självstudier 27 Att spela som man ska 28 Är harpan ett tjejinstrument? 29 Kan man lära sig att spela via Sylvia Woods bok? 29 Förslag till fortsatt forskning 30 Referenslista 31 Bilagor 33 Bilder 33 Enkät 35 2

6 Inledning Harpan är ett ovanligt instrument och många människor har ingen aning om vad de ska förvänta sig för ljud från den. En kväll när jag satt och stämde en harpa inför en konsert kom det fram en man som sa; Du är så begåvad. Då jag inte hade spelat någonting utan bara stämt, utgick jag ifrån att han skojade eller helt enkelt tyckte att jag var begåvad för att jag kunde stämma, och svarade: Tack så mycket, jag har skrivit det själv. Istället för att skratta åt mitt försök till att vara rolig svarade han bara: Fantastiskt. Det var uppenbart hur lite jag behövde åstadkomma för att få beröm. Ärligt talat så kan harpister imponera med i stort sett ingenting. Ett par brutna ackord och ett glissando eller två och du har den allmänna publikens uppskattning. Liknande händelser sker så gott som varenda gång jag är ute och spelar på en klaffharpa. Människor kommer fram och frågar var min riktiga harpa är eller kommenterar att det är käckt att det finns harpor även för barn. Okunskapen om harpan är tydlig även i lexikon. Under arbetet med den här uppsatsen har jag förvånats över hur mycket faktafel som finns i tryck. Inte undra på att vissa tycker att harpan är begränsad när musiklexikon som visar dubbelpedalharpans omfång har missat en oktav och ibland till och med två. När jag började studera vid musikhögskolan i Piteå fick jag veta att jag var den första studenten någonsin att utbilda mig till i/e-pedagog med harpa som huvudämne. Den generella reaktionen på min studieinriktning var inte direkt positiv då de flesta resonerade att det finns en anledning till att ingen tidigare läst till harppedagog. Givetvis var det nedslående att de inte trodde på mig, men nu närmare fyra år senare känns det som att jag har bevisat att jag gjort ett bra val. Redan innan jag tagit min examen som harppedagog har jag lyckats sprida intresset för harpan både genom att vara med och bilda Svenska Harpföreningen och via mitt företag som förutom att erbjuda harplektioner även hyr ut och säljer harpor i de flesta storlekar. Min lilla framgångshistoria ser jag som ett bevis för att det är möjligt att sprida harpan ännu mer. Det kanske verkar lite konstigt att jag valt att skriva om ett ämne, dvs självstudier, som inriktar sig på att ytterligare begränsa det till synes redan obefintliga elevunderlaget, men det finns ett mycket enkelt svar; jag har redan nu inte möjlighet att undervisa alla som söker upp mig för att få harplektioner. Tiden räcker inte till. Jag hoppas att självstudier och distansutbildningar kan vara ett alternativ som jag kan rekommendera de elever som inte har möjlighet att ta lektioner. Självklart hoppas jag att jag bara kommer att vara den första som utbildar mig till harppedagog, inte den enda. Det vore en drömsituation om alla de som vill lära sig att spela harpa via en lärare har den möjligheten oavsett var i landet de bor. Slutligen vill jag rikta ett stort tack till alla projektdeltagare och andra försökskaniner. Jag hoppas att ni får användning av era harpkunskaper i en både snar och avlägsen framtid. 3

7 Bakgrund Då harpan är ett ovanligt instrument och den allmänna kunskapen om den liten har jag tagit med en omfattande historik samt en beskrivning om hur man spelar, så att läsare lättare ska kunna sätta sig in i resultatet. De olika harptyperna är angivna med kursiv stil i texten. Bildexempel finns i bilaga 1. Harpans historia Bildtolkning Det är ingen som riktigt vet varifrån harpan egentligen kommer. Harpan har funnits på så många håll i världen så länge att ingen med säkerhet kan uppge en bestämd tidpunkt för den allra första harpans uppkomst. Det enda som man med säkerhet vet är att all tidig historik enbart bygger på tolkningar av bilder av olika slag från dåtida konstnärer (Readers Guide to Music, 1999, sid 326). De tidigast daterade bilderna av harpor hittades i Mesopotamien och Egypten (Sohlmans, 1976, sid 345). De ungefär 5000 år gamla målningarna och relieferna föreställer bågharpor. Bågharpan känns lätt igen på att den består av en enda del som är kraftigt böjd så att strängarna kan fästas i vardera änden. Bågharpan följdes av vinkelharpan. Det enda som skiljer denna från bågharpan är att harpkroppen fogats samman av två separata delar. Vinkelharpan har hittats på egyptiska och sumeriska målningar som är något senare än avbildningarna av bågharpan (Nationalencyklopedin, 1992, sid 416). Det var inte förrän under antiken som harpan kom till Europa, då först till området kring Medelhavet. Vinkelharpan hade då fått ytterligare en kroppsdel som bildade ramharpans triangulära form (Bonniers, 1983, sid 183). Ramharpans triangelform är den vanligaste form som harpor över hela världen har än idag. Harpan börjar förekomma allt oftare i manuskript och konst från medeltiden. Det finns inga harpor kvar från den tiden, så det är omöjligt att med säkerhet veta hur de stämdes (Readers Guide to Music, 1999, sid 326). Trots det tror sig många veta att den medeltida harpan var stämd i en dur/moll skala (t ex Kruckenberg, 1993, sid 203). Det finns inte heller någon musik komponerad just för harpa bevarad, även om mycket finns beskrivet redan från tidig medeltid (Sohlmans 1976, sid 346). Harpan spreds över hela Europa under medeltiden och de brittiska öarna tycks redan då blivit något av ett centrum för instrumentet. Barderna och trubadurerna I kelternas länder var de harpspelare barderna viktiga och respekterade. De var ofta både poeter och musiker och tillskrevs även magiska krafter (Woods, 1978, sid 7). Även allemander, franker, germaner och angler spelade harpa (Ling, 1983, sid 59). På 900-talet grundade den irländske hjälten och krigarkungen Brian Boru den harptradition och det kulturarv som fanns kvar på Irland i fem hundra år (Woods, 1978, sid 7). På Trinity College i Dublin finns en harpa som har tillskrivits honom, men numera 4

