PSYKOTERAPI: FORSKNING OCH UTVECKLING

Transkript

1 ISSN Nr 5, 1996 PSYKOTERAPI: FORSKNING OCH UTVECKLING UNGA VUXNA SÖKER PSYKOTERAPI Gerd Sundblad, Eva Aronowitsch, Suzanne Kaplan, Lena Norman, Gunilla Wiklander och Mirjam Wolff KAROLINSKA INSTITUTET Institutionen för psykoterapi STOCKHOLMS LÄNS LANDSTING Psykoterapiinstitutet

2 Psykoterapi: forskning och utveckling är en rapportserie som ges ut av Institutionen för psykoterapi vid Karolinska institutet och Stockholms läns landstings psykoterapiinstitut, vilka samverkar när det gäller behandling, forskning, utbildning och metodutveckling inom psykoterapiområdet. Psykoterapi: forskning och utveckling ersätter den tidigare rapportserien Rapporter från PI. Prefekt vid Institutionen för psykoterapi är docent Karin Gyllensköld. Cheföverläkare vid Psykoterapiinstitutet är docent Johan Schubert. Redaktör för Psykoterapi: forskning och utveckling är leg. psykolog Anna Lazar. Nytryck 1999 Institutionen för psykoterapi Karolinska institutet Björngårdsgatan STOCKHOLM telefon , fax Psykoterapiinstitutet Stockholms läns landsting Björngårdsgatan STOCKHOLM telefon fax

3 Psykoterapi: forskning och utveckling, nr 5, 1996 UNGA VUXNA SÖKER PSYKOTERAPI Gerd Sundblad, Eva Aronowitsch, Suzanne Kaplan, Lena Norman, Gunilla Wiklander och Mirjam Wolff 1 Antalet tonåringar och unga vuxna (18-25 år) som sökt psykiatrin har ökat under 90-talets första hälft. Vid Stockholms läns landstings psykoterapiinstitut (PI) gjordes ett försök att låta en grupp terapeuter ta emot unga vuxna efter kort väntetid och erbjuda behandling direkt efter de orienterande samtalen. Ambitionen var att på så sätt få en genomströmning av patienter, eftersom flertalet kontakter antogs komma att understiga ett år. Inom ramen för projektet togs totalt 52 unga emot, varav 24 fick behandling direkt. Mot förmodan fortsatte dock två tredjedelar av dessa (16 unga) sin behandling efter ett år, vilket föranledde en kartläggning av projektpatienterna. Data rörande patientens bakgrund, problemställning, vilken behandling som erbjudits samt eventuella rambrott under de orienterande samtalen samlades in genom ett formulär till den aktuella terapeuten. Resultaten visade att män var underrepresenterade och ungdomar med skilda föräldrar överrepresenterade i jämförelse med Stockholmsungdomar generellt. Något mindre än hälften av de unga hade haft psykiatrisk kontakt tidigare. Hälften (48%) av de unga angav att de hade eller hade haft suicidtankar eller planer. Det var främst dessa, samt unga med de mest djupgående problemen, nämligen med bristande jag- och identitetsutveckling, som erbjöds individualpsykoterapi direkt. En större andel av de unga som fortsatte sin individualterapi över ett år respekterade de terapeutiska ramarna redan vid de orienterande samtalen, i jämförelse med dem som hade kortare kontakter. Resultaten visade också på svårigheter i diagnostisering av unga vuxna och på de kliniska intervjuernas betydelse för förståelsen av de ungas problem. Allt fler unga verkar ha svårt att klara steget ut i vuxenlivet. Vid Stockholms PBUmottagningar ökade antalet sökande med över 50% under första hälften av talet och en stor grupp av dem som sökte utgjordes av deprimerade flickor i övre tonåren. Samma tendens finns inom vuxenpsykiatrin, dit de unga hör efter det att de fyllt 18 år. Vid en öppenvårdsmottagning i Stockholm ökade antalet unga vuxna sökande i åldern år med 58% under åren (G. Blomqvist, 1 Gerd Sundblad är fil. dr i pedagogik och psykoanalytiker. Eva Aronowitsch är fil. lic i psykologi och psykoanalytiker. Suzanne Kaplan, Lena Norman och Mirjam Wolff är psykoanalytiker. Gunilla Wiklander är leg. psykoterapeut. Samtliga författare var under projektet anställda vid Psykoterapiinstitutet.

4 muntlig uppgift, maj 1995). En viktig fråga är därför hur man kan förstå den ökade efterfrågan av psykiatrisk behandling. Adolescensutvecklingen omfattar enligt psykoanalytisk teoribildning alla individens anpassningsförsök till en könsmogen kropp, det vill säga perioden från omkring 11 år till omkring 25 år. Stora krav ställs på den unga eftersom det gäller att under nya inre och yttre förhållanden, med starkt driftstryck och ett förhållandevis svagt jag, manövrera sig fram till en känsla av att ha en identitet. En förutsättning för en positiv utveckling, men även en betungande faktor, är att den unga samtidigt och på grund av könsmognaden ska separera från sina föräldrar. I gynnsamma fall kan stadier av opposition, motstånd, experimenterande, testande av egna och andras gränser, användas i den process som leder till en känsla av att ha en identitet och till en realistisk syn på egna möjligheter och begränsningar. Om jagets integrativa kapacitet inte räcker upplevs kroppen som källan till den flod av smärtsamma upplevelser som översköljer den unga. En sådan kropp blir omöjlig att integrera, vilket leder till ett psykiskt sammanbrott (Blos, 1962; Laufer, 1976; Laufer & Laufer, 1984; Carlberg, 1991; Kihlbom, 1995; Wrangsjö, 1996). Bemötande av unga vuxna De unga vuxnas problematiska livssituation uppmärksammades av en grupp psykoanalytiker och psykoterapeuter vid Stockholms läns landstings psykoterapiinstitut (PI). En intressegrupp bildades 1991 och efter ett år började gruppen arbeta kliniskt. En strävan i projektgruppen var att ta emot de unga vuxna så snabbt som möjligt och därmed bl a visa att terapeuten förstod det allvarliga i att den unga sökt hjälp. Vidare var ambitionen att kunna erbjuda relativt korta behandlingar och flera behandlingsalternativ. Utöver individuell psykoterapi, counselling (fyra problemorienterande samtal) och förlängda orienterande samtal kunde de unga också erbjudas gruppsykoterapi i enkönade grupper från och med hösten Psykoterapeuterna lät antalet orienterande samtal variera beroende på hur lång tid som behövdes för att patient och psykoterapeut skulle bli överens om vad som var den ungas problem och för att den unga skulle göra detta problem till sitt. En anpassning till den unga patienten fordrade ofta en relativt aktiv psykoterapeut. Långa tystnader kunde till exempel bli för ångestskapande och föga konstruktiva, när de bidrog till en ökad mobilisering av försvaren. Psykoterapeuten tog i många fall kontakt med patienten om han/hon inte hörde av sig och var tillåtande inför den ambivalens som den terapeutiska kontakten innebar. Om den unga hänvisades till någon utanför PI var psykoterapeuten noga med att försäkra sig om att han/hon förstod innebörden i hänvisningen och vikten av att inte ge upp sitt försök att få adekvat hjälp. 2

5 Frågeställningar Psykoterapeuterna antog till en början att flertalet behandlingar skulle bli kortare än ett år om patienten fick komma direkt till orienterande samtal och behandling. Många av de individualpsykoterapier där den unga togs i behandling direkt efter de orienterande samtalen kom dock att överstiga ett år, vilket ledde till att psykoterapeuterna efter drygt ett års arbete inte kunde ta emot nya patienter. Det var därför angeläget att få en bild av vilka unga vuxna som sökte PI och om deras problem var av en sådan art att det var orealistiskt att tro att en ettårsterapi skulle räcka. De specifika frågeställningarna var: 1. Vad karaktäriserade den grupp unga vuxna som ingick i projektet under perioden vad gäller bakgrund, den ungas respektive terapeutens problemformulering, eventuella suicidtankar och suicidplaner, vilken behandling som rekommenderades samt eventuella rambrott under de orienterande samtalen? 2. Vilka slutsatser kan formuleras om skälen till att behandlingarna av de patienter som togs i individuell psykoterapi direkt ofta kom att överstiga ett år? Psykoterapeuterna Metod Projektgruppen bestod till en början av fem legitimerade psykoterapeuter, varav fyra psykologer och en socionom. I januari 1994 utökades gruppen med en psykolog och i juni 1994 slutade två psykologer. Samtliga psykologer var psykoanalytiker. Alla i gruppen var kvinnor mellan 45 och 60 år. De hade års erfarenhet av att arbeta med psykodynamiskt inriktad psykoterapi och hade utöver vuxenklinisk erfarenhet även erfarenhet av att arbeta med barn eller tonåringar. Genom kliniska diskussioner i projektgruppen, dels av de orienterande samtalen, dels av pågående terapier, utvecklades successivt ett gemensamt förhållningssätt. Patientgruppen Patienterna, som var mellan 18 och 25 år, aktualiserades vid PI genom att de ringde institutets telefonmottagning. Det fanns tre vägar in i projektet: - Den psykoterapeut som tog emot telefonanmälan var ansluten till projektet och kunde direkt ge en tid till sig själv eller någon annan psykoterapeut i projektgruppen. - Vid teamdiskussion av telefonanmälningar i PI:s ordinarie team åtog sig projektgruppens medlemmar de unga vuxna patienter, som aktualiserades i deras team. 3