8 tror man att den är betydligt nyare. Harpkroppen är uthuggen ur ett enda stycke pilträ och är avsedd för ett tjugotal mässingssträngar (Nationalencyklopedin, 1992, sid 416). De harpor som spelades på Irland och i Skottland hade en kombination av strängar av stål, mässing och troligtvis också silver. I Wales förekom harpor som hade strängar av hästhår som gav ett surrande ljud (Woods, 1978, sid 7). I 1100-talets Europa var harpan trubadurernas och minnessångarnas ackompanjemangsinstrument (Kruckenberg, 1993, sid ). De europeiska harporna hade sensträngar och en mycket liten harpkropp, vilket gjorde att de hade betydligt mindre klang än harporna på de brittiska öarna (Woods, 1978, sid 8). Kringresande irländska barder blev väl emottagna på kontinenten då deras stålsträngade harpor lät betydligt mer än trubadurernas. De irländska barderna bidrog mycket till harpans utveckling i Europa (Woods, 1978, sid 8). Barderna hade också en viktig politisk roll. De var de enda som kunde resa någorlunda ohotade och de fungerade både som ryktesspridare och spioner (Ling, 1983, sid ). I det dåtida Sverige var vikingarnas barder högt ansedda och alltid mycket uppskattade. En av deras viktigaste uppgifter var att med sin harpa besjunga hövdingens bedrifter efter plundringstågen (Ljungberg, 1954, sid 97). I Eddan nämns harpan i flera dikter, bland annat berättas det om hur Gunnar spelade harpa med tårna så att kvinnorna grät (Ling, 1983, sid 61). I Didrikssagan från mitten av 1200-talet finns en beskrivning av en lekare som kunde sjunga och slå på harpa (Ling, 1983, sid 154). I svenska lexikon finns ordet harpa med redan år 1400 och även senare år 1538 (Ling, 1983, sid 295). Hovkapellet bestod år 1591 av sammanlagt femtio instrumentalister och sångare, och bland pukslagare, basunister och trumpetedrängar fanns även en harpist (Hedwall 1996, sid 22). Behovet av kromatik Under renässansen började man tycka att harpans diatoniska stämning var alltför begränsad. Att skapa en harpa med halvtoner var en uppgift som skulle sysselsätta harpbyggare i flera hundra år. I slutet av 1500-talet byggde man kromatiska harpor, med två eller tre parallella rader strängar, eller där strängarna korsade varandra (Kruckenberg, 1993, sid 203). Det första betydande orkesterpartiet skrevs för dubbelharpa år 1608 av Monteverdi i hans opera Orfeo. Betydligt senare komponerade Debussy sin Danses sacré et profane för den typ av dubbelharpa som har korsade strängar (Kruckenberg, 1993, sid ). En trippelharpa hade ofta två rader som var stämda i samma diatoniska skala medan raden i mitten innehöll de tonartsfrämmande tonerna. Trippelharpan har sedan den tiden setts som Wales traditionella harpa (World Music, 1994, sid 24). I slutet av 1600-talet byggdes hakharpan. En hakharpa var diatoniskt stämd och försedd med små vridbara metallhakar under varje stämskruv som kunde höja valfri sträng en halvton (Bonniers, 1983, sid 183). Hakharpan var den första harpa som var möjlig att spela i flera olika tonarter, men eftersom man var tvungen att frigöra en hand medan man 5

9 spelade för att stämma om, experimenterade man på 1700-talet med att konstruera en pedalmekanism som gjorde att man kunde stämma om strängarna utan att använda händerna. Varje pedal höjde en diatonisk ton en halvton genom alla oktaver (Sohlmans, 1976, sid 346). Modeinstrumentet Pedalharpan blev mycket populär och var något av ett modeinstrument under senare delen av 1700-talet (Kruckenberg, 1993 sid 203). I Paris skrev berömda virtuoser som Naderman och Parish-Alvars musik för harpa, främst för att drottningen Marie-Antoinette själv var harpist (Sohlmans, 1976, sid 347). Under samma period blev harpan populär även i Sverige. Medelklassens ökade välstånd gjorde att man också inom familjen skaffade sig musikinstrument. Ett av de vanligaste var harpan (Hedwall, 1996, sid 78). Att spela harpa var ett vanligt kvinnoyrke. Enligt Öhrström (1989, sid 8-10) var de första kvinnliga musikerna i de mansdominerade orkestrarna harpister. Under senbarocken komponerade Händel för harpa i flera verk, senare Gluck i Orpheus och Euredike, samt Beethoven i sin opera Prometeus (Kruckenberg, 1993 s.203). Harpan användes också som generalbasinstrument (Ling, 1983, sid 465). Den stora harprevolutionen I början av 1800-talet kom dubbelpedalharpan* vars pedaler hade tre lägen, vilket gjorde att man kunde höja varje sträng både en halvton och en helton. Dubbelpedalharpan har en pedal för var och en av de sju stamtonerna, och varje pedal har tre lägen; sänkt, återställd och höjd. När alla pedalerna är i det mittersta läget är harpan stämd i C-dur (Dilling, 1934, sid vii). En dubbelpedalharpa kan stämmas i vilken dur- eller molltonart som helst. Man kan också stämma den i olika ackord men däremot inte i en kromatisk skala (Aulin och Oldermark, 1960, sid 136). Istället för haken används roterbara metallplattor med utstående stift för att höja strängarna. Dubbelpedalharpan är också betydligt större än sina föregångare och har en mycket fylligare ton och en större klang (Kruckenberg, 1993, sid ). Idag är instrumentet ca 180 cm högt, väger ca 35 kg och har ett omfång på 6 ½ oktav (Sohlmans, 1976, sid 346). Den har både vita och färgade strängar; C-strängarna är röda och F-strängarna är blå eller svarta. Detta är för att harpisten lättare ska ha hitta bland strängarna (Kolacny, 1992, sid 7) I det översta registret och mellanregistret används sensträngar och i det lägre basregistret stålsträngar (Dilling, 1934, sid vi). Istället för sensträngar, eller tillsammans med dem, används även strängar av nylon (Kolacny, 1992, sid 7). * För att skilja på de två olika pedalharpstyperna har man på engelska definitionerna single-action harp samt double-action harp som beskriver pedalernas funktion. På svenska har termerna översatts till pedalharpa respektive dubbelpedalharpa (t ex Bonniers, 1983, sid 183). Ordet dubbelpedalharpa är dock missvisande eftersom den inte, som namnet indikerar, har några dubbla pedaler. Ofta använder man orden harpa eller pedalharpa istället. 6