6 - De ordinarie team, där företrädare för projektgruppen inte ingick, hänvisade patienten till projektgruppen. Formulär för kartläggning av gruppen unga vuxna Projektgruppen utarbetade ett formulär för att kartlägga gruppen unga vuxna. I formuläret lades tonvikten på vad psykoterapeuterna ansåg vara viktig information för att kunna ta ställning till lämplig behandlingsform. Kliniska överväganden, snarare än forskningsmässiga, var avgörande för vilken typ av information som skulle samlas in. Formuläret omfattade bakgrundsdata rörande ålder, kön, om föräldrarna var skilda och i så fall när, boendeförhållanden, sysselsättning, utbildningsnivå, om den unga hänvisats och av vem samt tidigare psykoterapeutiska kontakter. Det omfattade även information från de inledande orienterande samtalen: hur den unga formulerade sitt problem, hur psykoterapeuten formulerade problemet, eventuella suicidtankar eller suicidplaner, vilken typ av behandling som föreslogs, antal orienterande samtal samt eventuella återbud, uteblivande eller annan form av ramkomplikationer. För patientens och psykoterapeutens problemformuleringar fanns dels sju givna svarsalternativ, dels ett öppet alternativ där annan formulering kunde anges. De givna alternativen för patientens problemformulering var deprimerad; dåliga relationer; flyr; ångest; kroppstemata; tvångstankar och destruktiva tankar samt övergrepp. Motsvarande alternativ för psykoterapeutens problemformulering var deprimerad; beroende-/frigörelseproblematik; ångestproblematik; problem relaterade till den egna kroppen; tvångstankar och destruktiva tankar samt traumatisk uppväxt/händelse. Bland dessa svarsalternativ skulle psykoterapeuten ange vad patienten i första hand sökte för. Varje psykoterapeut fyllde i formuläret för de patienter hon hade kontakt med under perioden augusti 1993 till och med oktober Sammanlagt 52 unga vuxna kom att ingå i projektet. Jämförelsematerial För att se om projektpatienterna skilde sig från Stockholmsungdomar i allmänhet jämfördes patientdata med statistiska data från Stockholms stads utrednings- och statistikkontor för åldersgruppen år. Dessa data täcker dock bara Stockholms stad, inte Stockholms län, varför grupperna inte är helt jämförbara. För att vidare se om gruppen unga vuxna skiljer sig från totalgruppen patienter som söker PI, jämfördes också patientdata med data från en sociodemografisk-diagnostisk studie av vilka patienter som söker PI (Schubert & Blomberg, 1993). 4