10 Harpan fick sin plats i symfoniorkestern under romantiken (Bonniers, 1983, sid 183). I en stockholmsorkester på 1880-talet hade man en kvinnlig harpist (Öhrström, 1989, sid 78). Under senare delen av romantiken användes harpan av kompositörerna för att färglägga med (Nordström, 1989, sid 66). Många franska impressionister, däribland Debussy och Ravel, använde harpan i flera av sina orkesterverk (Kruckenberg, 1993, sid 203). Den harpa som används i orkestrar än idag är dubbelpedalharpan (Kruckenberg, 1993, sid 205) I större modern orkesterbesättning kan flera harpor förekomma. Wagner använder sex harpor i operan Rhenguldet. Trots att harpan användes ofta i orkestern under romantiken finns förvånansvärt lite solistisk musik från den perioden (Kruckenberg, 1993, sid 203). Under 1900-talet har repertoaren för harpa som soloinstrument utökats något (Bonniers 1983, sid 183), men den är fortfarande beklagligt liten (Musikboken 1979, sid 96). Kan allt spelas på harpa? En del anser att harpan är dåligt anpassad för mycket av jazzens precisa rytmer och snabba ackordsprogressioner i och med att harpans toner ringer kvar in i varandra. Ett annat problem som ofta lyfts fram är att harpan är betydligt ljudsvagare än instrument som används inom jazzen. Trots dessa svårigheter finns det ändå några harpister som skapat sig namn i jazzvärlden (The New Grove Dictionary of Jazz, 2001, sid 172). De flesta stora harptillverkarna säljer idag elharpor och halvakustiska harpor. Eftersom det inte går att spela snabba kromatiska tongångar på dubbelpedalharpan experimenterar man än idag med att konstruera kromatiska harpor. (Bonniers, 1983, sid 183). Den lilla harpans återkomst 1800-talets trendiga klassiska musik och den stora dubbelpedalharpans invasion i harpvärlden gjorde att de andra harptyperna nästan försvann, men i och med återupplivandet av harptraditionerna på de brittiska öarna under 1900-talet har både folkmusiken och den lilla harpan kommit tillbaka allt mer (Woods, 1978, sid 8). Under senare delen av 1900-talet har klaffharpan blivit populär i stora delar av världen. Klaffharpan påminner något om hakharpan eftersom den har den gemensamma funktionen att den med hjälp av en klaff höjer varje sträng en halvton (Woods, 1978, sid 77). En klaffharpa kan ha mellan ca 20 till ca 40 strängar. De flesta klaffharporna är stämda i Eb-dur för att göra det möjligt att spela i tonarter från tre b-förtecken till fyra #- förtecken (Dilling, 1934, sid viii). Vanligt är också att stämma klaffharpan i C-dur. Även om klaffharpan inte är helt kromatisk gör klaffarna det möjligt att spela i många tonarter och använder man enharmoniska förväxlingar kan man spela i ännu fler (MacDonnell, 1991, sid 4). De få som känner till de mindre harptyperna refererar ofta till dem som keltiska harpor. Begreppet keltisk harpa betyder olika saker för olika människor. För en del menas det en speciell sorts harpa som oftast är liten och stålsträngad. För andra är det ett samlingsnamn 7

11 för alla sorters harpor utan pedaler. Några använder begreppet för att hänvisa till en speciell repertoar (Kolacny, 1992, sid 1). Harpan idag Harpan är idag mycket ovanlig i Sverige. Den harpa som syns då och då är den stora dubbelpedalharpan som förekommer i orkestersammanhang. De mindre harptyperna är så sällsynta att användandet av ordet harpa i många lexikon (t ex Sohlmans, 1976, sid 346) har blivit synonymt med dubbelpedalharpa. Under mina år som verksam harppedagog har jag fått en bild av att harpundervisning i Sverige är mycket sällsynt på alla nivåer, och att den oftast sker privat. För att få veta i vilken omfattning harpundervisning bedrivs i kommunal regi har jag genomfört en enkätundersökning (se sid 13). Hur spelar man harpa? Kroppen och harpan Det finns två huvudtyper av harpor; harpor som hålls i famnen och harpor som står på golvet (Woods, 1978, sid 9). Harpan vilar mot höger axel, men det mesta av vikten hamnar på knäna, som stöder harpans kropp (Milligan, 1969, sid 3). Ryggen är rak och ska inte vila mot något ryggstöd, och armarna är fria och rörliga (Dilling, 1934 sid v). Båda armbågarna hålls upp så att underarmarna är parallella med golvet (Woods, 1978, sid 10). Högerhanden brukas i första hand för de högre strängarna, vänster för de lägre (Kruckenberg, 1993, sid 205). Fingrarna och harpan Man spelar med fingertopparna och använder alla fingrar utom lillfingrarna (Woods, 1978 sid 10). Fingertopparna placeras på strängarna så att de pekar mot golvet och tummarna placeras så att de pekar mot taket (Milligan, 1969, sid 4). När man spelar böjs fingrarna in i handen, men leden mellan fingertopparna och knogen skall vara rak (Dilling, 1934 sid vi). Tummens led skall både böjas och landa på sidan av pekfingret när man spelar (Woods, 1978, sid 10). I fingersättningar har tummen siffra ett, pekfingret siffra två, osv. Specialeffekter Harpans mest kända specialeffekt kallas glissando. Glissando åstadkoms genom att fingrarna snabbt glider över strängarna. Enligt Goulding (1994, sid 538) kallar somliga det för en av de mest utnötta plattityderna i musiken, men anser att det trots det åtminstone ibland kan vara meningsfullt. Genom att spela på olika ställen på strängarna åstadkoms olika klangfärger och med naglarna åstadkommer man en speciell anslagseffekt (Sohlmans, 1976, sid 346). Man kan spela flageoletter genom att trycka handloven mot en strängs mittpunkt och samtidigt knäppa den (Kruckenberg, 1993, sid 205). Betydligt nymodigare speltekniker, där även harpkroppen trakteras på olika sätt, har utvecklat speltekniken långt utöver traditionella metoder (Sohlmans, 1976, sid 346). 8

12 Självstudier För att få en tydlig bakgrund till resultatet av den longitudinella studien har jag valt att skriva några rader om självstudier i olika former. Distansutbildning Utbildning på distans har funnits i organiserad form i mer än hundra år och har länge fått kämpa mot misstro och förakt från det pedagogiska etablissemanget (Bååth, 2001, sid 10). På senare år har intresset för den här utbildningsformen växt påtagligt. En av de viktigaste anledningarna till varför så många väljer just distansstudier är enligt John Bååth (2001, sid 11) de praktiska fördelarna. Förutom att själva undervisningen blir mycket billigare är det också möjligt att vidareutbilda sig utan att ta ledigt från jobbet. I regeringsdeklarationen och budgetpropositionen skrev den nya socialdemokratiska regeringen (1994) att den ville åstadkomma ett nationellt kunskapslyft (Utbult, 1995, sid 11). Utbildningsminister Carl Tham sade att ett sådant kunskapslyft inte kan åstadkommas genom att bara öka antalet platser vid de traditionella utbildningarna, som är bundna till tid och rum. Han ansåg att distansutbildningar kan vara ett viktigt komplement för bland andra de förvärvsarbetare som är beroende av frihet i tid och rum. Dessutom kan en distansutbildning genomföras till betydligt lägre kostnader för både den enskilde, samhället och de företag som väljer denna metod för att öka sina anställdas kompetens (Utbult, 1995, sid 11). En av deltagarna i en distanskurs berättar att undervisning på distans fungerar mycket bra för boende i glesbygdsområden. Han säger att man förutom att spara mycket tid på att slippa allt resande även har möjlighet att välja lärare på ett helt annat sätt (Utbult, 1995, sid 44). Ålkärr (1995, sid 9) tycker att distanskurser i musik är bra för dem som har tidskrävande arbete och familj, men som ändå vill lära sig att spela ett instrument i sin egen takt när det finns tid över. Motivation Distansstudier är visserligen inte samma sak som självstudier, men båda utbildningsformerna kräver stor studiedisciplin (Bååth, 2001, sid 13). Där den som studerar på distans kan fråga sin handledare måste den som lär sig via självstudier vara sin egen lärare. Grandert och Forsberg (2003, sid 41-42) resonerar kring hur man kan bli sin egen lärare och känna motivation till att öva. De poängterar vikten av disciplin och organiserad, regelbunden övning för att komma vidare och förbättra sina musikaliska färdigheter. Becker (1993, sid 36) anser att det är viktigt att man som musiklärare ser till att eleverna har förstått sammanhangen om man vill att de ska öva. Inlärningsstilar Med inlärningsstil menas det sätt man koncentrerar sig på samt absorberar, bearbetar och bibehåller ny information (Wallin, 2002, sid 5). Wallin skriver att människor i alla åldrar kan lära sig i stort sett vad som helst om de gör det via sina egna inlärningsstilar. 9

13 Forskning visar att barn som får reflektera över sitt spelande upptäcker hur det går till när de lär sig. De blir medvetna om vad och hur de gjort när de lärt sig något nytt (Becker, 1993, sid 36). De har med andra ord hittat sin inlärningsstil. Resultatet av ett intelligenstest från år 1932 visade att människor har sin största inlärningsförmåga i 18-årsåldern och att förmågan att lära sig sjunker kraftigt redan när man är år (Ålkärr, 1995, sid 2). Modern forskning stöder inte den teorin. Ålkärr skriver att åldern inte är något hinder för inlärning förrän i 75-årsåldern. Hon menar att reaktionstiden ökar med åren, men att en vuxen kan lära sig vad som helst om de själva får bestämma inlärningstakten. Ålkärr skriver också att de flesta åringar har samma inlärningskapacitet som när de var 20 år. Vuxen och nybörjare Den kommunala musikskolan är bara till för elever som går i grundskola och gymnasium. Vuxna nybörjare får vända sig till studiecirklar, privatlärare, distanskurser och självstudiemateriel (Ålkärr, 1995, sid 2). Ålkärr anser att det behövs fler möjligheter för vuxna att lära sig att spela ett instrument och att distanskurserna borde utvecklas med samhällets utveckling (Ålkärr, 1995, sid 9). Ålkärr (1995, sid 3) skriver också att arbetslösheten gjort att vuxenutbildningen fått en framträdande roll och att fler och fler inser att det är viktigt att lära sig nya saker. Självstudier med eller utan lärare Grandert och Forsberg (2003, sid 2) skriver att även lärarledd undervisning till stor del bygger på självstudier. Att på en lektion bearbeta en hel veckas övning ser de som en orimlighet. Brändström (1993, sid 72) menar att man bara kan lära sig en aktivitet genom att utföra det man vill lära sig, och betonar att detta endast kan uppnås genom självverksamhet. Han skriver också att det egna arbetet, självverksamheten, är utvecklingsbart i flera olika utbildningssammanhang (Brändström, 1993, sid 75). Wallin (2002, sid 16-17) har undersökt hur musiklärare på kommunala musikskolan arbetar med sina elever för att få dem att reflektera över sitt eget musicerande. Bara en av de intervjuade ansåg att det var lärarens uppgift att lära eleven att lära sig själv. I en undersökning av Filipsson (2003, sid 15) framkom att det fanns brister i de pedagogiska kunskaperna hos musiklärare. Filipsson skriver också att han upplever att instrumentallärare på kommunala musikskolor tycker sig ha för lite tid med varje elev. Han ger en förklaring i att lärarna kanske ser de korta lektionerna som meningslösa. Läraren i Wallins undersökning som ansåg att det är musiklärarens uppgift att lära eleven att lära sig själv menar att det i slutänden ändå är eleven själv som ska spela, både under åren på musikskolan och efteråt (Wallin, 2002, sid 9). 10