7 Bakgrundsförhållanden Resultat Över hälften av projektpatienterna var kvinnor över 20 år, som hade minst gymnasial utbildning, bodde ensamma, hade skilda föräldrar och hade blivit rekommenderade att söka PI av någon inom vården eller av närstående. En relativt stor andel unga (44%) hade haft minst en tidigare kontakt med psykiatrisk vård och 19% var arbetslösa. De män som sökte var äldre än kvinnorna. Över hälften av dem (58%) fyllde eller hade fyllt 25 år 1994, medan bara en fjärdedel av kvinnorna var så gamla. Den större andelen kvinnor (75%) överensstämmer såväl med resultaten från den sociodemografisk-diagnostiska studien av psykoterapipatienter i offentlig vård (Schubert & Blomberg, 1994) som med dem från en studie av personer på väntelistan för Dagmarbidrag (Blomberg & Sandell, 1994). En jämförelse mellan projektpatienterna och ungdomar i Stockholms kommun visade att män var underrepresenterade (p<0,001) och att ungdomar med skilda föräldrar var överrepresenterade (p<0,001) (SCB 1990 a, b). Jämfört med PI:s patienter generellt var en större andel arbetslösa bland projektpatienterna (p<0,01) (Schubert & Blomberg, 1994). Patientens och psykoterapeutens problemformulering Det problem som den unga först presenterade behövde inte vara det som senare visade sig vara mest angeläget att arbeta med. I tabell 1 jämförs det problem den unga formulerade när han/hon sökte PI med det problem psykoterapeuten formulerade. Man kan i tabell 1 urskilja tre huvudgrupper: en grupp där den unga och psykoterapeuten var överens om att den unga var deprimerad (15 fall), en grupp där terapeuten angav beroende-/frigörelseproblematik och de unga gav olika beskrivningar av sina problem (20 fall) och en grupp där terapeuten angav bristande jagoch identitetsutveckling och de unga hade varierande sätt att uttrycka sina problem på (10 fall). Samma könsfördelning som i totalmaterialet (3/4 kvinnor, 1/4 män) återkom i dessa tre huvudgrupper. Rekommenderad behandling Projektgruppen hade ambitionen att kunna erbjuda korta behandlingar och flera behandlingsalternativ. Hur terapeuterna använt sig av de olika behandlingsalternativen samt antalet orienterande samtal framgår av tabell 2. I mer än hälften av fallen (60%) behövde de unga vuxna fler orienterande samtal än de tre som ofta anses tillräckliga för vuxenpsykiatriska patienter. Psykoterapeuterna hade i fem fall använt sig av möjligheten att förlänga de orienterande samtalen som en första 5

8 Tabell 1. Terapeutens problemformulering relaterat till hur den unga formulerat sitt problem. Psykoterapeutens problemformulering De ungas problemformulering Deprimerad n Beroende/ frigörelse n Jag- och identitetsutveckling n Ångest n Annat n Totalt n Deprimerad Dåliga relationer Flyr Ångest 2 2 Kroppstemata Tvångstankar/ destruktiva tankar Annat Totalt och ibland enda behandlingsinsats. Flertalet unga erbjöds behandling på PI (83%). Den vanligaste rekommendationen för dessa var individualterapi, antingen direkt (46%) eller med väntetid (11%). Rambrott Tjugoen procent av de unga lämnade återbud eller uteblev under de orienterande samtalen och till detta kom andra former av komplikationer kring ramarna, exempelvis flera ombokningar av inbokade tider (8%). Problemställning och behandling En ofta återkommande fråga i psykoterapeutisk behandling är om vissa typer av behandling lämpar sig bättre för vissa typer av problem eller diagnoser. Den frågan kan inte besvaras med dessa resultat. Däremot framgår att vissa problem oftare rekommenderades viss behandling. Tabell 3 visar att patienter med bristfällig jagoch identitetsutveckling i de flesta fall (80%) togs i individualpsykoterapi direkt och att en större andel av de deprimerade patienterna hänvisades. 6

9 Tabell 2. Antal orienterande samtal samt fördelningen över olika typer av rekommenderad behandling. Behandlingsvariabler n % Antal orienterande samtal mer än Rekommenderad behandling counselling 4 8 förlängd orientering 5 10 väntelista för psykoterapi 6 11 psykoterapi direkt hänvisning till annan vårdgivare 9 17 gruppsykoterapi 3 6 annat 1 2 Enligt Stockholms kommuns statistik (Statistisk årsbok, 1995) är självmord den klart dominerande dödsorsaken bland ungdomar. I Stockholms kommun varierar den årliga frekvensen av fastställda självmord mellan fyra och 14 ungdomar per år inom åldersgruppen år. Tjugofem unga i vårt material uppgav spontant eller på fråga att de hade eller hade haft suicidtankar eller suicidplaner. Ingen av dessa rekommenderades counsellingkontakt utan flertalet erbjöds fortsatt kontakt på PI, därav 16 psykoterapi direkt, fyra förlängd orientering och två att ställas på väntelista. De övriga tre hänvisades, varav två till respektive aktuell psykiatrisk sektor, eftersom de ansågs behöva ett mer omfattande omhändertagande än vad PI kunde erbjuda, och en till en tidigare terapeut. De tio unga vuxna med bristande jag- och identitetsutveckling verkar vara en högriskgrupp; 80% av dem hade haft suicidtankar eller suicidplaner. Jämförelse av patienterna med avseende på erbjuden behandling Totalmaterialet kan, som framgår av tabell 4, delas in i tre grupper på grundval av vilken behandling de erbjudits: 7