14 Självstudiematerial för harpa Harpa är, som jag skrivit tidigare, ett ovanligt instrument. Detta har lett till att böcker för självstudier har växt fram ur en brist på lärare snarare än ur en önskan att lära sig själv. Redan 1934, samtidigt med dubbelpedalharpans invasion, skriver Dilling (1934 sid iii) att det olyckligtvis inte finns möjlighet till harplektioner på så många platser än. Sjuttio år senare ser situationen i Sverige ungefär likadan ut som den gjorde i USA på trettiotalet. Eftersom det inte finns tillräckligt stort underlag i Sverige har jag tittat på några av de böcker som används i Europa och USA. Den titel som var vanligast förekommande när jag sökte efter självstudiematerial var Sylvia Woods Teach Yourself to Play the Folk Harp (1978). Även Samuel Milligans Fun from the First (1969) nämndes i flera sammanhang. Den bok jag hittat som är skriven tidigast är Mildred Dillings Old Tunes for Young Harpists (1934). Alla tre böckerna har gemensamt att de förutom progressiva lektioner med övningar och stycken även innehåller utförliga instruktioner om det mesta en nybörjare behöver veta om harpor och notläsning. I min undersökning har jag valt att använda Sylvia Woods Teach Yourself to Play the Folk Harp eftersom det verkar vara den mest använda boken i övriga Europa. Sylvia Woods har spelat harpa i mer än trettio år och har skrivit ett tjugotal böcker som används av harpister över hela världen. Självstudieboken Teach Yourself to Play the Folk Harp gavs ut år 1978 på hennes eget förlag. Sylvia Woods är också en av de mest framträdande personerna att sprida intresset för den lilla harpan. 11

15 Syfte Syftet med min undersökning var - att undersöka i vilken omfattning harpundervisning bedrivs på svenska kommunala musikskolor/kulturskolor. - att ta reda på hur ett självstudiematerial för harpa fungerar, samt om och hur det kan vara ett alternativ för personer som inte har tillgång till en harplärare. Metod Enkätundersökning Enkäten skickades ut till Sveriges samtliga 298 kommunala musikskolor/kulturskolor enligt en adresslista som jag köpte från SMoK, Sveriges Musik- och Kulturskoleråd. Enkäten finns som bilaga 2. Utvärdering av Teach Yourself Eftersom jag är intresserad av hur materialet emottas i olika målgrupper har jag valt att följa åtta personer med olika musikalisk bakgrund; tre av personerna är elever vid ett musikgymnasium, ytterligare tre studerar vid en musikhögskola och de återstående två har ingen tidigare musikalisk utbildning. Tre av dem anmälde sitt intresse att delta i studien efter ett informationsmöte på sin skola, två anmälde sig efter att ha läst ett anslag på sin skola och tre tackade ja efter att ha blivit tillfrågade personligen. Jag valde att genomföra en longitudinell studie, det vill säga en studie över tid. Under fyra månaders tid har jag träffat de åtta personerna mellan två till fyra gånger per månad för att titta och lyssna på vad de har lärt sig. Träffarna tog plats på deras respektive skolor eller i deras hem. De har beskrivit vad de tycker är bra och dåligt med bokens instruktioner, övningar och stycken samt givit förslag på eventuella förbättringar. Det enda kravet som jag hade var att de skulle spela igenom minst halva boken för att jag skulle få tillräckligt med underlag för att bedöma bokens progression och innehåll. 12

16 Resultat Enkätundersökning 298 enkäter skickades ut och 230 av dem kom tillbaka. Det ger en svarsfrekvens på 77 %, vilket är ett resultat högt över förväntan. Av de 230 som svarade var det 4 skolor som hade harpundervisning, 5 hade haft det tidigare och de återstående 221 hade det inte. Skolor som har harpundervisning I detta stycke benämns skolorna som skola 1, 2, 3 och 4. Skola 1 startade sin harpundervisning ht-03 och har bara en elev. Skolan upplever att det är svårt med tillgång till instrument. Läraren är en kvinna mellan år. Skola 2 har haft harpundervisning i tre år. Just nu har de bara en elev och som mest har de haft två. Ingen har efterfrågat harpa på deras skola utan de tar själva initiativ till att få fler harpelever. Undervisningstiden är 30 min/vecka. Läraren är en kvinna mellan år. Skola 3 har haft harpundervisning i 1,5 år och har nio elever som får enskilda lektioner med varierande lektionstid. Läraren är en kvinna mellan år som är utbildad utomlands. Skola 4 har bedrivit harpundervisning i ca 25 år. Idag har skolan 15 elever som får enskilda lektioner 30 min/vecka. Läraren är en kvinna, äldre än 50 år, som är utbildad utomlands. Skolor som har haft harpundervisning I detta stycke benämns skolorna som skola A, B, C, D och E. Skola A hade haft harpundervisning under många år innan den upphörde på grund av ekonomiska skäl och sviktande elevunderlag. Skola B berättar att de bara en gång under en tioårsperiod haft en harpelev. De skulle gärna starta harpundervisning igen om efterfrågan fanns. Skola C erbjöd harpundervisning under åren och upplevde då svårigheter med tillgång till instrument. Skola D har haft harpundervisning tidigare, men det har inte varit aktuellt de senaste åren. Skola E har haft harpundervisning under en period och hade då bara en elev. 13

17 Skolor som inte har harpundervisning Av de 221 skolor som inte har undervisning i harpa var 67 intresserade av att starta harpundervisning och 154 var inte det. Många av de skolor som var intresserade angav kriterier som var tvungna att uppfyllas för att de skulle kunna starta harpundervisning. De vanligaste var; ekonomiska resurser, efterfrågan, elevunderlag och tillgång till instrument. Några ville att en eventuell harplärare även undervisade på andra instrument och andra ville ha ett samarbete med grannkommuner. En skola skrev att de skulle starta harpundervisning om fem elever anmälde sitt intresse. På frågan om vad de gör när en elev/förälder efterfrågar harpa var de vanligaste svaren att hänvisa till privatlärare, orkestrar eller större musikskolor samt att ingen någonsin frågat. En skola svarade att de skulle anställa en timlärare. De vanligaste anledningarna till att inte starta harpundervisning var brist på ekonomiska resurser, för stora/dyra instrument, ingen önskan att bredda utbudet, ingen efterfrågan, för ovanligt/smalt/udda instrument och svårigheter att hitta en lärare. Bland de mer ovanliga svaren fanns; kan inte spela med andra instrument, för smalt genremässigt och att inga barn vill spela. På frågan om vad de gör när en elev efterfrågar harpundervisning var de vanligaste svaren att ingen någonsin frågat, att de skulle informera om att det inte fanns i skolans utbud samt att hänvisa till större städer och orkestrar. En skola skulle hänvisa till Internet. Övriga kommentarer Under rubriken övriga kommentarer fanns både tips och tillrättavisningar. Några informerade mig om att det inte fanns plats för harpundervisning i verkligheten och att det är högst osannolikt att det skulle finnas både instrument och elever på samma plats. Andra skrev att de trodde att bristen på harpundervisning berodde på att det inte finns några lokala förebilder, men att en turné på skolorna skulle skapa ett intresse. Många önskade mig lycka till och flera berättade personliga anekdoter som på något vis berörde harpa. Ett fåtal bad om att få ta del av resultatet av enkätundersökningen. 14

18 Utvärdering av Teach Yourself Resultatet av den longitudinella studien redovisas på två sätt. Först presenteras var och en av de åtta personerna samt vad de hade för förväntningar på studien och sedan följer en sammanfattning av deras åsikter för varje kapitel. Avslutningsvis några rader om vad de tyckte när studien var över. De åtta personer som deltagit i min studie kommer fortsättningsvis att benämnas som Person A, B, C, etc. Person A Person A, kvinna, var 19 år och studerade vid en folkhögskola där hon läste gymnasieämnen. Hon hade aldrig tidigare spelat något instrument, men lärde sig läsa noter på musiklektionerna i högstadiet. Hon hade en egen 22-strängad harpa som hon var angelägen att lära sig spela på, då helst folkmusik från de brittiska öarna. Person A tackade ja till att vara med i undersökningen efter att ha blivit tillfrågad personligen och spelade igenom hela boken på sin egen 22-strängade harpa. För att kunna lära sig att spela harpa via en bok trodde Person A att det är väldigt viktigt att man läser boken på rätt sätt. Hon förutspådde att det finns en fara med att följa varenda instruktion utan att vare sig ifrågasätta eller relatera till vad som sagts tidigare. Hon menade också att det inte kan finnas en bok som passar alla, eftersom människor har så olika sätt att uppfatta saker på. En bra skriven instruktion måste därför vara så allmänt skriven att alla kan få ut någonting av den. Genom att läsa kritiskt kan man komma närmare vad författaren egentligen vill ha sagt även när det trillat mellan raderna. Person A var övertygad om att hon skulle lära sig att spela harpa via boken, om boken bara var någorlunda bra skriven. Person B Person B, kvinna, var 36 år och arbetade på en chefspost inom vården. Hon spelade fiol när hon gick i grundskolan, men hade innan studien började glömt både notläsning och fiolspel. Hennes dotter tog harplektioner varje vecka och de ägde en 34-strängad harpa. Person B tackade ja till att vara med i undersökningen efter att ha blivit tillfrågad personligen och spelade igenom de sex första kapitlen på sin egen/sin dotters 34- strängade harpa. Efter att ha lyssnat på sin dotters harpspelande i ett par veckor började det klia ordentligt i fingrarna på Person B. Då hon hade ett mycket krävande jobb ville hon inte börja ta lektioner eftersom hon var osäker på hur mycket tid hon skulle ha över för att spela harpa. Hon trodde att en självstudiebok skulle kunna vara ett bra sätt att lära sig att spela på egen hand när man har tid. Däremot var hon lite skeptisk till hur man skulle kunna läsa sig till hur kroppen ska förhålla sig till harpan. Hon menade att det finns en viss risk att man får skador om man inte vet hur man ska spela. Trots tidsbrist trodde Person B att hon skulle genomföra studien på ett bra sätt och hoppades att hon skulle kunna spela harpa när de fyra studiemånaderna var över. 15

19 Person C Person C, kvinna, var 17 år och gick andra året på musikgymnasiet med sång som huvudinstrument. Hon spelade även piano och hade lärt sig att spela fiol via Suzukimetoden när hon var liten. Person C anmälde sitt intresse att delta i studien efter en informationsträff på hennes skola. Hon hyrde en 22-strängad harpa och spelade igenom de sex första kapitlen. Person C hade sjungit och spelat instrument sedan hon var liten och hade syskon som spelade. Även om hon tagit lektioner hade mycket av hennes musikinlärning också skett i hemmet. Hon var mycket intresserad av musik och var nyfiken på harpan, även om hon anade att det inte skulle finnas speciellt mycket tid över för att spela på den. Hon såg sitt deltagande i studien som en chans att få prova att spela harpa och tyckte att det vore roligt att kunna kompa sig själv på den när studien var över. Person D Person D, kvinna, var 17 år och gick andra året på musikgymnasiet med sång som huvudinstrument. Hon läste noter, men tog god tid på sig och tyckte att basklav var besvärligt. Person D anmälde sitt intresse att delta i undersökningen efter en informationsträff på hennes skola. Hon hyrde en 22-strängad harpa och spelade igenom de sex första kapitlen efter att ha fått en extra månad på sig. Person D hade från början ett intresse som hon gärna utvecklat och såg sitt deltagande i studien som en chans att få prova att spela harpa. Hon hade inga speciella funderingar eller förväntningar på boken. Person E Person E, kvinna, var 17 år och gick andra året på musikgymnasiet med piano som huvudinstrument. Hon gick inte på den informationsträff som hölls på hennes skola utan anmälde sitt intresse först efter att ha pratat med sin mamma, som är fiollärare på en musikskola. Person E hyrde en 22-strängad harpa och spelade igenom de sex första kapitlen efter att ha fått en extra månad på sig. Person E hade inga speciella funderingar på boken eller sin arbetsinsats innan studien började. Person F Person F, man, var 21 år och gick första året på musikhögskolan där han läste till kompositions/arrangeringslärare. Han spelade även gitarr sedan många år tillbaka. Person F anmälde sitt intresse att delta i undersökningen efter att ha läst ett anslag på sin skola. Han spelade igenom hela boken på en av musikhögskolans 19-strängade harpor vad gällde de tre första kapitlen och hyrde sedan en 36-strängad harpa tillsammans med Person G. Från allra första början blev Person F intresserad av att delta i studien för att få kunskaper om harpan som han sedan kan ha användning för i sitt framtida komponerande. Men redan innan studien startade anade han att han nog skulle fortsätta spela även efter att 16