10 Tabell 3. Rekommenderade behandlingar relaterade till typ av problemställning. Rekommenderad behandling Förlängd orientering Vänte -lista Terapi direkt Hänvis -ning Psykoterapeutens problemformulering Counselling Gruppterapi Annat Totalt Deprimerad Beroende/ frigörelse Jag- och identitetsutv. Ångest 1 1 Annat Totalt (a) De unga som fick individualpsykoterapi direkt och vilkas behandlingstid översteg ett år; 16 fall. (b) De unga som fick individualpsykoterapi direkt och vilkas behandlingstid understeg ett år; 8 fall. (c) De unga som fick vänta, hänvisades eller ansågs klara sig på egen hand efter de orienterande samtalen; 28 fall. De tre grupperna skilde sig inte vad gäller bakgrundsfaktorer, utöver att män och arbetslösa var underrepresenterade bland de som fick psykoterapi direkt. I den grupp där behandlingen översteg ett år fanns en överrepresentation av patienter med djupgående problematik, det vill säga patienter med jag- och identitetsstörningar och patienter som spontant berättade om suicidtankar eller -planer. Dessa avvikelser var dock inte signifikanta. Endast två av de 16 som fortsatte sin individualterapi över ett år bröt mot ramarna under de orienterande samtalen eller behövde fler bedömningssamtal än fyra. Det förefaller alltså som om de unga med en djupgående problematik, som arbetade inom de ramar som gäller för vuxenpsykoterapi, fortsatte i över ett år med den terapi de erbjudits direkt efter de orienterande samtalen. 8

11 Tabell 4. Erbjuden behandling för de unga vuxna relaterat till hur terapeuten formulerat den ungas problem och till suicidtankar eller suicidplaner. Individualpsykoterapi direkt, längre än 1 år n=16 Individualpsykoterapi direkt, kortare än 1 år n=8 Annan behandling n=28 n % n % n % Psykoterapeutens problemformulering deprimerad beroende/ frigörelse jag- och identitetsutv. ångest annat Suicidtankar/- planer berättar spontant berättar på fråga inga suicidtankar/ -planer Diskussion Gemensamma drag hos de unga vuxna som sökte PI De flesta unga som sökte PI var över 20 år. Deras problem hade inte börjat då, utan den unga angav ofta att han/hon haft dem under många år, länge tänkt söka hjälp men hoppats på att omständigheterna skulle lösa problemen (jfr the rescue fantasy, Blos, 1992). En relativt stor andel unga (44%) hade haft minst en psykoterapeutisk kontakt innan de sökte. Det vore intressant att i en ny studie kartlägga gruppen som haft tidigare psykiatrisk kontakt och t ex undersöka vad kontakten inneburit, vid vilken ålder den skett, hur och varför den avslutats. 9