20 studien var avslutad. Han ställde sig lite frågande till hur en bok ska kunna ersätta en lärare, men var på det stora hela positivt inställd. Han trodde att han skulle lägga ner runt fem timmar i veckan på studien. Person G Person G, man, var 24 år och gick andra året på musikhögskolan där han läste till kompositions/arrangeringslärare. Han spelade piano sedan många år. Person G anmälde sitt intresse att delta i undersökningen efter att ha läst ett anslag på sin skola. Han spelade igenom hela boken på en av musikhögskolans 19-strängade harpor vad gällde de tre första kapitlen och hyrde sedan en 36-strängad harpa tillsammans med Person F. Person G anmälde sitt intresse att vara med i studien för att lära sig mer om hur man kan skriva musik för harpa. Han såg en stor fördel med att man som kompositör kan spela de instrument man komponerar för. Person G trodde inte att man kan lära sig spela harpa via en bok. Han ansåg dock att det är ett problem som gäller alla texter vars syfte är att lära någon att spela ett instrument. Han menade att en bok, hur bra den än är, aldrig kan ersätta en riktig lärare. Person G var nyfiken på harpan som instrument och trodde att han skulle genomföra studien på ett sätt som är givande för alla inblandade. Person H Person H, kvinna, var 23 år och läste till fiolpedagog på musikhögskolan. Hon hade spelat fiol i nästan tjugo år och spelade gärna folkmusik från olika länder. Hon hade haft en av musikhögskolans 19-strängade harpor hemma i ett par månader och spelat på egen hand, men inte följt någon metod eller bok. Person H tackade ja till att vara med i studien efter att ha blivit tillfrågad personligen. Hon spelade igenom de sex första lektionerna på en av musikhögskolans 19-strängade harpor. Person H tyckte att det finns en stor nackdel med självstudieböcker för instrument i och med att de alltid innehåller så mycket text. Hon menade att sida efter sida med skriftliga instruktioner gör att man lätt hoppar över dem och som följd missar viktiga bitar som man skulle ha haft nytta av. Detta i kombination med att hon tyckte att harpa verkar vara ett krångligt instrument gjorde att hon ställde sig tveksam till om hon skulle kunna spela harpa när studien var över. 17

21 Varje underrubrik i det följande har tre avdelningar; bokens innehåll, samlade åsikter och informanternas förslag på förbättringar av boken. Bokens inledande sidor De första sidorna i boken innehåller ett förord av författaren, en bild som visar vad harpans delar heter och en kort historik. Vidare följer en text med bilder som visar hur man sitter vid olika harpor, samt hur händer och fingrar förhåller sig till strängarna. Slutligen kommer en beskrivning av vanliga musiktermer och en grundlig förklaring av hur man läser noter, samt var tonerna finns på harpan. Det samlade omdömet om inledningen var övervägande positivt. Då alla utom Person B redan kunde läsa noter tyckte många att det var svårt att bedöma hur den texten skulle uppfattas av en nybörjare. Person B tyckte att den var tung att ta sig igenom och att det var svårt att förstå allt på en gång, men såg de sidorna som en uppslagsdel att komma tillbaka till. Fler bilder efterlystes av många, gärna bildserier som visar spelmoment steg för steg. Person B, G och H ansåg att vare sig bilder eller text kan ersätta en lärare, men eftersom boken ska vara självinstruktiv så är många bilder det bästa alternativet. Person H tyckte att bilden på hur man sitter med en liten harpa i knäet var både felaktig och oergonomisk. Hon föreslog att man istället kan sitta med ett ben på var sida om en pianopall med harpan framför sig eller ställa harpan på en egen pall. Kapitel 1 Kapitel ett innehåller en beskrivning, med text och bilder, om hur fingersättningar anges och spelas med hjälp av siffror och klamrar. Längre in i kapitlet förklaras åttondelsnoter. Övning 1: skalrörelser med två till fyra fingrar. Melodier: Twinkle, Twinkle Little Star, Yankee Doodle, Go Tell Aunt Rhodie, Lavender s Blue, Are You Sleeping. Alla uppskattade bildserien och tyckte att punktlistan om hur man tolkar siffror och klamrar var tydlig. Förklaringen av åttondelar fick bra betyg, även om Person H tyckte att den skulle ha passat bättre i inledningen. Person A var den enda som tyckte att det var bra att fjärde fingret dyker upp redan i första lektionen. De andra menar att det höjde svårighetsgraden onödigt mycket. Person D tyckte att Twinkle, Twinkle Little Star (Blinka lilla stjärna) var bra att börja med för att man känner igen den och kan spela den på gehör. Person B upplevde Lavender s Blue som betydligt svårare än de andra melodierna och Person E tyckte att Yankee Doodle inte passade in eftersom tempot var för högt. Person D tyckte att man kan lägga till en mening som säger att man kan göra sina egna klamrar. Person A föreslog att man kan underlätta för dem som har svårt att lära sig genom att skriva att de kan spela med bara pekfingrarna först. Detta för att de inte ska behöva lära sig både hur melodierna låter och tänka på fingersättningarna samtidigt. Alla var rörande överens om att det skulle bli lättare att spela Twinkle, Twinkle om fjärde fingret byttes ut mot tredje. 18

22 Kapitel 2 I kapitel två visas hur klamrar kan sättas ihop via punktlista och notexempel. Även fjärdedelspaus, bindebågar och punkteringar förklaras. Övning 2: skalrörelse med fyra fingrar där klamrar sätts ihop Melodier: The Water is Wide, White Choral Bells, Long, Long Ago, Country Gardens, Allemande Alla upplevde förklaringen av ihopkopplade klamrar som tydlig och att övningen var bra. Person H tyckte att all musikteori hör hemma i inledningen men höll med de andra om att den var förklarad på ett bra sätt. Person D tyckte att det var enkla och bra låtar. Person B och C tyckte att Country Gardens var svårare än de andra melodierna. Inga specifika förbättringar föreslogs av någon, men Person B tyckte att det borde ha varit fler fjärdedelspauser och punkteringar med i melodierna eftersom det var de nya tecken som förklarats i lektionen. Kapitel 3 I kapitel tre introduceras vänster hand. Pauser och upptakt förklaras. Övning 3: ett tersavstånd inom en skalrörelse, fyra fingrar, var hand för sig Melodier: Joy to the World, Blue Bells of Scotland, Minuet Person C tyckte att pauserna förklarades på ett bra sätt. Person D saknade en förklaring av hur man ska räkna in när det är upptakt. Alla tyckte att övningen var lätt, men Person E ifrågasatte om tersavståndet hör hemma i lektionen. Hon påpekade att tersavstånd i skalrörelser finns med redan i lektion ett. Person G och H tyckte att vänster hand borde noteras i basklav så att man vänjer sig vid att läsa två system i olika klaver. Person H tyckte att det skulle vara lättare om vänster hand introducerades med att spela unisont med höger. Person D föreslog att man istället kan låta vänster hand spela ackord. Kapitel 4 Kapitel 4 inleds med en uppmaning att gå tillbaka till början av boken och spela igenom allting med båda händerna tillsammans. Repriser förklaras. Övning 4: Motrörelse, fyra fingrar Melodier: All Through the Night, Robin Adair or Eileen Aroon, Ode to Joy Alla tyckte att motrörelsen var besvärlig, men att den ändå förklarats på ett bra sätt. Person H tyckte att Robin Adair var svår eftersom vänster hand växlade mellan att spela melodi och understämma. Person D tyckte Ode to Joy kändes både rolig och lätt för att det var en melodi som hon kände igen. Person E tyckte att All Through the Night var ett dåligt val av melodi för att lära sig motrörelse eftersom höger och vänster hand spelade olika rytmer. Person C tyckte att det var ett glapp i svårighetsgrad mellan kapitel tre och fyra. 19

23 Person A föreslog att instruktionen att spela de föregående kapitlen med båda händerna skall flyttas till början av lektion tre. Person H tyckte motrörelsen skulle introduceras först efter man spelat medrörelse i ett eller ett par kapitel. Kapitel 5 I kapitel fem introduceras basklaven med text, ramsor och notexempel. Övning 5: C-dur skala i tre oktaver uppdelat mellan båda händerna Melodier: Drink to Me Only, Planxty George Brabazon, Scarborough Fair Person G och H tyckte att basklaven borde ha introducerats tidigare. Person E gillade ramsorna. Alla tyckte att övningen skulle ha passat bättre tidigare i boken och att Scarborough Fair var svårare än de andra två melodierna. Person H tyckte att det var ett stort glapp i svårighetsgrad mellan kapitel fyra och fem. Person A och D tyckte att klamrarna gör det svårare än det borde vara. De föreslog båda att man kan hitta på egna fingersättningar. Kapitel 6 I kapitel sex förklaras trioler, sextondelsnoter och femtakt. Övning 6: treklanger, grundton kvart oktav, grundton ters oktav, fingrar 321, 421, 431 och åt motsatt håll. Melodier: The Grenadier and the Lady, My Love is Like a Red, Red Rose, Searching for Lambs, Greensleeves, Planxty Irwin Person D tyckte att förklaringen av trioler kunde ha varit tydligare. Alla tyckte att övningen kändes relevant och bra. Person D och E tyckte att Greensleeves var mycket lättare än de andra melodierna eftersom de kände igen den. Person F tyckte att det var ett glapp mellan lektion fem och sex. Person C föreslog att kapitlet kunde delas upp i två kapitel eftersom det innehåller så många låtar i olika svårighetsgrad. Person A föreslog samma sak, men menade att det berodde på att det introducerades för många nya moment snarare än att det var många melodier. Person B, C, D, E och H spelade bara till och med kapitel 6. Från och med kapitel sju var det alltså bara A, F och G kvar. Kapitel 7 I kapitel sju förklaras hur repristecken används tillsammans med siffrorna 1. och 2. Övning 7: fyrklanger Melodier: Trip to Sligo, Minuet, Farewell Person A påpekade att Farewell är betydligt längre än tidigare melodier, men har ingen åsikt om det är bra eller dåligt. Person F och G tyckte att kapitel sju var i samma svårighetsgrad som kapitel sex. 20

24 Person G föreslog att kapitel sex och sju tillsammans kunde bilda tre separata kapitel så att de påminner mer och tidigare kapitel i boken avseende antal stycken och nya tekniska moment. Kapitel 8 Kapitel åtta introducerar tvåtonsackord. Övning 8: intervallerna från sekund till oktav, fingrarna 1-2, 1-3, 1-4. Melodier: The Christ Child s Lullaby, Cherry Blooms, St. Anthonys Chorale Alla tre upplevde kapitel åtta som en resa tillbaka i boken. De betraktade både övningar och melodier som betydligt enklare än de i kapitel sex och sju. Person G trodde att det här kapitlet kom så sent för att det är först här som man spelar mer än en ton i samma hand. Han ansåg dock att så gott som alla troligtvis upplever att det är enklare att spela än den avancerade tvåstämmighet som förekommer i kapitel sex och sju. Alla tre var överens om att kapitel åtta borde komma tidigare i boken. Kapitel 9 Kapitel nio innehåller tretonsackord med beskrivning hur man spelar dem brutet. Övning 9: treklanger i grundläge och tersläge samt grundton ters oktav brutet. Melodier: Lullaby, Johnny has Gone for a Soldier, Flow Gently Sweet Afton, Theme from the New World Symphony Alla tre tyckte att det tog tid att lära sig att bryta ackord, men att instruktionen inte kan påverka detta. Även här upplevdes melodierna som betydligt enklare än lektion sex och sju. Person A saknade en instruktion som säger att man inte måste bryta alla ackord. Hon menade att det underlättar när man ska lära sig en ny melodi om man spelar ackordstonerna samtidigt. Hon påpekade också att brutna ackord inte alltid passar in. Alla var överens om att kapitlet skulle flyttas tillsammans med kapitel åtta. Kapitel 10 Inga nya musiktermer förklaras. Övning 10: fyrklanger i grundläge, tersläge och kvintläge brutet. Melodier: Cockles and Mussels, Au Clair de la Lune, Shenandoah Person F tyckte Shenandoah var väldigt mycket svårare än de andra melodierna. Alla tre tyckte att övningarna var bra och förutspådde att de skulle vara mycket nyttiga att kunna. Inga speciella förbättringar föreslogs. Kapitel 11 Kapitel 11 innehåller en beskrivning av hur tummen kan glida från en sträng till en annan, samt en förklaring av hur fingrarna placeras när klamrar sätts ihop så att rörelsen fortsätter åt samma håll. 21