12 Resultaten från vår studie kan jämföras med resultat från en studie vid Brandon Center, där man vänder sig till ungdomar under hela adolescensperioden, år (Baruch, 1995). Det förefaller som om man där fångat upp ungdomarna tidigare; majoriteten sökande i studien var mellan 17 och 21 år. Genom att dra en formell gräns mitt i adolescensperioden med barnpsykiatri före 18 år och vuxenpsykiatri efter, finns en risk för att vissa unga vuxna inte får behålla en fungerande kontakt inom barnpsykiatrin eller att de inte söker hjälp när de fyllt 18 år. Att bli betraktad som vuxenpsykiatrisk patient kanske inte alls motsvarar den upplevelse den unga har av sig själv och är kanske inte heller rimligt från behandlingssynpunkt. Såväl i denna studie som i den vid Brandon Center visade resultaten en överrepresentation av unga med skilda föräldrar och unga som bodde med en förälder. Föräldrarnas konflikter, som kommit att prägla delar av den ungas liv och kanske även bristen på vardaglig kontakt med båda de biologiska föräldrarna, verkar kunna göra det svårare för den unga att integrera olika delar av sig själv till en fungerande enhet, en identitet. En annan möjlighet är att det är inom samma befolkningsskikt som skilsmässor och psykoterapi är mest frekventa. För att undersöka detta fordras data rörande den ungas upplevelse av förhållandena före, under och efter skilsmässan och hur de påverkat honom/henne samt föräldrarnas yrke, socialgruppstillhörighet och bostadsort. Stämningsväxlingar med längre perioder av nedstämdhet var, enligt psykoterapeuternas problemformuleringar, ett vanligt skäl till att unga sökte hjälp. Psykoterapeuterna uppgav ofta att den ungas problembild hade varit så komplicerad att den inte gick att fånga in i en psykiatrisk diagnos. Helst hade de velat ange flera problemtyper. Samma förhållanden kunde konstateras i studien vid Brandon Center (Baruch, 1995). Depression, som ett inslag i den ungas problematik, var vanligt och flera problemtyper förekom för samma patient. I en svensk undersökning av unga vuxna där DSM-III använts, påpekas svårigheter i gränsdragningen mellan olika diagnoser och att diagnoskategorierna inte bidrar till att differentiera mellan pågående och avslutad adolescensutveckling (Holm & Tullhage, 1994). Detta talar för att man behöver en annan form av diagnostisering än den som används inom vuxenpsykiatrin. De unga beskrev ofta sina problem i termer som går att inordna under begreppet depression. Exempel på hur det kunde låta i telefonanmälan eller vid ett första samtal är Jag är ledsen och gråter mycket men förstår inte varför. Jag tycker inte något är roligt längre, allt känns meningslöst. Bakom detta kunde det dock, enligt psykoterapeuterna, förutom stämningsväxlingar dölja sig allvarlig beroende-/frigörelseproblematik, bristande jag- och identitetsutveckling eller ångest. Det förefaller därför viktigt att ge den unga möjlighet till utredande samtal så att problembilden blir mer klar, inte bara för psykoterapeuten utan i minst lika hög grad 10

13 för den unga. I vissa fall var de orienterande samtalen tillräckliga för att få igång den utvecklingsprocess som stannat upp. Ett förhållningssätt inom projektgruppen var att acceptera att de unga kunde behöva känna sig för, tveka och fundera utan att det ledde till att kontakten bröts. Detta innebar bl a att terapeuterna väntade längre än med andra patienter med att avsluta kontakten när de unga uteblev eller inte hörde av sig samt att de var mer aktiva i att ta kontakt och erbjuda dem nya tider. Cirka en fjärdedel av de unga verkade behöva detta och kunde därigenom fångas upp. Utan fortsatt behandling fanns annars stor risk att de försämrades och då sökte psykiatrin i ett betydligt sämre utgångsläge, eller, i värsta fall, att de såg den tidigare kontakten som så misslyckad att de inte sökte igen. Möjliga skäl till att två tredjedelar av de individualpsykoterapier som erbjöds direkt översteg ett år Att erbjuda de unga behandling direkt visade sig inte vara någon garanti för att psykoterapierna blev korta. Detta innebär inte att man, utan att ha följt upp resultaten av olika behandlingsalternativ, kan dra slutsatsen att de unga kan vänta eller att behandlingstiden skulle vara densamma om de får vänta. Vid Brandon Center fann man ett samband mellan ålder och behandlingslängd; ju äldre patienter desto längre behandlingar (Baruch, 1995). Skälen till att behandlingstiden ökar med stigande ålder kan vara att den ungas problem fått mer omfattande konsekvenser (t ex i form av havererade studier, fördjupad isolering med få eller inga vänner) eller att problemen blivit mer fastlåsta. Huvudskälen till att de unga fortsatte sin terapi i över ett år verkade vara dels att de hade djupgående problem och dels att de accepterade de terapeutiska ramarna. Problemens allvarlighetsgrad visade sig bland annat i terapeutens problemformulering, men också i att den unga spontant berättade att han/hon hade sett eller såg suicid som en möjlig väg att komma bort från problemen, det vill säga att någon form av psykiskt sammanbrott verkade ha skett eller var på väg att ske (Laufer & Laufer, 1984). En större andel av de unga som gått i individualterapi över ett år, jämfört med dem som haft kortare kontakter, respekterade de terapeutiska ramarna under de inledande samtalen och uppfyllde därmed ett viktigt krav för en djupgående bearbetande behandling. Sannolikt var den ungas förmåga att knyta an till terapin, vilket respekt för ramarna talar för, en viktig faktor i valet mellan en djupgående behandling eller att ta den unga över en tillfällig svacka. Terapeuterna såg de möjligheter som fanns hos vissa unga med djupgående problem och valde att använda sig av dessa möjligheter, även om det skulle komma att innebära en lång behandling. 11

14 Resultaten visar också att det inte gick att skilja den grupp som behövde långa behandlingar från övriga utan kliniska intervjuer och på behovet av att utveckla diagnostiken för åldersgruppen år. En möjlig väg att förbättra diagnostiken är att systematisera och vidareutveckla de kliniska intervjuerna. Troligen skulle de utredande samtalen kunna systematiseras så att viktiga områden när det gäller adolescensutvecklingen blir belysta. Exempel på sådana områden är kroppsuppfattning, objektrelationer, eventuellt psykiskt sammanbrott och tidpunkt för det, om den unga drömmer, fantiserar. Nästa steg i metodutvecklingsarbetet skulle kunna vara att, med utgångspunkt i litteraturgenomgång och terapeuterfarenheter, fastställa ett antal frågeområden som bör belysas vid den kliniska intervjun av unga vuxna. Därefter kan den ungas svar på dessa frågor relateras till vilken behandling som erbjuds samt till utfallet av denna. Referenser Blomberg, J., & Sandell, R. (1994). Vilka söker bidrag till psykoterapi och psykoanalys? Rapporter från PI, nr 8. Stockholm: Psykoterapiinstitutet. Baruch, J. (1995). Evaluating the outcome of a community-based psychoanalytic psychotherapy service for young people between 12 and 25 years old: work in progress. Psychoanalytic Psychotherapy, 9, Blos, P. (1962). On adolescence: A psychoanalytic interpretation. London: Mc Millan. Carlberg, G. (1991). Dynamisk utvecklingspsykologi. Stockholm: Natur och Kultur. Holm, M., & Tullhage, E. (1994). Ung vuxen söker hjälp. Stockholms universitet, Psykologiska institutionen. Kihlbom, M. (1995). Att vara tonåring - inre och yttre verklighet. I I. Hillborg (red.), Ungdomar utanför. Folkhälsoinstitutet. Laufer, M. (1976). Psykisk störning och sjukdom i ungdomsåren. Stockholm: Wahlström & Wistrand. Laufer, M., & Laufer, M. E. (1984). Adolescence and developmental breakdown: A psychoanalytical view. London: University Press. Schubert, J., & Blomberg, J. (1994). Psykoterapipatienter i offentlig vård. En social, demografisk och diagnostisk undersökning. Rapporter från PI, nr 7. Stockholm: Psykoterapiinstitutet. Statistiska Centralbyrån (SCB) (1990 a). Statistik om barns familjeförhållanden. Statistiska Meddelanden, BE13, SM Statistiska Centralbyrån (SCB) (1990 b). Folk- och bostadsräkningen

15 Stockholms Stads Utrednings- och Statistikkontor (USK) (1995). Statistisk årsbok för Stockholm Wrangsjö, B. (1996). Att möta den existentiella ensamheten. Populärvetenskaplig Tidskrift om Ungdomars villkor, 1-2,

16 Tidigare utgivna nummer i serien Psykoterapi: forskning och utveckling Nr 1, 1995 Nr 2, 1996 Nr 3, 1996 Nr 4, 1996 Rolf Sandell och Gunilla Fredelius. Prioritering av patienter för psykoterapi - en statistisk analys Gerd Sundblad och David Titelman. Är korttidspsykoterapi effektivt? Komplexitet vid mätningen av effekter av en manualiserad psykoterapimetod Johan Blomberg, Rolf Sandell, Anna Lazar, Jeanette Broberg och Johan Schubert. Långsiktiga effekter av psykoanalytisk långtidspsykoterapi och psykoanalys Eva Aronowitsch. Utvärdering av Psykoterapiinstitutets psykoterapiutbildning efter införande av problembaserad inlärning Psykoterapi: forskning och utveckling kan beställas från Institutionen för psykoterapi och Psykoterapiinstitutet, telefon , fax

17 ISSN Nr 5, 1996